Nonviolent Communication – NVC

190401-190418

Nonviolent Communication är en kommunikations- och konflikthanteringsmodell som fokuserar på förståelse på behovsnivå, nedan förkortat till NVC. NVC skulle kunna beskrivas som en integration av fem saker – en viss medvetenhet, ett visst förhållningssätt, ett språk, kommunikationsförmåga och ett sätt att påverka.

Jag, Emma, stötte på NVC första gången för 10 år sedan när jag bodde ett tag i en liten kollektivby i nordvästra USA: Jag slogs av att deras sätt att prata till och om varandra, och hur de löste konflikter, var annorlunda än vad jag var van vid. De var inspirerade av NVC. Det var fascinerande att möta ett annat språk för att lösa upp knutar vid konflikter och att förstå varför vi känner som vi känner – vilka bakomliggande mänskliga behov som inte är tillgodosedda när vi mår dåligt. I hela mitt vuxna liv har jag varit intresserad av hur förändring går till – i människor och i samhället. Jag har engagerat mig i politiskt arbete och aktivism men även intresserat mig för olika metoder för personlig utveckling. Ibland känns det som att jag besöker helt skilda världar. Jag saknar medvetenheten om strukturella hierarkier i yogastudion och jag blir orolig när jag ser den stress och de konflikter som präglar vissa politiska grupper. I NVC hittade jag en hoppfull integration av olika perspektiv och framförallt ett väldigt konkret sätt att komma igång – att här och nu agera för den förändring jag vill se i världen.

Ur förordet till boken ”I hjärtat av samhällsförändring” av Marshall Rosenberg.

”Och när han visade hur arbetet för att förändra samhällsstrukturer kunde vara ett stöd för individuellt växande, var jag övertygad om att det var det här jag ville försöka mig på. Han pratade om den personliga utveckling som sker när man engagerar sig i att förändra system som inte tjänar oss; hur man genom att träna sin förmåga att kommunicera i utmanande situationer – med till exempel makthavare – också får möjlighet att växa som människa. Att våga stå upp för något – eftersom jag vill leva i överensstämmelse med det jag värderar och tror på – var oerhört lockande. NVC och Marshall Rosenberg tände ett hopp i mig om att det faktiskt är möjligt för oss människor att leva på andra sätt än dem vi har lärt oss hittills.”

Liv Larsson – medlare, författare och certifierad tränare i NVC

Vår förhoppning med detta tema är att ni, liksom vi, kommer känna er inspirerade och i NVC hittar inspiration och kanske ett verktyg som känns praktiskt och hanterbart att sätta igång med – både till vardags i era relationer, i era jobb och i mötet med världen.

NVC kallas ibland för giraffspråket. Giraffer och vargar används som pedagogiska symboler vid utbildning i NVC.

Marshall Rosenberg

”I would like us to create peace at three levels and have each of us to know how to do it. First, within ourselves. That is to know how we can be peaceful with ourselves when we’re less than perfect, for example. How we can learn from our limitations without blaming and punishing our self. If we can’t do that, I’m not too optimistic how we’re going to relate peacefully out in the world. Second, between people. Nonviolent Communication training shows people how to create peace within themselves and at the same time how to create connections with other people that allows compassionate giving to take place naturally. And third, in our social systems. To look out at the structures that we’ve created, the governmental structures and other structures, and to look at whether they support peaceful connections between us and if not, to transform those structures.”

Marshall Rosenberg, grundare av NVC

MarshallRosenberg

NVC grundades av den amerikanske psykologen Marshall Rosenberg. Som liten flyttade han med sin familj till Detroit strax efter rasupploppen 1943 då flera personer dödades. Upploppen, och det bemötande han fick som jude i skolan, påverkade honom starkt. Han påverkades även av sin morbrors kärleksfulla omhändertagande av hans sjuka mormor. Hur kommer det sig att vissa beter sig våldsamt och utnyttjar andra medan andra har kvar kontakten med sin medkännande natur även under besvärliga omständigheter?, frågade han sig. Som utbildad psykolog började han jobba med konfliktlösning, ofta inom skolvärlden, och NVC började ta sin form. Sen dess har han gjort ett viktigt jobb med att utveckla och sprida NVC över hela världen, bla genom Center for Nonviolent Communication. Det är många världen över som bidragit till utvecklingen av NVC’s olika aspekter. Marshall Rosenberg dog i februari 2015, 80 år gammal. ”NVC innehåller inget nytt. Allt som integrerats i det här förhållningssättet har varit känt i århundraden. Syftet är att påminna oss om det vi redan vet”, skriver Rosenberg.

Intervju
 med grundaren av Nonviolent Communication Marshall Rosenberg

 

Bokläsning: Nonviolent Communication – ett språk för livet

Marshall Rosenbergs bok ”Nonviolent communication – a language of life” gavs ut första gången 1999 och kan sägas vara NVC’s grundbok. På svenska heter den ”Nonviolent Communication – ett språk för livet”. Bok NVC

Upplev tillfredsställande relationer på alla områden i ditt liv. Nonviolent Communication (NVC) handlar inte om att kompromissa utan om att ha en respektfull kontakt, med omsorg om båda parter, i en konflikt. När båda sidor litar på att deras behov och värderingar kommer att mötas med respekt, uppstår en genuin önskan om att samarbeta. NVC är en process som uppmärksammar och tar hänsyn till allas behov, en förutsättning för att skapa samarbete och för att kunna hantera även de svåraste konflikter.

Boken kan bland annat köpas på det svenska förlaget Friare Liv’s websida. Friare Liv sysslar även med medling, handledning och utbildning inom NVC.


NVC-modellen

Några av grundprinciperna i NVC är:

  • Alla människor har samma behov
  • Drivkraften bakom alla människors handlingar är försök att tillgodose behov
  • Vad vi känner beror på om våra behov är tillgodosedda eller inte
  • Människor njuter av att bidra till andra och oss själva förutsatt att det sker frivilligt

Även om NVC, som Rosenberg påpekar, inte är något nytt så krävs det träning att använda NVC, likt när en lär sig ett nytt språk, eftersom vi så länge har marinerats i och tränat oss på en annan typ av kommunikation. Att lära sig ett nytt språk tar tid och kräver praktisk träning.

Syftet med NVC är kontakt. Till hjälp finns en modell med syfte att bidra till kontakt. NVC-modellen består av två delar – att uttrycka sig ärligt och att lyssna empatiskt. Båda delarna uttrycks genom fyra komponenter: observation, känsla, behov och önskemål. I modellen skiljs de fyra komponenterna från bedömningar, tolkningar och krav, för att öka möjligheten för kontakt.

Fyra komponenter:

Observation – det som sker, utan inblandning av tolkning. Som en videokamera – utan kommentatorsspåret på. Om vi blandar ihop det vi ser och hör (observationer) med våra tolkningar av vad vi ser och hör så ökar risken att den andra personen hör kritik i det vi säger. ”Du lyssnar inte” kontra ”du går ut ur rummet när jag pratar”.

Känsla – en fysisk upplevelse i kroppen som är en reaktion på om våra behov är tillgodosedda eller inte. NVC skiljer ord för känslor från ord som beskriver vår tolkning av vad andra känner och tänker. ”Jag känner mig ledsen” kontra ”jag känner (eg. tänker) att du inte tycker om mig”.

Behov – är allmängiltiga och delas av alla människor. Tex näring, gemenskap, säkerhet och acceptans. Behoven är inte knutna till en specifik handling, person, tid eller plats. Vi skiljer på behov och strategier. Strategier är just specifika sätt att tillgodose våra behov. En strategi för att tillgodose mitt behov av gemenskap kan tex vara att jag frågar min vän A om den vill gå å bio med mig. För samma behov finns en mängd möjliga strategier. Centralt i NVC är att våra behov är orsaken till våra känslor, oavsett om de är tillgodosedda eller inte.

Önskemål – Vi ber om det som kan hjälpa oss att tillgodose våra behov. I NVC försöker vi ställa specifika och görbara önskemål tillskillnad från vaga, icke görbara önskemål och krav. Ett önskemål kan tex vara kontaktskapande – ”Vad känner du när jag berättar det?” eller handlingsinriktat – ”Vill du slänga soporna nu?”.

Två delar:

Ärlighet – vi använder de fyra komponenterna när vi uttrycker oss, för att öka chansen att skapa kontakt med andra och minska risken att andra hör kritik i det vi säger. ”När jag hör dig säga att du inte hinner umgås med mig (o) känner jag mig ledsen (k) eftersom jag har ett behov av gemenskap (b), skulle du kunna tänka dig att boka in tid i veckan för att göra nåt med mig?” (ö)

Empati – Förutom att använda komponenterna för att uttrycka vad som pågår inom oss kan vi använda dem för att lyssna empatiskt på andra – vi gissar vad som pågår inom dem. ”När du ser att det inte är städat i köket (o) känner du dig ledsen då (k) eftersom du har ett behov av vila och stöd (b)? Skulle du vilja att de övriga kollektivmedlemmarna städar upp innan middagen?” (ö) eller ”Vill du berätta vad som pågår i dig just nu?” (ö)

Empati kan även ske utan ord, i tystnad. Det avgörande är att vi är helt närvarande med vad som pågår i den andra. Vi behöver inte hålla med, känna likadant eller vara beredda på göra som den andra vill. En liknelse skulle kunna vara att ”vi surfar på samma våg” eller ”följer som en skugga”, dvs utan egna tolkningar eller initiativ. När vi lyssnar med empati på andra gör vi det för att vi försöker möta våra egna behov av tex förståelse, att bidra till andra eller kontakt, och vi hoppas att det samtidigt kan bidra till att den andra personen kan möta sina behov av tex acceptans, att bli hörd eller klarhet.

Självempati – vi kan även använda oss av empati för att lyssna på vad som pågår inom oss själva. Utan empati med oss själva kan det ofta vara svårt att vara empatiskt närvarande med andra. Vad kan vi skönja för känslor och behov bakom våra bedömningar om oss själva och våra måsten? Ibland kan självempati räcka för att tillgodose våra behov, tex att vi upplever att vårt behov av acceptans blir tillgodosett genom att vi blir medvetna om våra känslor och behov. Eller så leder det till att vi tar ansvar för våra känslor och behov genom att ärligt uttrycka dom och vad vi har för önskemål kopplat till det.

Vad är empati, och vad är det inte? Titta på en kort illustrerad förklaring här med Brené Brown.
Se även Jeremy Rifkins illustrerade föreläsning om The Empathic Civilisation.

Lyssna nedan på Marshall Rosenberg som pratar om grunderna i NVC om du vill veta ännu mer. Detta klipp är en del av en längre filmad föreläsning/workshop där flera delar finns tillgängliga. De andra delarna hittar du på youtube i denna spellista.

 

Några ord för behov som vi alla har

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Friare Liv’s
modell för att beskriva grunderna i NVC (se ovan).

Här hittar du en lista på känslor och behov och beskrivning av hur NVC-processen ser ut.

Konflikthantering enligt NVC

I konflikthantering enligt NVC används NVC-modellen för att lösa konflikter i alltifrån familjer, på arbetsplatser, i krigzoner och i inre personliga konflikter. Utgångspunkten är att konflikter är något naturligt och ett tecken på att det finns liv, drömmar och omötta behov. Det gäller att ta vara på kraften som finns hos de olika parterna i konflikten för att istället använda den till att hitta lösningar där fler behov blir tillgodosedda. En konflikt kan liknas vid en färskvara som börjar lukta illa om den inte hanteras i tid. Konflikten kan sägas ligga på strateginivån, inte på behovsnivå. Därför vill en medlare hjälpa parterna att hitta till sina behov och att kommunicera utifrån dem. Parterna kan då lättare känna igen sig i varandras mänsklighet och viljan att hitta en lösning som möter bådas behov är närmare.

Den amerikanska NVC-tränaren Miki Kashtan håller i ett tv-program med tema konflikter där konfliktlösning förmedlas med hjälp av rollspel runt särskilda frågor. Här kan du se (i 6 delar) ett av programmen som fokuserar på politiska åsikter. Conflict Hotline – What you say next can change your world:

Intervju med svenska Liv Larsson, NVC-medlare och utbildare, om medling och skam.

NVC-medlaren Kay Rung berättar i en lite skakig video om hur en skulle kunna använda kort med ord för behov i en medlingssituation. Det finns även kort för känslor och de två kortlekarna kan användas till att lära sig mer om ens egna och varandras känslor och behov.

Uppgift till temat

–> Skriv ner dina reflektioner i kommentarsfältet på denna sida senast måndagen den 15 april.
–> Kommentera minst tre andra kurskamraters inlägg senast söndagen den 21 april.

Som stöd i ditt tänkande kan du tex jobba med följande frågor:
a. Hur var det för dig att läsa boken ”Nonviolent Communication – Ett språk för livet?
b. Skiljer sig NVC från ditt vanemässiga sätt att kommunicera? På vilket sätt?
c. Kan du komma på några områden där du skulle vilja se principerna och verktygen i NVC användas, i ditt liv och/eller i samhället generellt?
d. Har du några andra reflektioner och tankar kring temat som du vill dela med dig av?

Lycka till med läsandet och tänkandet!
Emma & Lone

Fördjupningstips – för den som vill

Titta och lyssna
Lyssna på Marshall Rosenberg i en timmes prat om Speaking peace.
Liv Larsson berättar om hur ilska, skuld och skam hänger ihop.
Kay Rung pratar om ömsesidigt beroende och balansen mellan empati och ärlighet.
Kay Rung berättar kort hur en relationsbesiktning kan gå till.

Websidor
Internationella Center for Nonviolent Communication – www.cnvc.se
Friare Liv – bokförlag, utbildning, medling och handledning inom NVC – www.friareliv.se
NVC Academy, e-learning – www.nvctraining.com
Här hittar du en samling NVC-relaterade länkar

37 thoughts on “Nonviolent Communication – NVC

  1. Magdalena

    Hej,

    NVC är mycket intressant för mig, eftersom jag har ju 4 barn och uppfostrar dem så gott jag kan. Efter läsningen insåg jag att jag gör nog mycket fel i uppfostran. Jag skulle ju så gärna göra rätt och använda mig av NVC, men det är mycket svårt när man har själv blivit uppfostrat på ett helt annat sätt. Tyvärr kopierar man sina egna föräldrars beteende även om man inte tyckte om det när man var liten. Det saknas andra förebilder helt enkelt. Jag har läst mycket om ämnet, t.ex. det här med känslor och tolkningar. Intressant bok som passar till ämnet är “Drunkna inte i dina känslor”, som handlar om högkänsliga personer. Efter denna läsning insåg jag att jag är en sådan högkänslig person, det är ett ansträngande liv man lever. Just nu håller jag på med att sluta alltid agera efter mina känslor utan försöker att lugna ner i en emotionell stressig situation, andas djupt (räkna på finska – haha) och sedan försöker koppla in min analytiska hjärna. NVC går i samma riktning, att man tänker mycket noggrant innan man yttrar sig, t.ex. vid en diskussion. Svårt tycker jag, och framför allt behöver motparten också använder sig av NVC, annars blir det mycket svårt.

    1. Em

      Jag känner igen det där med diskrepansen mellan hur en själv blivit uppfostrad och hur en väljer att kommunicera med egna barn. Verkligen komplext! I min erfarenhet fungerar det klart enklare att skapa nya kommunikationsmönster i neutrala situationer. Däremot blir det svårare i situationer med stor press och i akuta lägen. Jag försöker medvetet att lägga grunden för ömsesidigt öppen och respektfull kommunikation i de neutrala lägena och tänker att det på kort sikt skapar en buffert för mer pressande situationer – och på längre sikt läggs det inre kommunikationsvägarna om. Steg för steg… 🙂

    2. Emma I Författare

      Jag håller med om att det helt klart är utmanande att använda sig av NVC när den andra inte gör det. Men det fina med NVC tycker jag är att det inte alls är nödvändigt att båda ”pratar samma språk”.
      Jag kan använda mina kunskaper i NVC till att istället för tolkningar, etiketter och krav ”höra” (gissa) vad det är för känslor, behov och önskemål som finns bakom det som den andra säger. I utmanande situationer där min spontana reaktion först är att bli rädd eller arg har jag istället upplevt att jag blir nyfiken på vad som pågår i den andra (bakom de ”våldsamma” orden) när jag kommer ihåg NVCs modell och tar hjälp av den tyst i mig själv. Jag gissar kanske inte rätt men i mig har det väckts en nyfikenhet och vilja till kontakt, som kan vara en bra start för att situationen inte ska eskalera ytterligare.

      Ja oj vad jag känner igen mig i att vara fast i ett kommunikationsmönster utifrån hur vi blivit uppfostrade av våra föräldrar, och samhället i stort. Jag brukar tänka på det som att vi är helt marinerade i ett sätt att kommunicera och att det såklart då kräver en massa träning, tålamod, jävlar anamma och självkärlek när vi vill börja kommunicera på ett annat sätt. Ett nytt språk tar tid att lära sig. Endel lär sig bäst genom att plugga grammatik och glosor, andra genom att vara med andra som talar språket och själv försöka.

    3. Olof N

      Att stanna upp och tänka efter när man är i en emotionellt stressande situation tror jag är klokt. Då kanske man kan se mer klart på situationen. Personligen tycker jag dock att det är ganska svårt och att jag, även om jag logiskt kan redogöra för varför jag inte borde oroa mig, så är ofta känslor så starka att de drar mig med sig ändå.

    4. Ezra W

      Hej Magdalena! Jag tycker det låter fullt rimligt att inte (utan omfattande spaningsarbete) bestämma sig för att plötsligt börja kommunicera med dina barn på ett helt nytt sätt. Använder du dig kanske av snarlika resonemang redan idag? Delkomponenterna av metoden är ju ganska allmängiltiga koncept.

    5. Karolina H

      Hej Magdalena! Jag känner också igen mig till viss del i beskrivningen som högsensitiv, även om jag tror att jag är mer introvert än högsensitiv. Kan tänka mig att det är en utmaning som heter duga med fyra barn!! Många pauser, eller hur löser du det? Jag håller på att jobba med pauser själv, men svårt att få till.
      Ja, den där uppfostran, den hänger sig kvar på olika sätt. Men det du gör nu, att lugna ner dig i en pressad situation, möjliggör just att göra annorlunda, så du är på helt rätt väg. Och som jag skrev i mitt inlägg, du kommer långt på egen hand med att ändra ditt sätt att kommunicera. Barnen har ju full koll på en hela tiden, eller hur 🙂

  2. Karolina H

    Hej!

    Verkligen intressant ämne. Inget vi lärde oss på psykologprogrammet, tyvärr. Jag ska faktiskt hålla en kurs i samtalsmetodik nästa termin, ska se ifall jag kan få in denna metod i kursplanen. Det finns mycket i detta som ja kan relatera till, både på personligt plan och mer generellt. Jag har sen unga år haft synsättet på konfilkter som missförstånd, vilket ligger i linje med NVC. Jag tror att de flesta av oss vill komma överens, men att vi av olika anledningar inte förstår varandra eller lyckas göra oss förstådda. Jag tycker att man i denna metod mycket skickligt lyckats ringa in vad det är som en konflikt handlar om, behov som behöver bli mötta.
    Det som oftast går snett är att vi inte är på det klara med vilka våra egna behov är och/eller hur vi ska förmedla dem. Att uttrycka sina behov kan också vara svårt, för då måste man stå för dem och visa sig sårbar.
    Vad jag har sett i många parrelationer så blir folk lite lata. De vill att den andre ska förstå dem, men de tänker inte själv anstränga sig för att bli bättre på att göra sig förstådda. “Du förstår inte mig”, en vanligt förekommande anklagelse som såklart handlar om frustration och förtvivaln, men också om att inte se sin egen del i det som händer. Jag vet också många i min omgivning som önskar bli förstådda utan att förklara sig alls, en del har nån slags romantisk idé om att det är ett tecken på äkta kärlek. Och visst, om den andre är uppmärksam så kanske den snappar upp ett och annat, men det finns ju mycket i livet som man vill och behöver lägga rikta sin uppmärksamhet mot. I NVC så får man verkligen ta ansvar för sin egen del av kommunikationen, det tror jag är det första och mest konstruktiva steget i en bättre kommunikation.

    Sen tror jag också att det är viktigt att förstå och kunna skilja på när den andre har en negativ intention eller ej. Dvs skilja på känsla och tolkning. Hur många gånger har en inte dragit alltför långa slutsatser kring den andres intention? Vi gör ju det hela tiden, som ett sätt att snabbare och enklare hantera vår vardag. Och däri ligger också en del av det fina i NVC, att verkligen ta sig tid att lyssna, att känna in, att försöka förstå både sig sjäv och den andre. Tid är en viktig faktor. När ilskan slår på så blir det bråttom och genom att inte ta några genvägar tvingas en att sakta ner på tempot och då blir det svårt att bevara ilskan. Smart.

    Jag tyckte det var intressant som Magdalena skrev, att båda parter behöver kunna denna metod. Jag tror det blir lättare så, men jag har erfarenhet av att en kan göra stor nytta på egen hand. Jag har en relation där jag tvingats slipa min kommunikation på olika sätt och det har gjort stor skillnad. För det första fick jag träna på att sammanfatta vad jag ville ha sagt och bli väldigt tydlig med att uttrycka mitt konkreta önskemål. Jag lärde mig också att det inte hjälper ett dugg att bli arg och önska att den andre var annorlunda, utan det som gjorde mirakelstor skillnad var att släppa förväntningarna och utgå från nuläget. Jag tog ansvar för min sinnesfrid. Det var jag som hade problemet och det var jag som fick ta tag i det. Och jisses vilken skillnad det har gjort, så ge inte upp.

    Jag läste också ur en bok i helgen, Med känsla för barns självkänsla, som tog upp hur vi kommunicerar med barn. Där skilde författaren bl a på att kommunicera utifrån bedömning eller intresse. T ex om barnet kommer och visar ett legoskepp de byggt, då kan man bemöta det genom att säga. Oj, vad fint, vad du kan! (bedömning) eller “Wow, vad häftigt, vad heter det skeppet? (intresse). Jag tyckte det var väldigt givande att skilja på dessa två, det blev tydligare vad det är man förmedlar till sina barn. Jag tror de lär sig mycket av ens sätt att kommunicera. Vi vuxna är ju deras förebilder.

    Ett bra sätt att utveckla sin kommunikation är också att vara medveten om hur mycket vi tolkar omvärlden och att dessa tolkningar säger mycket om oss själva. Detta har jag jobbat mycket med. Om jag blir arg eller ledsen eller upprörd så tränar jag på att “äga” den känslan, dvs se den som ett uttryck för något inom mig, snarare än ett direkt, givet resultat av vad den andre sagt eller gjort. Skapar ökad självkännedom och bättre relationer.

    Tack för intressant ämne, jag tror mycket på denna metod och ska fortsätta jobba på att bli tydligare i min kommunikation. Det är så givande.

    1. Em

      Intressant att läsa att det inte tas upp under psykologprogrammet! Vad fanns det för närliggande ämnen som berördes? Jag gissar att transaktionsanalys ingick, eller? (Transaktionsanalysens riktningar: vuxen-vuxen,förälder-barn, förälder-förälder, barn-barn.)

      Ja, att avläsa och tolka intentionen hos den andre tänker jag också är viktigt. Jag upplever en stor skillnad mellan missförstånd som uppstår mellan mig och för mig trygga personer och de missförstånd (?) som uppstår mellan mig och andra som jag inte kan tolka intentionen hos.

      Jag utgår också från att konflikter beror på missförstånd och att det handlar om behov som inte är ömsesidigt klara och troligen därför inte bemötta. I trygga relationer kan vi tillsammans nå insikt när sådana missförstånd uppstått.

      Jaa! Bedömning och intresse, vilken skillnad det gör i samtal! Inte bara i samtal med barn; jag känner själv stor skillnad både i hur jag upplever det när jag får bedömande svar, jämfört med intresserade, och hur andra svarar på mina kommentarer beroende på samma skillnad.

      Tolkningsmedvetenheten gällande egna filter i förhållande till omvärlden är ett superintressant område för min del. Allra intressantast är det i samtal med andra som också väljer att reflektera mycket. Jag upplever att det alltid finns nya insikter att göra (och gamla att återvända till). 🙂

    2. Emma I Författare

      Ja gillar också NVCs syn på konflikter, under en konflikt finns ju så mycket behov och liv att ta vara på tänker jag. Och det är en hjälp att se det som att konflikter sker på strateginivå. Då blir fokuset på att ta parterna i konflikten till behovsnivån. Där kan vi känna igen oss i varandra och chansen ökar att vi utifrån det vill hitta till en gemensam strategi som möter fler behov.

      Det sista du tar upp tycker jag är en viktig del av NVC, framförallt eftersom det ofta finns bristande klarhet kring det i ”vanlig kommunikation” – att koppla min känsla till mina o/mötta behov. Andra/annat kan såklart vara stimuli till mina känslor men det är behoven som är dess orsak. Då kan vi se känslan som en indikatorlampa som lyser för att meddela att något behov är mött eller omött. Och därifrån kan det vara närmare till handling, utifrån klarhet om vilka behov vi vill försöka möta.

      Jag vet att NVC varit en liten del av universitetsprogram i konflikthantering på gu men det skulle vara intressant att veta hur det ser ut på universitet runtom i världen – om det undervisas om i nåt ämne eller forskas på.

    3. Magdalena

      Hej, intressant läsning. Karolina – du och jag har ju ofta likanda åsikter i olika ämnen.
      Det var du skrev om bedömning och intresse, ditt exempel med legoskeppet – här känner jag mig starkt igen. Vi säger “vad fint du har byggt!” – och jag menar det ärligt, intentionen är inte att bedöma det, men jag gör ju det. Ska tänka på det i framtiden. Vilken bok skulle du rekommendera att läsa vad gäller barnens uppfostran i detta sammanhang?

    4. Olof N

      Det här med att “äga” sin egen känsla tycker jag var en bra tanke. Tror också att det är bra att få lov att känna de känslor man känner och att uttrycka dem så att folk i ens omgivning förstår hur man känner och inte misstolkar.

    5. Joakim J

      Hej Karolina!
      Jag hade ett par funderingar kring boken du läste ut i helgen “Med känsla för barns självkänsla”. Eftersom jag förstår att det vore helt omöjligt att utvärdera effekten av att ändra sitt sätt att tilltala barn(som i typexemplet du ger ovan) så misstänker jag att det inte finns några större evidens för att det är en fördelaktig metod mer än på ett teoretiskt plan, ur en vuxens ögon. Vi vet från upprepade studier att föräldrars uppfostran, så länge de inte skadar sina barn, inte har någon större effekt på barnens livsutfall(Lästips; Judith Harris – The nurture assumption”). Finns det inte risk med böcker som ovan nämnda att enbart bidra till föräldraångest och en känsla av otillräcklighet utan att bidra med någon positiv effekt för barnens välmående?

      Mvh
      Joakim

  3. Olof N

    Det här var ett väldigt intressant tema som fick mig att reflektera mycket över mitt eget beteende och situationer i mitt liv. Jag tror att jag omedvetet rört mig mer åt det här sättet att kommunicera de senaste åren, men på ett ostrukturerat sätt. Kanske har det att göra med att jag insett att jag inte kan förändra andra människors uppfattningar genom att tjata hål i huvudet på dem, eller att jag känner mig mer trygg i min egen position så att jag inte känner ett lika stort behov av att andra ska hålla med mig helt och fullt.

    Jag kan emellertid inte påstå att jag använder den här typen av kommunikation hela tiden och senast härom månaden hamnade jag i en ganska fruktlös diskussion med en kollega om värderingsfrågor där båda två tydligt spelade “the game of right”. Mycket riktigt ledde tror jag inte den diskussionen ledde till någon ökad förståelse från någon av parterna.

    Den sociala kontext där jag mest tydligt använder den här typen av kommunikation är i mitt förhållande där både jag och min flickvän använder en kommunikation som bygger på att vi försöker förstå varandras perspektiv. Hittills har det funkat toppen.

    Jag tror att det är lättast att falla tillbaka på invanda beteenden och försvarsstrategier när man känner sig hotad eller ej förstådd. De starka känslor som väcks inom en i en sådan situation kan ta över och få en att inta en väldigt taggig och försvarande situation. Då tror jag det är extra viktigt att man har principerna för non-violent communication väl inövade och verkligen försöker tänka på att sätta sig in i den andres position och förstå varifrån denne kommer rent känslomässigt.

    Det finns ett par potentiella problem som jag kan se med non-violent communication. Jag tror, eller upplever i alla fall själv, att det ofta kan vara svårt att förstå mina egna känslor eller varför jag känner dem. Detta tycker jag ibland kan kräva en stunds eftertanke för mig att förstå. Då kan det vara svårt att, under en pågående kommunikation, själv vara tydlig i sin kommunikation och klart förmedla sina känslor och behov. Jag upplever att jag blivit bättre på det med åldern, men att jag fortfarande kan ha svårt med detta.
    En annan sak som jag tänkt på under det här temat är hur stor framgång man skulle ha med non-violent communication om det andra parten spelar “the game of right”. Det krävs ju att båda parterna försöker förstå varandra för att det ska bli en meningsfull kommunikation, men jag antar att genom att själv visa viljan att förstå den andre i alla fall öppnar upp för ett mer förtroendefullt samtal.
    Det sista jag tänkte på var hur tillämpbar non-violent communication är för personer med bristande empatisk förmåga. Exempelvis personer på autismspektrat där förmågan till intellektuell empati är begränsad, man har alltså förmåga att känna med andra människor men svårare att förstå hur de känner, eller personer med psykopatiska drag som har en bristande emotionell empati, man förstår hur människor känner men man bryr sig inte.
    Jag antar att i fallet med bristande intellektuell empati kanske svårigheten i kommunikationen kan överbryggas genom att se till att vara väldigt tydlig i förmedlandet av känslor. Emellertid tror jag att det fortfarande kan bli problem på grund av svårigheter med egenempati.
    I fallet med psykopati tror jag inte att denna metod löser någonting, men det gör kanske inte så mycket. Ingen metod kan ju lösa alla problem.

    1. Em

      Jag funderar också kring de potentiella problemen som du tar upp.
      Den svåraste situationen för mig att avgöra/tolka/relatera till är när jag inte kan avgöra vad fortsatta missförstånd beror på. Olika anledningar calls for olika hantering av situationen.
      Hur avgöra när det handlar om oförståelse som kan överbryggas genom att leta vägar eller när det är bäst att dra sig undan och minimera skadorna som uppstår i en “toxic kommunikationsbubbla”..?

    2. Emma I Författare

      Det sista du skriver tror jag är viktigt – ”ingen metod kan ju lösa alla problem” – så sant! Och de metoder som utger sig för att lösa alla problem borde en kanske vara lite misstänksam mot. 🙂
      Kul att NVC fick dig att reflektera.

      Det första du beskriver som ett potentiellt problem med NVC känner jag väl igen mig i. I stundens hetta är det svårt att fånga och förstå mina känslor och sen dessutom koppla dem till mina behov och önskemål och kommunicera det på ett tydligt sätt. Jag tycker att jag och min sambo ständigt misslyckas med det, även om vi båda tränat på NVC en hel del. Men något som jag upplever att vi fått av NVC är att vi vet hur vi kan reparera de skador som skett. I efterhand kan vi reda ut missförståndet och se vilka känslor och behov som var inblandade, vad vi känner och behöver just nu i relation till det som hände då, och hur vi vill agera annorlunda nästa gång. Bättre sent än aldrig. 🙂

    3. Magdalena

      Hej, du skriver att du använder mest av denna typ av kommunikation är med din flickvän. Detta känner jag igen. Jag tror att jag använder NVC mest med min partner, i alla fall några enstaka gånger. Som jag skrev tidigare, tror jag att man behöver känna varandra rätt så bra för att kunna tolka deras känslor osv. Jag anser att det är väldigt svårt att göra med en okänd person.

    4. Ezra W

      Jag föreställer mig att den här typen av kommunikation kan fungera väldigt bra vid kommunikation med högfungerande autistiska individer. Även om de har svårt att instinktivt förstå andras känslor och samspel så kan de ju lära sig vad känslorna innebär. Ett samtal där underliggande känslor skrivs ut bokstavligt borde underlätta drastiskt i förståelsen av den andra. Instämmer i att det låter som en mycket dålig idé att försöka sig på någonting liknande med psykopater.

    5. Karolina H

      Hej Olof!
      Tack för fint och personligt inlägg! Vad härligt att du och din flickvän byggt upp ett fungerande sätt att kommunicera.
      Jag tänker att de problem du tar upp med personer med bristande empatisk förmåga är giltiga, men när det gäller psykopater så är det, så vitt jag vet, ingenting som kan förändra dem. Vi hade under psykologutbildningen en mycket erfaren professor i detta ämne som föreläste, och det var hans absoluta ståndpunkt att psykopati är icke behandlingsbart.

      På personer inom autismspektrat så tänker jag att det finns god möjlighet för dem att dra nytta av denna modell just för att den är så tydlig. En av de saker som är svåra för dessa personer är ju det “sociala spelet”, när man säger en sak och menar en annan, eller när det talade och det visade inte överensstämmer.

      “Game of right” haha, det skulle vara så kul att lyssna på ett samtal mellan en som försöker ha rätt och en som använder NVC. Jag tänker att det borde leda till status quo, det går ju inte att ifrågasätta hur någon annan känner. Eller jo, såklart det går, men inte med så stor framgåmg kanske. Lova att berätta om du försöker!
      Hälsningar
      Karolina

    6. Arne H

      Intressanta tankar, tycker jag! Tänker på hur du beskriver att du blivit tryggare och reflekterar vidare kring hur NVC tar upp att man ska känna sina egna känslor – känns sammankopplat på något vis. Har du upplevt att det har ändrat din kommunikation gentemot andra?

  4. Mats P

    Samtal är svårt och är kanske något som man tränar på för lite. Mitt intryck är att skolan lär ut hur man ska skriva och prata så att det blir grammatiskt rätt men lär ut ganska lite kring hur man kommunicerar. När det gäller kommunikation är det nog så att i den mån det tränas på så är det argumentation, det vill säga konsten att övertyga, som det tränas på.

    Sedan ser jag att det finns en risk i alla former av samtalsmetodik, den som kan metodiken kan också styra och manipulera samtalet. Personer med ett mindre ordförråd och personer som inte är lika verbala riskerar att hamna i underläge i samtalet.
    Jag vet att man inom vissa förskolor använder NBC och jag är lite kluven till detta. På ett sätt ser jag nyttan med det och på ett sätt ser jag att det lägger en större press på barnen och ställer dem inför resonemang de inte riktigt är mogna för eller har språket för. Jag tror att det ibland är bättre att säga ”Slå inte Kalle i huvudet ned spaden” än ” Om du var Kalle och blev slagen i huvudet med en spade, hur skulle du känna då?”

    Lite osammanhängande reflektioner men sammantaget kan väl sägas att jag tycker att NVC och samtalsmetodik i stort är intressant men att man får anpassa det efter sammanhang.

    1. Magdalena

      Hej, ditt exempel med Kalle och spaden är ett bra exempel. Jag använder mig inte av NVC i min vardag ännu, (ska läsa mer om det och eventuellt träna på det), däremot är jag väldigt tydlig i min kommunikation med barnen. Jag skulle alltid säga “Sluta slå med spaden!”, sedan så klart förklara varför, men kort och precis, “det gör ont”. Jag tror mer behöver barnen inte få höra just i denna situation. Att prata långt om känslor och kräver empati av små barn, det tror jag är för mycket för småbarn.

    2. Emma I Författare

      Ja NVC kan verkligen upplevas som stelt, kantigt och väldigt främmande när någon tränar på formen och att “göra rätt grammatiskt” – dvs säga de 4 komponenterna i “rätt” följd osv. Det är lätt att bli tokig för mindre, och att verkligen inte känna sig hörd eller uppleva kontakt med den som “pratar så konstigt”. 🙂

      Utan den där klarheten kring vad ens intention är med VARFÖR en ev väljer att använda sig av de 4 komponenterna när en pratar …så missas lätt syftet med NVC – kontakt, tänker jag.

    3. Olof N

      Intressant iakttagelse om hur vi inte direkt tränas i kommunikation under vår utbildning, vilket när man reflekterar över det är rätt så konstigt. Man tycker ju att förmågan att kommunicera på ett bra sätt är en viktig förmåga att ha. Att vi lär just argumentationsteknik är ju också intressant, kan detta på något sätt vara en avspegling av hur vårt samhälle fungerar?

    4. Karolina H

      Hej Mats!

      Jag blev full i skratt när jag läste ditt inlägg, exemplet med Kalle med spaden gav igenkänning. Jag har försökt detta ett par gånger med min lilla dotter, men det har haft noll effekt. Det går helt enkelt inte för dem att förstå den andres perspektiv, lite grand, förrän empatin börjar utvecklas mer, i fyra-fem-årsåldern.
      /Karolina

    5. Arne H

      Intressant aspekterna av hur mycket (ursäkta klumpigt uttryckt) av metakognition som unga barn klarar av, som jag reflekterar vidare kring när jag läser ditt inlägg. Jag är också kluven till att påfresta barn och ungdomar med resonemang som de kan ha svårt att förstå fullt ut (hjärnan med konsekvenstänkandet är fullt utvecklat först vid 25 år ålder), men samtidigt tänker jag att en av de viktigaste insatserna som skolan kan göra för barn är att utveckla en förståelse för sina egna tankar och empatisk förmåga. Har du några tankar om det?

  5. Joakim J

    Den stora problematiken med modeller som denna är att effekten sällan eller aldrig är påvisbar. Genom en snabb googling och genomögning av diskussions- och slutsats-delen ser man att det finns en liten effekt, men att dessa resultat är väldigt partiska eftersom endast tre studier använde standardiserade metoder. Det fanns inte heller någon kontrollgrupp i de flesta studier vilket innebär att vi inte kan utesluta att den lilla effekt som ses enbart är en observatörseffekt där deltagarna beter sig mer empatiskt då de blir påminda om att de är iakttagna och bedömda.

    När det kommer till den teoretiska grunden för modellen skulle jag våga säga att det första antagandet att “Alla människor har samma behov” säkerligen stämmer för mer basala drivkrafter som behovet av mat och syre men är helt felaktigt när det kommer till behov av att prata om känslor och att lösa konflikter. Vi vet att det finns en stor individuell variation i allt från behov av emotionell kontakt till sympatisk förmåga. Två viktiga komponenter i ett lyckat samtal är att förstå att människor inte har samma drivkraft och att mina drivkrafter ej är mer rätt eller befogade än dina. Jag utesluter inte att modellen förbättrar sympatisk förmåga, men den påvisbara effekten är som nämnt liten och metoden är väldigt tidskrävande och svårhanterbar.

    Detta betyder så klart inte att folk som får ut något av att använda denna modell ska sluta, funkar det så funkar det. Det är dock tvivelaktigt om offentlig verksamhet ska punga ut miljontals kronor för inhyrning av konsulter i NVC, vilket görs för nuvarande. Det är en synnerligen kostsam affär varje gång personalen på ålderdomshem ska lära sig prata med giraffspråk.
    Må väl
    Joakim

    Här är namnet på studien jag refererar till “What is the impact of the application of the Nonviolent communication model on the development of empathy? Overview of research and outcomes”
    Länk: http://www.cnvc.org/sites/default/files/NVC_Research_Files/Carme_Mampel_Juncadella.pdf

    1. Ezra W

      Sker det i Sverige (eller annorstädes) idag att NVC-konsulter hyrs in till offentlig verksamhet? Vore spännande att höra mer om. Jag inbillar mig / hoppas att dylika företag först borde förankras i evidens (vilken ju verkar ganska knaper enligt dina efterforskningar). Iofs HBTQ-certifierar man ju på löpande band…
      Angående koncepten som metoden använder sig av: är de inte ganska nära de Föreställningar, Förväntningar och Farhågor som vi förväntas begagna oss av efter undervisningen i professionell utveckling? Vi kanske är non-violent communicators, allihop…

      1. Joakim J

        När jag jobbade som undersköterska för Malmö Kommun fanns det kvarlevor från en utbildning personalen genomgått tidigare vilka bestod av information om hur man pratade med “giraffspråk” samt undvek “vargspråk”. Efter att jag sett detta, vilket jag inte visste vad det var, har jag sett denna information ligga utspridd i flera av region Skånes lokaler. Landstingen har vad jag vet aldrig haft
        några krav på att konsulter de hyrt in faktiskt ska göra nytta – något som ständigt rapporteras i diverse lokaltidningar.

    2. Emma I Författare

      Tack för länken till studien Joakim, jag ska kolla in den vid tillfälle.

      Jag kan hålla med om att det bör vara noggrant med de konsulter och metoder som offentlig verksamhet köper in. Jag har själv hållit i kurser i NVC eftersom jag tycker det är så kul att dela med mig av ett förhållningssätt/metod jag själv uppskattar, till andra som är nyfikna. Och det är just det – att det bör bygga på nyfikenhet och upplevas som frivilligt. Jag har alltid tackat nej till tex chefer som frågar ”kom till vår arbetsplats och håll kurs…”. Då försvinner lusten att dela med mig för mig och jag är rädd att iom hållet det kommer ifrån inte upplevs som frivilligt att inspireras av eller ej. Här i kursen har ni ju inget val nu iom detta tema, hihi…men ni gör ju vad ni vill av det!

      Ett klargörande också: I NVC skiljs det på ”universella behov”, dvs behov som alla människor delar, och strategier. Där tex ”prata om känslor och lösa konflikter” är en strategi. ’Autonomi’, ’samhörighet’ ’att bli hörd’ räknas däremot till de behov som anses att alla människor har…även om de såklart inte är aktuella i alla stunder för alla. Olika människor har olika favoritstrategierna för att tillgodose sina behov. Men det är också viktigt att komma ihåg att ord för behov ju bara är ord…som mer eller mindre precist kan peka mot eller beskriva det vi menar.

  6. Ezra W

    Jag tolkar grundkoncepten I metoden ungefär som att man ska lyssna på någon innan man dömer denne, att man ska vara medveten om att det oftast finns underliggande personliga orsaker till hur människor beter sig samt att man ska sträva efter att vara rak och ärlig både gällande sina egna bevekelsegrunden och andras. De här koncepten är vettiga och såklart inte begränsade till Non-Violent Communication, och jag tror att jag personligen läst om liknande teorier liksom fått lära mig under min utbildning. Att uppfatta och aktivt praktisera empati är ett svårt men viktigt strävande för alla arbetar med människor och vill nå dem på djupet. Inom NVC verkar det som att man drar tillämpningen av koncepten ett steg längre och uppmuntrar till en omformulering av samtalet utifrån dessa. Det här kan jag tycka ter sig en aning konstlat och svårt att tillämpa exempelvis i patientkontakt. Jag tror inte heller att jag skulle vilja gå igenom hela kedjan av ”Jag hör att du skriker och det får mig att känna mig irriterad eftersom jag har ett behov av att känna mig trygg och älskad, så kan du prata lugnare” när min flickvän är arg någon stressig morgon. Visst kan det vara rimligt att förstå behov och bakgrund i ett sånt läge, men jag ser inte meningen med att göra saker mer komplicerade än vad de behöver vara och om man ska följa tekniken till punkt och pricka lär samtalen få en närmast autistisk prägel.

    Vidare fick jag under inläsningen ibland sekteristiska/religiösa vibbar av NVC. Förutom att metoden emellanåt lärs ut i sammanhang med en sådan prägel är det en hel del fluff om ”mankinds compassionate nature” och ”speaking from the heart” osv, vilket gör iaf mig instinktivt skeptisk. I en bok som specifikt avhandlar tillämpning inom sjukvården (Melanie Sears – Humanizing Health Care: Creating Cultures of Compassion with Nonviolent Communication) tas potentiell negativ respons från människor man bemöter enligt NVC upp enligt följande resonemang:

    ”… people who occupy a different perceptual framework will have a very difficult time making sense of what is going on in the practice of NVC. … it makes sense to expect that people who are not seeing the world through the NVC lens will very often ridicule it, oppose it, or go to great lengths to develop alternative explanations for the effects that NVC has on human relationships. These natural processes humans use to distance themselves from what they don’t yet understand is important to be aware of as you seek to embed NVC principles into your life …”

    Det är inte svårt att föreställa sig en viss frustration hos en upprörd patient som blir bemött genom att uppmanas ge uttryck för sina innersta behov. Det kan nog både te sig besynnerligt och hotande, och jag är inte säker på att det kan viftas bort som en självklar men övergående tveksamhet inför det okända.
    Författarinnan till boken ovan påstod att metoden visat sig effektiv på psyk-avdelningar med mindre tvångsåtgärder och personskador som följd (dock utan att ange några referenser). En kort sökning på pubmed gav 0 relevanta resultat, men det kan hända att det finns bättre databaser för den här typen av studier. Det vore intressant att veta ifall effekten undersökts vetenskapligt.

    1. Emma I Författare

      Ja verkligen, jag kan bli tokig när jag tänker att nån ”gör NVC på mig”…dvs när jag hör en ”formel” men inte alls känner tillit till att den andras intention faktiskt är att höra mig med empati.
      Tanken med NVC-formen, som jag ser det, är att ev ta hjälp av formen för få stöd i att få kontakt med sig själv eller andra. För att prata ”från hjärtat” behöver jag både klarhet kring vilken intention har jag med vad jag väljer att säga och klarhet kring HUR jag vill göra för att stödja den intentionen – kanske med ”klassisk NVC” eller kanske med NVC-formen som stöd men med ”vardagsspråk” för att jag tror att det bättre leder till kontakt. Risken är kanske när det lite slarvigt används just bara som en formel, utan tydligt syfte. Och som du är inne på – det krävs en hel del träning och dedikation att verkligen ta till sig NVC för att kunna använda det. Jag hoppas också på mer studier på området.

      Det finns förresten en, ovetenskaplig, bok på svenska om just NVC och vården där personal som inspireras av NVC intervjuas. Jag har inte läst den. ”Kontakt : Nonviolent Communication och empati i socialt arbete och vård” heter den.

  7. Julia S

    Hej!

    Förlåt för ett superförsenat inlägg. Jag har inte haft tillgång till internet på två veckor och därmed missade jag inlämningen. Här kommer mina försenade reflektioner kring ämnet:

    Superspännande att läsa om NVK och om era reflektioner kring ämnet. Jag har själv funderat mycket på konfliktlösning både på ett personligt plan men också på ett samhälleligt och på ett globalt perspektiv och NVK är ett välkommet tillägg.

    Att se på konflikter som något naturligt och som något som kan lösas med rätt kommunikation är så bra tycker jag. Jag brottas dock själv med det i mitt privatliv pga att jag är en mycket typisk konflikträdd person som tycker det är jobbigt när konflikter uppstår och känner att jag ofta inte vet hur jag ska hantera dem för att både se till den andra partens behov men också till mina egna. Även om konflikten löst sig kan jag må dåligt över det länge.

    Som många av er redan skrivit så är det riktigt svåra att hantera och förstå sina egna känslor. För mig är terapi ett redskap som hjälpt mig i detta. Jag var för två år sedan med om en händelse där jag inte kunde förstå mina egna känslor och varför jag reagerade så starkt. Jag fick då hjälp med att se vilka behov jag har och att se varför händelsen triggade igång mina känslor. Detta gav mig en inblick i hur bra det är att dissikera och bryta ner känslor och förstå dem för att kunna hantera dem bättre.

    NVK som en metod i större konflikter på samhällelig nivå eller global nivå är för mig är intresssant. I realiteten tror jag att det är mycket svårt för att behov kan krocka och att ärlighet också kan vara svårt och komplext när det finns olika grupper med olika sanningar. Det är ganska deppigt att tänka på hur svårt konflikter kan vara att lösa inom familjer samt par. Hur ska då konflikter kunna lösas mellan större grupper?

    Jag tror att lösningen är att prata om kommunikation och konflikter. Knowledge is key. Precis som ni har sagt innan, kan vi i neutrala situationer kommunicera med varandra enligt NVK-metoden kan vi utvecklas och använda det när konflikter uppstår.

    Tack för ännu ett tänkvärt ämne. Många nya verktyg har adderats till kommunikations-verktygslådan och nya tankar har väckts.

    1. Emma I Författare

      Jag tror som du att vi är många som behöver träna på att identifiera våra känslor. Och att koppla dem till våra behov. Och som du också är inne på – att börja se konflikter på ett lite annat sätt. Att inte vara rädd för konflikter utan att se dem som möjlighet att komma närmare varandra och ta vara på den energi och de drömmar som ofta finns där bakom konflikten. Det blir ju inte lätt för det…men jag tror verkligen att träning ger färdighet.
      Jag skulle också kalla mig lite konflikträdd. För mig är det nog ofta så att jag inte vågar ta tag i konflikter för att jag är rädd för att inte kunna hantera det som kommer upp. Det intressanta är att jag nog oftast är rädd för att bemötas av tystnad…och inte får möjlighet att kolla av vad som händer i den andra eller reda ut situationen. Då går min fantasi igång om vad jag tror den andra tänker…och det är inte nådigt. ☺ Tur det finns självempati…

    2. Arne H

      Intressant det där med den samhälleliga och individuella nivån. Frågan är då kanske vad som kan lösa konflikter på mer samhällelig nivå, vad tror du utifrån de erfarenheter som du lyfter upp?

  8. Arne H

    Jag har blivit förvånadsvärt tagen av tankarna i NVC. Kanske för att jag har varit stängt för sådana idéer tidigare i livet och nu öppnat upp för dem. Kanske för att det är så konkreta och kraftfulla tankar som verkligen, på ett tydligt sätt, hjälper mig att röra mig mot det mål med empatiskt agerande som jag strävar mot.

    Den medvetenhet och metakognitiva förhållningssätt till en själv är reflekterande på ett vis som jag tycker är givande. Det skiljer sig från mitt egna tänkande, då jag kan vara mindre reflekterande och medveten. Kanske en sak som kan förändras?

    I relationer till andra människor, i lösande av interpersonella konflikter tror jag att det kan vara givande att ta till sig och använda NVC. Jag tror alltid det går att nå andra människor på ett mellanmänskligt plan.

    I frågor som rör andra aspekter – klasskonflikter eller konflikter om klimatet – där olika oförenliga intressen står mot varandra, tror jag dock att det kan vara klokt att ha NVC som en ingång till personerna som representerar perspektiven och intressena, samtidigt som jag tror det är betydelsefullt att förstå att dessa konflikter kan vara oförenliga. Och för att låna en tanke från Andreas Malm om klimatförändringarna: varje större förändring i samhället (till exempel övergång till demokrati, avskaffandet av slavar, kvinnors rättigheter, etc) har skett med både våldsliga och ickevåldsmetoder: varför skulle övergång till fossilfritt samhället vara undantaget? Här kanske vi begår ett misstag om vi applicerar NVC? Kan det finnas en risk för att släta över konflikter, reella sådana, med NVC om den skalas upp? Det funderar jag på!

    Till sist vill jag tacka för detta avsnitt. Jag kommer fördjupa mig i det och ta med mig det i livet. Känns berikande. Tack!

  9. Mikael A

    Hej och här kommer mitt superförsenade inlägg angående NVC.
    Jag läste Rosenbergs bok en gång för länge sedan för första gången, just, precis som andra verkar göra ,för att kunna kommunicera bättre med främst min partner. Jag kan hålla med om att just själva sättet att kommunicera kräver en hel del träning, och kan, som Ezra säger, kännas välidgt konstlat och stolpigt i det praktiska användandet, i alla fall hur jag har tolkat det. Däremot har jag lärt mig att försöka att ta ett steg tillbaka och inte låte känslorna styra i en upphettad diskussion, och att försöka förstå den andras perspektiv. Även det kräver ju en del träning, då man oftast kan slänga ut sig saker och ting som är mindre konstruktiva i en diskussion, Även om jag och min partner inte praktiserar NVC i någon större utsträckning, det fanns väl nån taknke innan, så brukar vi ofta prata om våra behov, vid en konflikt, vilket är det som har levt kvar från NVC. Detta fungerar väl bäst med någon man har någon relation till tror jag, om man skulle dra fram det kortet i en diskussion med någon man inte kände skulle det kännas väldigt konstigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.