Introveckor – välkomna!

180827-180909

Varmt välkomna till Glokala Tankesmedjans gemensamma mötesplats under 2018-2019. Kursens hemsida kommer att vara navet vi möts kring när vi inte ses rent fysiskt under året. Här kommer alla kursens teman och uppgifter att publiceras. Vi kommer att ha flera diskussioner under året kring aktuella teman, böcker och annat material. Vi ser fram emot att lära känna varandra bättre under de här första veckorna på kursen.

Under introduktionsveckorna ska vi:
1. Presentera oss för varandra (senast sön 2 sept)
2. Läsa pamfletten Säg ifrån! (se första veckans mail)
3. Titta på filmen Meningen i serien Aktivismens tid
4. Skriva en kort reflektion kring Säg ifrån! och filmen (senast ons 5 sept)
5. Ge respons på några kurskamraters reflektion (senast sön 9 sept)

Har du några frågor eller funderingar så är det bara att höra av sig. Ingen fråga är dum, för liten eller för stor.

Vi hörs snart igen!
Emma & Lone

Emma
kursansvarig
emma@glokala.org
0765-42 47 02

Lone
kursledare
lone@glokala.org
0
731-52 53 09

Den digitala kursplattformen, några första steg:

  1. Att logga in:startsidan finns det ett fält för att logga in med de uppgifter vi har skickat till din email. Om du inte hittar eller kommer ihåg ditt lösenord kan du få ett nytt här.
    Som inloggad får du ett fält i toppen av sidan med rubriker, längst till höger i fältet finns ”Hej, [ditt namn]”. Under den rubriken finns flera alternativ för din profil på kursplattformen.
  2. Du får gärna byta ditt lösenord till ett som du själv bestämmer. Du gör detta genom att gå in på: Inställningar → Allmänt.
  3. För att ladda upp en bild till din profil går du in på Profil → Byt profilbild.
    Integritet: Profilbilden blir publikt synlig, även för den som inte är inloggad på kursplattformen.

Presentationer

Vi presenterar oss för varandra i –> kursforumet (inloggning krävs).

Ha gärna följande frågor som stöd i era presentationer:

  • Vem är du och vad har du gjort tidigare?
  • Varför har du valt att delta i Glokala Tankesmedjan?
  • Vad har du för förväntningar och förhoppningar?
  • Har du några speciella intresseområden, något du brinner för? Saker du vill fördjupa dig i under året eller projekt du vill genomföra?

–> Till den 2 september vill vi att du skriver något om dig själv och varför du deltar i kursen. När du är klar med din presentation så kopierar du texten och klistrar in din text i den här tråden i kursforumet (du behöver vara inloggad för att komma in i kursforumet).

Vi börjar läsa och titta

Under kursens första två veckor läser vi Säg ifrån! (franska: Indignez-vous!, engelska: Time for Outrage!) som är en pamflett av den franska diplomaten och förintelseöverlevaren, tillika medlemmen av den franska motståndsrörelsen – Stéphane Hessel. Boken publicerades i Frankrike 2010 och har sålt i omkring 1,5 miljoner exemplar i Frankrike och översatts till flera andra språk. Hessel vill med boken få dagens unga att engagera sig för politiska och sociala förändringar, och vi tycker det är en fin uppmaning till alla människor att ta ställning och engagera sig. Hessel säger:

If you want to be a real human being — a real woman, a real man — you cannot tolerate things which put you to indignation, to outrage,” he says. ”You must stand up. I always say to people, ‘Look around; look at what makes you unhappy, what makes you furious, and then engage yourself in some action.”
Stéphan Hessel

Här får vi möta Stéphen Hessel i en kort intervju från 2011 där han pratar om sin bok och varför han skrivit den:

Aktivismens tid: MENINGEN

Vi tittar på första delen i serien Aktivismens tid: Meningen.
”Kan aktivism vara ett sätt att hitta mening i livet? Den 18-åriga studenten Julieta Cederlöf startade protester mot nazistiskt klotter på sin gymnasieskola. Hon upptäckte att kampen mot rasism fick henne att må bra. Vi möter även Pnina Feiler som är 91 år och sjuksköterska. Hon ser ingen mening med att leva om hon inte kan hjälpa andra, och hon gör därför allt för att känna sig aktiv.”

Uppgift: Bok- och filmreflektion

När ni läst den lilla pamfletten Säg ifrån! och sett filmen Meningen så vill vi gärna att ni skriver en reflektion kring materialet.

Ett sätt att reflektera kring en text kan vara att göra en läslogg. Välj ut tre olika citat i boken och skriv en kommentar till varje citat, där du argumenterar för varför du valde detta citat. Du kan välja något som väckte dig på något sätt, något du höll med om, fick en aha-upplevelse av eller kanske tyckte var idiotiskt. På samma sätt kan du ta ut sekvenser i filmen som du tyckte stack ut och fick dig att reagera/reflektera.

Det skulle vara roligt om någon tog sig an frågan som Hessel ställer i slutet – vad brinner du för, vad gör dig arg, vad vill du förändra? Filmen tar upp aktivism, att faktiskt göra något konkret för förändring – vad skulle du vilja förändra och vad skulle du vilja göra för att förändra det?

Vill du göra din reflektion på något annat sätt!? Känn dig fri!

–> Posta era reflektioner som en kommentar till denna sida (nedan), senast den 5 september.
(Vid första inlägget kan du behöva vänta på att admin ska godkänna din kommentar.)

–> Kommentera minst tre, gärna fler, av dina kurskamraters inlägg senast den 9 september. Det gör du genom att trycka på knappen ”besvara” under det inlägg du vill kommentera. 

Trevlig läsning och reflekterande!

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

–> Valbar Inspiration – för dig som vill fördjupa dig inför valet.

SNART ÄR DET VAL – har du bestämt dig?

I Glokala Tankesmedjan vill vi se på politik som någonting som vi gör här och nu, varje dag – inte bara en gång vart fjärde år. Vad vi väljer att lägga pengar på, diskutera, klä oss med, säga till om, engagera oss

Läget enligt Novus väljarbarrometer 22 aug

i, hur vi förflyttar oss, värmer vårt hus och vad vi äter – det är val som, mer eller mindre, påverkar vårt gemensamma liv här på jorden. Men just på söndag den 9 september kommer en sån där dag när du som har rösträtt har möjlighet att påverka hur det partipolitiska landskapet ska se ut i Sverige de kommande 4 åren. För även om du bara röstar en dag vart fjärde år så kommer de valda politikerna varje dag i fyra år att göra val som påverkar våra liv. Har du bestämt hur du ska rösta?

Det finns massor av material att grotta ner sig i inför valet – partiledardebatter, intervjuer med partipolitiskt aktiva, sifomätningar, skandaler, vallöften, poddar, valkompasser och partiprogram. Här är några tipslänkar att kika på för att stimulera tankearbetet inför valet. Och du kan säkert hitta fler bra ställen med matnyttig info – tipsa gärna oss andra om du hittar nåt bra!

Metros källkritiksatsning Viralgranskaren uppmanar till att vara extra varsamma på information på sociala medier inför valet: https://www.metro.se/artikel/tre-falska-pastaenden-som-har-spridits-om-valrorelsen-2018

Här hittar du Ekots partiledarutfrågningar i P1, Sveriges Radio: https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4657&grupp=27437

Dagens Nyheter öppnar upp allt innehåll bakom betalväggen på sin sajt fram till valet: https://www.dn.se/nyheter/politik/dn-laser-upp-sajten-gor-allt-gratis-fram-till-valet/ Så här gör du för att komma åt det: https://campaigner.dn.se/prenumerera/dnse/VALFRI/

DN’s serie Fakta i frågan går till förstahandskällor för att svara på viktiga frågor för valrörelsen: https://www.dn.se/om/fakta-i-fragan/

Tankesmedjan Arena idé’s pod Pengar och poltik har gjort en valspecial med avsnitt som bygger på några av väljarnas viktigaste frågor utifrån Novus väljarbarrometer. Nedan hittar du några av avsnitten:
Valspecial – Invandring och integration
Valspecial – skola och utbildning
Valspecial – klimatpolitik
Valspecial – vården

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Tips!

Här har vi sammanställt några tips om studieteknik och personlig arbetsmiljö.

Vi vill även tipsa om företeelsen Hoffice – kanske hittar du ett sammanhang att plugga i med andra eller inspireras av hoffice-metoden för ditt eget pluggande.

36 thoughts on “Introveckor – välkomna!

  1. Joakim J

    Jag valde att inte plocka ut några direkta citat utan att ta upp några delar ur boken;
    1. Hegel
    – Hessel utgår i stort från Hegels subjektivistiska filosofi, en filosofi starkt inspirerad av romantiker som Rousseau. Denna filosofi är känslodriven istället för logisk. Den utgår ifrån att människan subjektivt har en uppfattning om vad som är rätt eller fel, något som ter sig omöjligt med tanke på att inga kulturer har exakt samma moraliska måttstock.
    2. Hat & förändring
    – Hessel uppmuntrar, på otaliga ställen i boken, att känna vad som gör oss arga eller irriterade och agera på dessa känslor. Vi ska absolut inte nöja oss och vi ska använda vårat känsloliv som måttstock för tillvägagångssätt. Hessel tar avstånd från våld, men på ett mycket arrogant vis, snarare som en brasklapp för att inte hållas ansvarig för övriga teser däribland att använda hat som en energikälla. I boken framgår kritik mot Israel och Irakinvasionen – två mycket komplicerade frågor. Inga enkla situationer där man bara kan känna efter och få svar på. Istället för att känslomässig uppvigling skulle jag önska att Hessel föreslog en rationell approach. Ta upp böcker, läs din historia, plugga dina statistikkurser. Då och enbart då kan du vara en röst som skär igenom bruset

    3. Aktivism
    – Istället för Hessels reaktion Säg ifrån!” skulle jag förespråka en proaktiv aktivism. En aktivism som är grundad i kunnande. Agera ironiskt! I Hitchens bok ”A letter to a young contrarian” beskriver han hjältar ur människorättsrörelsen vilka genom att enbart agera ironiskt förändrat världen och skapat opinion. När Rosa Parks sätter sig på säten avsedda för vita agerar hon ironiskt, som om hon levde i ett Amerika där ras inte hade någon betydelse. Detta är den mest ädla och finslipade typen av aktivism. Hitta din egen utopi, genom läsning, upplevelser och drömmar – och agera som om den världen infann sig idag.

    Vad brinner du för, vad gör dig arg, vad vill du förändra?
    – Jag vill förändra synen på att komplexa bekymmer har enkla lösningar. Svårigheter som Karl Poppers toleransparadox tas sällan upp i konversationer, istället får maktanalyser och svårtolkade akademiska teorier rent för stor plats. Detta är dock inget som gör mig arg alls, eftersom alla som har någon förståelse för den mänskliga psykologin vet att ilska är en enbart negativ drivkraft i lägen som kräver rationellt handlande

    Vad skulle du vilja förändra och vad skulle du vilja göra för att förändra det?
    Jag väljer att agera utifrån Hitchens princip om ironiskt beteende. Därför lever jag varje dag som att det inte finns några frågor som är för laddade för att diskutera, inga svar kan accepteras innan de kan beläggas med data och att det finns en objektiv moral baserad på människors lidande. Den kan beskrivas enkelt; den sämsta av världar är den där alla människor åsamkas mesta möjliga lidande, och därav är varje minskning av lidande en framgång och närmre den värld vi bör eftersträva

    / J

    1. Emma I Författare

      Intressant perspektiv du för fram – att det finns en fara i att agera utifrån ilskan/känslor utan att bottna i historien, rationalitet, statistik. Vi ser ju tex hur folk ”agerar i ilska”, med förödande konsekvenser (tex våld).

      Jag brukar tänka på känslor som ilska och frustration som en viktig bränslekälla som jag kan använda mig av som en indikator på att nånting inte står rätt till – dvs att ett viktigt behov inte är tillgodosett. Behov som tex rättvisa, respekt eller omsorg (om mig själv, andra, planeten). Känslan gör mig uppmärksam på behovet/problemet och nånstans där transformeras känslan till handlingskraft, istället för att bara stanna vid känslan – frustration, handlingsförlamning, hopplöshet. Så jag vill hålla med om att det finnas en fara i att luta sig mot (endast) känslan som kraft! Men den finns där, oavsett om vi vill eller inte (tänker jag), och den kan hjälpa oss bli medvetna om vad känslan är en reaktion på. Hjälp den arge förstå varför den är arg och sätt en bok, historielektion, statistik i handen på hen för att rikta den kraften. Det är vad jag tänker att Hessel vill göra med sin skrift.

      Kanske är det vad som driver mig som lärare inom folkbildning – förhoppningen att kunna bidra till att den hopplöshet, frustration och framtidsmisstro som vi ibland ser hos deltagare i klassrummet, ska kanaliseras till en kunskapstörst och lust att agera för att förändra sin livssituation eller problem den ser i samhället.

      Hur tänker du kring känslor – är känslor enbart av ondo tänker du? Varför finns dom där? Kan de användas till nåt?

      Jag gillar verkligen ditt förslag för aktivism – hitta din utopi och agera som om!
      Tack för ”filosofilektionen” – det uppskattar jag och ser fram emot mer!

      1. Joakim J

        Min poäng är varken att förminska emotioner som drivkraft utan enbart kritisera känslor som en måttstock för rätt eller fel. Vi kan anta att även nazister känner ilska samt glädjen av ett sammanhang och att detta är en drivkraft i deras aktivism för ett ”rasrent” samhälle, vilket vi andra föreställer oss som den värsta av dystopier. De uppfyller alltså Hessels kriterier för motivation av aktivism, varav jag drar slutsatsen att denna uppmaning inte bara är vag, den är rent av farlig.

        Angående frågan huruvida känslor enbart är av ondo skulle jag motivera mig enligt följande; glädjen vi upplever när vi delar ett glas vin med en god vän, den ambivalenta känsla vi erfar när vi tänker på en älskad som gått bort, sorgen när en partner gör slut och den euforiska kärlekskänsla vi upplever när vi träffar någon ny är det som gör livet värt att leva. Att emotioner är livets krydda är en underdrift då de är det enda som vi objektivt kan vara säkra på existerar. Trots alla fantastiska fördelar känslolivet ger oss kan vi inte förvänta oss att dessa är rationella, och de bör därför läggas åt sidan till fördel för förnuftet!

        1. Karolina H

          Som psykolog känner jag mig manad att informera om vikten av att förstå känslors komplexitet. Det går inte att separera känslor från förnuft, iallafall om vi ska hålla oss till vad som är vetenskapligt bevisat och inte prata folktro. Vi tänker kanske oss att känslor är sådana som ilska/hat kontra kärlek/lust, men även t ex intresse och nyfikenhet är känslor. Det är viktigt att förstå detta, annars är det lätt att tro att det finns saker som fullständig objektivitet som vetenskapen ibland vill låta påskina. Det finns motiv och personlig historia bakom varje val. Det vi kallar förnuft är bara en konstruktion, vad som är förnuftigt är kontextuellt betingat. Här är en länk som kan vara intressant om man vill ha en överblick över emotion och emotionsforskning och en liten inblick i människans komplexitet: https://en.wikipedia.org/wiki/Emotion

          1. Joakim J

            Absolut, men det finns ingen motsättning mellan en subjektiv värld och en objektiv yttre. Jag ser ett äpple falla till marken, men känner inte av gravitationen dygnet runt. Men förnuftet säger oss att trots att vi inte känner av gravitationen existerar den, annars skulle livet som vi upplever det upphöra. Det finns alltså en objektiv värld som upplevs genom våra subjektiva sinnen.

            Vetenskap är inte 100% säkert, det är det heller ingen som läst något om vetenskaplig metod som påstår eftersom vi gör en sannolikhets-cutoff på 95%(p=0.05 i vetenskapliga artiklar) och således betraktar den som sann. Men visst vore det förnuftigare att tro på en tes som med 95% sannolikhet är sann än en som saknar belägg överhuvudtaget

            Så klart kan vi inte särskilja ett förnuft från emotioner per se, men som påpekat kan idén om hur viktigt förnuftet är förändra våra emotioner. Eftersom inlärning påverkar beteende kan vi med hjälp av beprövade metoder uppnå ett bättre samhälle, fritt från dogmatism och subjektiva tokigheter

            Jag undrar lite kring att du beskriver intresse och nyfikenhet som emotioner – vad jag minns från mina psykologistudier samt den litteratur jag läste till min kandidat betraktades dessa som beteenden drivna av emotioner? Tycker du det är en felaktig uppdelning? Jag vet att Paul Ekman gjorde mycket forskning på emotioner och begränsade dessa till först 6 men utökade dessa senare till 9(väldigt osäker på siffrorna här), men jag såg inte intresse eller nyfikenhet beskriven bland dem.

            Tacksam för svar
            /J

  2. Helena N

    Efter att ha läst boken funderade jag kring vad det är som får människor att välja ickevåld istället för att ge efter för ilskan genom att slå tillbaka. Såklart är det ännu svårare att välja icke våld om man attackeras eller hotas rent fysiskt men eftersom inte det är fallet i min vardag så vill jag istället reflektera över hur jag kan välja principen icke våld i det sammanhang jag är i och över vad icke våld i det sammanhanget innebär. Som jag ser det handlar inte bara icke våld om att avstå från att använda fysiskt våld utan också att bemöta sina motståndare med respekt, medkänsla och förståelse trots meningsskiljaktigheter och trots att en inte upplever att en blir behandlad på det sättet tillbaka, kanske till och med trots att det den andra sidan står för är värden långt ifrån respekt och medmänsklighet.

    Ett problem jag upplever är att jag pratar alldeles för lite med de som tycker olika. Bland mina vänner och kollegor diskuteras tex inte Sverigedemokraterna som ett potentiellt parti att rösta på, utan tvärt om känns det hotfullt att de överhuvudtaget får några röster alls. Vi pratar med varandra om Sverigedemokraterna men vad jag vet är det ingen av oss som haft en seriös diskussion med någon potentiell Sverigedemokrat om varför hen röstar på det sättet. Då menar jag en diskussion som syftar till att förstå snarare än till att argumentera och försöka omvända.

    Att demonstrera har definitivt sin poäng, speciellt för att visa att vi är många som står för samma värderingar. Men i det vardagliga tror jag vi behöver något annat än det ”vi och dom” tänk som uppstår under demonstrationer. Vi behöver prata mer med varandra, även med dem som tycker olika och vi behöver kunna skilja på åsikten och personen bakom.

    Att välja icke våld i min vardag tänker jag handlar om att i mycket högre grad än vad jag gör skilja på åsikten och personen. Att prata med människor på ett sådant sätt att det finns respekt och medkänsla för personen samtidigt som åsikterna går isär. Och att våga ta den diskussionen. Som exempel har vi en granne som gör en hel del inlägg på facebook av rasistisk karaktär. I övrigt, i mötet med honom, är han väldigt omtänksam och trevlig. Eftersom vi tycker om honom och vill fortsätta ha trevlig stämning på gatan så blir jag rent nervös bara diskussioner med honom nuddar vid politik. För jag vet inte hur jag säger ifrån på ett bra sätt. Ska jag låtsas som ingenting? Det känns ju inte särskilt rakryggat. Ska jag gå till motangrepp med risk att vår relation blir infekterat? Det vill jag inte heller, jag tycker ju om honom. Ja ni fattar, det blir så svårt att prata så att det är lättare att hålla sig på sin kant och prata med de som tycker som en själv. Då är det lättare att fastna att skriva under sitt namn på olika upprop och att gilla inlägg på facebook. Vilket gissningsvis även Sverigedemokratsanhängarna gör och sedan blir vi allt mer polariserade. Och så skapar vi ju inget bra samhälle tänker jag. Vad tänker ni om icke våld kombinerat med motstånd? Ska bli spännande att höra.

    1. Emma I Författare

      Jag känner igen mig i den där bubblan du beskriver – att det är lätt hänt att de jag umgås med till vardags (familj, vänner, kollegor) i stort är rätt lika mig själv i politiska åsikter. Och jag är ovan vid att diskutera politik med folk som står långt ifrån mig på den partipolitiska skalan. Det finns ju helt säkert folk nära mig – tex grannar – som inte tycker som jag – men jag har få mötesytor med dem som inbjuder till att diskutera. Min ovana och lite rädda sida kan då tänka ”tur det!” Men egentligen tycker jag det är synd, eftersom jag är övertygad om att det skulle kunna vidga mina perspektiv och bidra till ett bättre samhälle där filterbubblorna (i sociala medier såväl som IRL) inte hindrar folk från att möta oliktänkande.

      Kan det delvis vara en rädsla att inte veta om du kommer kunna få fram dina värderingar eller åsikt som gör att du blir nervös när grannen närmar sig politik när ni möts? Så är det nog för mig. Nåt som ju isåfall faktiskt kan tränas bort! Vardagens civilkurage i Malmö har träningar för just detta. Övning ger färdighet. Tex denna – efter valet: https://www.facebook.com/events/1048753065299987/
      Eller är det kanske tanken att det ska bli dålig stämning och hur hanterar en det? Hur skulle du vilja att dina möten med grannen skulle se ut, om du fick önska?

    2. Cecilia M

      Jag gillar hur du lyfter fram din syn på icke våld, att bemöta personer med helt skilda värderingar på ett respektfullt sätt. Jag håller dessutom med dig att vi behöver ett annat tänk än ”vi och dom” i samhället för att vi ska komma framåt. Det är svårt att föra diskussion med de personer som har helt vitt skilda värderingar från en själv, och jag upplever själv att jag ibland blir matt och inte orkar ta diskussionen. En annan viktig poäng som du gör är att din granne, som uttrycker åsikter jag inte står för och associerar med en osympatisk personlighet, inte nödvändigtvis måste vara en ”dålig person”. Jag har funderat på sätt att träna på hur jag möter folk med andra starka politiska åsikter, och hur jag kan öppna upp en konstruktiv diskussion. En inspirationskälla jag hittat är en man som heter Daryl Davis som reser runt och pratar med medlemmar i Ku Kux klan för att förstå hur de tänker och förhoppningsvis få dem att lämna klanen. Här är en länk till en intervju i The Washington Post, med titeln ”I wanted to understand why racists hated me. So I befriended Klansmen”(https://www.washingtonpost.com/outlook/i-wanted-to-understand-why-racists-hated-me-so-i-befriended-klansmen/2017/09/29/c2f46cb8-a3af-11e7-b14f-f41773cd5a14_story.html?noredirect=on&utm_term=.42fd3a686770). Ett bra exempel på vad en kan åstadkomma när en tar avstånd ifrån ”vi och dom”-tänket!

      Såg för övrigt att det gjorts en dokumentär om Daryl, tänkte se den ikväll. Fortsättning följer om någon är intresserad!

    3. Karolina H

      Ditt inlägg kändes väldigt meningsfullt Helena, vad betyder icke-våld i vardagen. För våld är ju så mycket mer än handgemäng. Respetk, medkänsla, förståelse, precis det som behövs för att människor ska kunna mötas. Och jag som du tycker det skulle vara värdefullt att höra historien bakom valet att göra rasistiska värderingar till sina gena. Som psykolog så tänker jag att det alltid finns en personlig anledning att välja våld eller rasism, på samma sätt som alla våra val är förankrade nånstans i vår personliga och kollektiva historia. Om man är så modig och klarsynt nog att kunna skilja på åsikt och person så skulle man troligtvis få slut på dessa polariseringar som ju också ligger till grund för rasismen i sig. Som jag ser det har vi alla potential till både ondska och godhet och det går att locka fram båda ur oss. Det är aldrig försent att välja om. Det är därför jag har svårt för anti, svårt för antagonism, svårt för politik överhuvudtaget, för att jag inte kan se hur det gynnar någon att skapa ”vi” och ”dom”.
      Med din granne tänker jag att ett enkelt och avväpnande sätt att diskutera hans inlägg är att hålla dig till hur de påverkar dig. Att inte gå in i dömande eller fördömande utan bara berätta hur de får dig att må och kanske att du önskar att han slutade. Det är klart att det finns en risk att han blir defensiv, men det kan också bli början på ett bra samtal. Du kan tom berätta för honom att du tyckt att det varit svårt att ta upp det eftersom du uppskattar er relation. Jag tror att ju mer man står för sina egna känslor och upplevelser, desto lättare bli det att möta förståelse och öppna upp för diskussion.

    4. Ezra W

      I ljuset av hur du beskriver din bekantskapskrets ovilja att diskutera SD som någonting annan än en symbol för ondska och hat kan det vara intressant att tolka valets utfall snarare som att varje svensk är 17% SD:are än att 17% av alla svenskar är det. Det ger en delvis annan förståelse för varandra tycker jag, och jag tror att varje människa mår bra av att omfamna sin skugga och lära sig att acceptera och leva med den än att skräckslaget förneka den och projicera den på andra. Kanske är det en del i vad SD:s framgångar gör med det svenska folket? Istället för att acceptera att fördomar är vad som gör livet möjligt att leva och därmed är någonting som alla har i något skiftande omfattning försöker en del av befolkningen att utmåla sig själva som fullständigt goda på alla vis samtidigt som de pekar ned på andra som fullständigt onda. Vad tror du?

  3. Cecilia M

    Efter att ha läst boken och sett filmen var det den senare som lämnade störst avtryck på mig. Jag funderar kring hur en tar steget att engagerar sig för att försöka förändra de orättvisor som en ser. Både Gabriella och Pnina beskriver händelser i deras liv som ledde till en vändpunkt, varefter de var tvugna att engagera sig. Gabriella säger vid en tidpunkt att hon aldrig var densamma efter Kärrstorp. När jag ser filmen blir jag imponerad av de två kvinnornas vilja, driv och styrka. Men jag undrar också om allt engagemang måste vara stort och pampigt. Kanske kommer inte alla till den där omtalade vändpunkten där allting annat plötsligt blir obetydligt och ens rätta mening i livet blir klart. Finns det en viss fara att porträttera aktivism som en stor, världsomvälvande förändring? Finns det en risk att vi nedvärderar oss och den vardagsaktivism som vi själva bedriver? Visar vi inte upp ett engagemang när vi väljer att inte stödja storföretag, köper ekologiska produkter och skänker pengar till välgörenhet? Missförstå mig inte, starka personer som passionerat jobbar aktivt för en bättre värld har en fantastisk genomslagskraft och kan sprida inspiration till folkmassor. Jag funderar dock på vad målet med vårt engagemang är, är det att informera och höja kunskapen eller är det att få fler individer att engagera sig? Om det senare är fallet, är en stark röst det mest effektiva för att rekrytera aktivister? Måste aktivism vara aggressivt och påtryckande, eller kan en hitta ett annat sätt att engagera den stora populationen så att orättvisor plötsligt blir självklara fel. För den stora populationen är kanske den bästa sortens aktivism den sorten som man inte tänker på. Men samtidigt, sitter citatet ifrån Pnina kvar i mig: ”Doing nothing will of course not help, doing something may help”.

    En annan intressant sak var att båda kvinnorna berättade att deras engagemang gav dem styrka och glädje. Jag tyckte detta var väldigt fint. Att identifiera något som, likt Hessler, gör en arg och omvandla detta till en kraft som sprider glädje. Jag blir inspirerad till att också hitta styrka i de orättvisor och fel jag ser i samhället. För mig personligen känner jag att det ibland kan vara svårt, att allt känns så övermäktigt och omöjligt att ta tag i. För att hitta styrka ska en kanske fokusera på det goda en gör och hitta glädje i det, oavsätt hur liten effekt det har. Precis som Pnina sa igen ” It’s not much, a waterdrop on a hot stone”.

    Vad tänker ni?

    1. Emma I Författare

      Ja, tack för påminnelsen om att aktivism och att agera för en förändring kan se ut på väldigt många olika sätt. Stort, smått, högljutt, hemligt, vardagligt, extravagant.

      Kan det vara lätta att hamna i jämförelse tror du? ”Jag är inte lika passionerad och vill inte viga hela mitt liv till det.” Och jämförelse, tror jag, leder ofta till handlingsförlamning istället för handlingskraft.

      Jag tror du är inne på nåt när du lyfter fram glädjen som de alla tre utstrålar. Att låta lusten och glädjen visa vägen till var du vill lägga ditt engagemang. Det kanske är en fråga du brinner (eller i alla fall småglöder) för. Det kanske är en metod/sätt som känns görbart i ditt vardagsliv. Eller så är det gemenskapen i en grupp där ni agerar tillsammans som blir det avgörande. Min poäng är alltså den att aktivism verkligen kan se ut på olika sätt.

    2. Karolina H

      Jag tror absolut att du har en poäng i ditt resonemang Cecilia. Det är viktigt att se både det lilla valet och det stora. Och att bekräfta de goda val människor redan gör i sitt dagliga liv. För dessa två kvinnor verkar ju aktivismen ha blivit det centrala och det kanske det inte kan bli i allas liv av olika anledningar. Vardagsaktivism, jag gillar det! Som en grund att bygga vidare från. Civilkurage är en sån sak som jag skulle vilja vidareutveckla i mitt eget liv. Ibland känns det som att jag bott i en storstad för länge, att diffusion of responsibility ibland lamslår mig nr jag egentligen borde agera. Jag jobbar på det.
      Som du blev jag också berörd av Pninas förhållningssätt, så ödmjukt och sant. Med den inställningen så går det inte att låta sig nedslås. Jag bär den med mig.

  4. Karolina H

    Reflektioner Säg ifrån!
    Jag fastnade för Göran Greiders skrivelse, den kändes psykologisk i sitt försök att se in i människan och dennes drifter och behov. Att vi blir sanna/hela/läkta av att gå samman, mänskliga rentav. Sen gillar jag Annika Norlins essä som tar upp samma tema, men på ett mer nyanserat sätt. Att like-andet kan spä ut upprördheten och därmed göra oss mindre handlingsbenägna, men samtidigt kan man nå många och samla dem i gemensam sak på ett snabbt sätt som gör världen mer transparent. Jag tror att människor har större benägenhet att engagera sig om det känns personligt. Min hypotes är att det finns så många saker att bli upprörd över just nu, tack vare internet och media att valet blir det som hindrar. Och att en (jag?) därför håller sig i ett generellt, distanserat mode där man inte väljer en strid utan halvhjärtat deltar i flera. Och så är det ju bekvämt att sitta hemma och protestera, inte så energikrävande efter en stressig dag på jobbet.
    Det är fantastiskt att läsa Stephane Hessel. Jag är helt tagen. En nästan 100-årig aktivist som i sin tid bevittnat 1900-talets enorma förändringar. Och jag instämmer i så mycket av vad han säger. Välj något att engagera dig i, följ hoppet, och gör det fredligt. Avslutningen tyckte jag var en svår nöt att knäcka, protestera mot mediesamhället? Inga spontana idéer dök upp, bara frågan Hur? Hur angriper man mediesamhället? Hur angriper man de ohälsosamma värderingar som genomsyrar vårt samhälle? Om jag skulle välja en kamp just nu, skulle det vara klimatet, media eller politiken? Mitt val har alltid varit att hålla mig utanför det jag inte gillar. Iaf efter gymnasiet. Under skolåren kunde man inte värja sig och fick utkämpa de kamper som behövdes för att viss balans ändå skulle råda, som att gå emellan slagsmål eller protestera mot lärare som slutat lyssna på sina elever. Nu har jag en kamp som hägrar som jag nog inte kan hålla mig utanför. Med ett mörkhyat barn i en tid av ökande rasism och ett val som riskerar resultera i att det värsta i människor lockas fram känner jag mig tvungen att göra något. Att flytta utomlands har slagit mig. Engagera mig politiskt har aldrig riktigt lockat mig, men kanske är det det enda alternativ som finns. Men ska jag engagera mig i något så ska det vara för något, inte emot. Jag vill vara med i en fredsrörelse, inte en anti-krigsrörelse. Jag vill inte protestera, jag vill skapa. Hessel sätter likhetstecken däremellan, att göra motstånd är att skapa. Kanske kan det rymmas både ett för och ett emot i samma engagemang, som det tycks göras i Hessels.
    Karolina Holm Diebate

    1. Emma I Författare

      Ja så är det kanske – att alltför mycket information och valfrihet kan leda till att en snarare distanserar sig? Att det krävs en närhet till problemet för att det ska kännas relevant att agera? Du skriver att du nu, för ditt barns skull och de rasistiska strömningar som finns i samhället, känner dig tvungen att agera. Ett sätt tror jag kan vara att hitta andra (organisation, nätverk, politiskt parti, projekt, grannar) som engagerar sig och ansluta sig dit. Det kan kännas så mycket lättare och roligare att skapa, göra motstånd, säga ifrån och/eller skapa det samhälle en vill se tillsammans med andra, jämfört med att göra det själv.

      Så fint: ”jag vill inte protestera, jag vill skapa” 🙂

  5. Karolina H

    Filmen var inspirerande och givande. Den äldre damen Pnina var underbar, vilken livskraft. Jag tar med mig två saker från filmen, från den unga kvinnan att man kan använda sin hobby för att göra skillnad. Det gav mig bränsle till en idé jag har om att starta en blogg där jag lägger upp mina tankar om livet och människan. Jag tycker det är spännande att fundera på om det finns vissa naturlagar vad gäller mänskligt beteende och vad vi skulle kunna åstadkomma för ett slags samhälle om vi hade kunskap om dem. Min åsikt är att skolan bprde utbilda barn inte bara i kunskap om den yttre världen utan också om den inre, att hjälpa unga att förstå sig själva och andra, bli tryggare i sig själva genom ökad kunskap om psykologi.
    Jag tar också med mig den äldre kvinnans visa attityd, att det handlar om att försöka. Det är inte resultatet som räknas utan att fortsätta försöka trots motgång och besvikelser. Att inte förlora hoppet.

    1. Emma I Författare

      Kul att filmen och deras engagemang gav mer bränsle till din idé om din blogg! Det låter som en blogg jag gärna skulle läsa. Jag gissar att den är tänkt att vända sig till vuxna? Jag skulle, precis som du, vilja se mer av ”inre kunskap” i skolan/för unga, och fick tanken när du nämnde bloggen – att texterna (videos, bilder, serier?!) skulle vända sig till tonåringar. Jag tänker på mig själv som tonåring och tror att en sån blogg verkligen skulle kunna göra skillnad om den hittade in i rätt kanaler.

    2. Ezra W

      Kul att du planerar att starta en blogg! Hur menar du med naturlagar om mänskligt beteende; våra instinkter? Jag tror att dessa styr oss betydligt mer än vad vi själva är medvetna om eller vill tro, vilket till exempel stöds av evidens från tvillingstudier att personligheten till största del är genetiskt betingad och att uppväxten är försumbar i jämförelse. Ifall våra djupaste ”grundlagar” styrs av våra gener faller det sig ganska naturligt att vårt beteende i stort också vilar på samma grund. Eftersom förekomsten av specifika genetiska mutationer skiljer sig åt mellan folkgrupper, och särskilt små historiskt isolerade grupper, är det inte orimligt att en del av de karaktärsdrag vi tillskriver ”temperamentet” hos olika nationaliteter också har en viss genetiskt grund. Det är ett kontroversiellt område att forska på av flera anledningar och generell konsensus verkar vara att det är en avgrund vi inte bör titta ned. Hur tänker du kring det? Min åsikt är att alla avgrunder bör utforskas oavsett hur mörka och snåriga de ter sig; vi kan omöjligt veta vilka konsekvenser okända sanningar för med sig och eftersom detta gäller åt alla håll bör forskningen ställa sig fullständigt neutral till vad man tror sig uppnå med ett resultat.

  6. Miranda W

    Hej! Jag har valt att fördjupa mig kring första delen av filmen Aktivismens tid: Meningen

    Julieta pratar om att hon kände sig dum när hon pratade med rektorn om att de måste göra något åt nazistattackerna på hennes skola. Det känner jag igen. Jag får inte ofta gehör för när jag vill göra något åt samhällsproblem eller tror inte att jag kommer få gehör för det och ofta kan jag känna mig ensam i vad jag vill göra. Och när jag känner mig ensam är det lätt att jag ger upp.Jag tycker att det känns nästan pinsamt och löjligt att vilja göra något att saker och ting. Men jag börjar nu undra varför det ska kännas pinsamt?

    Men denna film om Julieta är inspirerande eftersom den visar att det finns fler som vill göra
    något åt saker och ting vilket är stärkande. Det var nästan första gången jag såg någon i mitt närområde prata om sitt engagemang på detta sätt. Jag har hört om vänner engagera sig i olika organisationer också men jag har inte blivit lika inspirerad av det som av denna film. Jag tror att det är mer inspirerande höra någon prata om sitt engagemang som Julieta gjorde, så att jag förstår att det är verkligt och sant för dem, än att bara se att någon bekant är med i en organisation, utan att veta deras motiv till det.

    Julieta skiljer sig från bilden jag har av aktivister. Istället för jeansjackor med pins
    och regnbågsfärgat hår, har hon lockat hår, fina väskor och klassiska svarta klänningar, vilket gör det ännu mer inspirerande för det visar att vem som helst kan vara en aktivist och inte bara en särskild stil. Eftersom aktivism är något som berör alla som den mänskliga handling det är.

    Jag håller med Julieta om att det är för få som försöker. Jag har svårt att förstå varför fler inte gör något men Julieta kanske gav ett bra svar på det, det är många som inte vet vad de kan göra och hur. Denna film med någon från samma stad som en själv får aktivismen att verka enklare än man trodde, fast jag förstår också nu att aktivism är något man kanske måste göra själv, man måste finna styrkan i sig själv, och genomföra det själv. Det är bara att köra på.

    Julieta pratade också om adrenalinet hon får. Det är nog likadant för mig, men vet inte om det är så för alla. Hon pratade också om känslan när gruppen tillsammans fick nazisterna att backa. Jag tror det är essensen i det hela och målet med kampen att få de andra att backa så jag förstår att det var ett stort och magiskt ögonblick! Och vad hon berättar om ger mig själv en kick att också vilja göra något!

    När jag ser linje 17 mot rasism och Julieta tala framför publikhavet under demonstrationen urskiljer jag en ganska ilsken ton som är helt förståelig men jag vill gärna analysera vad konsekvenserna av en sådan approach blir och hur effektivt det är för att exempelvis övertala och locka oliktänkande. Jag kan tänka mig att det både fungerar och bevisar att aktivisterna är seriösa men att det å andra sidan kan göra folk avskräckta och få folk att ta avstånd.

    Kort reflektion till Hessels text:
    Min kommentar på Hessels text är att jag tycker det är synd att han ska ha behövt skriva den för att några av de mänskliga rättigheterna inte längre följs. Det finns några punkter som vi är ganska långt ifrån, vilket jag nu genom denna text blev påmind om. Däremot kan jag tycka att det behövs en uppdaterad version av MR
    eftersom samhället ändras och vid vissa punkter tycker jag formuleringarna i MR är för otydliga och ger för mycket utrymme för egen tolkning.

    1. Emma I Författare

      Intressant att ta del av dina tankar och din upplevelse av att se Julieta i filmen. Kul att det inspirerar dig! Jag håller med om att det verkligen kan vara riktigt inspirerande att höra någon berätta VARFÖR den engagerar sig – vad dens drivkraft är.

      Du skriver om demonstrationen och den ilskna tonen och att den kanske avskräcker folk. Vad tror du skulle vara ett bra sätt att locka fler, snarare än att avskräcka?

      Ja visst är det kul när ens fördomar bryts – när ens idé om hur en aktivist, pensionär eller scout ska se ut, ställs på ända.

      Apropå aktivism och att göra nåt – har du sett/läst om Greta, 15 år, som skolstrejkar fram till valet, för att uppmärksamma klimatet? https://www.metro.se/artikel/greta-15-skolstrejkar-f%C3%B6r-klimatet-nu-ansluter-sig-fler

      1. Miranda W

        Det bästa är nog att tänka smart, och ett steg längre, eftersom det är mer effektfullt. Jag tycker även teater, musik och konst är bra sätt. Goda exempel tycker jag är exempel djurrättsalliansen som protesterar i tystnad, men det är effektfullt. Många som är aktiva på youtube tycker jag också gör ett bra jobb. Exempelvis STHLM Panda ( exempelvis detta https://www.youtube.com/watch?v=t59pOR76-xs ). Deras metod är att göra sociala experiment där tittaren uppmanas att själv tänka och bilda sin egen uppfattning men egentligen så lyckas de ändå föra fram ett budskap utan att tvinga på det. Jag vet inte hur mycket sådana videor löser i praktiken men det är ett bra sätt att tänka, att det ska vara något nytt, något som får människor att stanna upp, något som skulle bli en bra video om man skulle lägga upp det på youtube.

        Jag förstår att i många fall blir man väldigt arg, men jag tror bara att det är mer effektfullt att agera med annat än sin ilska. Inget fel på demonstrationer i sig men jag tror det finns bättre sätt än att ” ryta fram” sin åsikt. Jag tänker som så att vi är många på jorden som är missnöjda med olika saker och detta är svårt att komma ifrån helt eftersom det aldrig kan vara perfekt. Men om det ska vara normalt att säga ifrån och om vi ska öka antalet aktivister, så är det bättre att göra det på ett lugnt sätt än att ryta tycker jag och det finns många exempel på att det funkar. .

        Ja, jag har hört talas om Greta! Jag tycker hon också är ett gott exempel på denna tysta effektfulla inspirerande aktivismen!

        1. Emma I Författare

          Jag blir verkligen berörd av filmklippet du delar Miranda. Att 35 % bara går förbi gör verkligen ont! Men det som berör mig är alla dom som faktiskt stannar och säger ifrån. Och jag tror att ett sånt här filmklipp kan inspirera de som ser det att agera nästa gång. Jag blir iallafall inspirerad och känner mig stärkt i min civilkurage.

          1. Miranda W

            Samma här, berörs nog mest av de som stannar upp. Ja, du har nog rätt. Såna filmer kan kanske få en att reflektera kring vilken roll man själv vill ha i en sån situation vilket också kan göra det mer troligt att man agerar nästa gång. Däremot är detta nog inte det bästa av STHLM panda utan jag har andra favoriter och det finns liknande filmer även av andra som jag tycker är ännu mer rörande och intressanta. Kan länka dem när jag hittar dem!

  7. Ezra W

    Först vill jag säga att Hessel har min respekt genom det sammanhang han uttrycker sig i. Det framgår i efterordet att han har levt ett hårt och händelserikt liv, där han offrat mycket för sina landsmän och för de utsatta i samhället. I den kontexten upplever jag texten som en upplivande uppmaning till ”ungdomen” att fortsätta kampen och att fortsätta motsätta sig orättvisorna. Jag får emellertid också intrycket att han i sin skrift utgår ifrån att läsaren uppvisar en i grunden överensstämmande verklighetssyn med honom själv, vilket gör helheten mer problematisk. Texten syftar till att uppmana och radikalisera, detta oavsett vilken bevekelsegrund den potentiella mottagaren kan tänkas ha. Ingenting yttras om avvägningen mellan personliga föreställningar om vad som bedöms utgöra ”gott och rätt” och vad som objektivt kan sägas faktiskt göra det.

    ”Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt . När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka.”

    Vad säger detta om våra bevekelsegrunder? Om vi bortser från segrarens obligatoriska omskrivning av historien och gör vårt yttersta för att leva oss in i våra antagonister; tror ni inte att även nazisterna själva hade ömmande frågor de kände att de stred för, frågor som de i samklang med uttalandet ovan kände nära deras upprördhet och väcka deras stridbarhet?

    Viljan att göra gott är förvisso en grundläggande förutsättning för att påverka och kanske göra världen eller sin omgivning till en bättre plats, men den måste alltid misstänkliggöras och analyseras från flera olika synsätt om vi önskar undvika terrorvälden av det slag som nazister, kommunister, rasister, fascister, feminister och så vidare instiftat i varierande grad under historien. Denna fråga är för mig av större intresse och vikt att fördjupa sig inom; annars blir effekten snarlik att placera ett laddat vapen i händerna på en tonåring.

    Jag fick ett liknande intryck av filmen. Den unga flickan uttrycker upprepade gånger att hon känner sig ha hittat någonting att tro på; att hon inte längre bara tänker på smink och utseende och så vidare. Visst är det fint att ha någonting att tro på, men de hon kämpar mot upplever högst sannolikt exakt samma sak. Jag var själv aktiv inom den autonoma vänster under en kortare period för länge sedan. Det var väldigt tydligt att sammanhållning och gemenskap var mycket viktiga anledningar till att folk engagerade sig där, och därtill i ännu högre utsträckning möjligheten att få djupdyka i aggression och hat; att få hata och fightas med gott samvete! Jag lägger ingen värdering i detta; tvärtom tror jag att människor och unga sådana i synnerhet behöver ett destruktivt utlopp och jag ser mycket hellre att man brukar våld i sammanhang där motparten är beredd på det. Jag tar dock bestämt avstånd ifrån varje ansats att heligt försvara den egna insatsen som fullkomligt god och motståndarens som fullkomligt ond – drivkraften handlar om någonting annat och det är i förlängningen mycket viktigt att hålla detta i åtanke. Hade således önskat mer problematisering än ensidigt hyllande av godhetens krafter.

    Ezra

    1. Joakim J

      Trots att jag hyser den största av sympatier för din hållning att det finns saker att fajtas för, speciellt i en tillvaro där en förtryckare måste förtryckas. Hitler är ju ett historiskt exempel där jag uppfattar ett stort konsensus kring användningen av våld för att uppnå förändring, ett exempel med mindre konsensus är huruvida Irak-kriget var berättigat trots att Saddam Hussein bröt regler som enligt FN förordar en intervention av utomstående makter. När vi basunerar ut mantrat att det finns situationer som kräver våld, gör vi inte en tankevurpa likt Hessel? Kan inte detta påstående motivera islamister, nazister eller andra ohumanistiska rörelser att använda våld mot det fria samhället för att uppnå sin utopi?

      Kan man använda sig av en omformulering av Poppers intolerans-paradox för att skapa en hållbar idé om bruk av våld? För att uppnå ett fredligt samhälle måste vi vara våldsamma mot våldet? Eller leder detta till en våldsspiral med helvetet som sista anhalt? Hör gärna dina funderingar kring detta
      /J

      1. Miranda W

        Mitt bidrag till våldsdiskussionen: Jag håller med dig Ezra om att vissa kanske har behov av att slåss och att få utlopp för det. Dock tycker jag inte att det är någon ursäkt att använda våld osv för att andra gör det. När en konflikt blir våldsam är vad som behövs någon som visar en alternativ metod för konfliktlösning ( t.ex Non Violent Communication) för att visa att det är möjligt, istället för att själv nyttja våld och därmed visa att det är ok och att det trots allt är det bästa sättet. Hur ska våldet annars någonsin kunna upphöra? Det finns två undantag: våld när det sker med samtycke och nödvärn. Och våld när det sker med samtycke ( t.ex. inom sport, sex osv) tycker jag är en bättre plattform för att få utlopp för sitt våldsbehov än en demonstration.

        1. Ezra W

          Fattar inte trådstrukturen på forumet här; ser ut som att jag svarade Miranda med andra inlägget? Nåväl.

          För mig är ett problem med principen icke-våld att den nödvändigtvis lutar sig på hot om våld. Om hundratusen människor demonstrerar under absolut övertygelse om att aldrig göra verklighet av sina hot; varför skulle en potentiell despot göra någonting annat än att rycka på axlarna och ta en sup alternativt låta avrätta dem en och en tills resten skingrar sig? Någon respons kommer ju aldrig – omvärldens fördömande osv får antas vila på samma antagande om ickevåld. Visst kan man tänka sig ett scenario där befolkningen är så uppfyllda av sin inre fredlighet att de låter sig dödas till sista man utan att göra motstånd; vilket väl kan tänkas leda till att despoten i förlängningen tvingas avgå iochmed brist på objekt att dominera, men det leder ju bara till att båda förlorar.

          Med det sagt – ickevåld som en utgångspunkt; absolut. Man bör dock vara medveten om att det egentligen rör sig om någonting helt annat.

          Gällande nödvärn tycker jag att det är ett komplicerat begrepp. Vad är egentligen nödvärn? Om jag sätter mig ner och vägrar flytta på mig (ickevåld) och någon hotar att döda mig (våld) har jag då rätt att döda min motståndare (nödvärn)? Blir inte nödvärnsklausulen i det här läget bara en metod för att komma runt min utgångspunkt (ickevåld) och bruka våld lik förbannat, men nu rättfärdigat enligt gängse moral? Jämför modus operandi hos terrorister genom historien – reta staten till brutala inskränkningar i medborgarnas välmående; invänta ofrånkomlig reaktion (nödvärn) och skörda revolutionens söta äpple. Dessutom, hur skiljer sig begreppet nödvärn från de ”utsattas” sida ifrån ”överhetens”? Säkerligen kan även den senare hävda sin nödvärnsrätt; om än kanske med mindre rättfärdighet.

          Instämmer helt i att sex och idrott är bättre arenor för att få utlopp för sina inre aggressioner än att slåss på stan; hela idrotten kan tolkas som ett substitut för primitiva tiders krigande och för vårt behov av aggression. Samma sak gäller sex; särskilt inom BDSM men sannolikt inom huvudparten av mer normala sexuella möten också.

      2. Ezra W

        Definitivt är det en risk! Därav vikten av att formulera någon typ av etik som ligger till grund för våldsanvändandet. Jag är inte säker på om detta är möjligt; kanske är det rent definitionsmässigt ogörbart – hur kan vi samtidigt mena att våld i vissa sammanhang är godtagbart OCH att användningen av våld i syfte att främja den egna saken är fel? Det leder till godtycklighet – varför har palestinier rätt att utöva våld i kampen mot överheten medan IS inte har rätt att använda våld i kampen mot överheten? Om vi eftersträvar konsekvens bör vi antingen acceptera båda parterna, ingen av dem eller så måste vi förkasta den postmoderna utgångspunkten att alla perspektiv är lika mycket / lika lite värda och ta fasta på att det enda som spelar någon roll är vår egen åsikt och att resten av världen potentiellt har fel.

        För mig låter alternativ 1 och 2 likaledes omöjliga att efterleva:
        Om våld alltid är okej för att främja de egna intressena får vi en ganska kaotisk tillvaro; om våld aldrig är okej kommer vi (med undantag av en hypotetisk idealvärld) oundvikligen att kuvas av individer som inte håller med. Jag tror att de flesta tänker ungefär som i alternativ 3 samtidigt som de gör sken utåt åt att främja alternativ 2. Kanske finns ingen bättre möjlighet än detta. Men jag tror att noggrann analys och erkännande av hur vi faktiskt tänker kan leda till en vettigare tolkning än att hävda en sak och leva efter en annan.

    2. Miranda W

      Svar på Ezras text: ”Jag tar dock bestämt avstånd ifrån varje ansats att heligt försvara den egna insatsen som fullkomligt god och motståndarens som fullkomligt ond – drivkraften handlar om någonting annat och det är i förlängningen mycket viktigt att hålla detta i åtanke”
      I denna del av din text tolkar jag dig som att du tycker det är viktigt att rannsaka sig själv så att man inte gör likadant som det man ogillar hos sin motståndare, och det håller jag helt med om! Jag ser alltför ofta detta hända, exempelvis i årets valrörelse åt alla håll och kanter. Exempelvis politiker emellan ( som beskyller varandra för saker som man själv också gör), SD:are som nyttjar våld när undvikandet av ett våldssamhälle är en av anledningarna till att de vill stoppa invandringen, samt motståndare som utsätter SD:are för diverse dödshot osv.

    3. Karolina H

      Feminism, ett terrorvälde? Utveckla gärna, jag har svårt att se likheten mellan rasism och feminism. Sen håller jag fullständigt med dig i att det inte går att berättiga aggression och hat oavsett vilken sida man står på. Jag är också med i vänstern, men har svårt för aggressiviteten gentemot oliktänkande som för mig inte skiljer sig nämnvärt från andra uttryck av aggressivitet. ”Stoppa borgarna i papperskorgarna” kanske låter harmlöst, men det är bara bränsle för fortsatt polarisering som inte gynnar en konstruktiv dialog. I mina ögon verkar det som att det är samma typ av människor som dras till det extrema oavsett sida, tro eller åsikt. Kanske är det det extrema vi ska vara observanta på om vi vill skapa ett fredligt samhälle. Jag tror inte våld leder till något annat än våld och att det enda sättet att utrota våldet är att låta bli det.

      1. Joakim J

        Nu kan jag inte svara för vad Ezra tänkte på när han formulerade sig som han gjorde, men mina tankar far till den ideologiska grund postmodernismen är baserad på, vilken i sin tur gett upphov till tredje vågens feminism. Eftersom den är baserad på Foucaults idé om att maktstrukturer skapas överallt, och inte enbart skapas genom kapital vilket Marx förespråkade, är denna teori neo-marxistisk. Den uppmanar till revolution och skapandet av en utopi(världens farligaste tanke). Judith Butler föreslår i sin bok ”Gender trouble” att kön är en konstruktion av språket, alltså en anti-essentialistisk idé som gör betydande att alla skillnader mellan män och kvinnor har sitt ursprung i kultur och inlärning.

        Slutsatsen av de premisser Judith Butler målar upp är att alla skillnader mellan män och kvinnor är förtryck. Förtrycket kan kvantifieras enkelt eftersom människor föds som oskrivna blad(En term som myntades för av John Locke) och därav är varenda skillnad i utkomst mellan grupper(kön, etnicitet, sexuell läggning) av ondo.

        Och här kommer problemet; när vi ska göra policy av teorier som baseras i att samhället är korrupt men oändligt formbart inför vi åtgärder som kan komma att skada individer. När genusdagis inte låter barn leka med könsstereotypa leksaker eller när lagar om kvotering(vilket enbart innebär diskriminering i en meritokrati) sätter vi ett utopiskt, möjligt(jag påstår omöjligt), samhälle över individens val. Detta är i sin grund totalitärt och en mängd experiment av denna sort utfördes i sovjet, när människan skulle förtryckas till kommunism, utan några positiva resultat men med mängder av mänskligt lidande.

        Slutsatsen enligt mig är att feminismen förtjänar inte en plats tillsammans med de andra ideologier nämnda, än. Men om vi inte är försiktiga och fortsätter mot den ideologiska utopin tredje vågens feminism utlovar, utan att ta hänsyn till människans biologiska predisposition, kan den mycket väl hamna där

        1. Karolina H

          Tack för ett intressant, informativt inlägg Joakim! Jag är inte säker på at jag ser faran i denna utopi dock. En utopi kan ju vara ett riktmärke, precis som en värld utan krig eller ett rättvist fördelande av jordens resurser. Jag tycker att vi redan har ett samhälle som bortser från människans biologiska disposition. Vårt samhälle har fortfarande mannen som norm och kvinnors behov förbises ofta och gärna, se läkemedelsindustrin, se arbetsvillkor, exemplen kan göras fler.
          Jag är nyfiken på vad du ser som faran i att förbigå biologisk predisposition, jag kan i skrivande stund inte komma på vad som skulle vara så hemskt med det. Om vi slutar ha mannen som norm, vad skulle vi då ha istället? Vad skulle bli den nya normen som vi skulle utgå ifrån? En konstruerad norm, eller en norm som passade makthavarna, eller en norm som var ett slags sammanblandning av det som vi idag räknar som kvinnligt respektive manligt. Tanken svindlar. Jag tänker att vi i någon mån får utgå från det fysiska, eftersom det är här skillnaderna finns. Intellektuellt har ju forskningen visat att det är större skillnad inom grupperna män/kvinnor än mellan dessa grupper.

          1. Joakim J

            Det är troligtvis svårigheterna att se konsekvenserna av försöken att uppnå utopier som gör dem så bedrägliga. Ingen skulle påstå att en jämställd värld är något annat än en utopi, men så fort den försökte förverkligas genom kommunismen, ledde den till ett nästan oändligt lidande.

            Jag är inte säker på att mannen är norm i sverige 2018. I skolan ser vi att pojkar gör sämre ifrån sig än flickor, kvinnor är generellt lyckligare än män, lever mindre i utanförskap samt lever betydligt längre. Detta kan vara p.g.a. en biologisk skillnad på gruppnivå men det tål att undersökas. Som du nämner har läkemedel haft mannen som norm, vilket så klart är bättre för kvinnor än om vi hade haft en schimpans som norm, men sämre än om medicinering av kvinnor hade använt sig av gruppen kvinnor som norm.

            Och här kommer vi till punkten jag tycker är viktigast; ju mer individuell vi gör en läkemedelsbehandling, en skolgång eller anpassar arbetsvillkor desto MER anpassar vi den efter biologisk predisposition, inte mindre. Precis som du påpekar skiljer sig grupper så mycket att kategorier som man och kvinna passar dåligt in för att beskriva individer, därför behöver vi mer noggrann utformning av samhället utifrån dessas egna förutsättningar. Att enbart upphöja en idé till norm utan att förankra den i mänsklig vilja och beteende leder tveklöst till tyranni och lidande.

            Hoppas jag klargjorde min poäng något.
            Vänliga hälsningar
            /J

      2. Ezra W

        Joakim besvarade många problem med feminismen på ett betydligt mer elegant vis än jag själv hade förmått göra, så jag väljer att lägga till och utveckla något.

        Genusteori; och därtill särskilt den avkrok som benämns intersektionalitet, är väl egentligen en separat rörelse tillkommen i strikt akademiska kretsar som infiltrerat och tagit över den feministiska rörelsen alltmer på senare år. När jag väljer att nämna feminism i samma andetag som andra fascistoida rörelser är det i huvudsak denna gren av rörelsen jag åsyftar – eftersom den är så otroligt framträdande i dagens diskussion ser jag detta som rimligt (om än i behov av ett klargörande). Jag hävdar alltså inte att en föreställning om män och kvinnor som mänskliga varelser av samma inbördes värde bör betraktas som fascistisk.

        En sak som ofta förs fram i dessa kretsar är föreställningen om manlighet/kvinnlighet som fenomen av strikt kulturell genes – biologiska skillnader påstås vara totalt ointressanta och könen därmed flytande ramverk skapta genom uppväxt och inlärning. Förutom att vara helt förnuftsvidrigt är detta en idé helt utan vetenskaplig grund – ett faktum man undkommer genom att ägna sig helhjärtat åt ”genusvetenskap” i kontrast till faktisk vetenskap. Jag har mycket svårt att förstå hur de troende i detta läger resonerar, men kanske har man genom indoktrinering utvecklat en stark misstro till den vetenskapliga metoden och därtill en likaledes stark föreställning om att sanningen kanske får vika på sig för den goda sakens skull. Man lever i en föreställning om att kvinnor (och alla andra subgrupper) är systematiskt förtryckta och anser sig ha funnit en väg att åtgärda detta genom att spinna ett nät av i grunden vansinniga idéer uttryckta i utsökt komplicerad terminologi, vilken man sedan också använder sig av för att nedgöra det motstånd som saknar adekvat bildning i nyspråk. Samtidigt råder en överdriven rädsla för att råka kränka medlemmar av den egna gruppen, vilket ger sig uttryck i att mycket genusvetenskaplig forskning aldrig ifrågasätts av majoriteten andra genusforskare (vad den egentliga vetenskapen säger om saken bryr man sig inte om). Absolut grundläggande är föreställningen om att den förtryckta gruppen gör rätt i att resa sig mot den inbillade motparten. Detta blir problematiskt eftersom alla människor i hela världen (möjligen undantaget den vita manliga populationen över 50) kan placeras i fack av varierande grad av förtryck ifrån en annan part och ifall genustänkarna skulle utöva någon form av logik skulle hela ramverket direkt implodera. Detta gör man emellertid inte; istället väljer man godtyckligt vilka grupper som kan sägas vara goda och vilka som är onda.

        Förutom konsekvenserna av kvotering som Joakim tagit upp kan den form hela metoo-rörelsentog i Sverige sägas utgöra ett gott exempel på ett feministiskt skräckvälde. Från att ha varit ett i grunden vettigt och väldigt välbehövligt fenomen urartade det till en rättsvidrig pöbelprocess där Den Goda Saken antogs vara så God och så Stor att det inte spelade någon roll att den vilade på väldigt tveksam grund. I den goda sakens namn uppmuntrades förtryckta kvinnor i alla åldrar att dra sig till minnes varje potentiell kränkning de varit med om; oavsett om detta hände för tio eller tjugo år sedan, och inse sin roll som offer för ett systematiskt förtryck (en hand på ett lår likställdes med en gruppvåldtäkt eftersom de båda var uttryck för samma manliga dominans över kvinnan). Mängder av individer hängdes ut offentligt utan tillstymmelse till juridisk övertygelse och gjordes till objekt för ett samhällsrättfärdigat hat, med följden att de förlorade såväl arbete som vänner och i vissa fall även sitt liv. Förutom att i grunden förminska kvinnans roll till den av ett hjälplöst offer oförmöget att säga ifrån åsidosattes hela rättssystemets föreställning om att friande bör ske i frånvaro av bevis. Vad är detta om inte ett skräckvälde?

  8. Karolina H

    Hej på er Ezra och Joakim! Jag har funderat en del på hur jag skulle svara på era inlägg då jag ser så mycket i dem. Jag har försökt att förstå vad som fått er att svara på det sätt ni har eftersom jag tyckte att era svar var lite oväntade och det jag sett är något jag sett hända i större skala runt ”me too”-rörelsen. Många män känner sig anklagade, som att rörelsens syfte var att skylla på individer. Vilket är en felakitg uppfattning. Syftet var att försöka synliggöra ett systematiskt förtryck. Det är väldigt tråkigt att individer blivit uthängda i detta sammanhang. På samma sätt som manshatande falanger inom feminismen inte heller är rättvisande eller i linje med feminismens grundläggande syfte, som är ett jämlikt och rättvist samhälle.
    För mig och jag tror jag har majoriteten av feminister med mig, så handlar det inte om att skyldiggöra eller peka finger, eller nedvärdera den manliga delen av befolkningen. Det vore ju att motverka själva grundsyftet.
    Feminismen har verkat sedan kvinnan var mannens ägodel och hjälpt till att skapa ett mer rättvist samhälle, det vore synd att döma ut den pga extremistiska inslag, som finns i alla större organisationer/system.
    Jag tyckte Peggy Mc Intoshs TED talk passade på även detta sammanhang, så har ni inte sett den redan så delar jag den även här: https://www.youtube.com/watch?v=e-BY9UEewHw&feature=youtu.be
    Även den här med Chimananda Ngozie som jag själv letat upp kan kanske vara intressant i sammanhanget:
    https://www.ted.com/talks/chimamanda_ngozi_adichie_we_should_all_be_feminists

    Jag hoppas att vi kan hitta en annan ton i vårt samtal än den som smög sig in här, den kändes inte så konstruktiv. Jag har min del i det, så med denna post hoppas jag kunna slå an en annan ton.
    ha det!

Lämna ett svar till Ezra W Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.