Feminism & intersektionalitet

181015-181104

Att kalla sig feminist, kan det vara kontroversiellt idag på 2010-talet? Vissa menar det. Men med tanke på vad ordet enligt ordböckerna betyder så är det kanske inte lätt att förstå. Feminist som ju egentligen bara betyder att en är för jämställdhet, att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter. Eller är det egentligen så bara? Förändringar som kräver omfördelning av makt visar sig stöta på många hinder innan rättvisan är uppnådd.

Och kan vi egentligen bara prata om en feminism och om en upplevelse av att leva som kvinna? Vad betyder feminism för dig? Och vad får ordets innebörd för betydelse för ett feministiskt förändringsarbete? Hur kan vi förstå kvinnoförtryck och andra slags förtryck och hur det påverkar allas våra liv? Hur samspelar olika slags förtryck och vilka konsekvenser får det för våra möjligheter att leva de liv vi vill leva? Vilka tycker du är de brännande feministiska frågorna i vår samtid? Med vilka metoder och med vilka perspektiv kan vi jobba för jämställdhet och feminism? Genom sociala rörelser, konst, serier, film, politiska partier…? Med ett queerfeministiskt, intersektionellt, liberalfeminsitiskt, socialistiskt perspektiv?

I det här temablocket vill vi titta på begreppet förtryck och få en ökad förståelse för feminism och intersektionalitet ur ett aktivist- och folkrörelseperspektiv. Vi har satt ihop ett material där vi hoppas att vi både ger er en del teoretisk förståelse, men framförallt inspiration från olika folkrörelser som på olika sätt tar sig an ett feministiskt projekt. Det handlar om Interfem, LO, Fatta man och RFSL för att nämna några.

Uppgifter till temat

–> Läs, titta, lyssna och låt dig inspireras!

–> Skriv en kommentar på denna sida senast tisdagen den 30 oktober. Vad har du tänkt, tyckt, känt och inspirerats av i det här temat? I inledningen finns ett antal frågor som du kan utgå ifrån.

–> Kommentera minst tre av dina kurskamraters inlägg, senast söndagen den 4 november.

Alla borde vara feminister

2013 höll den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie ett tal med titeln “We should all be feminists” som setts av många världen över. Talet är även översatt till svenska och utgett som bok. 2015 gav Sveriges Kvinnolobby och Albert Bonniers förlag, i samarbete med en rad andra organisationer, boken till alla elever i gymnasiet, årskurs 2 i Sverige. Lärarna fick en lärarhandledning med uppmuntran att använda sig av boken i undervisningen. På Sveriges Kvinnolobbys hemsida kan du läsa mer om boksatsningen och hitta länkar till hur det rapporterades om det i andra länder. Chimamanda Ngozi Adichie har även skrivit den uppmärksammande skönlitterära boken Americanah om kärlek, rasism och klass i Afrika och USA.

Litteratur: Att kasta tjejkast

Om feminism och rättvisa skriver Iris Marion Young i boken Att kasta tjejkast – texter om feminism och rättvisa (år 2000). Vi kommer i deAtt kasta tjejkastt här tankesmedjantemat att läsa ett av kapitlen i boken: “Förtryckets fem ansikten”. (Se mail vid temastart för texten.)

Vad innebär rättvisa och jämlikhet i ett allt mer splittrat och pluralistiskt samhälle, där vi inte längre vill vara lika varandra men jämlika. Iris Marion Young är en av USA:s mest respekterade och radikala rättviseteoretiker. Djupt förankrad i de senaste årtiondenas diskussioner inom de nya sociala rörelserna kastar hon nytt ljus över klassiska politiska frågor om rättvisa, demokrati och jämlikhet. Hon har bland annat blivit uppmärksammad för sitt försök att vidga rättvisebegreppet bortom ett snävt fördelningspolitiskt perspektiv. Men för att förstå vad rättvisa innebär måste vi också lära oss att se det förtryck som finns mitt i de demokratiska välfärdsstaterna, menar Young.

I texten som vi kommer att läsa för Young en vidare diskussionen om förtryck och introducerar vad hon kallar förtryckets fem ansikten: exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturell dominans och våld. I texten för hon fram tankar om hur dessa fem ”ansikten” kan förstås och användas av enskilda och rörelser i förändrande syfte.

Boken som kom ut 2009 har använts som kurslitteratur inom genusvetenskap, inspiration till sociala rörelser som arbetar för rättvisa och feminism och av enskilda som vill finna verktyg för att både förstå och agera för förändring. Texterna är täta och till brädden fulla med uppslag att ta till sig på en gång men också att gå tillbaka till många gånger för att finna fördjupad förståelse och motivation till handling. Iris Marion Young är professor i Political Science vid University of Chicago.

Hur ligger det till? Statistik om jämställdhet i Sverige

Sedan 1984 har SCB – Statistiska centralbyrån gett ut “På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet” med samlad statistik om kvinnor och mäns villkor inom olika områden i Sverige. Hur har föräldraansvaret, löner, hemarbete, makt och inflytande förändrats under dessa 30 år? Här hittar du den senaste lathunden På tal om Kvinnor och män 2018.

Liten skola i begrepp

Här kan du titta på Maktsalongens videoserie VIKTIGA SAKER i fem delar där de kort presenterar olika begrepp. Så här beskriver organisationen sitt mål: “Maktsalongens mål är att skapa ett jämställt ungt civilsamhälle och i längden ett mer rättvist samhälle. Jämställdhet är ofta en fråga om kultur, normer, vanor, mönster och attityder och för att komma åt dem är det viktigt att börja tidigt. Genom att arbeta med jämställdhet i det unga civilsamhället kan vi tidigt utmana bilden av vem som ska vara ledare, hur makt ser ut och utövas och på så sätt göra hela samhället mer jämställt.”

Viktiga saker: Kön & Genus (se nedan)
Viktiga saker: Jämställdhet & Feminism (se nedan)
Viktiga saker: Makt
Viktiga saker: Normer
Viktiga saker: Intersektionalitet

Filmerna producerades av Feministiska kommunikationsbyrån, enligt sig själva “en kooperativ och nätverksbaserad kommunikationsbyrå som genom undersökande metoder och ett maktkritiskt förhållningssätt skapar design, webb och kommunikation utifrån feministiska och normkritiska strategier.”

Intersektionalitet – vad är det?

“Intersektionalitet är en feministisk sociologiskt kritisk teori och ett analytiskt hjälpmedel för att studera hur olika former av diskriminerande maktordningar samverkar i ett samhälle. Begreppet intersektionalitet myntades under slutet av 1980-talet av Kimberlé Crenshaw, som var aktiv inom rörelsen Black feminism.” Källa: Wikipedia

Viktoria Kawesa & Foujan Rouzbeh från Feministisk Initiativ förklarar vad intersektionalitet handlar om för dem.

Feministiska aktivister och folkrörelser

Vilja & Vrede – inspiration för glödande aktivister

Vilja och Vrede bok

Vilja och Vrede – inspiration för glödande aktivister är en aktivisthandbok där inspirerande intervjuer med aktivister blandas med handfasta tips och råd. I denna aktivisthandbok berättar 13 personer om sådant de har gjort för att göra
världen till en bättre plats att leva på. Det är bland annat queeraktivister, feminister, antirasister, funkaktivister, poeter och fotbollspelare som berättar om sin kamp.

Boken är skapad inom ramen för RFSL Ungdoms projekt Mer än Queer. Författare till boken är Frida Darj, Tone Alin, Carl Åkerlund och Hanna Hannes Hård. De berättar: “Intervjuerna är blandade med tips på aktivism och längre texter om saker som vi hade velat veta när vi började upptäcka världens orättvisor och viljan att skapa en annan värld. När vi påbörjade arbetet med boken funderade vi på vad som har inspirerat oss allra mest att hålla på med aktivism och förändringsarbete. Det vi mindes var människor som berört oss, som har gett oss känslan av att allt är möjligt. Det är det vi vill ge dig som läser den här boken.”

Makthandbok – för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet

MakthandbokMakthandbok – för unga feminister som (be)möter rasism och sexism i föreningslivet (2009). Det är den antirasistiska feministiska tankesmedjan och resurscentret Interfem som har skapat boken med Sissela Nordling Blanco, Kristin Tran, Berolin Deniz och Sara Aarnivaara i redaktionen.
En av redaktörerna om boken: “Den är unik genom att den skrivs av personer som själva upplever rasism. Det är hinder och diskriminering man möter i föreningar och organisationer som står i fokus, men tipsen går också att applicera inom till exempel arbetslivet och politiken. Boken beskriver vardagliga erfarenheter av rasism och kan hjälpa läsarna att sätta ord på sina egna upplevelser.”
Det är viktigt att sätta ord på sina upplevelser av rasism för att “vi inte ska lägga problemen på oss själva. Ibland kan det kännas som att det är du själv som inte lyckas få fram det du vill säga, men rasismen finns i strukturerna och påverkar hela samhället. Först när vi organiserar oss med andra kan vi lyfta de antirasistiska frågorna och få en förändring”, säger Kristin Tran.

Facklig feminism

LO valde för några år sedan att också kalla sig en feministisk facklig organisation. Sin fackliga feminism har förbundet konkretiserat genom fyra pusselbitar. Arbetsliv och arbetsmarknad; Familjeliv och omsorg; Makt och representation; Sexualisering, trakasserier och våld. Läs i Lobloggen om de fyra områden som de definierar som viktiga feministiska politikområden. Här finner ni också en lite längre text om LOs fackliga feminism.

kallefeminist_justerad

Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande framför omslaget till Chimamanda Ngozi Adichie bok Alla borde vara feminister.

Fatta & Fatta Man

Tre killar som stod åtalade för att ha våldtagit en 15-årig tjej med en glasflaska blev den 14 maj 2013 friade av Umeå tingsrätt. Den friande domen var droppen för Make Equal och Femtastic som gick samman och bestämde sig för att agera. Resultatet blev FATTA.

FATTA är en ideell medlemsförening för alla oavsett kön eller könsidentitet som vill engagera sig mot sexuellt våld och för samtycke i praktik och lagstiftning. FATTA är sprungen ur en frustration över hur samhället och rättssystemet ser ut idag. FATTA bygger på över 150 anonyma personers berättelser om sex som inte skett på deras villkor. De insamlade berättelserna ligger även till grund för en låt och musikvideo av artisterna Cleo, Syster Sol, Kristin Amparo och Nasteho Osman producerad av Embee. Låten och musikvideon släpptes den 9 september 2013 tillsammans med en debattartikel skriven av initiativtagarna.

Fatta Man - podcast

För att bjuda in och aktivera fler män i kampen mot det sexualiserade våldet skapades Fatta man. FATTA MAN möjliggör för pojkar och män att ta ansvar och vara del av den positiva förändringen för samtycke i praktik och lagstiftning och en manlighet utan sexualiserat våld. Bakom FATTA MAN står FATTAMake Equal och Män för Jämställdhet med finansiering av Arvsfonden. Ett konkret projekt som Fatta man drivit under 2016 är en stafett-pod. Projektet Fatta Man om sin podcast:

“I FATTA MANs stafettpodcastserie ”Det börjar med mig” intervjuar kända män andra kända män om sex, våld och vänskap med manligheten i fokus. Ett av manlighetens största utmaningar är att många män enligt undersökningar känner sig ensamma och inte pratar med varandra om svåra saker: Att vi inte visar oss för varandra helt enkelt.

Anledningen till att FATTA MAN skapat detta unika podcastformat är att utmana den manliga tystnaden och uppmana män att visa sig för varandra. I varje avsnitt intervjuas en person och i nästa avsnitt är det den intervjuade som ställer frågorna till en ny gäst.

Bland gästerna i säsong ett som börjar sändas 25 februari finns bland andra mediawizkid William Spetz, hyllade artisten Erik Lundin, Paradise Hotel-stjärnan Smail, musikern och transaktivisten Nino Ramsby och programledaren Fredrik Önnevall. Medproducent till podcasten är Hampus Nessvold.”

Vi tipsar om att lyssna på det första avsnittet med Svante Tidholm och Adam Tensta och att därefter välja avsnitt efter intresse. Du hittar det första avsnittet här på sidan och de andra avsnitten på Fatta Mans sida på soundcloud.

#MeToo

I oktober 2017 tog kampanjen #Metoo’s upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor, fart och växte sig till en global rörelse. #Metoo syftade till att uppmärksamma hur vanligt sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor är, och synliggöra den patriarkalt präglade samhällsstrukturen som ger förövaren möjlighet att missbruka sin maktfördel genom att begå sexuellt präglade handlingar.

Upprinnelsen till rörelsen är den amerikanska kvinnorättsaktivisten Tarana Burkes kampanj som sedan 2006 belyst sexuellt våld mot rasifierade svarta kvinnor under parollen Me too. Hashtaggen blev ytterligare känd i oktober förra året efter att filmproducenten Harvey Weinstein anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt av flera kända skådespelare. Skådespelaren Alyssa Milano uppmanade kollegor att dela sina erfarenheter av nedtystade sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter under #MeToo på sociala medier. Kampanjen fick ett enormt genomslag på bara några dygn och spred sig till andra branscher och länder.

I Sverige blev #MeToo stort och ett 40-tal upprop från kvinnor med erfarenhet av sexuella trakasserier i olika branscher visade på hur utbrett problemet är i alla delar av arbetslivet och alla samhällsskikt. Först ut var 800 kvinnliga skådespelare som samlades under hashtaggen #tystnadtagning. Här kan du lyssna till några av vittnesmålen från det uppropet och via bilden nedan kan du se deras manifestation och tal på guldbaggegalan i januari i år. Några andra exempel på upprop är de närmare 6000 kvinnor i juristbranschen som samlades under #medvilkenrätt, 3800 kvinnliga lärare under #ickegodkänt och 10400 kvinnliga läkare under #utantystnadsplikt.

Klicka på bilden för att komma till det 5 minuter långa klippet från guldbaggegalan i år och metoo-upproret #tystnadtagnings manifestation och tal. https://www.svt.se/kultur/film/guldbaggen-metoo

Det är nu ett år sen #MeToo fick fart. Vad har hänt sen dess? Aftonbladet har låtit göra en undersökning om hur metoo-rörelsen påverkat människors vardag i Sverige och för de som vill se en förändring är siffrorna hoppfulla. Metro skriver om hur några av de utpekade brancherna påverkats av metoo-uppropen och vilka åtgärder som tagits sen dess. I en artikel i Uppsala nya tidning hörs några röster om metoo-upproren såhär ett år senare.

Men problemet med sexuella trakasserier är långt ifrån löst. Så länge maktojämlikheten mellan män och kvinnor finns kvar riskerar problemet att kvarstå. Arbetsmiljöverkets rapport från oktober i år visar hur otrygga arbetsförhållanden för visstidsanställda också ofta leder till att den anställda upplever otrygghet i sin arbetsmiljö. Bland de kvinnor som svarat har fler än dubbelt så många av de med tidsbegränsad anställning uppgett att de blivit sexuellt trakasserade på jobbet, jämfört med de kvinnor som har tillsvidareanställning. Makt spelar roll när det handlar om sexuella övergrepp och trakasserier.

43 thoughts on “Feminism & intersektionalitet

  1. Ezra W

    Hej! Återkommer senare med kommentar men tänkte tipsa om några videoklipp för er som önskar nyansera sitt tänkande från det återigen otroligt vinklade urvalet av teorier detta avsnitt.

    David Eberhard är psykiater och författare och intervjuas här av komikern/tänkaren Aron Flam om sin nya bok “Det stora könsexperimentet”. Intervjun börjar vid ca 24.08.
    https://www.youtube.com/watch?v=WqCQMwyurrs

    Germund Hesslow är professor i neurofysiologi och docent i filosofi och undervisar bland annat på läkarprogrammet vid Lunds Universitet. I avsnittet talar han om biologiska könsskillnader.
    https://www.youtube.com/watch?v=6Q8f-fpSOks

    Hjernevask är en norsk serie som syftade till att gå till djupet med vissa problem som finns inom humaniora. Det finns flera avsnitt men detta första berör mestadels genusteoretikers grundläggande föreställning om könen som social konstruktion.
    https://www.youtube.com/watch?v=cVaTc15plVs

    Jordan Peterson, professor i psykologi vid University of Toronto, i en mycket välkänd debatt med Cathy Newman om bland annat löneskillnader mellan könen och postmodernism:
    https://www.youtube.com/watch?v=aMcjxSThD54

    Vidare kan följande experiment som nyligen offentliggjordes exemplifiera vilken nivå av akademisk standard som föreligger inom genusteoretiska sammanhang. En grupp forskare har under ett års tid konstruerat artiklar som består av totalt dravel dolt bakom modeord och korrekt språkbruk och sedermera lyckats få 7 av dem publicerade i fina genusvetenskapliga tidsskrifter. De publicerade artiklarna inkluderar en intersektionellt omskriven variant av 12:e kapitlet i Adolf Hitlers bok Mein Kampf samt en artikel om våldtäktskulturens uttryck på hundrastgårdar.

    https://www.lifesitenews.com/news/academics-bust-leftist-peer-reviewed-journals-with-fake-papers-on-dog-rape

    1. Emma I Författare

      Tack för ditt engagemang Ezra 😉

      Jag vill passa på att säga nåt om utgångspunkten för Glokala Tankesmedjan.

      Glokala Folkhögskolan är som organisation mot diskriminering och för likabehandling. Vi ser på vår omvärld genom norm- och maktkritiska glasögon. Vi är för en politik och samhällsstruktur som utgår från att alla människor har rätt att behandlas lika. Vi tycker att det är viktigt att belysa maktobalanser i samhället och lyfta de vars röster annars ej får höras. Vi tror på folkrörelsens samhällsutvecklande kraft. Vi tror på förändring på gräsrotsnivå.

      Allt har en vinkel. Vi väljer de vinklar vi tror är viktigast att belysa.

      Det här temat handlar om feminism och intersektionalitet, framförallt ur ett folkrörelseperspektiv.

      1. Joakim J

        Den kvantifierade, falsifierande, vetenskapliga metoden samt statistik har ingen vinkel, därför är den väldigt bra att använda för att komma åt pudelns kärna inom diverse frågor.

        Feminism och intersektionalitet kan inte beskrivas som röster vilka ej hörs. Det är ren statsbekostad politisk ideologi som letat sig in i varje vrå av akademin.
        Det är ett obligatoriskt inslag i varje utbildning, det lärs ut i förskolor, på brandkårer och har sina egna myndigheter vilka fått flera miljarder i anslag genom åren. Välj gärna ämnet intersektionalism och genusvetenskap men påstå inte att det är en tystad, ohörd röst eftersom det vore lögn.

        1. Karolina H

          Hej Joakim, jag ville bara invända att all vetenskap har en vinkel. Det går inte att bedriva vetenskap utan vinkel, varken kvalitativ eller kvantitativ. Varje forskare/statistiker/vetenskapsperson måste välja vad som ska undersökas och jämföras och det är dessa val och en hel rad andra val fram till slutfört arbete som inte är objektiva. Att tro att det finns något som objektiv forskning är i min mening ett något förlegat synsätt som inte är baserat på vad vi vet om forskning. Illusionen att det finns något neutralt och objektivt i forskning kanske blir extra tydlig om man sett insidan av forskarvärlden, men jag tror det finns en god chans för gemene man att förstå att det inom akademin finns pengar, prestige, makt och politik. Så, så länge det finns någon som väljer, så finns det en vinkel. Bästa hälsningar Karolina

          1. Joakim J

            Så klart kan det finnas en vinkel i vilket ämne som väljs, var pengar investerats och hur statistik tolkat MEN det betyder inte att det inte finns en objektiv värld som med modernare och modernare mätmetoder blir mer och mer tillgänglig. Att världen är fullständigt mätbar är inte en förlegad idé, visst hamnade den i skymundan under 1900-talet p.g.a. Heidegger, existentialismen och senare postmodernismen men dessa teorier lever på sin slutkläm just eftersom världen visat sig vara mätbar.
            Det finns flera kontrollsystem för att undvika bias varav den absolut viktigaste är replikation. Om du har insyn i forskarvärlden så behöver jag inte vidare utveckla hur protokollet därikring är formulerat. Dessa studier blir senare peer-review granskade av högt uppsatta forskare innan de publiceras. Risken är således liten, efter en omfattande replikering och granskning, att resultaten är en produkt av bias och ej av den materiella mätbara världen omkring oss.

            Den forskningen som publiceras är alltså meterialistisk. Den handlar inte om hur vi upplever tingen utan hur de faktiskt är. Sen kan man ju så klart hänvisa till kvantumfysik och dess trodda slumpmässighet för att föra argumentet att forskningen inte kan ge mer än 99.9999 procentiga sannolikheter eller liknande och att det således inte existerar deterministisk kausalitet i världen omkring oss. Detta är dock ren överkurs i vetenskapsfilosofi och lär inte hjälpa oss i denna diskussion.

            Om man tror att all forskning är relativ kan man alltid testa att släppa ett mynt till marken och se vilket håll det faller åt. Jag lovar att det kvittar hur mycket man än tror och hoppas på att det åker upp i himlen så hamnar det på marken.

            Hälsningar
            Joakim

          2. Joakim J

            Dessutom kan det vara rimligt att påpeka det mycket paradoxala i uttalandet “All vetenskap har en vinkel”. Detta innebär ju uttryckligen att forskningen som bevisar att forskningen alltid har en vinkel också är vinklad. Vi är då på väg rakt ner i en extremrelativistisk tillvaro där vi inte längre kan påstå någonting, vilket skulle göra denna kurs väldigt onödig.

          3. Karolina H

            Hej Joakim, jag replikerar här, det gick inte att svara på ditt svar. Det var en ganska extrem slutsats att dra 🙂 Att saker är onödiga eftersom perfektion är omöjlig. Då skulle ju all mänsklig aktivitet vara onödig eftersom perfektion är en utopi. Jag tror att det är extremt viktigt att se brister med alla mätmetoder, annars är det lätt hänt att vi tror blint på all information vi matas med. Det tror jag du kan hålla med mig om. Så även om metoderna blir alltmer exakta så är det människor som använder dem och människor existerar alltid i ett sammahang som påverkar dem. Och ämnet utopier har vi varit inne på förut där du uttryckt lite olika åsikter kring fördelar och nackdelar med dessa, men jag skulle säga att fullständig neutralitet är en utopi, en utopi väl värd att sträva mot.

        2. Joakim J

          Det är en väldig skillnad mellan att världen är fullständigt mätbar i teorin och huruvida det går att genomföra. Det första är ett påstående för materialismen och mot metafysiken medan huruvida detta är genomförbart är en teknologisk fråga. Problemet med påståendet att allt är vinklat är att det är dogmatiskt. Det är omöjligt att testa och ifall det är sant stämmer inte testningen. Alltså en ofalsifierbar hypotes.

          När vi kommer ner till kritan handlar detta ju om huruvida det finns en kvalitetsskillnad i kvantitativa studier(kallar forskning i sverige av oklara skäl) och kvantitativ forskning. De tidigare är ofalsifierbara, går ej att replikera och utgår från en positivism där man enbart letar efter de faktum som styrker den redan avgjorda slutsatsen. Kvantitativ forskning är i stort sett motsatsen. Den är baserad på matematiska formler och variabler som går att replikera, hypoteserna går att falsifiera och man ställer upp både nollhypotes och alternativhypotes eftersom utfallet ej är förutbestämt.

          Vi vet att kvantitativ forskning hjälper oss att förstå den objektiva verkligheten. Det spelar till exempel ingen roll om du tror på vaccin eller inte, kvantitativa studier visar att de fungerar. Det spelar ingen roll om du tror att vaccin ger autism, kvantitativa studier visar att de inte medför en förhöjd risk. Vi kan således utesluta de två vanligaste farhågorna med vaccin. Detta eftersom kvantitativa studier, så länge metoden följs, inte är vinklade. Om folk blir sjuka eller inte ligger ej i betraktarens ögon. Varje relativisering och förminskning av resultat som dessa, genom påhopp om vinkling, är att angripa det framgångsrecept som gjort att jorden 2018 är en betydligt bättre plats än 1890.

          Om kritiken ligger i att ingen forskning är helt perfekt är jag så klart med dig. Det ingår ju i metoden att vi sätter en cut-off vid 95% sannolikhet(p=0.05) men att påstå att resultaten förändras i kvantitativ forskning bara för att forskarna ser saker annorlunda stämmer inte.

          Hälsningar
          Joakim

          1. Emma I Författare

            Intressant ämne det här med vad som är mätbart!

            Det jag tänker är att det finns så mycket som är svårt att mätas, men som ändå är värt att pratas om/reflekteras över/undersökas/forskas på. Jag tänker på mellanmänskliga relationer, samhälleliga tendenser, mönster i beteenden hos befolkningen, attitydförändringar. Världen, samhället och människan är komplex…och kan inte reduceras till bara det som går att mätas genom kvantitativa mätmetoder. Det är att missa en så stor del av allt liv som sker tänker jag. Vad missar vi om vi tror att allt är mätbart? Och vad är det vi tror oss veta om det som vi mätt? Och kanske mest intressant – vad gör det med oss människor?

            Det senaste filosofiska rummet tar upp detta på ett bra sätt tycker jag. Filosofen Jonna Bornemark har skrivit boken ”det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” där hon tar hjälp av gamla renässansfilosofer för att göra upp med tanken om att vi kan veta och mäta allt. Mätandet är viktiga centrala förmågor i mänskligt liv, säger hon, men vi behöver hitta dess plats. När renässansfilosofen Cusanus beskriver förnuftet skiljer han på Intellectus (ungefär att i specifika situationer kunna avgöra vad som är viktigt, vad som bör mätas osv) och Ratio (det kalkylerande, räknande förnuftet som börjar jobba efter att intellectus öppnat tanken för nya verkligheter) – båda två är viktiga delar i förnuftet. Lyssna gärna på avsnittet – kanske är det fler än jag som tycker det är givande: https://sverigesradio.se/avsnitt/1169900

          2. Ezra W

            Jag instämmer i att kvalitativ forskning är meningsfull i vissa sammanhang och ofrånkomlig i andra. Med det sagt så är kvantitativa mätmetoder vår enda möjlighet att faktiskt lära oss någonting om världen, och resultat från slika experiment bör följaktligen utgöra vetenskapens grund. Det går inte på något vis att likställa kvalitativ och kvantitativ forskning genom att ge dem båda lika stor tyngd, vilket väl ibland framförs.

          3. Joakim J

            Jag lyssnade igenom det totala haveri till avsnitt av filosofiska rummet som du refererar till förra veckan. Just då hade jag lite väl många synpunkter och för att kunna skriva en lagom långt inlägg avvaktade jag med svar tills nu. Det långsamma svaret är således inte ett resultat av ett bristande intresse för ämnet.

            Framförallt var det stora problemet med avsnittet att tre personer med precis samma synpunkt fick sitta oemotsagda. Detta ledde till något som bäst kan liknas vid cirkelonani där de tre deltagarna smekte varandras ego till klimax. Ni får ursäkta den grafiska bilden. Egentligen är det inget fel att personer med samma åsikt sitter och pratar i radio, problemet uppstår när de inte behöver göra några bra poänger för att övertala de andra. Tröskeln för vilka påståenden som togs emot med öppen barm var pinsamt låg.
            De diskuterade ständigt hur dåligt det var att mäta, utifrån saker som var uppmätt. Till exempel pratade de om hur kvantifieringen av avsatt tid på arbetsplatser ledde till ökad utbrändhet. Hur vet de att vissa system leder till utbrändhet om de själva inte tillåter sig använda kvantitativt material och statistik? På grund av detta icke-koherenta resonemang kan vi enkelt dra slutsatsen att den delen av avsnittet inte var speciellt intellektuellt stimulerande.
            Sedan kom de in på en massa egna bekymmer med mätning; konstnären klagade över att behöva redovisa vad denne använt skattepengar till, filosofen tyckte in om sin KBT och immigration diskuterades ur ett ekonomiskt perspektiv.
            Vill vi verkligen ha det på något annat sätt? Ska skattepengar delas ut till konstnärer, terapi eller immigration utan ifrågasättande? Är det inte direkt oetiskt att lägga pengar på metoder som vi inte vet fungerar om det finns andra beprövade metoder att tillgå? Om vi vill hjälpa så många människor som möjligt måste vi också beräkna hur vi når de målen på bästa sätt. Allting har en alternativkostnad och varje krona skattekrona som går in i ett oeffektivt, oanvändbart system är pengar som kunde hjälpt mer och fler någon annanstans.

      2. Joakim J

        När vi nu diskuterar makthiererkier kan kanske lite självkritik vara behändigt. Är det rimligt att ett folkbildningsinstituet väljer att normalisera ett extremt kritiserat teoretiskt forskningsfält vilket, precis som Ezra skriver, släpper igenom en del av Mein Kampf där ordet judar bytts ut mot män? Detta helt utan att problematisera överhuvudtaget. Precis som påstått i förra ämnet, kan det vara svårt att se sin egen roll i upprätthållandet av strukturer. Är inte det okritiska hyllandet av dessa teorier just upprätthållandet av en subjektivt, ovetenskaplig norm?

        Jag är väldigt intresserad av att höra hur ni ser på saken.
        Vänliga hälsningar
        /J

        1. Emma I Författare

          Sent svar från mig här – jag har varit på kurs i veckan. Jag ska försöka säga nåt kort om hur jag ser på saken Joakim.

          Ja jag tycker att det är fullt rimligt att en folkhögskolekurs lyfter fram feminism och folkrörelser som jobbar med feminism och för jämställdhet.

          Jag håller inte med om att feministisk teoribildning generellt är extremt kritiserat, möjligtvis extremt kritisterat av en mindre grupp. De flesta (alla?) forskningsfält har skelett i garderoben och det exemplet du tar upp om Mein Kampf ser verkligen riktigt illa ut. Men jag ser inte att det diskvalificerar forskningsfältet i stort. Och framförallt så handlar just detta tema om feminism som folkrörelse.

          Jag tycker som du att det är viktigt med självkritik. Både kritik och självkritik borde ha en självklar plats i alla verksamheter för att bidra till en sund miljö. Och jag uppskattar att både du och andra deltagare är generösa med era åsikter om kursen och temana (även om det är tydligt att vi har olika syn på samhället, problemen och lösningarna). I den här kursen står samtalet i fokus och deltagarna bidrar i bästa fall med flera perspektiv och vinklingar för att bredda det samtalet. Att vi som ideell förening och folkhögskola står på en viss värdegrund som vi tar utgångspunkt i när vi skapar kurser ser jag som varken ovanligt eller konstigt.

          1. Ezra W

            Hej Emma!

            Nu kan jag ju inte tala för Joakim, men väljer att svara ändå eftersom det ligger i forumets natur och blir roligare med skiftande åsikter.

            Problemet i urvalet av material är som jag ser det _inte_ att temat handlar om feminism, vilket är ett ämne som idag i Sverige kanske är viktigare än på många år iochmed de storskaliga förändringar i befolkningens etnicitet och kultur vi upplevt och fortsätter att uppleva. Däremot är det ett stort problem när ett begrepp som initialt stått för upprättandet av likvärdiga möjligheter i livet för alla oavsett kön kommit att stå för någonting helt annat genom införlivning/infiltration av strömningar som intersektionalitet (vilket, måste du väl hålla med om, är ett extremt kritiserat forskningsfält). Ifall ni önskar hålla ett tema som handlar om feminismen som folkrörelse har jag mycket svårt att se hur detta skulle gynnas av ett narrativ där intersektionalitet öht inte problematiseras utan snarare betraktas som ett oemotsägligt fundament för hela rörelsen.

            Sannolikt beror den senaste tidens drastiska nedgång i antalet män som kallar sig för feminister delvis på denna förändring av begreppets innebörd (se ex. https://www.svd.se/svd-sifo-betydligt-farre-man-kallar-sig-feminister).

          2. Emma I Författare

            Ja du sätter nog fingret på nåt med den undersökningen, jag har också hört om det i nyheterna i det senaste, att andelen män över 30 som kallar sig feminister har halverats jämfört med för fyra år sedan. Och det säger nog nåt om en förändring i vår samtid med ökad polarisering och grupperingar, tror jag. Jag tänker att det är många, som precis som du, associerar begreppet feminism till nåt helt annat än vad det egentligen betyder. Eller så har antalet män som inte vill se jämlikhet mellan könen ökat? Det är ju också en möjlighet.

            För mig (och för de kvinnor som också nämns i undersökningen? – alltfler unga kvinnor identifierar sig med feminism) har begreppet feminism inte ”kommit att stå för någonting helt annat”. Dvs för mig betyder feminism fortfarande – att vilja se jämlikhet mellan könen och att agera för att uppnå det.

            Att det finns många missuppfattningar om vad feminism är och att nidbilder om feminism sprids – som att det är extremt och farligt (vilket ju kanske stämmer för nån som inte vill se jämställdhet mellan könen!) ser jag som ett tecken på att ett feministiskt arbete fortfarande är högaktuellt i Sverige idag.

            Intersektionalitet är för mig ett försök att belysa den komplexitet som finns i att olika maktstrukturer existerar vid sidan av varandra och samverkar, i samhället, i oss människor och i våra relationer. Ett försök att inte förenkla och osynliggöra det faktum att diskriminering pga kön, etnicitet, ålder osv kan ske, och att vi människor är mer komplexa än att vi bara är ett kön, en ålder, vår tro osv.

            Att begreppet kommer från den feministiska rörelsen tycker jag är talande – det blev så tydligt att det inte går att prata om bara ett förtryck – då missas att även andra saker sker i rummet. De svarta feministerna blev utsatta för rasism i den feministiska rörelsen. Och det akademiska språket i många feministiska sammanhang är helt klart uteslutande för många utan erfarenhet i ”det språket”. Den feministiska rörelsen har helt klart mycket att jobba med för att fler ska känna sig inkluderade och inbjudna i samtalet.

            Förstår jag dig rätt som att det inte finns någon diskriminering? Isåfall förstår jag att begreppet intersektionalitet och vad det försöker förklara ter sig förvirrande och onödigt.

  2. Joakim J

    Det här avsnittet och dess grundantagande uppfattar jag som något rörigt, men jag försöker extrapolera vad den genomsyrande självklarheten om strukturellt förtryck gentemot kvinnor baseras på.

    Likhet i utfall versus Likhet i möjligheter;
    Jag tror det finns en begreppsförvirring eftersom jag i inledningen läser in uppfattningen att kvinnor inte skulle ha samma möjligheter som män. Svenska lagar, svensk skolgång och svenska myndigheter vilka alla spelar en stor roll i våra liv är könsneutrala. Du har samma rättigheter enligt lagen, att gå i skola och samma rätt till bidrag och hjälp oavsett om du är man, kvinna, trans eller definierar dig som icke-binär. Betyder detta nödvändigtvis att kvinnor och män är jämställda? Självklart inte. Vi kan föreställa oss ett naturtillstånd, där det råder anarki i vilket det likväl skulle kunna råda ojämlikhet.
    Vad som dock är viktigt är att vi inte försöker mäta förtryck genom skillnader i utfall. Män och kvinnor är som grupper olika och att frammana ett exakt likt utfall mellan dessa skulle kräva social ingenjörskonst av en magnifik amplitud, framtvingad av en totalitär stat med hotet om våld och tillintetgöring i vapenarsenalen. Om vi tycker detta låter som en dålig idé, vilket jag hoppas alla i denna gruppen gör, borde utfallslikhet ej vara målet med jämställdhetsarbetet.
    Eftersom många motargument vid tidigare inlägg bestått av rena åsikter, snarare än extrapolering av statistik och studier väljer jag att lägga tid på hur jag kommit fram till den tidigare nämnde slutsatsen.
    Ezra har tidigare publicerat en video där Germund Hesslow föreläser om könsskillnader. Dessa skillnader är superväletablerade i forskning, har blivit replikerade oändligt många gånger och är helt okontroversiella inom naturvetenskapen, oavsett om vi pratar om människan eller andra djurarter. Således finns det alltså skillnader mellan män och kvinnor på gruppnivå.
    Eftersom det är fastslaget kan vi formulera en hypotes att i länder där kvinnor är lika fria som män att välja yrke kommer de välja olika. Medans i länder där föräldrar, samhälle eller löneskillnader ger incitament att inte välja vad man vill borde utfallet mellan vilka yrke som väljs vara mer jämlikt.
    Sagt och gjort.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Gender-equality_paradox
    Resultaten, som sedan ett par månader replikerats, visar tydligt att ju mer jämställt ett land är desto större skillnader finns i yrkesval mellan män och kvinnor. Vilket inte är konstigt då vi vet att dessa grupper skiljer sig väsentligt.
    Är detta bra?
    Ja, om vi anser att det viktigaste i livet är lycka och livsglädje ser vi att det finns en klar korrelation mellan frihet att välja och lycka(Inglehart, R., Foa, R., Peterson, C., & Welzel, C. (2008). Development, freedom, and rising happiness: A global perspective (1981–2007). Perspectives on psychological science, 3(4), 264-285.)

    Efter den långa inledningen uppstår frågan “Vad kan vi mäta som friar/fäller ett samhälle för förtrycksanklagelser?”
    Vi kan ju t.ex. tydligt se att kvinnor blir utsatta för mer sexualbrott, men är sexualbrott en samhällelig norm eller ett brott begånget av icke-normativa individer? De siffror som BRÅ redovisar visar att en procent av befolkningen står för 63% av alla våldsbrott samt, om jag minns rätt, att runt 4 procent någon gång blivit lagförda för våldsbrott. Om vi inte antar att sexualförbrytare skiljer sig väsentligt från andra våldsförbrytare kan vi dra slutsatsen att sexuell våld mot kvinnor inte är en samhällsnorm, utan beteendet är per definition icke-normativt. Vi ser även att den procenten som begår stora mängder våldsbrott ofta har antisocialtpersonlighetssyndrom, vilket har en stark genetisk komponent. Det är därför inte säkert att det finns en möjlighet att med kulturella normskiften förhindra dessa individer att begå brott.

    Makt; I SCBs På tal om kvinnor och män kan vi läsa att kvinnor röstar i en större utsträckning än män, ur vilket man kan dra slutsatsen att kvinnor är den grupp som har format svensk politik mest. Eftersom jag undviker att se kvinnor som en homogen grupp, vilket verkar genomsyra denna kurs, så påstår jag inte det. Kvinnor som grupp har inga skyldigheter och gruppen ska således inte anklagas eller hyllas. Däremot bör alla kvinnor som gjort något gott för att förbättra världen ha varsin individuell eloge.

    Löneskillnader;
    På medlingsinstitutets hemsida kan får vi förklarat varför skillnaderna ser större ut än vad de egentligen är http://www.mi.se/press/nyheter/2018/06/loneskillnaden-mellan-konen-fortsatter-minska/. På individuella arbetsplatser skiljer sig lönesättningen mellan män och kvinnor enbart 0.1%. Detta kan vara till följd av förtryck och jag hoppas vi kan få ner de oförklarade faktorerna till 0% snart så jag slipper alla uppenbart missvisande siffror som florerar i media.

    Slutsats: Jag kan inte på något sätt bevisa att det inte skulle finnas ett förtryck gentemot kvinnor i Sverige år 2018, vilket jag inte heller tror. 240 000 flickor kan leva under hedersförtryck, en nytillkommen problematik i den svenska kulturen. Vad jag dock kan belägga är att de argument som oftast påstås bevisa förtrycket är felaktiga. Det bör även läggas till att kvinnor överlag är lyckligare än män https://www.dailymail.co.uk/news/article-5436721/Women-HAPPIER-men-anxious.html. Detta har dock visat sig vara tvärkulturellt och kan således inte en stark indikation för jämställdhet.
    Det verkar som att kvinnor och mäns livsupplevelser skiljer sig markant. Grupperna drabbas av olika motgångar och uppfattar situationer olika. Ur detta kan vi inte extrapolera ett patriarkat eller en könsmaktsordning a la Yvonne Hirdman, vi måste behandla frågorna en och en. Vi kan göra tillvaron ännu bättre för alla. Kämpa emot hedersförtryck, sexuellt våld mot kvinnor, mer jämlik fördelning av arbetet i hemmet MEN undvik universella teorier om dolt strukturellt förtryck eftersom det inte finns något belägg för detta.

    1. Mikael A

      Hej Joakim
      Jag tror precis som dig att man inte ska generalisera dolda strukturella förtryck. Men till skillnad från dig så tror jag däremot att saker är mer komplexa och relativa än vad jag får uppfattningen om när jag läser dina kommentarer. Vissa skulle t ex säga att det ojämmna sexuella våldet mot kvinnor tillsammans med hedersfrtryck tillsammans med ett ojämnt uppdelat hushållsarbete kan ses som ett strukturellt problem, dock kanske inte så dolt. Men här här kan man ställa sig olika, hur många sandkorn krävs det innan man får kalla det en sandstrand? Jag tycker också man kan problematisera kvalitativa data, särsklit när det kommer till mänskligt beteende och kultur. En studie kan visa på att kvinnor är lyckligare än män, men det är ju svårt att faktiskt kontrollera om det är så, i studien lät man inte mäta dopamin, serotonin och melatonin utan utgick från vad folk sa hur de kände sig. Man skulle kunna argumentera för att kvinnor känner större press på sig att känna sig gladare och därför säger att de är glada.

      Ett mynt faller inte alltid till marken.

      1. Joakim J

        Hej Mikael,
        problemet med metaforen “hur många sandkorn utgör en sandstrand” är att sandkorn är lika varandra medans de olika scenarior du tar upp om kvinnors utsatthet är olika. Sexuell utsatthet och kvinnors extra hemarbete delar inte etiologi. Att kvinnor lägger mer tid på hushållsarbete är troligtvis en kvarleva sen ett mer ruralt samhälle där uppgifterna i hushållet delades upp enligt “manliga” och “kvinnliga” sysslor. Dessa idéer har sedan levt kvar under tiden som vår befolkning blivit mer och mer urbaniserad varav de “manliga” sysslorna som t.ex. gräsklippning, lantskötsel, djurskötsel, maskinreparationer och husmålning tagits över av skickliga yrkesmän eller bistås genom hyresrättsföreningar eller dylikt. Detta är en norm vilken troligtvis kan förändras. Den här datan måste så klart ta hänsyn till att det finns mer och mer traditionella familjekonstellationer i sverige p.g.a. invandring vilket kan göra siffrorna något missvisande. Trots detta tror jag inte det råder tvivel om att arbetsbördan i hemmet är ojämlikt.
        Det sexuella våldet utgörs däremot av en väldigt liten, icke-normativ grupp som är väldigt lik våldsförövare i stort. Våldet mot kvinnor är ingen samhällsnorm, snarare tvärtom. Det ses ner på i nästintill alla subkulturer i Sverige idag. Att komma åt denna problematiken är betydligt svårare, eftersom de individer som skapar det här förtrycket uppenbarligen inte är normativa. Vi kan således inte förändra deras beteende genom normförändringar. Att klumpa ihop dessa bekymmer till en manskonspiration som förtrycker kvinnor är således väldigt långsökt, då “förövarna(om vi kan klumpa ihop män som inte gör lika mycket hushållsarbete med våldtäktsmän)” är väldigt olika och knappast har något samröre.
        Om det inte framgår får jag väl påpeka att detta är en analys av det förtrycket som “patriarkatet” beskylls för i den västerländska kulturen, med mer eller mindre bäring beroende på vilket västerländskt land vi diskuterar. Det är således inget försvar mot det fruktansvärda förtrycket gentemot kvinnor som finns på en global nivå, det vill säga allt från den institutionaliserade diskrimineringen i muslimska och andra traditionella länder till incitamenten i den nuvarande asyllagstiftning som uppenbart minskar kvinnors möjlighet att fly.

        Angående argumentet mot lyckoundersökningar så tycker jag det är viktigt att påpeka att varken serotonin-, melatonin- eller dopaminnivåer är viktiga i frågan. Hur lycklig man är bygger på en subjektiv upplevelse. En direkt kausalitet mellan mängden av dessa substanser och lycka har aldrig kunnat påvisas då den individuella skillnaden i normalnivå är enorm och ibland direkt paradoxal. Därför ger, även om det inte är en perfekt metod, enkätundersökningar de bästa möjliga data vi för nuvarande har att tillgå.

        1. Mikael

          Hej Joakim.

          Du missuppfattade min sandkornsmetafor, att alla sandkorn är lika är jag väl medveten om, det jag menade är det är omöjligt att bestämma det antalet sandkorn som krävs för att kalla en strand en strand, utan det måste bli en subjektiv uppfattning och kan inte forskas fram kvantitativt, precis som mycket annat här i världen.

          Utan att gå in på en större utläggning om forskningsmetodik, vill jag ändå mena att enkätundersökningar kan ge en fingervisning om kvantitativa data inom en undersökningsgrupp, men eftersom vi människor är otroligt duktiga på att försöke ge de svar vi tror forskaren vill ha eller kanske försköna bilden av oss själva så kommer det alltid att inte ge en bra bild av verkliga förhållanden. Ställer jag mig i ett gathörn och frågar tusen slumpvist utvalda personer hur läget är, kommer jag troligen inte höra sanningen. Ett annat exempel är att forska kring diet och hälsa, där man ger folk en enkät där de ska skriva upp vad de äter och sen jämför med deras hälsotillstånd. Efter som människor tenderar att skämmas för att de tog den där hela biten chocklad framför tvn missar de lätt att skriva ner den.

          1. Joakim J

            Nej, men troligen kommer du höra det svar som är närmast sanningen. Eftersom frågor om välmående är en subjektiv upplevelse har vi inga större behov av hjärnskanning eller mätvärden av andra slag. I framtiden kanske vi utvecklar mätmetoder som är bättre men det har vi inte tillgång till just nu. Fram tills dess kan vi inte utgå från att alla svar folk ger angående sitt mående är felaktigt och enbart ett försök att passa in i samhällsnormen.

            Viktnedgång och viktuppgång är däremot inte subjektiva upplevelser och kan därför inte jämföras med frågor om emotioner. Det är dessutom ett forskningsfält som varit helt förvanskat efter andra världskriget då man lämnade hormonteorin, som utvecklades i Berlin, och övergick till kaloriräkning – vilket inte är i närheten av att beskriva komplexiteten i individers metabolism

    2. Emma I Författare

      När jag läser dina kommentarer får jag intrycket att du i många av dina resonemang utgår ifrån att människan alltid är rationell och tar rationella beslut. Är det rätt uppfattat?

      Hur tänker du kring den forskning (superväletablerad, replikerad och belönad med nobelpris i ekonomi 😊) som visar att människan inte alltid är den rationella varelsen vi tidigare tänk oss? Och som mycket av våra antaganden inom bla nationalekonomi byggt på. Experiment efter experiment visar att vi inte tar rationella beslut utan tvärtom styrs av våra känslor. Se tex Daniel Kahneman, Amos Tversky och Richard Thalers forskning.

      Tex experiment med två främlingar med 1000 kr mellan sig, den ena med uppdraget att fördela pengarna mellan de två, den andra med uppdraget att godkänna fördelningen. Vid ja får de pengarna, vid nej får ingen något. Rationellt vore att godkänna en fördelning på tex 900/100, men experimenten visade att människor hellre offrade pengarna för att straffa någon som betett sig orättvist.

      Vi är inte de rationella logiska varelser vi ofta utgått ifrån i våra samhällsbyggen, utan snarare känslostyrda. Den vetskapen blir således viktig att ta hänsyn till, tex i forskning, där vi såklart ändå bör sträva efter objektivitet och rationalitet. Och jämlikhet verkar ha ett egenvärde för oss?

      Min poäng här, om än kanske lite snårig, är just att vi människor i varje situation har med oss vårt bagage av förebilder, vilja att tillhöra och passa in, känslor (som vi både är medvetna om och inte), erfarenheter och förväntningar.

      Och vi är bla sprungna ur en patriarkal ordning. Det kan vara på sin plats att påminna om att första valet i Sverige då kvinnor kunde lägga sin röst skedde för mindre än 100 år sedan. Det är inte speciellt länge sedan. Detta var då något kontroversiellt eftersom många ansåg att kvinnor inte var kapabla. Vi har förflyttat oss en bra bit på vägen sedan dess, men att hävda att vi idag skulle vara jämställda och redan skakat av oss patriarkala strukturer i vår kultur låter för mig världsfrånvänt och historielöst.

      1. Joakim J

        Att människan är irrationell blir är ett ofrånkomligt faktum, vilket framgår tydligt när vi pratar om vad forskning kan ge oss svar på och hur dessa svaren kan tolkas. Jag har ingenstans påstått att världen varit absolut jämställd, är absolut jämställd eller kommer bli absolut jämställd för jag vet inte hur ni i definierar ordet jämställdhet. I detta subjektivistiska genus-influerade kursmaterial framgår att likhet i utfall är det enda som kan accepteras som ett mått på jämställdhet, vilket vi kan ge upp redan nu eftersom grupper skiljer sig åt biologiskt och därav kommer VILJA agera annorlunda. Alltså inte bli tvingade till. Om vi däremot anser att jämställdhet betyder möjligheten att GÖRA vad vi vill, alltså likhet i möjligheter så finns det inget belägg för att GRUPPEN kvinnor i Sverige idag nödvändigtvis är begränsade. Tvärtom så klarar de sig bättre i skolsystemet och har därför en större valmöjlighet som grupp till den utbildning och liv de väljer, vilket kan vara rättvist eftersom grupper skiljer sig åt varför vi inte kan likställa skillnader med diskriminering.
        Inget av det här jag skrivit behöver man vara absolut rationell för att förstå, det är bara att acceptera den forskning som finns kring de här ämnena idag. Jag har skrivit otaligt i denna tråd om speciellt utsatta grupper av kvinnor t.ex. de som utsätts för hedersvåld – men det förändrar inte studierna när vi klumpar ihop alla av kvinnligt kön i en grupp. Gör om, specificera förtrycket, vilka de utsatta grupperna är och trolig anledning till detta. Att alla kvinnor skulle vara ständigt och oundvikligt förtryckta enligt en könsmaktsordning finns det inget som helst belägg för och bör därför inte tas på allvar.

        Vad skulle dina parametrar för jämställdhet inbegripa? Det är väldigt lätt att påstå saker, men något belägg för påståendena måste väl ändå presenteras? Hur ser ett samhälle utan patriarkala strukturer ut? Och hur skiljer det sig från hur Sverige är idag?

  3. Miranda W

    Feminism

    Huvudsakligen är min ståndpunkt att fokus bör läggas på jämställdhetsarbetet i länder utanför Europa, såsom Pakistan, Iran, Saudiarabien osv. Detta är länderna där jämställdhetsarbete behövs som mest och där det finns som mest allvarliga problem kring jämställdhet ( Källa: Gender Gap Report: http://www3.weforum.org/docs/WEF_GenderGap_Report_2013.pdf).

    I jämförelse med dessa länder skulle jag säga att det är ganska bra i Sverige vad gäller jämställdhet och det finns andra värre problem i Sverige än kvinnoförtryck som exempelvis klimathot, och det politiska instabila läget.

    Chimamanda

    Därför tycker jag också att det nog var mest intressant att lyssna på Chimamanda Ngozi Adichie bland materialet vi fick ta del av i detta tema, eftersom hon kommer från Nigeria ( också icke jämställt land jämfört med Sverige enligt globalis mätning: https://www.globalis.se/Laender/Nigeria?indicator=J%C3%A4mst%C3%A4lldhet%20inom%20landets%20styre&id=417) och lyfter ett av de viktiga utomeuropeiska perspektiven, som behöver just lyftas för att utbilda oss om könsrollerna och läget i länderna där feminismen behövs som mest.

    Men hennes tal var inte bara bra för att hon är från Nigeria, utan också för att jag tycker att talets innehåll var tänkvärt och lärorikt. Exempelvis är citatet “ The higher you go, the fewer women there will be” något jag kommer ta med mig och något jag tror kanske kan stämma.

    Men jag tycker också det var intressant att genom talet få inblick i hur nigerianska invånare ser på och förhåller sig till feminism, och höra Adichie förklara att vissa nigerianer ser på feminism som en “västerländsk idé”. Detta uttalande tycker jag tyder på en låg acceptans för feminism och en syn på feminism som något enbart för västerlänningar. Därmed får detta uttalande mig att bli orolig över hur svårt och hopplöst det kan bli att få igenom feminism i länder som inte tillhör det så kallade “västerlandet”.

    Motargument

    Det finns också en risk att feministiskt arbete i utomeuropeiska länder stjälper mer än hjälper. En invändning mot det jag själv säger om att det är viktigt att fokusera på länder utanför Europa, kan vara att det skulle kunna ses som en eurocentrisk och till och med rasistisk handling där man utgår från det västerländska tankesättet som norm, och där europeer ser sig själva som överlägsna och som vanligt tror de kan rädda icke europeer med hjälp av västerländsk feminism, när i själva verket kanske länder såsom Nigeria och Iran har en annan syn på saken och varken är intresserade av feminism eller ens är missnöjda med hur det är. Kanske feminism därför faktiskt inte passar så bra i länder utanför Europa, utan måste hitta sin egna väg att bekämpa orättvisa och förtryck?

    Jag vet faktiskt inte helt säkert svaret på frågan nu, dock är jag ganska säker på att det bästa sättet för mig att ta reda på svaret är att lyssna på vad kvinnor från dessa länder själva säger om huruvida de känner förtryck, och vad deras faktiska behov och tankar är i frågan. Och därför är jag glad för varje gång jag får höra röster som Adichie.

    Intersektionalism

    Vad gäller intersektionalitet i stort tycker jag på något sätt att det är bra att utföra en sådan analys i samhället, för att få upp ögonen för eventuella förtryck, men i nuläget tycker jag att Sverige har ganska lite av olika sorters förtryck.

    Klass

    Efter att ha tagit del av kursmaterialet kring intersektionalism kommer jag dock vara mer uppmärksam när jag rör mig i offentligheten på tecken på eventuellt förtryck och är beredd att ändra uppfattning kring hur mycket förtryck som finns i verkligheten. Jag har inte riktigt uppfattat det som att klasser finns i Sverige, men håller kanske på att ändra mig i frågan. Såg dessutom en del av en humorserie där temat var klass vilket gjorde mig beredd att eventuellt tänka om. ( Filmen finns här: https://www.svtplay.se/video/19632540/dilan-och-moa/dilan-och-moa-sasong-1-klass?start=auto)

    Ifrågasättande

    Ändå vill jag ibland ifrågasätta intersektionalismen på några punkter. Exempelvis verkar ju intersektionalismen mena att olika förtryck är ett oundvikligt faktum. Och jag tror inte intersektionalismen någonsin skulle kunna påstå att det inte finns något förtryck- även om det någon gång kunde bevisas att allt förtryck var borta. Därför tycker inte jag alltid intersektionalismen är det bästa sättet att beskriva verkligheten på.

    Något som jag tycker är lite problematiskt med intersektionalism och feminism är också att dessa tankesätt ser dessa förtryckta grupperna som ganska svaga, viljelösa, och oförmögna att göra något åt sin situation. Är inte detta i sig lite rasistiskt mot rasifierade/ sexistiskt mot kvinnor, och helt enkelt respektlöst? Samt att de ställer grupper mot varandra, vilket kan leda till konflikter mellan grupper, och lägger så stor vikt på materiella resurser? Är inte detta lite motsatsen till den effekt man egentligen vill åt- ett enhetligt samhälle där människan är viktigare än kapitalet?

    Ovetskap

    Trots allt tycker jag det är svårt att bevisa hur stark denna strukturs existens i dagens läge i Sverige är, eller om det ens finns någon struktur som är tillräckligt stor för att kunna kalla struktur. Då behöver man ju samla in information från en stor mängd människor för att få en helhetsbild. Och trots en del statistik tror jag inte man har lyckats göra detta i tillräckligt stor utsträckning.Det finns så mycket människor i världen och det är svårt att samla in statistik när människor är inblandade, eftersom de är komplicerat uppbyggda av olika aspekter och de är subjektiva. Därför vill jag akta mig för att vara säker på att det finns strukturer men kan inte heller vara så säker på att det inte finns någon struktur.

    Jag tror också att när man ska ta ställning i hur man vill förhålla sig till frågan så har man ofta bara sin egna känsla och verklighetsuppfattning att utgå ifrån. Så om jag känner mig förtryckt eller hört om någon som känt sig förtryckt kanske jag kallar mig för intersektionalist. Men hur vet man att denna bild stämmer i samhället generellt? Alla tolkar dessutom händelser olika och har olika verklighetsuppfattningar och har olika erfarenheter.Vissa känner sig förtryckta och andra inte. Alla lever mer eller mindre i sin egna bubbla i någon mån skulle jag vilja påstå. Så jag tycker att denna ovetskap och svårighet att dra slutsatser kring dessa frågor är något som det borde reflekteras kring.

    1. Julia S

      Hej Miranda!

      Jag tänker på det du skriver “Det finns också en risk att feministiskt arbete i utomeuropeiska länder stjälper mer än hjälper. En invändning mot det jag själv säger om att det är viktigt att fokusera på länder utanför Europa, kan vara att det skulle kunna ses som en eurocentrisk och till och med rasistisk handling där man utgår från det västerländska tankesättet som norm, och där europeer ser sig själva som överlägsna och som vanligt tror de kan rädda icke europeer med hjälp av västerländsk feminism, när i själva verket kanske länder såsom Nigeria och Iran har en annan syn på saken och varken är intresserade av feminism eller ens är missnöjda med hur det är. ”

      Jag tycker att detta är ett mycket intressant resonemang, som jag också funderat mycket på. Vad är modern kolonialism och vad är att hjälpa kvinnor med att uppnå sina fullständiga rättigheter? Det är en svår fråga! Jag tänker som du att det är viktigt att lyssna på vad kvinnor i landet själva uttrycker och vill. Ett exempel som jag kommer att tänka på är slöjtvånget i Iran, och den kvinnokamp som förs av iranska kvinnor mot tvånget. Här är en artikel om du skulle vara intresserad: https://www.dn.se/nyheter/varlden/sloja-pa-liv-och-dod/

      I Rwanda och nu även i Etiopien arbetar politiker med feminism och jämställdhet i hög grad. Enligt min uppfattning, inte för att biståndgivare eller andra vill och tvingar dem utan för att de tror på jämställdhet och ser ett mervärde och även ekonomiska och sociala positiva konsekvenser av jämställdhet. Det går ju att analysera utifrån ett postkolonialt synsätt även det så det är komplext men det gör ändå att jag tror att feminism och jämställdhet är mer än endast ett västerländskt påfund. Jag tänker också att det finns flera samhällen utanför Europa har traditioner och en historia som är mer feministiska än den europeiska historien.

      1. Joakim J

        Hej Julia. Vilka exempel på historiska feministiska samhällen är det du refererar till? Jag hör ofta om att de skulle funnits, som ett argument för att världen är totalt plastisk och relativistisk, men har aldrig fått ett faktiskt exempel som stämt överens med påståendet.

        Politiker i Etiopien är extremt skenheliga. Jag spenderade en månad hos en familj i tätt intill slummen i Addis 2012, samtidigt som jag gjorde en del studiebesök till olika sjukhus och pratade med läkarna där. Redan då snackades det om jämställdhet, men inte i den mening vi benämner det. Trots att fler och fler flickor får gå i skolan är kvinnor fortfarande betraktade som andra gradens medborgare, speciellt fattiga kvinnor behandlas extremt illa. Etiopiska politiker slits mellan önskan till modernisering och västerländska bidrag samtidigt som befolkningen är väldigt religiös och kulturell. Därför uteblir de förändringar, t.ex. kvinnors möjlighet till preventivmedel och kontroll över sina reproduktionsorgan, som skulle förhindra tidigt barnafödande, skam och fattigdom. Etiopiens problem är således betydligt större än en önskan att bevara ett traditionellt samhälle, de tror att den nuvarande ordningen är vägen till himlen.

        Ett typexempel på denna syn delades av en chef för ett litet sjukhus som bibehöll vård till fattiga ett par timmar utanför Addis. Han frågade mig ifall jag var troende. Jag var 18 bast och ville inte gå i polemik och svarade därför ja, varav han sa “Good, because the seculars in the north will burn in hell”.

        Etiopien måste först och främst alltså göra upp med sin tro innan de kan gå vidare med jämställdhetsarbetet på riktigt.
        /J

        1. Julia S

          Hej Joakim!

          Jag menade att det finns samhällen som har traditioner och en historia som är mer feministiska än den europeiska historien. Inte att det funnits helt feministiska samhällen i historien. Jag tänkte då på Musuofolket i sydvästra Kina där kvinnans ställning alltid varit stark. Där det var kvinnorna som styrde. Barnen fick mödrarnas efternamn, tillhörde dem och växte upp med dem. Och så tänkte jag på de exempel på kvinnliga ledare som funnits i till exempel Sri Lanka (1960) och Kinas och Egyptiens drottningar och faraoner. Traditioner som jag refererade till är de traditioner som inte handlar om kvinnoförtryck utan som handlar om frigörande av den kvinnliga sexualiteten till exempel, i Rwanda finns exempel på detta.

          Vad intressant att höra om Etiopien! Väldigt spännande. Tack! Jag har har inte alls lika bra koll som du. Jag håller helt med dig om att det finns mycket stora problem med jämställdheten och tvivlar inte på att det dessa är ofantligt stora och komplexa. Det jag menade var att det nu finns en vilja hos politiker att arbeta med jämställdhetsfrågor- att de nu har lika många kvinnor som män i regeringen till exempel. Det tyder ändå på någon slags utveckling tänker jag. Men kanske slarvigt formulerat av mig!

    2. Joakim J

      Hej Miranda,
      jag håller helt med dig angående att att intersektionialismen skapar en offerroll, eller det är ju själva idéen så det är oundvikligt om man ser saker ur det perspektivet. Om jag uppfattar dig rätt är du orolig för att detta ger konsekvenser i vår syn på oss själva och hur vi beter oss, oro som jag delar. Jag tror det finns en stor risk att inge hopplöshet bland många unga tjejer genom att säga att de ständigt blir förtryckta, samhället är uppbyggt för att hålla dem tillbaka och män ser dem endast som verktyg för att uppnå ett sexuellt klimax. Inget av dessa påståenden är sant i Sverige 2018, men likväl predikas de som religion i svenska medier. Detta i sig behöver inte vara speciellt farligt, men det finns en risk för en självuppfyllande profetia där tjejer helt enkelt slutar försöka för att de blivit intalade att de inte kan påverka sin situation.

      Angående din oro att spridningen av västerländska idéer till utomeuropeiska länder skulle vara en form av kolonialism vill jag fråga; är det något fel? Även om spridningen av dessa idéer skulle uppfylla kriterier för kulturkolonialism så är väl fortfarande det viktigaste att världen blir bättre? Traditionella idéer har aldrig respekterats i sverige, med all rätt, när bättre idéer presenterats. Vi är väldigt duktiga att kritisera oss själva och välja det progressiva alternativet, på bekostnad av en traditionell svensk kultur, för att alla ska få det bättre. Det finns ingen anledning för populationen i andra länder att göra något annat.

      Ibland när jag behöver fundera på om saker är moralisk rätt eller inte brukar jag tänka på John Rawls fantastiska tanke-experiment ” Veil of ignorance” i vilket vi får konstruera en värld utan att veta vilken person vi kommer födas som. Vi kan alltså födas som man, kvinna, trans, i olika kulturer, med olika sexuella läggningar. Utifrån den här ovissheten ska vi lyckas konstruera en värld där vi kan trivas utan att skada andra i en större utsträckning. Tankeexperimentet ger upphov till väldigt spännande tankar som man kan roa sig med i timmar och ger en inblick i komplexiteten kring att skapa en objektiv moral.

      Vänliga hälsningar
      /J

    3. Ezra W

      Hej!

      jag tycker också det är en intressant frågeställning huruvida vi kan och bör kräva “västerländsk” feminism av länder med primitiv kvinnosyn. Jag tror inte att feminismen såsom den ofta uttrycks i Sverige idag med sin svans av mer eller mindre verklighetsfrånvända genusvetenskapliga teorier har någon reell möjlighet att vinna mark i områden där kvinnor tvingas gå täckta i slöjor och systematiskt misshandlas av sina makar; den är helt enkelt alldeles för verklighetsfrånvänd. En mer avskalad variant som strävar efter samma möjligheter oavsett kön skulle fungera mycket bättre.

      Om vi ändå väljer att lämna intersektionalistiska spetsfundigheter därhär och att promota en högst basal form av feminism, har vi som ytterligare problem att en stor del av världen oavsett vad människor tror här i Sverige eller i andra sekulariserade länder fortfarande svävar i ett religiöst eller kulturellt dunkel som förutom att aktivt motarbeta alla former av icke sanktionerade tankeutvecklingar också medför att befolkningen till stor del saknar initiativ till förändring. Varför skulle en muslim vara intresserad av kvinnans rättigheter, när det proklameras av imamer och står i Den Stora Boken att kvinnan är mannens egendom? Varför skulle en indisk familj motsätta sig arrangerade äktenskap när hela samhället bygger på familjens fortlevnad snarare än individens rättigheter? Jag har funderat på att många svenskar tycks utgå ifrån att sanningen, vår sanning, är lika sann och lika allmängiltig i alla kulturer och i alla länder och att det därför, såklart, bör vara tillräckligt att hinta om dess existens för att en medborgare från valfri exotisk kultur ska fås att ändra uppfattning. “In Sweden we are all equal so women can and should be able to walk alone on the streets during night wearing whatever they want”, gärna uttryckt på dålig engelska med en samtidig rättrogen pannrynkning osv. Föreställningen om feministiskt arbete som någonting kvantifierbart som oundvikligen kommer att ge (ur vår synpunkt) positiva resultat i takt med hur länge och intensivt den har bedrivits följer ur denna tanke. Ingen hänsyn tas till att bakomliggande religiösa eller kulturella föreställningar på plats utgör ett helt annat ramverk än det vi är vana vid; ett ramverk som medför att det ex kan vara fullständigt rimligt och adekvat att kvinnor bara tillåts vandra på gatan iklädda burqa med minst en manlig släkting närvarande (detta kanske i avsikt att skydda kvinnorna ifråga från främmande män). Innan religionen givit plats för kritiskt tänkande och eget ansvar tror jag att varje sådan ansats är dömd att misslyckas.

      Vidare tycker jag också det är intressant att reflektera över vilken rätt ett land överlag har att avkräva sina medborgare ett visst sätt att leva. På ett sätt tycker jag att man ska ta seden dit man kommer. När jag är ute och reser i exempelvis muslimska länder väljer jag därför att gå i någorlunda heltäckande kläder, att undvika alkoholkonsumption på allmän plats och att utöva viss försiktighet vid kontakt med lokala kvinnor. Jag försöker också undvika att döma lokalbefolkningen i situationer där de ger uttryck för eller handlar i enligthet med föreställningar som jag anser ohumana. Detta trots att jag egentligen anser att allt detta är trams – grundläggande respekt gör gällande att anpassa sig (inom rimlighetens gräns) till de sedvänjor som föreligger inom ett visst sammanhang. Skulle det göra någon skillnad ifall jag valt att bosätta mig i landet ifråga, och åt vilket håll skulle det isåfall luta? Skulle jag då ha större möjlighet att motsätta mig rådande idéer eller tvärtom ännu mindre, eftersom jag genom mitt val att bosätta mig där valt att acceptera det som gäller?

      Samtidigt kan jag tycka att vi har en skyldighet att som bättre vetande med ett mer utvecklat sinne för mänsklighet och rationalitet aktivt visa vart vi står i frågor som dessa. Alla åsikter är _inte_ lika mycket värda och en dåligt åsikt rättfärdigas _inte_ av att utövaren anser sig uppbackad av präster och traditioner – detta är mycket viktigt att ha i åtanke. Med överdriven respekt och tolerans riskerar vi såväl försummad utveckling som faktisk tillbakagång.

    4. Karolina H

      Hej Miranda!
      Tack för intressant inlägg! Jag har en lite annan syn än du på att feminism inte är lika relevant längre i Sverige eftersom vi kommit så långt. Jag tror att det är viktigt att Sverige och andra länder i framkanten på kampen för ett jämlikt samhälle fortsätter att sträva för att nå ända fram, för att visa att det är möjligt och för att det gynnar samhället i stort, inte minst ekonomiskt. Dessutom bidrar vi genom detta arbete till att visa andra länder vad som är möjligt. Det finns många viktiga kamper, men jag tror inte att man behöver säga i nuläget att den ena är viktigare än den andra, det finns gott om människor som jobbar på olika arenor, med olika intressen och förmågor. För mig personligen tycker jag att det känns mer rätt att säga att all kamp för ett bättre samhälle och en bättre värld är viktiga.
      Sen tycker jag att det är intressant vad du tar upp om den västerländska feminismen. Jag har bott en del i Afrika och har starka kopplingar dit och jag kan absolut se hur långt dessa koncept är från hur man tänker i de miljöer där jag vistats. Samtidigt kunde jag också se orättvisor som drabbade kvinnor, t ex hur de var utsatta för ett starkare socialt tryck att uppföra sig på ett visst sätt. Det tror jag många av dem skulle hålla med om. Men det är många som nog skulle ha svårt att tänka sig ett annat system än det de har, något jag tror feminismen fick arbeta med när den ännu var ny, och kanske fortfarande jobbar med. Att visa på att något annat är möjligt. Det skulle verkligen vara intressant som du föreslår att fråga icke västerländska kvinnor vad de skulle vilja förändra för att skapa ett bättre samhälle. Kanske finns det redan någon som forskar på detta?
      Hälsningar
      Karolina

    5. Emma I Författare

      När jag läser ditt inlägg slås jag av hur undersökande och öppen du är för att ta in olika perspektiv och testa nya tankar. Som att du beger dig ut på en resa och undersöker vad du stöter på med en nyfiken och kritisk blick och utan att tro dig ha funnit sanningen för alltid. Så inspirerande tycker jag!

      Jag tror du är inne på nåt där – att lyssna på vad kvinnorna (människorna) själva säger om sina liv och behov. Att ta del av andras berättelser och att låta den komplexa, mångfasetterade bilden som växer fram få vara just komplex och mångfasetterad. Även om såklart även försök till att se mönster och generella tendenser i alla dessa berättelser är viktigt för förståelsen.

      Du skriver att du ser det som att feminism och intersektionalitet som tankesätt förvandlar förtryckta grupper till svaga, viljelösa och oförmögna. För mig ter sig detta som en felaktig slutsats om vad feminism är. Att synliggöra en orättvisa (eller flera orättvisor i en intersektionell analys) är inte samma sak som att säga att den som utsätts för orättvisan är svag och oförmögen. Klart det är sexistiskt att säga att kvinnor är svaga och oförmögna…men jag vill bestämt hävda att det inte är vad feminism gör. Det vore att missuppfatta feminismens hela poäng: att synliggöra att makt är ojämnt fördelad mellan gruppen kvinnor och män och att vilja göra någonting åt det.

      Och intersektionalitetsbegreppet, skulle jag säga, syftar till att göra exakt det motsatta som du beskriver – dvs ställer inte grupper emot varandra utan försöker hantera komplexiteten i att människor är mer än bara sitt kön, sin ålder, sin tro osv och att olika typer av orättvisor och förtryck kan samverka i en och samma situation. Det är inte ett lätt begrepp att förstå! Men jag gillar det eftersom det kan hjälpa oss få syn på och beskriva lite av komplexiteten med att människor har olika erfarenheter, möts med olika förväntningar och ges olika reella möjligheter i samhället utifrån sitt kön, ålder, sexualitet, etnicitet osv.

      Kan det vara så att när man inte ser/eller tycker att orättvisor pga tex kön existerar, så är det lite som att den som pekar på nåt som är trasigt (feministen) får skulden för att ha orsakat det och dessutom får vara den som ”skapat den dåliga stämningen” som uppstår? Kanske är just det ett tecken på att feminism ÄR relevant i Sverige idag?

  4. Julia S

    Feminism är en av mina absoluta favorit saker någonsin. Viktigt och spännande tema. Jag är självklart feminist och för mig betyder det otroligt mycket, därför att för mig betyder feminism hopp för framtiden. Feminism är enligt mig tron på att alla människor – män liksom kvinnor ska ha lika rättigheter och samma möjligheter. Jag tycker att maktsalongen beskriver det bra ”Jämställdhet är målet och feminism är det personliga och politiska verktyget”. När jag började gymnasiet 2011 ville killarna i min klass inte kalla sig feminister. Vi hade långa diskussioner om detta eftersom killarna tyckte att det var ett för laddat ord, att det hade för många negativa konnotationer. De senaste fyra åren har Sverige haft en feministisk utrikespolitik, och ordet kan nu användas i olika sammanhang i sin rätta betydelse, det är inte lika laddat längre. En utveckling som jag tycker är fantastisk. Jag tycker att det är viktigt att kunna kalla sig feminist för att ordet har en viktig historia och bär på kvinnors historiska kamp. Som Chimamanda Ngozi Adichie säger så tycker jag att alla borde vara feminister!

    Strukturellt förtryck är komplext, luddigt och ofta svåra att se. Det krävs stor förståelse, empati och att ha förmågan att se sina egna privilegier och position i samhället. Det gäller att ha sina ”strukturella förtryck- glasögon” på sig. Genom att göra det istället för att söka enkla och snabba svar på samhällets svåra frågor tror jag att vi inte bara kan lösa problemen långsiktigt men också förstå varför strukturella förtryck påverkar våra liv. Som Viktoria Kawesa & Foujan Rouzbeh pratar om i filmen om intersektionalitet så är strukturella förtryck sammankopplade och att förtryck skiljer sig mellan till exempel vita och svarta samt mellan samhällets klasser. Jag tycker att det är viktigt att se att förtryck mot olika kvinnor skiljer sig åt. Till exempel, i boken Americanah så skriver Chimamanda Ngozi Adichie att genom regler som låter minoritetsgrupper kvoteras in till universitet i USA så är vita kvinnor den grupp som gynnats mest. Jag som vit kvinna har privilegier som inte en svart kvinna har. Antirasism och feminism har mycket gemensamt och för en kamp som liknar och i mycket går hand i hand, i att utmana samhällets normer och maktstrukturer.

    #MeToo upproret tror jag kommer att fortsätta att påverka vår samtid i den feministiska kampen idag i Sverige. Våld mot kvinnor är så viktigt att vi måste ta tag i det på djupet och #Metoo hoppas jag var startskottet. Jag hoppas och tror att normer kring maskulinitet kommer att fortsätta att utmanas och utvecklas. Något som FATTAman är ett tecken på. De maskulina normerna har länge varit starka och begränsande för många människor. Att könsrollerna förändras tror jag kommer att vara en av de stora och brinnande frågorna i vår samtid, och jag tycker att denna utvecklingen redan kan anas i delar av samhället. Jag tror och hoppas också att det kan leda till lösningen på många av samhällets problem såsom ensamhet bland äldre män och att antalet självmord i gruppen är ovanligt hög samt andra strukturella skillnader som att män oftare tar större plats och tas på större allvar än kvinnor och att utbrändhet är vanligt bland unga kvinnor.

    Lösningen på strukturella förtryck är inte enkelt. Det kräver medvetenhet och långsiktighet. Jämlikhet kommer att ta tid att uppnå, men vi har kommit en bit på vägen. Lösningen är att de privilegierade inser sina privilegier och kämpar för jämlikhet och jämställdhet. Representation av alla olika människor och perspektiv tror jag också är viktig i konst, film och politik. Hoppet och motivationen att hitta lösningar tycker jag är att barn som växer upp idag kommer att vara mer jämställda än vår generation och så kommer det att fortsätta. Heidi Fried sa en gång ”Vänj dig aldrig vid orättvisor” och det tycker inte jag heller att vi ska göra!

    1. Karolina H

      Hej Julia! Tack för positivt och inspirerande inlägg! Jag tycker det är intressant det här du skriver om att dina klasskompisar som inte ville kalla sig feminister för att det var ett för laddat ord. Så bra att ni hade ett öppet samtalsklimat och kunde diskutera detta. Det är intressant det här med laddade ord och vad det väcker i människor. Jag tycker det är så intressant hur folk har så svårt att ta till sig Freuds teorier därför att han använder starka ord. Varför blir vissa ord laddade och varför gör det oss rädda för dem? Och hur “oladdar” vi dem? Om jag skulle ge mig på gissningar så handlar ju de flesta laddningar om rädsla av något slag och det bästa sättet att komma över rädsla är att prata om den, möta den, som ni gjorde i era diskussioner. Göra det okända känt, typ.
      Hälsningar Karolina

    2. Emma I Författare

      Ja visst kan det vara svårt att få syn på strukturellt förtryck. Hur får en på sig de där strukturella glasögonen? Det är något jag ofta brottas med som lärare – hur förklara och visa på det. Statistik och berättelser från människors vardagsliv tror jag kan vara en väg att begripliggöra. Och som du är inne på – empati/”att gå i någon annans skor” och förmågan att se sina egna privilegier, är nog viktiga pusselbitar.

  5. Mikael

    Efter att ha läst Iris Marion Young text om förtryckets fem ansikten skulle jag vilja kommentera texten. För det första tycker jag att den utgår från ett amerikanskt samhälle där det möjligtvis sker mindre förflyttningar mellan arbetarklass och medelklass, t e x är det lättare att utbilda sig till ett högavlönat, kvalificerat arbete i Sverige än i USA, även om det antagligen är så att personer som inte har läst högre utbildningar får barn som inte sporras till att påbörja studier på universitet och högskola.

    Men mitt största problem med texten är att hennes argument är väldigt övergripande, och man skulle kunna argumentera att alla, kanske med undantag från en mindre del av den översta delen av befolkningen, är förtryckta, något som kan ta fokus från grupper som är utsatta för verkligt förtryck. Är ungdomar förtryckta för att de tvingas ta okvalicificerade arbeten på t.ex. McDonalds, eller är invandrarungdomar mer förtryckta för att de inte för anställning på McDonalds? Förtrycket sker även korsvis, människor förtrycker andra grupper, p g a att de själva upplever förtryck.

    Young menar också att det är just gruppindelning av människor som är orsaker till förtryck, vilket jag motsätter mig mot. Just att indela sig i en grupp kan stärka individen, och gemensamt med andra är det lättare att arbeta mot förtryck och indentifiera, och uppmärksamma problem. T ex kan man ta samerna i Sverige, där genom att indifiera sig som same och arbete mot förtryck kan belysa problem som sker mot samebefolkningen.

    1. Karolina H

      Hej Mikael!
      Jag tänker att Young menar att det finns en skillnad mellan frivillig gruppering och att förtryck är något som innebär att man pådyvlas en grupptillhörighet vare sig man vill eller inte och behandlas på ett sätt utifrån denna påtvingade grupptillhörighet.
      och angående att alla skulle vara förtryckta enligt Young, så skriver hon ju att poängen med hennes uppdelning av de fem förtrycken är just att man kan använda dem bl a till att se vilka grupper som är mest förtryckta.
      Hälsningar
      Karolina

    2. Emma I Författare

      Ah, förstår din poäng där – att det finnas en fara i att prata om att alla är utsatta för förtryck (på ett eller annat sätt) för att det kan ta fokus från dem som utsätts för orättvisor och förtryck som gör verkligt stor åverkan i deras livskvalité. Och kanske också tar fokus från att förändra och agera mot förtrycken?

  6. Karolina H

    Hej! Mitt inlägg som jag la upp i början av veckan, kan jag inte se nu. Jag lägger upp det igen och ber om ursäkt om jag med detta råkar lägga upp det två gånger:)

    Jag tyckte utdraget Förtryckets fem ansikten ur Iris Marion Youngs bok Att kasta tjejkast var verkligt givande att läsa. I texten sätter författaren fingret på så många av de problem jag ser i dagens samhälle, som inte bara handlar om rättvisa, utan om livskvalitet, för alla.
    Jag kommer därför att fokusera på den och börjar med ämnet avsikt.

    Eftersom jag upplever att många män tycks ha svårt att ta till sig feministiska idéer och litteratur så kunde jag inte låta bli att fundera på varför något som för mig är helt självklart och vettigt, “sunt förnuft”, upplevs provocerande och felaktigt av någon annan. På samma sätt som jag blev förvånad av reaktionerna på me too-rörelsen, som för mig var en lättnad över att man uppmärksammade hur kränkandet av kvinnor är vardagsmat och ett tecken på ett sjukt samhälle.
    Så jag kom fram till en hypotes, som går ut på att män tar kritiken av förtryckande system personligt därför att man inte nog förtydligat frågan om avsikt.
    Utifrån denna hypotes tror jag att det är viktigt att i samband med förtryck också förtydliga att förtryck inte alltid är avsett att vara just förtryck utan att det, som Young också skriver, numera är ett institutionaliserat förtryck och att människorna i dessa system oftast handlar efter gammal vana, sedvänjor, traditioner och alltså inte med avsikt att vara just förtryckande. Det handlar om att identifiera förtryckande system, inte förtryckare/tyranner.
    Systemen är de som gör oss till förtryckare, och då säger jag oss eftersom vi alla lever och agerar i dessa system vilket gör oss till delaktiga i förtrycket. Jag slet med det som psykolog, där jag var en del av vårdapparaten och fick gå dess förtryckande ärenden, samt samarbeta med andra statliga organ som också var förtryckande. Det tog emot väldigt ofta och är en av anledningarna till att jag tagit en paus på obestämd tid.

    Jag tror att det är många psykologiska mekanismer som hjälper till att återskapa förtryckande system, trots att vi ser oss som rationella, rättvisa och medvetna. En kollega till mig doktorerade nyligen i socialpsykologi och gjorde under sin doktorandtjänst forskning på rekrytering. Det visade sig att vi har en tendens, en kognitiv bias, att anställa människor som är lika oss själva. Så diskriminering eller förtryck handlar inte alltid om att välja bort det okända utan snarare att vilja stanna i det kända. Och det är en skillnad i detta, därför att intentionen är inte att förtrycka eller diskriminera, men, resultatet blir detsamma. Så även i detta sammanhang tror jag att psykologin fungerar som en viktig informationskälla för att förstå och därmed enklare kunna förändra förtryckande system.
    http://portal.research.lu.se/portal/sv/publications/how-does-the-job-applicants-ethnicity-affect-the-selection-process(fb178400-8bd4-4765-8199-7a3b912607df).html

    Författaren tar upp psykoanalytiska teorier om det undermedvetna som ett slags förklaring till att vi utövar omedvetet förtryck, men jag tror att förklaringen går att hitta i olika kognitiva förvrängningar som forskats på och vederlagts. Att ta upp psykoanalytisk teori tror jag tyvärr inte är till hjälp, även om jag själv tycker att de har en del poänger, så är de ganska svåra att ta till sig för de flesta.

    Det finns så mycket intressant i denna text, så jag tar upp en sak som jag sett på nära håll i mitt arbete med patienter på primärvårdsnivå, som lider av ex stress, depression/ångest och kronisk smärta, nämligen marginalisering. Jag fastnade för det här:

    “Den feministiska moralfilosofin har gjort en viktig insats genom att ifrågasätta den vedertagna uppfattningen att autonomi och oberoende är en nödvändig förutsättning för att en människa ska anses vara moraliskt ansvarig och värdig sitt medborgarskap.”

    “Enligt autonomimodellen är ett samhälle rättvist när det ger individen så stora förutsättningar som möjligt att leva ett självständigt liv. Enligt den feministiska modellen är ett rättvist samhälle ett samhälle där den människa som är beroende av andra bemöts med respekt och har rätt att vara med att fatta beslut i gemensamma angelägenheter,” Att någon är beroende av andra får inte vara ett skäl att ta ifrån denne hans eller hennes valfrihet och anseende. Med en mindre individualistisk syn på de medborgerliga rättigheterna skulle en stor del av det förtryck som de marginaliserade grupperna utsätts för kunna mildras.”

    Åh vad jag såg detta när jag jobbade som psykolog. Hur arbetsförmedlingen och försäkringskassan och socialtjänsten inte drog sig för att kränka och förnedra och tyckte sig ha all rätt att diktera villkoren för en annan människas liv. Vilket bara ledde till att stödet som hade kunnat lyfta dem i beroendeställning istället blev ett ok och ett trauma många gånger. Att i en redan sårbar både praktisk/ekonomisk och känslomässig position utsättas för misstro, press och kränkningar skapade ännu större otrygghet och känsla av utsatthet.
    Det påverkade deras självbild och ökade deras symptom av stress, depression oro och smärta. I vissa fall möttes patienter av en bra handläggare som bemötte dem med respekt och omtanke och då gick rehabilitering så mycket bättre, men de var i undantag.
    Jag är säker på att staten skulle tjäna miljoner genom t ex förkortad sjukskrivningsperiod på att arbeta med bemötande och respekt för de i utsatt position. Bemötande har ju blivit ett av Region Skånes nya honnörsord, vilket tyder på att man sett denna koppling.

    Jag tycker det är bra att hon ger flera förslag på hur dessa orättvisor skulle kunna förändras, det gör att hennes bok blir ännu viktigare, ett förändringsverktyg. Att omdefiniera vad som är arbete tycker jag är ett bra förslag. Jag tycker också att det borde finnas mer flexibilitet i grundutbildningen så att man inte behövde utmärka sig akademiskt för att nå framgång, utan att det fanns mer valmöjlighet och möjlighet att utveckla praktiska förmågor, som lärlingstjänster och dylikt. Marginalisering är i min mening det största hotet vårt samhälle står inför i nuläget. När så många människor hamnar utanför så tror jag att man måste både förändra vad som räknas som innanför samt skapa fler möjligheter till delaktighet.

    Jag har två förslag på saker som jag tror skulle kunna minska marginaliseringen som jag gärna skulle vilja få er feedback på:
    Ett är att företag slutade förlägga sin produktion utomlands. Detta skulle innebära att priserna steg, men om man tar in i beräkningen att Sverige är ett av de mest överkonsumerande länderna i världen så kanske en prishöjning tom skulle kunna leda till ett mer hållbart samhälle. Alltså två flugor i en smäll, arbetstillfällen och mindre konsumtion.

    Två är att vi bryter ner storstäderna till mindre städer. Jag förstår att detta är ett radikalt förslag, men jag ser inte mycket gott med storstäder, tvärtom har jag sett och ser mängder av skrämmande exempel på hur människor faller mellan stolarna i en storstad, på ett sätt som inte är möjligt i ett mindre samhälle. Jag tror det dessutom finns andra miljömässiga och sociala fördelar med ett sådant skifte.
    Ganska radikala förslag så nyfiken på vad ni andra säger om detta:)

    1. Joakim J

      Hej Karolina.
      Sociala skyddsnät och samhällsinstitutioner tar ifrån oss en av vår autonomi, vilket är oundvikligt eftersom vi måste ha regler kring sådana upplägg för att de ska fungera.
      ” Att någon är beroende av andra får inte vara ett skäl att ta ifrån denne hans eller hennes valfrihet och anseende. Med en mindre individualistisk syn på de medborgerliga rättigheterna skulle en stor del av det förtryck som de marginaliserade grupperna utsätts för kunna mildras.”
      De skyddssystem du hänvisar till är anti-individualistiska. Det är kollektiva system som syftar till att skydda individen ifall denne inte kan ta hand om sig själv. Eftersom personen tidigare varit oförmögen att navigera i samhället och ta hand om sig själv innebär den hjälp som finns att tillgå en del krav och en del kontrollfunktioner. Mer individualism leder alltså till mer autonomi inte mindre. Det kan vara lätt att blanda ihop Sveriges individualistiska norm med våra kollektiva institutioner men de måste hållas isär för att driva en koherent linje.

      Idén om att flytta all produktion tillbaka till Sverige är problematisk både på nationell och internationell nivå. På internationell nivå innebär det absolut största bekymret att inget land idag kan klara av att sköta sin produktion i hemlandet. Allting är specialiserat, export och import krävs för att kunna färdigställa avancerade produkter. Dessutom skulle vi för att flytta hem all produktion behöva förbjuda import vilket skulle föranleda minskad eller total avsaknad av export(e.g. handelskrig) som i sin tur leder till systemkollaps och ett samhälle med en produktionsnivå lägre än nordkoreas.
      Förövrigt har Sverige inte nog kompetens att fylla de arbetstillfällen som skapas. Sverige har inget större problem med jobbtillfällen, utan att fylla de lediga platserna med kvalificerad personal. På en normalfördelningskurva över intelligensdistribution ser vi att runt 3-4% faktiskt har så låg intelligens att grava inlärningssvårigheter föreligger. Arbetena idag blir mer om mer komplexa varför överlappningen mellan låg intelligens och arbetslöshet ökar. Med tiden kommer fler och fler lågkompetensjobb försvinna, så även en förflyttning av produktion tillbaks till Sverige skulle bara vara en tillfällig räddning innan automatiseringen gör dessa personer arbetslösa igen. Problematiken är således betydligt allvarligare och en samhällsomvälvning av kanske aldrig tidigare sedda proportioner är på ingång. Hur finner vi mening i en värld där vi inte längre behövs? Det är den stora frågan.

      Avvecklingen av storstäder har även den lite för mycket tendens att bara sopa problemen under mattan. Ett stort problem i Sverige är att vi inte har ett gemensamt narrativ och att alla möjliga subjektiva analysverktyg som tas fram verkar för att förvärra detta. Vi har således ingen gemensam bild av hur vi ska bete oss och hur andra ska bete sig gentemot oss. Speciellt i storstäder är detta problematiskt då antisocialt beteende amplifieras i miljöer av anonymitet. I länder som Japan, där befolkningen delar ett gemensamt narrativ i större utsträckning, lider de inte av alls samma bekymmer i sina storstäder. Totalitära reformer om folkförflyttningar likt i sovjet känns därför som den mest lämpliga åtgärden för att åtgärda detta.

      Hälsningar
      Joakim

    2. Emma I Författare

      Knasigt att ditt inlägg försvann, bra att du hade en backup.

      Jag tycker att det är en väldigt viktig poäng du lyfter fram från din väns forskning – att förtryck inte alltid handlar om att välja bort det okända utan snarare att vilja stanna i det kända. Vi människor verkar ju ofta vilja vara bekväma, känna oss hemma, få bekräftelse på att vi tänkt rätt, av likasinnade. Jag känner definitivt igen mig i det! Och just det kan vara en bra tankenöt tycker jag. När jag känner mig bekväm…kan det vara någon annan som just i samma situation, sammanhang eller i en grupp med människor, känner sig ”fel”, utanför eller tom utsätts för diskriminering? Kan den tanken väcka min nyfikenhet och vidga min horisont? Kan jag ”dela med mig av” den makt eller bekvämlighet jag har just nu?

      Jag gillar att du kommer med förslag på vad du ser som samhällets största hot just nu – marginalisering. Jag behöver suga lite längre på dina två förslag. Men spontant så tänker jag på basinkomst som ett (av många antagligen) svar på samma problem. Vad tror du om det?

      1. Karolina H

        Basinkomst och sex timmars arbetsdag tycker jag är två bra förslag på samma linje. Humant och jämlikt.
        Jag gillar det du skriver om att tänka sig att man kan dela med sig av sin makt eller bekvämlighet, ett bra angreppssätt att väcka generositet!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.