47 thoughts on “Refugees Welcome! Migration, flykt och solidaritet”

1. William Pakarinen 5 oktober, 2015 kl 08:35

   Hej,

   Jag är inte helt hundra om jag jobbar den 12:e ännu men här är iaf några tankar såhär långt gällande ”Del 1” i frågeställningarna.

   Boken ”Bilal” berörde mig på ett väldigt starkt sätt. Jag blir inte så känslosam när jag läser – men denna text innehöll så många tragiska och fruktansvärda människoöden att det inte gick att läsa med torra ögon.

   Man brukar säga att det sista man överger är hoppet, och det är väl lite så det är även gällande de människor som i boken lämnar sina hem och släktingar för att försöka få ett värdigare liv i Europa, kanske genom svartarbete eller i bästa fall ett riktigt jobb. Många riskerar sina liv enbart för att kunna erbjuda sina familjer ett värdigare liv i hemlandet och / eller kunna betala för deras resa till det nya.
   Det är fruktansvärt att så många mellanhänder och rent utsagt elaka och giriga människor står i vägen. Flera ska mutas innan man kan gå vidare till nästa anhalt under resans gång, och risken att bli rånad, misshandlad, eller värre.. finns alltid där.

   Jag tror att en bok som denna verkligen kan göra skillnad. Den påverkar känslomässigt eftersom man läser om verkliga personer och deras livsöden. Författaren förklarar på ett levande sätt hur människor mår, vad de har för framtidsdrömmar och påvisar gång på gång den hopplöshet som finns i så mångas vardag. Han punktar ofta ner konkreta siffror på vad saker kostar och hur orimliga lönerna är kontra kostnaden för att emigrera.

   Framförallt så måste EU ta ett större ansvar och inte stänga in sig som de gör idag. Människor flyr genom havet i trasiga båtar för en mycket större kostnad än tex en flygbiljett till ett land i Europa. Det är problemet just nu – att rätten för asyl är obefintlig. De lagar som finns idag hindrar människor att utnyttja den rätten, och tvingar dem att trängas i båtar istället för att köpa en flygbiljett. Flygbolagen vill inte riskera att människor utan asyl åker med eftersom de då själva får stå för kostnaderna för biljetten.

   Jag vet att debatten gällande den rådande flyktingströmmen är väldigt laddad just nu då det kommer så väldigt många människor varje dag att Sverige går på knäna. Det är också så att man inte automatiskt blir beviljad asyl så fort man lyckas ta sig till ett annat land. Det finns väldigt många problemområden som måste lösas. Jag personligen kan ibland känna hopplöshet när jag ser hur många som lider dagligen i vår värld. Man kan inte rädda alla hur man än vill, men ett ökat politiskt engagemang för samtliga Svenskar hade inte skadat.

   Jag tror att ett stort redskap för förändring är engagemang. Bilden på den nedspolade döda pojken påverkade oss Svenskar så mycket att vi i år har skänkt mer pengar till UNICEF och andra hjälporganisationer än de fått in på fyra år sammanlagt. Detta hörde jag häromdagen på TV4 nyhetsmorgon.

   I den konstant rådande tragiken så finns det alltid en brytpunkt där man stannar upp och blir tvungen att tänka till, och jag tror att den bilden var en sådan. I en stor massa så är okända människor enbart statistik, men när man får fram individer så går de inte längre att gömma bakom siffrorna. Då måste man agera om man är det minsta mänsklig själv.

   Egoismen i samhället är så djupt inrotad att det skrämmer mig, inte bara inom partier som SD – utan den har vuxit sig fast under flera år. En samhällsförändring som enbart handlar om individuell och personlig växt leder i slutändan till ett slutet och kallt samhälle. Flera år av moderatstyre och ett ökat stöd för främlingsfientliga partier har skapat ett samhällsklimat som ser migration enbart som ett problem. Vi måste bli bättre och vi måste engagera oss mer varje dag i vardagen.
   Man kan börja i sociala medier, få familj och vänner på tåget, visa missnöje. Jag tror att det är en bra början.

   Besvara ↓
   1. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:39

      Jag håller med dig William om att man kan känna hopplöshet när man ser hur många som behöver hjälp och är på flykt idag och hur få som verklien får asyl. Just nu har väl Sverige beslutat att ta emot 800 syrier. 800 av över en miljon som är på flykt…
      Jag tror som du också att fler svenskar måste öka sitt engagemang för dessa människor, våga se vad som händer och då också våga ta ställning och agera för vad de tycker är rätt.
      Ända från att vi är små får vi lära oss att individuell framgång och ägandet av så många saker som möjligt är det viktiga… Jag tror att skolor måste börja ta upp viktiga ämen som medkänsla och solidaritet tidigt. Berätta sanningen om världen och flyktingarnas situation. Och om inte skolarorna gör det så måste föräldrar inse värdet av att göra det.
      För många i vår generation kanske det är försent . Vi har redan lärt oss att vara egoistiska. Vi kan förändras absout, men kanske viktigare är att lära våra barn annorlunda så att samhället kan förändras på sikt.

      Besvara ↓
2. Nikki Nilsson 5 oktober, 2015 kl 17:16

   Hej!
   Hur kommer telefonträffen gå till? Och vilken datum ska vi lämna in våra reflektioner?

   Besvara ↓
   1. Anna Angantyr Författare6 oktober, 2015 kl 11:40

      Måndagen den 12 okt 14.00 ringer ni 08-12410704 och slår koden 148162. Bor du i Italien ringer du istället 39 0289982260 och uppger samma kod. Alla kommer då komma in i ett gemensamt samtal.

      Inlämning av reflektioner kan ske under nästa vecka.
      Allt gott!
      Anna

      Besvara ↓
3. Anna Bokström 6 oktober, 2015 kl 00:43

   Kommentar till William,
   Jag har inte hunnit läsa ut Bilal än men den berör mig oerhört starkt. Något av det bästa och viktigaste jag har läst. Jag tror att boken kan påverka människors förståelse och just nu vill jag köpa boken till alla jag känner och ge boken till Joakim Lamotte som skrev en krönika om varför det bara är män som flyr och skuldbelägger människor i krig för att de skickar män. http://m.gp.se/nyheter/kronika/1.2830086-joakim-lamotte-var-ar-flyktingkvinnorna : Jag blev så förbannad av hans krönika. Vilken självgodhet att använda feminismen för att attackera problemet. Män är de som flyr för att det är så fruktansvärt farligt att fly och då skickar man de starkaste som sedan kanske kan få in resten av familjen. Hade Joakim läst Bilal så hade han nog uttryckt sig på ett annat sätt. Jag vill köpa den till honom. Alla borde läsa den innan de uttalar sig.
   Jag ser en ganska mörk framtid och flyktingströmmarna kommer att öka pga klimatförändringarna. De som står i skuld är västvärlden och oljebolagen. Vi har ett högt pris att betala för vår välfärd som vi har på bekostnad av jordens fattiga. Tänk om det var så att man halva sitt liv fick leva i ett iland med all välfärd och sedan byta med en av jordens fattigaste och gå på soptippar och leta efter något säljbart.

   Besvara ↓
   1. William Pakarinen 6 oktober, 2015 kl 07:48

      det känns för mig som att Lamotte endast följer trender och sedan använder sin mediestatus för att blåsa mer liv i något. Jag tror att han är ute för uppmärksamhet mer än att faktiskt tycka så mycket själv.

      men absolut borde han och många andra läsa en bok som denna…

      jag tror att det är många som helt glömmer bort att det faktiskt är ”vi” och våra rika länder som har fiskat deras fisk och snott deras diamanter och andra naturresurser i åratal… nu menar jag fattiga länder alltså.

      Heh, jag tror att den tanken inte skulle gå hem hos alla våra egoister här hemma … 🙂

      Jag blir förbannad för att man tror att man på något sätt äger rätten till välståndet som man nyttjar här hemma, enbart för att man är född här. Det är så egoistiskt att man mår illa. Jag tycker att man borde vara tacksam för det man har, men inte ta det för givet.

      Besvara ↓
      1. Emmy Rommedahl 8 oktober, 2015 kl 19:59

         William jag håller helt med dig! Känner att om man faktiskt har så stor medieuppmärksamhet som Lamotte har borde man kanske ta sig tiden att läsa på lite om det man pratar om också..

         Känner också många gånger en irritation över att folk tar sig rätten till välstånd, som om vi förtjänat att vara födda där vi är, som om vi gjort något speciellt för att få vara från Sverige.. Som om vi har mer rätt till den här världen än andra, gör mig så förbannad..

         Besvara ↓
         1. Anna Bokström 11 oktober, 2015 kl 18:34

            Precis min åsikt. Om man har den positionen som Lamotte har så har man också ansvar för att kunna något om det man pratar om. Jag skickade fö ett tips till honom att han skulle läsa boken. Att många inte heller känner till transportansvaret som Hans Rosling på sistone upplyst om ( och jag själv inte visste om) är också galet. Att skuldbelägga flyktingarna som skickar sina söner istället för döttrar är korkat eftersom det tydlit är s att kvinnor kommer våldtas under resan. Man undrar vad män som uttalar ig så gjort för jämställdeheten i Sverige och om de har hört uttrycket; Döm inte någon förrän du gått en mil i hans mockasiner. Ett talesätt som fler borde ta till sig.

            Besvara ↓
      2. Nikki Nilsson 19 oktober, 2015 kl 20:34

         Wille, jag håller med dig om att många anser sig ha rätten att leva i överflöd och på andras bekostnad. Och att ha förtjänat att födas här snarare än haft turen till det. Detta är ett av de saker som ligger som en konstant ilska inom mig och jag blir glad varenda gång någon tar upp det på samma sätt som du. Kanske kan det leda till att fler tar det till sig? 🙂

         Besvara ↓
   2. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:41

      Jag håller med er övriga. Vi har fått välstånd på grund av orättvisa handlingar som går långt tillbaka i tiden. Vi är lyckligt lottade. Vi kan uppskatta det vi har men samtidigt hjälpa andra att få det bättre. Det är vår skyldighet. Vi kan börja med små saker i vår vardag, beslut som vi kanske inte tror gör skillnad men som gör det… Det kan handla om vilka produkter vi köper, vilka företag vi stödjer, hur vi pratar om andra, ifrågasätta media, inte lita blint på övermaktenoch istället ta reda på sanningen bakom det vi ser. Var och en kan börja där den personen är. Bara man tror på att det gör skillnad, så kommer det att göra det.

      Besvara ↓
4. William Pakarinen 6 oktober, 2015 kl 08:16

   Detta är del 2 av mina reflektioner inför uppgiften:

   I Västerhaninge är Vänsterpartiet väldigt starkt drivande i flyktingfrågan och de organiserar exempelvis boenden för dem i Stockholm, sen finns det såklart många fler men Vänsterpartiet utmärker sig i sociala medier lokalt på ett helt annat sätt än andra organisationer.

   http://storstockholm.vansterpartiet.se/2015/09/03/vi-kan-gora-mycket-tillsammans/

   Här är en länk med många av de olika saker som Vänsterpartiet arbetar med i Stockholm för de som nu flyr hit.

   Jag har varit i kontakt med lärare i Haninge kommun via mitt jobb som fritidsledare (dock bara timanställd) – men har genom dem etablerat kontakt med några ungdomar som söker asyl i Sverige. De går i skolan med de andra barnen men deras undervisning är lite sisådär då det inte finns några lärare som kan deras hemspråk i den lilla orten där de är placerade (Dalarö). Jag vet inte exakt hur det är tänkt gällande dessa killar, men så ser situationen ut just nu. De går i skolan och försöker lära sig Svenska i första hand.

   Vi har en uppgift att varje dag vara i skolan för att knyta kontakter med ungdomarna för att få dem att även besöka fritidsgården vilket vi lyckats med i dessa killars fall. De är fyra stycken som inte kan någon svenska och knappt någon engelska, så kommunikationen fungerar sådär, men något som binder samman oss är idrotten.

   Att spela fotboll eller pingis tillsammans bryter ”barriärer” som språkförbristningar ofta orsakar. Jag tycker att det har varit oerhört givande att spendera tid med dessa ungdomar som trivs med livet här i Sverige. De är glada och positiva och jag hoppas verkligen att de får stanna. För varje dag som går så snappar de upp fler och fler ord på Svenska.

   Besvara ↓
5. Emmy Rommedahl 10 oktober, 2015 kl 12:44

   Del 1: Jag känner verkligen att Billal är en ögonöppnare. Det blir tydligt att många människor är beredda att betala ett medvetet högt pris för att ta sig till Europa, till ett demokratiskt land. Det blir också starkt att ”hemma-situationen” är så svår; att det inte finns någon framtid blir den starka drivkraften till att människor flyr. För mig kryper migrationen närmare, blir mer påtaglig när man genom boken bildar sig en relation till människorna han möter. Det knyter sig i hjärtat på mig när jag läser om de livsöden som beskrivs. Det känns också overkligt att han som västerlänning blir förskonad från våld och förnedring vid flertalet tillfälle, det är märkligt hur ursprung, hudfärg etc kan göra skillnad på hur man blir bemött.

   Drivkraften till förändring ligger sannolikt mycket mera i hur dåligt människorna har det ”hemma” eller helt enkelt hur hemmet har förstörts, vilket vi ser i exempelvis Syrien där det inte finns något alternativ för att hemma inte finns kvar, det är förstört och utplånat. Det är svårt att tro att människor skulle göra denna resa med tanken att tjäna lite mera pengar, drivkraften handlar mera som jag ser det om överlevnad och att finna en plats där det går att överleva, finnas och ge sina barn en framtid. Boken berättar om människan, hur starka och målmedvetna vi är. Men också hur sårbara och utnyttjade vi kan bli i den situationen. Resonemanget om att ”push-faktorer” är starkare än ”pull-faktorer” blir väldigt tydligt. Man lämnar sitt hem för att man inte har något val, inte för att man så mycket vill till något annat egentligen. Hur utsatta människor så lätt utnyttjas för den lilla summa pengar de har och hur ”starka” många gånger utnyttjar sin position mot de mer utsatta.

   Texten kan absolut skapa en förändring, kunskap påverkar alltid och kan hjälpa utveckla hur man tänker, hur man agerar och vilka bilder man skapar i huvudet. Får jag låna en annan människas ögon och se med hennes ögon kommer jag alltid att se något annat, får jag låna en annan människas tankar kommer jag tänka andra tankar än jag tänkt innan, t.o.m. tankar jag inte ens visste fanns. Hur mycket vill jag förstå av den värld som finns där ute, hur mycket vill jag känna in? Förändringen kan också vara att vi minns vår egen historia, att svenskar exempelvis har flytt under liknande förhållande till USA. För lite drygt ett sekel sedan lämnade en fjärdedel av svenskarna vårt land p.g.a. svält, religiös ofrihet och ojämlika förhållanden med hopp om ett bättre liv i Amerika. Det finns en poäng i att koppla ihop dagens situation också med vår egna historia, men jag tycker också att det blir viktigt att se en del kopplingar med vårt sätt att leva och andra människors behov av att fly från sina länder. Exempelvis hur kolonialmakter sugit ur rikedomar i ett land, även i vår tid. Se bara på brytande av coltan i Kongo, där vår efterfrågan av elektronik har lett till en av de smutsigaste industrierna i världen. Jag tror att den största utmaningen med att lyckas skapa en förändring är hur vi ska kunna föra en dialog med människor som inte vill förstå, som hellre vill ha kvar sina åsikter än att få nya insikter.

   Det Europa som vi vill ha är det vi formar, om vi vill ha ett öppet och solidariskt samhälle får vi arbeta för det. Inte minst genom att göra EU transparent och fundera kring vår egen historia, av vikten av att vara ett öppet och tillåtande samhälle. Vi kan ju vända på frågan, vilket samhälle blir det om vi inte blir ett öppet och solidariskt samhälle? Men det öppna samhället handlar inte bara om migration naturligtvis utan inte minst om att få ner klyftorna mellan dem som har mycket och dem som har lite. OECDs senast rapport visar tydligt att klyftorna är farliga för vårt samhälle.
   http://www.oecd.org/els/soc/OECD2015-In-It-Together-Chapter1-Overview-Inequality.pdf

   Den viktigaste förändringen som jag ser det är att vi måste göra allt vi kan för att kriget i Syrien skall upphöra, att arbeta för demokratisering i flera andra länder. Vi måste också arbeta för att flyktingarna i närområdet får mat, vatten och att barnen får gå i skola. Orsaken till kriget måste rättas till. Dessvärre tror jag att det gått så långt att FN måste gå in och stabilisera i Syrien så att Assad så småningom blir dömd i krigsrätt, men också att inte rebeller, typ IS tar över. Men det behövs också skapas flyktvägar till Europa som blir möjliga utan att flyktingar behöver riskera sina liv. Det kan inte vara möjligt att det skall vara förenat med livsfara att vilja starta om. Personligen tror jag också att vi kommit till den tiden att världen har blivit globaliserad, dvs människor kommer att flytta runt på ett annat sätt än innan. Jag behöver bara se till mig själv som är svensk, lever tillsammans med amerikan med ursprung från Colombia och Cuba här i Portugal. Hemma I Sverige måste vi också skapa kortare vägar in i samhället, övergångsutbildningar etc. det skall inte ta flera år för att få en internationell utbildning godkänd, eller flera år innan jag vet om jag får stanna eller inte. Det är ju helt galet att Malmö har väldens bäst välutbildade taxichaufförer.

   På individnivå kan man bjuda in och umgås med nya svenskar, både på officiellt sätt eller genom att bara söka upp och skapa relationer. Min NGO jobbar genom en förening i Göteborg som heter Reningsborg (mest känd för att de har Göteborgs största second-hand-butik) som precis i höst startar upp två boenden för ensamkommande flyktingbarn/ungdomar. Här finns det massor att göra, allt från att bara samtala som att hjälpa dem med läxor och skapa en schysst fritid för dem. Berätta hur det svenska samhället fungerar osv.

   Det jag tror är extra viktigt och den största utmaningen är hur vi ska hålla det här engagemanget vi ser i Sverige idag vid liv. Det kommer att vara viktigt många år framåt att skapa bra relationer och förutsättningar för att våra nya svenskar får komma in i samhället.

   Del 2: Hemstad…Denna fråga är lite svår eftersom jag inte bor hemma just nu och inte riktigt vet var jag kommer hamna. Men Göteborg och Kungälv har varit mitt hemma i Sverige. I Kungälv som är min kommun, har det i höst varit en stor minneskonsert för John Hron, som mördades av så kallad nynazister för 20 år sedan. Precis som jag nämnt innan startades då Toleransprojektet som har varit ett fantastiskt koncept för att minska segregeringen i kommunen. Detta har senare lett till att Segerstedinstitutet öppnades nu i höst på Göteborgs universitet.
   http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/nyheter/detalj//goteborgs-universitet-etablerar-segerstedtinstitutet-.cid1312359

   I Göteborg har det självklart hänt oerhört mycket den senaste tiden. Vi har en grupp Welcome Refugees som inte är en formell organisation, men som mobiliserat många människor som tagit stort ansvar. Dessutom registrerade organisationer som Röda korset, Islamic relief, Rädda barnen ets som kommer att tillsammans med kommun och stat tar ett långsiktigt ansvar. Jag var i kontakt med Lars Lilled som är verksamhetschef för social resursförvaltning i Göteborgskommun samt medlem i Rådet för integration och samhällsgemenskap. Rådet är ett politiskt oberoende grupp av tjänstemän, civilsamhälle och marknad som just arbetar med integration, framför allt genom att ge förslag till kommunen om vad som kan och behövs göras med visionen att skapa ett hållbart Göteborg. Stadens slogan är just Göteborg-en stad för alla. Här är deras rapport för att skapa ett hållbart Göteborg.
   http://goteborg.se/wps/wcm/connect/410a6e73-3b4d-45e2-98b2-e4e711462d9c/Det+_hallbara_Goteborg_RIS_2014.pdf?MOD=AJPERES

   Lars hade tyvärr inte så mycket tid eftersom det just nu på grund av den nuvarande, rätt kaotiska situationen där det anländer fler än 50 ensamkommande barn per dygn plus familjer och ensamkommande vuxna så det behövs fler aktörer som kan hjälpa till. Det finns ett stort antal invandrarföreningar som deltar i arbete och ett engagemang också från företagare. I kommunen finns verksamhetsområden som heter just integration där samtliga förvaltningar och bolag medverkar. Kommunen har olika engagemang där man kan bli språkvän, flyktingguide, vara med på studiecirklar och gruppaktiviteter. Göteborg erbjuder en samhällsorientering som är gratis och på ens eget modersmål där man får lära sig om staden, kulturen osv. Den stora tyngden ligger på det personliga mötet, integration börjar i mötet med varandra.

   Den största utmaningen Göteborg har för stunden är boendefrågan. Lars berättade att de startar i princip nya boenden och institutioner hela tiden men att de räknar med att det kommer behövas mellan 30-40 boenden till utöver vad de redan skapat. Det tas alltså massor av intiativ hela tiden både på individnivå och samhällsnivå. Det kommer antagligen leda till att motståndet blir större och att fler röster kommer att kräva att vi skall stänga gränserna. Men Sverige har nu visat vad 87% av landet står för, vilken enorm kraft vi har när vi står tillsammans för det goda!

   P.S Om ni gillade Billal skulle jag vilja rekommendera David Vikströms bok ”Nyttiga människor”. Berör samma ämne och är också riktigt bra och spännande!

   Besvara ↓
   1. William Pakarinen 12 oktober, 2015 kl 16:40

      Hej och tack för dina reflektioner! Vi hade lite liknande känslor efter boken… och jag tänkte lite off topic kanske, men att du som bor i Portugal just nu – hur ser det ut där med flyktingströmmen? Har du någon inblick i det eller erfarenheter? Tänkte att det kanske kommer in en del via portugal också? Havsvägen? Hur ser det ut politiskt, är det mycket motstånd mm. ?

      Besvara ↓
      1. Emmy Rommedahl 16 oktober, 2015 kl 14:53

         Hej William! Tack, jaa absolut, kände igen mig mycket i det du skrev. Portugal har inte alls en stor invandring får Syrien, båtfärden blir alldeles för lång och Portugal tar inte alls emot en stor andel flyktingar. Det är inte alls en diskussion om det för att vara ärlig.. Men om man tittar på kartan har det en del geografiska förklaringar till varför havsvägen till Portugal inte används. Det finns dock en stor andel invandring från de forna koloniala länderna till Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique.

         Besvara ↓
   2. Anna Bokström 12 oktober, 2015 kl 23:29

      Vilka intressanta iakttagelser du har Emmy. Tack för dem. Jag ska absolut läsa Nyttiga människor. Visst är det rätt så symptosomatiskt att Bilal inte finns som ljudbok på Storytel? En sådan bra bok borde plockas upp av allmänheten och den hade gjort stor nytta. Det finns mycket litteratur om andra världskriget som många läser men alldeles för litet intresse för den tids orättvisor vi lever i idag. När man tänker tillbaka till andra världskriget brukat de som hjälpte judar vara stolta över det och de som sympatiserade med nazismen inte vara så stolta. Vi borde tänka mer på hur vårt beteende idag kommer att betraktas om 50-100 år. Dessvärre känns det som att man idag lättare kommer undan med ett svek eller en ond handling,. Om det beror på att vi är så globaliserade att vi glömmer så fott. Just nu är klimatfrågan den absolut mest akuta för världen eftersom vi har Parismötet i november, och det är vår sista chans att få bukt med klimatet, men vi verkar bara klara av att fokusera på en fråga i medierna och nu tycks det vara upplösningan av decemberöverenskommelsen.

      Besvara ↓
      1. Emmy Rommedahl 16 oktober, 2015 kl 14:31

         Tack! Jaa men jag håller med dig i det absolut. Känns verkligen som att vi om några decennier kommer titta tillbaka och fråga oss ”Vad gjorde jag?”. Jag undrar hur historieböckerna kommer måla upp Europa och Sverige..

         Besvara ↓
      2. Nikki Nilsson 19 oktober, 2015 kl 21:15

         Anna, tänkte också på det med storytel! Kanske vi borde mejla dem? 🙂

         Besvara ↓
         1. Anna Bokström 23 oktober, 2015 kl 00:02

            Bra idé! jag mailar dem imorgon!

            Besvara ↓
   3. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:42

      Du skriver; Hur mycket vill jag förstå av den värld som finns där ute, hur mycket vill jag känna in?
      Här tycker jag verkligen du sätter fingret på problemet… Hur mycket av vår egen bekvämlighet och vårt eget överflöd är vi villiga att offra för andras skull? Eller är det kanske det som är problemet. Att vi tror att vi måste offra något, när det vi egentligen har är något att VINNA. Vänsapsrelationer, ökad förståelse, en känsla av mening och samhörighet, osv… Jag tror som du säger också att vi måste försöka nå dem som ”inte vill förstå, som hellre vill ha kvarsina åsikter än att få nya insikter.” Kanske genom att visa på allt som vi som individer och samhället i sig har att vinna på genom att hjälpa andra. Hjälpa flyktingarna. För just nu känns det som att många svenskar endast ser problem. Frågan är bara hur man ska kunna övertyga om de positiva födelarna. Hur tror du man skullle kunna göra?

      Besvara ↓
6. Anna Bokström 11 oktober, 2015 kl 23:01

   Hej, jag kom in här som en kommentar, men detta är min reflektion på uppgiften.
   Jag kan inte vara med på telefonträffen eftersom jag jobbar och inte lyckats få ledigt.
   Därför skriver jag mina reflektioner här:

   Jag har inte hunnit läsa ut Bilal, men jag är i mitten av boken och det är en omskakande läsning. Jag har inte reflekterat så mycket över flyktingars situation. Mitt ideela arbete har jag lagt på klimatet. Klimatet ser jag som det största hotet som mänskligheten har skådat sedan atombomben. Många, många konflikter kommer sig av klimatförändringar och många tvingas redan nu lämna sina hem pga torka, missväxt, översvämning mm. Att läsa Bilal är en sådan upplevelse att man nästan känner känslan av att sitta obekvämt på en minimal plats på en krängande lastbil i ökenhettan. Att människor ska behöva fly på detta vis är en sån tragedi och ingen vill väl lämna sina nära och kära för att ge sig ut på livsfarlig resa till ett land där man i bästa fall blir diskriminerad. I de bästa av världar hade ingen behövt fly från sitt land.
   Multinationella företag fiskar upp fisken utanför Afrikas kuster och fisken transporteras till oss och de rika länderna och sen klagar man på att det kommer hit så mycket flyktingar. Man måste se helheten.
   USAs krig mot terrorn satte en boll i rullning som ingen visste var den skulle sluta. Idag finns IS som en långtgående konsekvens. De flesta ser inte helheten.

   Det är komplicerat och svårt. Sverige bör ta emot alla som behöver hjälp men Sverige har inte resurser så det räcker till alla. Eller har vi?
   Jag är van vid bekvämligheten att ha 1.Tak över huvudet 2. Mat för dagen 3. Rinnande drickbart vatten 4.Godis , chips, nikotin och alkohol som jag unnar mig. 5. Resor lite då och då. 6. Fungerande hälsovård 6. Fungerande skola 7. Nöjen 8. Att ägna mitt liv åt intellektuella aktiviteter efter min arbetsdag som att göra konst, gå på utställning, läsa, lyssna på radio, se på tv, etc. Jag har ledigt en stor del av dygnet. 9. Jag har en smartphone och en dator så jag kan kommunicera med omvärlden. 10. Internet. 11. fysisk träning. och konsekvensen av allt detta är att jag har fått lov att utvecklas, kunnat välja vad jag vill ägna mitt liv åt istället för att tvingas tänka på att bara överleva.
   Om jag nu fick ta bort hälften av dessa privilegier så skulle jag närma mig hur de flesta människor lever idag men ändå inte vara i närheten. Hur mycket skulle jag vara beredd att avstå? Bara en av dessa saker hade känts som en stor förlust. Jag har slutat köpa kött och köper nästan bara begagnade saker och kläder. Det är det jag klarar av just nu.
   Den tanken är bara en reflektion angående våra olika villkor som boken väckte i mig.

   Jag har sett Salgados bilder många gånger men det var först när jag såg Wim Wenders dokumentär om honom: ”Jordens salt ”som gick på bio alldeles nyligen. Den går nog att få tag på på något sätt. Han gav nästan upp hoppet om mänskligheten efter att dokumenterat kriget i Rwanda och blev djupt deprimerad och ville inte fotografera mer. Hans fru Léila som varit hans medarbetare och producent under alla år startade då upp ett nytt projekt; att plantera 400 olika sorters träd i det område som deras familjegård låg. Ett område som tidigare varit skogsbeklätt och nu var öken. Och vet ni vad? Tillsammans lyckades de återskapa den vackraste djungel och tom jeoparder hade kommit tillbaka. Det ger mig hopp.

   Vad är problemet med mänskligheten?
   Varför driver vi rov på naturen som föder oss så vi sågar av grenen vi sitter på?
   Hur mycket är i-världen beredd att ge upp för ett jämlikt samhälle med resten av världen?
   Den största skulden lägger jag på de multitionella företag och giriga ledare som ser profit på kort sikt som ett mål. Oljebolagen och energibolagen som lobbar i EU för att få EU att snka sina klimatmål är mördare om man ska kalla dem dess rätta namn.

   Jag tycker att det hade varit bra om vi inte blev så många fler så varför är minskande befolkningar ett problem? Om vi inte får tillräckligt många barn i Sverige som kan ta hand om en åldrande befolkning har vi ju massor av människor som behöver komma hit och kan göra det jobbet. Vi behöver inte bli ännu fler på jorden. Men framför allt måste de rika människorna sluta konsumera som vi gör och världsledarna måste ta på sig ledartröjan för en rättvis och hållbar värld där naturens resurser räknas som den dyrbara skatt den är.

   Detta är de globala tankarna och nu kommer vi till de lokala tankarna. Du har en människa framför dig som behöver hjälp. Hjälper du?
   Det tycks bero på följande omständigheter:

   Känner du personen?
   Har du resurser? Tid, pengar, ork?
   Bryr du dig?

   För ca tio år sedan hade jag väldigt svårt att acceptera att en människa levde hemlös på gatan. Idag ser jag det varje dag och går förbi tiggare flera gånger om dagen. Jag har vant mig. Jag orkar inte engagera mig. Men det gör mig ledsen.

   Jag är också ledsen att säga att hittills har jag inte hjälpt till. Jag har velat men jag har bara inte haft tid. All min vakna tid går åt mina två barn och mina jobb och mitt ideella arbete för Stoppa TTIP och Föräldravrålet Jag vill gå till Kontrapunkt, ett kulturhus och socialt center i Malmö som hjälper flyktingar med sovplats och allt man kan behöva när man kommer från en lång och svår resa och jobba ideellt. Jag vet att de behöver arbetskraft och jag tror att det skulle berika mitt liv att få jobba med ideell flyktingverksamhet i den mån jag skulle orka för jag tycker om att träffa människor och jag får stort utbyte av det.

   Jag har tidigare varit i kontakt med asylgruppen och tänkt att jag kan låna ut ett rum åt en flykting som behöver någonstans at bo men så behövde jag pengar och hyrde ut rummet till en vanlig inneboende istället.

   Min vän Lone har startat en liten läs-, skriv-och räkne-skola för några romska kvinnor. Hon samlar pengar av vänner så att kvinnorna får pengar som kompensation för den tid de missar att tigga. Jag tycker det är så fint eftersom det iföutom den praktiska nyttan av kunskaperna de lär sig så sker ett utbyte mellan människor från olika kulturer och det är den vägen samhället måste ta. Vi måste lära känna varandra.
   Williams exempel med fotbollen och sporten är ett strålande exempel. Att göra saker tillsammans ger oss tillbaka känslan av ett vi. Jag är säker på att man blir lyckligare av det. Föer samhället utveckling är det ett måste.
   Om man inte träffar de som flyr så ser man de som en grupp och inte som människor. Det är då rasismen kan få fäste och de är då vi kan förhålla oss kallsinnigt till ”dom andra”. Mötet omöjliggör detta.

   Besvara ↓
   1. Emmy Rommedahl 16 oktober, 2015 kl 15:03

      Anna,vad intressant att läsa dina tankar! Håller så med dig i svårigheten att se helheten. Har själv många gånger funderat över hur mycket jag vill offra av min välfärd för klimatet och för andra människor? Det finns en övning vi gjorde i skolan som hette packa väskan, där man just fick välja tre saker som man skulle ha med sig om man behövde fly. Det allra mesta jag har i min vardag är ju ganska onödigt, absolut inte livsviktigt, men ändå väljer jag att ha det runt omkring mig i mitt liv. Trots att jag vet att världen skulle må bättre om jag inte använde mig av det. Jag har en Iphone, med koltan från Kongo, jag unnar mig ibland att köpa blommor till helgen istället för att skänka de pengarna, jag äter både fisk och kött ibland.. Jag vet att jag inte borde men ändå gör jag det. Ändå ser jag mig själv som en ganska engagerad människa. Sådana tankar skrämmer mig, att vi som ändå är intresserade gör så lite.. När jag var på MR-dagarna i Sthlm för två år sedan lyssna jag på Hans Rosling och han gjorde ett test med oss om läget i världen. Publikens svar var cirka 15 år bak i tiden, världen var så mycket bättre. Och han sa just det, ni är engagerade människor, ni har tagit er hit till MR-dagarna, detta är i ert intresse. Ändå har ni en så skev bild av världen.. Det fick mig att tänka till så mycket. Vi har en sådan ignorans till verkligheten…

      Besvara ↓
   2. Christina Skagert 18 oktober, 2015 kl 11:45

      jag håller med om att det är svårt att hitta energin, om man ska låta konspiratorisk kan man kanske dra till med att samhället är uppbyggt så att vi inte SKA ha energi till denna typen av ideella handlingar. jag tror också mycket på det som William skriver om sport och din väns lässkola, att skapa gemensamma samlingspunkter där hierarkin inte är lika stark som i en situation där en människa är på flykt och en människa/organisation hjälper skapar ju möjligheter att istället mötas som medmänniskor.

      Besvara ↓
   3. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:43

      Du skriver; ”Många, många konflikter kommer sig av klimatförändringar och många tvingas redan nu lämna sina hem pga torka, missväxt, översvämning mm. Sant! Detta är något vi kan påverka genom våra indiviuella val, varja dag, Spara energi, äta vegetariskt, handla ekologiskt, osv. ””Man måste se helheten.”Jag håller verkligen med dig.
      Jag tror människor är så rädda för att se helheten för att steg nr 2 då är att göra en förändring i sitt vardagsliv. De har inte tid… är för stressade… det praktiska tar över… Jag tror var och en behöver slita sig loss från vardagens råtthjul för att förstå var tiden tar vägen. Är det rimligt att jobba så mycket? Kan man leva på ett annat sätt?
      Jag tror det är möjligt om man vill!

      Besvara ↓
   4. Nikki Nilsson 19 oktober, 2015 kl 21:40

      Tack för ett intressant inlägg! När du skriver om ditt miljöengagemang så kommer jag att tänka på Musikhjälpen 2015 som just ska handla om klimatrelaterad katastrofer som bland annat tvingar människor på flykt. Det känns hoppfullt att musikhjälpen, som är så populärt, riktar fokus mot just miljön. Det behövs! Det är intressant att läsa din uppräkning av privilegier och jag känner igen mig i mycket. Det fick mig också att tänka på att avstå från vissa saker till förmån för miljön, människor och djur också är ett privilegie. Det är ett medvetet val.
      I din kommentar här ovan beskriver du hur vi genom fb och andra sociala medier tycks leva i skilda världar där olika världsbilder får olika utrymme. Vilket bra sätt att beskriva det på! Jag håller verkligen med om att det är så det är och tycker att det är ett verkligt stort problem.

      Besvara ↓
   5. Anna Bokström 23 oktober, 2015 kl 00:12

      Ja Nicolas, aag vet att det planeras och konspireras,och att en stor del av skatterna går till det, men politiker är också människor. Allt är inte en konspiration och jag funderade på vad jag behöver eftersom vi i väst lever över våra tillgångar. Vi behöver kämpa för en rättvis värld men samtidigt se till våra individuella val och vad vi kan göra bättre. Om alla slutade ta kött i världen idag hade det fått enorma konsekvenser, eller om alla bojkottade palmolja så hade det kanske resulterat i minskad regnskogsskövling. Vi i har ett individansvar även om jag håller med dig om att konspirationen från eliten är massiv. Jag kämpar mot TTIP och är rätt så insatt i hur det går till i de hemliga rummen.

      Besvara ↓
7. William Pakarinen 12 oktober, 2015 kl 16:49

   Hej och tack för ditt inlägg, jag tänkte också på det med helheten när jag läste boken. Varför är det så att så många inte ser det stora hela? Varför vill man inte ta reda på saker? Det är ju mångt och mycket det som orsakar så mycket irritation och hat mot andra… rasister vet inte vad som händer runtomkring i världen och varför vissa saker hänger ihop, varför konflikter drabbar människor och vilka som bär största skulden, och så vidare.

   Jag tyckte det var helt otroligt när Hans Rosling debatterade mot en journalist gällande konflikter i olika världsdelar – alltså hur lite journalisten själv visste. Media rapporterar ju som sagt nästan enbart om konflikter, men bara vissa konflikter i taget.. det som är ”inne” just nu tex.

   Länk till klippet jag syftar på: https://www.youtube.com/watch?v=xYnpJGaMiXo

   Om man tittar på utländsk media så ser man ofta rapporteringar från andra världsdelar där man inte hade en aning om att det pågick krig tex.

   Ebola har tydligen försvunnit nu, bara som ett exempel? Jag vet till 100% att det fortfarande härjar i västafrika, men det hör man inget om längre.

   Besvara ↓
8. Anna Bokström 12 oktober, 2015 kl 23:41

   Ja, exakt, Kunskapsbristen hos många journalister är ibland pinsamt låg. Jag blir ofta arg när de nöjer sig med ett svar från någon och inte går vidare och ställer följdfrågor. Krönikörer vill ha delningar på Facebook och då vill man inte skriva om ebola, det är inte ”klatchigt” nog eller TTIP (som är en av de viktigaste som händer just nu och gäller hela vår demokrati, men det kräver att man läser massa tråkiga dokument) Bättre att dissa Genusdagis eller skriva något provocerande, som rör upp människors känslor. Ett annat problem är att vi blir mer och mer nichade. Jag som är miljöaktivist kan tro att hela Sverige är miljömedvetna när jag tittar i min Facebook, eftersom jag har likasinnade vänner där. En SDare läser bara inlägg om hotet från islam och romer som begår brott och det stärker hens världsbild. Tidigare slog man på TVn och fick samma nyheter som resten av landet. Idag lever vi i separata verkligheter och det är delvis därför tonen blivit så hård.
   Jag tycker att politiken är ett bra exempel. De två blocken har låst sig i skyttegravar och kastar skit på varandra istället för att tala om problemen och hur vi ska lösa dom. Det är nog därför som SD känns så fräscht för många. Men vad gör vi för att stoppa denna utveckling? Jag ser ändå exempel på att människor vill någonting mer. Det är därför vi deltar i denna kursen. Låt oss hoppas att den trenden växer sig starkare och starkare.

   Besvara ↓
9. Evelin Gyllenram 13 oktober, 2015 kl 06:49

   Vilka intressanta inlägg! Här kommer min input… del 1 som jag inte kunde vara med och diskutera i telefonseminariet.
   Boken ”Bilal- på slavrutten till Europa” berörde mig jätte mycket! Så starkt och nära berättat… vilka personporträtt!
   Jag håller med er tidigare i diskussionen att den berörde så starkt just eftersom man får ansikten bakom ”siffrorna” i statistiken. Riktiga berättelser från en grym verklighet. Man förstår hur mycket som verkligen står på spel för dessa människor. Hur mycket de kämpar, hur mycket de offrar. Om det är värt att utsätta sig för riskerna för ett ”kanske” att få stanna… då förstår man hur dåliga förutsättningar de har i sina hemländer, och vilka hjältar de är.
   Jag förstår nu systematiken i människosmugglingen på ett helt annat sätt. Jag förstår hur mycket pengar som tjänas på drömmar och hopp. Och hur många makt organisationer som är involverade och vill att det ska fortgå…
   Jag tror att en bok som denna, till vis del, kan bidra till förändring. Men som alltid är det upp till individen. Men jag tror den här boken hjälper människor att se sin egen delaktighet i ”hjulet”. De kan se de små sambanden. Ta till exempel tomatodlingarna i Italien. Om man nu vet att de produceras med hjälp av slavarbete, kommer man fortsätta köpa dem? Om man förstår att varje nyanländ immigrant har ett öde och bakgrundshistoria liknande dem i Bilal… är inte sannolikheten då större att man öppnar sitt hjärta och vill hjälpa dem? Om man vet… och förstår olika maktorganisationers delaktighet till att människosmugglingen fortgår… kommer man hålla tyst, bli arg i sin ensamhet eller kommer man försöka göra något?
   Efter dessa temaveckor ser jag det som att det finns det 2 huvudproblem vad gäller Sverige och EUs immigrationspolitik, som gör att de människor som behöver hjälp, inte får den. De anledningarna går dessutom ihop.
   1. Att asylsökanden inte kan söka visum.
   Detta gör att de anlitar människosmugglare, använder falska Id-handlingar eller tvingas riskera sina liv på havet. Som människorna som porträtteras i Bilal eller de tusentals flyende människorna från Syrien. Enligt Eus gemensamma regler beviljas inte visum om man kan anta att personen kan komma vilja att stanna. Det kallas även för ”Skyddsparadoxen” De som troligast behöver asyl har svårast att ta sig in i landet. När kriget bröt ut i Syrien blev det i princip omöjligt för syrier att söka asyl- då de behövde det som mest! Hur kan det få vara så?
   Är det någon av er andra som vet vad den officiella anledningen bakom detta är?

   2. Att den asylsökande, i asylsökningsprocessen själv måste bevisa skriftligen att fruktan över att återvända till hemlandet är välgrundad och kan intygas av andra.
   Man ska kunna bevisa (skriftligen om det ska vara trovärdigt) att man blivit utsatt för våld eller förföljelse mot sin egen person, inte bara slumpvis riktat mot folket. Det räcker inte alltid med att visa att man själv har blivit misshandlad, våldtagen, kidnappad eller annan brutal hemskhet, nej man måste kunna bevisa att hotet kvarstår i framtiden också. Att det kommer hända igen. Hur ska man kunna bevisa det? Och hur kan man skriftligen bevisa ett överfall om det exempelvis skett i hemmet och inte orsakat några tidningsartiklar? Eller om man var ensam vid tillfället utan vittnen?
   Vet någon av er andra mer om hur det här verkligen fungerar?
   ”Berättelsen är inte trovärdig” är en annan vanlig orsak till avslag. Varför? Det kan bero på missförstånd, att berättelsen inte är tillräckligt detaljerad osv. Om man dessutom inte kan förklara hur man kommit in i landet utan id-handlingar så kan det påverka trovärdigheten. Många kanske inte vill avslöja allt hemskt de har tvingats till att göra för att komma fram, ex sälja sin kropp, muta, etc etc… För att de är traumatiserade, skäms, eller är rädda att de då ska få något straff i Sverige.

   3. Många får också ofta avslag för att man skulle kunna klara sig i en annan del av hemlandet. (internflykt) Migrationsverket i Sverige gör en bedömning av landets möjligheter till säkerhet, men hur kan de göra en korrekt bedömning egentligen utan att vara på plats och se med egna ögon?
   Ett bra exempel på det finns att läsa som vittnesmål på http://www.flyktingarna.se (mycket bra sida förresten!) där en kvinna vid namn Adelina vittnar om att de flytt från Albanien på grund av en blodsfejd, Maffian hotar med att döda både hon och hennes man. Hennes man har permanent uppehållstillstånd i Italien, dock inte Adelina, men ändå har båda utvisats till Italien. Den albanska maffian är väldigt aktiv även i Italien så blodshämnden kommer att vänta på dem även där. Detta har dock inte Svenska migrationsverket tagit någon hänsyn till… varför? Kanske för dem saknar riktig insyn i vad som verkligen pågår i många samhällen, saknar insyn om korruptionen i statliga system.

   Några tankar om vad som skulle kunna göras för att förbättra de utsatta flyktingarnas situation.

   1. Arbeta för att asylsökanden SKA få visum.
   Vad jag förstår efter att ha läst Bilal är att vissa institutioner tjänar STORA summor pengar på att människosmugglingen och den illegala invandringen fortgår. Kanske behövs det fler direkta avslöjanden om kopplingarna först? Vad tjänar EU på att inte ge asylsökanden visum? Hur kommer det sig att de förvårar processen för dem som behöver det mest? Om sambanden blir tydliga kommer fler människor och organisationer säga ifrån och protestera.

   2. Erkänna att de papperslösa FINNS.
   De flesta av de människor som utvisas, men stannar ändå, stannar antagligen för att det är deras, kanske enda sätt att överleva och leva ett värdigt liv. Problemet är att när de är papperslösa så kan de inte arbeta. Därför är risken större att vissa av dem vänder sig till kriminalitet, såsom att gå med i ligor eller att erbjuda svartjobb. Dessutom är de flesta livrädda för att gå till statliga institutioner, och därför är risken större att de och deras barn lever i fattigdom och stor utsatthet.
   I barnkonventionen står dock tydligt att ”Alla barn har rätt till samma rättigheter oavsett vilken ställning de har, om de har uppehållstillstånd eller inte, om de lever gömda eller inte”, men enligt Rädda barnens talesperson lever de flesta i utsatthet, ensamhet och rädsla, eftersom de flesta socialkontor fortfarande prioriterar migrationspolitiken istället för barnens bästa.
   Det är positivt att det skett vissa förbättringar de senaste åren. Papperslösa barn upp till 18 år får gå i skolan, de får gratis vård, även vuxna får subventionerad vård och i egentligen ska de få rätt till socialbidrag. Vissa kommuner har redan infört det för barnen, så som i Malmö. Men som sagt, många är så rädda att de knappast tar del av dessa ”förmåner”.
   Vad vinner vi människor och vad vinner samhället på att de är papperslösa då? Ingenting… alltså borde vi…
   3. Ge fler människor asyl.
   En viss procent av de människor som avvisas på orättvisa eller felaktiga grunder kommer ändå att stanna. Då är det väl bättre för landet om det antalet människor har papper, får leva i trygghet, jobba, gå i skola, lära sig svenska och vara en del av samhället i stället för att gömma sig, inte kunna försörja sig och sina barn, och i vissa fall vända sig till kriminalitet. Både människorna och staten tjänar på det. Jag tror samhället skulle kännas tryggare också. Pengarna som staten vinner på att svartjobb minskas kan ges till migrationsverket och läggas på att rättvisa och mer djupgående utredningar görs. Så att de som verkligen behöver stanna, får det, och att de som har begått krigsbrott, är f.d. krigsherrar eller liknande saker, inte får det.

   4. Ta bättre hand om både papperslösa och människor som redan har fått asyl.
   Det händer mycket i Sverige nu och det märks att människors medkänsla har börjat vakna. Som ni också tidigare nämnt här i diskussionen, så var nog bilden på den lilla döda pojken i media en utlösande faktor. Det finns så många organisationer som engagerar sig, så många människor som vill skänka gåvor osv. Det är verkligen fint. Många vill säkert också hjälpa mer än vad de har tid till.
   Jag tror att stöd och hjälp är enormt viktigt för de nyanlända. Både praktiskt och för dem att kunna bearbeta det hemska de just har varit med om. Många är säkert traumatiserade eller deprimerade över att ha behövt lämna allt i sitt hemland. Det borde läggas mer resurser på att hjälpa dem må bra psykiskt. Mer resurser borde också läggas på att inspirera till bättre integration. Det finns så många arbetslösa i Sverige som längtar efter att få göra någonting meningsfullt. Jag funderade på, skulle det inte vara fint om man i varje kommun kunde anställa ett par personer, tidigare arbetslösa, som kan hjälpa papperslösa och de som precis har fått asyl, med att lära sig mer om Sverige, värderingar om jämlikhet, få mer hjälp med svenska språket, och även anordna aktiviteter som sammanför dem med lokalborna? Det skulle kunna vara en del av kulturlivet i den byn, staden eller kommunen. Exempelvis musikafton, poesikvällar, matlagningskvällar, ett teaterprojekt eller annat där olikheterna i varandras kulturer är en fördel och man kan dela med sig och lära av varandra. Jag tror det skulle kunna öka integrationen och göra människor inspirerade och fascinerade av andra kulturer, istället för rädda.
   Det finns nog redan hjälporganisationer som gör detta? Men jag tycker att det borde finnas i varenda kommun, och skattepengar borde kunna användas till det eftersom det gynnar både människor, integration och kulturliv.
   5. Sluta använda ordet ”illegala invandrare”.
   Det är orättvist eftersom många som kommer hit faktiskt kommer på laglig väg med visum som sedan går ut. Förutom det har de inte brutit mot någon lag och de ska fortfarande ha samma mänskliga, sociala, politiska och ekonomiska rättigheter som alla andra. Papperslösa eller irreguljära invandrare är det egentliga ordet… Om man säger illegal invandrare så har det en negativ klang och antyder att själva människan, individen i sig är illegal. Som Farbrizio Gatti så tydligt säger med boken- Ingen människa är illegal!

   Besvara ↓
   1. William Pakarinen 14 oktober, 2015 kl 09:23

      Illegal invandrare är bara ett i följden av negativt klingande ord för människor som man inte vill ha här i Sverige. Det är det klassiska avhumaniseringstaktiken som nazisterna var experter på under andra världskriget – och när ord som dessa får fäste så buntar man ihop människor till en massa och slipper sedan att se individerna bakom alla gråa ansiktlösa former.

      Negativa händelser där invandrare är delaktiga eller inblandade i förstoras och internet används som främsta verktyg för att sprida hatet. Det är väldigt enkelt att sprida ett falskt budskap, det räcker bara att så många som möjligt sprider en lögn så blir det till slut en sanning.

      Källgranskningen är katastrofal på sociala medier. Jag tycker Facebook själv borde anamma liknande som tidningen Metro gör med sin viralgranskare där man tydligt punktar ner varför rasistiska myter är felaktiga, mm.

      Till viss del kanske vi kan se en sådan utveckling nu när man har kunnat anmäla rasistiska och främlingsfientliga grupper enklare på Facebook, och att grafiskt innehåll numera blockeras på vissa bilder.

      Utvecklingen går framåt som du skriver, jag hoppas bara den hinner gå framåt snabbare än det växande flykting, och invandrarhatet.

      Besvara ↓
      1. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:45

         Du skriver” Det är det klassiska avhumaniseringstaktiken som nazisterna var experter på under andra världskriget – och när ord som dessa får fäste så buntar man ihop människor till en massa och slipper sedan att se individerna bakom alla gråa ansiktlösa former.”
         Ja. Det är läskigt. Man kanske inte lägger vikt vid det och tror att det inte spelar roll när man använder vissa ord, när det egentligen finns en hel strategi bakom…
         Ja det är ett steg framåt med att man kan anmäla rasistiskt och främlingsfientligt innehåll på FB.Ser också ett stort problem med att facebook och tvitter är den största informationskällan för så många miljontals människor numera. Det är en perfekt forum för att få männsikor att tro på nästan vad som helst. Det är läskigt. Men samtidigt får man utnyttja det till att sprida positiv kunskap istället. Sprida sanning med tydliga källor. Vad tror du?

         Besvara ↓
   2. Emmy Rommedahl 16 oktober, 2015 kl 15:08

      Tack för intressant läsning! Berördes också oerhört mycket av just det utnyttjandet av människor på flykt. Och att många vet om att de kommer bli utnyttjade men ändå väljer att ta risken.. Vilka hjältar, precis som du skriver.

      Ingen människa är illegal, än igen slås jag av hur förundrad jag blir över att människor tar sig rätten till att ha mer rätt till länder, att jag som svensk har mer rätt till den svenska marken än vad andra skulle ha bara för att det står svensk i mitt pass. Intressanta tankar du delar! Håller med dig, ingen människa är illegal!

      Besvara ↓
   3. Anna Bokström 23 oktober, 2015 kl 00:19

      Åh vilket bara och tänkvärt inlägg Evelin. Hela förfarandet med flyktingar är så fel och inhumant. Man kan bara tänka sig hur et skulle vara att behöva bevisa att man blivit förföljd och utsatt när man fått lämna allt man äger. Asyl ska man kunna söka på plats och få komma till Sverige med flyg.

      Besvara ↓
10. Christina Skagert 15 oktober, 2015 kl 16:01

    del 1. När jag nu läst Bilal – på slavrutten till europa” är jag helt tagen. Den är så stark i sina skildringar. Vad som särskilt slår mig är hur lite insikt jag faktiskt hade i vilken lång och krånglig resa en flykt är. Visst har jag hela tiden hört om flyktingläger och hur människor fastnar på vägen så som media rapporterar om det men jag tror faktiskt inte att jag har förstått riktigt vilka orimliga och omänskliga hinder det finns på resvägen för människor på flykt. När jag tittar på en karta kan jag peka på länder och tänka ”dit reste jag från Sverige på semester med flyg”, och alla de länder och vattendrag och bergskedjor och skogar jag passerade med flyget (eller tåget eller annat färdmedel) försvinner liksom. På den resa författaren skildrar är det precis tvärtom. Det som särskilt påverkar mig är hur ofrånkomligt bunden man som flykting är plaster, platser som inte bara kan passeras utan som hela tiden bjuder motstånd i form av utnyttjande, misshandel och smutskastning.
    Det är svårt att säga om boken kan bidra till förändring, jag vill svara både ja och nej. Jag vill svara ja eftersom den känns helt kontraintuitivt att svara nej – då skulle man ju kunna lägga ner kultur helt och hållet, om man avvisar dess förmåga att skapa förändring och påverka. Samtidigt vill jag svara ja på grund av det faktum att jag verkligen har en känsla av att just den här skildringen kan beröra, den är skrivet på ett sätt som läsaren inte kan värja sig mot. Just att bli berörd på riktigt tror jag är en nyckelfråga, att få människor som diskuterar flyktingfrågan i termer av vad ”svenska samhället klarar av” och så vidare att öppna ögonen, att förstå att det är medmänniskor som har lika mycket rätt som vi att skapa sina egna liv. Jag tror att anledningen till att jag tvekar lite är att jag har blivit så cynisk av hur den svenska politiken krisar nu på grund av SDs inverkan, hur jargongen hos samtliga SDare jag är bekant med går ut typ enbart på att personbeskylla Stefan Löfven och få det att framstå som att det är enbart hans personliga ansvar att styra upp ett helt land, samtidigt som de delar facebooklänkar från sidor som Fria tider och upprätthåller sjukt snedvridna könsroller. Det jag tänker är: hur ska den här boken någonsin nå dem? Hur står är chansen att den här viktiga texten någonsin tar sig in i deras liv och berör dem? Men å andra sidan brukar jag inte tycka om den sortens resonemang så mycket, istället borde jag kanske tänka på hur många människor som faktiskt kommer läsa den och inspireras att hjälpa. Vi är ju (hoppas jag) fler.
    Jag tror verkligen vi måste få fler människor att förstå att landgränser är konstruerade illusioner, att man inte på riktigt kan äga rätt att befinna sig på en bit av jorden och inte en annan. Att prata mer om personer, individer, man mött eller läst om istället för att prata om flyktingkrisen som en ekonomisk fråga. Att våga ta debatten, att orka ta den på ett ödmjukt och inkännande sätt så ofta som möjligt. Jag tror också på att verkligen tvinga sig själv att ta steget att börja engagera sig på vilket sätt som helst. Det kan vara något litet bara, men jag tror att när man väl tagit det där första steget blir det så verkligt för en att det börjar kännas självklart att hjälpa till.
    del 2. Jag bor i Lund och reser till Malmö superofta, Malmö som just nu är en inkörsport dit flyktingarna kommer först. Jag har läst och bevittnat all den hjälp som organiseras på Malmö C, av till exempel frivilligorganisationen Malmö Kontrapunkt. Det finns också en väldigt bra Facebooksida som heter Sammanfattningssida för hur du kan hjälpa till i flyktingkrisen, den är väldigt bra tycker jag eftersom den fångar upp många, många olika sätt att hjälpa till. Det verkar av nyhetsrapportering också som att flera privatpersoner har kommit till Malmö C och erbjudit övernattning, det är som att det kokar lite här nere av initiativ och hjälpsamhet, det gör mig väldigt glad.
    För att försöka förstå den här situationen bättre har jag vänt mig till bekanta som är flyktingar från Balkan och bott i Sverige länge nu. Det är främst två saker som jag tar med mig från de samtalen. Det första är att det inte alltid behöver handla om människor som flyr från direkt, akut krigsdrabbade områden, alltså områden där människorna i stunden blir utsatta för våld. Snarare kan det vara svårt att förstå vad som händer i landet, svårt att avgöra om man ska rycka upp alla rötter och fly eller stanna. Den rädslan och osäkerheten är ju ofta något som ger asylavslag för att det inte råder något hot mot personerna direkt, men borde vara anledning nog att få stanna om världen var rättvis. Smärtan det innebär att behöva göra avvägningen att lämna allt eller stanna och hoppas, att behöva göra den avvägningen för att vi lever i en krigsbejakande patriarkal värld, är traumatiskt och sorgligt nog. Det är så skevt att vi bara tar emot ’de värst utsatta’, att vi grundar beslut på vem som ska få stanna och inte på ”hur dåligt någon har det” om ni förstår? Samtidigt berättar mina bekanta att när de jämför sin situation med den som är nu, upplever de att de blev bättre mottagna och fick uppehållstillstånd utan problem. (OBS så var det säkert inte för alla och jag vill inte generalisera, jag återger bara deras personliga minnen) Den informationen känns så ödesdiger på något sätt, som ett kvitto på att det blir sämre, går utför. Hur känner ni andra? Är det någon som är så pass gammal att de har något minne av hur debatten gick på 90talet när det var kring i forna Jugoslavien? Liknar debattklimatet det vi har idag?

    Besvara ↓
11. Tanja Nannarelli 16 oktober, 2015 kl 16:44

    Då bilder kan säga mer än tusen ord börjar jag med en bild av den franske konstnärens Bruno Catalanos verk ”världsmedborgaren” som han säger att var och en får tolka fritt. För min del tycker jag att den träffar mitt i prick på alla de historier och levnadsöde som jag har fått ta del av för hur en man upplever sig själv när man av de mest skiftande skäl och orsaker känner att man måste sätta sig
    i ”rörelse”för att kunna leva bättre någon annanstans…

    http://i.dailymail.co.uk/i/pix/2013/06/13/article-2340857-1A4B3993000005DC-182_306x423.jpg

    Problematiken bakom temat är så oerhört mångfacetterat, komplext och omfattandet att det finns inga enkla lösningar och svar. Efter att ha läst Fabrizio Gattis bok Bilal känner jag än mer att propagera för att verkligheten som vi står för kan inte lösas av enskilda stater, organisationer,institutioner osv. Vi måste hitta legala kollektiva/gemensamma svar på dessa frågor. Den väg som jag känner mest för som en möjlig lösning sammanfattar Edgar Morin, fransk sociolog och filosof, på två sidor ( sid 32-34) i en bok som finns online som heter:

    ”Seven Complex Lessons In Education For The Future”
    http://unesdoc.unesco.org/images/0011/001177/117740eo.pdf

    Morin menar att vi måste lära oss en ny identitet som han kallar för ”earth identity” och bäst sammanfattas med ett utav de två citat som kapitlet börjar med:

    “For the first time man has truly realized that he is an inhabitant of the planet, and perhaps he should think and act from a new aspect, not only an individual, family, genre, State or group of States aspect, but also a planetary aspect”. Vernadski

    Mitt korta och väldigt holistiska bidrag kom till mig efter den berikande och oerhört stimulerande telekonferensen som hölls den 12 oktober, tack till alla.

    Besvara ↓
    1. Christina Skagert 18 oktober, 2015 kl 11:36

       vad spännande att du länkar till den bilden! den är väldigt talande. jag kan känna igen den mycket från mina samtal med bekanta som flytt. det handlar på något sätt om att sätta kroppen i rörelse, att bara göra, att våga lämna. Att det både är smärta och tomhet liksom.

       Besvara ↓
12. Christina Skagert 18 oktober, 2015 kl 11:40

    jag tycker mycket om det du skriver om att vara vårt eget samhälle, det sammanfattar dessa temaveckorna väldigt bra! jag funderar på det du skriver om massmedia som korrupt, betyder det att man per automatik inte bör lita på sådana källor? Att förstå dramaturgin bakom tror jag är en nyckelfaktor om man ska kunna tillgodogöra sig mediala informationsflöden, men jag tänker också att det finns ett värde i att ha mediala informationskanaler, och kanske snarare att dessa bör granskas hårt och kontinuerligt?

    Besvara ↓
13. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:37

    Har kommer mina tankar runt del 2.

    Den närmsta staden från mitt barndomshem är Umeå. Men jag kommer från Vindeln, en liten by 5,5 mil utanför.
    I Umeå finns det några organisationer som hjälper flyktingar. De största är röda korset och IM- individuell människohjälp. Många engagerar sig även för flyktingarna genom kommunen. De former av hjälp som finns och som kommunen uppmuntrar till just nu är i form av gåvor, att bli familjehem, bli god man, erbjuda läxhjälp, det anordnas språkcaféer, osv.
    Men vad finns det i Vindeln?
    År 2011 startades det en organisation i Umeå, som hette; ” Vän i Umeå”
    Det är består av ett nätverk av ideella och frivilligorganisationer som har gått tillsammans och bildad ”Vän i Umeå”. Stina, en av grundarna berättar att det började med att hon tog kontakt med Ålidhemskyrkanoch frågade vad kyrkan skulle kunna göra för de ensamkommande flyktingbarnen. I sitt arbete på socialtjänsten mötte hon många ungdomar som var väldigt utsatta. De hade kontakter med professionella i skola, socialtjänst och i sina boenden, men de hade inget hem och familj att komma hem till och bara vara.

    Åsa som arbetar på Kyrkan tog kontakt med Stina. Tillsammans började de spåna på vad de kunde göra för ungdomarna och beslöt att ta kontakt med bl.a. Rädda Barnen, Röda korset och KFUM och göra en insats tillsammansEfter många möten och idéer bestämde de sig för att göra en ansökan hos kommunen om en projekt-tjänst för att starta upp ett Vänfamiljsprojekt. Men de fick avslag eftersom kommunens socialtjänst och kultur-och fritidsförvaltningar ansåg att det inte fanns resurser hos kommunen att arbeta med detta.Men de kände allaatt det var så viktigt så de ville fortsätta utan kommunens hjälp.
    Den nya idén blev att matcha ihop SFI-elever med svenskar, och att även erbjuda gemensamma aktiviteter några gånger per termin. Så startade Vän i Umeå. I nuläget har de över 500 medlemmar från SFI, och runt 300 svenskar. Så de har alltså fortsatt stort intresse av att få kontakt med svenskar som vill vara med i Vän i Umeå. Stina förklarar att det finns många invandrarmän som vill ha kompisar, men det är få svenska män som anmält sig. Därför jobbar de just nu för att uppmuntra sina manliga vänner att gå med i Vän i Umeå. De har nu även en facebooksida där medlemsantalet växer.
    Vän i Umeå fungerar så att alla personer som anmäler sig till vän i Umeå, både svenskar och invandrare, blir intervjuade av två av grundarna som frågar om intressen, önskemål, språk, familjesituation m.m. Utifrån den kunskapen försökerVän i Umeå att matcha ihop personer och familjer. När de blivit matchade så har den svenska personen fått ta första kontakten. De väljer sedan själva vad de gör tillsammans och hur ofta. Det kan vara allt från att ta en promenad, fika, plocka svamp, eller bara träffas och umgås.Numera anordnas även minst en gemensam medlemsträff i månaden. Det kan vara allt från pulkåkning till matlagningskvällar till kreativa aktiviteter och har varit väldigt uppskattat bland både svenskar och invandrare. Många nya och starka vänskapskontakter har knutits.

    Anledningen till att jag uppmärksammar Vän i Umeå är att det har spridit sig och nu också finns i min hemby vindeln under självklara namnet ” Vän i Vindeln.” Där har också många invandrare och svenskar blivit vänner för livet.
    Jag skriver om det här nätverket för att jag tycker det är ett fint initiativ som ökar förståelsen mellan svenskar och invandrare, minskar rasism och istället skapar en känsla samhörighet och vänskap. Jag visste inte om denna organisation för än nu, men kommer sprida infon om nätverket och uppmana alla jag känner att gå med.
    Finns det liknande nätverk i era hemstäder?

    Besvara ↓
14. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 17:38

    Jag håller med om att man kan känna hopplöshet när man ser hur många som behöver hjälp och är på flykt idag och hur få som verklien får asyl. Just nu har väl Sverige beslutat att ta emot 800 syrier. 800 av över en miljon som är på flykt…
    Jag tror som du också att fler svenskar måste öka sitt engagemang för dessa människor, våga se vad som händer och då också våga ta ställning och agera för vad de tycker är rätt.
    Ända från att vi är små får vi lära oss att individuell framgång och ägandet av så många saker som möjligt är det viktiga… Jag tror att skolor måste börja ta upp viktiga ämen som medkänsla och solidaritet tidigt. Berätta sanningen om världen och flyktingarnas situation. Och om inte skolarorna gör det så måste föräldrar inse värdet av att göra det.
    För många i vår generation kanske det är försent . Vi har redan lärt oss att vara egoistiska. Vi kan förändras absout, men kanske viktigare är att lära våra barn annorlunda så att samhället kan förändras på sikt.
    Vad tror du?

    Besvara ↓
15. Evelin Gyllenram 18 oktober, 2015 kl 18:01

    Tack for djupt gaende tankar, resonemang och fakta! Ska ta mig tiden att titta pa lankarna! Tror precis som du att det ar viktigt att ta reda pa sanningen om varlden, om saker och ting. Inte lita pa media. Aven om det ar jobbigt. Aven om det gor ont att bli av med bekvama forestallningar. Endast nar man vet och ser klart kan man gora forandringar som haller, annars agerar man i blindo..

    Besvara ↓
16. Nikki Nilsson 19 oktober, 2015 kl 20:21

    När jag läste Bilal. På slavrutten till Europa (Gatti, Fabrizio. 2013) så slog det mig att jag reflekterade på två olika sätt. För det första tänkte och påverkades jag självklart mycket av det Gatti skriver och de människor han mötte på vägen. Det kändes viktigt att få ta del av dessa levnadsberättelser och livsöden. För det andra pågick det hela tiden en metareflektion under läsningen av boken. Utöver bokens berättelse blev mina egna kunskaper och erfarenheter parallella historier som samtidigt bidrog till min förståelse av det jag läste. Jag reflekterade över och knöt samman det jag läst inom min historieutbildning med Gattis berättelse. Jag kände till exempel igen de så kallade pull- och pushfaktorer som fick hans medresenärer att bege sig ut på denna farliga rutt genom öknen och andra människors ständiga maktutövande. Puchfaktorerna här, exempelvis fattigdom, krig och brist på förhoppningar om en bättre framtid i det land en slumpmässigt fötts i eller hamnat i, är de samma som för dem som tidigare valt att migrera. På samma sätt är även pullfaktorerna de samma – ett annat land eller del av världen som kan, eller sägs kunna, erbjuda jobb, pengar och utbildning. Den viktigaste, men även den tyngsta, lärdom jag gjort av min läsning är hur komplext allting är. Det har slagit mig förut, speciellt i min utbildning. En börjar i ett problem, en utmaning, en orättvis händelse eller vad det nu kan vara och börjar undersöka. Någonstans på vägen slås en av att en bara gräver djupare och djupare i ett virrvarr av strukturer och problem. Allting hänger samman. Exempelvis har min förståelse av migration vidgats genom att jag har fått syn på att EU, som jag inte har så bra koll på tyvärr, på olika sätt påverkar migranternas möjligheter att ta sig till Europa.

    Just nu befinner jag mig i en slags dvala känns det som. Jag har svårt att se bortom det hat och den oro som sprider sig i samhället. Blivande flyktingboenden bränns ner. Lögner och propaganda sprids. Tillsammans med insikten (eller påminnelsen) om hur komplext allt är, hur många parter som på olika sätt är inblandade och som både försvårar och tjänar på människors utsatthet blir mitt nuvarande sinnestillstånd närmast apatiskt. Men kanske behöver det få vara så ibland? Jag menar, jag är så fruktansvärt arg och ledsen och hade jag agerat utifrån dessa känslor tror jag att jag eventuellt hade gjort mer skada än nytta. Kanske måste en ibland få möjlighet att reda ut kaoset som snurrar runt, runt inom en? Till detta tema ställs en rad inspirationsfrågor. En rad mycket viktiga frågor. Hur kan vi bidra till ett öppet och solidariskt Europa? Vad mer behövs för förändring? Vad kan jag/vi göra för skillnad för att situationen för migranter och flyktingar i Sverige och Europa skall kunna förändras mot det bättre? Vad borde vi göra? Jag har inga svar. Inte ens några potentiella svar. Jag tänker på dessa och liknande frågor hela tiden. Min läsning av Bilal och det dagliga betraktandet av det som händer omkring oss får mig att känna mig maktlös. Men det får mig också att känna hopp och tacksamhet gentemot människor som Gatti och som de som kämpar för dagens flyktingar. Jag känner mig också trygg i vetskapen om att jag kommer att ta mig ur min förlamning. Förhoppningsvis snart.

    Att ha läst Gattis bok är, trots min egen känsla av hopplöshet, något jag är väldigt tacksam för! Det är en bok jag skulle vilja sätta i handen på varenda människa jag möter. Läs. Upptäck. Känn. Förstå. Men hur får jag folk att ta sig ann 550 sidor sanning? Ytterligare en fråga jag inte har något svar på. Men oavsett rekommenderar jag och pratar om den. Om jag så lyckas få bara en enda att ta sig ann den så är hälften vunnet intalar jag mig. Jag ber om ursäkt för en förvirrad, och försenad, reflektion som dock är högst personlig. Del 2 kommer imorgon. Ha en trevlig kväll!!

    Besvara ↓
    1. Nikki Nilsson 20 oktober, 2015 kl 18:31

       Ett citat från sidan en kan se Sebasiao Salgados bilder på som jag tycker beskriver den komplexitet jag reflekterat över:
       ”Almost everything that happens on earth is somehow connected. We are all affected by the widening gap between rich and poor, by population growth, by the mechanization of agriculture, by destruction of the environment, by bigotry exploited for political ends. The people wrenched from their homes are simply the most visible victims of a global convulsion.” (http://www.amazonasimages.com/travaux-exodes)

       Besvara ↓
17. Nikki Nilsson 22 oktober, 2015 kl 15:55

    Del 2:
    I Trelleborgs kommun tas det emot många människor via färjorna som anländer från bland annat Tyskland. Enligt kommunens hemsida håller de på och rekryterar personal som kan arbeta med de ensamkommande barn och ungdomar som placeras på olika boenden i Trelleborg tills migrationsverket tar över, vilket uppges ska ske inom 7-10 dagar. Bland de som rekryterades i ett tidigt skede fanns många omplaceringar vilket ska ha resulterat i att vissa av kommunens andra verksamheter ska ha haft kort om personal. Detta ska dock, enligt kommunens hemsida, ha stabiliserats något. De enskilda personer som vill hjälpa till genom att till exempel skänka kläder hänvisas till Trelleborgs församling som har haft hand om att organisera just detta. Vill man hjälpa till på annat sätt kan man antingen ansöka om att bli god man, söka ett av jobben som handläggare eller boendestödjare eller kontakta någon frivilligorganisation som t.ex. röda korset.

    Jag och några klasskamrater hjälpte under en natt till på Kontrapunkt i Malmö. Kontrapunkt är en av de frivilligorganisationer som drivits ideellt av privatpersoner och är en av de få organisationer som fortfarande har ork att fortsätta med sina insatser. Den natten vi var där fick vi bland annat hjälpa till med att ordna sovplatser i en ny lokal de lyckats få tag på. Vi bar madrasser, sovsäckar och kuddar som vi sedan placerade ut i lokalen. Där mötte vi även en frivillig som lekte med några av barnen och en del människor som försökte komma till ro på golvet. Lite senare anlände flertalet familjer och däribland två små barn som var rejält uttorkade. De sov hårt och personalen försökte tillsammans med föräldrarna att få i dem lite vatten. Ett av barnen kräktes ideligen upp vätskan och till slut togs beslutet att tillkalla sjukvårdspersonal. Inne i Kontrapunkts ”huvudlokal” var det aktivitet trots den sena timmen. Frivilliga som lagade och serverade mat. Andra sorterade kläder, skor och annat som skänkts av privatpersoner som velat hjälpa till. Både inne och ute samlades folk för att prata.

    Besvara ↓
    1. Anna Bokström 23 oktober, 2015 kl 00:38

       Tack Nikki för det du berätttar. Jag vill gråta när jag hör om dessa människors och barns tillstånd. Nu är det extra viktigt att ta ansvar för flyktingar som kommer när hoten mot dem ökar med anlagda bränder, ny förslag om gränskontroller och begränsade uppehålltillstånd. Jag tänker definitivt gå till kontrapunkt oh erbjuda att hjälpa till för min egen skull.

       Besvara ↓
18. Anna Bokström 23 oktober, 2015 kl 00:35

    Hej Nicolas, jag har inte hunnit läsa alla dina länkar men jag undrar vad för slags samhälle du tror på eftersom du inte tror på det vi har idag. Är du anarkist? Jag tror att vi måste ha ett samhälle trots allt för att få det att fungera och mycket fungerar faktist ändå. Vi har avloppssystem, rinnande vatten, skolor, tåg-trafik mm Jag tror ändå på dessa grundpelare även om mycket är korrupt så är inte allt det. Vi är så många att vi måste leva organiserat på ett eller annat sätt, fast jag håller med dig om att det måste till en omfördelning och ett helt nytt sått att leva och tänka. Ekonomisk tillväxt måste tex ersättas med naturtillgångar.

    Besvara ↓
19. Marcus J 23 oktober, 2015 kl 23:21

    Del 2. Mitt möte med UNHCR

    Jag uppfattar det som att fokus för den här uppgiften var tänkt att ligga på det faktiska flyktingmottagandet och hur vi gör livet drägligare för de människor som trotsat alla odds och lyckats ta sig ända fram till Sverige. Jag tänkte försöka öppna upp för ett perspektiv på flyktinghjälp som å ena sidan kan beskrivas som mer ekonomiskt rationellt och långsiktigt, å andra sidan problemundvikande och SD-retoriskt. Jag pratar om “hjälp på plats”, här genom FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

    Det är inte min mening att försöka ge stöd åt det klassiska populistiska tricket att “ställa utsatta grupper mot varandra”, utan jag är mer intresserad på vilka sätt vi här på hemmaplan kan komplementera välkomnande och integrering med biståndsarbete. Vi befinner oss onekligen i en krissituation, vilket i högre grad än “normala” omständigheter föranleder impulsiva, känslobaserade initiativ. Vissa av dessa initiativ är så osjälviska och kloka till sin natur att man blir tårögd, medan andra aktioner ter sig otroligt polemiska och har en otroligt splittrande effekt, tyvärr alldeles oavsett aktörens eventuellt goda intentioner (t.ex. trenden att ta bort facebookvänner som uttryckt åsikter man inte delar).

    Hela Sverige skramlar

    Ett i min mening mycket bra exempel på ett bra och enande initiativ var evenemanget “Hela Sverige skramlar” i Globen den 29:e september i år, som var en insamlingsgala till förmån för UNHCR. Även om Sveriges artistelit i mitt tycke varit otroligt homogen och ointressant i sina reflektioner kring flyktingproblematiken (åtminstone tills Christer Sandelin försade sig häromsistens), så anser jag att de nu verkligen lyckades förmedla det vackra och eftersträvansvärda i gränslös medmänsklighet. Speciellt Markus Krunegårds mellansnack på temat mänsklig värme var otroligt inspirerande. Se det runt minut 4 i detta klipp:

    https://www.youtube.com/watch?v=hUtrB1UrGqs

    Det tveklöst viktigaste inslaget kom föga förvånande att spelas av allas vår Hans Rosling. Han berättade om UNHCR och det arbete de gör för att hjälpa flyktingar i krisområdenas direkta närhet. Hans poäng var glasklar – UNHCR har för lite pengar, och detta är något som du och jag och alla vi känner har makt att ändra på. Presentationen (som är väldigt jättebra) går att se här:

    https://www.youtube.com/watch?v=pHEsjQEsVyk

    Rosling vs. SD

    Jag ska strax redogöra för de sätt som UNHCR själva föreslår att man kan hjälpa till på, men först vill jag uppehålla mig en stund vid den intressanta observationen att Roslings analys tycks underbygga SD:s mest potenta svepskäl för varför vi bör minska invandringen – nämligen att vår hjälp till det relativa fåtal som når Sverige sker på bekostnad av utebliven hjälp till ett flertal på plats. Detta diskuterades kort i TV4:s Nyhetsmorgon utifrån debattören Erik Hörstadius uttalande ”Hans Rosling säger vad SD menar”:

    https://www.youtube.com/watch?v=LKbO-EKNPdo

    Det är lätt att förstå hur Hörstadius resonerar. Rosling jämför den peng på 25 kr om dagen som UNHCR beräknas behöva för att säkerställa ett drägligt liv för en flykting i Syriens närområden med de 500 kr om dagen som regeringen anser krävs för motsvarande flyktingstöd här i Sverige. Vad Hörstadius inte riktigt uppmärksammar är Roslings påföljande uttalande om att “den tiden man kunde hålla på och tjafsa – ska vi stödja flyktingar här, ska vi stödja flyktingar där … – den är över. Alla människor ska ha hjälp, överallt”. För Rosling handlar det bevisligen inte i grunden om att ställa det ena mot det andra, utan om att helt krasst konstatera hur kostnadseffektivt det faktiskt är att hjälpa flyktingar på plats genom UNHCR. Att Rosling skulle ha en outtalad politisk agenda som går i linje med SD:s värderingar går såklart inte att helt utesluta, men det tycks mig bra mycket troligare att syftet med framställningen helt enkelt är att få folk att skänka mer pengar.

    Hela idén om att hjälpen på olika platser tävlar om samma resurser kan dock inte avfärdas så enkelt. Det faktum att Sverige finansierar flyktingmottagningen med kraftiga uttag ur biståndsbudgeten är ett odiskutabelt exempel på att så faktiskt är fallet i någon mening. För en aktuell inblick i denna kontroversiella fråga, se följande korta inslag från SVT:

    http://www.svt.se/nyheter/inrikes/regeringen-ser-over-bistandsoverforing

    Sista ordet är alltså inte sagt i denna fråga. Men en sak står klar. Rosling och SD skiljer sig tydligt i ett avseende, briljant identifierat av Sofia Mirjamsdotter i en ledare i Sundsvalls Tidning. Hon skriver:

    “Vad Rosling säger är att det är problematiskt att ta pengar från biståndet till flyktingmottagning i Sverige. Det är han inte ensam om att tycka, regeringen har fått kritik för att göra just detta. Flyktingmottagande kostar pengar, men det ska inte utesluta hjälp på plats. Pengarna till mottagandet i Sverige bör tas någon annanstans ifrån. Detta är vad Rosling hävdar och jag kan inte minnas att jag hört Jimmie Åkesson eller någon annan sverigedemokrat säga något liknande.”

    http://www.st.nu/opinion/ledare/hans-rosling-har-ratt-aven-om-han-har-fel

    Rosling tycks därmed anamma Reinfeldts bevingade ord “öppna era hjärtan” – vi svenskar måste nu visa äkta solidaritet. Vissa menar att Reinfeldt i sitt sommartal gav SD rätt på en punkt i och med erkännandet av att flyktingmottagandet innebär en kostnad, åtminstone på kort sikt. Kanske avslöjar kritikernas parafras “öppna era plånböcker” faktiskt den reella betydelsen av Reinfeldts uttalande. Må så vara. Men för mig står det klart att Rosling (liksom Reinfeldt om nu hans uttalande var genuint) representerar ett läger där man är beredd att bistå med både tid och pengar om så krävs, medan SD per definition ställer sig mot ett sådant förfarande å det grövsta. Hela SD:s raison d’être är ju att representera denna utbredda motvilja! Jag tycker därmed att Rosling bör gå fri från anklagelserna om att gå SD:s ärenden.

    Jag vill avsluta denna lilla utläggning om flyktinghjälpens finansiering med att upprepa att sista ordet inte är sagt i hur flyktinghjälpen bäst finansieras. Jag tycker det är en förutsättning för en faktabaserad diskussion att man över huvud taget vågar prata om den ekonomiska aspekten. Väldigt länge vågade man inte det, vilket innebar att SD fick ensamvälde över problembeskrivningarna ur detta perspektiv. Detta är problematiskt, eftersom väljare har visats resonera utifrån vilka frågor som olika partier “äger”. Jag hoppas och tror att vi genom saklig diskussion kan komma närmare ett samhälle där alla känner sig välkomna, men det är mycket möjligt att jag är naiv i det avseendet.

    Att bistå i biståndsarbetet där borta här hemma

    Vad kan man då göra för att bidra till hjälpen “på plats” utan att för den skull lämna Sveriges gränser? Jag tog ju upp Hela Sverige skramlar som ett bra exempel, men jag tvivlar på att vem som helst kan styra upp en liknande tillställning (fast man kan ju t.ex. anordna en lite mindre insamlingsgala med lokala förmågor!). Hur som helst heter UNHCR:s svenska samarbetspartner Sverige för UNHCR och på deras hemsida kan man under rubriken “14 sätt att hjälpa just nu” läsa om bra sätt man personligen kan delta:

    https://sverigeforunhcr.se/agera

    Jag tänker nu gå igenom och reflektera över några stycken av dessa.

    “1. Bli månadsgivare – att ge pengar varje månad räddar liv och ger människor på flykt hopp om framtiden.”

    Denna var enkel att uppfylla. Som student har man inte mycket pengar, men 100 kr i månaden kan man alltid avvara. Andra människor ger redan regelbundet till andra organisationer såklart. Det gjorde inte jag, så jag slog till.

    “5. Starta en egen insamling till förmån för världens flykting och UNHCR:s outröttliga arbete – vi har en sida på plattformen Better Now.”

    Tyvärr fick jag ett felmeddelande när jag skulle skapa en ny fundraiser på plattformen Better Now. Annars verkar det vara ett smidigt sätt att skapa en insamling med lokal anknytning, t.ex. inom en förening, ett företag eller något annat intresseområde som knyter folk samman.

    “9. Vill du hjälpa till på kontoret i Stockholm? Kom till Vegagatan 8 vid Odenplan och ring på dörren mellan 8.30-19. Du får hjälpa oss att packa brev till alla de som vill bli månadsgivare för flyktingar.”

    Lite hederligt praktiskt arbete kan ju utgöra trevlig omväxling om man mest sitter och smider tankar hela dagarna. Nu är det ju inte så långt mellan Uppsala (där jag bor) och Stockholm, trots det har jag inte tagit mig tiden att testa på det här. Faktum är att jag nog personligen är mer intresserad av nästa punkt…

    “13. Sök jobb som värvare och bli en del av vårt fantastiska team!”

    Just det, man kan alltid bli en av de där störiga människorna som man gör allt för att undvika på stan. Kanske någon här på kursen som har jobbat med detta och kan dela med sig av lite erfarenheter? De söker just nu värvare i ett flertal städer i Sverige, varav mitt Uppsala är en. Man kan välja att jobba mellan 10-31 timmar i veckan. Det är en avlönad tjänst, på gott och ont antar jag. För mig som är i behov av extra inkomst lät det som ett ypperligt tillfälle att slå två flugor i en smäll. Om detta förringar det moraliska värdet i hjälpinsatsen får väl filosoferna diskutera, men jag blev i alla fall nyfiken på att veta mer om detta. Genom hemsidan fick jag kontakt med en Theresia. Jag sände henne följande meddelande (obs. att f2f står för Face-to-face vilket är det man gör på gatan, medans d2d står för Door-to-door vilket innebär at knacka dörr):

    “Hej Theresia! Jag är lite nyfiken på vad det skulle innebära att ta anställning som värvare hos er i Uppsala. Jag är intresserad av deltidstjänsten. Undrar främst om hur mycket utbildning man får innan man börjar, jag har nämligen aldrig gjort det tidigare men är väldigt intresserad av att lära mig. Dessutom undrar jag om det går att jobba kväll, isåfall vad OB-tillägget ligger på, samt om man har möjlighet att själv välja mellan att jobba med f2f eller d2d. Tack på förhand!”

    Jag fick följande svar:

    “Hej! Vad kul att du är intresserad av F2F. Det är verkligen ett jätte roligt jobb och lärorikt. Jag har själv jobbat som F2F i Göteborg och innan jag ansökte hade inte jag heller någon som helst utbildning kring just det jobbet. Så länge du har ett stort intresse för att verka för en bättre värld samt att våga ta kontakt med okända människor så tror jag att du kan klara av det hur bra som helst. Nu vet inte jag exakt hur upplägget är, men jag fick i alla fall en bra utbildning innan, dels om UNHCR:s arbete och dels värvarteknik (alltså hur du praktiskt kan gå tillväga för att faktiskt värva en person på stan). Jag föreslår att du kontaktar AK på mail: ak.fagerlund@sverigeforunhcr.se och hör med hen angående utbildning, OB-tillägg samt F2F och/eller D2D. Vi lägger ut alla lediga tjänster på vår hemsida och det är bara att ansöka!
    08-121 49 024“

    Längre än så har jag inte kommit i denna process, men det verkar helt klart värt att undersöka närmare!

    Besvara ↓
20. Sara A 20 november, 2015 kl 11:30

    This submission will be in English as the keyboard I use doesn’t have the Swedish letters. i hope it’s ok. Also that my submissions are late. But I am working on keeping up!

    So, about the book Bilal. I have just read part of it, and can’t wait to read the rest of the book. especially since the subject of migrant journeys is one I’ve been working on for many years and one I plan to pursue a PhD within. I did a semester of fieldwork along the migrant route in Mexico and since that time both interned with the International Organization for Migration in Mexico City and after that worked with several activist organizations and collectives on several follow-along events through Mexico. It was truly an intense period in my life, where I travelled with migrants in the same manner as did Gatti, although I was a young woman, and the context of Mexico dangerous to the point that I was rather risking my life during the choices I nonetheless made. The book really motivates me to write further about my experiences, although the intensity and sheer existential chock has made it quite a difficult endevour to put it all in a context . I am still sorting out the material, pictures, texts and stories in order to do something truly valuable in and for the Swedish context . In Mexico I travelled on the cargo trains through vast territory, on rickety boats between the Guatemala-Mexico border, I have been smuggled out from Reynosa, Mexico due to threats from the cartel in one of the most controlled areas in the world, I have spent many nights at the train tracks, in shelters. I have been threatened and held hostage by the police.

    I was driven to do these things firstly by a curiosity and for my critical academic work. And after meeting the many young people, boys and girls, and family men, and lone mothers, at that moment , I moreover truly felt that I was able to make a direct difference. By following along, illegalized migrants where less likely to be attacked by organized crime that rely on the invisibility of these migrants . At many instances I felt I had no choice but to assist in the manner I could which I think this is a feeling many can witness to from these war like contexts.

    I have been out of Mexico for over a year now. And I have to say that I am a bit put off by just reproducing these stories of violence, of victims, and a ”heroic” personal journey, which is something Gatti has got some criticism about so I am still in the process of trying to find a middle ground.
    I am thinking right now that apart from all the violence, de-humanization and insecurity I witnessed closehandedly what I want to take with me, and focus on, the love and the smiles, from ordinary people, from women and families in villages where the train passes true. From priests, students and young men that have dedicated their lives to make a better society in the violent context of Mexico. And migrants themselves sharing their last water bottle with me, a chicken with a group of people they hardly know. There are truly many beautiful and hopeful stories I have had the privilege to carry with me in an instance where the political global context is so de-humanizing and harsh.

    I really thus view support and aid as really important, but thing strongly that it should always be done in a respectful and loving manner, with a focus on dialogue, on sharing and self/reflection. Unless, all that is in place the ”helping” , the joining organizations and wearing ”welcome refugees” bags becomes just another way of reproducing divides, of polarizing groups, of de-humanizing people. Shame, guilt and victimization is really no good starting ground! There are many good and hopeful texts in that regard which I hope could be brought forward more and that I view to be essential in these complex, confusing and what seems to be very, very cold times.

    Here is a link to my thesis:
    https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/4646346

    Hej fran Bangkok!

    Besvara ↓
21. Tomas Brännmark 3 juli, 2016 kl 18:16

    Det här är som svar på del 2.

    (stor)Stockholm är fullt av organisationer som arbetar med nyanlända och migration. Långt fler än vad jag kunnat undersöka. I höstas var något av de mest framträdande som skedde mottagningen på centralstationen. Det var fullt av volontärer från olika organisationer som mötte de nyanlända. Vidden på engagemanget var väldigt imponerande och så många som donerade och såg till att det fanns platser att övernatta på.

    Men, lite mer aktuellt nu när jag skriver det här inlägget; Under våren har en kompis till mig lett en kör för nyanlända och etablerade svenskar på ABF. Hennes arbete har inspirerat mig jättemycket. En så enkel och rolig aktivitet att mötas genom. Eventuellt ska jag börja sjunga i den här kören i höst. Om inte annat ska jag delta i ett projekt som typ ”medborgarguide” där jag ska försöka hjälpa människor orientera sig i svenskt samhälle och byråkrati. Det kan vara överväldigande att förstå vad det står i ett byråkratiskt brev från Försäkringskassan och vad som behöver göras här näst, eller vart det egentligen är man ska vända sig om man ska adressändra, eller hur man gör för att deklarera osv. Det ska bli jättespännande! (och om jag vetat det tidigare kanske varit en del av mitt agera-tema)

    Besvara ↓