Arbetskritik

190211-190303

jobbet och drömmen

“Vad ska du bli när du blir stor?” frågar vi våra barn, och förväntar oss ett yrke som svar. “Vad gör du då?” frågar vi främlingen på minglet, och förväntar oss kanske “Jag sysslar med webbutveckling“, “Delar ut paket åt Postnord” eller “Jobbar som fysioterapeut, och du?”.

Varje vecka kan vi i media höra våra politiker prata om ”arbetslinjen”, ”att skapa fler jobb”, ”höja pensionsåldern” och ”bekämpa arbetslösheten”. Alla partier, från höger till vänster, verkar rörande överens om att det är fler jobb som är lösningen på samhällets och individers problem.

citat arbetskritikUnder de senaste 200 åren har produktiviteten mångdubblats tack vare den teknologiska utvecklingen och behovet av arbete har därmed minskat. Ändå arbetar vi sedan industrialiseringen mer än någonsin, menar sociologen Roland Paulsen. Borde inte den tekniska utvecklingen istället leda till att vi lägger mindre tid på att arbeta? Detta frågar sig arbetskritikerna. Har arbete blivit ett självändamål i stället för ett medel för att skapa mer frihet och fritid?

Under de kommande tre veckorna ska vi titta närmare på teorier och idéer där arbetets centrala roll ifrågasätts – arbetskritik. Vilka är det som kritiserar arbetslinjen, varför och vilka alternativ presenterar de? Vi ska också få en introduktion till ett par begrepp: prekariatet och basinkomst.

Författaren Nina Björk får kort inleda temat med några tankar från hennes tal på Arbetskritiskt forum i Malmö 2013:

I det här temat ska vi

>> Läsa temats huvudlitteratur Rätten till lättja av Paul Lafargue (t. ex. Bokförlaget Bakhåll, 2017). Dela gärna med dig om det är något särskilt du berörs av i boken. Ta gärna ut ett eller några citat, eller ett stycke, ur pamfletten, som fick dig att reagera, tänka eller bli berörd. Citera och kommentera stycket i din reflektion till temat. 

>> Läs och titta på övriga texter, artiklar och filmer på temat.

>> Inspireras av och svara på några av frågorna nedan som inlägg på denna temasida, senast onsdagen den 27 februari. Kommentera även minst tre av dina kurskamraters inlägg senast, men gärna innan, söndagen den 3 mars.

Inspirationsfrågor att ha med sig under temat och till din reflektion:

  • Vad är egentligen arbete – har du några egna reflektioner kring det?
  • Håller du med de personer i temat som presenterar sin kritik av arbetslinjen? Varför/varför inte?
  • Den syn på arbete som finns idag – varför är just den rådande tror du? Vad har varit drivkraften bakom den synen tror du? Vem tjänar på den rådande arbetssynen?
  • Tror du, liksom Guy Standing, att prekariatet skulle kunna bli en förändrande kraft om de lyckades organisera sig? Vad skulle krävas för att det skulle ske tror du?
  • Vad tycker du om idén om basinkomst?
  • Har du egna erfarenheter från arbetsliv och/eller arbetslöshetsliv som du vill dela med dig av, kopplat till temat och litteraturen?
  • Efter att ha läst Rätten till Lättja – vilka är dina reflektioner? Kan något av det Lafargue skriver vara aktuellt för oss idag?
  • Har du andra reflektioner och tankar kopplat till temat som du vill dela?

Och här hittar du tips på arbetskritisk musik att lyssna på under temat!

Vi läser: Rätten till lättja av Paul Lafargue

Som huvudlitteratur i temat läser vi för ovanlighetens skull en pamflett som först kom ut för över hundra år sedan, men som nyligen släpptes i nyupplaga av förlaget Bakhåll. Ovan nämnda sociolog, författare och nutida arbetskritiker, Roland Paulsen (som vi snart återkommer till), presenterar Paul Lafargues kritik på ett överskådligt sätt och med kopplingar till dagens samhälle i den korta animerade filmen nedan.

Såhär beskriver förlaget Bakhåll Rätten till lättja:

Paul Lafargue

“Paul Lafargue (1842-1911) var utbildad läkare men utövade nästan inte läkaryrket alls utan var främst verksam som politisk aktivist och socialistisk författare. Han var svärson till Karl Marx, gift med Marx dotter Laura. Idag är han främst ihågkommen för sin både klarsynta och rabiata pamflett Rätten till lättja.

Lafargue ifrågasätter sin tids syn på arbete. Det är rena vansinnet, menar han, att folket kämpar för rätten till åtta timmars arbetsdag. Alltså åtta timmars träldom, exploatering och lidande, när det är fritid, glädje och självförverkligande man borde kämpa för — och så få timmars slaveri som möjligt.

Automationen, som redan på Lafargues tid hade nått långt, skulle utan vidare kunna reducera arbetstiden till tre eller fyra timmar per dag. Därmed skulle en stor del av dygnet återstå för sådant som vi egentligen vill göra — umgås med vänner, koppla av, njuta av livet, idka lättja.

‘För att kunna komma till insikt om sin egen styrka måste proletärerna förkasta den kristna, ekonomiska fritänkarmoralens fördomar. De måste hitta tillbaka till sina naturliga instinkter och proklamera Rätten till lättja — tusen och åter tusen gånger ädlare och heligare än de lungsiktiga >mänskliga rättigheterna< som kokats ihop av den borgerliga revolutionens eteriska advokater. De måste avhålla sig från mer än tre timmars dagligt värv, för att under resten av dygnet lata sig och frossa.’

Paul Lafargues Rätten till lättja i nyutgåva, Bakhåll förlag

‘Aristoteles dröm är vår verklighet. Våra eldsprutande maskiner med armar av stål fullgör outtröttligt och lydigt, till förmån för en underbar och outsinlig fruktbarhet, sitt heliga värv av sig själva. Och likväl förblir kapitalismens stora filosofers sinnen genomsyrade av fördomen om lönearbetet: den värsta formen av slaveri.’

Maskinen är mänsklighetens frälsare, menar Lafargue, men bara om den arbetstid den frigör blir till fritid. Så kan det bli, så borde det bli, men så har det sällan blivit. Den tid som frigörs blir vanligtvis omgjord till ytterligare arbetstimmar, ytterligare timmar av slit och släp. Att arbeta alltför många timmar per dygn är ofta nedbrytande, att arbeta ganska få timmar kan vara mycket vederkvickande och berikande och leda till allmän förkovran, hälsa, glädje, tillfredsställelse.

Lafargues funderingar var intressanta och stridbara då och är ännu mer tänkvärda idag, när möjligheterna att förverkliga dem är ännu större. Resurserna finns, allt som behövs är att den politiska viljan vaknar.

Paul Lafargue är en författare för vår tid. Hans evigt unga pamflett Rätten till lättja har kanske aldrig träffat så mitt i solar plexus som just nu.”

bild Roland PaulsenArbetssamhället - hur arbetet överlevde teknologin

 

 

 

 

 

 

Roland Paulsen har debatterat och skrivit flera artiklar om arbetssamhället. 2010 gavs boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin ut. Nedan kan du höra honom samtala om det arbetskritiska perspektivet med andra i P1s Filosofiska rummet, Lättja – Om arbete, plikt och rätten att slå dank. Vi har också klistrat in hans artikel Maskning = motstånd? En typologi över tomt arbete. Du kommer till artikeln genom att klicka på bilden.

 

 

Paus?
Ta en paus och spela ett deppigt spel – klicka på bilden nedan. Säkert är att inte alla jobb upplevs som så här meningslösa (trots resultatet av googlingen till vänster)!

gå till jobbet - spel

Serietecknaren Liv Strömquist fantiserar i sitt seriealbum Ja till Liv! Liv Strömquists ABC (Ordfront förlag, 2011) om hur framtidens människor kan komma att se på vår tids arbetskultur. Här är ett litet utdrag!

Ur Liv Strömquists seriealbum “Ja til Liv!”

Prekariatet

Prekariatet är ett begrepp från sociologin som kanske gjorts mest känt av ekonomen och författaren Guy Standing. prekariatet1Prekär betyder mycket bekymmersam och begreppet prekariatet syftar just på en ny global samhällsklass som har det bekymmersamt.

Guy standing beskriver i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen (2013, Diadalos förlag) den växande skaran människor som drabbas av den rådande arbetsmarknadens hårda villkor. Det är de som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt. Arbetslösa, ständiga vikarier, svartjobbare, praktikanter, bidragstagare, ofrivilliga egenföretagare o.s.v. På en arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja är norm får prekariatets medlemmar betala ett högt pris i form av social marginalisering och fysisk och psykisk ohälsa. De många migranterna inom prekariatet löper en särskild stor risk att hamna i ett permanent politiskt utanförskap i en undanskymd verklighet vid sidan av det etablerade samhället.prekariatet2

Men det är inte en samlad och organiserad samhällsklass, såsom arbetarklassen traditionellt kan sägas vara klassmedveten och politiskt organiserad. På grund av arbetslivets fragmentarisering har prekariatet svårt att organisera sig för att förbättra sina villkor. Ett resultat av detta är att prekariatet kan bli ett lätt byte för populism av olika slag – otrygghet och frustration kan leda till att en söker enkla svar på komplicerade frågor.

Men Guy Standing menar att tillståndet även skulle kunna vara en grogrund för en fördjupad politisk reflektion och ge upphov till en ny radikal politik med trygghet och solidaritet i fokus. I boken En färdplan för prekariatet. Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap (2014, Diadalos) lägger Guy Standing fram 29 förslag som skulle kunna förbättra prekariatets situation lokalt och globalt. Här kan du läsa en artikel i SvD om boken.

Basinkomst

Basinkomst, eller medborgarlön, är en regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare eller invånare i landet för att garantera en grundtrygghet. Alla (vuxna) får lika mycket, utan villkor eller krav på motprestation.basic income

Det är inte ett färdigt förslag utan det finns många olika modeller för hur det kan se ut. Förespråkare av basinkomst finns både till vänster och höger på den politiska skalan och både summan och den politiska ingången kan variera kraftigt.

Basinkomströrelsen i Sverige (basinkomst.nu) samlar basinkomstförespråkare med olika politiska ingångar i frågan. De samlas under definitionen ”basinkomst innebär att alla ska garanteras en regelbunden inkomst som går att leva på utan krav på motprestation”.

Kollage från fanzinet Arbetslinjen (klicka på bilden för länk)

De fortsätter sin gemensamma definition av basinkomst att den ska:
– ”garantera alla en inkomst som går att leva på
– betalas ut till individer, inte till hushåll
– betalas ut utan krav på motprestation
– betalas ut regelbundet (månadsvis)
– betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger”

De skriver också att ”vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar.”

Här hittar du fem vanliga frågor och svar om Basinkomst på deras websida.

 

Här kan du se en film om basinkomst. Den är gjort av filmskaparen och basinkomstaktivisten Cecilia Paulson som faktiskt tidigare varit deltagare på Glokala Tankesmedjan!

Och här är en intervju med författaren Rutger Bregman, aktuell med boken Utopia för realister : hur medborgarlön, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet (Natur & Kultur, 2018). I intervjun diskuteras basinkomst, jobb och möjligheten för en annan samtid. Intervjun är på engelska.

Försök med basinkomst har gjorts på flera olika ställen världen över. Här kan du läsa en artikel om Basinkomst i Kenyanska landsbygden från den amerikanska nyhetssiten Vox.

Fördjupningstips och länkar:

Det finns väldigt mycket arbetskritiskt material att hitta på nätet. Här är ytterligare några tips för dig som vill fördjupa dig ännu mer och/eller engagera dig.

Några svenska grupper, nätverk och websidor för dig som vill engagera dig i frågorna:

se upp för meningslöst arbete

50 thoughts on “Arbetskritik

  1. Lone H Författare

    Hej alla!

    Jag vill tipsa er om att, om ni får tid över under detta tema, börja läsa Fabrizio Gattis bok: ”Bilal – på slavrutten till Europa” (nästa temas kurslitteratur) redan nu, då det är en lite längre bok (och boken till detta tema är ganska kort).

    MVH Lone

  2. Rafaella Q

    Vad betyder arbete? Jag skulle vilja säga vad betyder arbetsliv.
    Det är väldigt givande debatter av Roland Paulsen. Man ska ha fokus inte bara på arbete, utom liv.
    Bode saker måste komplettera varandra.

    1. Lone H Författare

      Hej Rafaella! Kan du utveckla lite? Vad är det du tycker är intressant av det Roland Paulsen säger? Vad tror du om förkortad arbetstid? Har vi för lång arbetstid i Sverige idag, tycker du? Vad tror du om basinkomst-idén, kan det vara något bra för samhället?

      Lone

  3. Julia S

    Tema: Arbetskritik

    Först vill jag säga att jag blir lite upprörd över att det finns jämförelse av arbete i Sverige och slavarbete. Jag besökte igår en ö utanför Senegals huvudstad Dakars kust som var central under slavhandeln till Amerika. Och det går inte att jämföra dagens arbetsförhållanden i Sverige med slavliknande förhållanden. Slavar dödades och torterades och ansågs likvärdiga med ting. Dagens arbetsförhållanden i Sverige ska kritiseras och förbättras MEN det går inte att jämföra. (Detta kanske är en onödigt stark reaktion men jag är så berörd och påverkad av det jag såg att jag inte tycker att förhållandena som slavarna levde under ska förminskas).

    Fortsättningsvis, jag har privilegiet att ha möjlighet att utbilda mig och välja ett arbete som känns meningsfullt för mig, personligen tycker jag därför att arbete är något positivt och roligt. Jag är också i en period i livet då jag och många runt mig gärna vill ha ett jobb och är jobbsökande. Jag känner att ett meningsfullt arbete ger mig en god känsla och gör att jag känner mig behövd. Jag förstår och kan hålla med om den kritiken som finns mot arbetssystemet samtidigt som jag själv helt är inne i systemet och inte arbetar emot det.

    Jag har under de senaste åren arbetat en del inom äldreomsorgen. Ett arbete som enligt mig ett av de arbeten med relativt dåliga villkor, dålig lön och dålig status i samhället för att vara i Sverige. Det har varit en nyttig erfarenhet för mig eftersom detta har varit ett tufft arbete som sliter på både kroppen och sinnet. Jag känner mig privilegierad som kan ta mig ur och välja bort denna typ av arbete (Vill belysa att jag ser otroligt mycket upp och har stor respekt för alla som arbetar inom vården och med likvärdigt arbete- ovärdeliga för vårt samhälle!).

    Något som tas upp i materialet är att lättja kan anses vara ett överflöds-fenomen. Det är såklart komplext men jag tycker att det är viktigt att se arbete i ett global kontext för att få perspektiv. Jag har klasskompisar från Kina och de vittnar om att normala arbetsdagar på 13-14 timmar, på liknande sätt så sys de flesta av våra kläder upp under vidriga förhållanden där lättja och fritid är mycket sällsynt. Detta resulterar i att vi har tid för fritid för att vi till exempel slipper sy våra egna kläder men att detta sker på bekostnad av andra människor. Jag tror att det är viktigt att vi tar med detta i perspektivet och kampen om arbetsförhållanden. Jag förstår och stödjer till viss del arbetskritiken (till exempel i att ge bättre förhållanden till de som har viktiga och tuffa jobb, och i minskning av arbetstiden) men jag tycker också att det i ett globalt perspektiv viktigare frågor – såsom att utrota människohandel och att människor dör på sina arbetsplatser av gifter, utmattning och arbetsolyckor.

    

Jag vill avsluta med några tankar om medborgarlön! Mycket spännande med alla dessa experiment kring medborgarlön. Läste nyligen att experimentet i Finland lett till att de människor som som fick medborgarlön mådde mycket bättre och oroade sig mycket mindre för sig ekonomi vare sig de arbetade eller inte. De kunde också prioritera arbete som de tyckte kändes roligt och betydelsefullt även om det inte gav lön eller lika mycket betalt. Detta tycker jag verkar toppen, jag stödjer verkligen kampen om medborgarlön.

    Som ni säkert märkt har jag tankar och åsikter som spretar hit och dit. Det är ett svårt ämne att greppa helt tycker jag, och jag tror att det är så svårt just för att det är det enda systemet jag känner till. Ser fram emot att läsa er andras tankar så att jag kan utveckla min egen förståelse.

    1. Lone H Författare

      Hej Julia!

      Vad spännande att du är/var i Dakar! Nästa temas kursbok börjar nämligen i Dakar. Och i den kommer vi få läsa om den så kallade “slavrutten” till Europa.

      Är det filmklippet “Arbetssamhället gör oss till slavar” du tänker på? Jag förstår att du blir upprörd över en sådan jämförelse och jag är helt enig om att kolonialtidens slaveri inte är jämförbar med de allra flestas arbete i Sverige. Det skulle väl vara papperslösas arbetsförhållanden i så fall (i Malmö har det rapporterats om papperslösa som arbetar alldeles för långa arbetsdagar för alldeles för lite lön, helt utan anställningstrygghet osv). Och förhållanden som man som migrant tvingas genomlida på vägen hit. Vi kommer att läsa mer om det i nästa tema.

      Lone

      1. Julia S

        Hej!

        Ja bra input, papperslösas och andra utsatta personer har ju verkligen inte bra villkor. Flyktingar är som jag förstår det den grupp människor som är mycket utsatta för nutida slavhandeln och trafficking osv.

        1. Mikael A

          En förändring som kommer att ske i o m den ökade automatiseringen är nog att fler sweatshops försvinner, och produktionen av varor flyttar tillbaka närmare konsumentarna, då en industrirobots driftskostnader är relativt lika oberoende om den står i kina eller Sverige, och det är lättare för H & M att styra produktionen och logistiken.

    2. Joakim J

      Hej!
      Ett stort bekymmer med studien i Finland var att gruppen som valdes ut var arbetssökande och redan var beroende av bidrag i hög utsträckning. I dessa fall är det självklart att 3000 kronor extra, utan motkrav är uppskattat. Testa göra samma sak med studenter så får vi säkert samma resultat. Jag är däremot inte säker på att det i dessa fall är bättre än ett traditionellt bidragssystem då det vore oerhört mycket dyrare och vi har risk att förlora en stor del arbetskraft som inte kan ersättas med de som för nuvarande är arbetslösa. Vi måste minnas att talang, varken biologisk eller kulturell, är jämnt fördelad i samhället. Vi kan därför inte anta att t.ex. den stora mängd sjuksköterskor som skulle arbetat mindre kan bytas ut, smärtfritt, bara för att vi utbildar fler. Universalinkomst är en fantastisk lösning när det inte finns jobb tillgängliga, motsatsen till arbetsmarknaden idag.

      Mvh
      Joakim

    3. Olof N

      Hej Julia! Håller med dig i din kritik av Lafargues jämförelse mellan slavarbete och lönearbete. Lafargue är ju i allmänhet ganska onyanserad och provokativ i den texten vi har läst. Dock kan man kanske ha ett visst mått av förståelse för hans ståndpunkt då arbetsföhållandena i europa under tiden han var verksam mycket liknar de som återfinns i exempelvis kina och bangladesh idag. Som du själv beskriver är ju detta ganska omänskliga arbetsförhållanden från vårat sätt att se på det med ca 14 timmars lågavlönat arbete om dagen. De som utför dessa arbeten har ju heller inte så mycket att välja på så i viss mån kan man kanske likna det vid slaveri ändå? Jag vet inte…vad tänker du om det?

      1. Julia S

        Jo, men det tänker jag att du ar helt rätt i! Jag var lite upprymd av upplevelsen när jag skrev detta så jag var nog otydlig. Absolut, arbete såsom det som sker i länder såsom Kina och Bangladesh kan verkligen liknas vid slavarbete. Just för att valmöjligheterna inte finns och att det är helt omänskligt. Tack för dina tankar!

    4. Karolina H

      Hej Julia!
      Förstår att du är påverkad av din resa till Gore! Och jag instämmer verkligen i att man inte ska svänga sig med termer som slavar och slaveri. Ditt omvärldssperspektiv är också belysande och viktigt.
      Jag kände samma som du, att jag är så i systemet att det är svårt att se utanför det, men jag märker också hur jag med detta ämne börjar tänka nya tankar. Och påminns om mina “gamla” tankar, om att arbete ska värderas lika.
      Jag tror att det är viktigt att ifrågasätta systemet och att Lafargues pamflett var en bra hjälp i att se just var det kapaitalistiska systemet går snett.
      Jag känner också igen mig i att arbete kan ge en god känsla, men värjer mig samtidigt från det. Varför ska just arbete vara det som får oss att känna oss som bra människor och får oss att känna tillhörighet?

      Jag tror inte att man vinner på att ställa viktiga frågor mot varandra, ex arbetskritik i Sverige vs utomlands. Tänker att det är bättre att ställa dem mot t ex att lägga tid på shopping eller manikyr osv, om man nu ska ge sig in på att jämföra och värdera vad folk ska lägga sin tid och sina pengar på.

      1. Julia S

        Ja, jag känner veklingen igen mig i det du säger. Det är inte bra att arbete är det som ska ge oss mening osv det föder bara ett prestationssamhälle vilket inte är bra alls. Det är därför detta tema eftersom det väcker tankar om det system som jag själv har så djupt inrotat i mig. Ska verkligen fortsätta att tänka och begrunda. Tack för din input!

  4. arne

    För mig är det klargörande att skilja på arbete och lönearbete. Jag älskar att arbeta med kroppen, tycker om att aktivera mig fysiskt och särskilt så med att göra något produktivt. Sällan annars känner jag mig så tillfreds som när jag, till sjöss på skutor, lägger mig på akterdäck för att slappna av med en kropp som värker av trötthet efter att ha dragit i tampar en heldag. Eller varför inte när jag har arbetat i en trädgård eller med min träbåt för att förverkliga ett projekt. Det skiljer sig från lönearbetet, där jag säljer min kompetens, tid, tankar, själv och muskelkraft till en arbetsgivare för lön. Den typen av arbete kan vara full av tvång, alienation och stress.

    Den italienska tänkaren Bifo målat upp en bild som jag ofta tänker på. Han skriver i sin bok ”Den arbetande själen” att i det gamla, industriella, fordistiska samhället så gick arbetaren till fabriken varje morgon, arbetade med kroppen hela dagen och gick hem med värkande kropp. Men hen var fri i tanken. Själen var hens egen. Under tiden på löpande bandet kunde hen fundera på framtidsplaner, dagdrömma, tänka på teoretiska resonemang, litteratur hen läst eller formulera kritik mot chefen. Efter jobbet kunde arbetaren ägna sig åt självständigt intellektuellt arbete, så som politisk engagemang, studiecirklar, fördjupande i litteratur eller filosofi eller bara släppa jobbet och slappa.

    Idag i det postfordistiska, servicesamhället med immateriella arbetare sätter sig framför skärmen eller möter ansikten hela dagarna och går hem med huvudet ockuperat av tankar om jobbet och rastlöst kropp. Tanken används till att sortera intryck, utveckla tankar och hantera emotioner som uppkommit i arbete. Själen utnyttjad i det immateriella och/eller emotionella arbetet. Istället för intellektuellt arbete ägnar en hellre tiden åt att blåsa rent huvudet med träning, shopping, berusning eller annat som stänger av tankarna. Inte konstigt att den politiska organiseringen, arbetarrörelsens intellektuella utveckling och studiearbete hos arbetarklassen har minskat. Inte heller orimligt att personer idag är i mindre grad kritiska till sitt arbete än förr och i högre grad identifierar sig med arbetsidentitet samt att arbeta extremt hårt, mycket och intensivt.

    Efter att ha arbetat som kontorsråtta på olika sätt är detta en bild jag verkligen kan känna igen mig i. Ett av de arbeten som jag känt mig allra friast i var på Systembolaget, där jag inte hade ansvar för något intellektuellt arbete utan framför allt arbetade med min kropp för att ställa fram flaskor. En känsla av frihet som uppslukade mig.

    Denna upplevelse kan ses i Wadensjös nya roman ”Monopolet” som skilldrar arbetet på ett Systembolag. Kan även med fördel jämföras med den stress in i själen som Bromander skilldrar på ett, tycker jag, oerhört fint sätt i romanen ”Högspänning”.

    Som revolutionär marxist tycker jag att Standings tankar är goda i sin problemformulering och beskrivning av nuvarande situation. Till skillnad från ortodoxa marxister tycker jag att han beskrivning av prekariatet kan tillföra något i förförståelse av den nutida klassamhället. Däremot vänder jag mig kraftigt mot hans förslag på lösningar – där han varnar för att prekriatet kan radikaliseras och utgöra ett hot mot samhället – där basinkomsten ska ha en lugnande inverkan. Jag tycker tvärt om att prekariatets radikalisering och önskan om att pulverisera samhället är bra, önskvärt och borde kanaliseras för att bygga socialismen och vidare mot det klasslösa, statslösa samhället. Den bevarande, konservativa sidan hos Standing gällande ekonomin återfinns även hos Björk, men gällande sociala och kulturella värden. Jag tycker det finns fog för den kritik mot Björk som säger att hon är just det, bakåtsträvande. Stående inför den brutala och kalla nyliberala kapitalismen som sliter samman och slår sönder det gamla samhällets sammanhållningar, kan en längtan tillbaka till äldre strukturer så som preindustriell familj vara lockande. Men jag tror att det är ett falskt och samhällsbortvänt alternativ. Istället hoppas jag att det är möjligt att blick mot framtiden och byggandet av ett bättre samhälle.

    Kritiken från Lafargue mot arbetarrörelsen är superintressant tycker jag. Att arbetarklassen och dess rörelse har tagit stolthet i att arbeta hårt eller i att vara just arbetarklass är ett historiskt misstag. Istället bör fokus riktas på hur lönearbetet kan avvecklas och arbetarklassen upplösas. Men sådan arbetskritik är endast möjlig i kommunismen tror jag. Arbetskritik och basinkomst inom kapitalismen tror jag kommer att slå mot arbetarklassens svagaste och är inget jag förordar.

    1. Lone H Författare

      Hej Arne!

      Du kommer med många intressanta tankar här, och tack för lästipsen! Jag har inte hört om Bifo innan, men känner också igen mig i det du skriver om det fordistiska samhället — att olika typer av arbeten ger olika utslag på fritiden och vad man orkar/kan/vill göra med den. Lika intressant som att diskutera arbete tycker jag är att diskutera fritid och vad människor gör med sin fritid. Och hur fritiden kommersialiseras: Man ska betala för att hålla sig sysselsatt på sin fritid, det är lekland, tivoli, djurparker, studsmattehallar, mer resande utomlands, kulturskolorna blir dyrare osv. Vilket leder till att vi måste arbeta med för att ha råd med vår fritid — eller? Jag läste en intressant avhandling om bland annat detta, av en Paul Fuehrer, “Om tidens värde: en sociologisk studie av senmodernitetens temporala livsvärldar”. Läsvärd, tyckte jag!

      Jag tycker som du är det är intressant att prata om arbetarklassidentiteten, och om den identiteten ibland kan hamna “i vägen” för strävan bort från en klassamhälle.

      Du säger att basinkomst inom kapitalismen kommer slå mot arbetarklassen. Vill du utveckla? Skulle inte basinkomst kunna vara del av en väg ut ur kapitalismen?

      1. Mikael A

        Hej Arne, tack för intressant läsning. VIlle bara flika in att i dagens samhälle är ju många jobb väldigt luddiga när det gäller gränserna mellan arbete/fritid. Att stå på systembolaget och ställa upp flaskor, för att sedan gå hem, och helt släppa jobbet kan ju vara väldigt befriande. Många av dagens jobb har ju med teknikens hjälp lyckas föja med en överallt, man ska svara nåbar, många skriver jobb mail hemma på en söndag, man kan ta med sig jobbdatorn hem och “arbeta i kapp” . På så sätt blir det aldrig någon rast och rekreations och många släpper aldrig jobbet, på ett sätt som inte förekom för en 20-30 år sedan.

      2. Arne H

        Superintressant om fritidens kommersialisering! Avhandlingen verkar jätteintressant, ska titta in den!

        Ja, det var lite outvecklat från min sida och jag tycker nog kanske också att basinkomst kan vara en väg ur kapitalismen. I mina tankar bara om en kapitalistiska produktionen förändras – ägande, sätt att producera saker, tillverkning och demokratin demokratiseras etcetera! Om det istället sker inom kapitalismen, som ett sätt att effektivisera välfärdssektorn – så som ex. skett i Finland idag eller som förespråkare för MP ibland kan prata om – så skulle det, som de förslagen ser ut, istället bli en minskning av ekonomiska resurser, mindre pengar, därigenom försett arbetarklassen för ett tryck att acceptera sämre arbetstillfällen, sämre arbetsförhållandena på jobbet, tänker jag.

        Men! Om basinkomsten istället på riktigt skulle utgöra bättre villkor, inkomst etcetera än lönearbete så skulle det kanske absolut utgöra ett annat sätt att leva än det kapitalistiska. Fråga för mig blir då bara varför skulle kapitalet acceptera det?

        Dessutom tänker jag, vem skulle administrera det? Att låta staten i en borgerlig ekonomi sköta övergången till kapitalism tror jag är en idé som inte kommer förverkligas. Staten är, tänker jag och lånar tankar från Marx, i händerna på den härskande klassen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess egna verk och med egna medel kasta kapitalismen i gruset. Det är ett problem som jag ser med systemutmanande basinkomst.

        Vad tänker du om det? Vore intressant att höra!

        1. Lone H Författare

          Nej — det är en bra fråga, varför kapitalet skulle acceptera det. Men det finns ju basinkomstförespråkare från både höger och vänster, även om jag själv är mest insatt i vänsterns synsätt.

          Jag tänker mig basinkomstens eventuella införande som parallellt med en strängare fördelningspolitik och arbete mot skattesmitning. Skatta inkomst av kapital högt till exempel. På så sätt kan basinkomsten också finansieras. Det problematiska med et är ju då att basinkomsten skulle baseras på det kapitalistiska systemet, ta pengar ur det, för att kunna existera. Och om vi vill bort från kapitalismen låter ju det som en dålig lösning långsiktigt. Men ändå, skulle det inte vara ett ypperligt läge för folket att organisera sig? Med en basinkomst, då kan de som vill lägga ner massor av tid på att organisera sig politiskt.

          Det är intressant det här med basinkomstens införande och huruvida en borgerlig stat någonsin skulle införa det. Det fanns tidigare ett litet basinkomstkollektiv i Malmö, en liten grupp människor som helt enkelt gick samman och delade lika på de inkomster de gemensamt tjänade ihop. En viss utbetalning varje månad som alla klarade sig på, resten sparades för att användas till framtida utbetalningar om/när eventuell arbetsfrihet/löshet skulle komma. Intressant experiment som hade kunnat funka ännu bättre i större skala! Jag vet inte om de gör det fortfarande, sist jag hörde något om det sökte de höginkomsttagare 🙂

    2. Olof N

      Hej Arne!
      Intressanta reflektioner! Tyckte det var intressant att du kände dig som friast när du arbetade på systembolaget. Var det för att du kände dig fri från exploatering av intellekt och emotioner även om du exploaterades för ditt fysiska arbete? Ofta när man hör marxister tala om alienation så ifrågasätter de ju just enahanda fysiskt arbete och arbetsdelning för att man då blir alienerad från produkten av sitt arbete och således inte kan uttrycka sin kreativitet genom sitt arbete utan endast kan göra det på sin fritid. Tänker dock att idag så är det många som exploateras intellektuellt och emotionellt precis som du beskriver och att det snarare skapar en slags motsatt situation till den som marxister beskriver som alienation, dvs att istället för att exploatera vår fysiska arbetskraft så tvingas vi av arbetsgivare kanalisera vår kreativitet under arbetstid på ett sätt som vi inte kan styra själva och sedan är vi emotionellt utmattade på vår fritid och kan inte utöva kreativitet för vår egen skull utan tenderar, som du säger, att utöva fysiska aktiviteter istället. Något förenklat kanske, jag vet inte…

    3. Mats P

      De idéer som du lyfter fram från Bifo känns intressanta, men samtidigt har väl bilden varit tvärtom, det vill säga att genom att de anställda själva fått vara med och ta ansvar för och planera sitt arbete så ökar också känslan av sammanhang och arbetet blir mer meningsfullt. Kommunal har väl till exempel drivit frågan att till exempel hemtjänstgrupper själva ska lägga sina scheman istället för en central planeringsavdelning. Jag kan tänka mig att genom att komma ifrån ett arbetsliv där man bara lyder order så har man skapat ett mer meningsfullt arbetsliv samtidigt som arbetslivet tagit mer (känslomässig- och tankemässig)energi från ens övriga liv.

  5. Magdalena

    Intressant tema, som vanligt.

    40 timmars arbetsvecka har jag ofta ifrågasatt! Jag har alltid jobbat mycket mindre, bara i 2 års har jag jobbat 40h/vecka och jag var helt slut. Jag tror att det skulle räcka med 20 timmar, så många problem skulle bli lösta på detta sätt, utbrändhet, trafikproblematik, barn/ungdomar med psykisk ohälsa pga frånvarande föräldrar, arbetslöshet. Livet är inte till för att arbeta, men tyvärr tror de flesta det. Jag skulle gärna jobba med någonting helt annat om jag skulle tjäna tillräckligt med det för att kunna försörja min familj. Medborgarlön är en mycket bra idé!

    Några saker var extra intressant för mig, t.ex att de jobben som behövs mest i samhället (utbildning, vård) för sämst betalt, men olje”monark” får bäst. Så orättvist men sanning. Konstigt att inte politiken ser det här.

    Också slog det mig att även jag frågade mina barn vad de skulle gärna bli när de är stora. Ska tänka mer på det framöver och ska låta bli det. Jag vill ju bara att de är lyckliga och kan leva det livet de vill leva.

    1. Lone H Författare

      Hej Magdalena!

      Kul att du tyckte att temat var intressant! Jag håller med dig — som barnfri och deltidsarbetande har jag svårt att förstå hur man klarar av att både ha familj och heltidsarbete OCH klara av att ta hand om sig själv! En stor eloge till alla som klarar det med hälsan i behåll.

      Det där med barnen, visst är det både kul och värdefullt, tycker jag, att prata med barn om vad de vill ha för yrke när de blir stora. Det är intressant tycker jag att vi frågar “vad ska du BLI” — och menar “vad ska du jobba med”. Det vittnar om hur mycket vi identifierar oss med just yrkestitlar. Även om arbete är viktigt — livet är ju ändå så mycket mer!

    2. Ezra W

      Hej! Jag håller med om att kortare arbetstid säkert skulle vara behjälpligt vid en del av de problem du räknar upp. Men vilken effekt skulle det få för samhället i stort ifall folk bara arbetade 20h? Exempelvis för att fylla upp arbetskraft (många yrken lider idag brist av arbetare), och för utveckling/upprätthållande av kompetens, Kan man verkligen bli duktig på någonting efter en så kort arbetsvecka? Är det ekonomiskt försvarbart?

    3. Olof N

      Hej Magdalena! Håller med dig om att det vore vettigt att skala ner på lönearbetet och att det skulle kunna få bra effekter på folks mående och samhället i stort om det görs på rätt sätt. Som du säger så skulle nog basinkomst kunna göra att man kan jobba med någonting som man verkligen brinner för istället för att bara jobba för att kunna försörja sig.

  6. Olof N

    Arbete och syn på arbete: Arbete, att allokera en del av sin tid till att utföra någonting? Svårdefinierat tycker jag. Lönearbete innebär väl att man lägger sin tid på att utföra någonting åt någon och får betalt i kompensation för att man lägger sin tid och möda. Emellertid finns det ju mängder av arbete som utförs i samhället som inte är lönearbete, t.ex. hushållsarbete, emotionellt arbete, idéellt arbete osv. På något sätt har det alltså uppstått en situation där olika typer av uppgifter anses vara olika mycket värda. Har detta något samband med hur essentiellt viktiga de är för samhällets funktion och människors överlevnad? Varför inte? Det här är komplicerade grejer tycker jag. Olika typer av lönearbete ger ju dessutom olika mycket betalt. Vi värderar alltså olika människors tid olika. Varför gör vi det? Och vilka tjänar mest pengar? De som har stora förmögenheter, vilka används till att mobilisera andra människors arbete för att skapa mervärde åt sina ägare utan att ägarna själva behöver utföra något arbete. Vi har alltså hamnat i en situation där det människors tid värderas, inte efter hur mycket den tillför samhället i form av funktion och nödvändiga resurser, utan efter hur mycket mervärde den kan skapa åt arbetskraftens exploatör.
    Ett annat sätt att se på arbete är att titta på de basala behov som samhället har; vatten, mat, sjukvård, utbildning, infrastruktur, osv. Det kommer att krävas ett viss mått av arbete för att tillgodose dessa basala behov. I och med den ökning av produktiviteten som industrialiseringen har fört med sig så kräver det idag mycket mindre arbete för att tillgodose dessa behov jämfört med tidigare i historien. Således kommer det bara vara en mindre del av befolkningen som kan sysselsättas på på heltid med att tillgodose samhällets basala behov. Resten står då alltså utan någon arbetsuppgift som är essentiell för samhällets funktion och vi skulle få en situation där en liten del av befolkningen arbetar för att bära upp samhället som helhet. Detta skulle troligen inte kännas rättvist för de som utför arbetet så för att motivera dem till arbete måste det skapas nya behov för att sysselsätta en större del av befolkningen och skapa en mer “rättvis” arbetsfördelning. Alternativet vore ju då att alla delar på det “essentiella” arbetet så att alla får mer fritid. Det finns naturligtvis en del tekniska svårigheter med att genomföra detta helt genomgående, men det kanske ändå är en rimlig utgångspunkt. Sedan ska det väl också sägas att även arbete som inte direkt bidrar till samhällets basala funktion kan vara viktigt och önskvärt att utföra, t.ex. skapande av musik, konst, forskning, osv. Då får man ju ta ställning till hur man vill väga och prioritera olika former av arbete. I slutändan handlar det då om hur stor rätt vi ger någon att konsumera av samhällets resurser och tjänster i förhållande till hur mycket och vilken typ av arbete hen utför. Vad är det som gör att någons tid skulle vara mer värd än någon annans? Ursäkta om jag låter som en sur gammal kommunist, haha.

    Om rätten till lättja: Haha, här har vi verkligen en sur gammal kommunist i full bemärkelse. Även om jag tycker att han nog har rätt i sak så har ju inte texten åldrats särskilt väl och retoriken han använder tror jag inte är särskilt gångbar idag.

    Angående kritik av arbetslinjen: Jag håller i princip med om det mesta, men jag tycker att olika typer har olika bra argument. Jag tror att det viktiga är att fundera på vilken typ av arbete som är absolut nödvändigt att utföra i ett samhälle och sedan gå vidare med hur man ska kunna se till att det genomförs. Utöver det mest basala tycker jag att fokus borde ligga på att frigöra människan så att hon kan skapa saker för nöjes skull och socialisera med varandra. Hur detta ska ske är jag dock inte riktigt på det klara med.

    Om basinkomst: Jag hade gärna tagit emot lite extra kosing personligen. Om basinkomst är en fantastisk idé på samhällsnivå vet jag dock inte. Den kanske skulle vara bättre än det system vi har nu, men det löser inte det problem vi har med extremt ojämn fördelning av resurser och skev värdering av arbete.

    Om prekariatet: Hmm…det jag tänker om prekariatet är att det är effekten av att kapitalismen anpassat sig efter, och hittat kryphål i, de arbetsrättslagar som skapades av arbetarrörelsen för att säkra trygghet på arbetsmarknaden. Arbetsrätten har alltså blivit omsprungen av kapitalismens utveckling. Alltså, prekariatet beskriver en fragmenterad grupp av människor som egentligen inte har någon väg att organisera sig på inom den traditionella arbetarrörelsen. Det som skulle ligga närmast till hands är kanske att ansluta sig till syndikalisterna och om alla inom prekariatet skulle göra det så skulle man som enhet absolut kunna uppnå förändring.

    1. Lone H Författare

      Hej Olof!

      Spännande att läsa dina tankar och tolkningar av problematiken! Den här tanken om att kartlägga behoven i samhället och i vår kollektiva miljö verkar ju vara en rimlig utgångspunkt för hur vi organiserar våra arbeten. Och så dela på de jobb som vi anser oss behöva. Jag är också helt enig om att kulturarbeten, musik, sociala mötesplatser och så vidare bör prioriteras. Kanske kan man utgå både från frågan “vad behöver vi” och “vad vill vi”?

      Vad tror du om basinkomst om det skulle införas parallellt med en mer jämlik fördelningspolitik?

      1. Olof N

        Min spontana tanke är att om vi hade en jämlik resursfördelning så skulle inte basinkomst behövas, men gör man en djupare analys så är nog den spontana tanken ganska missvisande. Oavsett hur produktionsmedel är fördelade i samhället så tror jag att vi behöver någon slags trygghetssystem för att omfördela resurser så att det är möjligt att leva även för individer med låg, eller ingen arbetsförmåga. Basinkomst förefaller vara ett rätt okej system tycker jag. Det kräver ju dock att man beskattar kapital och/eller arbete i mycket högre grad än vi gör nu. I så fall tror jag på att framförallt öka beskattning på kapitalinkomster och arbetsinkomster över en viss nivå för att inte avskräcka från avlönat direkt utöver basinkomst.

  7. Sanna

    Ja, vad är egentligen arbete? Är det detsamma som jobb? Finns det idag en balans mellan arbetets ekonomiska funktion och dess sociala och moraliska roll i våra liv? Jag tror personligen att definitionen av arbete varierar mellan oss människor och att detta har sin grund i dels vilket/vilka sociala kontext/er vi kommer ifrån/befinner oss i och dels i vilket slags arbete vi utför på daglig basis. NE:s definition av arbete, verksamhet på vilken en människa bygger sin försörjning, stämmer till viss del då den ringar in arbetets ekonomiska funktion. Däremot omfattar den inte, enligt mig, den sociala och den moraliska funktionen. Den kan omfatta arbete i dess fysiska form, ifall den fysiska aktiviteten kopplas till någon slags (monetär?) ersättning, men omfattar heller inte det ideella arbete som utförs och som ofta är starkt kopplat till en helhetlig tillfredsställelse. Idén om arbete i sig självt har under historien transformerats och iklätt sig olika skepnader. Idag upplever jag den som tudelad (eller kanske egentligen multidelad) då arbete är någonting som många starkt förknippar med identitet; en bekräftelse på att en “är något/någon” oavsett om detta något är förknippat med “lyckad”/”misslyckad”, “modig”/”Svennig”,”imponerande”/”klasskämpe” etc. Det känns vanligare att folk ojar sig över att de måste arbeta så mycket övertid (läs: berättar hur gränslöst duktiga de är på sina jobb) än att de organiserar sig för förändring. Detta är förstås även kopplat till hur fysiskt inaktiva, men mentalt effektiva den större massan har blivit. Med mental överhettning i kombination med fysisk rastlöshet känns det inte så konstigt att resultatet blir verklighetsflykt med aggressivitet och en skvätt passivitet och ångest på toppen. Jag tänker ibland på den, förvisso starkt kritiserade men i mina ögon rätt roliga, beskrivning av Tuiaviis reaktion på papalagis (den vite mannens) konstruktion av ‘yrket’.

    ”Och därför glöder det ett hat till yrket inom människorna. Alla har de i sina hjärtan liksom ett djur, som hålls fjättrat, som vrenskas och inte kan slippa löst. Och alla mäter sina yrken mot varandra, fulla av avund och missunnsamhet. Man talar om högre och lägre yrken, fast ju alla yrken bara är liksom en halv syssla. Ty människan är inte enbart hand eller enbart fot eller enbart huvud – hon är allt detta i förening. Hand, fot och huvud vill utgöra en gemenskap. När alla lemmar och sinnen samverkar, först då kan människohjärtat känna sund glädje, aldrig när blott en del av människan har liv och alla andra ska ligga döda. Detta gör människan förvirrad, förtvivlad och sjuk.” (Ur ‘Papalagi’ av Erich Scheurmann)

    Å andra sidan upplever jag att tanken om att arbetet ska vara någonting självuppfyllande har spirat upp, sprunget ur 80-talisternas uppfostran och intåg på arbetsmarknaden. Om jag jämför min egen generations inställning till arbete med t.ex. mina föräldrars syn så tycker jag mig framför allt se ett skifte i tanken på arbetet som en konstant under “resten av livet”. Det är inte någonting självklart att vara kvar på samma arbete under 20-30 år, utan att byta karriär under olika faser i livet upplever jag som någonting självklart i dagens samhälle i motsats till någonting smått chockerande i mina föräldrars ögon. Jag tycker mig även se ett skifte i hur “tacksamheten” för att ha ett jobb har övergått mer och mer till att chefen/företaget ska vara “tacksam” för tiden som individen lägger ner på sitt arbete; just den tiden som individen skulle kunna lägga ner på annat. Denna i mina ögon positiva utveckling gäller förstås inte inom alla skikt i samhället. Alla har ännu inte råd att ifrågasätta arbete på det sättet.

    Jag fastnade för detta stycke i LaFargues pamflett:

    “Men allt detta präglas av vanmakt: borgarklassen som vältrar sig i lyx; en klass av tjänstefolk som är större än den produktiva arbetarklassen; barbariska, fjärran länder som mättas med europeiska varor; intet, absolut intet räcker till för att avsätta, de; berg av produkter som är högre och mera enorma. än Egyptens pyramider: de europeiska arbetarnas produktivitet irotsdr all konsumtion, allt slöseri. Fabrikanterna tappar huvudet och vet varken ut eller in, de kan inte längre finna tillräckligt med råvaror för att stilla sina arbetares omåttliga och onaturliga begär efter arbete. I våra spinnerier rispar man numera upp smutsiga och halvruttna kläder för att av dem göra s k renaissancetyger, vilkas hållbarhet inte är större än politikernas ständiga vallöften. I stället för att låta silkesfibern behålla sin enkla och naturliga smidighet, ger man den i Lyon en överdos av mineralsalter som genom att ge den tyngd gör den bräcklig och föga användbar.” (Ur ‘Rätten till lättja’av Paul LaFargue)

    Jag tycker att kritiken mot “rätten till arbete” är intressant och välkommen och jag tycker personligen att förkärleken till arbetarklassen är problematisk på många sätt. Däremot tycker jag att det sociala i att arbeta tillsammans med andra människor (och alltså inte individuellt för någon annan) är någonting som är viktigt för min egen känsla av sammanhang och tillfredsställelse.

    1. Arne H

      Superintressant! Tack för att vi får ta del av dem!

      Själv kan jag verkligen hänge mig åt en förkärlek till arbetarklassen, kanske lite oreflekterat ibland, och därför så tycker jag det är intressant att veta mer om vad du tycker är problematiskt!

      1. Sanna

        Jag har själv haft en förkärlek till arbetarklassen, men har upplevt att arbetarklass-identiteten ibland tenderar att “sluta” folk och göra människor lite väl defensiva när det kommer till t.ex frågor som rör ‘kampen’. Jag möter ofta uppfattningen att när en “lämnat” de mer klassiska arbetarklassyrkena så är en inte längre någon “riktig” arbetare. Jag har upplevt en slags “judas” stämpel och någon slags skala på hur mycket arbetarklass en får identifiera sig som, vilket jag tycker är hemskt tråkigt. Kampen för att synliggöra strukturer och ofördelaktiga förhållanden behöver föras i samtliga rum i samhället, och identifieringen som arbetarklass blir problematisk för mig om den utesluter människor enbart på grund av att de har valt att utbilda sig vidare. Jag tycker att det finns en del bakåtsträvande idéer om hur kampen SKA föras för att den ska vara äkta. På det sättet blir det en exkluderande klubb snarare än en levande rörelse som strävar mot ett gemensamt mål. Förstår du lite hur jag tänker?

        1. Mats P

          Väldigt intressant om detta med klass. Var går gränsen mellan arbetarklass och medelklass. Titta på en förskola till exempel där du har både barnskötare och förskollärare. Förskolläraren har en universitetsutbildning och borde ju då inte räknas som arbetarklass. Om man sedan tittar på hur det ser ut på många förskolor är min uppfattning att förskollärarna genomför lika många blöjbyten som barnskötarna. Gränsen för yrkena är ibland långt ifrån tydliga.
          Sedan kan man ju se att många klassiska (manliga) arbetaryrken har en högre lön än vissa (kvinnliga) medelklassyrken.
          Jag tänker att det i många fall hade varit mer relevant att tala om löntagare snarare än arbetarklassen. Jag tror att i arbetslivet, så som det idag ser ut, ofta finns en liknande problematik för de flesta löntagare oavsett om det är ett arbetaryrke eller ett akademikeryrke.

    2. Lone H Författare

      Hej Sanna!

      Tack för intressant läsning och lästips! Jag tycker ofta att det är givande att läsa om utifrånblickar på det västerländska samhället. Det sätter saker och ting i nya perspektiv, saker som tyckts självklara kanske inte alls är det i andra världar. Gillar, och känner igen mig i, fot- hand- och huvud-tanken. Det får mig att tänka på Byung-Chul Hans essä Trötthetssamhället — har du läst den? Intressant om arbetets och samhällets utveckling, digitalisering och utmattningen som kommer av att ständigt behöva “veta allting”.

      Jag ser inte helt samma tendenser som du om “tacksamhet” inför arbete. Jo, visst ser jag också den inställningen runt mig, att det är cheferna som ska vara tacksamma för individens uppoffringar, å andra sidan möter jag många människor i min vardag som sk “står utanför arbetsmarknaden”, och som drömmer om och kämpar för att kunna skaffa sig vettiga arbeten. Och människor som inte vågar eller kan eller har marginaler i sina liv för att organisera sig fackligt, som måste nöja sig med att vara tacksamma med det arbete och de arbetsförhållanden de har, som i Kristian Lundbergs Yarden, eller tex folk som levererar mat på cykel.

      Det är ett intressant citat du hittat, han lyckas sätta ord på så mycket av samhällets absurditeter. Vad var det som fick dig att fastna för stycket?

  8. Mats P

    Jag tycker att idén om medborgarlön/basinkomst är intressant. Jag har själv arbetat som socialsekreterare och även om jag tycker att det på det stora hela är ett välfungerande system så finns det olyckliga delar i det, de kontroller som görs kan vara integritetskränkande, systemet skapar inlåsningseffekter och en del andra märkliga effekter där man som enskild i vissa fall inte tjänar på att planera sin ekonomi eller att långsiktigt sänka sina kostnader. Som exempel kan sägas att glödlampor ingår i den så kallade normen medan kostnader för faktiska elkostnader beviljas, den som väljer att köpa dyrare lågenergilampor får alltså inte pengar för lampinköpen och tjänar personligen inget på att elkostnaderna minskat. Det finns även effekter där hushåll med försörjningsstöd kan beviljas omfattande tandvård, medel till barns fritidsaktiviteter och liknande som en låginkomsttagare inte har råd med. Jag har som chef för en försörjningsstödsenhet sett hur olika bedömning olika handläggare kan göra. Med en basinkomst skulle makten att planera sin ekonomi i ökad grad hamna på den enskilde.

    Som jag skrev så tycker jag idén om medborgarlön/basinkomst är intressant, frågan är bara vad som menas med det? Jag läste en text av Maria Wetterstrand (https://timbro.se/smedjan/medborgarlon-for-miljopartister/) på den marknadsliberala tankesmedjan Timbros hemsida Smedjan. Hon skriver där om de diskussioner som varit inom Miljöpartiet kring frågan om medborgarlön och att ”Så länge idén var vag och kunde tolkas enligt vars och ens egna preferenser så var det okej. När den blev konkret öppnades den för kritik”. För beroende vad som läggs i begreppet kan resultatet bli ganska olika. Det går att se att medborgarlönen ska ersätta alla andra bidrags- och socialförsäkringssystem. Det skulle i så fall innebära att inkomstbortfallsprincipen i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen skulle försvinna. Frågan är också vilken form av trygghet det skulle finnas för personer som inte klarar sig på basinkomsten, kanske på grund av funktionshinder eller på grund av andra fördyrande omständigheter, ska det fortfarande finnas ett komplimenterande trygghetssystem? Sedan är väl den kanske största frågan på vilken nivå basinkomsten ska vara på, som jag ser det kommer det fortfarande finnas behov av att personer utför arbetsuppgifter, ibland mindre roliga sådana. Därför ser jag det som att det måste finnas incitament till att arbeta, det vill säga basinkomsten kan inte vara så hög att majoriteten väljer att inte arbeta alls.

    Jag har under detta temat funderat mycket kring vad det skulle innebära om robotar skulle ta över våra arbeten och vi inte själva skulle behöva arbeta. Skulle vi verkligen (ut)bilda oss, vara skapande, kreativa och lyckliga eller skulle timmarna av verklighetsflykt framför tv, dator och mobil öka?

    Det känns som om förväntningarna på vad livet ska innebära är väldigt höga. För bara ett par generationer sedan var livet ganska utstakat där man var kvar i samma by som där man föddes och där det handlade om att det inte fick bli missväxt för då svalt man ihjäl, till att det nu handlar om självförverkligande och en oändlig mängd livsval. Det är ju svårt att hävda att det var bättre förr, men problemen var i vart fall andra än idag. Kanske är det så att vi har ett behov av att arbeta och känna att vi bidrar till vår egen existens?

    1. Lone H Författare

      Hej Mats!

      Intressant med dina erfarenheter som socialsekreterare. Ja, det vore ju orimligt om basinkomst skulle komma att innebära att tex personer med behov av extra stöd i vardagslivet skulle bli utan sådan — lösningar på det bör byggas in som en del i systemet.

      Vad tror du själv — kommer människor att sitta mer framför TV, dator och mobil för att fly från verkligheten om vi jobbade mindre? Vad skulle du själv göra, och de runt dig, tror du?

      Jag tror att svaret på din sista fråga är ja! Vi vill bidra till samhället, hjälpa människor runt oss, sammarbeta, göra livet härligt för varandra. Och ibland vill vi inte det och bara lata oss. Men det är väl kanske okej också, i perioder? Om saker bli gjorda? Vad tänker du?

      1. Mats P

        Vet faktiskt inte riktigt hur jag själv tänker kring det men inspirerad av Lafargues retoriska stil kör vi på detta:

        Om människan blott blir en konsument utan att själv producera, en varelse som på intet sätt bidrar till sin egen existens, är den varelsen då mer än en parasit?
        Människan blir som tamkatten som ej behöver jaga för sin överlevnad, som skyddas från kyla och väta utan minsta egen ansträngning, en bortklemad skugga av det fria och stolta djur det en gång i tiden var. (och så vidare i ett 50-tal sidor tills slutklämmen) Till skogs, till skogs !* Fly arma människa innan sysslolösheten griper dig och sveper in dig i sin bedövande filt av bekvämlighet.

        *För de som inte vill fly till skogs går det bra att helt enkelt gå till sitt arbete som vanligt (så länge det finns kvar.

        1. Lone H Författare

          Haha, snygg och kul imitation — mitt i prick Lafargue 🙂 Jag förstår din tanke! Men NÅT skulle vi väl ändå ägna oss åt — även om vi själva inte producerar våra varor — konst, musik, diskussioner, ta hand om varandra, plocka svamp?

        2. Ezra W

          Jag har träffat en och annan tamkatt som väl faller in under din beskrivning, och jag tror inte alls att det är ett trivialt problem (även gällande människor!). Förutom motivationsproblem kan sysslolöshet också ha negativa effekter på välmåendet. Visst finns det säkert många som i avsaknad av arbete skulle fylla sina dagar med konst, poesi och diskussioner, men därtill en minst lika stor grupp som snarare skulle söka fly sysslolösheten genom berusning och tom underhållning. Att förlora sitt arbete eller att gå i pension kan påverka mental hälsa kraftigt, och man vet att långa sjukskrivningar vid utvecklad depression snarare ger negativ effekt för tillfrisknandet. Även om minskad inkomst som följd av arbetsförlusten/syssloslösheten kanske kan förklara en del av de negativa effekterna på måendet tror jag att många människor saknar intresse/potential för att fördjupa sig i sina respektive intresseområden och att arbetet därmed är en nödvändig förutsättning för att leva.

    2. Julia S

      Hej!
      Intressant att höra dina tankar om medborgarlönen, jag tänker att det skulle kunna vara som ett komplement till nuvarande system men vet inte alls hur detta skulle kunna utformas på detta sätt.

      Jag tror också att vi har ett behov av att känns oss behövda och att de allra flesta av oss vill bidra till samhället. Jag tänker också att hittills har vi hittat på andra jobb runt omkring tekniken och därför tänker jag att det forfarande kommer att finnas jobb och saker att göra.

  9. Karolina H

    Tema: Arbetskritik

    Jag valde följande stycke ur Rätten till lättja:
    “Hittills har min uppgift varit lätt, jag har endast behövt beskriva ett verkligt och av oss alla alltför välkänt ont. Men att övertyga proletariatet om att man har prackat på det en pervers moral, att den otyglade arbetsamhet som det hängett sig åt alltsedan århundradets begynnelse är den mest fruktansvärda plåga som någonsin har hemsökt mänskligheten; att övertyga proletariatet om att arbetet aldrig kommer att bli en krydda till lättjans nöjen, en välgörande övning för människans organism och en nyttig lidelse för samhällets, med mindre än att det regleras klokt och inskränks till högst tre timmar om dagen – det är en svår uppgift, som överstiger min förmåga. Endast kommunistiska fysiologer, hälsoexperter och ekonomer skulle kunna ta sig an den. På de följande sidorna kommer jag att nöja mig med att visa hur det – med tanke på de moderna produktionsmedlens obegränsade produktivitet – är nödvändigt att hålla tillbaka arbetarnas överdrivna begär efter arbete och tvinga dem att konsumera de varor som de själva producerar.”

    När jag tar mig an detta ämne, så märker jag att det glider undan, som om det är något här jag inte förstår. Antingen är frågan för komplex, eller så är det något jag inte ser. Jag förstår vad Lafargue menar, att genom att arbetarklassen organiserar sig och vägrar låta sig utnyttjas så kan en ny arbetssituation skapas. Och jag undrar, precis som han, varför gör vi inte det?

    Jag kommer själv från arbetarklass och har gjort en klassresa iochmed att jag skaffade mig en universitetsutbildning vid 25. Det jag minns från min uppfostran var hur viktigt det var att arbeta, att tjäna sina egna pengar, att ha hög arbetsmoral och att bidra till samhället. Arbete var det som gjorde en till en god samhällsmedborgare, arbetslöshet var att förakta. Dessa är bara några av de ideal jag matades med. Och jag levde dem. Jag arbetade mycket och hårt, med stolthet. Jag tänkte aldrig i termer av att bli utnyttjad och såg inte det som fel att jag ofta fick väldigt lite betalt för mitt arbete, det var bara så det var.

    Men under/efter min utbildning hände något. Plötsligt ville jag inte arbeta heltid längre. Jag såg inte längre samma fröjd i att arbeta hårt för att tjäna ihop mycket pengar. Jag hade ett par års återfall, på ett arbete jag trivdes med och upplevde som stimulerande, men så gick jag i väggen i samband med att uppdragsgivarna radikalt drog ner på ersättningen för arbetet. Och efter det gick det inte riktigt att komma tillbaka. Känslan av att arbeta på ackord tog över lusten och engagemanget när jag plötsligt behövde tänka på pengarna jag drog in.

    Sedan 1,5 år har jag helt varit utan lust till arbete. Med min bakgrund är detta ett märkligt tillstånd och det är få i min omgivning som förstår mig.
    Jag tror att det är viktigt att förstå att arbetarklassens ideal präntas in i dem från tidig ålder och att det är därför de inte ifrågasätts. De blir en del av identiteten. Och dessa ideal ifrågasätts inte i de vanliga forumen ett barn/ung vuxen rör sig i. Förskola, skola, mainstream-media, det pratas inte om klasser, om olika ideal, om vad livet är till för. Det är en brist. Jag tror att om man vill nå ut med en radikal förändring av synen på arbete så måste man nå folk när de är unga. Att komma ut på skolor och diskutera med ungdomar. Få dem att inta nya perspektiv.

    Jag tycker att flera saker Lafargue skriver om känns aktuella idag, om överproduktion och om fuskande i tillverkning för att skapa varor som inte håller länge. I dessa tider av klimathot så är det ytterst relevant. Jag är så trött på västs inställning till konsumtion. Om något skulle jag vilja angripa den. Vi arbetar för mycket och sen slösar vi våra pengar på skräp. Och kommer sen hem och ser på serier för vi orkar inte göra något annat. Vi slänger bort våra liv. Om vi slutade konsumera skulle tid frigöras och möjligheten att bli kreativ väckas. På alla plan i livet.

    Jag vill också tillägga att jag inte håller med i allt Lafargue skriver. Jag tycker att han ofta raljerar, är nedlåtande och har en stark övertro till kommunismen. Jag tror inte att det finns ett politiskt system som kan frälsa oss, jag tror att så länge människan inte känner sig själv så kan inget system fungera felfritt.

    En fundering jag hade var om vi skulle börja betala skatt i timmar istället för i pengar. Och då skulle just dessa skatt-timmar vara lika mycket värde oavsett vilken lön man hade. Vad tror ni skulle hända då?

    För mig i dagsläget är arbete återigen intressant, men huvudsyftet ska vara brödföda eller stimulans. Jag vill arbeta i huvudsaker för att utvecklas, inspireras, ha roligt, inget mer arbetande för arbetandets skull. Jag kommer helt enkelt att ta lite mer lättvindigt på arbete i framtiden. Jag hoppas att jag med detta val kan inspirera andra. Om jag slapp arbeta för pengar skulle jag också vara glad, eller att se pengar som en oväntad bonus för att jag gjort något jag tyckte var kul.

    Intressant ämne, tack!

    1. Lone H Författare

      Hej Karolina!

      Tack för läsningen! Intressant att läsa om hur dina personliga erfarenheter format tankarna om temat. Ja, det finns en oerhörd komplexitet i frågan och det är svårt att greppa, tror jag, för den enskilde tänkaren. Som Lafargue skriver i citatet du tagit upp — det här skulle ju behöva diskuteras med “hälsoexperter”, ekonomer och andra kunniga inom olika samhällsområden för att man skulle kunna hitta till en fungerande struktur som tar hänsyn till såväl vår hälsa, ekonomi, människans olika behov och planetens, jämlik fördelning av resurser globalt och lokalt, osv. Den komplexiteten tycker jag också syns i kommentarerna till det här temat — det är många olika infallsvinklar och perspektiv som tas upp!

      Vilken spännande idé — att betala skatt i timmar! Hur menar du? Ska pengar inte alls vara inblandade? Hur ska dessa “skattetimmar” omsättas och kunna driva skattefinansierad verksamhet? Förstår om du inte har svar på detta, så klart, men om du spånar?

      Kul att du tyckte ämnet var intressant!

    2. Mats P

      Väldigt intressant det du skriver om hur arbete i samband med att du utbildade dig kom att kännas som mindre viktigt. Det jag funderar på är dock om det verkligen varit utmärkande för arbetarklass att inpränta arbetets värde i sina barn. Min erfarenhet är att det nog varit en ganska typisk inställning i Sverige som väl anses ha en koppling till protestantismen, men tror jag också till folkhemmet. Jag är själv uppvuxen med akademiker/medelklassföräldrar och har samma erfarenhet som dig kring synen på arbete, god samhällsmedborgare och så vidare. Min uppfattning är att synen på arbete generellt sett ändrats mycket de senaste 10-20 åren och att detta är oavsett vilken klass man tillhör.

    3. Julia S

      Hej!

      Tack för dina intressanta tankar. Spännande att läsa om dina erfarenheter och din bakgrund. Jag tror att många värderar mycket av sitt värde i sin karriär och sitt arbete, jag själv är mycket inkluderad och jobbar med detta. Att värdera sitt värde i sina prestationer är verkligen farligt. Jag har många vänner som drabbats av utmattning och att gå in i väggen. Jag blir ständig frustrerad över att systemet och normer fortsätter att vara likadana trots att vi vet att det förstör oss. Så hemskt! Din nuvarande livstil och inställning till arbete låter verkligen vettig och jag tror verkligen att du är en inspiration för andra! Heja dig!

  10. Mikael A

    Arbete, är ett ganska brett begrepp. Att arbeta tror jag är gnaksa naturligt för de flesta männsikor, man har en skapande kraft inom sig. Men arbete kan i värsta fall, vara något själadödande man gör för att ha möjlighet att betala hyran och mat, ett produktivitetsbegrepp, där allting handlar om att producera så mycket som möjligt, och arbetets kreativa, skapande verksamhet har förvandlats till ett främmandegjort (för att citera Kjell Höglunds ”Man vänjer sig”: Och jobbet som man gör, det har man ingenting för, det är någon annan som drar nytta av det, ingen aning vem, man flyttar sina papper, drar sina spakar, hämtar sina pengar, det känns dumt och idiotiskt, men man vänjer sig)
    men också vara något som intresserar en, en hobby, eller vara något som vissa gör för avkoppling, som till exempel fiska, trädgårdsarbete eller sticka. Arbete kan ju också vara hushållsarbete.

    Jag håller i stort med de personer som presenteras i temat, och deras kritik av lönearbete inom den moderna ekonomin. Jag tycker själv att arbetet har politiskt sett blivit lösningen på allt, och när man hör en politiker säga att det är viktigt ”att skapa arbete” låter det i mina öron väldigt konstigt. Om man vill skapa arbete kan man väl i så fall öka klottret på stadens gator, slå sönder fönsterrutor på alla husen, och se till att människor blir mer sjuka. Då har man ju skapat arbete. Eller sänka pensionsåldern, och minska arbetstiden. Det hade ju faktiskt varit mer rimligt än, som de är nu, hitta på jobb som inte behövs, bara för att människor principiellt, ska ha ett arbete att gå till. Till viss del kan man argumentera för att ett lönearbete kan hjälpa människor att integreras, att skapa en mening i deras liv, att skaffa vänner och ett sammanhang, men det skulle man lika gärna kunna åstadkomma med kulturella aktiviteter, sport, eller hobbyverksamhet. Däremot är det många som, om de fick välja mellan att gå till jobbet eller att stanna hemma skulle välja det sistnämnda. Många arbeten, främst låginkomst arbeten, bidrar också till förslitningsskador, för att inte tala om psykologiska sjukdomar som utbrändhet, som i dagens samhälle ses som en folksjukdom. Därför kan jag tycka att det endast är ett parti bland de som sitter i riksdagen som driver frågan om en generell arbetstidsförkortning (Vänsterpartiet, Miljöpartiet hade tidigare frågan i sitt partiprogram, men tog bort den för några år sedan). I P1’s Filosofiska rummet tar Paulsson upp detta med arbetstidsförkortning kontra höjd lön, där de flesta väljer höjd lön. Paulssons svar på detta var, trots att många klagade på att de hade ont om tid och var stressade, fortfarande inte valde att gå ner i arbetstid, var att de (och här menas män) kände att de hade en mer strukturerad miljö i sitt arbete, där det fanns klara regler för vad man skulle göra, och vilka krav som krävdes av en, något som de kände inte förekom i hemmet. Detta är något jag känner igen från föräldralediga pappor, som intervjuades av någon sociolog, om hur de upplevde sin pappaledighet, där många kände att de tyckte att hemmalivet var svårt och repetitivt, till skillnad från deras lönearbete. Nu har jag tyvärr glömt bort vad det var för studie, eller vilket syfte den hade, och inte hittat den heller. Nåja, det var kanske en utsvävning, men jag tror att den främsta anledningen till att folk inte väljer att gå ner i arbetstid, är att konsumerismen lockar en till högre lön, så man kan köpa sig statusprylar, som man egentligen inte behöver.

    Jag tror att den syn som vi har på lönearbetet idag är starkt präglad av den protestantiska arbetsetiken, som Max Weber arbetade fram i ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda” Utgångspunkten var att Weber ville undersöka varför kapitalismen växte sig stark just i västerlandet, trots att andra starka kulturer förekommit innan. Svarat var enligt Weber att den kristna religionen, och främst protestantismen. Som ett exempel drar Weber upp hur de tidiga industrialisterna, i ett försök att få de förkapitalistiska arbetarna att arbeta fler timmar, ökade timlönen, så att arbetaren skulle sätta mer värde på arbetstiden och därmed arbeta mer. Detta fick dock omvänt resultat, då arbetaren snarare valde att arbeta mindre, och få samma lön som innan. Denna inställning ändrades i och med den reformistiska rörelsen inom kyrkan, som till skillnad från den katolska läran, menade att individen var predestinerad till att komma till himlen eller helvetet, istället lärde ut att det var upp till individen själv att förtjäna att komma till himlen. Det främsta sättet att göra detta var att gå in för sitt arbete. Även om den religiösa tonen numera har försvunnit, finns fortfarande tanken om ett arbete som ett medel i sig själv för, och för självförverkligande och frälsning, och det är därför riksdagspartierna driver arbetslinjen så hårt. Det finns något outtalat, att människor, som inte har något arbete att gå till, väljer att slå dank, att de hänfaller till alkoholism och droger, och annat omoraliskt, eller ännu värre, gör revolt mot samhället. Till exempel vara många politiker väldigt ängsliga över att arbetarna skulle hemfalla åt dåligt beteende när Sveriges första semesterlag infördes 1938. Därför infördes riktlinjer, tillsammans med semesterlagen, om hur semestern bäst skulle spenderas, och Svenska Turistföreningen sammanställde en guide med fokus på friluftsliv.

    Det är möjligt att prekariatet enligt Standing skulle kunna bli en förändrande kraft om de lyckades att organisera sig, men det är inte särskilt troligt. De flesta arbetslösa idag är för upptagna med att lösa sina kortsiktiga problem för att engagera sig för något så långsiktigt projekt som där till är ganska abstrakt, det går ju att protestera mot tingens ordning, men man måste ju också komma med ett nytt system som man tycker är bättre. Det försök som görs av AiF är beundransvärt, men måste få mer momentum, kanske om de startade upp ett politiskt parti. Det som är mest intressant för framtiden är dock tanken om basinkomst, som blir mer normaliserat som idé, främst i diskussionen om den ökade automatiseringen av samhället. Jag tycker att basinkomst är en alldeles utmärkt idé. Det enda problemet som jag ser, är att det Det skulle antagligen innebära en ökad arbetskraftsinvandring, för att täcka alla ”skitjobb” som folk troligen inte skulle vilja göra, och som ännu inte automatiserats, vilket skulle i slutändan innebära en ökad polarisering mellan en svensk medelklass och en invandrad underklass.
    Sen tror jag att det är inte ekonomiska problem som sätter upp hinder för att genomföra en basinkomst i Sverige, utan att idén om att ge människor ett bidrag utan en motprestation känns så främmande för den stora massan. Därför behövs fler som Bregman, som kan argumentera för att det faktiskt lönar sig att införa basinkomst, att kriminaliteten och sjukdomar minskar, och att människor generellt mår bättre.

    Jag har själv varit arbetslös i perioder, både självvalt och inte självvalt, och alltid förundrats över arbetsförmedlingens sätt att arbeta på. Någon förmedling är det ju inte fråga om, snarare ett form av kontrollorgan, som skall kontrollera att den som är arbetslös hela tiden söker arbete. Och på så sätt blir ju själva arbetslösheten ett arbete. Deras arbetsmetod går ju ut på att inte skapa en långtidsstrategi för individen att bli fri sitt bidragsberoende, utan allt handlar om kortsiktiga lösningar för att temporärt minska arbetslöshetssiffrorna. Jag har varit med om att bli uppmanad att söka jobb i Stockholm, trots att jag vid tidpunkten bodde i Malmö, med uppmaningen att man måste vara beredd på att göra allt för att få jobb.

    Lafargue’s text är fortfarande skrämmande aktuellt idag, när allt mer arbete automatiseras:En god handknypplerska kan som bäst göra fem maskor i minuten, vissa knypplingsmaskiner kan göra trettiotusen under samma tid. Varje minut för maskinen motsvarar alltså hundra timmar för arbeterskan, eller uttryckt på ett annat sätt: varje gång maskinen arbetar en minut frigör den tio dagars vila för arbeterskan. Det som gäller för knypplingsindustrin gäller i större eller mindre omfattning för alla industrier som har förnyats genom modern mekanik. – Men vad ser vi? Efterhand som maskinen blir allt mera fulländad och gör människans arbete överflödigt med hjälp av sin ständigt växande hastighet och precision, fördubblar arbetaren sin iver som om han ville tävla med maskinen i stället för att förlänga sin vila med den tid som nu frigjorts. Vilken absurd och mordisk form av konkurrens! Idag gör en arbetare i genomsnitt det arbete som två personer utförde 1970, för att inte tala om mängden arbete som man gjorde när Lafargue skrev sin panflett.

    1. Lone H Författare

      Hej Mikael!

      intressant att läsa dina reflektioner om protestantismens kopplingar till den förändrade arbetsmoralen. Har inte läst just Weber men sett liknande kopplingar annorstädes också, till protestantism och kalvinism och idén om att människan ska lyda och nöja sig med vad hon får och hur detta format arbetssamhället.

      Vad gäller arbetsförmedlingen, har du läst Paulsens bok “Vi bara lyder” eller sett dokumentären? Dessa ger en skrämmande insyn i verksamheten.

      Polariserings-problemen du tar upp med ett eventuellt införande av basinkomst — har du tänkt på om det skulle kunna lösas på nåt sätt? Helt spånande tänker jag på någon form av arbetsrotation/samhällstjänst, kanske ett system där alla några timmar i veckan ska utföra vissa enklare arbeten, tex plantera blommor i parkerna och plocka upp skräp, tömma sopor, hjälpa äldre att städa eller ta ett skift på vattenreningsverket och så vidare. Kan man upprätta en värdenorm där sådant arbete värderas högt och anses viktigt och givande? Det skulle också, i alla fall för mig, upplevas också upplevas som enormt lärorikt, att få insikt i hur saker och ting fungerar runt omkring mig. Och så det sociala man skulle få på köpet.

      1. Mikael A

        Hej Lone! Jo, som en reflektion till Karolinas inlägg om arbetsmoral, kan jag hålla med om att det förekommer en stark “arbetsmoral” inom stereotypa arbetarklassjobb. Har haft en väldigt massa arbeten inom olika sektorer, och jag kan tycka att bland hantverkatyrken, städare o.dyl, var inställningen till att maska mycket mindre, även om folk hade synpunkter på arbetsgivaren, och lönen, så var maska, eller t.ex själa från jobbet nåt hhelt uteslutet. Klaga kunde man göra bland kollegorna på fikarasten, men aldrig framföra någon kritik till de överordnade. Som tjänsteman var det mer normalt att säga ifrån om det var något på arbetsplatsen som inte funkade, det fanns till och med tid avsatt för detta där folk fick framföra sina åsikter. Maska och själa fråpn jobbet skedde i det dolda men var ganska vanligt. Inom arbetsklassyrkena skulle man bita ihop och göra sin plikt på ett sätt.

        Jo, jag har läst “vi bara lyder”, rätt skrämmande bok, om hur folk bollas runbt i jakten på att snygga till arbetslöshetsstatestiken. Intressant hur det ska bli nu, när AF dragit ner på verksamheten och persojnalen, om de skall prioritera den bevakande delen eller om de ska satsa på nåt annat.

        En lösning på problemet med polarisering på arbetsmarknaden vore att bygga ut den nuvarande allmänna värnplikten, till att, förrutom att träna unga män och kvinnor till att döda andra för att försvaraq landet, också inbegripa socialt arbete. Vapenfri värnplikt finns ju redan, men man kunde göra den mer omfattande, så att alla medborgare måste spendera ett år med socialt arbete inom kommunen eller stat, barnomsorg, äldrevård, städa parker och torg t.ex, hjälpa bönder eller andra viktiga jobb. Tror jag skulle vara nyttigt för alla, och speciellt för bättre bemedlade att komma ut och se hur andra har det.

  11. Cecilia M

    Hej!

    Ursäkta för sent inlägg! Jag tycker detta har varit ett superspännande tema. Jag har funderat mycket på hur arbetslivet ser ut idag och hur jag vill att mitt arbetsliv ska vara. I dagens samhälle tycker jag mig se stress överallt och oändliga diskussioner om hur en ska få livspusslet att gå ihop. Ansvaret ligger på individen, att kunna koppla av, att prioritera sin tid för att lyckas hitta den bästa balansen. Samtidigt är det samhället som skapat klimatet som gör att vi har stigande problem med psykisk ohälsa, stress, utbrändhet och känsla av att vara otillräcklig. I något av temamaterialet hörde jag att vi ökat våra arbetsdagar drastiskt sedan 60-talet. Intressant nog borde andelen personer som arbetar ökat med nästintill 50% då kvinnor under denna tid kommit ut på arbetsmarknaden. En kan fråga sig hur mycket behovet av produktion kan ha ökat under denna tid. Har vi skapat arbete för att vi ska kunna arbeta mer, och i vilket syfte?

    I filosofiska rummet blev debattörerna förvånade över en studie där en undersökt om personer hellre vill gå ner i tid och få lika mycket betalt eller fortsätta samma arbetsbörda och få mer betalt. Majoritet valde att få mer betalt trots att de innan klagat över att de ville ha mer tid till familj och fritid. Själv tycker jag inte att det är speciellt förvånande alls, det är i princip hur medelklassamhället ser ut idag. En vill hela tiden arbeta mer för att få mer pengar att göra av med på fritiden, medans utrymmet för att göra saker ständigt krymper på grund av tidsbrist. Denna inskränkta tid för fritiden och hemmet gör i sin tur att en vill arbeta mer för att undgå känslan av att vara en dålig förälder/partner och otillräcklig i hemmet. Cykeln upprepar sig. Och om en vill ta tjuren vid hornen, då är det den egna personens ansvar att gå ner i tjänst och hantera de långvariga ekonomiska konsekvenserna som kan följa av detta.

    1. Julia S

      Hej Cecilia!

      Spännande tankar. Du har rätt i att det i dagens samhälle ligger helt på individen och att alla har ständig tidsbrist. Jag tycker också du sätter fingret på det intressanta i att många prioriterar att få mer betalt och gå upp i tid i stället för att få mer tid. Vi är så uppe i systemet att jag tror att vi ofta tappar fattningen om vad som är viktigt för oss egentligen. Ett sorgligt mönster.

      1. Joakim J

        Hej Julia och Cecilia!
        Jag tycker det är viktigt att hålla sinnet öppet för huruvida människor är kapabla att ta sina egna beslut. I många fall tror jag människor gör en nytto-/kostnadsanalys och anser att extra pengar som kan spenderas på en rolig upplevelse för familjen är mer värt än lite mindre stress i vardagen. Det finns anledning att inte tolka alla beteenden som patologier härrörande ur ett ondskefullt system. I den här typen av argument finns det alltid en inslag av egocentrism och en projicering av idéer. Bara för att JAG anser att något är viktigare än något annat måste inte du uppleva detsamma. Troligtvis är ingen av oss ett offer för ett förtryckande system, vi är bara olika.
        Må väl
        /J

    2. Ezra W

      Hej Cecilia!

      Jag tycker det låter märkligt att arbetstiden har ökat sedan 60-talet. Vad är källan till det påståendet? Gäller det Sverige, eller globalt/annat perspektiv?

      Kring stress och utbrändhet tänker jag att det kanske inte är själva arbetstiden som är den viktigaste komponenten – om man känner att man har kontroll över sitt liv och sysslar med någonting man finner intressant kan man nog jobba nästan hur mycket som helst. Kanske har våra förväntningar på vad vår fritid bör räcka till också förändrats, samtidigt som vi förmodligen har otroligt mycket mer stimulering via internet osv.

  12. Ezra W

    Hej! Även jag önskar be om ursäkt för sen leverans av text. Några tankar:

    Jag tycker att diskussionen kring Arbetet är mycket intressant, och liksom i majoriteten av intressanta frågor är jag kluven över mina åsikter i frågan.

    Å ena sidan: den föreställning om arbetets inneboende förjävlighet som bland annat Lafargue ger uttryck för är absolut förståelig utifrån en definition av ”arbete” som en inkomstbringande tvångsåtgärd utförd av en individ för en diffus entitet (”kapitalet”, samhället, industrin osv) som uteslutande genomförs i livsuppehållande syfte. Arbetet är med detta synsätt definitionsmässigt tömt på meningsfullhet och arbetaren bör (såtillvida denne ej hunnit indoktrineras och avtrubbas fullständigt) följaktligen inte känna någonting annat än avsky och ledsnad inför det. Vidare främjar det en bild av arbetet som någonting avskilt ifrån funktion; det blir ett abstrakt fenomen vars drivkraft är ondska och kontroll snarare än att vara ett begrepp som står för samhällets essentiella kollektiva omhändertagande och utvecklande av sig självt.

    Å andra sidan: den synen på arbetet medför samtidigt ofrånkomligen att varje sysselsättning som inte är fullständigt tömd på mening och intresse omöjligen kan kallas för ett arbete. På Lafarges tid bestod en mycket stor del av befolkningen av mycket fattiga arbetare, som arbetade mycket hårt med uppgifter de sannolikt inte var särskilt intresserade av på ett personligt plan. Idag ser samhället mycket annorlunda ut (iallafall i den utvecklade delen av världen). Vi har mycket kortare arbetstid och ett materiellt rikare liv, och en betydande del av befolkningen sysselsätter sig med saker de faktiskt upplever som meningsfulla. Om de uppgifter jag utför under min arbetsdag snarare är en förlängning av mina intresseområden, varför skulle jag då avsky mitt arbete och söka varje möjlighet att förkorta min arbetstid eller medvetet maska på min arbetsplats? Det ter sig absurt för mig som (blivande) läkare. Iochmed att många arbeten idag är extremt specialiserade skulle en drastisk förkortning av arbetstiden (till exempelvis 4h om dagen) också medföra stora problem för utveckling av kompetens och erfarenhet inom det område man är verksam inom. Med min egen erfarenhet av medicin och forskning skulle jag säga att det inom dessa fält är absolut nödvändigt att spendera betydligt mer än 8h om dagen iallafall de första 5-6 åren för att överhuvudtaget lära sig grunderna, och antagligen även senare för att hålla sig uppdaterad med utvecklingen. Idén om att två personer utför lika mycket (eller mer) arbete under 4h vardera som en person under 8h fallerar därmed. Sannolikt gäller detta för många andra arbeten också.

    Å andra sidan är jag såklart fullständigt medveten om att jag tillhör en minoritet av befolkningen (dock ej obetydlig), i det att jag kan kombinera mina intressen och min personlighet med min inkomstkälla. Det finns såklart minst lika många som inte kan göra det, och för vilka arbetet är så meningslöst som det kan bli. Jag har själv haft skitjobb och vet hur det är att göra någonting som man avskyr, och jag skulle nog hellre börja sälja knark eller försöka mig på manlig prostitution än att återgå till att ta emot klagomål på trasiga diskmaskiner via telefon 8h om dagen. Kanske är det just den här typen av arbete som kan och bör kritiseras. Samtidigt som det givetvis är tråkigt och otillfredsställande att utföra ett klassiskt ”skitjobb” så behöver också den här typen av arbeten utföras av någon – det är inte alla arbeten som saknas funktion. Jag tror att det finns en risk för att man genom kritik föder ett slags förakt både inom de grupper som arbetar med den typen av jobb och hos de som har mer angenäma positioner. Varför ska nödvändiga funktioner av samhället betraktas som förknippade med elände och pina? Kanske skulle en uppvärdering av den typen av arbete medföra en större känsla av meningsfullhet hos de som utför dem, än att som exemelvis Lafarge uttrycka det:

    ”The Greeks in their era of greatness had only contempt for work: their slaves alone were permitted to labor: the free man knew only exercises for the body and mind.“

    Ur ett annat perspektiv kan man fråga sig om allt arbete egentligen har någon mening? Förvisso behöver vi städning och omhändertagande av våra äldre, men alla tjänster ser ju inte ut så. Man kan via förenklingar argumentera för att teknisk utveckling har medfört en så drastisk ökning i produktivitet att vi inte borde behöva arbeta särskilt länge alls idag. Även om en betydande minskning av arbetstid har skett så är det inte i proportion till utvecklingen, enligt resonemanget. Istället för att medföra medborgarlön har dock mängd nya arbeten skapats, där många rent objektivt kan definieras som meningslösa. Finns det någon mening i att människor arbetar med försäljning, eller med att producera ändlösa varianter av i grunden överflödiga föremål, eller med ”human resources” och andra svårdefinierade positioner? Kanske är en del av den här typen av meningslösa arbeten ett sätt att hantera problematiken kring ständigt ökad automatisering och medföljande minskade behov av arbetskraft, och kanske finns det bättre metoder. Medborgarlön framställs ofta som ofrånkomligt i förlängningen (och förekommer väl redan idag i viss utsträckning genom bidragssstemet). Sunt förnuft och även dagens situation i Sverige där en generös bidragspolitik lett till kraftig inströmning av invandrare från fattiga länder, vilka sedan (oaktat förklaringsmodell) i hög utsträckning inte bidrar till skatteintäkter, talar dock för att denna metod inte kan genomföras framgångsrikt utan strikta förändringar i rörlighet över gränserna.

  13. Joakim J

    Huruvida den semantiska definitionen av arbete är något positivt eller negativt klingande låter jag de verksamma i SAOL att avgöra. Jag föredrar den fysiska förklaringen; Arbete är inom fysiken den energimängd som omvandlas när en förflyttning sker under inverkan av en kraft. Den härledda SI-enheten för arbete är joule = N·m = W·s = kg·m²/s² – vi kan föreställa oss dessa enheter i relation till mänskligt arbete där investerad tid, kapital och arbete utmynnar i andra produkter. En sorts energiomvandling precis som i fysiken.

    Ur den grunden kan vi extrapolera slutsatsen att ingenting föds ur ingenting. Vi kan inte föreställa oss en värld där arbete inte är nödvändigt och vill vi bibehålla det välfärdssystem vi lever i idag krävs en massa energi in för att få alla bekvämligheter som skola, sjukvård, lägenheter, kollektivtrafik och så vidare. Det är således inte kapitalismen som sätter oss i bojor(slaveri-analogin känns lite väl bombastisk och krass) och tvingar oss i arbete, utan snarare det system vi skapat där det krävs att vi hjälps åt för att skörda frukterna av samhällets framsteg. Ett samhälle som bygger på fördelning av resurser kommer alltid kräva att alla ska dra sitt strå till stacken, eftersom systemet skulle kollapsa om incitamenten leder till lättja. Eftersom jag tror alla här är överens om att välfärden och fördelningen av inkomster är bland det vackraste vi har i Norden så vore det förfärligt om en epidemi av arbetskritik och lättja spred sig. För om det är något vi vet från historien så är det att samarbete och struktur är att föredra över själviskhet och anarki. Naturens lag gynnar endast fåtalet, medan det civiliserade samhället gynnar flertalet.

    UBI är en spännande idé för framtiden, en framtid där en stor del av arbetsbördan tagits över av elektroniska hjälpmedel. Den dagen är inte här än och de studier som gjorts på UBI har varit väldigt missvisande – förutom som fattigsdomsförebyggande. Precis som mikrolån verkar UBI ha en fantastisk effekt på företagande i fattiga områden. De säkra inkomster UBI garanterar möjliggör investering och utveckling. Sömmerskan kan köpa en symaskin, tomatförsäljaren kan köpa en moped och skulptören kan anställa en försäljare. Det är precis så en ekonomisk utveckling ska gå till. Experimentet i Finland blev hyllat på väldigt felaktiga grunder. Premisserna var att arbetslösa fick ett par tusenlappar extra i fickan och sen frågar man dem ifall de trivs. Problemet med detta är att UBI oundvikligen skulle leda till mindre i fickan hos de som har det sämst eftersom tillgångarna skulle fördelas jämnt i populationen, till skillnad från bidragssystemen vi har idag som är riktade mot de som har det sämst. Ett annat bekymmer med att introducera UBI är vad människor ska göra med tiden de får över och hur de ska finna mening i vardagen. Många människor gillar att gå till jobbet och att känna sig som en del i något större. Denna möjligheten måste bevaras och det måste fortsätta finnas incitament för att människor ska ut och aktivera sig – annars lär vi få en ökning av psykisk ohälsa som får den nuvarande förvärringen att framstå som en piss i mississippi. Sammanfattningsvis; UBI är en spännande idé med stor potential och har en viktig funktion att fylla i framtiden. Konsekvenserna av ett sådant system måste dock beaktas och testas på en randomiserad kohort för att sedan göra en nytto-/kostnadsanalys innan vi överhuvudtaget applicerar detta i verkligheten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.