Val, källkritik, nazism och samtalston

I söndags gick Sveriges befolkning till val. Denna vecka vaknar vi upp till ett nytt politiskt landskap. Rösterna är räknade och partiernas färgglada staplar som de senaste månaderna har svajat med varje väljarundersökning har nu landat på sin (kanske) slutgiltiga nivå. Aldrig har det varit så jämt mellan blocken där röda blocket (v+s+mp) fick 40,6 % av rösterna och blåa blocket (m+c+l+kd) fick 40,3 %. Sd slutade på fick 17,6 %. Men ännu finns några röster kvar att räkna så procentsatserna kan komma att ändras – först på onsdag får vi ett slutgiltigt besked när även förtidsröster från utlandet är räknade och kontrollräkningen är gjort. 

Men även då är det många frågetecken kvar att lösa innan talmannen är utsedda och regeringen bildad. Läget har sällan varit så förvirrat och oklart efter ett val. Nu kan vi vänta oss flera veckor av förhandlingar och politiskt spel.
Hur går egentligen regeringsbildningen till? Läs om det på riksdagens webplats.

I väljarundersökningar INFÖR valet fick Sverigedemokraterna ett betydligt högre resultat (det var tal om andra största parti med uppåt 25 %) än de 17,6 % de nu landade på. SD är ändå det parti som ökade mest i årets val – de går upp 4,7 % sen valet 2014, får 62 mandat i riksdagen och ser ut att kunna få inflytande på regeringsbildningen. Sverige ansluter sig till en rad europeiska länder där trenden är att högerpopulistiska partier får ökat inflytande. 

Nu startar vi ett två veckor långt och lite spretigt tema där vi kommer att ägna oss åt fyra olika saker, med två uppgifter:

  • Valresultatet och våra tankar, känslor och åsikter om det – uppgift (se nedan)
  • Högerpopulismens och nazismens framväxt i Sverige
  • Källkritik och fake news
  • Hur vi vill samtala med varandra här i kursen? – uppgift

 

SVERIGE EFTER VALET

Det finns mycket att tänka, känna och tycka om valresultatet. Många är det som i media kommer att ge sin analys på valresultatet, varför det blev som det blev och hur det kommer att påverka framtiden för Sverige.

En uppgift för temat blir att välja ut en krönika, ledare, blogginlägg, radioklipp, artikel, podavsnitt, tv-diskussion eller annat som du tycker tar upp valresultatet på ett intressant sätt. Du kanske håller med om det som sägs, tycker det är intressant ur någon synvinkel eller rent av inte håller med alls. Du kan också skriva en egen valanalys om du hellre vill det.

→ Klistra in en länk till det material du valt, eller hänvisa på annat sätt så att vi andra också kan ta del av det.

→ Berätta vad det var du fångades av och varför du vill dela materialet med oss andra.
Vilka frågor väcks i dig i relation till din valda ”valanalys”, eller allmänt kring valresultatet och framtiden? Hur tror du att valresultatet kommer att påverka din och andra människors vardag i Sverige? Vilka blir vinnare och vilka blir förlorare? Hur blev resultatet i din kommun? I din region/landsting? Och vilka förändringar kommer ske där tror du? Är du eller skulle du vilja engagera dig i partipolitik? Varför/varför inte? Vad skulle du vilja se för reaktioner på valresultatet? Vad tror du är politikens utmaningar framöver?

Känn dig fri att svara på några av dessa frågor eller ta upp andra aspekter och frågor som intresserar dig kopplat till valresultatet.

→ Gör ditt inlägg som en kommentar på denna sida senast tis den 18 sept.

Kommentera minst 2 av dina kurskamraters inlägg senast sön 23 sept.

Tänk på att du såklart inte behöver berätta för oss andra vad du röstat på – diskutera valresultatet kan vi ju göra ändå.

HÖGERPOPULISMENS & NAZISMENS FRAMVÄXT I SVERIGE

Under ett antal år tillbaka har Sverigedemokraternas problemformuleringar om och om igen tillåtits färga det politiska samtalet i Sverige. Med programtitlar som ”Hur mycket invandring tål Sverige?” , på bästa sändningstid, har utgångspunkten för samtal om flyktingmottagande rört sig längre och längre bort från flyktingkonventionens rättighetsbaserade perspektiv — idén om alla människors lika rätt till ett drägligt liv samt staters skyldighet att ta ansvar för människor på flykt.

Bild av Jessica Laurén

I takt med Sverigedemokraternas ökade inflytande växer också det nazistiska hatet och våldet i det svenska samhället. Nazistiska organisationer som Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen (NMR) har drivit valrörelse, i vilken de bland annat åkt till Almedalsveckan i Visby för att med andra nazister mobilisera sig och, med sina egna ord, ”störa folkförrädarna”. Deras insatser runt om i landet har gett resultat. Vi lever nu i ett samhälle där Almedals-besökare attackeras, nazister samlar på sig och bygger egna vapen och barn tros gjort sig skyldiga till ett rasistiskt motiverat mord. Om och om igen tvingas vi läsa om hur våra asylboenden brinner. Förintelseöverlevare trakasseras för sina vittnesmål från nazismens herravälde och beskriver rädslor sprungna ur ett samhällsklimat som allt mer påminner om Hitlers 30-tal.

Tyvärr är ovanstående exempel bara ett axplock ur det hav av våldsamma och hatiska företeelser som översvämmar Sverige idag. Som ursäkt för detta hat och våld mot minoriteter utnyttjar och uttöjer högerpopulisterna gång på gång yttrandefrihetsbegreppet. Vi som tror på ett jämlikt samhälle för alla står inför nya utmaningar. Hur ska vi bemöta denna våldsamma rörelse? I vårt grannland Finland har NMR förbjudits. Kan det vara vägen att gå, också för Sverige? Enligt rasdiskrimineringskonventionen, som Sverige skrivit under, ska rasistiska organisationer förbjudas. Samtidigt menar vissa att ett sådant förbud inte skulle vara möjligt i Sverige. Karl Poppers toleransparadox (nämnd av vår kurskamrat Joakim i sin kommentar under introveckorna), med frågan hur mycket kan vi tolerera de intoleranta?, gör sig gällande. 

I samband med valet 2014 släppte P1-programmet Filosofiska rummet ett intressant och viktigt avsnitt om nazismen och yttrandefriheten. Nu vill vi återigen plocka fram, damma av och lyssna på programmet, eftersom att frågorna som tas upp tragiskt nog kommit att bli än mer angelägna i dagens valkontext.

Vi har inte en uppgift kopplad till denna rubrik men vill du kan du såklart ta upp vilka frågor och tankar som väcks, antingen som inlägg nedan på denna sida eller i denna tråd i kursforumet.

KÄLLKRITIK OCH FAKE NEWS

Extremhögern skriker fake news i traditionella mediers öron. Jimmy Åkesson kallar public service-kanalen P3 för ”skitkanal” och ”vänsterliberal smörja”, och lägger till att han skulle lägga ner den om han hade möjlighet. Försöken att utpeka kritiska röster som fake news blir paradoxal i en verklighet där de verkligt falska ”nyhetssidorna” sprutar ut artiklar efter artiklar i medielandskapet. Sociala medier tycks ha blivit en motor för populism och känsloladdade budskap, och inlägg från anonyma sidor med högerpopulistisk agenda massgenereras  på Facebook. Trenden blir löjeväckande, och för många av oss skrämmande, i kombination med fake news-retoriken, intoleransen mot kritiska röster och dessa hot om nedläggning av verksamheter med värderingar annorlunda än högerpopulisternas. I SD:s budgetmotion till 2017 står det att man vill ta bort det ekonomiska stödet för ”uppenbart samhällssplittrande, mångkulturalistiska verksamheter samt verksamheter präglade av politisk extremism eller ensidig politisk påverkan”. Med SD vid makten hotas därmed också den frihetliga grund som folkhögskolan och folkbildningen alltid stått på, och kurser som den vi ägnar oss åt just nu riskerar att mista sin finansiering. 

I IRL-samhällets digitala parallellvärld är det alltså viktigare än någonsin att vara källkritisk. Nedan följer några rekommendationer på material att fördjupa sig i. Inte heller under denna rubrik har vi en specifik uppgift, men det finns även här möjlighet att kommentera innehållet i kommentarsfältet nedan eller i denna tråd i kursforumet.

  • A Field Guide to ”Fake News” (kontext USA) hittar du här
  • Här analyserar Kajsa Falasca, universitetslektor i medie- och kommunikationsvetenskap, Trumps valrörelse i USA, och här kan du lyssna på ett kortare klipp där hon berättar om en ny forskargrupp som fått uppgiften att analysera den svenska valrörelsen
  • Här nedan kan du lyssna på ytterligare ett Filosofiska rummet-avsnitt, i vilket det samtalas om kunskapsresistens.

“I dagens globaliserade och digitaliserade medielandskap tycks det viktigare att övertyga, vinna debatter och sälja in sina känslomässiga eller kommersiella budskap än att förmedla fakta, sprida kunskap och faktiskt ha rätt. Auktoritära ledare och icke-demokratiska stater har lättare än någonsin att sprida sin propaganda. Okunniga människor struntar i forskningen och tror istället blint på halsbrytande konspirationsteorier.

Stämmer verklighetsbeskrivningen ovan, och i så fall: Vad beror den på och hur kan vi ändra denna verklighet?”

  • Metros satsning Viralgranskaren har avslöjat en stor mängd falska artiklar. Här nedan är lite av deras material. Den senare filmen är ett program gjort i samarbete med UR Skola och är riktat till just skolelever.

HUR VILL VI SAMTALA MED VARANDRA HÄR I KURSEN?

Tänk på någon gång du hade ett samtal eller diskussion som du verkligen uppskattade som givande. Ibland uppstår ett särskilt ’flow’ i ett samtal eller så känns kontakten med den eller de du pratar med extra härlig. Kanske lärde du dig något nytt om dig själv, världen eller din samtalspartner? Kanske fick du en aha-upplevelse, en insikt, ”polletten trillade ner” eller du kunde äntligen hitta ord för vad du tidigare bara anat. Kanske kände du genuin nyfikenhet från den andra?

Här i Glokala tankesmedjan kommer vi under året att föra samtal och diskussioner med varandra om ett antal teman. Det kommer, antagligen, inte att vara samtal om vädret, drömresan eller hunden utan om teman som berör såväl våra livsval, vardag och framtid som skeenden i världspolitiken, lokalsamhället och miljön.

Vi hoppas och tror att vi får många givande samtal genom kursen som kan vara lärande, berörande, ögonöppnande, perspektivskiftande och hjälpa oss att hitta till våra tankar och åsikter. Vår förhoppning är att Glokala tankesmedjan ska vara en plats där vi nyfiket får testa nya tankar och åsikter och att det är ok att byta perspektiv och åsikt. 

Vi kommer att agera för att Glokala tankesmedjan ska vara en plats där diskriminering och kränkningar inte förekommer.

–> Uppgift nr 2 till dessa veckor blir att reflektera över hur du vill att vi samtalar i kursen och på plattformen. Svara på frågorna nedan, eller reflektera fritt kring ämnet, senast tors 20 sept. Vill du får du såklart gärna kommentera de andras inlägg.

–> Lägg in din reflektion i denna tråd i kursforumet.

När blir ett samtal givande tycker du? Och när blir det inte givande?
Vad finns det för utmaningar med att samtala på nätet?
Vad är viktigt för dig du ska känna dig trygg i ett samtal?
Vad kan du göra för att bidra till att en konstruktiv och givande samtalston uppstår i vår kurs?

38 thoughts on “Val, källkritik, nazism och samtalston

  1. Joakim J

    Jag tycker det är viktigt att distingera mellan NMRs problematiska uttalanden och deras anti-demokratiska handlingar, t.ex. våld mot meningsmotståndare i försök att tysta dem. Det förstnämnda är, om än oönskvärt, ej olagligt ifall det inte går över gränsen till hets mot folkgrupp och måste accepteras enligt lag. Därmed inget sagt att vi ska gå denna relativistiska världsåskådning till mötes.

    Skillnader mellan folkgrupper är mindre än skillnader mellan individer inom grupper, varav det inte går att härleda en individs beteende från dess grupptillhörighet. Detta ger all rasistisk generalisering fel ur en vetenskapligt synpunkt. Att uttrycka sådana åsikter bör först betraktas som en brist på information, där man på ett pedagogiskt sätt försöker förklara vad den allmänna konsensusen i den vetenskapliga litteraturen säger. Bibehålles rasistiska åsikter trots detta finns det en mängd sociala straff, som uppsägande av vänskap och ignorans vilka kan användas för att förändra en människas beteende, utan att kräva rättsliga påföljder och förbud.

    När inget av detta fungerar kommer vi fram till NMRs 160 medlemmar. De är uppenbarligen icke-normativa individer som inte påverkas av samhällets normer och kulturuttryck. Även om de kan utgöra fara mot människor i deras närhet, når inte deras antal en status som är farlig för demokratin och större rättsliga åtgärder bör inte krävas för att motverka dem.

    En inskränkning av yttrandefriheten hade därför troligtvis inte påverkat NMRs nuvarande medlemmar speciellt mycket, men kan ge en extremt negativ effekt på opinionen. Vi vet att organisationer med stora tillgångar försökt hindra information tidigare, för att behålla narrativet och således makten att bestämma gott och ont. Risken är att en inskränkning av yttrandefriheten hade lett till en ännu större misstro för de humanistiska värderingar vi upphöjer till lag.

    Om vi tror att människan är empatisk, hellre gör gott än ont, bör vi inte inskränka det framgångsrecept vilket gjort den sekulära, upplysningsfilosofiska staten så framgångsrik utan tågar på i tidigare utstakad riktning och försöker återetablera rationalitet som dygd.

    Angående ”Fake News” har jag bara kortare kommentarer:
    1. Vad får folk att tro på ”Fake News” – I UR skola:s program tar de upp en satirnyhet om att midsommarfirandet är rasistiskt. Liknande artiklar om huruvida svenska flaggan är rasistisk eller ej har dominerat debattsidor i etablerade medier under flera år. Att folk tror att en satirtidningsartikel är sann beror helt enkelt på att det är tillräckligt likt den rådande debatten

    2. Är ”Fake News” fejk? – För att fortsätta på ovan givna exempel så var ju självklart inte artikeln sann. Frågan är ju däremot om det finns folk som tycker midsommarfirande är rasistiskt samt om det finns en möjlighet att någon skrivit en debattartikel om detta. Svaret på båda dessa frågor är troligtvis varav vi kan dra slutsatsen att även om artikeln inte är skriven som en sanning så existerar dessa åsikter vilket inte heller gör den falsk.

    3. Teorier som baseras på subjektiva upplevelser bör inte betraktas som sanna eller falska utan snarare som mer eller mindre troliga.

    4. Gör ”Fake News” skada? Jag hör väldigt mycket om att fake news är farligt men det är oerhört svårt att avgöra om det ändrar människor åsikter eller om det helt enkelt konfirmationsbias, där folk stöttar sina tidigare åsikter med mer data.

    5. Vill man verkligen ta krafttag mot ”Fake News” bör man lära ut statistik i skolor och förespråka en misstro mot alla tyckonomier vilka beskriver människor som onda och goda, såväl till höger som till vänster på den politiska skalan.

    / J

    1. Lone H Författare

      Tack för intressanta synpunkter, Joakim.

      Jag tolkar det som att du tycker att vi inte ska förbjuda rasistiska organisationer, utan istället sprida den kunskap som finns, och som gör det totalt irrationellt att tänka rasistiskt. Du skriver, om NMR; ”Även om de kan utgöra fara mot människor i deras närhet, når inte deras antal en status som är farlig för demokratin och större rättsliga åtgärder bör inte krävas för att motverka dem.” Hur ska vi skydda de människor som utsätts för deras hat? Är vi inte som samhälle skyldiga till detta – att skydda de utsatta – även i de fall där våldet enbart är verbalt? Och i förebyggande syfte, när vi vet att de faktiskt beväpnar sig?

      Vidare skriver du att vi behöver ”återetablera rationalitet som dygd”. Ja, visst! Jag ser kunskapsutjämning som en av de viktigaste och största utmaningarna under kommande mandatperiod – vi behöver samtala om vår historia, om faktisk fakta, om statistik, som du skriver, om perspektiv som saknats i upptakten till valet i år. I dagens förvirring kring vad som är sant och falskt, när falska nyheter så lätt sprids på sociala medier, när känslor har fått ta överhanden och förnuftet fått backa – hur ska vi göra detta?

      1. Joakim J

        Hur vi ska skydda individer från andra individer är en fråga som skulle kräva en hel pamflett med argument och motargument, men som ett direkt svar på din fråga tycker jag att vi som samhälle är skyldiga att skydda våra medborgare och därför har vi gett makt och polisväsendet. Hur mycket vi sedan ska kränka människors integritet och straffa innan brott begås på sannolikhet att brott kommer begås är en stor fråga med många felslut som lätt leder till tyranni och oskyldiga som straffas.

        Angående förnuftet som dygd finns det ett par åtgärder vi kan införa direkt! Lär ut vetenskaplig metod i skolan, lär människor att skilja på kvalitativ och kvantitativ forskning(den förra kallas inte forskning i de flesta andra länder; jämför t.ex. gender studies och litterature studies med svenskans genusforskning och litteraturvetenskap) och lär ut sanningen. Ämnen som är kontroversiella kan inte bara skuffas undan, utan lär istället ut hur skillnader på gruppnivå inte speglar en individ eller att p.g.a. olika fördelning i en normalfördelningskurva så kan ett medel te sig olika i extremerna. Allt detta är viktiga verktyg för att barn och ungdomar ska lära sig tänka. Vi kan inte förvänta oss att människor ska agera rationellt ifall vi inte ger dem verktygen som behövs för att göra den analys som krävs.

        Hoppas detta besvarade dina frågetecken i mina synpunkter
        Vänliga hälsningar
        /J

        1. Karolina H

          Instämmer till fullo i ditt förslag om hur man kan minska rasismen Joakim. Kunskap är av största vikt här. Ungdomar idag utsätts för ett enormt informationsflöde så att lära dem saker som källkritik och statistik borde vara grundläggande. Sen tror jag ändå att det kan vara svårt att komma förbi det personliga tyckandet enbart med hjälp av kunskap om vetenskapsmetodik. En får ta med i beräkningen att barn lever i ett familjesystem och det systemet kan ha åsikter som etablerats som sanningar och då kan det vara svårt att nå dem. Konfirmeringsbiasen har verkat länge på dem.
          Dessutom är rasism ett känsloladdat val många gånger, det är en del av en livssyn, att vissa är bättre än andra, att hat är en acceptabel känsla att ge uttryck för osv. Jag tror man får börja redan i förskolan att prata om människors lika värde, att alla är lika på insidan osv om man ska ha en chans att nå dem.

    2. Helena N

      Hej Joakim, jag gillar ditt resonemang kring om det är lämpligt att förbjuda organisationer som NMR och vad vi riskerar om vi gör det. Gav mig lite nya perspektiv i den frågan. Det är lätt att bli upprörd och arg och dra slutsatsen att de ska förbjudas men det tar lite längre tid att stanna upp och reflektera kring konsekvenserna.

  2. Helena Nilsson

    Jag har valt att dela två artiklar med er som båda fångar vad jag oroas av efter valresultatet.

    Den första artikeln är en insändare i Smålandsposten skriven av en lärare till mig på min gamla gymnasieskola i Växjö.
    http://www.smp.se/debatt/ar-svenska-politiken-en-fotbollsmatch/
    Artikeln handlar om de mycket kännbara konsekvenser som valresultatet kan komma att ge de elever som saknar permanent uppehållstillstånd beroende på vilka som får makten och hur samarbetet med SD kommer se ut. För mig var det en påminnelse om att för vissa kan det här valresultatet innebära en rädsla och som är svårt att sätta sig in i för oss som aldrig har behövt fly från vårt land. För mig är valresultatet en (väntad) besvikelse men det är ändå lätt att tänka att om fyra år är det val igen och då får vi hoppas att resultatet blir bättre. Oavsett hur en framtida regering ser ut innebär den inte något hot mot mig den närmaste tiden (återkommer till ett mer långsiktigt hot alldeles strax) men läget ser helt annorlunda ut för andra där valresultatet kryper in under skinnet, kanske i form av rädsla för sitt liv.

    När jag läser artikeln tänker jag också på en film vi såg tillsamammans under kurshelgen på Moderna muséet. Den handlade om en israelisk stridspilot som vägrade bomba en skola i Beirut och valde att släppa bomben i havet i stället. Berättelsen om piloten har blivit till en myt som utforskades av konstnären som gjort filmen. Den typen av berättelser älskas av oss människor, andra exempel är filmen om Oskar Schindler och berättelserna om hur fiskare i Limhamn smugglade judar över sundet under andra världskriget. Vi myser vid tanken på de människor som visar civilkurage och står för humanistiska värden i en mörk och svunnen tid. Det är däremot väldigt svårt att vara den personen i sin egen tid. Artikeln får mig att fundera på vad civilkurage är, vilken människa vill jag har varit när jag ser tillbaka på mitt liv, hur kan jag på ett konkret sätt visa civilkurage och var går min gräns, vad vågar jag?

    Den andra artikeln är skriven av DN’s Björn Wiman och fanns att läsa i söndagens kulturdel. Artikeln heter ”Välkommen till Crazytown” och länken är https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-valkommen-till-crazytown-har-rader-ingen-kris-i-klimatfragan/

    Artikeln handlar om att vi inte har tid med politiskt käbbel utan behöver kavla upp armarna när det kommer till klimatfrågan. De kommande fyra åren kan vara direkt avgörande för om vi klarar klimatkrisen eller inte. Den regeringen vi får kan vara den sista med makt att från svensk horisont göra något åt klimatkrisen innan vi kastas i en oåterkallelig utveckling.

    Just detta är den fråga är den som oroar mig allra mest. Vi har inte tid med Jimmy Åkesson som hävdar att kopplingen till sommarens torka och klimatförändring var ett populistiskt utspel. Med honom och SD i fokus tvingas tyngd läggas på andra frågor och det kan bli svårt att få igenom beslut för att satsa på klimat och miljö. Här tror jag den allra största utmaningen ligger under de kommande fyra åren.
    Något som är intressant här är att vi som röstat ser på hot på så olika sätt. Jag oroas enormt mycket av klimatfrågan medan andra oroas av att människor från andra kulturer kommer hit och gör samhället otryggt. Jag läste en artikel i DN för några månader sedan som handlade om forskning som visar att vi människor har typ sex nyckelvärderingar som styr våra beslut, typ trygghet, frihet, lojalitet, solidaritet. Är man konservativt lagt så är trygghet och lojalitet mer viktiga än frihet och solidaritet osv. Detta gör att vi ofta pratar om varandra, vi pratar utifrån våra egna nyckelvärderingar och förstår inte att samtalspartnern inte förstår oss. För att övertyga många människor så måste alla nyckelvärderingarna bemötas. Ja, ungefär så uppfattade jag det, försöker hitta artikeln man lyckas inte. Är det någon som känner igen detta så tipsa gärna, skulle vilja fördjupa mig mer i det för det stämmer väl med min känsla av att prata förbi människor med andra åsikter.

    1. Lone H Författare

      Kopplingen du gör mellan hur vi hyllar dåtidens civilkurage samtidigt som vi ofta är rätt så ”fega” i vår egen tid är intressant. Jag har läst så många berättelser om situationer där någon utsatts för rasism eller sexism i det offentliga rummet, och ingen i närheten säger ifrån. De står bara som paralyserade och ser på. Några av oss pratade lite om detta på vägen från utställningen på Moderna Museet. Jag tror att man rent av behöver öva på att våga säga ifrån. Om man har erfarenheter av att ha gjort det, som ett minne i kroppen, kommer det vara lättare att komma dit nästa tillfälle det behövs. I Malmö finns en grupp som håller på med forumteater för att öva på just civilkurage. Jag har varit med en gång, och kan rekommendera att prova det! Då spelar man upp konkreta situationer, ibland plockade ur verkligheten, och så får man helt enkelt öva på att reagera och säga ifrån. Vardagens Civilkurage kallar de sig, och finns att hitta på facebook. Jag tänker också på att det är så lätt att i efterhand komma på vad man skulle ha sagt, ett perfekt ”svar på tal”, men att huvudsaken faktiskt är att man reagerar, visar att man inte håller med och att man står på den utsattes sida, och att det kanske inte är så viktigt exakt hur eller vad man säger. I sånna här situationer är det ju inte lika mycket man riskerar som i fallet med piloten som vägrade lyda order, men ändå en risk. Och det kanske är en plats att börja, om man vill utmana sig själv att bli mer modig för omvärldens skull.

      Jag försökte söka efter artikeln du minns om nyckelvärderingar, men kan inte hitta den. Det låter intressant, och som ett relevant underlag för samtal om nutiden. Tänk om politiker, journalister och andra i den offentliga debatten förde samtal om grundläggande värderingar, om visioner, om var vi vill komma som mänsklighet. Glad att få göra det tillsammans med er här på tankesmedjan.

      1. Miranda W

        Hej Lone,
        Ja, jag kommer ihåg att vi pratade om civilkurage på vägen från muséet och förslaget om att träna på det i vardagliga kanske mindre akuta situationer är en tanke som fastnat lite hos mig. Det var bara någon dag efter jag kom hem från Malmö som jag var ute i mitt centrum och såg en typ 10-årig kille slänga plasten från sin godisklubba framför sig på marken. Jag kände att jag ville säga något och blev rätt irriterad ( vilket inte brukar vara min vanliga reaktion- men kanske att diskussionerna om civilkurage i malmö påverkade mig) . Men jag visste inte vad jag skulle säga så jag gjorde inget iallafall! Funderade på att ta upp den och slänga den så att de skulle se det men nja, det blev inte så heller. Sen i efterhand kom jag på vad jag skulle sagt såklart. Så känner igen mig i att bli paralyserad och komma på det perfekta svar på talet i efterhand. Kände bara för att dela med mig av denna vardagserfarenhet. 🙂

    2. Karolina H

      Hej Helena!

      Civilkurage, en så enormt viktig fråga. Varje dag har vi möjlighet att påverka vår omgivning, på ett väldigt konkret sätt, nämligen att säga till när vi tycker att något är fel. Att träna upp förmågan att lyfta en fråga i stunden och verkligen medverka i vårt eget och varandras liv borde ingå i grundutbildningen. Storstaden uppmuntrar till motsatsen, jag tänker t ex på bystander-effekten, ju fler vittnen desto troligare att ingen ingriper. Hemskt. Hur blir vi bättre på civilkurage?

      Och ja, vi drabbas olika av SD:s framfart, bra påminnelse. Jag har nog också haft tanken att deras popularitet är något övergående, men under tiden drabbas människor.

      Jag försökte också hitta artikeln om nyckelvärderingar, den verkade intressant, men det enda jag kunde hitta vara tt den verkar ha stått i GP inte DN 🙂 Jag hyser samma uppfattning som du, att vi pratar om varandra för att vi tycker olika saker är viktiga och att vi tyvärr generellt har en ganska egocentrisk världsbild som förvårar kommunikation.

      SD har lyckats väldigt bra i att göra sin fråga till den viktigaste och det tycker jag är ett misslyckande från de andra partierna. De har av någon anledning, rädsla att förlora väljare kanske, låtit invandringen bli en avgörande fråga, vilket får mig att känna minskat förtroende. Antingen har man ignorerat eller spelat med i det spel som SD valt. Svagt. Jag är inne på samma linje i min valanalys.

      1. Helena N

        Mmm, det är verkligen intressant. Jag tänker att det är så svårt för att det går emot våra naturliga instinkter som människa, vi är sociala varelser som är beredda att göra väldigt mycket för att passa in och inte hamna utanför gruppen. Att ta första steget och säga ifrån är att visa väldigt stort mod, vi vet inte hur det kommer bemötas av resten av gruppen, och risken är att bli utesluten eller förlöjligad. Kanske inte konstigt att vi måste träna oss och bestämma oss för att försöka vara modiga.

    3. Miranda W

      Bra skrivet Helena, tack för nya perspektiv!
      Jag tänker lite liknande som du att valresultat oftast kan vara nästan en fråga om liv och död eller en fråga om liv eller lidande för människor som redan inte har det så bra ( som till exempel nyanlända som du pratar om), medan den majoritet som redan har det bra och som även i större mån röstar, inte påverkas nästan alls av valresultatet vilket kan tyckas lite …orättvist. Men huruvida detta borde påverka hur vi hanterar frågor om nyanlända osv, är en annan diskussion, detta är bara en aspekt bland flera tänker jag! Resonerar gärna kring frågan om nyanlända här och nu också eller så kan vi ta det en annan gång! 🙂

      Jag tycker även att du är väldigt on point det du säger om att vi inte har tid för Jimmy Åkesson som hävdar att kopplingen till sommarens torka och klimatförändring var ett populistiskt utspel. Det tycker jag är så sant! Och det du sa om att de kommande fyra åren kan vara direkt avgörande för om vi klarar klimatkrisen eller inte. Det är redan en svår situation.C och MP prioriterar iallafall frågan och tar det på allvar. Men jag tänker att det inte är tillräckligt att prioritera frågan när läget är akut- då måste också ha goda lösningar tänker jag. Har MP och C det? Eller om S och M bara prioriterade frågan mer, hade de kanske kunnat bidra med ännu bättre lösningar än MP och C? ( Säger jag utan någon som helst expertkunskap om MP och C:s förslag till lösningar) Men vad jag vill komma fram till är, att om det är en svår uppgift till och med för MP och C. Hur ska då SD klara det ( som inte ens erkänner problemet)?

    4. Emma I

      Det sista du nämner Helena – kring nyckelvärderingarna. Utan att ha läst den artikeln så påminner det mig om en workshop vi arrangerade på Glokala för flera år sen. En person från nätverket Valuesandframes.org utgick från rapporten ”Common cause – working with our cultural values” och guidade oss genom frågorna ”Varför lyckas inte den samlade miljö- och rättviserörelsen åstadkomma förändring i beteenden och attityder hos människor, trots alla övertygande argument och genomarbetade kampanjer?” och ”varför reagerar inte fler?” Frågor som ju (tyvärr) är aktuella ännu…

      Det var nu flera år sen jag tittade på rapporten men blir sugen igen: https://valuesandframes.org/resources/CCF_report_common_cause_handbook.pdf

  3. Julia S

    Ett nationalistiskt parti med rötter i nazismen tar i valet 2018 platsen som tredje största parti och Sverige befinner sig i ett mycket svårt parlamentariskt läge. Begreppet politisk ångest har myntas och används flitigt i min vänkrets. Inget vet vad de ska rösta på, alla är förvirrade och något som håller i sig när valresultatet nu har nått befolkningen. Valresultatet som egentligen inte är något resultat alls, alla och ingen är vinnare.

    Regeringsbildningen är så oklar som det kan bli i nuläget. Personligen tycker jag att ett upplösande av blockpolitiken skulle vara spännande. MPs stöd för Annie Lööf som statsminister är ett intressant inslag i debatten. För tillfället håller de flesta partier dock fast vid sina ståndpunkter och endast framtiden kommer visa vem (om någon) som kommer ge sig vika och offra sig för det större och för stabilitet. Mina tankar går till en Grotesco sketch med namnet Ett framtidsscenario som sändes på SVT i December 2017. Sketchen visar valet i Sverige 2022 och att valet blivit en slags TV tävling där alla röstar direkt och i sina mobiler. Sketchen slutar med att SD/KD/M vinner och bildar regering. Jag har tänkt mycket på den sketchen. Hur läskigt bra den målar upp den nuvarande politiska situationen och i sin skruvade form visar på en av mina och många andras största politiska rädslor. Nu är den sketchens resultat inte långt från verkligheten och ett av de reella regeringsalternativen, möjligen inte det mest troliga men ett av alternativen.

    I veckans Godmorgon Världen i P1 diskuteras de strategier som används av de andra partierna för att motverka SD. I stort sätt samtliga kända strategier har använts för att stoppa SD har egentligen misslyckats för att partiet fortsätter att växa. I programmet tas alternativet om att ge SD reell politisk makt upp och vad det skulle leda till. Det talas om att det kan leda till att minska partiets popularitet, att partiet får lägg ifrån sig offerkoftan och att deras röster möjligen skulle dränkas och tas upp av de andra partierna. Samtidigt kan det också bli precis tvärtom och ge dem ännu mer stöd och etablering i det politiska landskapet.

    Vad som än händer, om det blir en regering med stöd av SD eller inte, är en slutsats att den politiska teater som nu spelas i Sverige är regisserad av Jimmy Åkessson. Åkesson har både satt tonen för samtalet och satt agendan för politiken så med eller utan reellt inflytande har han haft en otrolig stark påverkan på samhället och politiken.

    Föregående reflektioner leder in på högerpopulismens och nazismens framväxt i Sverige. Eftersom de etablerade partierna har antagit stora delar av SDs retorik och syn på invandring är mycket av det som ansågs vara rasistiskt för några år sedan inte märkvärdigt idag. Såklart är detta ofantligt obehagligt. En händelse som kan kopplas till utvecklingen och som visar hur farlig den är, är mordet på en EU-migrant i Huskvarna i början av augusti. Det är mycket med mordet som är fruktansvärt. De som är misstänkta för mordet är pojkar i de yngre tonåren och verkar vara ett resultat av en hatisk diskurs fått fräste och normaliserats på bland annat sociala medier av vuxna människor i huskvarna. Diskursen har normaliserat mobbning mot mannen och antagligen fått pojkarna att avhumanisera mannen och därmed rättfärdigat de trakasserier som till sist lett till dödligt våld. En ytterligare aspekt som gör situationen ännu värre är att mordet inte fått det mediala genomslaget som andra mord ofta får. Jag tror att det tyder på ett resultat av samhällets gemensamma avhumanisering av EU-migranter som gjort oss mer oberörda till ett mord och trakasserier mot dessa människor.

    Jag kan inte annat än att koppla utvecklingen till folkmordet i Rwanda, där ett av de viktigaste redskapen som drev människor till att mörda sina egna grannar var diskursen och avhumaniseringen av folkgruppen Tutsier. Yttrandefriheten i landet användes för att sprida hat och framförallt hade radiokanalerna en betydande roll. Rwanda anklagas ofta idag för bristande yttrandefrihet och det har sin grund i landets historia och hur den användes som ett redskap i folkmordet. Därför har många rwandier en stor respekt för den helt oreglerade yttrandefriheten och stödjer därför i hög grad statens relativa kontroll av medier. Inskränkningar av yttrandefriheten är ett svårt ämne och det klingar inte speciellt fint. Men när det kommer till hets mot folkgrupp som Nazism i sin natur är, har Sverige ju en lag kring det och därför anser jag att det inte blir en inskränkning i yttrandefriheten utan snarare ett skydd mot hat och en förlängning av lagstiftningen hets mot folkgrupp.

    Länkar:
    Tyvärr finns inte sketchen från Grotesco längre på svtplay …
    Godmorgon, Världen! i P1s avsnitt: https://sverigesradio.se/avsnitt/1144368

    1. Karolina H

      Så synd att sketchen är borta, den hade varit kul, och kanske skrämmande, att se. Ja, Jimmy Åkesson har fått skriva den politiska agendan för valet 2018 och det är för mig ett intressant mysterium. Hur gick det till? Vad var det som fick de andra partierna att låta detta ske? Om ni andra har några uppslag/idéer kring vad motiven kunde vara så är jag intresserad! Det är ett stort misslyckande för svensk politik.

      Jag tänker som du vad gäller nazism och rasism, det bygger på hets mot folkgrupp och borde därför behandlas som det lagbrott det är. Jag förstår inte egentligen hur t ex SD:s valfilm kan betecknas som något annat än hets mot folkgrupp. Det skulle nog vara behjälpligt att titta närmare på Rwandas exempel och se hur de hanterar saker annorlunda efter folkmordet, tack för ett upplysande exempel.

    2. Emma I

      Jag såg den sketchen – tragikomiskt likt! Förutom att valresultatet inte blivit klart lika snabbt som en knapptryckning i verkligheten precis. ☺

      Ja, SD har verkligen lyckats med att sätta sina frågor som dagordning för det politiska samtalet. Kan det vara en ängslighet hos de andra partierna som gör att de inte vågar föra sina hjärtefrågor utan hoppar på det samtalet som låter mest? Kanske en ovana att prata ideologi och tron att de skulle förlora väljare på det. Jag funderar också på vilken roll media har i att det blivit så. Vilka frågor och händelser får mediaplats?
      Eller kan ett svar helt enkelt vara att det även säger någonting om partiernas egna relation till rasism och de väljare de vill locka? Alltså att de själva också är ansvariga den dagordningen.

      Väldigt relevant, och obehaglig, koppling du gör mellan mordet i Huskvarna och folkmordet i Rwanda. Och intressant hur de i Rwanda efter folkmordet agerat kring yttrandefrihet, hade varit intressant att höra mer om.

  4. Cecilia M

    https://www.sydsvenskan.se/2018-09-12/sedan-nar-blev-det-tontigt-att-vara-empatisk-liksom

    Jag valde denna artikel då jag tycker den berör flera ämnen om valresultatet. Precis som Maria G Francke är det enda jag ser och hör missnöje över SDs stora vinst. Samtidigt bor jag i det landskap som i princip färgats gult på röstkartan. Jag har funderat över detta, vem är det i min närhet som röstar på SD? I en annan artikel i Sydsvenskan (”Skåne är inte erövrat av SD – det bara ser ut som det”, 10/9), poängteras det att även om Skåne är majoriteten gulfärgad på kartan så röstar 3/4 inte gult. Det är på ett sätt betryggande, men å andra sidan oroväckande att SD har runt 25% stöd. Trots detta hör jag inget ifrån denna grupp. Även om kritik och missnöje fyller sin funktion i att mobilisera och så grodden till ett mer jämställt och jämlikt Sverige undanröjer det eventuellt även möjligheterna för en öppen diskussion om och med SD. Jag är för att detta späder på ”vi-mot-dom” mentaliteten och på så sätt ökar det gap som finns i Sverige idag. Jag tänker att det nu kommer vara extra viktigt att vara lyhörd. Att lyssna på de där 25%. Genom att ta bort stämpeln, göra sig själv tillgänglig, tror jag att en kan öppna upp diskussionen. Jag tror nämligen inte vi kommer se någon positiv skillnad i den svenska politiken genom retoriken ”vi har rätt – ni har fel”. Jag tänker på det ganska ofta, hur jag ska parera ett samtal med en person som befinner sig på andra sidan av mitt politiska spektrum. Min instinkt är att starkt argumentera för antirasism, feminism, jämlikhet och jämställdhet, försöka få den andra personen att förstå att i min värld finns det inget annat alternativ. Nästa gång det händer ska jag pröva en annan taktik, säga: ” Vad intressant, jag röstade nämligen helt annorlunda än du. Kan du inte berätta varför du röstade som du gjorde? Spännande att höra någon annans synvinkel än dom som röstar som jag”.

    1. Joakim J

      Även om det du skriver är rätt i sak, att enbart 25% röstade SD, säger inte detta mycket om åsiktsfördelningen bland väljare. Jag läser mellan raderna(och eftersom jag sett liknande argument på diverse ledersidor) att de resterande 75% står bakom dagens flykting- och integrationspolitik och jämställdhetsarbete(läs genusvetenskap), vilket inte är fallet. I enkätundersökningar har en majoritet svenskar velat minska invandringen sen 90-talet(enkäterna visar allt från 50-75% konsensus i denna frågan, speciellt när det gäller invandring från muslimska länder) och i norge lades det genusvetenskapliga institutet ned efter att norsk stats-tv visat en dokumentärserie(finns på youtube; https://www.youtube.com/watch?v=cVaTc15plVs) vid namn hjernevask som visade hur felaktigt den forskningen drevs, och vilka fullständigt tankelösa slutsatser som dragits och blivit policy.

      Vad jag vill ha sagt med detta är inte att en nedläggning av Nationella genussekretariatet eller en minskad invandring nödvändigtvis är rätt, utan att man troligtvis inte behöver se en SD-väljare ur ett annat ljus än en person som röstat socialdemokratiskt eller moderat. Dessa åsikter transcenderar det politiska spektrumet och utgår oftast inte ur rasistiska eller sexistiska tankegångar utan ur en moral som troligtvis är lika sofistikerad som våran, men med annorlunda slutsatser om bästa möjliga tillvägagångssätt.

      Vänliga hälsningar
      /J

      1. Ezra W

        Instämmer (jag skulle dock säga att nedläggning av nationella genussekretariatet liksom minskad invandring är absolut essentiellt). Varför tror du att föreställningen om ”SD:aren” fått ett sådant genomslag i debatten och samhället? Vad är symbolvärdet för oss? Väljer vi att projicera våra egna fördomar och vår egen oro genom att måla storslagna teorier kring SD:arens sinnelag, ondska, låga utbildningsnivå och generellt taskiga inställning? Saknar svensken förmåga att ta ansvar för sitt eget avskräde?

      2. Miranda W

        Intressanta siffror och intressant det du skrev i andra stycket också. Dock lite osäker om jag förstod dig rätt i andra stycket så du får gärna förklara mer!

        Egentligen tycker vi alla mer lika än vi tror. Man behöver inte alltid se åsikter som att ” det här är dina åsikter” och ” det här är mina åsikter” ,utan man kan också se det som att ” det här är åsikter som florerar i samhället och som alla har mer eller mindre”. Är det lite så du menar?

        Oavsett om det är så du menar eller inte så är det tankar jag kom in på genom att ha läst det du skrev och tankar som jag skulle kunna relatera till lite grann eftersom mer eller mindre allt alla t.ex. här på diskussionsforumet skriver är åsikter som också finns i mig till viss mån. Alla åsikter som finns är åsikter som finns i mig till viss mån eftersom jag blir inspirerad av alla åsikter jag stöter på i omgivningen. De bara tar olika stor plats i mig vid olika tillfällen.

        Eller menar du snarare helt enkelt att vi borde jämställa en SD:ares åsikter med t.ex en moderats åsikter? Och inte se någon som underlägsen eller överlägsen den andra?

        Vänliga hälsningar/ Miranda

        1. Joakim J

          Det var tänkt att inlägget skulle vara av dubbelbottnad karaktär i den mening att; Ett: Många av de frågorna och åsikterna vi tillskriver personer som röstar på SD innehas faktiskt av en majoritet i samhället, varför det inte finns någon orsak att se ett kausalt samband mellan sverigedemokraternas existens och en önskan för minskad invandring. Skulle jag gissa(och det är verkligen en gissning eftersom jag inte sett någon bra data på det här) så tror jag att sambandet är omvänt – Sverigedemokraterna når framgång eftersom deras åsikter redan funnits (till och med i majoritet) i samhället, de personer som haft dessa har tystat sig själva på grund av rädsla åt lida ett socialt straff.

          Den andra poängen är att majoriteten bestämmer HUR det ska vara i ett samhälle(här är sverige är dåligt exempel eftersom många åtgärder som har ett starkt konsensus bland väljarna likväl ej införs) och inte hur ett samhälle BÖR utformas i hänseende till målet(som bör vara det bästa samhället för alla dess individer, läs till exempel om J. Rawls ”Okunnighetens slöja”). Den senare är en mycket mer filosofisk fråga och därför också mycket svårare att utvärdera. Poängen här var bara att en majoritetsåsikt ej ska ställas jämlikt en sanning

          Hoppas jag förtydligade något. Kanske bara gjorde mitt argument ännu otydligare.
          Vänliga hälsningar
          /J

    2. Julia S

      Jag tror att du tänker helt rätt Cecilia. Den konfrontativa metoden fungerar uppenbarligen inte. Men jag känner precis som du att det är svårt att inte halka in i att försöka övertyga den andra personen, att lyssna på något med helt andra åsikter blir ju lätt provocerande och det är svårt att hålla sitt lugn. Jag ska dock försöka göra som du föreslår, att fråga mer och försöka förstå. Det kan nog öppna upp för mycket spännande samtal.

      En annan problematik, för mig i alla fall, är att jag rör mig i sammanhang där de flesta tycker som jag, jag har inte många vänner med vitt skilda åsikter än mig. Det tror jag också ett stort hinder för goda samtal, att det är lätt att hänga med människor som tycker någorlunda lika men svårt att bli vän med människor som tänker annorlunda. Jag och mina kompisar har funderat mycket på detta och ett tag tänkte vi att vi skulle försöka bjuda in SD-Kvinnor på typ fika och samtalskvällar men det kändes så jättesvårt på många olika sätt, och varför skulle de vilja prata med oss osv…

      Svårt men spännande ämne detta med samtal över åsiktsbarriärerna!

      1. Helena N

        Spännande att ni funderat på att bjuda SD kvinnor till samtal över en fika. Håller till fullo med om att det är svårt att hålla sig lugn när någon står för helt motsatta värderingar mot en själv. Själv får jag alltid en väldigt stark impuls att berätta för vederbörande ”hur det egentligen ligger till”. Det är som alltid helt meningslöst eftersom vi båda stenhårt håller fast vid våra respektive åsikter. I en sådan situation hjälper det mig att släppa mitt inre krav på att omvända personen i fråga eller basunera ut mina åsikter för tomma öron utan tänka att jag kommer inte lyckas övertyga den andra om något, precis som den inte kan övertyga mig, men kanske kan jag förstå lite mer om hur världen hänger ihop i en annan människas ögon. Skulle gärna komma på era SD fikor om ni någon gång ordnar! =)

      2. Ezra W

        Att röra sig bland individer som uttrycker idéer väsensskilda från ens egna är den absolut bästa metoden för att utvecklas och, i förlängningen, antagligen enda sättet att motverka intellektuell stagnation. Jag tror dock att det är viktigt att gå in i sådana möten med ett öppet sinne – av din text får jag intrycket att SD-kvinnorna ses som individer med en lägre stående inställning, vilka genom mötet med dig och dina vänner förhoppningsvis kan fås att ändra uppfattning. Ett möte som sker utifrån de premisserna har kanske inte någon enorm potential för utveckling. Jag tror att själva känslan av tillhörighet till ett parti eller en rörelse eller bara en idé; känslan av att man i sitt vardagliga liv realiserar och arbetar för en kollektiv samling av ideal; den känslan är upphov till mycket ondska och vansinne i världen och medför att vi fäktas snarare för färgerna på vårt standard än för vad vi egentligen tror på. För att komma någon vart med oss själva och vårt tänkande måste vi utradera alla sådana förebilder; inte tänka ”Jag är socialist, jag är feminist, jag är sverigedemokrat” utan ”Jag är ingenting – vad tror jag på då?”.

        1. Julia S

          Då missförstod du min text, jag menade verkligen inte att SD-kvinnorna har lägre stående ställning endast att de har olika åsikter än mig. Tanken med samtalen var att vi skulle gå in helt öppensinnade och inte försöka övertala någon utan samtala och skapa relationer och goda samtal som i sin tur skulle leda till ökad förståelse för båda grupperna.

      3. Miranda

        Håller absolut med er om att diskutera med dem, och försöka förstå! Den enda rädslan jag har kring detta är att jag inte vill gå över gränsen till att helt och hållet ge dem rätt och bekräftelse och få dem att känna att de ”värvat” oss. Men formuleringen ” Vad intressant, jag röstade nämligen helt annorlunda än du. Kan du inte berätta varför du röstade som du gjorde? Spännande att höra någon annans synvinkel än dom som röstar som jag”, tycker jag låter som ett väldigt bra sätt att öppna för en sådan dialog på som också på ett vänligt sätt medvetliggör att man själv inte tyckte så. Sen behöver man nödvändigtvis inte diskutera sina egna åsikter så mycket under resten av samtalet tycker jag!.

        1. Miranda W

          Det kom inte med i min förra post men vill tillägga att jag precis som Helena också verkligen skulle vara intresserad av en sån fika om ni ordnar och om inte ni ordnar det kanske vi tre kan göra det? 😉

    3. Emma I

      Jag tror du har rätt i (haha!) att rätt-och-fel-tänkandet kan vara fruktlöst för att skapa en hållbar förändring. Straff eller rädsla för uteslutning kan ju styra agerande men det är inte den typen av förändring jag ser som hållbar. Som lärare tänker jag tex att det sällan leder till lärande om deltagaren får höra att den är, gör eller tycker fel. Jag tänker att det går att vara genuint nyfiken på andras åsikter, öppen för att påverkas och samtidigt tydlig med min åsikt och hur den andras åsikt påverkar mig.

      Det skulle vara jättekul att höra hur det går i ditt nästa samtal där du testar en ny taktik!

  5. Miranda W

    Jag valde att göra en egen valanalys!

    Vi stod inför utmaningar såsom stor mängd invandring, global uppvärmning, ökad risk för terrordåd och övrigt våld i samhället. Det sägs att SD bland annat representerar ett missnöje som finns i landet. Nazistiska, rasistiska och hatiska händelser avslöjades allt mer. Partier hade svårt att förmedla vad de vill göra, vilka lösningar och visioner de har för samhället. Istället kritiserade de de andra partierna för deras brister och vad de gör fel. De tjafsade och bråkade. Utmaningarna som jag nämnt kom närmare och närmare och var gissningsvis en katalysator för ännu mer bråk. Åt andra hållet fungerade det likadant. Bråken mellan partierna skapade ineffektivitet som gav plats för dessa utmaningar att gro djupare och djupare. Vi skulle istället behövt en kraft som kan tillhandahålla lösningar. En oro växte inför valet och valresultatet. I artikeln Fyra tongivande röster analyserar valrörelsen ( Sr.se, 11/9) jämför Karin Svanborg Sjövall valrörelsen 2018 med att “försöka flyga flygplan med ett körkort”. Något behövde hända.

    Detta låter kanske som något som skulle kunna vara taget ur en framtida historiebok om valåret 2018. Men nu återgår vi till nutiden.

    Det blev val. Men vi kan inte andas ut riktigt än. Visserligen gav valet svar på hur landets invånare ställer sig till partiet SD, det borgerliga och det röda blocket. Det gav svar på hur riksdagsplatserna kommer att fördelas. Och vi vet nu hur jämnt det är mellan blocken. Men vi har inte något svar på vilken regering eller vilken politik som styra landet under nästa mandatperiod. Och det är svårt att veta hur den nästa regering, och dess politik, kommer påverka landets invånare.

    Jag ser framför mig tre huvudsakliga regeringsalternativ för nästkommande mandatperiod. Antingen får vi en svag röd regering, en blågul majoritetsregering eller en blocköverskridande mittenregering (med syftet att utesluta SD ur beslutsfattningar och makten). En svag röd regering är med andra ord en regering som är progressiv men processerna går segt till för deras förslag får inte lätt genomslag i riksdagen där de är minoritet. En blågul majoritetsregering är mer effektiv på så sätt att den lättare får igenom förslag. Frågetecknet med denna regering är att SD sitter i den, vad det kommer leda till, och hur det kommer påverka landet. När de väl får ökad makt, kommer de vara det rumsrena parti som de utger sig för att vara eller kommer de snarare vara det hemska parti som en stor del av Sveriges befolkning befarar att de är? Om nazistiska idéer får genomföras under nästa riksdagsperiod är det förstås farligt för Sverige. En blocköverskridande mittenregering skulle tvinga partierna att prata mellan blockgränserna och finna gemensamma lösningar. Vi vet inte hur effektivt detta är men det kommer garanterat leda politiken in på ett nytt spår samtidigt som det undviker riskerna som SD:s deltagande i regeringen kan medföra.

    Men bland dessa tre regeringsalternativ verkar ingen vara en särskilt stark lösning. Någonting mer måste hända tycker jag.

    Jag tror att många kan ha glömt vikten av politiskt engagemang i Sverige eftersom landet har fungerat så väl. Då har vi tagit välståndet och demokratin för given. Men jag läste någonstans att ”en oföränderlig demokrati är en död demokrati”. Vi måste jobba för att driva fram utvecklingen varje dag, så det vi byggt upp inte förstörs.

    Ett gott tecken jag ser är att det verkar som att SD:s intåg fått människor att bli mer politiskt intresserade Kan det stämma tror ni? Att SD har väckt debatt är åtminstone säkert. Och var jag än vänder mig hör jag ungdomar, arbetskamrater och främlingar diskutera politik.

    Jag hoppas dagens situation och spänningar leder till en förbättring inom politik och styrelseskick istället för en försämring. Jag försöker att inte rasiststämpla SD utan provar att acceptera bilden de själva har av dem, och granska dem med objektivitet och rättvis saklighet, eftersom det är det jag tror vi behöver göra. Men även utan rasiststämpeln kvarstår faktumet att SD inte bevisat än för mig att de är lösningen Sverige behöver. Istället tror jag vi behöver något helt annat och bättre.

    Många av de nuvarande partierna har regerat alltför länge och är utdaterade tycker jag. Höger och vänsterskalan är utdaterad. Bekräftelsen på detta är att många partier, t.ex. S och M drabbats av partikriser. Det är för svårt att ändra på stora partier som exempelvis Socialdemokraterna eftersom de är så pass förankrade i sina ursprungliga idéer och har dem som sin kärna, samt just eftersom partiet är så stort. De har drabbats av stagnation. Samtidigt är det svårt för små partier att utmana och tävla mot de gamla.

    Det politiska läget behöver stabiliseras för att möta nya utmaningar såsom migration, klimatkris, lågkonjunktur, en ny era med digitalisering och arbetsbrist som följd. Politiken har blivit mer och mer kortsiktig. Men vi behöver se framåt och långsiktigt. Och bland annat nya partier är vad jag tycker behövs. Eller något som inte kallas partier överhuvudtaget. Och istället för bråk och tävlan behövs samarbete mellan blockgränser. Istället för höger och vänster- varför inte låta olika partier hand om olika områden i samhället som de är expert på?

    Huvudsaken är att vi behöver tänka om och vi behöver en ny version av demokrati.

    1. Julia S

      Jag håller med dig! För det första så tror jag också att SDs framfart lett till ett ökat politiskt engagemang. Jag tycker också att jag sett många på sociala medier som pratat om vikten av att rösta i just detta val. Även människor som inte vanligtvis är politiska.

      För det andra tycker jag du har mycket kloka tankar om att den nuvarande politiken ofta känns kortsiktig och att det skulle verkligen behövas en genomgång och eftertanke. Jag tror också mycket på långsiktighet och hållbarhet. Dock tror jag det problematiska är att vi väljare ofta vill ha snabba och effektiva lösningar. Vi gillar inte när politiker inte har svaren eller någonting tar lång tid. Eller att vi behöver dra ner på något nu för att det ska gynna framtiden. Det tror jag gör det svårt för politiker att satsa på hållbara lite ”tråkiga” och långsiktiga lösningar, för att de måste bli omvalda. Tror du det kan ligga en sådan problematik till grund för detta? Jag tror att det är en del av SDs framgångar, att de erbjuder relativt ”lätta” lösningar på komplexa problem.

    2. Emma I

      Spännande att du gjort en egen valanalys Miranda – kul att läsa!

      Ja förhoppningsvis har du rätt i att detta politiska läge fått fler att diskutera politik – det tycker jag vore kul isåfall. Valdeltagandet ökade också från 2014, vilket är positivt. Men tex i området Törnrosen-Örtagården i Malmö, ett socioekonomiskt utsatt område, röstade bara 47 %. Så stora demokratiska utmaningar finns kring att nå alla grupper.

      Jag gillar citatet du lyfter fram, att ”en oföränderlig demokrati är en död demokrati”. Och jag tror att den starka tradition av föreningsliv i Sverige är en tradition som stärker demokratin och som vi verkligen bör värna om.

      Spännande med dina tankar om framtida (parti)politiska scenarion för att långsiktigt möta de stora utmaningarna samhället står inför. Skulle vara kul att höra mer om vad du ser för möjligheter!

  6. Karolina H

    Valanalys Valet 2018

    Jag har valt att göra en analys baserad på partiernas valfilmer. En film sänder ett känslomässigt budskap och jag blev nyfiken på att se vilka känslor man spelar på för att locka väljare.

    Socialdemokraternas: Välgjord, i enlighet med deras budskap, inget oväntat även om scenen med helikoptern och en skadad person var en smula märklig. Första känsloord; trygghet. Sen börjar man ta upp orättvisor som ska locka till indignation, sen kommer rädsla när man tar upp ungdomar och kriminalitet, efter det rättvisa och solidaritet, att pengar går till utsatta grupper, inkluderande/plikt, trygghet igen och avslutande ett intresse för dina åsikter. trevligt och tryggt, vanliga människor. Humoristisk ibland, men intetsägande i sin helhet

    Vänsterpartiet: Startar pampigt, Tillsammans, orättvisa, kampvilja, indignation, avundsjuka, skam. Lite aggressivt anslag, Ilska tycks vara viktigaste känslan, ungt och argt känns det. Signifikanta ord: rädsla, elit, vända oss mot varandra. viktigaste valet. Ger en känsla av angelägenhet.

    Miljöpartiet: Fara! Domesdagen väntar, ödesdigert. Samtidigt sansat och mot slutet ett försök att balansera upp det hemska för att inge hopp.

    Liberalerna: Tråkig, träig, inte ens en film. Känns som UR från 60-talet korsat med Lokal-TV. Förmyndarröst, förmanande, nu får det bli ordning, tyst i klassen attityd. Får en att känna som att de andra politikerna bara tramsar rundor. Väldigt auktoritär.
    Däremot är ungdomsförbundets film inspirerande och positiv. Inriktad på önskvärda mål ger ett hoppfullt budskap. Också befriande att de tar ställning i rasismtider.

    Kristdemokraterna: Kör bara på sin nya helylleledare. Lita på Sverige, opålitliga Sverige, du är inte trygg förrän du kommer hamnar i våra kliniskt rena, latexbehandskade händer. Trygghet som svaret på allt. …eftersom rädsla är befogat?
    Ebbas egen, människan före systemet, kändes dock autentisk.

    Sverigedemokraterna. Fy och åter fy, jag började gråta. Hur kan dom få lov att sammanföra alla dessa människor med olika öden och bunta ihop dom som ett hot, en kriminell, farlig grupp människor med terror och död i sinne. Vansinnigt. Hat som drivkraft. Det var fruktansvärt. Hets mot folkgrupp, om invandrare hade varit en folkgrupp. Och det värsta var att jag blev rädd när jag såg den, mest av allt för rasister, men den satte också igång en paranoia, att vi på nåt sätt är illa ute och allt kommer att gå åt skogen…Så hemskt.

    Moderaterna: Lika för alla. Disciplin, regler, krav, ansvar, plikt. Känslan man spelar på är ansvar, lätt aggressiv/auktoritär. Värdeord: jämlikhet, integration, arbete.

    F!: Känsloanslaget kan kanske beskrivas som hoppfullhet. Jag tyckte den kändes svårtillgänglig, fastän jag älskar poesi så kändes det malplacerat. Som att de inte har något egentligt innehåll i sin politik, bara antydningar. Jag tror att jag är van vid att politiska åsikter/propaganda ska framföras på ett sakligt sätt, för mig blev det här för vagt även om känslan var fin.

    Centerpartiet: Tydligt fokus på rasismen vilket jag tyckte var positivt. Inte lika mycket fokus på rädsla som de andra partierna, väl använd metafor med blåst, lösningsfokuserad approach, att bygga framtid är viktigast, framåtanda viktigaste känslan. .

    Sammantaget så är rädsla/otrygghet på tapeten. Vilket inte är förvånande och ett väldigt effektivt sätt att göra folk beroende av makthavare. Min slutsats är, behöver vi verkligen vara så rädda? Jag känner mig fortfarande skeptisk. Jag tror Sverigedemokraterna vinner på detta, alla extrema grupper vinner på att rädsla är i fokus. Om man skulle titta närmare på statistiken så tror jag inte att vårt samhälle är så illa ute, men jag anser detta har varit ett val där den paranoida ton som i mångt och mycket genomsyrar det offentliga samtalet har gett utdelning. En fruktansvärd utdelning. Rädsla föder rädsla och ska vi vända den här båten måste vi fokusera på något annat. Jag röstar inte på Centerpartiet, men deras valfilm hade i min mening det mest konstruktiva känsloanslaget, drivkraft till förändring.

    Alla valfilmer hittar ni på Youtube: https://www.google.se/search?q=valfilm+youtube&oq=valfilmer+yo&aqs=chrome.1.69i57j0.5990j0j9&sourceid=chrome&ie=UTF-8

    1. Emma I

      Kul med analys av valfilmerna Karolina! Har faktiskt inte sett dom men blev ju nyfiken nu. Och så intressant att du lyfter upp de känslor som anspelas på i filmerna. Det får mig att tänka att de val vi individer gör i högsta grad är känslostyrda. Det vet reklamare, och det vet valfilmsmakare.

      Jag tänker som du att rädsla sällan är en bra drivkraft. Visst händer det grejer när vi agerar utifrån rädsla – men hur genomtänkt och hållbart blir det? Och som du tar upp – vem vinner på det?

      Vad tror du, med dina psykologikunskaper, är viktigt att förstå kring människans psyke och beteende för att främja att annat än rädsla ska kunna vara drivkraften?

  7. Julia S

    Vilken spännande valanalys! Intressant att höra dina reflektioner om vilka känslor de olika filmerna triggar igång.

    Jag känner som du, att valet på många sätt har handlat om att det i Sverige är kris och katastrof och att det känns lite konstigt när många studier visar på att vi har det ganska bra i Sverige. Jag tror också att du har rätt i att SD gynnas på att rädslor är i fokus och jag tror att SDs framfart har påverkat och fått denna världsbild att bli normen på något sätt.

    Jag röstade inte heller på C men jag håller verkligen med dig i att det är det parti som både i sin valfilm men också med sin kampanj ( ”Framåt!” ) och med sitt språk har anspelat på förändring och hopp. Något som de verkligen gynnats mycket av och därmed gjort ett så bra val.

    1. Joakim J

      Problemet med påståendet att det går bra för Sverige är att de studier som citeras ofta saknar vetenskaplig grund eller är rent för smala för att göra ett så storslaget påstående. Ta t.ex. denna https://www.dn.se/nyheter/sverige/ny-studie-sverige-bast-for-global-utveckling/. Ett vackert påstående men underlaget är endast att Sverige tar emot mest flyktingar och delar ut mest bidrag, ingenstans finns ett resultat av de tidigare nämnda åtgärderna. Samtidigt så har Bloomberg, på uppdrag av Oxford Economics publicerat att Sveriges bostadsmarknad är en av de mest riskabla i världen, vilket brukar indikera en kommande ekonomisk kris. Den svenska privatbelåningen har uppgått till 11 000 miljarder kronor(den har ökat betydligt mer än statens överskott, men tyvärr blev detta aldrig en fråga inför valet), vilket är rekordhögt och i nivå med vad som föranledde bankkraschen i USA 2008. Dock ska det poängteras att Sverige har ett säkrare ekonomiskt system så en krasch av samma amplitud som den i USA är inte troligt.

      Så plattityder som att Sverige går som tåget och alla tankesmedjors smala, egenkomponerade måttstockar för att bedyra landets storhet tycker jag varken känns rogivande eller troligt. Måhända att jag är lite väl cynisk men det får framtiden avgöra.

      Vänliga hälsningar
      J

  8. Ezra W

    Angående valresultatet:
    Det är väldigt tidigt att uttala sig om valresultatet; vi vet fortfarande inte vad som kommer att hända. Läget i nuläget känns tämligen menlöst – det ser ut ungefär som efter förra valet.

    http://www.gp.se/ledare/kyeyune-sverige-f%C3%B6r%C3%A4ndras-i-grunden-1.8360033

    Kyeyune är en skribent som, sin uttalade kommunistiska grundsyn till trots, försöker att se verkligheten för vad den är. I artikeln ovan lyfter han fram kommun och landsting som arenor för potentiell förändring efter valet, och nämner som exempel att ett lokalt sjukvårdsparti fick 70% av rösterna i Kiruna. Detta, tillsammans med uttalanden om nedskrivet svenskt BNP och stundande nedskärningar, menar han exemplifierar och förebådar ökad politisk instabilitet framöver.

    Jag tror att det är en rimlig utgångspunkt. Ingenting talar för att våra ständigt tilltagande problem med gängverksamhet, etniska enklaver, ökat religiöst inflytande i samhället, sexuellt våld osvosv kommer att lösa sig själva. Till skillnad från förra valet, då den nationella Godhetspsykosen var i det närmaste allomfattande, tror jag att debatten har nyanserats något idag. De gamla partierna fortsätter dock att ignorera SD och visar därigenom sitt förakt för 17% av befolkningen. Den egna viljan till makt lyser igenom och demokratin känns mer avlägsen än någonsin.

    I övrigt så minskade F! drastiskt till ett i det närmaste obefintligt resultat. Beror detta på att resterande partier sugit åt sig av deras politik, eller på att den minoritet som valde att rösta på dem sist kommit på bättre tankar? Oklart. Samtidigt lever och frodas genustänket i samhället och inom akademin – för någon vecka sedan attackerades exempelvis en professor på läkarprogrammet i Lund för sin undervisning om biologiska skillnader mellan könen(http://academicrightswatch.se/?p=3413). Ifall vi får en borgerlig regering nästkommande period, kan vi räkna med att de tar itu med extremism av det här slaget?

    Angående Fake News:
    Jag finner diskussion ganska lustig. Rena lögner förekommer i såväl statlig, traditionell som ”alternativ” media men ganska sällan, i regel är det vinklingen som åsyftas. Traditionell och alternativ media anklagar varandra för att sprida falsk information och båda gör sig givetvis skyldiga till just detta och har alltid gjort det – journalistisk kan omöjligen vara helt objektiv. Någon avgör vilka nyheter som ska rapporteras, vilken vinkel de ska rapporteras ur och vilka individer som får lov att uttala sig angående nyheten. Alla dessa variabler kan modifieras i syfte att föra fram en viss variant av sanningen, och detta gäller givetvis oavsett ifall man rapporterar för Fria Tider eller SVT (givetvis har den tidigare lägre trovärdighet än den senare och jag menar inte att relativisera fullständigt men båda uppvisar samma basala problematik och båda har vid otaliga tillfällen avslöjats agera tvivelaktigt i sin respektive rapportering om verkligheten). Skillnaden idag jämfört med för bara 20-30 år sedan är att internet medfört möjlighet för mindre aktörer att skapa portaler som når ut till stora mängder människor, snarare än (som vissa vill få det till) tilltagande problem med falska nyheter. Ergo: på 80-talet var ALLA nyheter falska eftersom informationen på den tiden var koncentrerad till ett fåtal aktörer som tilläts stå oemotsagda; idag har vi forum, youtube och alternativa nyhetssidor som nyanserar informationen och ger fler infallsvinklar.

    Ifall man utgår ifrån att alla medier saknar potential att nå objektivitet följer logiskt att medborgaren, för att få tillgång till en så fullständig bild av verkligheten som möjligt, bör uppmuntras att följa så många olika nyhetskällor som möjligt från ett brett ideologiskt spektrum. Följaktligen läser jag själv både DN, SVD, Flashback, Nyheter Idag och Fria Tider regelbundet tillsammans med sporadiska besök på tillhåll för den mer autonoma vänstern. Förvisso får man sitta med doftsaltet ständigt närvarande, men man gör våld på begreppet Sanning ifall man söker dess välsignelse under mindre långtgående ansträngningar.

    Ett ytterligare problem med svensk traditionell media idag är den otroligt skeva partitillhörigheten hos journalistkåren (ex. 70% V/S/MP 2012 hos journalister som helhet, för SR gäller 82%). Även om detta inte nödvändigtvis innebär att nyheterna är 82% vänstervridna är det givetvis ett problem när skattefinansierad media, vars utgångspunkt och existensberättigande är total objektivitet, uppvisar en starkare politisk homogenitet än Möllevångstorget i Malmö (V/S/MP på 60-75% valet 2018). Åkessons uttalande om P3 som ”vänsterliberal smörja” får i ljuset av detta ses som rent deskriptivt snarare än pejorativt.

    Källor:

    https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf
    https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valresultat/valresultat–se-vem-som-vinner-valet-dar-du-bor/
    http://academicrightswatch.se/?p=3413

    1. Emma I

      Ja onekligen spännande tider i det politiska landskapet framför oss! Intressant den krönika från gp du tar upp, som lyfter sjukvårdspartiets framgångar i regionvalet i Norrbotten. Spännande att ett enfrågeparti kan få ett sånt genomslag, men kanske inte så konstigt. Jag vet tex att de i Kiruna har 12 mil att köra sen BB i Kiruna la ner för 15 år sedan. Vad tror du – kommer enfrågepartier att öka framöver?

      Intressant också att se siffrorna över journalisternas partisympatier från gu, även om undersökningen har några år på nacken. Det väcker tankarna kring vad det har för effekt på det mediaflöde vi möts av. Och hur kan det förstås i relation till att de flesta svenska dagstidningar är uttalat liberala? Vad vi har för partipolitiska sympatier tror jag absolut påverkar hur vi beskriver världen. Men kanske gör journalistutbildning och en idé om professionens uppdrag att objektivt granska ändå viss skillnad? Det jag tänker på är att undersökningen även visar att journalisternas partisympatier är betydligt svagare än de i befolkningen i stort.
      Oavsett så tror jag samtalet om journalistikens möjlighet att vara objektiv eller ej är ett viktigt ständigt pågående samtal. För egen del tänker jag nåt i stil med att jag inte kan vara objektiv men att en strävan efter att vara det (med vetskapen att det aldrig kan bli verklighet) kan vara nyttig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.