Rasismen & vithetsnormen

180924-181014

Under förra temat började vi prata om högerpopulism och nazism. Vi tar nu vid där vi slutade, för att under tre veckor ägna oss åt att studera och reflektera kring rasismens uttryck och strukturer. Rasism är ett stort ämne med många möjliga fördjupningsområden. Vi kommer under de kommande tre veckorna att titta på några av dessa.*

2014 lanserades dokumentären Raskortet – en film om att vara svart i Sverige. I filmen kommer nio svenskar med egna erfarenheter av rasism till tals. Ur det personliga utkristalliseras ett mönster av fördomar, rasism och intolerans som många gånger förnekats, förträngt eller glömts bort. Filmen kontrasterar den svenska självbilden av att vara ett av världens mest toleranta och fördomsfria länder, reser brinnande aktuella frågor och uppmanar till samtal. Börja temat med att träffa några av de som i filmen berättar om hur det varit att växa upp och leva som svart i Sverige.

Läs journalisten Valerie Kyeyune Backströmartikel om Raskortet här! För dig som vill se hela filmen har instruktioner skickats per e-mail.

Under temat ska vi:
1. Läsa antologin Rasismen i Sverige
2. Titta & lyssna på det film- blogg- och radiomaterial som ligger här på denna sidan.
3. Göra en skriftlig reflektion kring temat. Se utförligare instruktioner och inlämningsdatum längre ner i texten.
4. Ge respons på minst tre kurskamraters reflektion. Se utförligare instruktioner och inlämningsdatum längre ner i texten.

Det här är ett tungt och jobbigt tema, men otroligt viktigt. Hoppas ni alla kan hitta styrka i allt det motstånd som också finns mot rasismens olika ansikten! Om du har några frågor, eller om det är något du inte förstår, så är det bara att höra av sig.

Lycka till!
Lone & Emma
lone@glokala.se


Till att börja med finns det några ord och begrepp som kan vara bra att ha med sig när man studerar och samtalar om rasismen som fenomen. Här är en liten ordlista med länkar till wikipedias förklaringar av begreppen.

Vi läser antologin Rasismen i Sverige (2014), (red. Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, Natur och kultur förlag) och hoppas att den kommer ge insikter och underlag för fortsatta samtal och agerande. Under rubrikerna SD i Riksdagen, Utöja, Reva, Rasstereotyperna, Antiziganism och Protesterna synliggör de olika författarna en bild av rasismen i vår samtid. Boken innehåller texter från 2010-2014, och består av både publicerade och en del till boken nyskrivna texter. Redaktörerna har försökt lyfta fram texter som fångar samtidens dramatiska händelser och smygande förändringar. Nedan följer ett samtal med Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, redaktörer för antologin.

Lawen
Lawen Mohtadi, född 1978, är författare och journalist. Hon har arbetat på Studio Ett och Kulturnytt i P1 och en rad tidningar, samt varit chefredaktör för Bang.

Devrim

Devrim Mavi, född 1970, är journalist, debattör och före detta politiker. Devrim Mavi har tidigare varit verksam som journalist vid Kommunalarbetaren, Mana, Bang och Internationalen. Hon har varit chefredaktör för Arena och ledarskribent på Dagens Arena. Numera är hon chefredaktör på Hotellrevyn.

Är du intresserad av Sverigedemokraternas historia kan du ta del av den i den antirasistiska tidningen Expo. Här har de en wikisida om just SD. Nedan presenteras ett nummer de släppt om partiets historia i ett kort videoklipp:

Tidningen ETC gjorde också under 2014 en bilaga till Dagens ETC där Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren på punkt efter punkt visar att rasisterna och de ”invandringskritiska” helt enkelt har fel. Sverige mår bra av invandring. Faktum är att Sverige behöver invandring för att fortsätta utvecklas som samhälle.

Strukturell rasism & rasismen i oss
Ofta diskuteras rasism enbart i form av rasistiska fördomar. Rasistiska fördomar kan till exempel uttrycka sig i bemötande människor emellan, och handlar om vilka fördomar enskilda individer hyser gentemot andra individer och grupper. Ofta identifierar man sig inte som rasist, men reproducerar ändå rasistiska strukturer i hur man beter sig gentemot omgivningen. Här är ett exempel på hur det kan te sig:

Men vi kommer inte långt om vi fastnar i en förståelse av rasism enbart som rasistiska fördomar. Vi måste granska och komma underfund med de rasistiska strukturer som finns i samhället, och som systematiskt fördelar makt och maktpositioner ojämlikt. Skribenterna på det antirasistiska och separatistiska forumet Rummet förklarar det bra, och här nedan har vi lånat ett utdrag från deras FAQ-sida:

Q: Vad är rasism, egentligen? V.g. ge mig en snabbkurs 101.

A: För det första: låt oss skilja mellan ”rasism” och ”rasistiska fördomar” (på engelska: racial prejudice). Rasistiska fördomar är förutfattade uppfattningar man kan ha kring olika människor utifrån utseende och etnicitet; en svart svensk person kan exempelvis ha rasistiska fördomar om vita svenskar (det vill säga – fördomar som utgår ifrån att det finns en vit ”ras” som uppvisar ett visst beteende). Rasism är däremot ett system som legitimerar rasistiska fördomar, det vill säga ett system som värderar en viss grupp/”ras” över en annan.

Skillnaden mellan rasistiska fördomar och rasism stavas m-a-k-t. När rasistiska fördomar kombineras med en ojämn fördelning av makt och resurser kan man tala om rasism som ett samhälleligt, systemiskt problem.

I Sverige har gruppen som klassas som vita generellt 1) makt över den egna representationen, 2) ekonomisk makt, och 3) politisk makt och inflytande. Det leder till att rasifierade svenskar har problem med diskriminering på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, och även betraktas som ett kollektivt samhälleligt problem inom politiken.

Personer som betraktas som vita i Sverige diskrimineras inte i det vidare samhället på grund av att det är vita. Däremot kan de diskrimineras av andra system (könsidentitet, sexualitet, klass, funktionalitet, ålder, osv). Om en svart svensk person säger att ”alla vita är lata” påverkar det alltså inte uppfattningen av vita personer, eller deras inflytande i Sverige som grupp; om någon däremot säger ”alla svarta är lata” yttrar de en rasistisk fördom som underbyggs av hundratals år av europeisk rasism och kolonialism, och som lever kvar och påverkar den svenska svarta minoriteten även idag.

Q: Varför pratar du om ”ras” – och vad betyder rasifierad?

A: De flesta kulturer och länder har noterat fysiska och kulturella olikhet grupper emellan; men det var i och med den europeiska kolonialismen, och forskning som bedrevs i exempelvis Frankrike och England*, som tanken på ”ras” som en fast, biologisk kategori uppstod. Den här kategorin var dels ett sätt att ”ordna” världen på, att sortera intryck och olikhet på – men det blev också ett sätt att värdera olikhet på, då utseenden och egenskaper slogs samman.  I och med att en ”rashierarki” uppstod kunde man till en viss del legitimera kolonialism, exploatering och slaveri.

I själva verket har ”ras” ingen genuin förankring i biologi, utan är en social konstruktion. Däremot lever tanken om rasskillnader vidare – som Oivvio Polite skriver i ”Remember that You’re White”, ”Du är också rasist… Om du inte vore det så skulle det  inte finnas något att diskutera. Du skulle inte vara kapabel att göra åtskillnad mellan raserna.” Begreppet ”ras” blir alltså bara begripligt i ett rasistiskt samhälle.

Rasifierad är en term som beskriver personer som, på grund av sina (kroppsliga) utseenden, blir tillskrivna en viss rastillhörighet och egenskaper som förknippas med den. Uttrycket beskriver en process, att bli tillskriven någonting, och pekar därför på att ”ras” är en social konstruktion.

* FUN FACT: Redan på 1700-talet delade allas vår favoritbotanist och rasbiolog Carl von Linné in den mänskliga rasen i fyra grupper utefter de fyra temperamenten (lol old science): vita européer (lugna, uppfinningsrika, blonda, styrs av lagar), röda amerikaner (hetsiga, envisa, styrs av seder), mörka asiater (melankoliska, strikta, styrs av åsikter) och svarta afrikaner (lata, slarviga, styrs av impulser). MEN vad neat, huh!?!

Under de senaste decennierna har flera studier belagt att det sker etnisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Tobias Hübinette är en av de forskare som sysslar med frågor om rasism, och som ägnar sig mycket åt statistik. Här är en lista på några av de texter han skrivit eller medverkat i om ras- och vithetsfrågor. Bland annat finns den här kunskapsöversikten om afrosvenskars situation i dagens Sverige. En annan forskare är Anders Nergaard, och här kan man ta del av några av hans publikationer. 

Bildningsbyrån - rasism/UR

Bildningsbyrån – rasism/UR

I UR-serien Bildningsbyrån – Rasism (fyra delar) får vi ta del av vad forskningen säger om rasism i Sverige och Europa. Det handlar inte om högerextremism eller fascism utan om vardagsrasism. Forskare, engagerade antirasistiska aktivister och personer som blivit utsatta för rasism berättar om erfarenheter och delar med sig av kunskaper. Varje program tar upp ett forskningsområde och vi gör historiska tillbakablickar. Vad är rasism och hur uppstår den? Varför sker diskriminering och hur ser upplevelserna av rasism ut i Sverige? (Klicka på de rosa länkarna i rubrikerna på respektive programpresentation, så kommer du till programmet och kan lyssna)

Del 1. Vem är rasist?
De senaste åren har flera debatter om påstådd rasism blossat upp. Men vad menas egentligen med rasism? Det finns olika svar på frågan och i programmet sätter forskare och aktivister begreppet i en historisk kontext och resonerar kring dagens definition. Vi träffar forskaren Mattias Gardell som berättar att rasismen bytte skepnad efter andra världskrigets slut, då forskningen gick från att fokusera på fysiska och mentala olikheter mellan raser till att fokusera på skillnader mellan olika kulturer och religioner. Aktivisterna Selma Gusic och Ana Marega, som är aktiva i Ungdom mot rasism, försöker få skolor att inte bara ta upp rasismens extrema yttringar utan även att prata om den vardagsrasism som främst barn och unga riskerar att utsättas för.

Del 2. Rasismens orsaker
Bildningsbyrån tar oss med på en resa till London, där vi tittar närmare på kolonialismens historia och det mänskliga psyket. Vi försöker ta reda på varför rasism i olika former uppstår. Torun Lindholm, professor i psykologi vid Stockholms universitet, beskriver de psykologiska mekanismer som skapar våra stereotypa bilder av andra och hur det kommer sig att de som inte tillhör ens egen etnicitet svartmålas. Liz Fekete, vd vid brittiska Institute of race relations, arbetar med att kartlägga rasismen i Europa. Hon menar att psykologiska mekanismer inte kan ge tillräckliga förklaringar till rasismen utan att vi även måste titta på politiskt agerande som pekar ut vissa grupper som särskilt problematiska i samhället.


Del 3. Det diskriminerande samhället
Under de senaste decennierna har flera studier belagt att det sker etnisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Vi tittar närmare på olika förklaringsmodeller som används av inom akademin för att förstå hur diskriminering uppstår. Vi träffar Sanaa El-Borchali som berättar att hon förlorade sitt jobb som butiksbiträde i Danmark när hon började använda slöja. Är det rimligt att se diskriminering som ett bevis på att det finns en strukturell rasism i samhället?


Del 4. Svenska erfarenheter av rasism

Vilka är de vanligaste upplevelserna av rasism och vad får de för konsekvenser? Vi tar upp olika slags erfarenheter av rasism och tittar närmare på vilka motståndsstrategier de utsatta utvecklar. Evin Ismail, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, menar att muslimska, beslöjade kvinnor hör till de grupper som är mest utsatta för rasism i det offentliga rummet. Gymnasieeleven Rosell har blivit nedslagen på grund av att hon bär slöja och hon känner sig dagligen utsatt för rasism. Hennes svar på påhoppen är att le och informera om sin religion i förhoppning om att bryta ner fördomar. Vi träffar också René León Rosales, fil doktor i etnologi, som menar att föreställningar om att det finns olika raser lever kvar än idag. Han tycker att termen ”vardagsrasism” är till stor nytta för att förstå att även handlingar som inte har någon rasistisk intention kan vara problematiska genom att de, när de ständigt upprepas, skapar en struktur som markerar att man inte hör hemma i Sverige.

I kolonialismens efterdyningar
Enbart 11 av världens runt 200 länder har undkommit den massiva europeiska kolonisationen. I århundraden erövrade man mark och mördade, fördrev, tvångsförflyttade, förslavade och torterade människor världen runt. Man motiverade oftast avhumaniseringen med rasbiologisk forskning. Det var de vitas uppgift, given av gud, att “civilisera” de utomeuropeiska befolkningarna. Vi lever idag i efterdyningarna av kolonialismen, och det går inte att förstå världen och dess maktstrukturer utan kunskap om kolonialismens blodiga historia. Fortfarande lever strukturerna kvar: varor produceras under slavliknande förhållanden i förre detta koloniserade länder, för att säljas billigt i före detta kolonisande länder och med ett europeiskt pass kan man resa världen över, medan det är betydligt svårare att komma in i Europa med ett utomeuropeiskt pass – för att nämna ett par exempel. Postkolonialism är ett begrepp och akademiskt fält som analyserar, förklarar och svarar på det ekonomiska, kulturella och politiska koloniala arvet. Hur påverkas vår omvärld av kolonialismens efterdyningar? Vem sätter agendan för den globala politiska, ekonomiska och kulturella utvecklingen? Vem får tala, och vilkas röster lyssnas det på? Vilka har makt, och vilka har det inte? Och hur ska vi gå vidare?

Sverige är inget undantag när det kommer till det koloniala arvet, och vi står inte utan skuld. Sverige har både koloniserat och bedrivit slavhandel. I avsnittet Svensk slavhandel från UR Skolas serie Nationen får vi följa med journalisten Judith Kiros till den före detta svenska kolonin Saint Barthélemy. På den karibiska ön finns en svensk förening, som har som intresse att bevara svenskt inflytande, och som för inte så länge sen bestämde sig för att producera och sätta upp svenska namnskyltar på gatorna i staden Gustavia.

UR Skola, Nationen, Svensk slavhandel

Vi vill även rekommendera den tredelade UR Skola-dokumentärserien Samernas tid, som handlar om hur samer behandlats historiskt. Det är en skrämmande och fram till nyligen ganska osynliggjord del av svensk historia som skildras. Vi läser gärna om hur ursprungsbefolkningar på andra platser i världen lidit av koloniseringen och dess konsekvenser, men det finns en risk att vi låter vår egen historia falla i glömska om vi inte också tar mod till oss att granska mörka delar av den svenska historien.

UR Skola, Samernas tid

Hur medvetenhet om privilegier kan stärka medkänsla
Peggy McIntosh beskriver vita människors privilegier som ett bankkonto som de fått, utan att ha bett om det och utan att kunna hållas skyldiga för det, som fylls på varje dag med fördelar. Hon har sammanställt en “checklista”, där man kan kolla av hur väl olika påståenden stämmer överens med ens egen upplevelse. Stämmer de överens – ja, då gynnas du antagligen av privilegier kopplade till vit hudfärg. Här är ett utdrag ur checklistan (på engelska). McIntosh menar att insikt och medvetenhet om sina egna privilegier kan vara en viktig källa till medkänsla och motstånd mot det system där människor ges olika privilegier utifrån tex hudfärg eller kön. Lyssna till hennes TED talk “How Studying Privilege Systems Can Strengthen compassion”.

Motståndsröster
Tack och lov finns det många som sprider kunskap om och protesterar mot rasismen. Den antirasisistiska rörelsen har fått fart och många människor som rasifieras som icke-vita har under de senaste åren på ett tydligt sätt tagit ställning och krävt utrymme i debatten om den strukturella rasismen i Sverige. Bilden av det “goda” och fördomsfria Sverige utmanas genom aktivism, forskning och kultur. Instagramkontot Svart kvinna, drivet av Fanna Ndow Norrby, som senare också blev en bok är ett sådant exempel. Ndow Norrby skriver i förordet att boken ”visar på kontinuiteten i den vardagliga och strukturella rasismen mot svarta kvinnor i Sverige”. Ja, den är sann. Därför är hennes slutmening det också: ”Att synliggöra detta och ge plats åt våra egna tankar, känslor och analyser är alldeles nödvändigt.” 2016 fick Fanna Ndow Norrby stora kommunikatörspriset i kategorin Årets unga talang. Läs en intervju med henne i Dagens media.

Kampanjat och gjort motstånd mot den nya (och även gamla) migrationspolitiken har många olika rörelser och människor gjort. Bland annat Folkkampanjen för asylrätt, Asylstafetten, Refugees Welcome, Ensamkommandes förbund och de strejkande i organisationen Ung i Sverige. Här är några av de protesterande ungdomarnas röster:

Även i kulturen ser vi en ny våg av medvetenhet om och avståndstagande från rasismen. Filmer som Black Panther, Oscarvinnaren Moonlight, bioaktuella Blackkklansman, samt svenska Dröm vidare och Guldbaggebelönade Sameblod är några exempel. Svenska musiker som Cherrie, Leslie Tey, Erik Lundin, Seinabo Sey, Silvana Imam, Maxida Märak, Sofia Jannok och andra tar ton mot rasismen parallellt med amerikanska musiker som Beyoncé och Kendrick Lamar. Med språket som verktyg stämmer författare och poeter som Athena Farrokhzad, Johannes Anyuru, Jonas Hassen Khemiri och Burcu Sahin in. I podcaster som Raseriet, Arga Flickor och Camila och Mireya samtalas det om erfarenheter och kunskaper. Det finns en enorm kraft i motståndsrörelsen!

Vi avslutar med lite komedi. Här komikern Aamer Rahman om så kallad “omvänd rasism”:


Uppgifter till temat

Vi har till det här temat valt att göra fyra olika frågesjok. Välj ett av dem, för att göra en reflektion. Vill ni reflektera kring materialet utifrån andra frågeställningar så känn er välkomna.

A. Lägg upp era reflektioner senast tisdagen den 9 oktober. Posta dem som svar på denna tema-sida.

B. Kommentera minst tre av era kurskamraters inlägg senast söndag 14 oktober, men gärna tidigare.

1. Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet. Däremot är det en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhälle?

2.Ylva Habel skriver i texten Den svenska vithetens blinda fläck, sidan 178-186 i boken Rasismen i Sverigeom motvilligheten att koppla ihop rasistiska stereotyper med rasism och rasismens historia. Hon skriver (på s. 179):

I Sverige förefaller det som att de mest röststarka skribenterna i våra pressdebatter anser att det vore helt omöjligt att förhålla sig till att kolonialismens representaionslogik inte har upphört. De vill inte heller förstå att kolonialismens och imperialismens vardagliga praktiker och representationer var nära förbundna med varandra.

Också Astrid Assefa pratar kort i inledningsklippet om det koloniala tänkandet, och menar att Sveriges koloniala historia påverkar oss än idag. Men många svenskar känner inte till att vi haft kolonier och bedrivit slavhandel. Finns det en självbild i Sverige av att vara en moralisk supermakt som inte har någonting att göra upp med i det förflutna? Vi kanske hellre vänder fokus mot andra delar av världen och deras historia – förintelsen, det amerikanska slaveriet, Ku Klux Klan eller apartheid i Sydafrika, till exempel. Hur tänker ni kring detta? Hur stämmer bilden av Sverige som en fördomsfri plats, utan problem med rasism, med verkligheten? Håller du med om att vi har svårt att se vår egen roll i historien? Varför har vi det, i så fall? Hur skulle en större kunskap om vår egen roll i rasismens historia kunna göra att vi blir mer uppmärksamma på vad som är rasism? Och varför är vissa så ovilliga att koppla ihop rasistiska stereotyper med rasismen i vår historia, kultur och politik?

3. Tendensen att inte vilja se Sveriges del i kolonialismen tycks besläktad med det som beskrivits som “den svenska färgblindheten”. I Sverige har man länge varit motvillig till att “se” hudfärg – som om lösningen på problemen med rasism skulle vara att låtsas att vi är färgblinda. I färgblindheten kan också rasismens existens osynliggöras och förnekas. Antagandet att hudfärg inte har någon reell betydelse i Sverige skapar svårigheter i att föra statistik om utsatthet på grund av etnicitet, något Tobias Hübinette skriver om härVad tänker du? Bör vi föra statistik baserad på etnicitet, som man gör i till exempel USA, och som bland annat Vänsterpartiet argumenterar för? Varför/varför inte? Varför finns “den svenska färgblindheten”? Var kommer den ifrån, vad har den för motiv, och vad har den för konsekvenser? Och vad tycker ni om Peggy McIntoshs tes om att medvetenhet om privilegier kopplade till hudfärg kan stärka medkänsla? Vad kan en självgranskande och normkritisk blick ge oss och samhället i stort?

4. De senaste åren har den antirasistiska rörelsen i Sverige vaknat till liv på nytt. Detta beskrivs fint i det sista delen av Rasismen i Sverige. Vad tänker ni om den antirasistiska rörelsen? Vilken roll spelar det att människor går samman och protesterar? Vilka metoder tror ni på för att motverka rasism? Har ni egna erfarenheter att delta i antirasistiska aktiviteter? Har du sett något av detta i din närhet? Samtidigt gör den högerpopulistiska rörelsen enorma framsteg växer i takt med att tiden går. Hur kan den antirasistiska rörelsen byggas upp och göras stark nog att svara på alla de utmaningar högerpopulismen ställer oss inför?

Hoppas att temat känns givande!
Lone & Emma


Tipslitteratur

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie (Bonnier Förlag, 2013)

Läs också gärna Americanah som är en jättespännande, viktig och politiskt sprängfylld roman om rasism, rasfrågor, urspung, identitet och allt man kan önska sig som hör en roman till. Chimamanda Ngozi Adichie är uppvuxen i Nigeria men numer bosatt i både USA och Nigeria. Chimamanda slog igenom i Sverige med romanen en En halv gul sol, som handlar om tre människoöden under Biafrakriget på sextiotalet.

Daniel Sandström skrev följande om Americanah i Svenska Dagbladet 27 oktober 2013:

”Chimamanda Ngozi Adichie har egentligen skrivit en idéroman om ett begrepp som vi saknar lämpligt ord för i Sverige, men som på engelska går under beteckningen race, och som oftast täcker både hudfärg och kulturell tillhörighet. Samtidigt är ”Americanah” också en annan roman, om globaliseringen och hur den påverkar dagens Nigeria, som nu moderniseras i expressfart. Hennes styrka är observationerna; hur hon får oss att se förändringarna medan de sker, som i realtid.”

…och en liten lista om man vill grotta ner sig ännu mer i forskning om rasism, vithet och postkolonialism:

  • Sara Ahmed, Vithetens Hegemoni.
  • Tobias Hübinette m. fl., Om ras och vithet i det samtida Sverige.
  • Adréaz Wasniowski och Tobias Hübinette, Studier om Rasism : tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering.
  • Regeringskansliet – Arbetsmarknadsdepartementet, Den mörka och okända historien. Vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet (kan laddas ner som PDF härifrån).
  • Paulina de los Reyes, Postkolonial feminism.
*Till våren har vi förslag på ett antal olika teman, till exempel ett om migration. Vi vill gärna ha input från er kring vilka teman ni vill fortsätta med till våren, och om ni vill fördjupa er mer i migration så gör vi det!

53 thoughts on “Rasismen & vithetsnormen

  1. Tom W

    1.
    Rasism är en hudfärgsbaserad illusion. Det finns biologiska skillnader mellan vita människor, precis som det gör mellan svarta människor. Det innebär att identifiering med ens hudfärg inte tilltalar den inre sanningen.

    2.
    Den historia som uttrycker en del av rasismens rötter, till exempel när Europa invarderade Afrika för 500 år sedan, är ingen idag ansvarig för. Det som kan vara produktivt med historia är att bli ytterligare medveten om hur beslut kan påverka framtiden lyckligare. Men att skambelägga en själv på grund av historia som man inte har kunnat påverka är onödig skambeläggning. Däremot förstår jag frustrationen mot historia genom tiderna.

    3.
    Tendensen att inte vilja se Sveriges del i kolonialismen begrundar sig förmodligen i att det utspelade sig för över 200 år sedan. I dagsläget kolonialiserar Sverige världen med möbel-domination på IKEA, vilket jag inte ser som ett problem.

    Varför skulle det inte vara okej med kolonialisering av svensk kultur, när kolonialisering av islamsk kultur med objektivt värre etiska och moraliska syner tar plats i Sverige?

    Angående färgblindhet: Att se ur ett färgblint perspektiv är exakt hur rasism kan lösas. Hur skulle hudfärg dömmas om människor inte kunde se färg?

    Inom de absolut flesta yrken: Om hudfärg prioriteras över kompetens är det inkorrekt. Om kompetens prioriteras över hudfärg är det korrekt. Om det sedan står mellan lika kompetens, men olika hudfärg, har jag inga problem med att se varför den hudfärg som väljs har med arbetsgivarens kultur att göra. Säger jag emot mig själv när jag innan påstod att man bör dömma ur ett färgblint perspektiv? Nja. Beslutet som en sådan arbetsgivare kan göra är egentligen inte grundat i rasism. Att begrunda ett beslut som har med ens kultur att göra är att visa respekt mot sina förfäder som byggt upp den värld vi lever i. Prioritering bör dock vara på en hållbar nutid mot förbättring till framtiden.

    4.
    Antirasismen kan samlas ihop och diskutera om problemlösningar. Det jag tycker är fint med protester i grupper emot rasism, är att det kan ses som ett stöd till de som känner sig påverkade av rasism. Däremot att reagera med hat mot hat är ingen långsiktig lösning på problemet.

    En möjlig metod som kan minska rasism är att vägleda kunskap på ett sätt som utvecklar människor mer hälsosamt. Filosofi som grundämne i skolan skulle förmodligen kunna göra susen.

    1. Lone H

      Hej Tom!

      Du skriver under fråga två att ingen idag levande bär skulden för den forna kolonialismen, och att det heller inte finns någon mening med att skambelägga sig för detta. Det finns en forskare vid namn Sara Ahmed som har skrivit om detta med skam, kopplat till just kolonialism och vithet. Tyvärr hittar jag inte texten just nu, men vill minnas att hon bland annat säger att skam riskerar att bli en inåtvänd och förlamande känsla. Jag tänker också att skam i sig inte gör någon “nytta” – det för oss inte framåt. Poängen med Astrid Assefa och Ylva Habels uttalanden är nog inte heller att påföra skuld och skam. Min tolkning är istället att det handlar om att skapa förståelse. När rasistiska nidbilder accepteras i kulturen, som Lilla Hjärtat till exempel, så existerar de stereotyperna inte i ett vacuum, utan i en postkolonial värld med en brutalt rasistisk historia, som lämnar spår efter sig än idag. Min tolkning är att Habel och Assefa åberopar förståelse och erkännande av vår historia, snarare än skam. Att vi ska kunna sätta in de här nidbilderna i ett sammanhang. Liknande bilder har historiskt använts för att motivera avhumaniseringen av svarta människor, och avhumaniseringen har möjliggjort förtryck, apartheid, slaveri, tortyr. Med den förståelsen, får stereotyperna en helt annan betydelse. Som du säger – kan vi skapa en förståelse av historien så att vi kan ta vettigare beslut för en lyckligare framtid? Ja, i det här fallet skulle en sådan förståelse kunna leda till att vi låter bli att producera rasistiska nidbilder, och framtiden kan då bli lyckligare! I boken Vithetens Hegemoni finns en del av Ahmeds resonemang om skam, om du är intresserad av att läsa mer om detta. Se kapitlet Olustens Politik.

      Angående färgblindheten så är ju argumentet att införa etnicitet som kategori i diverse undersökningar inte att det är bra att döma människor utefter hudfärg. Poängen är att vi faktiskt vet att rasism pågår i Sverige idag, och att det skulle vara lättare att kartlägga detta om etnicitet fanns med – så som kön finns med – när man gör statistiska undersökningar. Utan statistiska undersökningar där kön finns med som kategori skulle vi till exempel inte veta att kvinnor fortfarande idag tjänar mindre än män och får betydligt mindre pensioner – och om vi inte vet det kan vi ju heller inte åtgärda problemen. Samma tankesätt gäller etnicitet som kategori.

  2. Joakim J

    1. Är ras en biologisk verklighet? Ifall vi endast ser ras som olikheter i hudfärg är det självklara svaret Ja! Vår hudfärg är ej kulturellt betingad och kommer aldrig bli det. Vi har olikt kameleonter ej förmågan att anpassa vår hud efter vår omgivning. Det är just brist på denna egenskap som gör rasism så förfärlig eftersom fördomarna baseras på ett oföränderligt faktum. Häri ligger också den absoluta kärnan i vad som är rasism, det måste vara en egenskap eller åsikt som tillskrivs en individ utifrån hudfärg/etnicitet. Rasism är inte skillnader i utfall mellan olika kulturer, det är inte en preferens för ett etiskt och moraliskt system, det är enbart när individer tillskrivs negativa egenskaper eller åsikter utifrån en faktor(i rasfrågan melaninproduktion) som inte har någon som helst inverkan på andra attribut, personlighetsfaktorer och åsikter. Alla som påstår att det finns immanenta egenskaper i promotorgener för melaninproduktion har fel. Detta är dock något jag ser väldigt lite av i svensk offentlighet, vi har varken lagar eller normer som särskiljer människor p.g.a. dess hudfärg. Det är ingen åsikt som har något stöd bland befolkningen och förekomsten av hatbrott mot andra etniciteter, p.g.a. hudfärg, som begås utgörs av en extrem minoritet som tyvärr kan skada en hel hop människor var, vilket kan ge intrycket att den här åsikten delas av en större grupp än den faktiskt utgör.

    De grupper jag ser som mest utsatta i sverige idag är judar och sekulära muslimer. Båda grupperna blir utsatta för ständiga hatbrott, denna ena gruppen för en religion de föds in i(judendomen ses som ett folkslag) och den andra gruppen p.g.a. en åsikt(att de valt bort religionen). Tyvärr blir den senare gruppen ofta tillskriven muslimska värderingar p.g.a. sin hudfärg och sin kulturella tradition, vilket är rasism.

    2. Den postkoloniala teorin har i likhet med genusteorier en tydlig tendens att utmynna i en retorik som bäst kan jämföras med den kristna idéen om arvsynden. Även om Sverige hade varit den största rasistiska stormakten med de största, värsta kolonierna på 1700-talet säger det ingenting om hur rasistiska vi är idag. Sverige agerade dessutom mest handelspartner i länder de hade handelscentrum i och är troligtvis ett av de länder som brukat minst slavar i världen. Idén om att Sveriges koloniala historia skulle påverka oss idag, trots att det är okänt bland dem flesta är inget annat än simpel politisk historierevisionism för att ge sin egen förutfattade idé tyngd.

    Detta betyder så klart inte att Sverige är helt fritt från rasism, det går bara inte att styrka en koppling mellan kolonialism och grad av rasism. I sådana fall vore alla länder som blivit koloniserade ej vara rasistiska, vilket icke är fallet.

    Här är också det tydliga problemet med de humanistiska vetenskaperna idag. De utvecklar teorier men använder sig inte av kvantitativa metoder för att utvärdera dem. Således har de ingen objektiv grund att stå på och bör ej betraktas som tyngre bevis än en individs åsikt

    3. Det är verkligen en upp-och-ned vänd värld när ett land får kritik för att inte särskilja hudfärger. Den svenska färgblindheten, som vi ska vara mycket stolta över, är ett resultat av den vackra idéen om att bedöma individen utifrån sig själv och inte dess grupptillhörighet.

    Dessutom är det ett falskt påstående att vi inte samlar in material baserat på hudfärg. Visst är det så att inte staten utför detta (varför den nu borde det?) men studier och enkätundersökningar om människors utsatthet utförs kontinuerligt på universiteten

    Jag måste rikta en kritik mot Peggy McInstosh här också – en kvinna från den yttersta societeten som utifrån sina egna upplevelser kommit fram till vilka privilegier vita har. Vad har hon gemensamt med en vit kvinna som bor i ett husvagnghette i USA, en tysk kvinna som blivit våldtagen av Röda armén eller rysk kvinna som nu lagligen kan bli misshandlad av sin man? Det uppenbara svaret är så klart ingenting. Peggy McIntosh är inte ett dugg bättre än någon annan som tillskriver egenskaper och upplevelser till individer p.g.a. deras hudfärg. Det enda hon bevisar är vilket utpräglat privilegium hon innehar som kan säga påstå detta utan ordentliga repressalier från varken media- eller akademihåll.

    4. Den antirasistiska rörelsen i Sverige idag består av många olika organisationer, med olika åsikter och olika agenda. Jag betvivlar inte att alla som är delaktiga i dessa rörelser har goda intentioner, men tyvärr tycker jag ofta att de rörelser som porträtteras i medier sällan har en större moralisk tyngd.

    En felaktig väg många antirasister går är att koppla idéer (ofta islam) med hudfärg, vilket i sig självt är rasistiskt. De behandlar sedan kritik mot idéer inom religionen som oföränderliga faktum, det vill säga att muslimer ej kan ändra åsikt. Detta är också en tydlig typ av rasism som lyder ”The bigotry of low expectations” på engelska. Antirasistiska förväntar sig helt enkelt inte att personer från mellanöstern är lika rationella och kan tåla kritik på samma sätt som en kristen svensk kan(för argument mot kristendomen betraktas väldigt sällan som förtryck av en folkgrupp eller minoritet, även om de faktiskt har den ställningen i ett sekulärt sverige).

    Det andra felaktiga vägen som nästintill alla antirasistiska organisationer tar, är den för dem självklara frågan om immigration. Här ställer de sig på höga hästar om hur viktigt det är att rädda liv, vilket är en åsikt som jag är oerhört sympatisk mot. Men när de ställer ett likhetstecken mellan invandring och liv gör de ett tankefel. Kostnaden att rädda ett liv genom invandring till sverige är extremt mycket dyrare än att rädda ett liv i flyktingläger eller ett barn från sjukdomar. Det ger en ful implicit antydan att ett svenskt liv, det vill säga ett liv i sverige, är värt mycket mer än ett liv någon annanstans vilket jag inte alls sympatiserar med. Ingen lösning är så enkel som dess förespråkare vill få den att verka.

    Sammanfattningen av de antirasistiska organisationer som porträtteras i media blir således att de har hjärtat på rätta stället, men de behöver kliva ner från sina höga hästar och tänka över sina argument och dess moraliska implikation en extra gång.

    1. Lone H

      Hej Joakim!

      Om McIntosh och privilegier. Helt sant, klass och kön är också en viktiga faktor som påverkar vilka privilegier vi får/inte får. Även om en fattig person är “underpriviligierad” på grund av klass, kan hen privilegieras på grund av andra faktorer. Om hen är frisk till exempel, har hen antagligen bättre förutsättningar än en fattig person som är sjuk, om hen är hetero har hen antagligen bättre förutsättningar än en som är gay. Likaså som om hen är vit ges antagligen vissa fördelar i jämförelse med en icke-vit person med i övrigt samma ekonomiska förutsättningar. Dessutom vet ju varken du eller jag vad McIntosh själv har för erfarenheter i övrigt. Jag vet inte heller om jag tycker att det är speciellt relevant att diskutera. Privilegier på grund av att jag är vit har jag ju även om jag som tjej i många andra avseenden varit utsatt och haft sämre möjligheter än män.

      1. Joakim J

        I nästan alla övriga sammanhang skulle jag hålla med dig, Lone. Jag är inte identitetspolitisk, jag kan uttala mig med lika stor säkerhet utifrån kvantitativ forskning om ämnen rörande brottslingar, kvinnor, homosexuella, mörkhyade eller optimister trots att jag ej tillhör några av dessa kategorier. Att vara en del av gruppen förändrar inte statistiken och är därför inte nödvändigt för att tolka den rätt.

        MEN i fallet Peggy McIntosh måste vi först och främst skriva ut namnet på hennes uppsats om vita privilegier; “White Privilege: Unpacking The Invisible Knapsack”. Detta är en subjektiv uppsats, baserat på hennes egna upplevelser som hon sedan dragit slutsatser utifrån. So far so good. Men vem är denna Peggy McIntosh? Är hon en kvinna från medelklassen, ett medelmått av alla vita kvinnor som därför kan användas som norm? Nej, självklart inte. Jag väljer att klistra in en beskrivning från en artikel i Quilette, då jag inte ser nödvändigheten att skriva om och översätta språket. Artikelförfattaren är dessutom mer elokvent än jag, så min poäng framgår tydligare utifrån dennes text:
        Peggy McIntosh was born Elisabeth Vance Means in 1934. She grew up in Summit, New Jersey where the median income is quadruple the American national average—that is to say that half the incomes there are more than four times the national average, some of them substantially so. McIntosh’s father was Winthrop J. Means, the head of Bell Laboratories electronic switching department during the late 1950s. At that time, Bell Labs were the world leaders in the nascent digital computing revolution. Means personally held—and sold patents on—many very lucrative technologies, including early magnetic Gyro-compass equipment (U.S. Patent #US2615961A) which now helps to guide nuclear missiles and commercial jets, and which keeps satellites in place so you can navigate with your phone and communicate with your Uber driver. Means is also recorded as the inventor of a patent held by Nokia Bell in 1959 known as the Information Storage Arrangement. This device is the direct progenitor of ROM computer memory, and is cited in the latter’s patent filed in 1965 for IBM. So, long before Peggy McIntosh wrote her paper, her family was already having an outsized effect on Western culture.

        Elizabeth Vance Means then attended Radcliffe, a renowned finishing school for the daughters of America’s patrician elites, and continued her private education at the University of London (ranked in the top 50 by the Times Higher Education World University Rankings), before completing her English Doctorate at Harvard. Her engagement to Dr. Kenneth McIntosh was announced in the New York Times‘s social register on the same page as the wedding of Chicago’s Mayor Daley. McIntosh’s father, Dr. Rustin McIntosh, was Professor Emeritus of Pediatrics at Columbia University. His mother was President Emeritus of Barnard College, an institution in the opulent Morningside Heights district of Manhattan, famous since 1889 for providing the daughters of the wealthiest Americans with liberal arts degrees. This was once the stomping ground of American cultural luminaries like F. Scott Fitzgerald, Cecil B. DeMille, and several Supreme Court Justices. Kenneth McIntosh was himself a graduate of the Phillips Exeter Academy, which boasted alumni including Daniel Webster, the sons of Presidents Lincoln and Grant, and a number of Rockefeller scions. He later completed his elite education at Harvard College and the Harvard Medical School. By the time of his marriage to Elizabeth, Kenneth McIntosh was a senior resident at the prestigious Brigham Hospital in Boston, founded by millionaire Peter Bent.

        In other words, Peggy McIntosh was born into the very cream of America’s aristocratic elite, and has remained ensconced there ever since. Her ‘experiential’ list enumerating the ways in which she benefits from being born with white skin simply confuses racial privilege with the financial advantages she has always been fortunate enough to enjoy. Many of her points are demonstrably economic. One is left to wonder why, given her stated conviction that she has unfairly benefited from her skin color, there seems to be no record of her involvement in any charity or civil rights work. If she did take to the streets in support of some cause or other, she left no trace that I can see. Nor, as far as I can tell, has she spent any time teaching the underprivileged or working directly to better anyone’s condition but her own. Instead, she has contented herself with a generous six figure salary, and has not shown any particular eagerness to hand her position over to a more deserving person of color.

        Utifrån det som framgår i texten kan vi dra slutsatsen att Peggy McIntoshs liv inte är likt en vardaglig svenssons och slutsatser baserat på hennes betraktelser blir således absurda. Jag säger därmed inte att det inte finns finns privilegier i att vara vit, att tillhöra majoriteten, oavsett om det gäller hudfärg, religion eller politiska åsikter men vi har inte datan tillgänglig. Vi har inga studier som är tillräckligt bra för att visa detta och kan således inte dra någon slutsats om dess existens eller icke-existens

        Vänliga hälsningar
        /J

    2. Ezra W

      Jag har också funderat över hur otroligt märkligt det är att kritik av en religion av vissa kan anses utgöra ett slags rasism.

      Om jag kritiserar islam eller kristendomen så kritiserar jag en dogmatisk, förnuftsvidrig, arkaisk, hierarkisk, elitistisk, antiindividualistisk, antiintellektuell, totalitär, kreativitetsstympande, anhedonisk, devolutionär osv ad nauseam in absurdum und so weiter insh’allah ansamling idéer och tankemönster vilka utövaren/förespråkaren/offret (beroende på om vi ser människan som kapabel att ansvara för sin egen input->respons eller inte) av egen kraft anammat eller från barnsben påtvingats. Jag kritiserar inte individen för vad den är eller för några godtyckligt valda egenskaper som jag valt att inte uppskatta och jag anser inte att min kritik på något vis ger uttryck för orättvis förföljelse baserad på dimmigt förutfattade meningar. Snarare ser jag det som en förpliktelse för varje människa som anser sig stå för en världsåskådning baserad på förnuft, logik och medkänsla att aktivt motarbeta den här typen av ur-förvillande teorier. Följaktligen bör vi bära vår antijudaism, vår antiislamism, vår antikristendom! med stolthet, och vägra låta begreppens innebörd förvanskas av teoretiker som söker splittra människans egentliga samhörighet medelst oändlig stratifiering och infantilisering. Jag hatar din gud! Jag avskyr dina ritualer! Jag vämjs dina sedvänjor! Jag älskar dig ändå som människa och medkännare av världens sensoriska kontinuum.

      1. Lone H

        I detta forum är du välkommen att kritisera religion – men att uppmuntra antisemitism är inte förenligt med Glokala Folkhögskolans likabehandlingsplan.

        Från Nationalencyklopedin:
        “antisemitism (av grekiska antiʹ ’mot’ och semit i betydelsen ’jude’), fientlighet, förföljelse eller fördomar mot judar som etnisk eller religiös grupp.”

        1. Ezra W

          Hej Lone! Om du läser mitt inlägg igen så förstår du säkert att jag inte förespråkar antisemitism; jag har helt enkelt satt prefixet “anti”- på ett antal religioner. För att förtydliga med all tänkbar tydlighet: jag förespråkar givetvis _inte_ det som vanligen menas med begreppet antisemitism; däremot förespråkar jag allas rätt och plikt att kritisera religion. Har ändrat mitt ordval till “antijudaism” för att undvika eventuell paragraf-problematik.

      2. Julia S

        Jag tycker också att mycket inom religioner kan vara dåligt och rent av skadligt samt att det är viktigt att kritisera för att utveckla system och institutioner. Men att se alla religioner som motsatsen till förnuft, logik och medkänsla håller jag inte med dig om. Mycket av det religioner står för är just bland annat medmänsklighet. Jag tycker även att det är fint att mänskor vill förstå sin omvärld, andlighet, ”det större” och världen för att hitta mening och trygghet. Viktigast tycker jag att det är att inse att det inte endast finns en sanning om världen utan flera. Det farligaste är när människor tror sig ha den absoluta sanningen, vilken världsåskådning det än är.

        1. Ezra W

          Visst, klart att det finns subjektivt fina aspekter av vissa religioner! Och jag menar inte att klanka ned på sökandet efter förståelse av sin omvärld (även om det också finns faktiska sätt att göra detta genom vetenskap som leder till faktisk sanning). Det viktiga är dock att vi tillåter oss själva och andra att kritisera oss för våra tankar och idéer (vilket religion är ett uttryck för) istället för att gnälla om kränkning och rasism när andras idéer inte överensstämmer med våra. Slöja, barngiftermål, omskärelse, barndop, halalkött, arrangerade äktenskap, könssegregation, klädkoder, osvosv är därmed fullt legitima föremål för diskussion och kritik; inte heliga föremål för gudsdyrkan som måste besparas från sedvanlig skepticism.

    3. Julia S

      Hej!
      Intressanta reflektioner Joakim! Jag tror att du och jag ser ganska olika på saker. Det är roligt, utvecklande och spännande. Här är några av mina tankar efter att ha läst dina reflektioner.

      Jag har förståelsen att det finns många andra grupper som också utsätts för våldsbrott i samhället. Jag har hittat information från Brottsförebyggande rådet som säger att ”andelen som utsatts för främlingsfientliga hatbrott är som störst bland de som är födda i Afrika, eller har minst en förälder född där, följt av Asien, övriga Europa och Sydamerika” (Från: https://www.bra.se/statistik/statistiska-undersokningar/hatbrottsstatistik.html). Jag tänker därför att hatbrott kan vara utbredd i olika grupper, bara att endel tas upp av media mer än andra och därför är det svårt att få en uppfattning om hur det ser ut i verkligen. Men om du har information från annat håll som säger annat än den ovan skulle det vara intressant att läsa.

      Åsikten om att kolonialismen och dagens rasism inte har någon koppling har jag hört tidigare främst från människor från Storbritannien och Frankrike- två av de främsta kolonialländerna. Jag förstår att ”the white man’s burden” och att känna skuld är jobbigt. Det är en hemsk känsla och därför vill man inte ta sig an det arvet vi har. Jag tror dock att det är viktigt att vi möter skulden och den ärvda rasismen. För om vi accepterar och ser den så kan vi jobba mot rasismen och för att förändra våra uppfattningar och strukturell diskriminering. Döljer vi den så försvinner den inte, utan finns ständigt kvar och förs vidare. 

Som utbildad statsvetare tycker jag att dina åsikter om kvalitativ forskning är något förhastade. Kvantitativ forskning kan inte ge svar på alla frågor. Därför är kvalitativ forskning viktig för att förstå och förklara det som kvantitativ forskning inte kan förklara. Det finns många säkra och bra metoder inom kvalitativ forskning, att avfärda allt som individers åsikter och att inte ha objektiv grund är att vara mycket kategorisk. Däremot kan kvalitativ forskning vara mer komplex och komplicerad, och därför inte ge samma typ av svar som kvantitativ forskning. Men bra forskning samt viktiga slutsater och teorier kan ändå framkomma av den kvalitativa och humanistiska vetenskapen.

      Dina åsikter om antirasistiska organisationer är intressanta, har du varit med i någon sådan organisation? Jag har nämligen uppfattningen att antirasistiska organisationer och aktivister ofta är människor som inte sitter på höga hästar utan personer som tror på människors lika värde och vill att människor ska få chans att leva sina liv där de vill och hur de vill. Min erfarenhet är att de flesta antirasister förstår att liv i olika delar av världen kan vara båda fantastiska och förfärliga. Att önska att människor ska få leva i fred och att slippa krig, konflikt och förtryck tycker jag inte är att sitta på höga hästar och säga att ”Sverige är bäst”. Det är snarare åsikten att alla människor ska ha möjlighet att bosätta sig där de vill bo och ha rätt att fly från länder där det inte går att bo som är drivkraften hos aktivister.

      1. Joakim J

        Jag håller absolut med om att vi inte håller med varandra. Och bara det är väl framgång av ett slag. Om vi ska kunna diskutera de här frågorna ser jag gärna att du inte tillskriver mig några egenskaper likt “The White mans burden” eller som nämnt innan i avsnittet, “white guilt” och “white privilege”. Jag förstår att många gillar kvalitativ forskning, den kan ge enkla svar på allting utan att behöva testas i verkligheten. Du utgår från en hypotes och sen samlar du enbart in data som stöttar denna.
        Det finns dock en god aspekt av kvalitativ forskning och filosofi(som jag läser mängder av) och detta är att vi kan få idéer som vi senare kan kvantifiera och utvärdera. Men låt mig trycka på det här; Vi kan inte säga någonting om den objektiva verkligheten utan kvantitativ data. Det är en dogmatisk syn på världen och är inte annorlunda från annan politisk ideologi som kommunism, liberalism, feminism, islamism eller sionism. Hur vet vi vilken av dessa som är den väg som fungerar bäst för att nå ett bättre samhälle? Vi kvantifierar resultaten.
        Så om dina teorier inte är uppbackade av någon form av fakta måste jag tyvärr använda mig av Hitchens rakblad*.

        *Hitchens’s razor is an epistemological razor asserting that the burden of proof regarding the truthfulness of a claim lies with the one who makes the claim, and if this burden is not met, the claim is unfounded, and its opponents need not argue further in order to dismiss it.

        1. Joakim J

          När det kommer till BRÅs statistik om hatbrott behöver vi titta närmre på vem förövarna är. Rasism mot svarta är betydligt mer etablerat i mellanöstern och detta är ju så klart en sedvänja som inte går upp i rök så fort man får asyl i sverige. Jag vet att det finns statistik från England som visar det här sambandet som jag ska försöka hitta och dela, men den nyligen uppmärksammade slavhandeln i libyen talar ju för sig själv

  3. Julia S

    Jag har valt att fokusera på frågesjok nummer ett: Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet. Däremot är det en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhället.

    Min mamma fyllde 50 år i maj och hon skulle ha fest hemma i mitt föräldrahem. En familjevän från Kenya skulle komma till festen. Hon skulle för första gången komma till Sverige, något som alla tyckte skulle bli mycket roligt. Visum söktes i god tid vid den svenska ambassaden i Nairobi, men det tog tid för processen. Det var flera gången något som var fel och som behövdes göras om och tillslut fick vår kenyanska vän, en 60årig kvinna, inte något visum för sin nio dagars resa till Sverige. Anledningen var att det inte kunde garanteras att hon inte skulle försöka stanna i Sverige. Jag bodde i Rwanda då och flög hem för att fira min mamma och flög sedan tillbaka utan några problem. Vår familj har också bott i Kenya under flertalet år och har då haft många svenska vänner som varit på besök. Händelsen blev ett sådant tydligt exempel på den strukturella rasism som råder i vår värld. Det blev ännu en gång så tydligt att jag som vit svensk kvinna och hon som svart kenyansk kvinna har helt olika möjligheter i denna värld.

    Vi lever i en post-kolonialistisk värld och samhället vi lever i är byggt i kolonialismens efterdyningar. Som forumet Rummet skriver så har ”Ras” ingen förankring i biologin utan är en social konstruktion och att rasism endast är begripligt i ett rasistiskt samhälle. Sveriges kolonialaarv, både utomlands av Saint-Barthélemy men också här i Sverige i kolonialiseringen av Samerna är av stor vikt att vi börjar att acceptera och lära oss om. Vi måste bearbetar den och ta vårt ansvar för den. Medvetenhet om att vi är och har varit en del av destruktiva makt strukturer tror jag är den enda vägen för oss att ta oss ur dem.

    Som mycket av det material vi tagit del av i kursen påpekat så är rasism svårt att definiera men jag uppfattar det som strukturell diskriminering och fördomar av en grupp människor på grund av deras tro, kultur, hudfärg eller härkomst. Jag tycker diskussionen om begreppets mening är intressant i filmen Raskortet, där de diskuterar att många personer som själva inte utsätts för rasism ofta tycker att uttalanden måste vara extrema för att klassas som rasistiska. Jag tänker att diskussionen om SD är rasistiska eller inte, handlar om just definitionen av rasism och att den snäva definitionen tillåter mycket mer. Jag har själv genom materialet fått mer kunskap just kring begreppet rasism och att jag nu har mer kunskap att ta fram när jag hamnar i diskussioner om just detta.

    Jag tyckte att Kitimbwa Sabuni förklarar rasismens uttryck på ett mycket bra sätt. Genom att förklara att rasism dels tar sig i uttryck i form av fysiskt våld men också i formen av psykiskt våld genom bland annat verbal förnedring och diskriminering i olika delar av samhället. Och att uppmaningen att ”inte vara offer” är väldigt konstig eftersom att offer är inte ett val utan något en person som utsatts för ett våld och brott är. Jag tycker mig se att rasism uttrycks hela tiden, både öppet, medvetet och i det dolda, omedvetet. Jag antar dock att eftersom jag själv inte utsätts för det att det finns mycket som jag inte vet om. Jag blir helt ställd av den rasism som finns så öppet i Sverige som vi får höra vittnesmål om i bland annat Raskortet. Jag kan inte förstå att människor kan vara så elaka och göra så hemska saker mot sina medmänniskor. Jag tror att rasismen med SDs uppgång bilvit mer förankrad och accepterad i samhället, vilket är en mycket farlig trend.

    Jag är en vit kvinna så jag har ingen erfarenhet av rasism personligen och kan endast försöka förstå hur det är att leva med det som ständigt hot. Den klassiska kopplingen och jämförelsen som
    Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani och René León Rosales gör i texten ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” mellan rasism och den patriarkala könsmaktsordningen gör dock att jag har viss förståelse på grund av mina erfarenheter som kvinna.

    Jag tror att desto mer medveten en blir kring strukturell diskriminering ju mer av den syns. Jag tycker mig se den överallt. Rasism tycker jag utryckts i hög grad i politiska sammanhang men också ständigt i vardagen; på jobbet, på bussen, på badhuset… överallt! Det värsta är att jag inte vet hur det ska bli bättre. Jag vill gärna att något konkret ska kunna göras men jag vet inte vad. Det är det som är så hemskt att det är svårt att se en lösning på problemet. Jag är dock mycket övertygad om vikten, som framgår i temats material, att civilkurage är en viktig byggsten. Det är viktigt att vi som inte utsätts för rasism står upp emot den för det ska inte vara en börda för de som ständigt utsätts för rasism.

    Jag känner att det om och om igen blir bevisat att vita män och deras behov får den främsta platsen i samhället och att det är hos den gruppen som makten ligger. Det syns tydligare än någonsin just nu i Trumps presidentskap i USA men också ständigt här i Sverige. Dock börjar maktrelationerna i samhället förändras, i små steg men ändå. #Metoo är inte en antirasistisk rörelse men det är en rörelse som haft makten att förändra normer i samhället. Det ger mig kraft och tro att vi alla, tillsammans är de som bär på maken att skapa vårt samhälles värdeskapande normer.

    1. Joakim J

      Är det faktum att den kenyanska kvinnan du nämner i texten inte fick visum ett tecken på strukturell rasism? Jag sympatiserar med det faktum att det är väldigt tråkigt att omständigheterna nationer emellan gör det så svårt att få visum, men detta har väl faktiskt inget med hennes hudfärg att göra? Snarare är det de politiska besluten mellan två länder som gör det svårt att få visum. En faktiskt typ av strukturell rasism på inresenivå skulle vara ifall hudfärg togs i åtanke vid t.ex. inresor från USA och att personer blev nekade inträde på grund av detta.

      Idén om att diskriminering på grund av kultur är rasism är också i mina ögon en oerhört märklig åsikt. Vi pratade i förra delen om NMR, en del i svensk kultur. Får jag inte välja att låta bli att anställa en person med nazistiska åsikter på min arbetsplats? För det är vad det innebär att inte låta någon diskriminera efter kultur. Kultur består av idéer och dåliga idéer ska inte accepteras eller överses oavsett om dessa är religiösa, politiska eller individuella

      1. Julia S

        Jag skulle säga att det är en del av strukturell rasism. Eftersom det är ett resultat av det koloniala arvet att länder som Kenya har problem med fattigdom, konflikter och korruption. Därför har en Kenyan eller som i Lones exempel Senegaleser inte samma möjligheter som någon från ett västerländskt land på den globala arenan. Det har ju inte endast med nutida politiska relationer att göra vem som kan få visum i Sverige.

        NMR är inte en kultur, NMR är en organisation. Det är inte rasism att neka någon ett jobb för att de har åsikter som inte stämmer överens med en arbetsplats värdegrund. Kulturellrasism handlar om att diskriminera och exkludera någon på grund av deras kultur samt att rangordna av kulturer. Vi kan ta till exempel samerna, de har varit förtryckta i Sverige på grund av deras kultur i 100tals år. Jag tänker också att människor som bär slöja är oerhört utsatta för hat på grund av sin kultur och tradition att bära slöja. Jag anser att det är rasism. Rasism har utvecklats från att endast handla om hudfärg till att handla om så mycket mer, nu är det mer komplext.

        1. Ezra W

          En annan förklaringsmodell är att det finns större sannolikhet för att en resenär Kongo->Sverige ämnar stanna kvar i landet illegalt än vad det finns för Sverige->Kongo. Detta medför givetvis att kraven är hårdare i det första fallet än det andra. Det har ingenting med rasism att göra utan handlar om att respektive land vill upprätthålla kontroll över vilka individer som vistas inom dess gränser. Följderna detta emellanåt har för enskilda individer från respektive länder är såklart bedrövliga.

      2. Cecilia M

        Jag har också funderat över hur kultur och rasism hör ihop. Jag vet inte riktigt om jag håller med dig dock om att diskriminering på grund av kultur inte är en sorts rasism. Rasism är för mig fördomar mot och diskriminering av en grupp människor och kan ske på basis av hudfärg, religion, etnicitet osv.
        Som kommentar på ditt exempel, så håller tänkte jag i samma banor som Julia att NMR inte är en kultur utan en politisk åsikt. Men oavsett om man ser det som en kultur eller ej hade det självklart varit diskriminering och på så sätt en sorts rasism då du som anställer dömmer en person utifrån deras personliga värderingar. En person med nazistiska åsikter kan professionellt vara den mest kvalificerade. Företaget kan däremot ta avstånd ifrån nazistiska åsikter, och således ska denna person vara redo på att personliga nazistiska åsikter ej tolereras på arbetsplatsen. Detta då officiellt spridande av nazistiska åsikter är hets mot folkgrupp, till skillnad från ett “omvänt” exempel där personen i fråga har annan etnicitet eller kultur.

        1. Joakim J

          Var inte nazismen en kultur? Tredje riket hade inte bara sina egna normer, lagar och förhållningssätt utan även en estetik, konst och filosofi som var väldigt raffinerad om än hemsk, rasistisk och diskriminerande. NMR har i sin tur också sin egen estetik, sina egna normer och åsikter som delas i gruppen. Detta är väl tillräckligt för att kalla neonazismen en kultur, eller i vart fall en subkultur?

    2. Lone H

      Hej Julia!

      Ja, jag har läst om liknande berättelser som den om er kenyanska vän. Nyligen om Ibra Lo och Pape Matar från Senegal som hade fått visum för att hälsa på släktingar i Sverige, men som blev förvarstagna vid ankomsten till Malmö och fick sedan sina visum makulerade (https://www.expressen.se/kvallsposten/broderna-kom-till-sverige-med-visum-har-varit-inlasta-i-veckor/). Båda historier vittnar om detta – att härkomst är en faktor som påverkar våra möjligheter. Vissa av oss har pass som ger oss tillträde till så gott som hela världen medan andras misstänkliggörs.

      Jag delar din oro över framtiden och de rasistiska tendenserna i samhället. Samtidigt ser jag en motståndsrörelse som blir smartare och som samlar fler. Jag lägger mitt hopp till den, och tänker på uttrycket “Även om jag visste att världen skulle gå under imorgon, skulle jag plantera ett träd idag”. Inte för att världen kommer att gå under imorgon, så klart, men för att även i de mörkaste tider finna motivation att kämpa och aldrig ge upp. Att vi läser och samtalar tillsammans om rasism här, är något. Kanske framgångarna hos Trump och högerpopulismen är ett tecken på att de tidigare så självklara maktstrukturerna börjat rubbas – herrarna på täppan känner sig hotade och tar ett sista krafttag för att hålla kvar vid makten. Frågan är om de klarar det, att hålla kvar. Eller om motståndet kan bli, håller på att bli, är, tillräckligt starkt för att omvälva maktstrukturerna.

      1. Julia S

        Vilket hemskt tråkigt exempel. När jag läser det skäms jag oerhört för detta land.

        Vilket fint uttryck! Det ska jag ta med mig Lone.
        Det har du rätt i, vilken vettig och intressant synvinkel på de högerpopulistiska framgångar vi kan se.

  4. Karolina H

    Rasism och vithetsnormen

    Jag valde att svara på fråga 3.

    För det första är min grundläggande åsikt att självinsikt är den enda vägen till reell förändring, av individen och av samhället i stort. Så länge vi inte ser oss själva, granskar oss själva, låter oss bli speglade av andra så lever vi i en illusion om oss själva och med våra blinda fläckar är det lätt att göra misstag, om än med goda intentioner. Det är viktigt att förstå att vi i grund och botten är egocentriska, det vill säga att vi projicerar vår egen världsbild på andra och har vi då bristfällig kunskap om vad det är vi projicerar så är det dels lätt att förbise våra egna projektioner och tro att vi är felfria vilket gör det lätt att peka finger åt andra. Dels så blir det svårt att verkligen möta någon annan om vi lever i tron att vi t ex är fördomsfria. Om vi känner till vår historia, om vi vågar syna oss själva, om vi vågar ta fullt ansvar för vårt beteende och våra reaktioner på andras beteende, då har vi en chans att expandera vår världsbild och vårt kunnande.

    Därför är Peggy Mc Intoshs tes central, och vad vi gör i Sverige när vi utelämnar förseelser är att skapa en illusion som sedan blir alltmer svår att leva upp till och till slut, där vi är nu, hamnar i förljugenhet. Nu är det då inte så enkelt att granska sig själv och få syn på sina filter, men om vi lär oss redan på grundskolenivå att se alla sidor av vår historia, så kanske det blir lättare att förstå och hålla oss öppna för att vi som individer inte heller är felfria. Och inte minst, att privilegier finns. Jag tycker hennes “line of fairness” är en briljant illustration som är lätt att förstå och ta till sig. Vi har alla hamnat både över och under denna linje. Jag, som blond, svensk kvinna känner av när dessa medfödda egenskaper är till min fördel. När jag söker lägenhet till exempel, stora fördelar. I alla sammanhang där man önskar någon förtroendeingivande person, då är det mig tillgodo. Samma egenskaper kan också sätta mig under linjen i andra sammanhang. När jag löneförhandlar t ex, inga fördelar, eller när jag söker jobb, inga fördelar att vara kvinna/ensamstående mamma/i barnafödande ålder.
    Alla våra drag och egenskaper är till för- och nackdel beroende på sammanhang och det är viktigt att vi ser och erkänner detta för att kunna ha empati med dem som pga sina drag och egenskaper i samma situation hamnar över (jag tror det är viktigt att förstå hur de som hamnar över känner sig också för att skapa dialog, men mer om det nedan), eller under, i synnerhet när det sker systematiskt.

    Så mycket av civiliserat beteende går emot våra basala instinkter.
    Det finns en annan fälla i att inte se systematiska fördelar, något som Peggy också är inne på, nämligen känslan av “entitlement”, dvs känslan att man förtjänar de fördelar man får. Det finns studier på detta också, bl a ett socialpsykologiskt experiment där man lät två grupper högutbildade personer slumpmässigt delas upp i två grupper. De båda grupperna skulle utföra en uppgift och den ena gruppen fick massor av fördelar, medan den andra gruppen fick inga fördelar alls. Trots att man slumpmässigt fördelats mellan de två grupperna kunde de i den grupp som fick fördelar konstatera att de redan en halvtimme in i arbetet med uppgiften faktiskt kände att de förtjänade de fördelar de fick. Detta är intressant! Så snabbt kan det alltså gå att känna att man förtjänar sina privilegier. Inte konstigt att det är lätt att bli blind för dem och att brista i empati för de utan fördelar. Detta är också vitkigt dör de i underläge att förstå om de i överläge, för att inte hamna i hat och antipati som oftare leder till konflikt än fredlig lösning.

    Vi har en så stor i uppgift i vårt samhälle att hela tiden motarbeta de mer “primitiva” delarna av vår hjärna för att kunna skapa ett rättvist, jämlikt samhälle och arbeten som den studie jag refererar till och Peggy Mc Intosh tar upp i sitt föredrag är nödvändig kunskap för att förstå var det går snett och vad som behövs göras för att förändra. Medkänsla anser jag vara svaret på lösningen av de flesta konflikter. Om vi kan förstå varandra, känna med varandra så kan konflikt vändas till konstruktiv dialog. Men i empatins gränsland är det svårt att mötas.

    Angående den svenska färgblindheten så menar Tobias Hubinette att den härstammar från 1970-talet och den ultraradikala vänsterliberala sk “statsantirasismen” som formulerades i början av 1970-talet.
    Han går inte in på varför, och jag kunde inte hitta mer, men en kvalificerad gissning, baserad på den argumentation för färgblindhet jag tagit del av, skulle vara att det är ett möjligtvis i botten välvilligt, men definitivt missriktat, försök att omforma språket för att på så sätt motverka rasism. Tydligen fick vi kritik för detta från FN redan från start, eftersom det visat sig ha negativa effekter snarare än positiva, men det har levt kvar ändå.

    Jag hittade anna intressant info när jag sökte på svenska färgblindheten om Sveriges rasistiska förflutna, bl a att det början av 1900-talet grundades världens första rasforskningscentrum i Uppsala. (https://www.uttryckmagazine.com/den-svenska-sjalvdiagnostiserade-fargblindheten/.)
    Jag hade ingen aning att Sverige hade haft slavhandel, min svenska hybris fick sig ett slag. Jag är så tacksam för denna nyvunna kunskap. F!:s argument ligger i linje med mina, så jag delar den här. Mer självinsikt åt folket.
    https://feministisktinitiativ.se/minnesdag-for-sveriges-avskaffande-av-den-transatlantiska-slavhandeln/

    Jag uppskattar också det här TED-talket av Taie Selasie: https://www.ted.com/talks/taiye_selasi_don_t_ask_where_i_m_from_ask_where_i_m_a_local?language=sv
    Hon menar att vi är så mycket mer än vår nationalitet och försöker hitta ett nytt sätt att identifiera sig. Ju mer vi försöker definiera och avgränsa, desto mer riskerar vi att förminska och förenkla. Ska vi använda båda sätten att definiera skillnader på kanske, eller fler? Inte det ena eller det andra utan många sätt att definiera, kanske får vi en bättre bild då? Att hitta alla olika sätt att definiera människor på och se ifall vi hittar ett mönster? Tobias Hubinette slår i sin artikel “Färgblinda antirasismen alltmer extrem” (https://www.svt.se/opinion/article2942893.svt) ett slag för jämlikhetsdataformulär, något som vänstern också förordar, där människor själva har kategoriserat sig utifrån hur de identifierar sig, vilket är intressant. Det kan finnas en risk att man missar viktig kunskap om man gör parametrarna valfria, så även om jag förstår poängen i det är jag lätt tveksam till det.
    Utan data kring etnicitet tror jag det blir svårt att se mönster och vi förlorar en möjlighet att förändra på högre maktnivåer. Jag kan i skrivande stund inte se så mycket negativt med just jämlikhetsdata, om de förblir anonyma.

    Sen en sista fråga till kursledarna: Är det medvetet valt att vi har inlämning på årsdagen för då de sista afrikanska slavarna friköptes på den svenska kolonin Saint-Barthélemy år 1847? Stilpoäng isf.

    1. Joakim J

      Jag håller med dig om att vi alla hamnar i situationer som är mer eller mindre fördelaktiga för oss likt i de situationer du beskriver; lönesamtal, bostadsmarknad, arbetsansökan med flera. Men frågan är inte huruvida dessa situationer som passar oss bättre eller sämre existerar, utan ifall de drabbar oss på det sätt det gör eftersom vi innehar ett visst kön eller hudfärg.

      I de flesta situationer du tar upp spelar inte hudfärg eller kön någon roll. Utomeuropeiskt födda är anställda i större utsträckning när man jämför personer inom högre utbildningar, kvinnor som innehar samma yrken som män har till stor del samma lön(finns en bra episod där David Eberhard diskuterar detta med Veronika Palm på youtube) så de upplevda orättvisorna är mycket mer individuella än strukturella.

      Både sexism och rasism existerar så klart på en individuell nivå men det är absolut inte självklart hur institutionaliserade dessa är, eller om de skillnader som uppstår faktiskt är en följd av individuella val och inte av förtryck.

      1. Lone H

        Joakim, Tobias Hubinette skev nu precis om en färsk rapport från Arbetsförmedlingen, ”Perspektiv på arbetsmarknadsläget för personer med kort utbildning” som publicerades igår.

        Bl. a. visar den:

        arbetslöshet bland inrikes födda som saknar en gymnasieutbildning: 8,7%
        arbetslöshet bland inrikes födda som har minst en gymnasieutbildning (och många av dem har också en högskoleutbildning): 3%

        arbetslöshet bland utomeuropeiskt födda som saknar en gymnasieutbildning: 52%
        arbetslöshet bland utomeuropeiskt födda som har minst en gymnasieutbildning (och många av dem har också en högskoleutbildning): ca 25%

        Jag har frågat honom om länk till själva rapporten så kan förhoppningsvis återkomma med den senare.

        https://tobiashubinette.wordpress.com/2018/10/10/arbete-icke-vita-3/

        1. Ezra W

          Jag hoppas att rapporten ifråga är mer djuplodande och problematiserande än sådär; går inte att dra många slutsatser ifrån det utdrag Hubinette väljer att publicera. Bara som exempel: hur många i gruppen utomeuropeiskt födda utgörs av kvinnor som på kulturell basis väljer att inte arbeta? Hur många utgörs av individer som av annan anledning väljer att inte arbeta? Hur många utgörs av individer som ännu inte lärt sig det svenska språket och därigenom är oförmögna till anställning? Osv.

          Med det sagt är jag övertygad om att det är betydligt svårare för en människa från en främmande kultur att få anställning i sverige än för en etnisk svensk. Detta är givetvis djupt beklagligt, men kan sannolikt delvis undgås genom att skaffa sig en gedigen utbildning (tror inte ett dugg på att exempelvis en iransk läkare utbildad i sverige har svårt att hitta arbete).

        2. Joakim J

          Det är precis sådana missvisande siffror man får fram ifall man använder klumpiga mått som utbildningsnivå utan att specificera varken språkkunskaper, vilket utbildning och i vilket land dessa kunskaper tillskansats. Om man kollar på statistiska centralbyråns egna utredning som är baserat på ett kunskapsprov ser vi att invandrare som presterar lika högt på provet faktiskt är anställda i högre utsträckning! Detta har säkerligen sin förklaring i de extra kunskaper någon från en annan miljö, med ett annat språk och andra erfarenheter har att bidra med. Det är således inget argument för att inhemska personer skulle vara förfördelade på arbetsmarknaden.

          Länken till den rapporten finns här:
          https://www.scb.se/statistik/_publikationer/uf0546_2013a01_br_00_a40br1302.pdf

          Den är 80-sidor så kanske något mäktig att läsa igenom, men de grafer och faktum jag refererar till finns på sida 53 under kategorin “Färdigheter och födelseland”

          Den stora procentuella skillnaden i anställning utgår alltså från en färdighetsnivå, där 50% av vuxna utrikesfödda presterar lika lågt som de 10 lägsta procenten av inrikesfödda. Detta är i sig inget konstigt då ingen påstår att skolsystemet i t.ex. Afghanistan kan jämföras med det svenska. Speciellt inte när det kommer till kvinnor vilka förbjuds en skolgång och således kommer hamna väldigt långt ner på en färdighetsskala.

          Av detta anser jag att vi borde dra slutsatsen att 1. Arbetsmarknaden verkar inte vara strukturellt rasistiskt 2. Om vi vill minska klyftorna mellan inrikes- och utrikesfödda bör vi snarare satsa på utbildning och integration än att sprida desinformation om hur svårt det är som utländsk person att ta sig in på arbetsmarknaden, oavsett kunskapsnivå. Det är redan tufft att komma till ett nytt land, lära sig ett nytt språk och anpassa sig till det svenska samhället, varför spä på detta ytterligare med lögner om att hela systemet är emot dem? En uppmuntran om att Sverige är ett meritokratisk samhälle där din kunskapsnivå spelar roll, samtidigt som man etablerar ett adekvat utbildningssystem för att hjälpa nyanlända ser jag som den enda vägen till en lyckad integration.

          Vänliga hälsningar
          /J

          1. Ezra W

            Kikade lite på rapporten ifråga och kan konstatera följande:

            Av utomeuropeiska arbetslösa individer utan gymnasieutbildning saknade en hög andel (47000 av 70000 dvs 67%) också grundskoleutbildning.
            Av svensk/europafödda arbetslösa individer utan gymnasieutbildning saknade en betydligt mindre andel (11000 av 36000 dvs 31%) också grundskoleutbildning.

            Det framgår också att åldersfördelningen av arbetslösa utan utbildning förändrats kraftigt:

            “Ålderssammansättning bland de inskrivna arbetslösa som saknar en
            gymnasieutbildning har förändrats kraftigt det senaste decenniet. År 2008 var det något fler äldre korttidsutbildade som var inskrivna som arbetslösa. Idag är många av de korttidsutbildade som är inskrivna på Arbetsförmedlingen relativt unga och har många potentiellt yrkesverksamma år framför sig. ”

            Vidare konstateras att:

            “Bland de korttidsutbildade som förvärvsarbetar i Sverige är det endast 15 procent som har yrken utan eller med låga krav på utbildning. Istället arbetar närmare åtta av tio inom yrken som ofta kräver högre utbildning. Många av de korttidsutbildade som förvärvsarbetar är äldre och har sannolikt längre arbetslivserfarenhet som kompenserar för avsaknaden av utbildning.”

            Man nämner också att:

            “I ett internationellt perspektiv är sysselsättningsgraden bland de med kortast
            utbildning (25-64 år) förhållandevis hög i Sverige, det visar statistik från Eurostat.”

            Ergo: Sysselsättningen bland människor med låg utbildning är förhållandevis hög i Sverige. En stor del av differensen i sysselsättning mellan individer födda utanför EU och individer födda inom EU kan förklaras av att individer födda utanför EU saknar basal grundskoleutbildning. Ytterligare en stor del kan förklaras av att populationen född utanför EU har en radikalt annorlunda ålderssammansättning än den född inom EU med en högre andel yngre individer som inte kan väga upp bristande utbildningsnivå genom arbetslivserfarenhet. Jag orkar inte räkna på hur de här tilläggen kan tänkas påverka de siffror som Hubinette valt att presentera som “förskräckliga och chockartade”, men det är ställt utom tvivel att verkligheten ser lite ljusare ut än vad han påstår.

    2. Lone H

      Hej Karolina!

      Nej, detta om årsdagen var helt omedvetet! Roligt att du snappat upp det, och uppmärksammar oss!

      Jag tycker mycket av det du skriver är intressant. Om att våga självinsikt, våga ansvar, våga rikta kritiska blickar mot oss själva och vår historia. Det kräver ett mod. I den bemärkelsen kan man också förstå oviljan att göra just detta. Men, som du säger, är det en förutsättning för att nå reell förändring.

      De kunskaper du bidrar med som psykolog är intressanta för mig som inte har så stora kunskaper om detta, och paralleller du drar mellan det mänskliga psyket och samhället. “Så mycket av civiliserat beteende går emot våra basala instinkter”, skriver du. Jag tänker på den gamla diskussionen om människans natur. Survival of the fittest och Lasse Bergs Gryning över Kalahari. Är vår “natur” samarbete eller konkurrens? Finns det ens något som “mänsklig natur”, och är det i så fall en viktig diskussion? Ska vi ta hänsyn till våra antagningar om människans natur när vi tar politiska beslut? När vi bestämmer oss för vad som är rätt och fel? Varför/varför inte? Jag ställer frågan delvis till mig själv. Jag blir nyfiken på hur det pratas om samhällsstrukturer inom psykologin – hur de påverkas oss och vise versa.

      1. Karolina H

        Så många intressanta frågor Lone! Jag vill försöka besvara dem alla, men det blir nog ett ämne för sig isf .)
        Vi har en mängd basala instinkter, inte bara kämpa/fly, det är viktigt att komma ihåg att vi också har instinkten att göra gott. Det som är intressant att titta på är vilka förutsättningar som triggar “goda” instinkter och vilka förutsättningar som triggar “onda” instinkter. Vi har ju t ex både självbevarelsedrift och driften att skydda andra. Och att bara prata om instinkter är missvisande. Vi har basala strukturer i hjärnan där beteenden som kämpa/fly är inprogrammerade, men vi har också nyare strukturer i hjärnan där konsekvenstänkande och strategiskt tänkande finns. Lite grovt draget kan man säga att äldre strukturer aktiveras under starkt känslopåslag. Så det är t ex bra för alla att veta att vi tänker mer primitivt om vi är i affekt (den lite starkare versionen av en känsla).
        Så jag tror att psykologin skulle kunna ge ett enormt viktigt bidrag i många politiska beslut. Att veta vad som främjar konstruktivt respektive destruktivt beteende inte minst.

        1. Lone H

          Å, jag förstår att det inte går att svara på alla de där frågorna så där på rak arm, och jag vill inte heller belasta dig med detta! Det var någon form av öppna frågor som kom från ditt inlägg, ställda utan krav på svar till min omvärld/till mig själv/till alla här på kursen/till dig. Frågor om individ – mänskliga psyket – människan som kollektiv varelse är så intressant. Önskar att grundläggande förståelse för det mänskliga psyket var mer allmänkunskap. I Finland, har jag hört, finns psykisk hälsa med som skolämne.

          “Så jag tror att psykologin skulle kunna ge ett enormt viktigt bidrag i många politiska beslut. Att veta vad som främjar konstruktivt respektive destruktivt beteende inte minst.” Ja! Jag instämmer.

    3. Julia S

      Hej! Så spännande att läsa dina reflektioner!

      Fällan om systematiska fördelar är så intressant. Skulle gärna läsa mer om detta, länka gärna om du har dessa tillhands. Jag kan inte alls mycket om socialpsykologi och känner att du ger mig förståelse i hur vi människor fungerar. Tack för detta! Tror att du gör en mycket viktig poäng i att medkänsla är nyckeln till lösningen i mycket av samhällets problem och konflikter samt att vi måste vara medvetna om våra primitiva instinkter för att förstå våra rädslor och känslor och att motarbeta dessa.

      Jag håller med dig och Fi! Jag tror också starkt på att självinsikt och kunskap. Att ta fram det mörka ur historien så att vi kan hantera och bearbeta det. Tack för alla tips på material – mycket spännande!

  5. Cecilia M

    Jag har valt att fokusera på frågeblock 1: Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet. Däremot är det en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhälle?

    Rasism är för mig en strukturell applicering av attribut, negativa och positiva, till människor med olika hudfärg, etnicitet eller religion. Det är även en okunskap och i vissa fall rädsla för det okända. Detta kan ske medvetet men oftast händer det undermedvetet.

    Som läkarstudent i slutet av min utbildning består nästintill all min skoltid av praktik. Mina handledare varierar vanligen från dag till dag, och oftast är det inte en designerad handledare utan endast en yrkesverksam läkare på SUS. Detta betyder att jag sällan väljer vem jag ska gå med eller att denna handledare har adekvat utbildning för att handleda (även om det är ett anställningskrav på SUS att man ska kunna handleda studenter). Enda sedan jag började vara ute på min praktik har jag varje termin stött på en handledare som uttryckt sig rasistiskt. Aldrig till patienten, men alltid om patienten eller dess ursprung till mig före eller efter besöket. Det kan röra sig allt ifrån diskussion om att patienter inte vill ta i hand, att romer endast vill ha intyg för bidrag, till att familjer från Asien utvecklar hudsjukdomar på grund av deras ”överdrivna renlighet”. I alla fall handlar det om negativ generalisering av folkgrupper, och antaganden utifrån denna. Första gången detta hände mig blev jag chockad, min bild av att rasismen uppstår i okunskap verkade inte stämma överens med verkligheten. Framför mig satt en högutbildad person, med ett yrke som går ut på att hjälpa människor, i den hetrogena staden Malmö och uttryckte rasistiska åsikter. Det fick mig inse att rasismen är mer utbredd än vad en tror.

    Den rasism som jag bevittnat mest är alltså kulturrasism. Dessa veckor som haft rasismen och vithetsnormen har jag lärt mig väldigt mycket. När jag såg Raskortet blev jag mycket illa berörd av att höra vittnesmålen om den rasism som personerna upplevt. Rasismen finns runt omkring oss och är mer utbredd än vad jag ibland tänker. Jag skulle säga att rasismen, eller den värdeskapande normen i vårt samhälle ursprungligen kommer ifrån den population som är i majoritet. Den lever sedan vidare genom individer som väljer att uttala sig om ett folkslag som de tycker bryter mot normen. Genom små yttranden späder vi på den rasism som finns i vårt samhälle. Genom att uttrycka oss med fraser som ”jag är inte rasist, men jag tycker faktiskt ..” förankrar vi tanken av att rasistiska yttranden är normen.

    Slutligen skulle jag bara vilja påpeka att de exempel jag tog ovan tillhör ovanligheten, de allra flesta handledare (ca95%) jag haft har inte uttryckt sig rasistiskt. Vi har dessutom möjlighet att anmäla till kursledningen om vi skulle utsättas för eller bevittna någon sorts diskriminering.

    1. Ezra W

      Intressant att höra dina reflektioner kring upplevelser under läkarprogrammet (Är du Cecilia från min förra klass eller en annan?). Jag kan förstå vad du menar och jag har också haft handledare som gjort tvivelaktiga bedömningar baserade på etnisk bakgrund (ex arabisk patient som ligger och skriker på uppvaket efter OP – bedömdes som okomplicerad kulturellt betingad postoperativ smärta utan behov av åtgärd) men samtidigt vill jag nyansera genom att poängtera att hela läkarkonsten som sådan bygger på att använda sina förutfattade meningar (befästa genom statistik och erfarenhet, förvisso) om patienten och dennes bakgrund (anamnes) för att därigenom utarbeta en sannolikhetskalkyl över vilken diagnos som kan tänkas utgöra bas för de upplevda symptomen. Generalisering av patienten utifrån etnicitet, ålder, ekonomi, sociokulturell status osv medför att diagnosen hamnar betydligt närmare sanningen än ifall man utgick ifrån den på populationsnivå absurda föreställningen att alla individer är genetiskt och erfarenhetsmässigt identiska. Det är därmed exempelvis inte uttryck för rasism att vara extra vaksam för tecken på barnmisshandel vid undersökning av diffusa blåmärken på barn med familj från ex Etiopien (där barnaga förekommer mycket mer frekvent än i Sverige), eller att tydligt kartlägga vilken grad av inavel som förekommer bakåt i släkten vid utredning av oklar sjukdom hos patient med båda föräldrar från mellanöstern (där kusingifte är mycket vanligt), eller öht att på ett mycket tidigt stadium klargöra vilken etnisk bakgrund patienten ifråga har (relevant för i stort sett alla typer av symptom man kan tänka sig). Jag är övertygad om att du håller med, men väljer att spetsa till det lite för att synliggöra andra delar av det som ofta betraktas som rasism. Kan rasismen vara nödvändig eller i vissa fall positiv? Vart går gränserna mellan rasistiska föreställningar (onda) och intuitiva förnimmelser (oftast betraktat som goda; bildade av erfarenhet osv)? Vilka konsekvenser skulle det få för vårt vardagliga leverne ifall vi aktivt tvang oss själva att bortse ifrån alla de undermedvetna, autonoma impulser som i hög grad styr hur vi reagerar?

      En parallell kan dras till kunskapsteorin och begreppet induktion, vilket beskriver hur vi kan dra en slutsats om vilket utfall vi kan förvänta oss utifrån vissa premisser, baserat på vår tidigare empiriska erfarenhet av liknande scenarion. Ergo: solen gick upp igår och alla andra dagar; följaktligen går den upp idag. Detta är i grund och botten ett felaktigt sätt att resonera (vi kan omöjligen sluta oss till att kausalitet föreligger); emellertid vore livet omöjligt att leva ifall vi valde bort denna typ av resonemang för dess motsats (följd: total handlingsförlamning). På samma sätt kan förutfattade meningar om exempelvis personer från en viss geografisk yta förstås, eller om människor med kostym, eller om stora skällande hundar utan koppel. Inte nödvändigtvis sanna, definitivt i behov av kontinuerlig revision, men också omöjliga att helt bortse ifrån utan risk för hälsa och välmående.

      1. Cecilia M

        Hej Erza!

        Ja det stämmer, är Cecilia från din förra klass!
        Tack för input och för att du drar saker till sin spets. Jag håller med om vad du säger men för mig finns det en skillnad i vad man kan betrakta som epidemiologi och rasistiska åsikter. Vissa av sakerna jag har varit med om på praktiken har varit relevanta generaliseringar, medan andra har varit en läkares åsikter som den försöker “lära mig “. Jag inser att mina exempel ovan inte var kristallklara, men det jag syftade på var främst de icke-medicinskt relevanta åsikter som jag fått höra de senaste 2 åren. Inom medicin drar vi konstant generaliseringar för att förutspå eller komma närmre en diagnos, detta är inget fel i sig. Men att uttala sig om patienters kultur eller etnicitet som inte är medicinska relevanta borde inte accepteras. Förutom att det är kränkande är det dessutom oprofessionellt.

        1. Ezra W

          Kul, hoppas du har det bra på T10 (?). Nej, det är givetvis inte läkarens roll att uttala sig om patientens kultur eller tänkande överhuvudtaget (så länge det inte kan kopplas till den aktuella vården). Det har jag lyckligtvis sällan upplevt att kollegor eller studenter har gjort.

    2. Lone H

      Hej Cecilia!

      Ja, rasismen är nog mer utbredd än vad många av oss ser. Du har fått bevittna en del genom din praktik. “Jag är inte rasist, men” – retoriken är ett enkelt sätt att framställa sig själv som oskyldig.

      Jag funderar på det här med var rasismen “kommer ifrån”. Ja, kanske den kommer från majoriteten. Samtidigt tänker jag att det måste ha med makt att göra. Ofta är det ju kanske majoriteten som sitter på makten, men inte alltid. Tidigare har jag bott i Haiti, ett land med i majoritet svart befolkning. Ändå finns det rasistiska strukturer – det är till exempel i regel ljusare/vita människor som sitter på resurserna där. Det är ju ett land starkt präglat av sin koloniala historia – rika vita utnyttjade svarta slavar i hundratals år. Det är en svår men intressant fråga tycker jag.

    3. Karolina H

      Hej Cecilia!
      Intressant att få en inblick i läkarvärlden, läkare besitter ju oerhört mycket makt genom sitt yrke. Jag undrar, diskuteras dessa frågor på programmet? Jag upplevde under psykologprogrammet att man inte tog i vissa frågor, som religionens påverkan på individen t ex, med resultatet att fördomar aldrig ventilerades och bemöttes utan osynliggjordes. Jag tror detta är en stor brist på universitetsutbildningar, att inte befatta sig med fördomar. Alla människor i maktposition borde ha en grundläggande kunskap om fördomar och diskriminering.

      1. Cecilia M

        Hej Karolina!

        Jag har intrycket av att det inte diskuteras så mycket som det borde. Vi har pratat en del om diskriminering men jag tycker att det borde vara ett tydligare inslag. Jag har flera gånger hört personer säga att läkaryrket är en blandning mellan samhäll- och naturkunskap, men generellt sätt tycker jag att läkarprogrammet i Lund har för lite undervisning inom vad som omfattar samhällskunskap sidan.

    4. Julia S

      HEJ!

      Spännande reflektion Cecilia! Intressant och tråkigt att höra dina erfarenheter på din praktikplats. Vi pratade om att bemöta rasism under det förra temat, har du hunnit använda något av detta? Själv tycker jag att det fortfarande är svårt. Jag jobbar just nu extra som vårdbiträde på ett äldreboende och det finns mycket rasism främst bland de boende. Mina kollegor som bär slöja är utsatta och får möta fördomar och rasism. Jag tycker att det är svårt att bemöta eftersom de boende är mycket gamla och ofta sjuka. Det är svårt att ha bra diskussioner. Men det ändå visar på hur många svenskar har rasistiska föreställningar, framförallt i de äldre generationerna.

      Jag fick också samma upplevelse som du utav Raskortet. Det är hemskt att höra de vittnesmål och det många människor blir utsatta för, men som du säger är det bra att bli medveten om detta. Vilket kan leda till förändring.

  6. Miranda W

    Syftet med texten är dels att reflektera kring fråga 1 och dels samla upp övriga tankar som temamaterialet väckte hos mig.

    Vad är rasism?

    Definitionen av rasism varierar överraskande mycket i det material jag studerat. Rasism kan definieras som allt från att fråga någon varifrån den kommer, eller att tycka någons afrohår är spännande, till uppfattningen att det finns olika människoraser, och att några av dessa är lägre stående än andra. Och ju längre ena utkanten av detta spektrum av definitioner du kommer desto mer oklart tycker jag det blir om det verkligen kan kallas rasism. Var går gränsen? .

    Jag fastnade ändå kanske mest för Joakims egna definition av rasism, som jag förresten, inte hört någon annanstans ; Rasism är när du tillskriver en individ en egenskap enbart utifrån hudfärg/etnicitet. Det kan finnas karaktärsdrag som är gemensamma för många, kanske de allra flesta inom ett lands folk tror jag,men de är inte avgörande för individen, eftersom alla inom gruppen inte kan garanteras ha denna egenskap.

    En kärnaspekt av det hela som är bra att vara medveten om för att förstå problemet enligt mig är att särbehandling och liknande ofta snarare handlar om en tämligen förståelig rädsla för det okända, och främlingar utifrån, i kombination med historiska erfarenheter, än att den orsakas av själva hudfärgen, vilket enligt mig vore väldigt ologiskt. Detta betyder inte att det är bra, men det betyder att vi kanske inte alltid ska se allt som ondska, och att vi kanske ska lägga tyngd på att lära känna utlänningar för att bygga mod och lära oss att lita på utlänningar.

    Demonisering

    En återkommande intressant tanke i texterna jag läst under dessa veckor är demonisering och polarisering. Mer uppenbara exempel av detta är kanske att utmåla muslimer som fiender, eller demonisera SD:are, men det kan också handla om att demonisera historiska händelser eller tidsepoker såsom slavhandel och rasbiologi. Jag tror det finns en risk att demonisering av rasistiska handlingar av alla dess slag endast leder till att rasismbegreppet blir så laddat och ett sånt avståndstagande, att det sedan blir svårt att göra kopplingen till här och nu, se på sig själv med en kritisk blick och att se att nutida händelser kan vara problematiska på samma sätt som dessa demoniserade händelserna.

    Jag tycker det är en intressant tanke också att populistiska, rasistiska strömningar inte bara innebär eventuellt katastrofläge utan också normaltillstånd, vilket Magnus Linton förklarar i artikeln “SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” ( 2012). Jag tycker det behövs ökad förståelse och acceptans för att det var människor som liknar oss som orsakade slavhandeln, som röstar på SD, och som stöttade Hitler under världskriget, istället för att tänka att de var dumma människor någon annan stans för länge sedan. Även dessa händelser kanske snarare drevs av rädsla för det främmande, och inte ondska. Kanske det också är en bra utgångspunkt är att vi alla har mer eller mindre rasism inom oss. I skolor bör nog undervisningen kring kolonalism och rasism ske på ett mer självkritiskt sätt.

    Eller apropå undervisning, vad händer om lärarna helt slutar lära ut om kolonialismen? Under kolonialismundervisning blir ju klassrummet en arena där åsikterna om olika raser och afrofobins budskap sprids, oavsett hur mycket läraren är emot det. Jag är medveten om riskerna med att sluta lära ut om kolonialism och säger inte att det är den bästa lösningen men det är bara en tanke kanske intressant att fundera på.

    Men hur som helst är mitt huvudsakliga budskap är att vi borde undvika att slå ifrån oss dessa hemska händelser och lägga ansvaret på något monster till människa, och istället komma närmare dessa människor, och inse att vi alla är en del av detta samhälle för att lära oss att undvika katastrofer i framtiden.

    1. Lone H

      Hej Miranda!

      Det är intressant det här du skriver om att se på tex SD-röstare som “dumma människor”. Jag tror som du att det medför många risker, som att man missar sin egen roll i rasistiska strukturer. Man hittar en syndabock och kan rentvå sitt eget samvete. Och hela den här idén om gott och ont skapar konstiga förutsättningar för samtal. Ingen vill ju identifiera sig som ond – och genom att utmärka sig själv som god och andra som onda bemöter man inte de faktiska problemen, utan skjuter de snarare ifrån sig. De som röstar på SD ser inte på sig själva som onda. Den dikotomin möjliggör inte samtal, och utan samtal kan vi inte komma vidare.

      Jag förstå inte riktigt vad du menar med att “demonisera historiska händelser” eller “rasistiska handlingar”. Är det en demonisering att prata om historiska och/eller rasistiska händelser? Är det demonisering att kalla dem hemska?

      Angående undervisning så tror jag att vi måste undervisa även om sånt som är obekvämt. Kanske framförallt om sånt som är obekvämt. Inte förrän vi synliggör ett problem kan vi ta itu med det. Att det är obekvämt tyder på att problemet lever kvar, tänker jag. Och jag tänker vidare: att synliggöra betyder inte att reproducera, även om det kanske är en risk. Det modet behöver vi, tror jag!

      1. Miranda W

        Hej, Lone. Håller med i det du skriver. Har funderat på hur jag ska förklara vad jag menar med att demonisera historiska händelser och rasistiska handlingar. Tycker dock det är svårt att veta hur jag ska förklara men ska försöka. Jag menade nog lite olika saker. Först och främst tycker jag som svar på din fråga att man visst får kalla dessa rasistiska händelser hemska i princip. De var ju hemska och synen på afrikaner osv var hemsk! Trots att det var normalt då!

        Slavhandel är enligt min tolkning generellt sätt väldigt avskydd i samhället, vilket det utan tvivel finns gott fog för att den ska vara. Jag är inte emot kritik av den.Däremot tror jag en del kopplar begreppet rasism till hemska händelser som slavhandeln och detta kan vara problematiskt eftersom man så ogärna vill kopplas ihop med en sådan extrem händelse. Man vill därför inte bli kritiserad för rasistiska ageranden och är rädd att syna sig själv. Att vara en del av det där extrema känns så avlägset. Rasismbegrepp har bla pga historia blivit så laddat att jag tror ofta det känns svårt att diskutera, vilket är synd eftersom diskussion behövs. Men det betyder inte att man inte får kalla slavhandeln hemsk. Det jag föreslog i mitt inlägg var att inte demonisera händelser och på så sätt avdramatisera ämnet för att göra det lättare att diskutera ämnet och få folk som har tvivelaktiga och oupplysta åsikter att också börja diskutera och bli medvetna och kanske ändra sin åsikt- men det är ju svårt att avdramatisera när det är hemska händelser såklart, så jag vet inte, det kanske inte alls är rätt väg att gå?

        En annan sak jag menade var att jag precis som med exempelvis SD inte vill lämna det med att säga att slavhandeln var hemsk och absurd och att slavhandlarna var primitiva och dumma. Jag tycker vi behöver påminna om att historiska händelser hände i samma värld som den vi lever i idag och inte är så långt ifrån som vi tror. Kan vi istället sätta oss in i på riktigt hur det här kunde hända utan att skylla på ondska eller liknande, hur det kunde vara helt normalt då och få en mer nyanserad bild av det helt enkelt i det viktiga syftet att undvika sådant i framtiden? Och om vi var samma människoart med samme psykologi och hjärna nu som då ( vilket jag anser att vi är till 99 procent)- kan vi sätta in oss i hur något liknande skulle kunna ta form 2018?

        Hoppas jag förklarade någorlunda tydligt nu. Vad tycker du?

        1. Ezra W

          Det förekommer fortfarande slaveri i stora delar av världen, exempelvis afrika och asien. Kolla exempelvis https://www.freetheslaves.net/our-model-for-freedom/slavery-today/. Det rör sig dock inte nödvändigtvis om vita onda män / svarta slavar utan om mer komplicerade företeelser. Kanske är det viktigare att fokusera på att få slut på det som pågår idag (genom att kallt kritisera kulturella skillnader och kräva bot och bättring och därmed enligt vissa göra sig skyldig till rasism) än att haka upp sig på nån diffus tanke om kollektiv skuld.

        2. Lone H

          Hej Miranda! Ja, jag tror att jag förstå lite mer hur du menar nu.

          Jag har precis börjat läsa en intressant bok (som vi köpt in för att reka kurslitteratur inför framtidens Tankesmedjan). Den heter Det cyniska tillståndet, och i den reflekterar författaren Sven Anders Johanson bland annat över det här som du skriver om, som han kallar det, “den liberala självgodheten” — att tillskriva sig själv och sina handlingar och värderingar någon slags biblisk “godhet” och sätta det mot en “ondska”. Hur resonemanget faller, eftersom att ingen ju vill identifiera sig som “ond” — motståndarsidan skulle med liknande resonemang kunna tillskriva sig själva som goda. Han skriver om vågen av mobilisering hösten 2015, när många flyktingar kom till Europa och Sverige, och att den här mobiliseringen för vissa snarare tycktes bli ett sätt att utmärka sig själva som goda individer för att man engagerade sig. Således flyttades fokus från flyktingarnas situation till den goda västerlänningen — flyktingarnas kris blev ett sätt att tillskansa sig en status som god individ. “…den väster-liberala hållningen tycktes bli alltmer upptagen av sin moraliska överlägsenhet över dem som hade en annan uppfattning. Alltmer upptagen av att stå för det moraliskt Goda — det vill säga av den etiska halten i det egna handlandet — snarare än av handlandets följder. Det handlar då inte om att välja det alternativ vars konsekvenser är att föredra av politiska skäl; det handlar om att välja det alternativ som bidrar mest till ens etiska persona”, skriver han (på s. 12). Jag tycker att han sätter fingret på något viktigt här och jag ser vissa paralleller till det jag tror att du försöker säga. Uppenbart är att det behöver samtalas mer om detta!

      2. Cecilia M

        Hej Miranda!

        Intressant reflektion! Jag har också funderat på rasism och rädsla för det okända som en kärna till den. Jag tror absolut att det har en bidragande faktor. Rädslan för det okända är något som sitter i oss evulotionärt, det fanns en gång i tiden ett syfte med skeptism för att skydda vår grupp. Men jag tänker också att denna rädsla inte räcker för att förklara den rasism som finns i världen idag.

        När det kommer till demonisering håller jag med dig om att det finns en risk med att demonisera grupper som onda. Det är aldrig så enkelt att någon är god och en annan ond, det finns strukturerade tankar och åsikter bakom de flesta av handlingar. Jag håller däremot inte med dig om att skolan inte borde undervisa om kolonialismen. Vi kan lära oss extremt mycket av de saker vi gjort i historien, och att undervisa om de ideer man hade förr är viktigt. Inte minst för att vi inte ska göra samma misstag två gånger utan också för att de har en stor inverkan på hur vi tänker idag!

    2. Karolina H

      Hej Miranda!
      Jag instämmer i så mycket av det du skriver om demonisering, att det är viktig att sluta tänka i vi och dom för att kunna se mönster och verksamma mekanismer. Jag ser ju ondska som ett resultat av rädsla. Det är sällan ondska uppstår ur tomma intet utan som en reaktion på något, ett försvar/ett skydd mot ett hot, inbillat eller verkligt. Därför anser jag också att det viktigaste ett samhälle kan göra är att motverka rädsla, jag tycker ju att det offentliga samtalet i mycket är besatt av att skrämma upp oss och det orsakar problem. Om vi kunde vara lite mer nyanserade och balanserade, som i exemplet du tar upp att se att rasism är ett återkommande inslag i historien, så skapar vi en lugnare ton i diskussionen som skapar förutsättningar för en öppen diskussion och möten människor emellan. För det är ju som du mycket riktigt påpekar det vi behöver, att se att det okända inte är så skrämmande när man väl träder in i det.

  7. Ezra W

    Några reflektioner:

    Jag vill börja med att ifrågasätta urvalet av material för det här temat. Även om det kan tänkas finnas en avsikt i detta anser jag att det medför att en alltför förenklad och tillspetsad bild av verkligheten presenteras, där flera av upphovsmännen/kvinnorna/könen dessutom är kända för långt mindre smickrande ideal än det om strävandet efter sanning. Vart finns exempelvis faktan om arabers och afrikaners roll i slavhandeln? Denna var mycket omfattande; se ex https://en.wikipedia.org/wiki/Arab_slave_trade :

    ”Some historians assert that as many as 17 million people were sold into slavery on the coast of the Indian Ocean, the Middle East, and North Africa, and approximately 5 million African slaves were bought by Muslim slave traders and taken from Africa across the Red Sea, Indian Ocean, and Sahara desert between 1500 and 1900.”

    Slaveri förekommen än idag i huvudsakligen arabiska och afrikanska länder. Att lägga fram faktan som att kolonialismen och slavhandeln var fenomen skapade av vita européer och exklusivt utövade mot svarta afrikaner ger en förenklad och falsk bild av verkligheten. Exempelvis, vilket också står att läsa i artikeln från wikipedia ovan, togs omkring 1-1.25 miljoner européer till slavar av pirater som lydde under det osmanska riket (nuvarande Turkiet) mellan 1500-1800-talet. I själva verket är brutalitet, slaveri och invasion av främmande riken givetvis ingenting nytt utan snarare en beskrivning av hur världen alltid har varit. Man kan också se det som att vita européer/amerikaner åstadkom det slutgiltiga (officiella) avskaffandet av slaveriet i världen och därmed följaktligen bör nära en hereditär stolthet och inte skuld.

    För att ta några exempel om upphovsmännen i artiklarna ovan: rapporten om afrofobi som länkas ovan, http://www.tobiashubinette.se/afrofobi.pdf, är skriven av Tobias Hubinette, Victoria Kawesa och Samson Beshir. Kawesa är dömd för upphovsrättsbrott efter att hon plagierat material i sin forskning, vilket i sig självt är tillräckligt för uteslutning ur seriösa akademiska kretsar. Detta är mycket allvarligt, och ifall hennes forskning fortfarande tas på allvar (rätta mig om jag har fel) talar det om någonting för att sanningen ses som sekundär för ideologin i de sammanhang hon rör sig i. Hon var dessutom nyligen inblandad i ett farsartat spektakel där hon plankade på tunnelbanan, blev konfronterad för detta av en medpassagerare varpå hon började misshandla denne. Efteråt gick hon initialt ut med att hon utsatts för ett hatbrott. Olyckligtvis för henne fanns emellertid övervakningskameror som visade hur saken egentligen gick till, och hon dömdes själv för misshandel. Även om jag anser att man får skilja på privatliv och intellektuell/professionell output är det omöjligt att ha fortsatt förtroende för en person som forskar på hatbrott samtidigt som denne är bevisat ohederlig i sin forskning och dessutom helt fräckt ljuger om att hon själv utsatts för hatbrott i syfte att dölja sin egen kriminalitet.

    Tobias Hubinette, som står som huvudförfattare, har också mycket tvivelaktigheter bakom sig. Han var tidigare medlem i den vänsterextrema, våldsanvändande organisationen AFA och är dömd för flertalet brott under denna tid. Så sent som 2010 skryter han i en tidningsartikel om hur han misshandlar/skrämmer ett barn som skrattat åt honom och sagt “TItta en kines”, detta står att läsa i en scannad artikel på hans egen hemsida (http://www.tobiashubinette.se/gulinghumor.pdf). Han har också deklarerat att svenska män gifter sig med asiater pga pedofila böjelser (ex. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/5VE866/svenska-man-ar-pedofiler), något som ledde till att stockholms universitet reagerade emot honom.

    “”Vad som driver denna fetischisering av asiatiska kvinnor är nämligen inget annat än undanträngda pedofila böjelser som här kan komma till uttryck som en socialt accepterad blandrelation, dess­utom hyllad som ett mångkulturellt ideal. Därmed blir svenska män som bär på ”gula febern” och därmed skriver in sig i en lång västerländsk tradition av övergrepp utförda av europeiska kolonialherrar och amerikanska soldater till och med belönade för sin pedofila läggning.”

    Det finns mycket annat för den intresserade (se exempelvis Hubinettes wikipediaartikel: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette), men poängen är att det är svårt att ta en text med akademiska pretentioner seriöst när dess författare bevisligen anser att ändamålen helgar medlen. Detta tycker jag belyser ett problem inom svensk genus/antirasism/humaniora-forskning i stort – man bryr sig helt enkelt mer om att påverka opinionen än om att bedriva seriös forskning eller argumentation, och mycket lite självkritik inom sfären tillåts (att anklaga en antirasist för undermålig argumentation eller rena lögner måste ju vara ungefär samma sak som att hylla Adolf Hitler, eller hur?). Som ytterligare exempel kan den rapport publicerad av ETC 2014 som länkas ovan nämnas. Nu gör väl egentligen inte ETC anspråk på att vara någon särskilt seriös tidning, vilket det ytterst tillspetsade språket i artikeln också ger uttryck för (alla som inte håller med ETC kallas kategoriskt för rasister, osv), men ändå. I artikeln använder man mycket grovt kategoriserad statistik från OECD för att framföra sin likaledes mycket grovt förenklade huvudtes – invandring är bra, punkt. För att driva denna tes väljer man godtyckligt ut ett 20-tal länder, redovisar antalet medborgare födda i andra länder för respektive land och delar in dem i 5 grupper (från låg -> hög andel utlandsföddda). Man söker sedan att korrelera dessa grupper med ett antal godtyckligt valda variabler, exempelvis arbetslöshet, BNP-tillväxt, inkomstklyftor och pojkars läsförmåga.

    Slutsatsen blir som väntat att invandring inte påverkar dessa negativt. Att detta tillvägagångssätt inte kan kallas för forskning behöver knappast utvecklas, men bara för att ta upp några av de absolut mest uppenbara bristerna: vilken typ av invandring talar vi om? Ett av länderna är australien, som har en (med våra mått mätt) extremt restriktiv arbetskraftsinriktad invandring – du är varmt välkommen IFALL du innehar kompetens som efterfrågas. Givetvis kommer resultaten för exempelvis arbetslöshet i ett sådant land att skilja sig åt jämfört med ett land som sverige, som tar in mestadels flyktingar och ekonomiska migranter utan krav på utbildning. En annan sak vi kan fråga oss är vilka länder invandrarna kommer ifrån. Detta kommer givetvis att få stora konsekvenser för resultatet och borde i en seriös undersökning ha redovisats och analyserats, eftersom utbildningsnivå och kapital skiljer sig drastiskt åt mellan olika delar av världen. Vidare redovisas inga siffror för gruppernas respektive länder i variablerna som undersöks, varför det är omöjligt att veta ifall man till exempel medvetet eller omedvetet valt ut länder som lämpar sig väl i jämförelse med Sverige för en undersökning av det här slaget. Som sagt, det här är bara ytterst ytliga synpunkter men vi kan fastslå att granskningar av det slaget är fullständigt meningslösa ifall vi önskar bilda oss en uppfattning om läget baserad på hur det faktiskt ser ut, och de bör betraktas för vad de är – propaganda. Önskar vi bekämpa rasismen i samhället fungerar det inte att definiera alla som inte håller med om förenklad propaganda för rasister.

    Jag är lite kluven i resonemanget kring färgblindhet. Jag tror inte på idén om att dela in människor i ett ständigt ökande antal subgrupper och ställa dessa emot varandra; det är bara en akademiskt utvecklad twist av samma tänkande som ligger till grund för rasismen som sådan. Det kan emellertid finnas en del fördelar i att kategorisera individer efter ras. Exempelvis har vi nyligen sett hur det långt gångna ointresset i att undersöka korrelationen mellan etnicitet och sexualbrott lett till att vi samtidigt haft en gruppering som överdrivit dennas betydelse och en gruppering som fullkomligt negligerat den, med följderna att inga praktiska åtgärder överhuvudtaget har kunnat genomföras. Sannolikt hade vi kunnat åtgärda problemen och bespara många människor ett livslångt lidande genom att på ett tidigare stadium reda ut vilka det var som våldtog och varför. Resonemanget går att överföra till annan kriminalitet men också till många andra plan.

    1. Lone H

      Hej Ezra!

      Att kritisera Europas kolonialism och slavhandel är på inget sätt ett försök att osynliggöra andra länders eller folkslags kolonisering eller slavhandel. Ett samtal om hallon behöver inte syfta till att osynliggöra eller ta fokus från jordgubbar. Även om jordgubbar finns måste vi kunna prata om hallon utan att nämna jordgubbar. Ett antagande om att samtalet om hallon syftar till att ta fokus från andra bär anser jag vore underligt. Visst kan vi väl få prata om ett problem utan att för den sakens skull behöva prata om alla liknande problem? Jag förstår inte din kritik här. Nu diskuterar vi Europas kolonialism som en bakgrund till rasismen i Europa och Sverige. Den är mycket omfattande, en allt för stor historisk händelse för att uttömma under en treveckorsperiod i sig. Ska vi dessutom hinna fördjupa oss i varenda historiska händelse som innefattat någon form av kolonialism — det vore en omöjlighet.

      På inget ställe i texten till detta tema uttrycks det att slavhandel eller kolonialism som idéer var ”skapade” av vita, som du påstår. Däremot läggs det vikt vid det utförande av slavhandel och kolonialism som européer under fler hundra år sysslade med. Det tycker jag är ytterst viktigt att prata om. Att jag tycker det är viktigt, betyder inte att jag inte tycker att andra problem också är viktiga att prata om. En sak i taget, nu denna.

      Visst har det funnits vita som kämpat vid sidan om utsatta grupper i frigörelsen från kolonialism och slaveri, men framförallt kämpade vita kolonialmakter mot frigörelsen. Se till exempel Haitis historia. Där drev slavar kampen att frigöra sig från den franska kolonialmakten. Frankrike å andra sidan bekämpade deras kamp in i det sista och tvingade i slutändan haitierna att köpa sig fria — Frankrike ansåg sig ju äga dessa människor — för en summa motsvarande mångdubbla belopp av Haitis årliga stadsbudget. Skulden har växt genom åren med ränta på ränta på ränta och tvingat in Haiti i en situation som gjort landet till ett av världens fattigaste. Haitis krav på Frankrike att återbetala skulden har nekats. Inbördeskriget i USA är ett annat exempel på hur vita kämpat för att få behålla sin rätt förslava svarta. Och det finns många fler exempel.

      Jag ser inga som helst tecken på att Hubinette ”skryter” om att han misshandlat ett barn. Det må vara din subjektiva tolkning men låt det stå för dig. Jag vill påminna dig om det du själv skrev i din presentation, nämligen att du hoppas på ett samtalsklimat där “ideologiska övertygelser får stå åt sidan för innehållet i de tankar som uttrycks”. Jag ser flera känslo- och värdeladdade ord i dina resonemang; ”skryt”, ” propaganda”, ”terrorvälde”, uppmaningen till vita européer och amerikaner att vara ”stolta”.

      Hubinette berättar i artikeln om att i hela sitt liv blivit utsatt för rasistiska kommentarer, från barndom till vuxen ålder. Att om och om igen ha blivit skrattad åt, pekad på, exotifierad. En utsatthet som skulle kunna driva vem som helst till vansinne, anser jag. Jag försvarar inte hans våldsamma handlande mot barnet i fråga. Det var fel. Samtidigt kan jag förstå att barnets pekande och skrattande påminde honom om den rasism han tvingats utstå i hela sitt liv, och att barnets agerande triggade igång något traumatiskt inom honom som, tyvärr, ledde till detta utfall.

      Jag tycker du har en poäng i kritiken mot sättet att uttrycka vissa handlingar som goda och andra som onda. Se gärna min senaste kommentar till Miranda för utveckling av detta.

      Rapporten från ETC har jag tyvärr inte tid att se över nu men jag ser din kritik och tar det med mig för vidare reflektion kring innehåll. Vad diverse artikelförfattare och forskare har för personliga bakgrunder intresserar jag mig däremot inte värst mycket för. Einsteins relativitetsteori blir inte mindre trovärdig för att han misshandlat sin fru, även om det så klart är förkastligt i sig.

  8. Emina A

    Jag skriver med mina egna ord och så jag tolkar rasism och denna uppgiften.

    Rasism är inte bara hudfärgbaserad. Det kan vara vilket ursprung man har eller religion. Tex. att någon har en viss hudfärg, att någon kommer från ett visst land eller att någon tillhör en viss folkgrupp.
    Rasism kan vara att man sätter någon i olika fack beroende på utseende, språk, religion, ursprung eller att du inte förstår språket tex. svenska.

    Rasism kan leda till:
    om man söker arbete. De med svenskt namn har bättre förmåga att få jobb, eller så är det svårare att få bostad om du heter något annat som inte är så svenskt namn.

    Rasism är därimot ett system som legitimerar rasistiska fördomar, dvs ett system som värderar en viss grupp /ras över en annan. Skillnaden mellan rasistiska fördomar och rasism stavas M-A-K-T. När rasistiska fördomar kombineras med en ojämn fördelning av makt och resurser kan man tala om rasism.

    Vardagsrasism:
    -“De tar våra jobb”
    -“Du lever väl på skattepengar”
    -“Var kommer du ifrån, du är väl inte svensk?”
    -“Om du ska bo här måste du förstå/lära dig svenska”
    -“Det var väl en invandrare som gjorde det?”
    -“Jag är inte rasist men…”
    -“Åk hem blatte”
    -“Ni kommer hit för att göra brott”

    Fördom på hur en person ser ut/pratar. Vardagsrasism händer varje dag . I skolan, jobb, stan, sociala medier, i affären osv. Att man inte vill prata/sitta brevid någon pga hur den ser ut/beter sig/pratar. Den osynliga vardagsrasismen finns överallt, när som helst.

    Frågar man en person flera gånger om dagen var han/hon kommer ifrån så blir det en underliggande känsla att du inte hör hemma här. Säger då personen “Malmö” så godtas det inte som svar. Då får han/hon frågan “Men var kommer du ifrån egentligen? Den som frågar menar inget illa, men en sån ickerasistisk småsak kan bli en del av en rasistiskt mönster, om det upprepas tillräckligt ofta.

    Smygrasist:
    Att vara smygrasist innebär att du är rasist i smyg eller även öppet. Tex.” Jag är inte rasist men dom tar in för mycket invandrare i Sverige”. “Alla muslimer är terrorister”

    Diskriminering:

    Diskriminering är att man anser andra olikvärdig behandling varvid personen behandlas sämre än en annan. Grunden för diskriminering kan vara etnisk ursprung, nationalitet eller religion. Någon som har slöja och tvingas sluta använda är ett exempel på en sorts diskriminering. Diskriminering är när man kränker någon för han/hon ursprung, det kallas etnisk diskriminering.
    Rasdiskriminering är diskriminering mellan människor baserad på ras, hudfärg eller etnisk ursprung.

    Det här är hur jag har tolkat uppgiften och rasism.

    1. Lone H

      Hej Emina!

      Jag tycker det är intressant som du tar upp om hur återkommande händelser, som den till synes oskyldig frågan “var kommer du ifrån?” i längden leder till en känsla av att inte höra hemma eller vara välkommen. Små bäckar små blir en stor å. Det kan ibland vara svårt att peka rakt på rasismen, och var den kommer ifrån eller vem som bär ansvaret för den, när den blir ett mönster som här. Många tycker det är svårt att se att det finns en strukturell rasism i samhället. Blir man föremål för den här frågan var man än vänder sig är det nog inte lika svårt att se den.

  9. Nikita S.K

    Vad är rasism?

    Det kan vara fördomar eller diskriminering riktad mot någon av en annan ras, baserat på tron att ens egen ras är “bättre/överlägsen”. Att man delar upp folk i olika fack.
    Rasism är baserat på någon annans hudfärg, kultur, nationalitet, religion, härstamning. Rasism kan även innebära många olika saker tex. att du kränker/trakasserar någon pga att personen ser ut på ett visst sätt, kommer från ett annat land, pratar på ett visst sätt eller inte kan språket.

    Det kan vara att du inte får en anställning på ett jobb för att du har en viss bakgrund eller att ditt namn inte är svenskt. Eller att du utsätts för våld pga din bakgrund, hudfärg osv.

    Ordet rasist kommer från ordet ras. Innan trodde man att folk tillhörde olika raser och att människor hade olika värde. Och att människorna var olika begåvade pga sin ras.

    Rasism kan leda till orättvisor och diskriminering, att vissa människor får det bättre pga hur de ser ut, kommer ifrån osv. Rasism tror jag beror på mycket fördomar, när ingen ser ut som dig själv och även att man har lite kunskap. Att du tror att en person baserat på dess utseende ska vara/bete sig på ett visst sätt.

    Det finns mycket man kan få höra i vardagen, så kallat vardagsrasism, där folk kanske kollar snett på dig för att du ser annorlunda ut, eller att någon skriker efter dig: Åk hem till ditt land igen! och detta kan hända varje dag.

    “Vithetsnormen utgår från att den vita hudfärgen är den normala här i samhället”
    Tex. kosmetik/plåster/bandage osv, där man utgår från att användaren har ljus hud. Varför finns det inte plåster/bandage som passar alla hudfärger oavsätt vad man har?
    Eller tex. foundation, concealer där det oftast finns endast nyanser som passar användare med ljusare hy.

    Detta är baserat på min tolkning av denna uppgiften och om ämnet rasism.

    1. Lone H

      Hej Nikita!

      Tack för att du ger oss exempel på hur vithetsnormen kan te sig. Ännu ett exempel hittar man om man bildgooglar ordet “människa” — åtminstone för mig dyker nästan bara vita människor upp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.