Migration, flykt och solidaritet

20190304-20190324

Under de tre kommande veckorna tar vi oss an det superaktuella temat Migration, flykt och solidaritet. Vi börjar temat med en överblick över flyktingsituationen i världen i stort. FNs flyktingorgan, UNHCR, släpper årligen en rapport om den globala migrationen. Deras senaste årsrapport, Global Trends 2017, visar att 68,5 miljoner människor var på flykt i slutet av 2017, jämfört med 59,5 miljoner tre år tidigare. 2015 var första året siffran översteg 60 miljoner. 68,5 miljoner på flykt omfattar:

  • 25,4 miljoner flyktingar som har flytt sitt hemland (den högsta siffran sedan början av 1990-talet)
  • 40 miljoner internflyktingar, alltså människor på flykt som är kvar i sina hemländer
  • 3,1 miljoner människor som i slutet av 2017 väntade på beslut om asyl
  • 52% av alla flyktingar är barn under 18 år

Uppgifter till temat

–> Läs huvudboken ”Bilal – på slavrutten till Europa
–> Ta del av materialet i temat – bilder, text, tv- och radioinslag.

–> Gör ett inlägg på temasidan enligt nedan:
Fundera över: Hur ser det ut i din hemstad? Vilka organisationer finns det som engagerar sig i dessa frågor? Vilka har jobbat länge? Vilka initiativ och aktioner har du sett den senaste tiden?
Ta kontakt med någon som har erfarenhet av att organisera sig i flykt- och migrationsfrågor. Vad vill du veta om hur det är att engagera sig i de här frågorna? Passa på att ställa alla de frågor du undrar över! Alternativt kan du anmäla dig själv som volontär i något av alla de medborgarinitiativ som pågår på olika ställen i landet.
> Dela med dig av dina/era reflektioner från ert möte i ett inlägg på denna temasida. Skriv ditt inlägg i kommentarsfältet på denna sida senast onsdagen den 20 mars och kommentera minst tre av dina kurskamraters inlägg senast den 24 mars.

Inspirationsfrågor att ha med sig i läsningen av boken:
– Hur påverkar boken ”Bilal – på slavrutten till Europa” din förståelse av migration och människors drivkrafter att migrera?
– Kan en bok som ”Bilal – på slavrutten till Europa” bidra till förändring? Vad tror du?
– Hur kan vi bidra till ett öppet och solidariskt Europa?
– Vilken förändring är det som behövs anser du?
– Vad kan jag/vi göra för skillnad för att situationen för migranter och flyktingar i Sverige (och Europa) skall kunna förändras mot det bättre? Vad borde vi göra?

–> Dela även gärna med dig av dina reflektioner kring boken och övrigt material i temat i kommentarsfältet nedan eller i den här tråden i kursforumet under läsningens gång! 

Att läsa: Bilal – på slavrutten till EuropaBilal-slavrutten

EUs gemensamma visumtvång för medborgare från i princip alla länder i världen som befinner sig i konflikt eller kränker mänskliga rättigheter har medfört att det enligt Amnesty idag inte finns några lagliga sätt att ta sig till EU för den som är i behov av skydd. Detta medför att tusentals människor varje år riskerar sina liv genom att i dåligt utrustade båtar försöka ta sig från bl.a. Nordafrika till Europa på grund av förföljelse, konflikt eller fattigdom. Enligt Fabrizio Gatti som har skrivit boken Bilal – på slavrutten till Europa (2013) överlever 12 % av dessa inte resan.

I detta tema läser vi tillsammans just Fabrizio Gattis bok: ”Bilal – på slavrutten till Europa” (2013), Celanders förlag.

Genom att följa tusentals människor i spåren på vägen till Europa tecknar Gatti en fasansfull bild över vägen mot ett modernt slaveri. Trots att många lämnar sina hem och familjer frivilligt för att söka sig en annan tillvaro och ett bättre liv, kan det som de kommer att utsättas för inte kallas annat än just slaveri.

Elisabeth Hjort skriver om boken i Svenska Dagbladet den 10 juni 2013:

”Bilal är en fruktansvärt bra bok, kanske den bästa. Kanske den mest akuta litterära dokumentation av en pågående katastrof som går att få tag på. De här sidorna ska jag bära med mig som en dov molvärk, en sorg. Det betyder inte att det är besvärligt att läsa dem. Gatti skriver ett högkvalitativt litterärt reportage. Det är levande miljöer som jag dras in i, en händelseutveckling som oavbrutet fascinerar. De människor som Gatti möter är så osannolika som bara människor kan vara, det är bättre än fiktion, större än alla påhitt jag just nu kan tänka mig.”

FabrizioGatti2

Här kan du lyssna på en intervju med Fabrizio Gatti.


Att dö på vägen

Fler människor än någonsin fattar alltså beslut om att fly från sina hem — till en annan del av det egna landet, till ett grannland eller till ett fjärran land. Orsakerna kan vara många, som krig och förföljelse, miljökatastrofer eller fattigdom. Och många dör på väg till säkerheten. Medelhavet har blivit en dödsfälla, och även om dödssiffrorna minskat sedan 2016 dör fortfarande i genomsnitt 6 personer per dag under färden över havet till Europa, enligt en annan rapport från UNHCR, Desperate Journeys 2018.

Den framlidne svenska professorn i internationell hälsa som blivit världskänd för sina folkbildande föreläsningar kring global hälsa, Hans Rosling, förklarar pedagogiskt i klippet nedan hur EUs regelverk hindrar människor med asylrätt att ta sig till Europa på ett säkert sätt.

Sveriges och Europas nya migrationspolitik — och kritiska röster

Den 20 juni 2016 antogs Sveriges nya lagstiftning kring asylrätten. Kortfattat innebär den nya lagen följande i fem punkter:

  • Tillfälligt uppehållstillstånd införs som huvudregel för alla utom kvotflyktingar
  • Skyddsbehövande i övrigt och särskilt ömmande omständigheter är inte längre skäl till uppehållstillstånd
  • Rätten till anhöriginvandring begränsas kraftigt
  • Försörjningskrav för all anhöriginvandring
  • ID-kontroller och medicinsk åldersbedömning införs

Katalys släppte hösten 2017 rapporten Med integration som murbräcka, En rapport om högerns integrationspolitiska offensiv och hur arbetarrörelsen bör svara, om ni vill läsa ett inlägg i den migrationspolitiska debatten i Sverige.

Men det är inte bara i Sverige migrationspolitiken görs strängare. I EU tas nu fram ett helt nytt migrationspolitiskt regelverk, kallat Common European Asylum System (CEAS). Dessutom pågår vad som kallas en externalisering av EUs gränser. Detta innebär att gränserna flyttas längre och längre bort från Europa med avtal länder emellan, till exempel mellan Italien och Libyen eller Turkietavtalet. Nedan är tre korta filmer om de nya lagarna och externaliseringen, från organisationen Läkare i Världen samt nätverket inEUmanity Malmö.

Human asyllag

Visste du att EU just nu är på väg att anta ett nytt asylsystem som riskerar att ge flyktingar kraftigt försämrade rättigheter och skydd?Hjälp oss att påminna Sveriges regering om vikten av en human asyllag, skriv under på www.humanasyllag.se tillsammans med Concord Sverige Caritas Sweden Erikshjälpen Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF Islamic Relief Sverige IM Individuell Människohjälp Rädda Barnen Svenska kyrkans internationella arbete Sveriges kristna råd LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer #humanasyllag

Posted by Läkare i världen (Médecins du Monde Sweden) on Thursday, 23 November 2017

InEUmanity Malmö presenterar: En kortfilm om EUs förslag för mer repressiv asyllagstiftning och externaliseringen av EUs gränser

EU planerar att begränsa asylrätten ytterligare genom ett paket av nya lagförslag, samtidigt fortsätter externaliseringen av EUs gränser som försvårar för människor att ta sig in i EU.Riv alla murar! Krossa Fort Europa. No Borders.

Posted by inEUmanity malmö on Thursday, 2 August 2018

 

”Poängen med att externalisera gränserna är att den mest våldsamma politiken begås av andra, icke-européer, och europeiska ledare kan framstå som de civiliserade, mänskliga rättighetssälskande liberaler – eller till och med socialdemokrater – de tror sig vara. Men faktum är att våldet som begås mot framförallt svarta människor i Libyen i dag är EU:s våld”

Nazanin Sepehri i Feministiskt Perspektiv

“‘Situationen är avskyvärd, och europeiska ledare är medbrottslingar.’ Så beskriver Läkare utan gränser situationen för migranter i Libyen i sin senaste rapport och menar att EU ger näring till en verksamhet som bygger på omänskligt lidande med systematiska våldtäkter och tortyr och där det förekommer våld mot gravida kvinnor. Christin Sandberg rapporterar från Italien.”

Artikel i Feministiskt Perspektiv

Människor och migration är en podcast från Arena Idé som behandlar olika frågor inom temat migration. I avsnittet nedan pratas det om asylprocessen i framtidens EU. På deras hemsida hittar du fler avsnitt!

För ett och ett halv år sedan uppmärksammades slavhandeln av afrikanska migranter i Libyen i svensk media. Många menar att det är EUs stränga migrationspolitik som lett till detta mardrömsscenario, och nyheterna har inte hindrat EU-medlemslandet Italien från att fortsätta sina avtal med Libyen. Nedan hittar du länkar till mer information om EUs och Sveriges asylpolitik, samt konsekvenser av och tankar om dessa.

Aktion och flygbladsutdelning med inEUmanity Malmö

EU-migranterBildresultat för clara kyrka mat

Situationen med ett ökande antal EU migranter i Sverige medför att kommunala och statliga institutioners formuleringar om bemötande och medmänsklighet sätts på prov. För frivilliga organisationer och många enskilda är det självklart om än ibland svårt att handla solidariskt, och bemöta de mest akuta behoven hos människor vi vant oss att se dagligen.

Vi ser allt oftare Stadsmissionens och andra liknande organisationers arbete på gatorna och i Stockholm visar särskilt Klarakyrkan mitt i city prov på praktisk solidaritet genom att dela ut mat till mellan 100 och 200 personer varje dag. Under vintern erbjuds även sovplatser. I över 30 år har nunnorna som bor och verkar i Alsike kloster utanför Uppsala tagit emot flyktingar. Familjer med barn har under perioder funnit sin fristad där medan myndigheter utrett asylärenden. Även Kontrapunkt i Malmö har hållit nattöppet för EU-migranter, samt drivit folkkök och matbank.  Asylgruppen i Malmö arbetar bl.a. med juridisk rådgivning och praktiskt stöd till asylsökande och personer som tvingats gömma sig. Genom opinionsbildning och utbildning arbetar asylgruppen också för en mer human och generös flyktingpolitik.

Ofta får vi höra att det är någon annan som ska ta tag i situationen med EU-migranter som tigger på våra gator. Känner ni igen resonemnget ”staten i migranternas hemland måste ta hand om sina egna medborgare, att ge till tiggare gör bara att stater slipper ifrån sitt ansvar”? Allt som oftast ställs dessa situationer emot varandra, d.v.s. hjälp till människor i nöd eller arbete för att stater tar sitt ansvar och utvecklar välfärdssystem för alla.  Men kan dessa ståndpunkter verkligen ställas mot varandra? Behöver vi inte som medmänniskor, organisationer, kommunala och statliga institutioner bemöta båda dessa problem? Att hjälpa och samtidigt arbeta för strukturella förändringar, mot rasism och diskriminering och en välfärd för alla. Om detta filosoferar bl.a. Marcus Agnafors i artikeln Tiggeri & moraliska plikter, Filosofisk tidsskrift, nr 3, 2014.

Vellinge kommun har i några år kämpat för att förbjuda tiggeri på kommunens mark. Efter ett nej från Länsstyrelsen gick förbjudet igenom i Högsta Förvaltningsdomstolen.

…och så en sammanfattning från humorkontot Dyngbaggegalan:

Sveriges mest lättkränkta kommun

Posted by Dyngbaggegalan on Tuesday, 18 December 2018

Bilder av migration

Den brasilianske fotografen Sebasiao Salgado gestaltar i boken ”Migrations” (2000), hur krig, naturkatastrofer, miljöförstöring och den ökande klyftan mellan fattiga och rika bidragit till ökande antal migranter. Under 7 år följer Salgado migranter i 35 olika länder och visar genom sina bilder på en värld där sociala och politiska omvandlingar delar upp världen i de som lever i överflöd och de som lever i nöd.

migration2

migration

 

 

 

 

 

Se gärna fler av Salgados bilder och läs hans essäer i boken ”Migrations – humanity in transition”. Den är svår att få tag på men går att låna från ett fåtal bibliotek i Sverige. På denna webbsida kan du se och läsa några av hans bilder och kortare texter. Tryck på I, II, III och VI för att se de 23 bilderna.

Inspiration till engagemang!

Ensamkommandes förbund – bli volontär

Ensamkommandes Förbund startades av Omid Mahmoudi som själv är ensamkommande från Afghanistan. Organisationen finns till för de många ensamkommande ungdomar som lever i Sverige idag. I Malmö finns Mötesplats Otto, dit Malmös runt 2000 medlemmar kan gå för olika aktiviteter, så som läxhjälp, sex- och kärleksundervisning, körkortsteoriplugg, sportaktiviteter, simkurser och mycket annat. På deras hemsida kan man läsa mer om deras verksamhet och anmäla sig som volontär, bli medlem, fadder, eller skänka ett bidrag till verksamheten.

“Ensamkommandes Förbund arbetar för att underlätta och förbättra livet för ensamkommande och nyanlända barn och unga. Vårt mål är att främja ensamkommande och nyanlända barn och ungas etablering i det svenska samhället.”

 

Asylgruppen

Asylgruppen i Malmö

Asylgruppen i Malmö är en ideell organisation. Sedan 1991 jobbar vi med och för asylsökande och papperslösa. Vi ser detta som en del av den globala kampen för frihet, jämlikhet och solidaritet. Tills denna vision förverkligats arbetar vi praktiskt för att förändra livssituationen för de som drabbas av Sveriges restriktiva flyktingpolitik.

 

Fyra gymnasieskolor i Stockholm strejkade för ett år sen mot utvisningen av en skolkamrat. Efter sju år i Sverige riskerade 18-åriga Jargalsaikhan att utvisas till Mongoliet. Skolkamraterna på Globala gymnasiet drog ihop en skolstrejk i protest mot Migrationsverkets beslut. Läs mer i DN’s artikel och klicka på bilden nedan för att komma till ett tv-inslag om strejken.

Ingen Människa är Illegal

Vad mer kan vi göra här och nu? Här är tips på några organisationer som mobiliserar aktivister i asylrättsfrågor:

  • Tillsammansskapet Förbundet Tillsammansskapet verkar för “en rättvis och jämlik värld, där människor lever tillsammans i frihet och på lika villkor.”
  • FARR, Flyktinggruppernas riksråd, är en nationellt nätverk för flykting- och asylrättsgrupper. Om du vill veta mer och engagera dig i någon asylgrupp i den stad du bor, läs mer på FARRs hemsida.
  • Kontrapunkt är ett kulturcentrum i Malmö som under flyktingkrisen öppnade upp sina dörrar för de som behövde dygnet runt. Efter det har de engagerat sig mycket i EU-migranters situation i Malmö och håller öppet nattetid under vintern.
  • Refugees welcome är en nationell organisation som jobbar med att förmedla/matcha bostad mellan nyanlända människor och människor som har en bostad i Sverige.
  • Aktion mot deportation är ett nätverk av personer och grupper som jobbar mot deportationer och utvisningar.
  • Ingen Människa är Illegal kämpar för papperslösa. “Vi kräver permanent uppehållstillstånd åt alla som vill stanna i Sverige. För en värld utan nationsgränser, en värld där ingen människa är illegal.”

asylstafetten2Asylstafetten är ett fristående initiativ som stöds av otaliga organisationer som driver på för en humanare flyktingpolitik. 2013 vandrade aktivisterna från Malmö till Stockholm och 2014 från Malmö till politikernas vecka i Almedalen på Gotland. Genom vandringarna vill de väcka uppmärksamhet och sätta fokus på dem som drabbas av den nuvarande flyktingpolitiken. Här kan du läsa en artikel om Abbas Ahmadi som är en av aktivisterna i asylstafetten. Och här är ett kort radioinslag från när de nådde fram till Visby sommaren 2014:

Här är ett fint podinslag om asylstafetten och om att vara papperslös i Sverige:

Lycka till allihopa med läsandet och reflekterandet!
Emma & Lone

bild
Bild från Refugees welcome manifestationen i Malmö söndagen den 13 september 2015

180219-18031

39 thoughts on “Migration, flykt och solidaritet

  1. Arne H

    Under flyktingströmmen hösten 2015 ändrades organisering för flyktingar i Göteborg, där jag nu bor. Praktiska skäl gjorde att nya organisatoriska former bildades, allianser slöts och samarbeten inleddes. Innan hade aktivismen på ett lågintensivt sätt i Ingen Människa Är Illegal (IMÄI) och kyrkor. Den stora mängd människor som kom gjorde att det inledningvis blev en hög grad av aktivism i form av stöd genom demonstrationer, manifestationer etcetera. Folk kom sedan att engagera sig i Refugees Welcome. Bara efter några veckor blev det dock tydligt att det var organisationer med relativt hög nivå av erfarenhet, organisatorisk vana och kapacitet som bar upp aktivismen. Det var framför allt Vänsterpartiet och aktivister kopplade till Allt åt alla och andra autonoma grupper som bedrev flyktingstödet och boendet. Dessa grupper kom att aktivera fram för allt frikyrkor men även kyrkor i Svenska kyrkan för att ta över boendet och flyktinghjälpen. Denna överföring gick bra och smidigt fram till att sossarna stängde gränsen. Då kom grupper kring personer som arbetade med sociala frågor: socionomer, lärare och annan personal i välfärdsyrken, att ta över aktivismen, opinionsbildningen och den praktiska solidariteten: organisationer som Vi står inte ut och Agape kom fram. I det politiska behölls allianserna i den praktiska solidariteten och i parlamenten kom vänsterns aktivism att leda till konflikter i stadshuset och splittring med socialdemokraterna.

    Läget känns som ett accepterande av de brott mot mänskliga rättigheterna som pågår och en tillbakagång till det lågmälda arbetet som var för handen innan hösten 2015, med tillägget av Vi står inte ut, Agape samt kristna organisationer som tillkommit. Den utåtriktade initiativen och aktionerna har minskats. Men den kraft som skapades i yrkesaktiva välfärdsarbetare känns kvarvarande och har nog legat bakom MP:s och därigenom regeringens svängingar i frågan.

    Bekymrande tycker jag är den radikala vänsterns frånvaro. Det fanns uppenbarligen kraft hantera hjälp till flyktingarna när de kom. Då agerade radikala vänstern på ett utmärkt sätt för att ge stöd och hjälp. Frågan är bara nu i efterhand, agerade vi som var en del av det, som en förlängd statsmakt? Accepterades och tolererades för att vi gjorde det som staten inte hann med att fixa? Som kunde ge människorna tak över huvudet och mat i magen innan Migrationsverket hunnit fixa det? För hur väl hanterade vi statsrepressionen när den kom med stängda gränser, utökade inre gränskontroller? Polisen var väl medvetna om att vi gömde flyktingar undan Dublinregistrering på Andra Långgatan 20 i GBG, de var till och med där och hälsade på. Kanske misstog statens tillåtande för vi vår egen organisatoriska styrka? I GBG saknades den konflikt med statsmakten som kom att gå ner i Malmö med Kontrapunkt.

    Samtidigt tänker jag att vi som slåss för solidaritet och människovärde inte får ducka från den praktiska makt som parlamentariska makten kan ge. Min förhoppning är att vänstern kan bygga på pass stark makt att den både kan stå emot statens repression och bygga praktiskt inflytande innanför parlamenten.

    Jag var själv med och organiserade flyktinghjälpen på Andra Långgatan 20 i Vänsterpartiets lokaler. De dagarna, de mötena och det arbetet kommer jag bära med mig hela livet. Jag arbetade för Vänsterpartiet Göteborg vid den tiden. När vi städade efter boende hittade vi ett litet klotter på en av väggarna till ett mötesrum. Det var ett barn från Syrien som hade skrivit sitt namn, som för att markera att det levde och fortfarande existerade. Namnet står kvar idag, även om mycket annat klotter är bortstädat. Som en påminnelse. För mig för att det nästan varje dag dör människor i flottar på Medelhavet. Och för att fortsätta kämpa för andra barns klotter.

    1. Lone H Författare

      Hej Arne! Vad fint att läsa ditt både redogörande, analytiska och personliga inlägg. Jag tycker att du ställer viktiga frågor om styrkorna/bristerna inom den radikala vänstern. “Kanske misstog statens tillåtande för vi vår egen organisatoriska styrka?” frågar du, och det känns träffande. När det som kämpas för inte längre accepteras av statsmakterna och normerna, hur stark är rörelsen då? Hur kan den stärkas? Det funderar jag också på.

      1. Arne H

        Hej Lone! Tack för fina ord! Och det är så stora och svåra frågor. Ett rörelse som vill bygga en motmakt på ett verkligt sätt, bortom staten och som alternativ till kapitalismen känns viktigt med även nästan ogreppbart. Kanske kan lokal organisering för bättre villkor på ett konkret sätt med målet att bygga upp alternativ och utmana stat och kapital vara ett sätt? Zapatiserna i Chiapas Mexiko och deras sätt att bygga styrka genom att arbeta med förankring på djupet i lokalsamhället tycker jag är inspirerande för hur styrka kan byggas underifrån. Kanske kan något sådant vara vägen framåt?

    2. Joakim J

      Hej Arne,
      självklart är det en förfärlig tragedi att människor, i jakt på ett bättre liv, förlorar just det de riskerar med flykten. Jag har dock aldrig riktigt förstått mig på Vänsterns hållning om välfärd och migration, eller snarare vet jag att det finns två läger – de mer nationalistiska och de globalistiska. I vilken mån är ett lokalt välfärdssystem möjligt i kombination med öppna gränser? Välfärdssystemet är en nationalistisk idé baserat på premissen att det finns en stat och att i denna stat bor medborgare. Dessa medborgare har rättigheter men också skyldigheter. Ifall ingen människa är illegal eller vi öppnar våra gränser finns det ej anledning att bevara termen “Svensk medborgare” eftersom alla är det. Det blir alltså synonymt med att existera. Staten kan under dessa förutsättningar omöjligtvis kan utkräva skyldigheter och med detta skulle välfärdssystemet kollapsa. För mig har alltid kombinationen av ett välutvecklat välfärdssystem och fri/väldigt generös invandring inneburit logiska svårigheter och en stor del kognitiv dissonans i argumentationen. Har du någon idé hur dessa idéer skulle gå att kombinera i realiteten?
      Vänliga hälsningar
      /J

      1. Magdalena

        Hej Joakim, jag har också svårt att tror att man kan plocka bort systemet “staten”. Jag tror det är lite naivt att tror att systemet världsmedborgare skulle fungera idag. Jag tror att människan behöver känner sig tillhörig till någon stat / region osv.

      2. Sanna

        Hej Joakim,

        Jag förstår hur du resonerar kring “Svenska medborgare”, ett nationellt välfärdssystem etc. Det är liknande resonemang som den nationella staten grundas på. Jag tror dock att utmaningarna som nationalstaten står inför i dagens läge kommer att utkräva nya lösningar på människoströmmar och de kommande massiva rörelserna vi ser såväl på avstånd som i vår närmaste miljö.

        Någonting som jag personligen har uppfattat som problematiskt är frågan från människor som varit på flykt “när slutar jag vara en flykting?”. En liknande fråga har jag hört från otaliga ensamkommande barn som har etablerat sig i Sverige men som fortsatt benämns som “ensamkommande flyktingbarn”. Jag tror att det nationella begreppet är någonting som vi håller lite väl hårt om ryggen. Ingen människa bör vara illegal, och varför människor betraktas som illegala är ju bl.a. utifrån hur vi klassar dem med utgångspunkt i våra nationella lagar. Ett stort problem med hur vi i Sverige har hanterat de människor som kommit hit, framför allt före, under och efter hösten 2015, är att vi har betraktat dessa människor som just flyktingar. Begreppet nyanländ har ökat i användning, men vi har inte direkt ändrat klassificeringen i en riktning där vi ser på individerna som kommande medborgare.
        Ett exempel från Brasilien som jag kom i kontakt med när jag jobbade för en NGO fångade mitt intresse. Där beslöt sig de lokala beslutsfattarna för att ändra begreppet “flykting” till “ny medborgare”. Syftet var flerbenat, dels så ville de förändra befolkningens synsätt på människor som kom i behov av hjälp och skydd och dels så ville de förändra de nyanländas relation till deras nya hemland. Nu menar jag inte att ett skifte i terminologin är lösningen på alla frågor som uppstår i och med att människor i ökande antal är i behov av skydd i andra stater än sin hemstat, men jag tycker att idén är intressant eftersom att den lägger gemensamt ansvar för målet med integration på såväl mottagarsidan som anländarsidan, om du förstår vad jag menar? 🙂 Allt gott /Sanna

        1. Mats P

          Hej Sanna,

          Jag tyckte det du tar upp om terminologin är intressant. I Sverige har ju begreppet nyanlända använts ganska mycket. Jag tycker på ett sätt att begreppet är bra men samtidigt tonar man ju ner att de är just flyktingar med skäl att få stanna. Thailand som är ett av få länder som inte skrivit på flyktingkonventionen har ju ett begrepp i stil med “tillfälliga besökare” istället för att erkänna de flyende personernas flyktingstatus.

          Jag tror att det finns mycket i terminologin kring personer med utländsk bakgrund som skulle behöva tänkas om. Läste en skönlitterär bok för ett par år sedan, Kalla mig vad fan du vill, där huvudrollsinnehavaren resonerade kring varför summan av vad man är måste bli 100 %. Att personer till exempel skulle vara hälften svenskar och hälften iranier. Hon menade att man kan vara 100 % svensk och 100% iranier samtidigt. Jag gillade den idén skarpt och bär fortfarande med mig den tanken.

    3. Magdalena

      Hej Arne, mycket intressant att läsa och du kan vara stolt att ha bidragit med flyktningshjälpen. Det är någonting som är medmänskligt och bra på alla sätt. Men eftersom vi bor i ett land med en mycket stark ekonomi om man jämför internationellt, tycker jag att det är statens uppgift att samordna och ta hand om flyktningar som kommer. Ingen vill att människor ska dö ute på havet i letandet efter ett bättre liv. Förfärligt! Jag tror fortfarande på olika stater och har svårt att se världen som en enda stat. Jag tror att kraft ligger i den lilla organisation, den regionala, alltså inte på en global stat. Jag tror däremot att Europa ska fungera som en enhet. Och då borde det vara möjligt att implementera en enhetlig politik i asylfrågan. Detta skulle gynnas alla, människorna som redan bor här, men även flyktningar. Och jag tror trots allt att målet måste det vara, att man kan bo kvar i landet man är född resp. uppvuxen. Att behöva flyr ska vara undantag. På något sätt måste världen ser till att t.ex. Afrika resp. Mellan-Öster är en bra plats att bo på, med trygghet och säkerhet, möjligheter, framtid. Kanske naivt med tanke på alla problem som råder där, samt klimatkrisen som kommer att drabba dem hårdast.

  2. Arne

    Hej Joakim!
    Intressant fråga tycker jag!
    Jag delar, inte helt oväntat, inte din beskrivning som närmar sig en motsättning mellan solidaritet med flyktingar och välfärd. Kanske för att min definition av välfärdssamhället ser annorlunda ut än din. Jag ser det inte som ett (i huvudsak) nationalistiskt projekt som syftar till att knyta värden till medborgarskapet eller tillhörighet till ett “folk”, “nation” etc etc etc. Snarare ser jag det som en praktisk konsekvens av att flertalet gick samman och organiserade sig för bättre villkor och skapade kollektiva lösningar för att förbättra materiella villkor på ett sätt som utmanade kapitalismen. Detta skedde givetvis i en tid då staten var den dominerade politiska plattformen och där nationalism och uppfattningar som ett folk etc etc etc florerade, men det var arbetarklassens kamp för bättre villkor och ställning i klasskampen visavi kapitalet som var den avgörande karakteristiskan och drivkraften.
    Jag ser ingen anledning att bevara “svensk medborgare” på lång sikt. I den meningen är jag i sanning en internationalist, “arbetarklassen har ingen nation” som Marx sade. Solidariteten och det gemensamma intresset ligger, som jag ser det, i gemensamma intressen arbetarklassen emellan, över nationsgränser.
    Som “vänster” är frågan också tudelad. Jag är socialist med ett klass- och statslössamhälle som mål för mitt agerande. Jag ser växande motsättningar mellan kapitalism och demokrati, kapitalism och jämlikhet och kapitalism och jämställdhet. Det ser, från min horisont, inte längre ut som om kapitalismen kan leverera eller tolerera sådana jämlikhets- eller demokratisträvanden, tvärt om. Här vilar mina tankar tungt på Wallensteins tankar om att vi står inför en förändring är sammakopplingen mellan kapitalism och demokrati+välfärd+liberalism inte längre kommer att vara möjlig, utan att vi står antingen inför ett mer auktoritär och orättvist system eller ett mer jämlikt. Det viktigaste för mig är så att engagera mig för ett mer jämlikt samhälle, på global nivå. Det innebär för mig att inte vika ner mig i min övertygelse om att solidaritet med flyktingar är viktigt.
    Ovan är ett stort svar.
    Ett mer precist och mindre svar är att jag ser att motsättningarna mellan företagen/näringslivet/kapitalet och välfärden är så pass mycket större än mellan flyktingar och välfärd. Titta på hur gemensamma skattemedel transporteras ut från välfärden till privata personers fickor via skatteparadis. Titta på hur skattefusk och skatteplanering dränerar statskassan i mycket större volymer än flyktingfrågan. Om man på riktigt värnar välfärden borde fokus riktas på näringslivets fuskande istället för människor som flyr undan våld och förtryck.
    Vad tänker du?

  3. Magdalena

    Jag är inte svensk. Jag är från Österrike och valde själv att flytta till Sverige bland annat eftersom jag hoppas att ha ett bättre liv i Sverige. Det var så klart också pga. jobbet, men jag var ju inte tvungen att flytta. Jag är alltså också en migrant, men migrant är inte lika med migrant i den allmänna diskussionen. Man kallas ju inte som flyktning eller migrant, när man flytta inom EU, inte heller när man flyttar från Norge eller Schweiz till ett EU-land. Lite konstigt egentligen. Vad är det som gör en till en migrant, en flyktning? Det är nog härkomst (utanför geografiska Europa), hudfärg, religion. Skulle det finnas rasism om alla människor hade samma hudfärg, samma hårfärg, helt enkelt likadant utseende? Om alla hade samma religion eller ingen alls? Svårt att tror. Så det är utseendet som definierar mest en människa som migrant. Mycket sorgligt. Det mest ytliga som en människa har, är det som definierar en mest. Så fel.

    Jag har svårt att beskriva situationen för migranter och flyktingar i området där jag bor. Jag bor i en av Stockholms finaste förort, här finns inte många utlänningar om man bortse från alla européer som bor här. Den organisationen som jag har mest kontakt med är Svenska kyrkan och här i kommunen gör de ett grymt jobb, de försöker verkligen komma i kontakt med nyanlända. De gör det på ett bra sätt, genom prata-svenska-café, öppna förskolor, olika evenemang som inte relaterade till en viss religion, kompis-verksamhet osv. Genom den har även jag kommit i kontakt med flyktningar, t.ex. men ett ensamkommande barn på 17 år. Han bor i området och vi letade efter en person som kunde hjälpa oss med trädgårdsarbetet under semestern. Mycket trevlig person med bra svenska trots bara några månader uppehåll i Sverige. Han bor hos en helt vanlig svensk familj som kan ta hand om honom. Så på det sättet fungerar integration mycket bra i Sverige, på en skala där enskilda personer kan öppna upp sina hem och hjälpa en annan person.

    Det som jag anser som största problem är att flyktningspolitiken i Europa inte är enhetlig. Därför tar emot vissa länder som Sverige eller Österrike mycket flera flyktningar än andra länder (t.ex. Ungern). Och det bidrar ju att fördelningen blir ojämn och trycket att göra en bra integration i länder som Sverige är för stort. För det som händer då är att det blir för många flyktningar på en gång och staten inte kan ta hand om dem på ett bra sätt. Och då händer det att det blir fel och samhällets syn på flyktningar förändras plötsligt. Precis detta hände i Österrike, först var många i samhället mycket positiva (Welcome Refugees), men det svängde rejält. Idag är de flesta ganska negativa mot flyktningar i Österrike och det diskuteras ett förslag i parlamentet att låsa in asylsökande i förväg, alltså att de ska vara i en sort fängelse innan de begår brott (i förebyggande syfte). Detta liknar ju synen på människan i Nazi-Tyskland och Österrike. Man får ångest när man ser vart samhället är på väg.
    Vad kan alltså förbättras? Mycket skulle jag säga, enklaste är att förenhetliga flyktningspolitiken i hela Europa, och att ge folk en chans att bidra till samhället. Inte låsa in i förväg som det är tanke i Österrike.

    Vad gäller boken, den är mycket bra att läsa och jag tror boken kan förändra människornas syn på flyktningar. Men jag visste inget om boken innan och jag har inte märkt att den har diskuterats så mycket medialt. Det är synd, eftersom bara personer som antagligen redan är positiva och vänliga inställda mot invandring skulle läsa en sådan bok. Personer som är negativa mot invandringen, skulle aldrig läsa en sådan bok, så tyvärr tror inte jag att den kan hjälpa så mycket mot allmänhetens syn på migration.

    1. Lone H Författare

      Hej Magdalena!

      Intressant med tankarna om vad som ligger i begreppet “migrant”. Jag kollade upp det i både SAOB och Nationalencyklopedien, inget av de uppslagsverken hade ordet, utan ledde vidare till “immigrant” som ledde vidare till “invandrare”. Såhär förklarade NE det:

      “invandrare, immigrant, person som flyttar från ett land till ett annat för att bosätta sig där en längre tid, enligt folkbokföringen i Sverige minst ett år.”

      Men jag är enig i din tolkning — att den gängse tolkningen av begreppet kommit att handla mycket om utseende (och till viss del också vilka förhållanden man kommer ifrån?). Inom EU finns ju också de som kallas “EU-migranter”, ofta då syftandes till Romer som migrerat från Rumänien.

      Tack för att du delade med dig om dina erfarenheter i ditt närområde! Fint och viktigt att höra, som Julia nämner i sin reflektion nedan också, om positiva aspekter på migration och integration.

  4. Karolina H

    https://www.huffpost.com/entry/nature-destruction-climate-change-world-biodiversity_n_5c49e78ce4b06ba6d3bb2d44

    Jag har tagit upp det här förut och jag tar upp det igen, för det är på detta vår fred och kanske överlevnad hänger: Vi förnekar omfattningen av problemen omkring oss därför att graden av förändring som behövs utmanar vår identitet för mycket.

    Ovanstående artikel fick inga likes på FB när jag postade den. En annan post om att jag var med min dotter på Fridays For Future-demonstration fick 40 likes. Den post som fått mest likes senaste kvartalet är att jag ändrade relationsstatus, den fick över 60 likes. Är det inte märkligt? En artikel som varnar oss för att naturen inte längre kan återskapa sig själv och att vi därmed förstört den värld som föder oss med allt vad det innebär, den vill ingen kännas vid!

    Vårt tema den här gången är hyperrelevant, inte bara för att öka medvetenhet om andras aktuella situation och enorma lidande, utan också därför att detta är vår egen framtid. Om inget drastiskt händer kommer vi alla att tvingas på flykt. Undan krig för överlevnad, svält och naturkatastrofer.
    Det går inte längre att prata om nationer, därför att de står inför upplösning och ju snabbare vi inser detta, desto bättre chans har vi att förbereda oss för detta.

    Hur väcka medvetenhet när de flesta vill blunda och ser fakta som en nagel i ögat? Jag har beslutat mig för att gå före med gott exempel. Bli en positiv förebild. Mitt mål i livet har skalats ner till ett enda. Jag ska göra mitt avtryck på miljön till det minsta jag bara kan. Och jag tänker gå långt i detta. Jag har redan börjat. Det går inte att blunda längre. Jag kan inte blunda längre. Den här artikeln, kombinerat med Gretas patos och min egen känsla av att vara trött på att ha ett gnagande dåligt samvete, fick mig att fatta det mest extrema beslut jag någonsin fattat. Jag lämnar härmed normer och gillande bakom mig och ser fram emot att utforska möjligheterna jag har att leva ett liv i enlighet med mina värderingar. Ett liv i respekt för Moder Jord som föder oss och bär oss från vaggan till graven.

    Om ni är nyfikna på mina förehavanden så finns jag än så länge på FB.

    1. Magdalena U

      Hej Karolina, jag använder inte FB längre, efter att har sett en dokumentär om FB.
      Kan du i korta drag beskriva dina förehavande. Jag blev mycket nyfiken nu.

      1. Karolina H

        Hej Magdalena!
        Kul att du är intresserad!
        Bra för dig, vilken tidsslukare FB är! Fast också ett sätt att hitta intressanta grejer, så jag stannar ett tag till 🙂
        Jag är bara i startgroparna, så just nu söker jag mycket info. Beslut ett var att sluta äta kött helt och hållet. Beslut två, att inte flyga, puh, känns lite tungt. Beslut tre, alla kläd- och möbel/heminredningsköp ska vara second hand.
        Nu kollar jag på hur jag kan göra mina matinköp jordvänliga och vilken typ av boende som är bäst för miljön. Allt sparande måste ses över, även pensionssparande. Därefter blir det odlingsmöjligheter.
        Välkommen med fler tips! Stort jobb det här 🙂

        1. Magdalena

          Hej, vad roligt. Jag gör faktiskt redan de flesta saker som du nämner, vi äter ingen kött, endast fisk. Vi flyger inte längre förutom undantagsvis, då klimatkompenserar vi. Vi köper allting som är möjligt second-hand eller byta med andra. Matinköp kör vi via Ecoviva ekologisa matkassor eller via Lidl, som är mycket bra på miljön. Nästa steg blir egna höns och eget grönsaksland.
          Lycka till!

          1. Karolina H

            Åh, höns och grönsaksland, så underbart! Min dröm också 🙂 Det där med klimatkompensation av flyg fattar jag inte riktigt, utsläppet görs ju ändå. Man bara hindrar nån annan från att göra det, eller har jag fattat fel? Känner mig lite skeptisk till det, hur tänker du kring det?
            Så spännande att här finns fler miljökämpar 🙂

    2. Lone H Författare

      Hej Karolina!

      Å jag vet nästan inte vad jag ska skriva! Jag drabbas av samma maktlöshetskänsla som kanske alla som såg men inte likeade artikeln på FB. Du har ju rätt, helt enkelt, och det är bara så otroligt jobbigt att inse det.

      Vilken omställning du gör! Hoppas att du lyckas inspirera andra. Jag själv har gjort samma omställning tidigare i livet och har faktiskt lyckats få fler i min närhet att bli både vegetarianer men också (kanske?) att flyga mindre genom åren… Ringar på vattnet.

    3. Arne H

      Hej Karolina!
      Sent om sider så läser jag nu ditt inlägg. Och slås av kraften i det! Både dina reflektioner kring stora samhälleliga frågor som klimatet och hur du kopplar det till det personliga. Jag blir imponerad och inspirerad ditt ärliga förhållningssätt. Nu när det gått en tid, hur har det gått med sociala medier? Jag stängde själv ned alla mina konton i oktober förra året och tycker det har varit väldigt skönt! (Men lite avskärmat).

  5. Julia S

    Tack för ett otroligt bra och viktigt tema.

    Jag tänkte börja med att dela en historia om min mormor. Min mormor är ingen expert i migrationsfrågor men jag tycker att hennes historia är så fascinerande och relevant ändå. Min mormor förlorande sin man (min morfar) för tio år sedan, precis när hon blivit pensionär. Hon är nu 75 år och bor på landet. Till den närliggande lilla staden kom runt 2015 många flyktingar och det var privatpersoner och kyrkor som ryckte in och hjälpte till när samhället inte räckte till. Min mormor är engagerad i frikyrkan och kom därmed i kontakt med flyktingmottagandet. Det startades snart ett språkcafé i en kyrka och min mormor var från början och är fortfarande en flitig besökare. Detta språkcafé var så välbesökt, alla som ville lära sig svenska kommer. Min mormor och hennes kompisar (andra pensionärer) har blivit så goda vänner med de som kommer till caféet. För några år sedan när flyktingförläggningen i staden skulle lägg ner var det många som stod inför att antingen flytta till en helt ny plats eller att bli hemlös. Gänget från språkcaféet erbjöd husrum åt de som behövde min mormor och många av hennes vänner har sedan dess haft personer boende hos sig. Jag vet att detta inte är en unik historia, det finns massor av liknande exempel runt om i landet, Europa och resten av världen. Ofta hör vi endast om problemen med migration och invandring men jag menar med ovanstående exempel att det berikar så mycket. Personer som förut varit ensamma, har nu människor att bo med och det gynnar både den som behöver ett hem men inte mist den som får sällskap och nya relationer. Jag tror att genom möjligheten att hjälpa andra har många fått mycket mening och glädje i sitt liv.

    I tider som dessa men endast hemska nyheter gäller det att också fylla sig med hopp, här är två korta klipp med skådespelaren Emma Thomson och hennes son som handlar om hur de träffades och deras relation. Och jag tycker att det är så vackert och det ger mig så mycket hopp.

    Del 1: https://www.youtube.com/watch?v=8-S-0ZN9Mh8
    Del 2: https://www.youtube.com/watch?v=Uk4WrQQ7RSk

    Det är svårt för mig att hålla mig saklig när det gäller detta ämne. Jag ska vara ärlig. Jag hatar Europas och Sveriges nuvarande migrationspolitik. Jag förstår inte hur vi har hamnat här där vi inte längre bryr oss om att det handlar om människoliv utan vi bryr oss endast om att vi ska ha det så bra som möjligt. Jag KAN inte förstå det, och jag är så arg SÅ ARG på att det är så här.

    Som jag tidigare nämnt tidigare befinner jag mig i Senegal och Dakar just nu. Några av er har kanske varit här tidigare men för er som inte har det så kan jag berätta att det är ett fantastiskt vackert land. Majoriteten av befolkningen är muslimer och ofta vaggas jag till sömns av vackra böneutrop. Traditionellt äter man mycket fisk och ris och dricker gott starkt kaffe. Dessutom är det en av de mest stabila demokratierna i Västafrika och är väldigt fredligt. Dock är det väldigt fattigt. I helgen reste jag runt lite i landet och allt jag kunde se var ökenliknande landskap, det är supertorrt och regnperioden börjar inte förens i juli! Dessutom är 41 procent av populationer under 15 år och landet har mycket hög arbetslöshet. Jag förstår verkligen att unga här känner sig hopplösa inför framtiden och vill fly till andra länder. Hur mycket jag än vill att det ska vara möjligt att bo överallt på jorden så ser det inte ut så idag på grund av konflikter, förtryck och klimatförändringar. Därför tycker jag att vi i rika länder måste inse att det enda rimliga är att erbjuda möjligheter som är både säkra samt hållbara för människor som behöver en ny plats att bo på.

    1. Karolina H

      Tack Julia för goda nyheter och inspirerande inlägg, vittnesmål på medmänsklighet är så viktiga. Jag tror lösningen ligger i detta, att bjuda in, dela med sig, mötas.

      Kul också med dina rapporter från Senegal! Jag har rest en del i Senegal och har sett samma som du, hög arbetslöshet och fattigdom. Jag råkar också veta att det är många som tror att senaste valet var riggat och att Senegal därför är en diktatur nu. Läskigt! De människor jag träffat där har inte haft en önskan att fly, men många ser Europa och Väst som det förlovade landet. Vi stötte på orättvisan och gränsdragningarna när jag och mitt ex ville att hans mamma och syster skulle hälsa på oss. Det är extremt svårt att få turistvisa, de är i princip fångar i sitt eget land.

      1. Julia S

        Hej!

        ÅH vad kul att du har kopplingar till Senegal! Ja du har helt rätt, jag var här under valet och det var mycket som inte gick rätt till – många oppositionella som inte kunde ställa upp pga korruptionsanklagelser osv. Nuvarande presidenten ändrade även konstitutionen innan valet så att han kunde ställa upp ännu en gång… och vann mycket överlägset. Demokrati och diktatur är ju oklara begrepp så jag vet inte om Senegal räknas som en diktatur redan men det ser tyvärr ut att gå åt det hållet… och hursomhelst var det inte ett speciellt demokratiskt val. Har du läst artiklar eller liknande om detta? Skicka gärna!

        Ja precis som du säger så är det många utrycker en vilja om att komma till Sverige och Europa. Inte alls alla men många verkar tro att det är fantastiskt. En av mina Senegalesiska vänner var i Danmark i somras och hon beskrev det som så skönt att komma tillbaka till Senegal efteråt “här har jag rätt pass och jag kan vara mig själv – det är himmelriket!”. Jag tror att det var Lone som tidigare under kursen berättade om två senegaleser som fastnade hos polisen i Malmö (?) i två veckor trots att de hade visum. C’est horrible!

    2. Lone H Författare

      Hej Julia!

      Vilken fin historia om din mormor och hennes vänner! Sånt som värmer hjärtat. Och som du säger, det pågår nog massor av mer liknande möten runt om i landet som vi inte får höra så mycket om. Tack för att du för poängterar och för fram positiva exempel — “Ofta hör vi endast om problemen med migration och invandring men jag menar med ovanstående exempel att det berikar så mycket.” — ja!

      Jag förstår också din ilska, Julia. Enorm sorg, och ilska, är vad jag känner också. Efter dådet i Nya Zeeland, och utspel som dessa: https://expo.se/2019/03/s%C3%A5-hyllar-nmr-terrord%C3%A5det-i-christchurch?fbclid=IwAR2QGip7-_GUlOnAzPifzxNX1jgub5Noqow43_dtgVmO2CvTVR6JDlkA8Hw — vad annat kan man känna än vrede?

    3. Olof N

      Hej Julia!
      Fint att höra hur människor ställer upp för varandra. Det ger ju lite hopp om framtiden.

      Intressant att du befinner dig i Senegal just nu när vi läser det här temat. I “Bilal” så har jag för mig att det i början av boken pratades om hur europeiska fiskefartyg utarmade fiskevattnen utanför landets kust. Då är kanske inte problemet att det inte går att bo där utan att europeiska företag genom exploatering omöjliggör människors försörjning genom utarmning av de lokala naturresurserna. Hemskt 🙁

    4. Mats P

      Hej Julia, Väldigt intressant inlägg. Jag funderar dock i samma banor som Olof. Kanske är den huvudsakliga problematiken de europeiska företagens rovdrift. Ett alternativ för att minska behovet att flytta på grund av att det inte går att försörja sig borde ju vara att dels minska rovdriften men också att arbeta mer med teknologiöverföring och liknande.

    5. Arne H

      Vilken fin berättelse om din mormor, tycker jag. Blev berörd! Och jag reflekterar vidare kring hur viktigt det är med institutioner och sammanhang som tillåter och ger möjlighet för människor att vara medmänskliga och hjälpsamma, så som språkcaféet här var.

      Delar dina känslor om migrationspolitiken, även om jag känner hur jag själv kan glida in i uppgivenhet snarare än att hänga kvar i en rätt produktiv känsla av ilska. Har du några tips om hur man kan göra?

  6. Mikael A

    Först en kommentar till boken, jag tyckte den var riktigt intressant och den gick snabbt att läsa trots tjockleken. Boken var rätt nattsvart rakt igenom, det enda glädjeämnet egentligen var väl den ”snälla” gruppen av carabinieri som förekom i lägret på Lampedusa. Det som den verkligen speglade var den korruption och kommers som fanns kring flyktingmottagandet, där alla runt färdvägarna gjorde vad de kunde för att roffa åt sig så mycket de kunde.

    Jag pratade med en av mina vänner, PJ, som har jobbat som volontär i Grekland under två perioder, dels på Camp Moria på Lesbos under 2016, samt i Aten. Under tiden som han var på Lesbos togs Camp Moria över av staten, med resultatet att levnadsförhållandena sjönk. De startade ett nytt läger bredvid Camp Moria genom att hyra mark av en lokal bonde, som styrdes med hjälp av volontärer. Detta var på den tiden som Europa ännu inte hade stängt sina gränser, och Camp Moria, och andra läger i Grekland, var mer transitstaioner frö folk som åkte vidare. (En intressant artikel om Camp Moria kan man läsa om här https://www.nytimes.com/2018/10/02/world/europe/greece-lesbos-moria-refugees.html) PJ jobbade med att administrera boende till de emigranter som kom dit, och såg till att folk som pratade samma språk, och hade samma religion fick dela ett provisorisk läger, och att kvinnor och barn inte delade boende med ensamkommande män.
    Under perioden i Aten jobbade han som sjukvårdare i de många boenden som emigranterna bor i.

    Under vårt samtal diskuterade vi två frågor, dels vad man som individ kan göra för att förbättra situationen för emigranter, och flyktingfrågan i stort, dels vad han tyckte att regeringen och de styrande i EU borde göra.
    PJ tog upp två saker som han ansåg man kunde göra, förutom att såklart engagera sig som volontär. Om man hade ett rum ledigt, eller till och med en lägenhet som stod tom någon period, att hyra ut den till emigranter, då det råder en brist på boenden i Sverige, och särskilt i storstadsregionerna. Man kan också skänka pengar till olika organisationer som sysslar med flyktingfrågor.

    I det stora perspektivet menade PJ att EU borde bli bättre på att förmedla en bild av sig själva som en union, som inte bara vill syssla med frihandel länderna emellan, utan som en gemenskap som utgår från och tror på de mänskliga rättigheter och demokrati, och har en gemensam värdegrund, där man grundlägger alla människors lika värde. Att ta emot och hjälpa människor borde inte ses som någon form av bistånd. Varje människa som lämnar ett land på grund av krig eller förtryck, gör det för att de inte vill rätta sig i hur det landets styrande behandlar medborgarna. Varje flykting blir då en förlorad skattebetalare, högutbildad, eller soldat som vägrar att stödja regimen i det landet. Om tillräckligt många på så sätt försvinner, omöjliggör man att kriget eller förtrycket fortsätter. Detta är ett mycket bättre sätt att försöka förändra något, än att FN går in med väpnade styrkor och försöker tvinga sig till en förändring.

    Att göra som Europa,och försvåra för flyktingar att komma till Europa, att stänga gränser, där enda möjligheten för någon som flyr från krig och förtryck, blir att komma in illegalt, gynnar bara flyktingsmugglarna, som kan trissa upp sina priser ännu mer, och andra delar av den svarta ekonomin som utnyttjar flyktingar som slavarbetare. Som illegal flykting i ett land blir man ett lätt offer för att utnyttjas av olika kriminella gäng. De Pengar som har utbetalats till exempel Turkiet för att hålla flyktingarna utanför EU, har inte gått till någon humanitär hjlå utan mest till att fylla politikernas fickor.

    1. Lone H Författare

      Hej Mikael!

      Tack för “rapport” från Camp Moria i Grekland. Fint också att höra att du gillade boken!

      Jag tycker att din väns tankar om att fly som politiskt motstånd var intressant! Har han/du/några av er andra träffat flyktingar som resonerat så själva också, att flykten var ett medvetet motstånd mot regimen/makten/andra krafter?

      Jag undrar hur man resonerar i EU-parlamentet och andra EU-institutioner om slaveriet och det utnyttjande av migranter som skapas i och med EUs politik. Tyvärr verkar det mest vara storföretag som Google och liknande som lyckas lobba mot EU-parlamentarikerna, medan frivilligorganisationer som jobbar med asylrätt och search and rescue och liknande har svårt att göra sig hörda.

    2. Olof N

      Hej Mikael!
      Intressanta punkter du tar upp, även om jag inte är helt säker på att jag håller med helt och hållet. När det gäller EU så är det väl framförallt en ekonomisk union i nuläget och i alla fall jag får inte känslan av att det råder någon konsensus om hur man ser på mänskliga rättigheter. Det som snarare börjar bli en konsensus inom EU är ju att man samarbetar genom att stänga gränserna. Har du någon idé om hur man skulle kunna gå i motsatta riktningen och skapa en mer humanitär anda?

      1. Mikael A

        Hej Olof! Vet inte om jag uttryckte mig oklart, jo jag håller med om att Eu primärt är en ekoonomiskt union, det jag ville ändra på var det skulle bli konsensus att stå upp för mänskliga rättigheter.

    3. Mats P

      Tack för ett intressant inlägg Mikael.
      Jag tänker när jag läser sista stycket att det låter fullt logiskt att personer ska kunna ta sig legalt men om man ska problematisera det något så skulle ju ända sättet att göra det på vara att låta alla som kommer stanna. Nu finns det ju förhållandevis få personer som vistas illegalt i Sverige men i andra delar av Europa så som i Frankrike så är det ju många som lever utan tillstånd att vara i landet och som inte vill ge sig tillkänna just för att de vet att de inte kommer beviljas flyktingstatus. Att helt stoppa flyktingsmugglingen blir ju därför svårt. Däremot skulle den säkert kunna minskas. Jag tycker klippet med Rosling var intressant när han föreslog att för personer som flytt Syrien så borde de europeiska länderna ta emot asylansökningar i Turkiet och pröva saken där istället för att tvinga personer att fly över medelhavet. På det sättet hanteras ju kvotflyktingar.

      1. Mikael A

        Hej Mats P! SOm en kommentar till din kommentar tycker jag absolut att man borde göra något åt själva flyktingsmugglandet, det är ju en ganska skitig branch där allt verkar gå ut på att krama ut så mycket pengar som möjligt ur allt och alla, och behandla människor som skit. Men jag tror inte på att, som EU har gjort att skicka iväg en massa pengar till Turkiet och Libyen för att ta hand om flyktingarna åt EU (lästa på en nyhetssajt att Eu betalat ut 338 miljoner Euro till Libyen sedan 2014, och jag tror inte att förhållanden i Lybien blivit bättre för flyktingar. Jag är lite tudelad till flykting problemet, jag kan tycka att klart man ska kunna få komma till ett bättre land och få stannna här om det råder krig där kommer ifrån, men om man flyr för ens land är drabbat av korruption, och är i allmänhet dåligt, blir det inte bättre av att de mest handlingskraftiga, välutbildade försvinner. Samtidigt kan man ju inte som utomstående stövla in och domdera och säga åt makthavare hur de ska styra landet som någon gammaldags kolonist. En sak som slår mig i Bilal är att många som är på flykt har en väldigt romantiserad bild av Europa, där allt är lätt och leva, man har jobb och pengar och en fin bil. Kanske är det den bilden som sprids av flyktingsmugglarna, för att de ska få de strömmar av männsikor som förser en hel bransch med pengar.

  7. Olof N

    I göteborg finns det flera organisationer som jobbar med migration på hemmaplan. Dels så har vi hjälporganisationer som Röda korset, Rädda barnen, Räddningsmissionen, Stadsmissionen och Göteborgs stad. Sedan har vi andra sätt där man kan organisera sig individuellt med språkcaféer, läxhjälpsgrupper och stödgrupper.

    Jag har inte riktigt skött min uppgift under det här temat på grund av lite tråkiga händelser i mitt eget liv så jag har inte fått kontakt med någon hjälporganisation. Jag tänkte dock dela med mig av en berättelse som jag berörts av och som skildrar lite grand hur det kan se ut för någon som kommit hit till sverige.

    Jag träffade en ung kvinna ursprungligen från afghanistan när jag praktiserade på en sluten psykiatrisk avdelning. Hon hade lyckats ta sig till tyskland tillsammans med sin familj och fått uppehållstillstånd där. Hon hade sedan gift sig med en man boende i sverige och flyttat hit. Nu hade hon hotat att ta livet av sig och det framkom när vi pratade med henne att hon blivit psykiskt och fysiskt misshandlad av sin make och dennes familj samt fullkomligt avskärmad från omvärlden. Nu ville hon bara komma hem till sin familj i tyskland, men ville polisanmäla sin make och få hjälp med att hämta sina saker från deras gemensamma boende. Hon var alltså egentligen inte en patient som behövde vara inneliggande i slutenpsykiatrin, men eftersom hon inte hade någonstans att sova och hon var i en väldigt utsatt position fick hon stanna kvar medan vi försökte få polisen att komma dit för att ta upp en anmälan. Polisen meddelade dock att de inte kunde skicka dit någon utan att kvinnan var tvungen att själv ta sig ner till polishuset för att göra en anmälan. Detta blev problematiskt då kvinnan var mycket rädd för att lämna avdelningen på grund av maken. Denne hade varit på sjukhuset och försökt komma in på avdelningen för att träffa henne. Vi hade heller inte resurser för att skicka med någon personal med henne ända fram till polisen. I slutändan löste det sig på så vis att sjukhuspersonal följde henne till spårvagnshållplatsen, såg till att hon kom på rätt spårvagn och gav henne instruktioner om var hon skulle hoppa av. Vid hållplatsen skulle sedan någon från kommunen möta upp henne och följa henne till polishuset så att hon kunde göra sin anmälan, förhoppningsvis få hjälp att hämta sina saker och sedan resa hem till sin familj. Jag vet inte hur det gick för henne sedan, men jag hoppas verkligen att det löste sig och att polisen hjälpte henne att få kontakt med en kvinnojour för att ordna boende åt henne. Jag slogs av hur stela våra institutioner är och att det blir mycket upp till enskilda individer inom personalen att tänja på gränserna för att se till att människor inte faller mellan stolarna och far illa. Skulle man skött allting helt enligt reglerna så skulle man antagligen inte kunnat hjälpa denna kvinnan och då kanske hon hade blivit fast hos sin make. Jag tänkte också på hur svårt det måste vara att befinna sig i ett land där man inte känner någon, inte kan språket (inte ens engelska) och hamnar i en beroendeställning till någon som behandlar en illa.

    Hur påverkar boken ”Bilal – på slavrutten till Europa” din förståelse av migration och människors drivkrafter att migrera?

    För mig gjorde det stor skillnad att läsa den här boken, som jag tyckte var väldigt bra. Tidigare hade jag en ytterst begränsad bild av hur migrationen från afrika ser ut. Det har jag naturligtvis fortfarande, men boken har ändå öppnat ögonen för mig.

    – Kan en bok som ”Bilal – på slavrutten till Europa” bidra till förändring? Vad tror du?

    Ja det är ju svårt att säga, men den bidrar med kunskap, vilket är det man kan förvänta sig. Om man med utökad kunskap ändrar människors attityder så kan det ju till slut skapa förändring även på ett politiskt plan. Jag tror dock tyvärr inte att boken fått så stort genomslag att politisk förändring skapas. Snarare känns det som att trenden går åt andra hållet, med en allmänt mer restriktiv migrationspolitik i sverige och europa.

    – Hur kan vi bidra till ett öppet och solidariskt Europa?

    På två sätt tror jag, dels genom att jobba med oss själva och vår egen empati för att stå emot den förändring i diskursen som rör sig i en allt mer isolationistisk riktning och dels genom att aktivt engagera oss på något sätt. Aktivt engagemang kan vara många olika saker tänker jag, politisk aktivism, att gå med i någon hjälporganisation på hemmaplan eller att volontärarbeta utomlands.

    – Vilken förändring är det som behövs anser du?

    Jag tror att det måste till en förändring på plats. Anledningen till att människor flyr är ju att de inte känner att de har någon framtid i sina hemländer på grund av krig, korrupta institutioner och många andra saker. Det här är förstås svårt att lösa, men jag tycker att vi i västvärlden måste ta på oss ett ansvar för vad vi har ställt till med i t.ex. Afrika. De allra flesta av de problem som vi ser i tredje världen idag tror jag nämligen kan härledas till västs exploatering och då måste vi ta på oss ansvaret för att ställa saker till rätta. Det kommer inte vara lätt och det kommer ta tid, men det måste göras. Det finns tyvärr inget som tyder på att vi i väst är på väg i den riktningen dock.

    – Vad kan jag/vi göra för skillnad för att situationen för migranter och flyktingar i Sverige (och Europa) skall kunna förändras mot det bättre? Vad borde vi göra?

    Det finns många saker vi kan göra. Till att börja med kan vi i europa sluta med vårt hyckleri om att vi är så humanistiska. Vi säger vi ska ge asyl åt flyktingar, men vi gör allt vi kan för att de inte ska kunna ta sig hit för att söka asyl. Vad är då meningen med att ha en asylrätt mer än att vi ska slippa känna oss som hemska människor? Det blir på något sätt en institutionalisering av feelgood som får som följd att mängder av människor far fruktansvärt illa. Jag tror att vi måste ha en mer konkret plan för vad vi vill få ut av våran migrationspolitik. Alltså att vi har en plan för hur vi ska ta hand om människor när de kommer hit och de nödvändiga resurser och institutioner för att genomföra detta. Sedan kan vi ha en diskussion om hur många personer vi kan ta emot på detta sätt. Då blir det mycket tydligare hur vi prioriterar att hjälpa andra människor i förhållande till vad vi spenderar på andra saker i samhället. Det tror jag i slutändan kommer skapa en bättre fungerande migrationspolitik.

    1. Julia S

      Hej! Tack för intressanta tankar och vittnesmål.

      Mycket intressant att höra om kvinnan som du mötte på psykiatriavdelningen. Jag tror verkligen att du har rätt i din analys av vårt byråkratiska system. Det kommer ju återkommande uppgifter på hur människor faller mellan stolarna och skickas mellan olika myndigheter och att ingen vet vem som har det egenliga ansvaret. Jag tänker att det kanske är så att våra myndigheter och byråkratiska system byggdes upp efter ett annat samhälle än det vi har idag. Och att institutionerna är trög-utvecklade och inte hinner med att anpassa sig efter nya behov i samhället och därför faller människor som kvinnan mellan stolarna. Vad fint att ni i personalen ändå löste det som ni gjorde, hoppas också att det gick bra för henne!

    2. Arne H

      Tack för att du delade med dig, intressant och givande att läsa dina reflektioner! Jag fastande för det här med Väst ansvar för tex Afrikas situation. Jag håller med dig! Men har svårt att se vägen framåt för att nå dit. Har du några reflektioner kring det?

  8. Mats P

    Ursäkta att jag blev sen med mitt inlägg. Återigen ett väldigt intressant tema som väcker mycket tankar.

    Jag tänkte att jag först skulle dela med mig kring hur den stora flyktingvågen från 2015 såg ut för mig ur ett professionellt perspektiv.

    2015 var ett väldigt speciellt år. Det stora antalet nyanlända ställde myndigheter och kommuner inför stora svårigheter. Kommuner och Migrationsverk letade med ljus och lykta efter boendeplatser. Hotell och vandrarhem gjordes om till boenden, i vissa fall handlade det om gamla och undermåliga byggnader som åter togs i drift. Företag startade, fick uppdrag och var tvungna att snabbt rekrytera. Det var en lukrativ marknad med dygnspriser per plats på runt 2000 kronor. Vissa utförare hade begränsad erfarenhet av att driva denna form av verksamhet. Till socialtjänsten inkom rapporter om personal som var direkt olämplig att arbeta med ungdomar. Det dök upp en hel del lycksökare på marknaden.

    För socialtjänsten handlade det också om at de ensamkommande ungdomarna skulle ha individuella placeringsbeslut, god man skulle tillsättas och genomförandeplaner upprättas. Det behövdes ytterligare socialsekreterare och kommunerna bjöd över varandra i löner. Nyutexaminerade socionomer kastades rakt in i sönderstressade organisationer.

    Inom skolorna var situationen också ansträngd. Nya elever skrevs in var och varannan vecka. Det handlade om att anställa lärare på introduktionsprogrammen, skaffa fram lämpliga lokaler och lösa en mängd andra praktiska frågor.

    Många verksamheter och många anställda gick på knäna. Det tog slut på boendeplatser och lösningarna blev allt mer provisoriska. Vissa av de ungdomar som kom var vana vid att ha en betydligt större frihet än vad som fanns på HVB-boendena, för många av de nordafrikanska ungdomarna blev det också klart tidigt att de nog inte skulle få uppehållstillstånd. Vissa valde att inte ens ansöka utan att på egen hand skaffa sig försörjning och tak över huvudet. Vi hade plötsligt gatubarn i våra städer.

    Sedan började avslagen på asylansökningarna att komma. Många ungdomar mådde fruktansvärt dåligt och på boendena saknade personalen ofta kompetens att hantera den allvarliga psykiska ohälsa som dessa ungdomar hade.

    Jag tror vi var många som jobbade med dessa frågor kände att det blev allt svårare att erbjuda ett värdigt och rättsäkert mottagande. De nyanlända ungdomarna hade ju rätt till skäligt boende, till skolgång och till en meningsfull fritid. De hade rätt att i myndighetskontakter få stöd av tolkar som kunde förmedla vad som sas och de hade rätt till att deras individuella behov skulle beaktas i utredningarna. Kommuner anmälde sig själva till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) då de ej klarade av att hålla utredningstiderna. Hade det fortsatt mycket längre hade större avsteg troligtvis behövt göras från socialtjänstlagen.

    Jag tänker att när gränserna stängdes så skyddades regelverket på individers bekostnad. Logiskt går det att resonera utifrån att ingen individ är större än helheten. Moraliskt är det betydligt mer tveksamt.

    När jag funderar vidare kring temat, och framförallt utifrån boken Bilal- på slavrutten till Europa, så dyker frågorna upp kring vad man kan göra för att minska antalet människor som tvingas fly. Om man väldigt förenklat delar in det i att personer flyr på grund av: Krig och konflikter, förföljse, naturkatastrofer och torka eller att det saknas möjlighet att försörja sig. Sedan är det väl ofta en kombination av detta. Men om man för enkelhetens skull delar in det så, så tänker jag att där jag har störst möjlighet att påverka är att försöka bidra till att personer ska kunna försörja sig. Jag minns inte om det var i Bilal eller någon annanstans jag läste om hur rovfisket utanför Västafrikas kust omöjliggör för lokalbefolkningen att leva på sitt fiske. Jag tänker att det finns många andra sätt också där jag som konsument kan göra val som bidrar till att personer ska kunna få en inkomst.

    1. Olof N

      Hej Mats!
      Intressant att höra ditt insiderperspektiv på flyktingvågen 2015. Jag själv, som inte var involverad i mottagandet, märkte inte av flyktingvågen något nämnvärt. Det låter som att både resurserna och organisationen för flyktingmottagandet var otillräckliga för det antal människor som kom hit. Har du någon idé om hur man kunde ha förberett sig på ett bättre sätt?

      1. Mats P

        Hej Olof,
        Jag tror att man kanske hade kunnat förbereda sig bättre genom att samordna resurser bättre direkt. Jag tror man lärde sig efterhand att bättre samordna olika delar av kommunens verksamheter och att involvera frivilligorganisationer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.