Rasismen i Sverige

150824-150920

Som första tema för hösten tar vi oss an rasismen i en svensk samtida kontext. Det här är verkligen ett starkt ämne. Förra året lanserades dokumentären Raskortet – en film om att vara svart i Sverige. I filmen kommer nio svenskar med egna erfarenheter av rasism till tals. Ur det personliga utkristalliseras ett mönster av fördomar, rasism och intolerans som många gånger förnekats, förträngt eller glömts bort. Börja temat med att träffa filmens regissör Osmon Karim och en av de medverkande i filmen Viktoria Walldin.

Under Rasimen i Sverige-temat ska vi:
1. Läsa antologin Rasismen i Sverige
2. Titta & lyssna på det film- blogg- och radiomaterial som ligger här på denna sidan.
3. Göra en skriftlig reflektion kring temat. Se utförligare instruktioner och inlämningsdatum längre ner i texten.
4. Ge respons på minst tre kurskamraters reflektion. Se utförligare instruktioner och inlämningsdatum längre ner i texten.
5. Ses på distansträff i Malmö den 4-5 sept. Anmäl dig här! Gärna nu, men senast den 31 augusti!

Det här är ett tungt och jobbigt tema, men grymt viktigt. Hoppas ni alla kan hitta styrka i allt det motstånd som också finns mot rasismens olika ansikten! Har du några frågor, eller är det något du inte förstår så bara hör av dig!
Lycka till!
Anna
anna.a@glokala.se

Vi läser antologin Rasismen i Sverige (2014), (red. Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, Natur och kultur förlag) och hoppas att den kommer ge insikter och underlag för fortsatta samtal och agerande. Ett av kapitalen i boken är skriven av Judith Kiros, som publicerades i DN förra året. ”Städer rasar, båtar lämnar Libyens kust. Jag skriver för att jag har ett ansvar.” Läs gärna texten här. Under Rubrikerna: SD i Riksdagen, Utöja, Reva, Rasstereotyperna, Antiziganism och Protesterna synliggör de olika författarna en bild av rasismen i vår samtid. Boken innehåller texter från 2010 och framåt, och består av både publicerade och en del nyskrivna texter. Författarna har försökt lyfta fram texter som fångar de senaste årens dramatiska händelser och smygande förändringar. Nedan följer ett samtal med Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, redaktörer för antologin.

Lawen
Lawen Mohtadi, född 1978, är författare och journalist. Hon har arbetat på Studio Ett och Kulturnytt i P1 och en rad tidningar, samt varit chefredaktör för Bang.

Devrim

Devrim Mavi, född 1970, är journalist, debattör och före detta politiker. Devrim Mavi har tidigare varit verksam som journalist vid Kommunalarbetaren, Mana, Bang och Internationalen. Hon har varit chefredaktör för Arena och ledarskribent på Dagens Arena. Numera är hon chefredaktör på Hotellrevyn.

Sverigedemokraterna och det gemensamma rummet
Efter valet 2014 då Sverigedemokraterna gjorde stora framgångar både lokalt och nationellt kan vi se hur den öppna rasismen blivit mer tillåten i det offentliga rummet. Fattiga EU-medborgare, framförallt med romsk bakgrund, som tigger i Sverige har systematiskt blivit förföljda, spottade på, fått sina tältläger uppbrända, blivit slagna osv. Första veckan i augusti i år körde Sverigedemokraterna en anti-tiggerikampanj på Östermalms tunnelbanestation. Vad händer när de som finns i etablissemanget slår på de som redan befinner sig allra lägst?

Är du intresserad av SD historia kan du ta del av den i den antirasistiska tidningen Expo, här ger de oss en vitbok, en exposé, över SDs rasistiska historia från partibildandet fram till idag. Läs den här. Vi tänker att det är bra att ha med denna kunskap, då vi möter människor, som röstat på och/eller sympatiserar med Sverigedemokraterna. Nedan presenteras numret i ett kort videoklipp:

Tidningen ETC gjorde också under 2014 en bilaga till Dagens ETC där Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren på punkt efter punkt visar att rasisterna och de ”invandringskritiska” helt enkelt har fel. Sverige mår bra av invandring. Faktum är att Sverige behöver invandring för att fortsätta utvecklas som samhälle.

Strukturell rasism

Självklart handlar dock rasismen i Sverige och Europa inte bara om ”onda” rasister, utan vi måste förstå rasismen som en idéhistoriks tradition som präglas oss alla och bildar det som vi ibland talar om som strukturell rasism. Under de senaste decennierna har flera studier belagt att det sker etnisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden i Sverige.

Bildningsbyrån - rasism/UR

Bildningsbyrån – rasism/UR

I UR serien Bildningsbyrån – Rasism (fyra delar) får vi ta del av vad forskningen säger om rasism i Sverige och Europa. Det handlar inte om högerextremism eller fascism utan om vardagsrasism. Forskare, engagerade antirasistiska aktivister och personer som blivit utsatta för rasism berättar om erfarenheter och delar med sig av kunskaper. Varje program tar upp ett forskningsområde och vi gör historiska tillbakablickar. Vad är rasism och hur uppstår den? Varför sker diskriminering och hur ser upplevelserna av rasism ut i Sverige?

Del 1. Vem är rasist?
De senaste åren har flera debatter om påstådd rasism blossat upp. Men vad menas egentligen med rasism? Det finns olika svar på frågan och i programmet sätter forskare och aktivister begreppet i en historisk kontext och resonerar kring dagens definition. Vi träffar forskaren Mattias Gardell som berättar att rasismen bytte skepnad efter andra världskrigets slut, då forskningen gick från att fokusera på fysiska och mentala olikheter mellan raser till att fokusera på skillnader mellan olika kulturer och religioner. Aktivisterna Sema Gusic och Ana Marega, som är aktiva i Ungdom mot rasism, försöker få skolor att inte bara ta upp rasismens extrema yttringar utan även att prata om den vardagsrasism som främst barn och unga riskerar att utsättas för.

 

Del 2. Rasismens orsaker
Bildningsbyrån tar oss med på en resa till London, där vi tittar närmare på kolonialismens historia och det mänskliga psyket. Vi försöker ta reda på varför rasism i olika former uppstår. Torun Lindholm, professor i psykologi vid Stockholms universitet, beskriver de psykologiska mekanismer som skapar våra stereotypa bilder av andra och hur det kommer sig att de som inte tillhör ens egen etnicitet svartmålas. Liz Fekete, vd vid brittiska Institute of race relations, arbetar med att kartlägga rasismen i Europa. Hon menar att psykologiska mekanismer inte kan ge tillräckliga förklaringar till rasismen utan att vi även måste titta på politiskt agerande som pekar ut vissa grupper som särskilt problematiska i samhället.

 

Del 3. Det diskriminerande samhället
Under de senaste decennierna har flera studier belagt att det sker etnisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Vi tittar närmare på olika förklaringsmodeller som används av inom akademin för att förstå hur diskriminering uppstår. Vi träffar Sanaa El-Borchali som berättar att hon förlorade sitt jobb som butiksbiträde i Danmark när hon började använda slöja. Är det rimligt att se diskriminering som ett bevis på att det finns en strukturell rasism i samhället?

 

Del 4. Svenska erfarenheter av rasism
Vilka är de vanligaste upplevelserna av rasism och vad får de för konsekvenser? Vi tar upp olika slags erfarenheter av rasism och tittar närmare på vilka motståndsstrategier de utsatta utvecklar. Evin Ismail, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, menar att muslimska, beslöjade kvinnor hör till de grupper som är mest utsatta för rasism i det offentliga rummet. Gymnasieeleven Rosell har blivit nedslagen på grund av att hon bär slöja och hon känner sig dagligen utsatt för rasism. Hennes svar på påhoppen är att le och informera om sin religion i förhoppning om att bryta ner fördomar. Vi träffar också René León Rosales, fil doktor i etnologi, som menar att föreställningar om att det finns olika raser lever kvar än idag. Han tycker att termen ”vardagsrasism” är till stor nytta för att förstå att även handlingar som inte har någon rasistisk intention kan vara problematiska genom att de, när de ständigt upprepas, skapar en struktur som markerar att man inte hör hemma i Sverige.

 

Motståndsröster
Den grupp som varit den klaraste rösten kring att synliggöra hur vithetsnormen genomsyrar allt och hur föreställningar om ras på alla möjliga sätt fortfarande påverkar rasifierade människors liv i Sverige är bloggkollektivet Rummet. Rummet beskriver sig som ”en plattform för samtal, diskussion och analys för feminister och antirasister som rasifieras”. Här är det unga rasifierade kvinnor som skapar problemformuleringen och stärker varandra. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En del har känt sig provocerade, utsatta för omvänd rasism när vita utesluts.Kolla in bloggen och läs!

rummet-header-2

I dokumentären Raskortet, en film om att vara svart i Sverige, får vi träffa nio personer med erfarenhet av rasism, i inledningen träffade ni filmens regissör och en av de medverkande i filmen. Vi lever på 2000-talet och ett barn kan ändå utbrista ”hur blir man så där svart” eller en arbetskollega kan yttra att han inte har något emot negrer. ”Jag tycker alla skulle ha en hemma.” Detta är vardagen som personerna i filmen funderar över hur de ska förhålla sig till. Om de alltid måste hålla garden uppe. Och hur kommer vi tillrätta med rasismen? Genom att förneka den eller konfrontera den? Raskortet reser brinnande aktuella frågor och uppmanar till samtal. Här får ni ta del av några klipp från filmen.

Läs Valerie Kyeyune Backströmskribent på separatistiska forumet Rummets.se, artikel om Raskortet här!

Uppgifter till temat

Vi har till det här temat valt att göra fyra olika frågesjok. Välj ett av dem, för att göra en reflektion. Vill ni reflektera kring materialet utifrån andra frågeställningar så känn er välkomna.

A. Lägg upp era reflektioner senast tisdagen den 15 sept. Posta dem som svar på denna tema-sida.

B. Kommentera minst tre av era kurskamraters inlägg under den 16 och 17 september.

För er som vill finns det sedan möjlighet att lägga upp era inlägg i bloggen. Vi hörs om det efter den 17 sept.

1. Debatten om rasism har delvis kommit att bli en diskussion kring vem som definierar vad som är rasism och vilka som har tolkningsföreträde. Vad tycker ni om den här debatten? Varför hamnar den där? Hur kan man diskutera mer konstruktivt? Vem har rätten att definiera vad rasism är? Hur kan en vit person själv ta ställning mot rasism? Finns det några fördelar med att man grupperar sig och diskuterar med de som kan dela ens erfarenheter, eller bygger man bara nya murar? Hur får man en sansad och nyanserad debatt? Diskutera.

2. Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet, däremot en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhälle?

3. Astrid Assefa pratar i ett av klippen om Sveriges koloniala historia. Många känner inte till detta alls i Sverige. Finns det en självbilden i Sverige av en moralisk supermakt som inte har någonting att göra upp med i det förflutna? Vi kanske hellre vänder fokus mot andra delar av världen och deras historia?! Förintelsen, det amerikanska slaveriet, Ku Klux Klan eller apartheid i Sydafrika. Hur tänker ni kring detta? Hur stämmer bilden av Sverige som en fördomsfri plats utan rasistiska problem med verkligheten? Är vi historielösa? Har vi svårt att se vår egen roll i historien, varför i så fall? Hur kan en större kunskap om vår egen roll i rasismens historia göra att vi blir mer uppmärksamma på vad som är rasistiska handlingar?

4. Det sista året kan vi se att de anti-rasistiska rörelsen i Sverige vaknat till liv på nytt. Detta beskrivs fint i det sista kapitlet i Rasismen i Sverige. Vad tänker ni om den anti-rasistiska rörelsen? Vilken roll spelar det att vanliga människor går samman och protesterar? Vilka metoder tror ni på för att motverka rasism? Har ni egna erfarenheter att delta i anti-rasistiska aktiviteter? Har du sett något av detta i din närhet? Vad tänker du om SDs anti-tiggerireklam i tunnelbanan i början på augusti, samt protesterna mot den samma?

Lycka till!
Anna

_________________________________________________

Tipslitteratur

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie (Bonnier Förlag, 2013)

Läs också gärna Americanah som är en jättespännande, viktig och politiskt sprängfylld roman om rasism, rasfrågor, urspung, identitet och allt man kan önska sig som hör en roman till. Chimamanda Ngozi Adichie är uppvuxen i Nigeria men numer bosatt i både USA och Nigeria. Chimamanda slog igenom i Sverige med romanen en En halv gul sol, som handlar om tre människoöden under Biafrakriget på sextiotalet.

Daniel Sandström skrev följande om Americanah i Svenska Dagbladet 27 oktober2013:

”Chimamanda Ngozi Adichie har egentligen skrivit en idéroman om ett begrepp som vi saknar lämpligt ord för i Sverige, men som på engelska går under beteckningen race, och som oftast täcker både hudfärg och kulturell tillhörighet. Samtidigt är ”Americanah” också en annan roman, om globaliseringen och hur den påverkar dagens Nigeria, som nu moderniseras i expressfart. Hennes styrka är observationerna; hur hon får oss att se förändringarna medan de sker, som i realtid.”

75 thoughts on “Rasismen i Sverige

  1. Profilbild på William PakarinenWilliam Pakarinen

    Reflektion kring punkt 1:

    Det man får bära med sig är att ordet människoras ursprungligen handlar om ett uttryck som beskriver skillnader på människor baserat på pseudovetenskapliga egenskaper, och detta gör ordet problematiskt idag då modern forskning visar att det inte finns några olika typer av raser som vi människor är indelade i. Det kan vara kontraproduktivt att använda ett uttryck som rasism av tre anledningar:
    1) Rasbegreppet i sig är inte aktuellt längre då modern forskning uteslutit olika människoraser
    2) Rasister använder ordet emot antirasister genom att påpeka faktumet om att ordet har tappat sin betydelse, vilket delvis är korrekt men samtidigt även felaktigt då de försöker att normalisera själva rasismen som finns i samhället genom att förminska ordets betydelse.
    3) Att kalla en rasist för rasist biter inte länge på samma sätt som de gjorde förr – det blir snarare värre för själva debattklimatet då rasister ofta påstår att det enda man får höra är rasist om man tycker något som ”man inte får säga i det här landet längre”.

    Att använda sig av andra uttryck har jag märkt fungerar mycket bättre, även om jag skulle vilja kalla en rasist för en rasist. Debattklimatet måste dock hamna på ett neutralt plan för att det inte ska bli pajkastning, och det är ofta där man hamnar när man diskuterar rasism.

    Anonymitet på internet är också ett problem. Fejkade facebook konton skapar ofta väldigt mycket problem i en sansad debatt, både på sociala medier och/eller på tidningar på nätet där kommentarmöjligheten är knuten till ett Facebook-konto.

    Hade jag fått välja ett bättre ord så hade jag använt människofientlig, främlingsfientlig, diskriminerande, och så vidare. Med detta sagt så är rasism ett utbrett problem i vårt samhälle och debatten i sig är hetare än någonsin. Uttrycket användes först och främst för att beskriva nationell tillhörighet men på senare tid så användes ”ras” för att beskriva olika påstådda egenskaper, både fysiska och beteendemässiga.

    Rasism innefattar inte enbart rasbiologi som nazisterna använde sig av, och fortfarande gör (dock så heter det numera ”ett kulturellt homogent samhälle”) , men det innefattar även kultur, religion, livsåskådning mm. Alla dessa är en del av begreppet rasism som vi kan läsa i boken ”Rasismen i Sverige”, ett tydligt exempel av stereotyper används inom rasism kan finnas i delen ”Rasstereotyper” där man tillskriver egenskaper till en svart flicka i en barnbok som heter ”Lilla hjärtat”. Här tillskrivs det fysiska egenskaper som en stereotyp av hur en svart flicka ska se ut om man generaliserar utifrån tex en rasistisk syn. Fylliga läppar, helsvart hy, och så vidare.
    Jag påstår att ras och rasism är två helt skilda saker. Diskriminering mot andra människor baserat på kulturella och religiösa skillnader är väldigt mycket på tapeten nuförtiden, och det handlar inte så mycket om pseudovetenskap som människoraser längre, utan man påstår istället att det är kulturella skillnader som är så djupt inrotade i människor från andra länder att de omöjligt kan integreras i det svenska samhället.

    Man har gått ifrån begreppet människoraser för att istället peka på andra skillnader som man inte behöver ha några vetenskapliga belägg för. Man gör svepande generaliseringar för att hela tiden trycka på att tex människor från länder där islam är väldigt utbrett ofta stödjer IS, eller andra extremister. Man tolkar koranen bokstavligt och pekar på att det är en våldsam religion, men utelämnar helt bibelstycken som är väldigt lika.

    Debatten idag handlar egentligen om normaliseringen av förtrycket, och tolkningsföreträdet för själva rasismen hamnar ofta hos rasisterna själva – och inte dess offer. De vänder och vrider på uttrycket och kommer på egna uttryck som ”antivit” och påstår att rasismen är lika utbredd gentemot den vita, priviligerade svenskar.

    Om man diskuterar konstruktivt och påpekar den strukturella rasism som förekommer i Sverige, samt de olika exempel på fall där mörkhyade eller romska/bulgariska tiggare blir utsatta för hatbrott och/eller rasism så är själva grunden för ett nyttigt samtalsklimat påbörjat. Man pekar på konkreta exempel och kan utifrån det komma igång med ett samtal där man kan mötas på samma ”spelplan”.

    Reflektion kring punkt 4:

    Jag tror att det har en enorm effekt när vanliga människor går ut och visar ett missnöje. Det är lite det som är problemet just nu – att det inte görs så mycket. Man tar det som en självklarhet att antirasism och feminism är normen i samhället, men i det nya politiska klimatet så kan man märka att det inte alls ser ut så.

    Det finns ett väldigt jobbigt fenomen på internet: troll. Människor som har som enda avsikt att hetsa igång en stämning eller sprida falska påståenden, endast för nöjets skull, eller med någon bakomliggande agenda. Anonymiteten är både bra och dåligt, men just i detta fall så är det oftast enbart dåligt. Att kunna skapa ett Facebook konto som är oäkta för att hetsa meningsmotståndare eller skapa en uppviglande stämning på debattforum tex, är inte rättvist för debattörerna eftersom man maskerar sig och behöver inte stå för sina åsikter som privatperson.

    Metoder som fungerar är konkreta exempel på missnöje: att organisera sig och protestera emot felaktigheter har fungerat förr, och fungerar även idag. Protestaktioner tycker jag vi har haft en del i Sverige, men jag tycker att det behövs även när det inte händer något dåligt. Varje gång det smäller i förorter eller när bilar står i brand, då vaknar man oftast upp och agerar, men inte innan.
    Ett förebyggande arbete som protester mot rasism borde göras oftare för att visa att man faktiskt har ett problem med rasism i vårt land.

    Man kan protestera på många olika sätt, och jag kan tycka att SD är relativt duktig med sina kampanjer jämfört med antirasister eller andra politiska partier – de lägger ner krut på att marknadsföra partiet, men också att skylla problem på en minoritet som romer eller invandrare över lag. Tunnelbanekampanjen var effektiv. Fattigdom är väldigt enkelt att trampa på, och de som redan ligger har väldigt svårt att stå upp för sig själva. SD:s kampanj vädjade även för de människor som inte är särskilt politiskt aktiva – men som ändå är missnöjda över situationen med den utbredda fattigdomen, kriminaliteten och utsattheten som finns i Sverige.

    Protesterna mot kampanjen är förståeliga med tanke på vilket lågvattenmärke det var. Man hetsade mot fattiga och utsatta människor enbart i syfte med att bedriva politiska poäng, och för att uppvigla och förstora ett problem samt att peka finger på en enskild utsatt grupp.
    Däremot kan jag tycka att vandalisering inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle, men jag tycker också att fascism som SD förespråkar inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle – så det går jämnt ut på något sätt.

    1. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

      Hej William! Vad himla intressant att läsa dina reflektioner! Jag skulle jättegärna diskutera det du skriver om termen ”rasist” och hur den har blivit problematisk att använda när man debatterar med rasister – alltså att man som du skriver kanske vill påpeka att någon är rasistisk men drar sig lite för att göra det pga rädslan för att det ska spåra ur. Jag känner igen mig mycket i det du skriver, det är nästan som att ordet har blivit en ”trigger” för bråk och polarisering?

      Samtidigt ser jag nog tror jag (wah detta är svårt har liksom inte riktigt tänkt klart än) en poäng i att hålla fast vid termen rasist istället för tex främlingsfientlig, eftersom den senare liksom är ”nedtonad”, ”mjukare”, ”snällare” osv. Men att ”ge” rasister detta, att ”ge dem” ett bättre ord, kan inte det tolkas som kränkande av dem som är utsatta för rasism? Tror du det finns en poäng i det, alltså att det borde få vara de utsatta som bestämmer begreppet? Kan det bli så att genom att tona ner eller byta ut själva termen, så tonas samtidigt allvaret i rasismen ner? Förstår du hur jag menar! Du skrev ju innan att du brinner för just detta temat så det ska bli superspännande att höra vad du tänker om detta!

      /Stina, engagerad och förvirrad över min egen ståndpunkt på samma gång 😉

      1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

        Hej!

        Väldigt intressanta och kloka tankar! Tänker precis som Stina på det du skriver om rasism och håller helt med dig om att rasism idag inte handlar om ras utan mer om kultur, religion, hudfärg osv. Skillnader som får olika värden. Tycker dock att även termen främlingsfientlig är komplicerad.. Tänker på det Jason Diakité säger i sitt tal i riksdagen ”Jag tog med det i dag för att säga att detta är mitt bevis i alla fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet, det är och förblir rasism.” Kan hålla med honom mycket i det han skriver, tror att det kan finnas en fara i att använda ordet främlingsfientlighet just på grund av ordet främling. För mig känns det som att det skapar ett utanförskap, människor som är lika svenska som jag får höra att de är främlingar i landet som är deras eget bara på grund av sin hudfärg.. Hur tänker du kring den problematiken?

        Allt gott, Emmy!

        1. Profilbild på William PakarinenWilliam Pakarinen

          jo eller så är man fientligt inställd mot alla främmande människor, det är nog det som är problemet med just främlingsfientliga. Jag tror inte att de är fientliga mot vissa främlingar, men sedan vänder helt på myntet för att vara vänligt inställda mot andra… även om jag förstår vad det är som han skriver så är det inte själva benämningen främling som är huvudproblemet tycker jag. Hudfärgen tror jag inte heller spelar så mycket roll egentligen, det är rädslorna som utgör grunden till fientlighet gentemot andra. Hudfärg, kultur, ursprung, religion… alla är svepskäl till vad man egentligen fruktar, sitt eget välmående i första hand, men även sina nära och kära, vänner mm.

          (Nu kanske jag drar detta till sin spets men… jag hoppas att ni kan följa den röda tråden 🙂

          När man diskuterar SD-väljare så är de alla knutna med samma grundkänslor: rädslor. Rädslor för människor som inte passar in i deras ”fack” av normalitet. Deras världsbild raseras när de måste ut och möta den nya multikulturella världen… eller så känner jag det utifrån mina erfarenheter i vardagslivet. De kan inte hantera det, och vill istället att allt bara ”ska vara som förr”.

          Jag säger inte att man ska bli vän med alla främlingar man möter, men jag tycker att man får ge alla en chans… de flesta av oss är helt vanliga människor oavsett var vi kommer ifrån ursprungligen.

          Sen handlar det också mycket om mitt och ditt. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara… och jag tror att desto mer kriser vi får i världen, desto mer börjar man se partier som SD växa, på grund av rädslan av att förlora det egna. Först och främst ”sitt” Sverige, men även mer personliga saker som ägodelar mm.

          När man blåser på dessa rädslor som jag kan tycka media gör, så ökar man bara redan rädda människor till att bli jätterädda. Och alla vet vi ju hur rädda människor agerar… inte särskilt strukturerat.

          1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

            precis det jag menar, tänker på när du skriver:Hade jag fått välja ett bättre ord så hade jag använt människofientlig, främlingsfientlig, diskriminerande, och så vidare.

            Jag tänker att människofientlig är bättre än främlingsfientlig eftersom man i det ordet gör människor som är svenskar till främlingar pga hudfärg, etnicitet etc. Och de är inte främlingar, tänker att det ordet i sig kan skapa mer segration än integration.

      2. Profilbild på William PakarinenWilliam Pakarinen

        nu minns jag inte exakt var jag läste detta men om man istället för att benämna någon för rasist, påpekar att handlingen är rasistisk – att man begår en rasistisk handling, då beskyller man inte per automatik personen att faktiskt vara en rasist, utan en person som gör något fel, ett misstag. Därifrån är det mycket enklare att fortsätta föra en diskussion, och det är nog problemet väldigt ofta när man slänger ur sig benämningar istället för att påpeka vad det faktiskt är som gör att man begår en rasistisk handling.

        Det är också viktigt att man inte kränker den man diskuterar eller debatterar med. Ett nyttigt samtalsklimat är ofta svårt att få till när det handlar om känsliga saker som just rasism.

        Mitt syfte med ”snällare” benämningar handlar om att inte stå och kasta paj fram och tillbaka utan att försöka mötas någonstans i mitten, om det ens är möjligt. Ibland är det inte det

        1. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

          hej igen! nu kände jag typ VARFÖR har inte jag kommit på det tidigare? detta med att istället för att säga rasist säga rasistisk handling. tror verkligen att det kan ha en positiv inverkan på samtalsklimatet och jag förstår ju hur detta att någon annan tillskriver än ett epitet som är oönskat kan kännas väldigt kränkande. samtidigt, när jag säger ”du/hen är rasist” gör jag ju en bedömning av personens värderingar och attityder snarare än bara handlingar, och det har ju också en poäng tänker jag mig. fast när jag tänker efter, jag bedömer ju en persons värdering och attityder just GENOM hens handlingar, hur ska man annars veta? hm.

          1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

            Det stod i en av artiklarna i Rasismen i Sverige. Tänkte också mycket på det när jag läste det. Att egentligen är det många gånger exakt det rasister gör när de ser på andra människor, endast ge dem en singulär indentitet och att vi ofta möter dem på samma sätt, istället för att försöka skapa ett samtal är det lätt att skapa sig en fördom om den andre som rasist.

          2. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

            Är det sant då borde jag ju sett det där? Jaja. Bra poäng var det iallafall även om det ibland är väldigt tungt att alltid behöva vara den som är öppen och storsint i samtal.

        2. Profilbild på Nikki NilssonNikki Nilsson

          Det brukar jag också köra på. När någon säger att ”jag är inte rasist men..” så brukar jag kontra med att en utan att anse sig vara rasist kan ge uttryck för rasistiska åsikter genom att säga eller handla på ett visst sätt. Jag upplever också att det får en bättre effekt än om jag skulle kalla personen för rasist då denne då genast går i försvar.
          Samtidigt är det väldigt frustrerande att alltid behöva ”tassa på tå” kring sånt här. Men jag intalar mig hela tiden att jag måste vara tålmodig 🙂

        3. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

          Just det det får mig att tänka på att vi faktiskt blir vad vi gör. Och vad rasism är något som kommer och går. Likt en stereotyp rasist plötsligt kan bli ihop med en av utländsk härkomst. Ena stunden kränker personen en folkgrupp med en graffititext på en vägg och andra stunden i samvaro med sin tjej, kille är personen älskande, icke rasistisk handling. Allt är ju inte svart eller vitt. Varje människa växlar. Och därför kan det vara en god ide att uttrycka det som individer som vid tillfälle utför kränkande handlingar, iställer för en statisk stereotyp grupp som inte ger större hopp om förändring. Slut på pajer att kasta.

        4. Profilbild på Anna BokströmAnna Bokström

          Jag var en gång på en Dan Parks utställning på Galleri Rönnqvist. Dan Parks kan ni googla. Han tecknar vidriga karikatyrer med ett alltigenom rasistiskt och oerhört kränkande innehåll. Han hänger dessutom ut enskilda individer. Vårt mål var att han skulle åtalas för hets mot folkgrupp. Men när det uppstår en debatt så skriker några Nassesvin, nassesvin mot en tjej som vill prata. Det är ett exempel på när det blir fel. Det blev ingen diskussion. Det blev bara två grupper som aldrig möttes. Jag är vit och har aldrig blivit strukturellt diskriminerad för min hudfärg. eller aldrig hotad eller hånad. Därför kan jag inte helt förstå den ilskan som de som skrek dessa ord men jag förstår att man kan bära på en våldsam vrede, men det slutade inte med något samtal. Ytterst komplicerat. Man sk
          a inte missbruka ordet nassesvin eller rasist.

    2. Profilbild på Tomas BrännmarkTomas Brännmark

      ”De vänder och vrider på uttrycket och kommer på egna uttryck som ”antivit” och påstår att rasismen är lika utbredd gentemot den vita, priviligerade svenskar.”

      Det här är något man ofta hör. Att ”invandrare” är rasistiska mot ”svennar”. Jag har tänkt på den grejen och haft svårt att bemöta den, det var just därför som jag tyckte definitionen av rasism en forskare gav i del 1 av radioprogrammen var bra. 1) det ska essentialisera en grupp, 2) det ska befästa maktstrukturer /dominans. Följer man den definitionen kan det inte vara en rasistisk handling att så att säga sparka uppåt.

      Sedan tänkte jag säga en tanke om ras. Rasbegreppet är mycket riktigt motbevisat. Det finns ingenting som är en biologisk ras. Länge pratade vi inte alls om ras i Sverige. Jag har uppfattat det som något nytt som sprider sig från USA hit. I USA är det ett begrepp som används och i sig inte verkar vara problematiskt. I deras folkräkningsformulär fyller man i vilken ras de boende i hushållet har (i år 2010:s census var frågan formulerad ”What is Person 1’s race?”). I Sverige förs överhuvudtaget ingen statistik på vilken ”ras” människor upplever sig ha. Jag tycker det är bra att vi inte gör så, samtidigt som jag kan se en poäng med det amerikanska systemet. Genom att föra sådan statistik så kan de tydligt lyfta fram olika grupper och peka på missförhållanden och maktstrukturer som råder. De får ett annat på vissa sätt tydligare språk. Det motsatta i det är ju dock att det nog också blir lättare att essentialisera grupper.

      På SCB:s hemsida hittar jag bara information om hur många utrikes födda som bor i Sverige. Jag vet inte om det förs någon annan officiell statistik alls.

  2. christina skagert

    Rasism som social verklighet och inte en biologisk tolkar jag som ett framhävande av att det är de värderingar som läggs till en etnicitet snarare än själva etniciteten som utgör ”rasen”. Att ”vara svart” till exempel är något som händer i mötet med föreställningar om hudfärg snarare än att det är ett ursprungligt tillstånd. Detta låter lite filosofiskt utsvävande men det jag menar är detta: om begreppet ”ras” och de värderingar som begreppet bär med sig inte utgjorde ett sätt att klassificera och grupperna människor skulle det heller inte vara något som människor förhöll sig till aktivt.
    Mer praktiskt orienterat tolkar jag Oivvio Polites uttalande som en demonstration av det faktum att det inte är biologin, generna, som är annorlunda hos ratificerade individer utan det sociala bemötandet av dem och de diskriminerande strukturer som förtrycker dem. Uttalandet framhäver på så vis att sanningshalten i de rasprojekt som genomförts historiskt är lika med noll, och att all diskriminering som bygger på dem därför enbart är socialt upprätthållna.
    Jag upplever racism som både de medvetna riktade handlingar mot ratificerade personer som privilegierade människor uttrycker, och också kränkande handlingar som sker på grund av okunskap eller tvivialisering av förtrycket. Jag personligen rör mig ibland i sammanhang där båda dessa racistiska uttryck förekommer. De handlingar (jag syftar självklart också på språkhandlingar) som jag kallar ”riktade” handlar mer om aktiv lögnspridning, baktal, slagsmål eller handlingar som på andra sätt uppvisar tydligt uppsåt att skada. De trivialiserande handlingarna är svårare att bemöta, de skrattas ofta bort, bortförklaras på annat sätt eller sker liksom ”i förbifarten” och inbjuder inte direkt till motstånd om ni förstår? Ofta är ju gränsen mellan dessa olika ”typer” av kränkande uttryck otydlig, och kanske ska distinktionen inte ens göras, jag vet inte.
    Jag har till exempel en bekant vars pojkvän på fyllan tatuerade in TRIGGERVARNING n-ordet bindestreck kung på sitt ben, något min vännina skrattade bort som en ”fyllegrej”. Borde jag verkligen se på detta som ett trivialiserande eller oförstånd? Jag tänker mig att det ändå måste finnas djupgående rasistiska värderingar inom en för att man ska kunna godta en sådan sak? Jag försöker förstå hur det kan hända.

    1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

      Jag håller med dig i att det triviala är svårare.. ofta är man den som blir tråkig och seriös om man säger något emot en sådan trivial sak.. Typ som hela negerbollsdiskussionen.. ”Ska inte gamla tant få säga vad hon sagt i hela sitt liv osv? Det är ju inte rasistiskt med det. Hon menar ju inget illa.” Jag tänker många gånger att det är den som faktiskt blir kränkt som får avgöra hur rasistiskt, nedvärderande eller trivialt det är. Egentligen är det inte upp till mig att bestämma om det är trivialt eller inte, om någon blir kränkt av det så är det ju inte så trivialt egentligen, och det måste kännas ännu värre när samhället klassificerar kränkningen som trivial.

    2. Julia

      Jag tycker att det händer relativt ofta att jag hör någon uttala sig rasistiskt. Antingen, som du skriver, ”riktade” som är menade till att kränka, eller de trivaliserande som kanske inte alltid är menade att kränka men indirekt bli kränkande handligar/språkbruk. Jag håller med om att det är svårt att bemöta de sistnämnda, att de ofta skrattas bort. När jag läser din text slås jag av tanken att när jag säger ifrån, upplever jag ofta att det blir lite dålig stämning. Kanske inte på grund av mitt sätt att säga ifrån, men att det såklart är obekvämt att bli anklagad för att uttala sig rasistiskt. Om jag drar mig för att att säga ifrån för att jag tänker att det kan skapa dålig stämning, tänker jag ett varv till och bestämmer att det inte är jag som skapar den dåliga stämningen utan den personen som uttalar sig rasistiskt. Det är när vi synliggör uttryck och handlingar som kan tyckas vara bagatellartade men som faktiskt i förlängningen är allvarliga och en del av det rasistiska strukturen som vi kan börja tänka efter och arbeta för förändring.

  3. Profilbild på Linus JakobssonLinus Jakobsson

    Jag ser postivt på den inriktning den antirasistiska rörelsen har tagit de senaste åren. Precis som rasismen byter skepnad och omvandlar sig bör antirasistisk rörelse vara i ständigt vilja till att förändra sig själv och sina tillvägagångsätt för att uppfylla syfte. Jag var själv aktiv inom organiserade, formella antirasistiska rörelser i och kring nätverket Antifascistisk Aktion och den rörelse som kallades för den autonoma runt millenieskiftet och några år in på tvåtusentalet. Det var en annan tid; rasisten, svensken, invandraren och flyktingen var inte samma, orden bar andra bilder, berättelser som inte längre är, var andra för varandra. Samhället teddes sömnigt, folktomt, övergett. Rasisten höll på att byta om, det fungerade inte att förändra landet med hakkorsflagga och bomberjacka. Han (för det var oftast en han då) var utdefinierad, oattraktiv, utan inflytande över både det mediala och allmänna tankeströmmandet. Bitvis på grund av historien, kopplingar till nazityskland och en ogenomtänkt och opresenterbar samling idéer, men mestadels på grund av det antirasistiska arbete som bedrevs frivilligt av individer och föreningar utöver landet. Våld var inget tabu inom denna fas av svensk rasism, järnrören bars öppet och hyllades snarare än hymlades med och motståndet formades därefter. När vi själva som antirasister använde våld såg vi det som självförsvar, av våra egna rörelser och ett öppet samhälle. Det skulle inte vara roligt att vara nazist. Vi krossade fönster, punkterade bildäck och hängde ut drivande personligheter i bostadsområden och runt arbetsplatser med namn och bild på lyktstolpar och elskåp. Många slutade, hoppade av. Vi infiltrerade deras nätverk, tog reda på tider för möten och marscher och dök punktligt upp för att förstöra deras aktiviteter. Rasisterna vände sig mot oss istället för invandringen, vi fick dem att skifta fokus. Detta var medveten taktik från vår sida, att få dem att vända sig mot oss och därigenom låta andra vara i fred. Så försvann de. Fast, de tog en paus, slickade sår och tänkte om, lärde från andra länder och kom tillbaka på valsedlar. Sverigedemokrater. Jag började lämna den antirasistiska rörelsen någonstans här, ointresserad av att bli uppblandad i representativ politik. Jag såg dock stora faror i rasisternas omformulerade idéer och hur de lyckats närma sig alldagligt språkbruk. Den nya rasismen krävde formuleringar och fakta för att kvävas, inte för att få de som formulerat att tänka om, utan för att deras meningar fortplantade sig från flygblad till fikabord av människor som sa utan att tänka. Det var (och är) oftast så absurda tankemönster bakom dessa meningar att de kan passera obemärkta och oemotsagda in genom många öron, bli sanna nog för att flyga ut genom en ny mun. Ofta inte för att munnens ägare tänkte eller tyckte så, mer för att se om någon hade något bra att säga emot med, för att se meningen punkteras och tappa luft som den ballong den var. Det var en märklig tid, som än lever på sinahåll och det var med de här ballongerna som sverigedemokraterna flöt upp och över ytan. Jag såg det ske, och många med mig och förstod att motståndet behövde pånyttgöras. På många sätt önskade jag den rörelse jag varit del av död i detta skedet. Samma metoder som använts som använts för att utplåna gatunazismen användes mot sverigedemokraterna och deras torgmöten. Antirasismen hade kört fast i gamla banor och karusellen snurrade vidare med en växande parlamentarisk rasism. Det bästa jag kunde komma på att göra var att jobba med samma frågor från andra hållet. Stjäla ämnet. När någon sa sverige tar emot för mycket flyktingar skulle nästa kunna smälla till med jag tycker alla som vill ska få komma hit och stanna. Jag gick ner i en källarlokal i malmö och började trycka t-shirts med texten refugees welcome, flyktingar välkomna, uppmanade vänner att ge bort böcker med upplysande fakta om rasism till släktingar i julklapp, drömde om hur antirasistiska gemenskaper splittrades likt nyårsrakter på himlen genom samhällen för att sprida fakta och kunskap, skapa motståndskraft. Jag började se organiserad antirasism som problematisk. Antirasismen som övertagen av specialister, aktivister. Ett ansvar redan axlat. Du behöver inte bry dig.
    Nu verkar tiden vara ny, folk hjälper flyktingar likt små anonyma grupper som nätverket Ingen människa är illegal gjorde då, och antirasisten är mer alla än vad den var då. Reaktionen på rasistiska uttryck kommer snabbare, mer instinktiv. Svensken kan ha blivit antirasist. Grattis i så fall. Krama konceptet hårt och begrav det inom dig. Jag tror det är viktigt att som antirasistisk rörelse inte utdefiniera sig. Vanligt folk? Vad är det? Vem är det? Och vem är det inte? Jag är svensk, men bara lika svensk som Dragan som kom från Belgrad ’92, vi är vanliga båda två. Ovanliga med. Jaja som korsde medelhavet ’11 och bodde på vinden är ungefär lika vanlig som min farfar, kanske vanligare. Du som läser det här är ovanligt vanlig och antagligen vanligtvis ovanlig. Som alla andra. Nu, som då, ser jag ingen framtid i parlamenten, låt de som vill leka där, vad de än må kalla sig, offra inget syre på falnande eldar. I livlösa rum bland maktens korridorer kan deras ihåliga fraser få eka. Låt dem bli spöken, utan inflytande. Bryt deras lagar. Gör vad som är rätt. Välkomna flyktingar, migrationsverket klarar inte det. Ta initiativ, flytta makt till våra kroppar, till där vi bor, där rasismen inte kan. Jag frågade en vän inom ett statligt verk en gång vad hon skulle göra om staten blev rasistisk. Hon skulle jobba kvar. Vi måste alla vara antirasister, alltid, oavsett vad ”alla andra” är.

    1. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

      Det stämmer, folk börjar ta saker i egna händer. Och jag tror att rent generellt i vilket syfte det än handlar om bör vi göra det efter misslyckade försök att lösa en situation som inte styret kan. För borde inte det mest mänskliga vara det lagliga? Att det kan vara olagligt att vara mänsklig oavsett om situationen i sig kan bedömas som högst omtänksam och välment?

    2. Julia

      Tack för en din intressanta reflektion! Det märks att du varit ordentligt insatt under lång tid. Din text tillsammans med de gräsrötter som under senare år, och inte minst de senaste veckorna, har spridit sig i vårt land är inspirerande för oss alla. Att se att vi handgripligen kan hjälpa till, och att de är dessa handlingar som faktiskt hjälper dem som behöver och skapar motstånd mot dem som hetsar mot andra. Men just vad det gäller idella krafter som just nu och i alla svårigheter orkar kämpa verkar det tyvärr som att staten och dess myndigheter utnyttjar den enskilda människans goda vilja och förlitar sig på att det är vi som ska stötta dem som har det svårt. Och det är fruktansvärt hur de sedan kan gripa in när någon bryter mot de lagar som de skapat för att försvåra oss att hjälpa våra medmänniskor. Jag tänker på de människor som skjutsat flyktingar i sina bilar för att sedan bli anklagade för människorsmuggling, eller Allt Åt Alla som vädjar om hjälp för att de helt enkelt inte orkar längre, de sliter ut sig för att myndigheterna bara tittar på. Hur som helst; tack för din text!

  4. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

    Reflektion kring punkt 4:
    Till att börja med vill jag bara påpeka att jag själv aldrig varit utsatt för rasism, det närmsta jag har kommit rasism är att leva i en annan kultur där jag inte tillhör det ”normala”. Jag har varit en av en handfull vita i Swaziland, i deras största stad var jag och min vän kända, alla visste vilka vi var och var vi bodde, folk ropade ”Hello Sweden” till oss på gatorna. Men aldrig att jag blev negativt särbehandlad på grund av min hudfärg, på grund av min kultur ja, många gånger insåg jag verkligen vilken konstig kultur vi lever i, det är nyttigt att få bo i en annan kultur och inse att det som är normalt för oss inte alls är normalt för andra, det har absolut ökat min förståelse. Likaså sticker jag ut här i Lissabon, för det första är jag minst en decimeter längre än i stort sett alla (på mina dryga 167 cm), för det andra är min portugisiska inte alls särskilt bra och mitt blonda hår har alltid visat att jag härstammar någonstans från Nordeuropa, Holland är nog det sydligaste folk har gissat på. Så för att jag ska kunna uttala mig om rasism får jag försöka se världen ur någon annans ögon, vilket i sig är oerhört nyttigt. Men trots att jag själv aldrig varit utsatt är det inget svårt för mig att vilja kämpa för humanism. Det har varit med en stor del stolthet och en lite uns sorgsenhet över att jag inte kunnat vara delaktig som jag sett, läst och pratat om de manifestationer som skett runt om i Sverige de senaste dagarna. JAG ÄR STOLT. När jag läser om hur majoriteten av alla våra partier går ihop, där den politiska agendan inte spelar någon roll utan medmänskligheten tar över.

    Vi har nog alla förfärats över de oerhört tunga och tragiska bilderna som spolats upp om och om igen på sociala medier, framför allt bilden på treåriga Allan som spolats iland. Denna bilden skakade om en hel värld och jag tror vi insåg att om 20, 50 eller 100 år kommer människor titta tillbaka på den här bilden och fråga ”Hur kunde det ske? Vad gjorde du?”. Och jag tror att det blev droppen, medmänskligheten rann över. Ingen sätter sitt barn i vatten om det är tryggare på land. Helt plötsligt kunde man inte längre argumentera för eventuell sämre skolmat, ingen lingonsylt till köttbullarna eller en vanlig Ipad istället för miniIpads för alla skolungdomar i årskurs 7. För vi såg människan i barnet, det gick inte att gömma sig bakom statistik eller volymer, det blev människor vi pratade om. Dvs vi kunde inte längre prata om flyktingarna, om massinvandring. Vi såg en familj och en individs öde och vi kunde inte längre prata om dem som en klump, som man under andra världskriget pratade om judarna, utan vi såg dem som individer i dess mångfald och jag tror det är då som vi vill göra skillnad. Vi kunde känna igen oss, det var mitt barn, mitt barnbarn, mitt syskon. Det är så oerhört farligt när vi avpersonifierar ändå gör vi det om och om igen.Judarna under andra världskriget, romer, homosexuella, invandrare, flyktingar, listan kan göras lång. Men den lilla pojken går inte att avhumanisera, han ger inte bara en singulär identitet, han blir ett barn, ett barnbarn, en bror osv. Det farliga med rasismen tror jag just är att man bara ger människor singulära identiteter. Med multipla identitet går det inte att avhumanisera, personen blir inte bara invandraren utan också grannen, fröken, systern osv. Jag vill kunna stå för att alla människor är lika värda och jag tror majoriteten av Sveriges befolkning känner likadant och det är med glädje som jag ser den förändring som skett i Sverige, dels under en längre tid men framför allt de senaste dagarna. Jag blir varm om hjärtat när jag läser om SJ som låter flyktingar åka på tåget utan att betala tågbiljetter, om poliser som går runt och pratar med alla flyktingar för att se hur de mår och försöka täcka deras basbehov, över alla dessa tiotusentals människor som samlats på våra torg runt om i landet för att tillsammans stå bakom ”Refugees welcome!”.

    Häromdagen pratade jag med min mamma som tillsammans med min pappa hade varit på manifestationen i Göteborg. Hon nämnde en sak som jag tror är så oerhört viktig, den gemenskap som skapas när alla kommer tillsammans oberoende av om man är blå, grön, röd eller rosa. Att man ändå kan samlas ”for the bigger cause”. Just därför tror jag manifestationer är så viktiga, att få känna att vi är i den här kampen tillsammans. Och ska man vara ärlig så har de politiska blocken verkligen tagit ståndpunkt mot rasismen och SD. Vi öppnade landet för arbetskraftsinvandring, de övriga partierna vägrade och vägrar att samarbeta med SD och både det röda och det blåa blocket är tydliga med att SD är ett rasistiskt parti med värderingar som gör att de hellre samarbetar med varandra trots sina olikheter än med SD. Så trots att SD på många sätt är ett framgångsparti så har de ändå inte lyckats få den makt de velat, de fick aldrig någon vågmästarroll, tvärtom tvingade de de två stora blocken att visa att allas lika värde går före partipolitik. SOM-institutets undersökningar visar dessutom att vi blir mer och mer positiva till invandring och mångfald i Sverige.

    De senaste veckorna har också inneburit något oerhört viktigt, SD har inte längre monopol på migrationsfrågan. Inte bara har våra hjärtat berörts av alla bilder som pumpats upp framför våra ögon utan fakta har också belysts. Mer migration bidrar inte till sänkta löner och stigande arbetslöshet, det är fel. Jag tror det är oerhört viktigt att dessa fakta nu har belysts, SD kan inte längre gömma sig bakom kortsiktiga förklaringar, det finns för mycket forskning svar på vitt som visar att invandring tvärtom stärker en ekonomi och ett samhälle. Samtidigt är min största rädsla i den här debatten att folk inte tar reda på fakta. I GP skrev ledarskribenten Alice Teodorescu att flyktingtrycket ökat från 4,4 till 6,7 miljoner i fjol och att det är Tyskland och Sverige som får flest asylsökningar. Detta är helt missvisande som Peter Wolodarski påpekar när han citerar chefen för FN’s flyktingorgan UNCHR António Guterras i sin Ledareartikel 30 augusti 2015:
    Förra året tog Europeiska unionen emot ungefär 1 flykting per 1.000 invånare. ”Tänk på en ö som består av 1.000 personer. Om det kommer en person till den ön kan vi inte säga att man saknar kapacitet” Denna okunskap som cirkulerar i vårt samhälle och någon typ av ovilja att ta reda på sanningen. Även det skrämmer mig något oerhört för säger vi något tillräckligt många gånger blir det också sant, även om det inte är det. Tänker på den artikel GP lade ut idag (13 sep) som Lamotte skrev där han undrar var alla kvinnor är, varför ser vi bara män på flykt? Och visst har han en sanning i när han skriver att 70% av de som flyr är män men sedan har han fått det lite om bakfoten. Han hänvisar till att det är ojämställt, han går till och med så långt att han frågar sig hur vi kan ha en stadsminister som kallar sig för feminist och som inte lyfter den här fråga mer, var är alla flyktingkvinnor? Denna artikel blev dagens mest delade vilket för mig är sorgligt då den är felaktig. SVT’s Anders Svensson svarade samma dag med att just påpeka att anledningen till att man ser mer män är att unga män har större chans att överleva resan, det handlar inte om att männen går före utan att de har störst chans att komma till norra Europa, få uppehållstillstånd och då kan resten av familjen också söka asyl i landet men istället flyga dit istället för att fly. Han hänvisar också till att det är lättare att bli upptäckt av polis om man reser en hel familj, att fler män överlever i vågorna och att man inte skickar en ensam dotter på grund av den risk man skulle utsätta henne för. Alltså, vill man att hela familjen ska kunna ta sig till Europa skickar man oftast en ung man först, det har ingenting med jämställdhet att göra utan är tvärtom ett sätt att kunna rädda hela familjen. Som Anders Svensson avslutar sitt artikel på SVT:
    ”Deras skriverier sprider förutfattade meningar och fördomar om flyktingarna som tyvärr bara kan gynna främlingsfientliga krafter.
    På så sätt går de rasisternas ärenden.”

    Jag kan med rädsla känna att rasismen blivit mer accepterad i Sverige sedan SD kom in i Riksdagen, att vårt språkklimat har förändrats såpass mycket att SD-politikern Gunilla Schmidt den 9 september 2015 kunde twittra ”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!” Och jag kan för mitt liv inte förstå hur en politiker från Sveriges tredje största parti ser det som en lösning på flyktingfrågan. Sverige har skrivit under FN’s konvention om mänskliga rättigheter och just hennes lösning går emot mer artiklar än vad jag kan räkna på mina två händer. Men jag tror att hon den här gången gick över gränsen. Både moderaterna och kristdemokraterna hade som förslag att minska invandringen inför hösten 2015 men de lade båda undan dessa förslag för i dessa tider går det inte. Vi måste inse att vi inte gjort oss ett dugg förtjänt av att vara födda på den plats vi är och inte har någon mer rätt till denna jord än någon annan. Ibland får jag en känsla av att rasismen har ökat så mycket för vi pratar så mycket mer om det. Men egentligen tror jag mer det handlar om att vår tolerans för rasism har minskat, vi reagerar starkare, efter denna veckan ännu mer. Gunilla Schmidt var tvungen att gå ut och be om ursäkt, skyllde på ”en tillfällig sinnesförvirring”. Vi måste prata om detta och vi måste agera mot rasismen nu. Nu måste alla goda krafter mobilisera sig. Det är dags att hjälpa till och stå upp för allas lika värde. Annars är man inte en människa utan bara en liten lort. Men jag tror också att något har hänt de senaste veckorna, Sverige har vaknat till liv och alla vi som inte röstade på SD har nu gått tillsammans, enade och låter inte en politisk, rasistisk minoritet få sista ordet, inte den här gången och förhoppningsvis inte igen.

    De antirastiska arbeten jag har tagit det av är framförallt när jag var 14 och var med i Toleransprojektet under ledning av Christer Mattson. Ett projekt som startades i Kungälvs kommun efter mordet på John Hron då man i kommunen insåg att man behövde göra en gemensam satsning på den utbredda rasismen i området. Projektet löper under ett helt år där ungdomar från olika sammanhang, etnicitet och kulturer möts för arbeta mot en samexistens. Poängen med projektet är att förändra synen på sig själv och andra samt att bearbeta sina åsikter. Projektet bedrivs nu i flera olika kommunen efter Kungälvsmodellen och har lett till att min hemkommun har sparat in stora summor pengar på grund av att man lyckats förhindra utanförskap. Målet är att skapa en ömsesidig samexistens över etniska, kulturella, religiösa och andra individuella identitetsgränser, på hemsidan står det ”Tolerans blir då den enskildes förmåga att i mötet med den eller dem som är något annat än en själv kunna finna de nödvändiga, och ömsesidiga, kompromisserna som minskar motsättningar och främjar just samexistens.”

    Under våren har jag tillsammans med Kungälvs kommun och Christer Mattson arbetat med ett annat projekt för att ytterligare medverka till utveckling av tolerans och attityder i kommunen. Tillsammans med ungdomar från vår kommun (de flesta hade gått i Toleransprojektet) arbetade vi med skildringarna från olika historiska skeenden i Israel och Palestina konflikten med huvudbok ”Learning each other´s historical narrative- Palestinians and Israelis” skriven av Prime, Peace Research Institute in the Middle East. Projektet avslutades med en resa ner till Israel/Palestina där vi dagligen förflyttade oss mellan de båda länderna och fick möta människors livsberättelser från båda sidor. Målet var inte att eleverna skulle skapa sig någon lösning till konflikten utan medvetandegöra om dess komplextet. Fantastiskt spännande.

    ”Frågan är inte hur många flyktingar välfärden tål, utan vad vi ska med välfärd till om vi inte kan skydda flyktingar.” Viktor Banks, jurist asylrätt.

    1. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

      åh vilken braig text! Den låter nästan lite som ett manifest. Toleransprojektet gör mig så hoppfull och samtidigt vill jag bara kasta mig ut i något liknande. Typ ordna nåt sånt i min gamla hemby där jag knappt vågar säga att jag är feminist av rädsla för vad som skulle kunna hända. varför finns det inte ett sådant i varje litet himla samhälle? jag ska kommentera din text bättre imorgon, ville bara skriva ner mina första tankar såhär precis efter genomläsning.

    2. Profilbild på Nikki NilssonNikki Nilsson

      Emmy, vilken fantastisk text! Den inger hopp 🙂
      Jag funderar lite över tolerans-begreppet. Synonymer till det är bland annat överseende och tillåten avvikelse. Valerie Kyeyune Backström skriver så här:
      ”Jag har inte bett om tolerans, behöver den inte. Det är inte upp till dem att tolerera mig. Jag finns, jag har rätt, det räcker. Behöver inte tolerans, behöver bara ett fullvärdigt medborgarskap. Behöver inte en nedsträckt hand, jag har min egen, behöver inga allmosor, behöver bara slippa diskriminering.”
      Problemet med begreppet ”tolerans” är att det fortfarande bygger på någon annans acceptans. Genom att tolerera det som bryter mot normen blir på så sätt också ett upprätthållande av samma norm. Kanske kan man istället använda sig av begreppet normkritik? Ett ifrågasättande och synliggörande av normen istället för fokus på det avvikande?

      1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

        Tack 🙂 Vad glad jag blir.

        Jaaa, jag förstår vad du menar. På Toleransprojektets hemsida skriver de såhär: Tolerans är Toleransprojektets främsta ledord. Den enskilde individens tolerans syftar till ett tolerant samhälle som möjliggör samexistens. Människans förmåga till ömsesidig samexistens över etniska, kulturella, religiösa och andra individuella identitetsgränser är genom vår historia den viktigaste överlevnadsfrågan. Att komma till insikt om att vårt oersättliga liv är ett ögonblick på ett dammkorn i universum lyfter vår blick från meningslösa bråk om vem som har rätt att vara på ett visst sätt eller en viss plats vid en viss tidpunkt. Tolerans blir då den enskildes förmåga att i mötet med den eller dem som är något annat än en själv kunna finna de nödvändiga, och ömsesidiga, kompromisserna som minskar motsättningar och främjar just samexistens.

        Genom vår historia har vi också lärt oss att vi inte kan kräva mer än att vi skall kunna leva sida vid sida, kompromissa om utrymme samt respektera enskilda individers val som inte påverkar andra individers möjlighet att välja. Ett samhälle som uppfyller detta är tolerant och kommer att främja mångfald.

        Likaså skriver de om motsatsen Intolerans: Intolerans är naturligtvis motsatsen till tolerans. I all enkelhet kan man säga att intolerans är när någon kräver att få rätten att bestämma över hur någon annan skall vara och/eller beskriver hur denna är. Intolerans är alltså att man frångår principen att var och en har rätt att definiera sig själv. Konsekvensen av intolerans är utplånande av identiteter som inte accepteras, och ytterst utplånande av människor som är bärare av dessa identiteter.

        Folkmord är intoleransens yttersta konsekvens, men skall förstås som kraftig intolerans kombinerad med stor makt. Lika kraftfull intolerans finns närvarande i många andra situationer, men där den makt som krävs för att genomföra etnisk rensning saknas.

        Jag tänker att tolerans är en början, innan man kan börja arbeta med tillit och tilltro. I Toleransprojektets fall är det ungdomar från tre olika socioekonomiska bakgrunder, en tredjedel ungdomar med invandrarbakgrund, en tredjedel med ungdomar med rasistiska och nazistiska tendenser och en tredjedel väletablerade ungdomar. I det fallet tror jag att just tolerans är det man får jobba med på grund av det finns så starka åsikter av ogillande mot varandra. Sedan håller jag verkligen med dig om att man måste jobba vidare.

    3. Profilbild på Tanja NannarelliTanja Nannarelli

      Det riktigt ryker i din så inspirerande text för hur starkt engagerad du känner i frågan och når mig omedelbart. Jag fastnar för meningen att målet var inte…att skapa någon lösning…utan medvetandegöra om dess komplexitet. Att målet var att medvetandegöra genom att möta människors livsberättelse på plats är nog en av de mest verkningsfulla sätten till att komma till insikt om att bakom komplexiteter finns det riktiga människor det handlar om, inte abstraktioner. En bra metod som kan överföras till många kontexter som blir er erfarenhet som man bär med sig genom livet.

  5. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

    Den antirasistiska rörelsen vittnar om att det svenska folket känner enhet inte med bara svenska folket och att Sverige består av många andra etniciteter. Jag tror att i tider som rasismen blivit extrem så uppstår alltid någonting som är anti. Som när skinheads tog ställning på 90 talet så måste någonting långhårigt ta ställning…

    I brist på kunskap om kulturer och förståelse på mänskliga beteenden i kombination med oouttalade samförstånd kulturer mellan över hur man ska bete sig så skapas missförstånd mellan alla sidor.
    Samtidigt som rasiströrelsen måste få mer kunskap om andra kulturer, måste antirasismen få mer kunskaper om hur man främjar kulturförståelse. Att det inte bara är svart på vitt, allt som är rasism är bara på ett vis.

    Exempelvis så borde man på tidig undervisningsnivå i skolorna lära barn i Sverige och i andra länder om länders seder, kroppsspråk-och framförallt varför man gör dessa seder. Hur klimat, kultur, krig har påverkat detta folk i fråga. Vare sig man är rasist eller antirasist bör man lära sig se igenom dessa. Hur annars ska vi inte betrakta varandra som främlingar och bekämpa varandra. Utifrån detta kan varje individ välja vad de kan acceptera eller inte. Men utan kunskap baserar vi våra handlingar på gissningar. Ska det vara grunden för ett samhälle? Gissa?

    Det spelar stor roll att visa upp i sig i demonstrationer. Fördelarna är att andra ser att det finns en mängd som vill, vilket kan ge styrka att fortsätta hoppas och stå upp. Även så kan myndigheter förstå och börja vilja ändra sig för att de ser att en majoritet eller tydlig minoritet vill annorlunda. Det är ett första steg man kan ta, men inte det enda. Det finns många andra sätt.

    Jag tror att det finns en stor risk att man med SDs reklam på tunnelbanan skapar en kyla hos både svenskar och invandrare istället för att se hur man kan avhjälpa tiggarna från gatan för att på så sätt motverka tiggeriet. Deras användning av propagandan är putsad så att den finstilt ska kränka en vald folkgrupp, förmodligen varför den tillåts ”tjusigt gjord”. Jag tror då att detta kräver av ett annat parti av motsatt art att vara lika smarta och sätta upp balanserande propaganda åt motsatt håll.

    1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

      Hej!

      Tänker på det du skriver om att man redan som ung ska lära sig i skolan lära sig om kulturer och miljö samt hur det påverkats av omgivningen. Kände att jag faktiskt har fått det, redan sen grundskolenivå så jag tog en sväng in på skolverkets hemsida och under samhällskunskap och ämnets syfte kan man läsa just det här:

      Undervisningen i ämnet samhällskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om hur individen och samhället påverkar varandra. Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla en helhetssyn på samhällsfrågor och samhällsstrukturer. I en sådan helhetssyn är sociala, ekonomiska, miljömässiga, rättsliga, mediala och politiska aspekter centrala.
      Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att se samhällsfrågor ur olika perspektiv. På så sätt ska eleverna utveckla förståelse för sina egna och andra människors levnadsvillkor, betydelsen av jämställdhet, hur olika intressen och åsikter uppstår och kommer till uttryck och hur olika aktörer försöker påverka samhällsutvecklingen.
      Undervisningen ska ge eleverna verktyg att hantera information i vardagsliv och studier och kunskaper om hur man söker och värderar information från olika källor. Genom undervisningen ska eleverna också ges förutsättningar att utveckla kunskaper om hur man kritiskt granskar samhällsfrågor och samhällsstrukturer. Eleverna ska vidare ges möjlighet att utveckla kunskaper om samhällsvetenskapliga begrepp och modeller.
      Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar förtrogenhet med de mänskliga rättigheterna och med demokratiska processer och arbetssätt. Den ska också bidra till att eleverna tillägnar sig kunskaper om, och förmågan att reflektera över, värden och principer som utmärker ett demokratiskt samhälle.
      Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utifrån personliga erfarenheter och aktuella händelser uttrycka och pröva sina ställningstaganden i möten med andra uppfattningar. Därigenom ska eleverna stimuleras att engagera sig och delta i ett öppet meningsutbyte om samhällsfrågor.

      Man kan sedan läsa vidare om vad exakt man ska göra under de olika årskurserna och vilka krav som krävs. Men tycker att den här kursplanen inger hopp för just det du säger att vårt samhälle behöver. Självklart kan man ALLTID jobba mer med dessa frågor, men i alla fall arbetade just med detta mycket under min grundskolenivå. Min mamma är även lärare på högstadiet och de arbetar även mycket med dessa frågor. Jag har även vikarierat på olika skolor där jag haft förmånen att vara bland olika åldrar och tycker att detta tema är genomgående i de flesta ämnen.

      1. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

        Rent kulturellt så minns jag inte att jag lärde mig att se likheter eller att undervisningen i samhällskunskap eller religion förde mig närmre nyfikenheten på andra länder eller kulturer i skolan. Jag kände snarare att mycket skrevs att författare som skapade en stor distans och främlighet mot andra kulturer, i sin känsla. Nu i senare år efter att ha rest jorden runt och prova olika kulturers mat, religion, filosofi, livssätt så inser jag så mycket som skolan aldrig kunnat erbjuda. Det finns mycket kvar i skolan som inte lärs ut. Media är också skola…

        1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

          Vad synd, tänker att vår skola har förändrats en del genom åren, framför allt sen Sverige också har blivit mer mångkulturellt. Sen kan det säkert bero varifrån man kommer ifrån. Tänker att storstäderna som har en mer integrerad och mångkulturell vardag kanske berör dessa ämnen mer. Sen är ju absolut resor det bästa sätt att förstå och lära sig andra kulturer.

  6. Profilbild på Evelin GyllenramEvelin Gyllenram

    Hej! Här kommer mina kommenterar till dessa veckors tema. Det har varit mycket intressant att titta på, lyssna på, läsa, osv. Hade svårt att välja fråga men jag valde fråga 4 att diskutera kring. Här är mina tankar kring dem.

    4. Det sista året kan vi se att de anti-rasistiska rörelsen i Sverige
    vaknat till liv på nytt. Detta beskrivs fint i det sista kapitlet i
    Rasismen i Sverige. Vad tänker ni om den anti-rasistiska rörelsen?
    Den antirasistiska rörelsen är det enda positiva med SDs framgångar i riksdagen och den rasistiska rörelsen. Att människor ser vad dom INTE vill ha och vad dom INTE tycker är okej. Att de blir mer medvetna om vad rasism verkligen är och på vilka olika sätt den kan ta sig uttryck. Att de inser att det inte är någon idé att blint förlita sig på staten utan istället handla själva. Protestera, starta kampanjer, hjälpa flyktingar, hjälpa romer. Ta saker i egna händer.
    Det är så fint med de olika kärleksaktionerna som har gjorts runt om Sverige. Till exempel när bostadsområden och Moskéer blev nedklottrade med hakkors och nazistiska ord så gjorde olika ungdomsgrupper motaktioner och klädde in moskéerna i blommor och stora röda hjärtan i stället! Det betydde säkert jätte mycket för de drabbade, och gav dem hopp om att majoriteten av människor faktiskt inte är rasister. Många människor bryr sig och vill hjälpa till.

    Vilken roll spelar det att vanliga människor går samman och
    protesterar?
    Jätte stor roll. Det visar att det finns medkänsla. Att man står upp för de som är utsatta, och att de utsatta kan känna hopp. Om man inte visar vad som man tycker är fel och säger ifrån så är man medskyldig på ett sätt.
    Vilka metoder tror ni på för att motverka rasism?
    Att inte låta rasistiska budskap ta plats i media! Jag tror det är som Rakel Chukri skriver på sidan 13 – 14 i boken Rasismen i Sverige, hon skriver;
    ”Rapporteringen om Sverigedemokraterna – både om deras framsteg och tabbar – kommer att vidareförmedla en hård retorik mot dem som inte automatiskt anses vara en del av Sverige”
    Sedan tar hon upp ett exempel med en hemsk facebookstatus citerad på kvällspostens hemsida och skiver:
    ”Rapporteringen var givetvis nödvändig, men att mötas av det citatet på en förstasida innebar också att konfronteras med ett hatiskt, hetsande uttalande i det offentliga rummet. Återgivandet hjälper till att sprida hotet. Ansvaret hos medierna är enormt nu när de i större utsträckning måste relatera till ett rasifierat språkbruk.”
    Detta håller jag verkligen med om.
    Media har ett enormt ansvar! Och även varje enskild person som använder sig av sociala medier. Här ligger verkligen ett dilemma… Hur kan vi diskutera sätt att motverka rasistiska uttalanden, rasism och rasistiska handlingar utan att ge så stor plats åt dem i media? För ju mer plats de får, ju mer växer främlingsfientligheten. Men samtidigt vill man ju inte förneka att problemen finns? Någon av ni kurskamrater som har någon ide kring detta?

    Någonting annat jag tror starkt på är mer kunskap om rasism och framförallt om olika kulturer, religioner, filosofier, och deras historia och bakgrund. Det går att skaffa sig den kunskapen på så många olikas sätt, genom att se dokumentärer, läsa böcker, se på filmer, etc. Här tycker jag att skolorna borde vara dem som hjälper ungdomar att få mer kunskap och framförallt mer medmänsklighet och medkänsla. Ända från förskolan borde antirasism, jämlikhet och de mänskliga rättigheterna vara återkommande och viktiga teman. Skolorna borde hjälpa ungdomar och barn att interagera med människor från andra länder som bor i Sverige. Prata med flyktingar, invandrare, tiggare. Förstå deras livsöden, bakgrund och religion. Skolorna borde organisera och hjälpa barn och ungdomar at engagera sig i hjälporganisationer i sin närhet.
    Någonting annat jag tror kan vara viktigt för att motverka rasism är att bredda sin världsbild. Resa. Interagera med människor i andra länder. ( I Sverige har de flesta möjlighet och pengar till det i någon mån)

    Har ni
    egna erfarenheter att delta i anti-rasistiska aktiviteter?
    Det är så lätt att komma med exempel på vad man borde göra, men vad har jag egentligen gjort själv?
    Just i form av antirasistiska aktiviteter… Egentligen inte mycket förutom att rösta för ett antirasistiskt Sverige i valet och försöka skaffa mig kunskap om vad till exempel SD står för och vad deras bakgrund är så att jag kan argumentera emot dem när andra är för dem. Komma med sanna fakta. Ha antirasistiska åsikter i diskussioner och i sociala medier. Granska mig själv och mina egna fördomar. Men mest av allt skaffa mig kunskap och bredda min världsbild genom att resa och interagera med människor från olika kulturer och religioner.

    Har du sett något av detta i din närhet?
    Jag inte varit så mycket i Sverige de senaste åren så mycket av det som har hänt har jag fäljt online eller tagit del av från vänner och familj i Sverige.
    Det jag har kunnat se från detta avstånd är att många av mina vänner vänder sig emot rasistiska uttalanden på sociala medier, sprider artiklar om sådant de tycker är fel, exempelvis där någon har blivit diskriminerad eller orättvist behandlad, eller fakta om sverigedemokraternas rasistiska propaganda, att dom deltar i namninsamlingar och protester eller demonstrationer. Vissa har även tagit egna initiativ och tillexempel samlat in pengar till offren för den pågående flyktingkatastrofen på medelhavet, eller samlat in kläder och förnödenheter till behövande romska tiggare. Det är fint!

    Vad tänker du om SDs anti-tiggerireklam i
    tunnelbanan i början på augusti, samt protesterna mot den samma?
    Konstigt att SL tillät reklamen att gå igenom. De skriver i en artikel att reklam som de släpper igenom inte får vara ”stötande, sedlighetssårande eller sårande för folkgrupp”. Den här reklamen är ju kränkande mot en viss folkgrupp. Men de klär in budskapen så snyggt och ”pålitligt.” Gör det okej för folk att bli kalla, bara bry sig om sig själva och andra svenskar, gör det ”okej” att spotta på, vara taskiga mot romer osv. Romerna känner sig utelämnade och kränkta, speciellt också när det är skrivet på engelska så att alla ska förstå. Problemet är väl att SD är ett stort parti valt av svenskarna och då borde dom få samma plats till kampanjer och utrymme osv. Men det är viktigt att dom som släpper igenom reklam och kampanjer vet vad rasism är och hur den kan smygas in i en snygg förpackning. Återigen krävs det mer kunskap…

    1. Profilbild på William PakarinenWilliam Pakarinen

      jag tror att ett stort problem med media är att det finns så mycket alternativ idag. Det är så lätt att länka vinklade artiklar som inte är ett dugg objektiva.. man får verkligen granska allt man läser idag.

      Jag vet inte om den gamla hederliga pressetiken har förminskat i och med internet som medieplattform… det är så svårt att hålla reda på alla skribenter och nyhetsredaktioner. En lösning vore kanske att man hade någon nämnd som granskar att det objektiva i journalistiken håller en viss standard. En slags certifiering? Jag spånar bara 🙂

      eller det kanske redan finns? Jag brukar läsa DN, SvD och andra mer seriösa tidningar. Metro läser jag också iofs rätt ofta men även där känns det färgat ibland

    2. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

      Jag tror inte att främlingsfientlighet behöver växa på grund av att de får ta stor plats i media, frågan är mer HUR de tar plats, HUR vi diskuterar det. Tänker att det farliga är när vi skapar ett vi och dem tänk, när vi pratar om rasister som idioter,då tror jag absolut att man ökar rasismen. Men om vi istället diskuterar det i form av diskutera tolerans, samexistens, förståelse osv, då tror jag tvärtom att vi kan minska rasismen, vad tror du? Tror det är viktigt att jobba för ett enat samhälle inte dela upp oss i grupper utan visa att vi inte tänker ta avstånd till människor med rasistiska åsikter, inte dumförklara dem utan istället bjuda in till diskussion och försöka öka förståelsen.

    3. Profilbild på Evelin GyllenramEvelin Gyllenram

      Ja, Wiliam, någon nämnd som granskar att det objektiva i journalistiken håller en viss standard kanske inte vore en dum idé. Jag vet faktiskt inte heller om det redan finns.

      Absolut Emmy, jag tror också det handlar om hur det diskuteras i media.
      Jag tror att både rasismen och antirasismen växer på grund av att rasistiska uttalandet får ta plats i media. Beroende på vem som läser och om det skapar, som du också säger Emmy, en ”vi mot dom” känsla.

      Ja Linus, jag tror att främlingsfientligheten växer om rasistiska uttalanden får ta plats i media. Men samtidigt som sagt, tror jag att den antirasistiska rörelsen också växer. Men tror du att SDs parti hade blivit så stort om dom inte hade fått det enorma mediauttrymmet som de ändå har haft?

    4. Profilbild på Evelin GyllenramEvelin Gyllenram

      Ja, Wiliam, någon nämnd som granskar att det objektiva i journalistiken håller en viss standard kanske inte vore en dum idé. Jag vet faktiskt inte heller om det redan finns.
      Absolut Emmy, jag tror också det handlar om hur det diskuteras i media.
      Jag tror att både rasismen och antirasismen växer på grund av att rasistiska uttalandet får ta plats i media. Beroende på vem som läser och om det skapar, som du också säger Emmy, en ”vi mot dom” känsla.
      Ja Linus, jag tror att främlingsfientligheten växer om rasistiska uttalanden får ta plats i media. Men samtidigt som sagt, tror jag att den antirasistiska rörelsen också växer. Men tror du att SDs parti hade blivit så stort om dom inte hade fått det enorma mediauttrymmet som de ändå har haft?

    5. Julia

      Evelin; jag tror precis som du skriver det är jätteviktigt skolan och undervisningen ska genomsyras ännu mer av antirasism och alla människors lika värde. Även om det är en del av skolplanen, tror jag tyvärr att engagemanget och utlärningen det är olika beroende på vilken skola du går i eller vilken lärare du har. I gymnasiet kunde vi välja en kurs som hette ’Rasismkursen – drivkrafter och ideologi’. Den var alltså inte obligatorisk. Jag hade önskat att den skulle vara obligatorisk för att alla skulle få fördjupa sig i ämnet och kunna sprida viktig kunskap. Nu var det bara vi som redan var antirasister som gick kursen, inte de som kanske verkligen skulle behöva sig en tankeställare. Egentligen skulle det inte behöva vara en kurs, utan alltid och utan undantag ingå i all undervisning, från matematik till engelska, historia och idrott. Jag tror på ditt förslag om att skolorna ska hjälpa barn och ungdomar att engagera sig i hjälporganisationer eller andra aktiviteter som bidrar till ökad mångfald och kulturutbyte. Kanske genom det som varje enskilt barn brinner för; fotboll, musik, skidåkning eller kanske matlagning!

  7. Mathilde

    Jag har skrivit om hur jag ser kring den fjärde punkten. Inte direkt men indirekt 🙂

    Staten är inte en mänsklig person. Den besitter inga mänskliga karaktärsdrag, kan inte känna mänskliga känslor eller empati. Varför fortsätter vi blint att tro på att staten ska ta hand om oss, ansvara för oss, förvalta vår planet på ett medvetet sätt, staten är ingen medveten varelse, snarare precis tvärtom.

    Vi måste inse detta. Det enda levande i staten är människorna som jobbar inom den, men de har inte fullt inflytande någon av dem, inte som personer, inte som människor.

    Staten är ett system av mänskliga handlingar, tankar, ståndpunkter som under lång tid tagit form och nu går det av sig själv. Vi har förlorat kontrollen över våra samhällen. Ekonomin har gått oss över huvudet och vi ser inte längre klart.

    Lita inte på att någon ska fixa situationen. Lita inte på att någon ska ordna upp våra konflikter. Staten är definitivt inte denna ”någon” vi fantiserar om. De enda som kan göra något åt situationen idag, vad det nu än må handla om, är vi människor – du och jag, när vi sitter hemma i soffan och känner oss maktlösa och tror att allt är hopplöst. Vi måste inse att det inte finns någon annan än oss. Därför har vi all makt som finns, som ansvarstagande varelser.

    Staten ska vara ett hjälpmedel för oss att samarbeta och samexistera, inte ett hinder. Staten ska vara något som vi människor bestämmer över, inte tvärtom. Om det utgör ett hinder måste vi förändra det. Vi måste inte göra det politiskt genom att bli politiker. Vi förändrar vår verklighet genom de små eller stora val vi gör som människor i vardagen. Det kan vara svårt att föreställa sig hur det ska gå till. Det handlar om att bli medveten över vad man faktiskt gör för val redan nu, därefter är det lättare att börja förändra dessa.

    Det är svårt att vara människa, men vi tar inte bort problemen genom att lägga över de på staten. Vi använder staten som en slagsäck, där vi trycker in alla våra problem och sedan avreagrerar vi oss på den då vi blir frustrerade över att problemen inte upphör.

    Återigen, staten är inte mänsklig. Visst, det sitter levande människor och arbetar för staten men dessa gör endast ett mänskligt jobb som alla andra. De kan inte göra ett tillräckligt gott jobb eftersom de endast är människor, och några människor kan inte göra alla människors jobb och lösa på världsproblemen genom förutbestämda lagar och regler. Samhället måste styras av levande människor som är mänskliga, förstår och inser mänskligt beteende och mänskliga känslor och detta är vad styret borde och måste utgå ifrån – mänsklighet, medmänsklighet.

    Så länge samhällen styrs av lagar som har noll överseende med eller insikt och förståelse för människans natur, och endast bygger på de moderna intressen (ekonomi) som vuxit fram på inte allt för många år av vår historiska resa så kommer samhällen inte att fungera optimalt, utifrån våra behov sett, vilket i sin tur innebär att vi som art får det allt mindre optimalt. Vilket innebär att vi får svårare att överleva och lättare att inte leva. Vilket kanske slutar med att vi inte längre lever…

    Men då samhällen vaknar upp, genom mänskligt deltagande kommer allt att se annorlunda ut. Så fort vi inser vår medvetenhet om oss själva, som individer, kommer förändring äga rum till vår fördel. Vi kommer samverka för vår existens. Insikt, insikt, insikt. Lägg ner stressen, hetsen, oron och börja andas och lev! Det är inget vi kan göra som betyder mer eller är mer viktigt än detta.

    En annan bra grej är också att samlas kring dessa insikter som vaknar inom oss då vi börjar stressa ner, andas och se. Den mänskliga samvaron och känslan av tillhörighet är oändligt betydelsefull i den processen jag skrivit om – medvetandegöra samhällen genom individuellt deltagande. Närvaron är den starka kärnan. Den i sig, bidrar till insikter och positivitet. Vi behöver den, vi är helt beroende av den upplevelsen i vår tillvaro för att inte skärma av oss från det levande. Som avskärmade går vi lättare på våra egna illusioner om brist och hopplöshet. Att känna varandras närvaro och mänsklighet möjliggör för ökad medmänsklighet och förståelse.

    (För att säga något om just den antirasistiska rörelsen, i förhållande till min text, så kan jag säga att jag menar att jag ser mycket gott om den så länge den är god och de som är med har perspektiv och medvetenhet i sina handlingar – som i allt annat förändringsarbete och aktioner, manifestationer. Medvetna ageranden, och människor som samlas är helt nödvändigt för positiv utveckling, tror jag. Men liksom allt annat kan saker när som helst ändra riktning och gå över styr, i samma stund som vi glömmer bort något och förlorar medvetenheten om det. Själva grejen tror jag alltså är medvetenheten om det vi gör, oavsett vad det handlar om. i De fallen lever bemärkelseordet kvar (antirasist tex), men innehållet i handlingen förändras utan att vi märkt det.)

    1. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

      Hej! Jag tror att det som du vet är något som inte alla vet men borde veta. Det är på något sätt det första steget för att sätta sitt eget liv och hela världen i rätt riktning. Och den sanningen finns så många tänkare och filosofer som uttryckt men inte riktigt fått komma till tals i massmedia just för att inte skulle unna industrin o kapitalismen så mycket.

      Den indiske filosofen och samhällsdebattören Krishnamurti, kom efter många sekel ut med budskapet att det enda var att lämna samhället och skapa ett eget, för att alla stater han hade skådat i världen inte prioriterade folket, utan ”sig själva”. Detta var väl drastiskt för många som fortfarande ville att systemen skulle fungera och inte visste sina staters historia.

      Det är väl även det det handlar om, att människor ska få reda på den riktiga historien om olika länder, världen och Sverige, och hur väl dessa hänger ihop?

      Tycker inte du också att det handlar om att även om en ledare kan vara god som folk sätter sin tillit till, så spelar det ingen roll för systemet dysfunktionellt…? Att vi kan sätta vår tro till stora politiska ledare i övergod tro.

      Jag är inte pessimistisk på något sätt, tvärtom tror jag att sanningen alltid kommer att vinna. Och när folk vet sanningen, till och med de som sitter i styret kan vara disillusionerade om både vad de gör och tro att det kommer tjäna nåt-först då kommer de största förändringarna komma självmant. Vad tror du?

      Tack för ett väldigt intressant och tänkbart inlägg, vänligen

    2. Profilbild på Evelin GyllenramEvelin Gyllenram

      Hej Mathilde! Intressant text! Jag håller verkligen med dig på många punkter. Att lägga över all tilltro till statliga system innebär att vi glömmer bort vår egen förmåga att tänka, känna och handla efter det som känns rätt. Vi glömmer bort hur vi vill leva, eller vad det verkligen innebär att verkligen leva. Jag tror därför som dig också att det är viktigt att bryta sig loss från strukturer som inte känns rätt, finna likasinnade, och hitta lösningar i möten med dem. Kanske innebär det för vissa att helt lämna samhället, kanske innebär det för andra att aktivt försöka förändra de strukturer som finns. Men jag tror också att det viktiga är vad man verkligen gör, varje dag, för att leva, handla och agera med andra människor på ett sätt som känns rätt och äkta.

  8. Julia

    Reflektion kring nummer 3; om kolonialism

    Sverige har inte gjort upp med sin koloniala historia. Kolonialismen är högst levande i vår tid och pågår ständigt. Jag tänker nu på svenska statens konstanta kränkning av Sveriges urbefolkning samerna. För dem som är insatta är det ett självklart påstående, medan för den som inte kan särskilt mycket om den samiska befolkningen och dess historia kan tycka att det är ett överdrivet. Då har staten lyckats. I skolböckerna läser vi om Nordamerikas urbefolkning, hur de drivits ifrån sina marker och idag får kompensation i form av särskilda reservat. Vi lär oss om australiska aboriginer och hur de fått kämpa för sitt ursprung efter att deras land koloniserats av britter. Men vi lär oss nästan ingenting om samer och samisk kultur. Jag tror absolut att det är en medveten strategi från svenska statens sida. Vi fokuserar på hur andra länder gjort övergrepp på sin urbefolkning och mörkar helt enkelt vår egen historia. Vi blundar för faktum att samer förbjudits att tala sitt modersmål, vilket lett till att en hel generation tappat sitt språk, vi blundar för faktum att staten bedrivit rasbiologiska studier och klassificerat samer som en lägre stående ras, och vi blundar för självklarheten att skriva under FN;s konvention ILO 169 som ger samerna äganderätt och besittningsrätt till sina egna marker. Det är absolut relevant att påpeka att Sverige hellre vänder sig mot andra dela av världen och studerar dess koloniala historia, än att ta itu med sin egen.

    Kränkningen av rätten till att tala sitt eget språk är bara en del av den rasism som den svenska staten utövat på den samiska befolkningen. Ett stort problem är även rätten till brukande av mark och vatten, vilket är en del av Sveriges kolonisering på Sápmi, som sträcker sig över norra Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Här har det ständigt funnits konflikter kring hur mark ska brukas. Den samiska befolkningen har nyttjat sina marker för bl.a. renskötsel, men i takt med Sveriges industriella utveckling har markkonflikterna ökat. Idag har vi ett flertal konflikter som pågår i renskötselområden; inte minst faktum att svenska staten ger utländska bolag fördelaktiga möjligheter att starta gruvverksamhet som skär av renflyttningsleder, hotar dricksvatten och dammsäkerhet.

    Som boendes i Norrbotten är det svårt att undgå dessa konflikter, dels för att de påverkar människor i min direkta närhet, men även för att det skrivs om i lokalpressen. Dock är det väldigt tyst i riksmedia. Det anses helt enkelt inte intressant att skildra dessa strider då de inte påverkar södra delen av landet, så länge dyrt renkött och idylliska bilder av uppklädda samer finns kvar. Detta är ett tydligt tecken på kolonialism; att tona ner konflikter och dess påverkan på en viss folkgrupp, just för att det inte berör övriga delar av landet, men även för att Svenska staten uppenbarligen inte stöttar sin urbefolkning och därför inte heller vill lyfta deras problemformulering för mycket för att riskera att blir pressade till förändring.

    Ordet ’neger’ är nu fördömt av de flesta människor, det är absolut inte en okej benämning på svarta människor eftersom det speglar en kolonial syn på världens svarta befolkning. Den som använder n-ordet kan oftast räkna med att bli tillrättavisad. För den samiska befolkningen har ordet “lapp” länge använts som benämning. Precis som n-ordet anses det vara en kränkande benämning och många samer vill inte att det ska användas. Svårigheten med ordet, som också är ett väldigt tydigt tecken på hur språkets påverkats av koloniseringen är att ordet är väldigt integrerat i det svenska språket; vi har landskapet Lappland, fågelarten lappuggla, växten lappros och fjälldalen Lapporten. Den samiska artisten Sofia Jannok har tydligt tagit avstånd från detta ord och likställer det med n-ordet. Hon postade nyligen en bild på instagram föreställande fjälldalen Lapporten. På bilden kallar hon den för “Negerporten”, något som väckte starka reaktioner. Detta är ännu ett exempel på den svenska koloniseringen av Sápmi; att det samiska ursprungsnamnet Cuonavággi bytts ut mot det svenska och kränkande namnet ’Lapporten.’ L-ordet är en benämning som samiska befolkningen tillskrivits av staten sedan århundraden tillbaka, och är ett ord de inte själva är bekväma med. Ordet är dock så pass integrerat i svenska språket att många använder det, och inte alls kan ta till sig faktum att det är kränkande, för det har ju alltid varit okej att säga förut. Precis samma resonemang har jag hört komma från, i huvudsak äldre människor, som använt n-ordet och inte kan förstå att det är kränkande. ’’Jag får säga så för jag är så pass gammal, och jag är inte rasist för det!’’ som en kund sa till mig när han använde n-ordet om chokladboll och jag talade om för honom att det inte var okej att säga så. Dessa människor verkar se det som en större skada på dem själva som ska behöva ändra sitt språkbruk, än den skada det faktiskt har på de människor som innefattas av benämningen. De tycker att de inte ska behöva offra sig då de inte har något uppsåt att kränka.

    Jag skulle kunna fortsätta länge på detta ämne, men vill här ge några exempel på hur tankarna och samtalen pågår. Jag är mycket medveten om att okunskapen om samisk kultur och den samiska befolkningen är mycket stor runtomkring i Sverige, och under detta avsnitt om rasism har jag hela tiden dragit paralleller till rasismen mot samer. Här finns precis samma mekanismer mot exempelvis svarta och muslimer. Dock är det kanske så att vi kommit längre i våra tankar och resonemang att belysa och se den rasismen, jämfört med rasismen gentemot vår egen ursprungsbefolkning, . Jag hade önskat att denna problematik också hade fått en självklar plats i detta tema men hoppas att jag med mina reflektioner lyckats väcka lite tankar och intresse hos er!

    Här är lite tips för dig som vill veta mer:
    Lyssna på Maxida Märaks sommarprogram
    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/583046?programid=2071
    Sofia Jannoks låt Snölejoninna
    https://www.youtube.com/watch?v=UGc7c8U2aps
    SVTs dokumentär om rasbiologisk forskning
    http://www.svtplay.se/klipp/2619845/rasbiolog-gifte-sig-med-rasframling
    Debattartikel om Sveriges kolonisering av Sápmi
    http://www.dn.se/debatt/sverige-skanker-bort-tillgangar-i-sameland/
    Ordet ’lapp’ används inom svenska rättsväsendet
    http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2327&grupp=22118&artikel=6187685

    1. Profilbild på Nikki NilssonNikki Nilsson

      Tack Julia för att du tar upp denna delen av Sveriges historia. Jag har kommit i kontakt med den i väldigt lite utsträckning, som du ju också påpekar är vanligt, genom min lärarutbildning. Annars inte alls. Allt det du skriver om, och självklart allt det du behövt utelämna, är mycket djupare och mer nyanserat än det jag fick ta del av under mina historiestudier. Din text innebär en viktig påminnelse för mig och jag kommer definitivt att läsa på mer och integrera detta ämne i min undervisning när jag är färdig lärare.

      1. Julia

        Vad fint Nikki. Det är djupt beklagligt att det inte fått någont utrymme i din lärarutbildning. men jag är glad över att jag medvetandegjort det hos dig så du kan klära dig mer och hjälpa till att sprida kunskap 🙂

    2. Profilbild på Marcus JMarcus J

      Mycket intressant att få en inblick i samernas verklighet, hade inte den blekaste om att ordet lapp anses såpass nedsättande. Vet du om det bedrivs något konkret projekt för att ersätta ord som innehåller lapp med något annat? Jag drar mig till minnes debatten om kvarteret Negern i min hemstad Karlstad för några år sedan. Där tog bland annat medlemmar i Afrosvenskarnas riksförbund initiativ till en namnändring som de också fick igenom. Om ett kvarter orsakat sådan debatt känns det genast helt absurt att det finns ett helt landskap som vi utan vidare benämner Lappland!

      http://www.byggvarlden.se/valkommen-till-kvarteret-negern-59025/nyhet.html

      http://www.dn.se/nyheter/sverige/kvarteret-negern-far-nytt-namn/

      http://www.svd.se/negern-forsvinner-fran-karlstad

    3. Profilbild på Evelin GyllenramEvelin Gyllenram

      Hej!
      Tack för att du tar upp detta ämne! Det är verkligen mycket som har dolts om Sveriges historia som kolonialister. Ibland när något sker så nära är det svårt att se det… Jag kommer från norrland så jag har till viss del varit medveten om, och följt samernas situation, men det var ändå mycket som jag inte visste. Tack för att du delade med dig av din kunskap! Jag hoppas att svenska staten kan rannsaka sig själva och ställa saken tillrätta någon gång, och öppet be om ursäkt för alla kränkningar de utsatt samerna för. Och ge dem rätten till sitt land! Frågan är bara hur det ska ske. Hur tror du att det kan bli möjligt? Jag tror det behövs fler som dig som kan hjälpa till att sprida kunskapen.

      1. Julia

        Precis som många konflikter är ju detta en komplicerade och invecklad historia som är svår att lösa. I takt med industrialiseringen och befolkningsökningen är ju en stor del av skadan redan skedd, många marker är förstörda, människor är redan tvångsförflyttade och har tappat sitt språk. Jag tror dock att det viktigaste arbetet vi kan göra att är öka vår kunskap, vilket är det vi måste göra vad det gäller all form av motstånd mot rasism. Det måste vara obligatoriskt i undervisningen, att den samiska kulturen och befolkningen ska ha en självklar del i våra skolor. Flera av mina vänner är samer, och jag bor i ett renskötselområde. Många människor jag träffar är väldigt nyfikna men har lite kunskap, ofta hjälper det att bara börja prata om lite grann för att folk ska bli intresserade och ta med sig det hem och vilja ta reda på mer.

    4. Profilbild på Tanja NannarelliTanja Nannarelli

      Jag hade turen att ha haft två underbara lärare i mitt mångkulturella högstadium, pratar om åren 1981-84, som medvetet valde samerna i Sverige för att prata om hur Sverige blev helt svenskt ur historiskt, politiskt och kulturellt perspektiv. Såklart att staten använde sig av en medveten strategi och är så fortfarande. Ifall man menar allvar med att vill ha ett Sverige som är mångkulturellt, demokratiskt och antirasistiskt, så är det ju självklart att man måste börja med samer och alla dess naturliga följdfrågor. Dina reflektioner är mer än nödvändiga, de är oumbärliga.

      1. Julia

        Exakt, det är lätt att glömma bort sin egna historia när det pågår så mycket annat förtryck runtomkring oss som får mer uppmärksamhet. Inte menat att det ena utesluter det andra, men att nertystandet av förtrycket mot samer gör att den mest medvetna personen kan gå miste om den kunskapen. Du hade tur som hade lärare som gav plats åt samer och samisk kultur i sin undervisning, tyvärr verkar undervisning i viktiga ämnen som detta hänga mycket på vilken lärare du har eller vilken skola du går i. För en del är det självklart, för andra sorteras det bort och till följd får vi en stor okunskap bland befolkningen som tyvärr leder till att förtrycket fortsätter.

  9. Profilbild på Tanja NannarelliTanja Nannarelli

    Det här en personlig reflektion som jag blev inspirerad till att skriva efter att ha läst boken ”Rasism i Sverige” samt ha lyssnat till serien av UR Bildningsbyrån – Rasism. Det är tyvärr ingen debatterande reflektion och utgår inte heller från någon av de föreslagna frågesjoken. Jag försöker att säga något om mig själv i texten med förhoppning om att något av mig kommer fram till läsaren

    Artikel 15 från FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antaget 1948:
    ”Var och en har rätt till en nationalitet.
    Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.”

    Kan man få själv välja sin nationalitet, sin identitet och tillhörighet?

    Jag är någon annan. Vad är du ”egentligen” tänker jag. Jag är någon annan. När jag var barn tänkte jag att jag är svensk precis som alla andra tills vi började bli fler någon annan, var inte mer barn och man fick nästan dagligen frågan om var kommer du ifrån och jag svarade: “jag kommer härifrån” “Okej då, var kommer dina föräldrar ifrån?” “Jag svarar gärna på den frågan ifall du först säger till mig vad är det du tror dig kunna veta mer om just mig” Visst vet jag att många ställde den frågan helt oskyldigt utan att medvetet nödvändigtvis tänka något negativt eller illa, det handlade om helt naturlig och sund nyfikenhet. Våra hjärnor behöver kategorisera,tolka, förenkla och etikettera för att skapa en mental ordning med vilken vi navigerar i livet. Tack vare detta har vi överlevt hundratusentals år i den vilda och farliga naturen. Mig störde den frågan ändå. Att besvara den frågan har alltid varit så svår, så tärande på mig och är det fortfarande även nu när jag närmar mig 50. Det börjar med den här känslan av obehag runt magtrakten för att sprida sig långsamt till resten av kroppen som jag känner stelna till långsamt tills jag känner mig nästan helt paralyserad både mentalt, emotionellt och fysiskt. Hjärtat bultar för fullt, huvudet bankar och jag andas snabbt och oregelbundet.

    I nästan två veckors tid har jag försökt skriva något men funnit mig att stirra på ett vit blad framför i flera timmar, helt oförmögen att skriva något som har någon reson o för någon annan än just mig.
    Min äldsta dotter har vid flera tillfällen både klappat och pussat mig på kinderna och sagt: mamma du ser så blek och betungad ut, om du tycker att det här med rasism känns svårt att skriva om så har ”professoressa” Bellacima tipsat oss i klassen om en bok som är intressant och handlar om rasism, vill du se den?

    När jag var barn trodde jag att jag var precis lika som alla andra runt omkring mig. Har blåa ögon och mitt hår var mer ljusare när jag var barn än nu. Mitt förnamn och efternamn var båda korta. Efternamnet var bara fyra bokstäver kort och med accent som jag brukade understryka och lät så där lagom ambivalent . Närjag närmade mig 40 års strecket valde jag medvetet att bli någon annan i ett annat land genom att flytta till min mans land Italien dit han hade återvänt efter att ha bott flertalet år i Usa. Där kunde jag inte tänka mig att bo större delen av mitt liv trots att jag har den emotionella relationen till Usa att det är där min och min mans, vår gemensamma familjs historia börjar. Den känsla av tomhet/kulturkrock som jag upplevde i soliga Kalifornien, hade jag aldrig upplevt någon annanstans i världen.

    Vad som känns bra med att bo i en liten provinsiell småstad i Italien är att när folk frågar mig om vad jag är, svarar jag med att jag kommer från Sverige. Min man rättar mig varje gång och säger att man säger att man är svensk, tysk, grek, japan osv. Inte att man kommer ifrån Mexiko, Nigeria osv på italienska. Mitt svar är alltid; att jag har noga tänkt fram och tillbaka på mitt svar och kommit fram till att ifall jag säger att jag kommer från Sverigen, stämmer det, det kan ingen tvivla på. Mina döttrar säger att varje gång de säger att de har en svensk mamma så får dem alltid höra; aha jag tyckte att det finns något nordiskt över dig. Dem tycker att det är komiskt varje gång dem hör det.

    Min far och mor delade varken språk, nationalitet eller samfundstillhörighet när de bildade familj på 60 talet just i Malmö. När pappas stora utvidgade släkt kom samman var det en kakafoni av flera språk, nationaliteter och kulturer som bildade sin egen lilla mikrokosmos. En mikrokosmos som hade delats och splittrats över flera stater och halva jordklotet i två omgångar. I en första omgång när det Habsburgiska imperiet kollapsade och sedan i en andra omgång efter andra världskriget.
    Mamma kom från ett land som inte finns mer, hon pratade aldrig om att hon tillhörde någon specifik folkgrupp då hennes släkt är beblandad bland flertalet etniska grupper/nationaliteter. Numera har hon släktingar i tre stater, som bekänner sig till tre olika trossamfund och talar tre olika språk. När det land gick i spillror och särskilt på det fasansfulla och omänskliga sätt som det gjorde gick jag också i kras. Till vilken nationalitet skulle jag nu bekänna mig till som andra kunde acceptera utan att tvivla på min tillhörighet? När jag sa att jag var … slutade folk omedelbart att insistera på att fråga vad jag egentligen var, då riktig svensk var jag ju inte. Än idag hör jag i mina öron det där ”aha” som de flesta sa. Äntligen kunde jag bli katalogiserad, etiketterad och bli både mer korrekt bedömd och/eller studerad som ett andra generations fenomen. Kriget tog för min del med sig för evigt den andra ”nationstillhörighet” som jag kunde använda mig av för att göra det bekvämt och lätt för andra, men inte för mig själv.
    Jag kände att jag blev defintivt någon annan för alla, för alltid, även för mig själv. På den tiden när folk frågade mig om vad jag var svarade jag alltid med ”förhoppningsvis jordbo” men kanske även en vilsen utomjording på jakt efter ett hem.

    Jag kommer inte ihåg vem som sa: ”Hemma är där du har ditt hjärta” Halva mitt hjärta är hemma i Sverige. Andra halvan är alltid hemma där mina barn är. Sen finns det bitar från båda halvorna som är hemma med människor och platser som betyder oerhört mycket för mig.

    Rasism för mig betyder att medvetet välja att utesluta människor från gemenskap, att ettikettera och kategorisera människor för att lättare kunna styra, välja bort och manipulera. Att framför allt välja enkla metoder för att lösa komplexa frågor, situationer och problem. Ingenting är lätt när man vill prata om rasism kopplat till teman som mångkulturellt, integration, tillhörighet, etnicitet och nationalitet. Till tema såsom identitet, tillhörighet och nationalitet finns det även en väldigt personlig, subjektiv och intim dimension som inte kan förklaras på ett rationellt och logiskt språk.

    Vi använder oss fortfarande av helt förlegade och förverkade metoder, språk och kommunikationsätt som bara ser till att avhumanisera den vi ser framför oss med fruktansvärda konsekvenser för oss alla. Dagens ledare beter sig som elefanter i en porslinsaffär. Vi lever i en väldigt skör komplex och sofistikerad värld med flertalet ledare i total avsaknad av de kompetenser som behövs för att generera ett välmående för alla. När vi nu har dessa underbara kunskaper om hur människan fungerar ur psykologiskt, antropologiskt, sociologiskt och lingvistiskt perspektiv kombinerat med de upptäckter som hjärnforskning har bidragit med om hur våra gråa celler fungerar, är det kanske dags att ge en helt ny formation, undervisning och lära oss att kommunicera på ett icke våldsamt sätt. Det behövs en ny humanism, en ny renässans.

    1. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

      Vilken fin och intressant reflekterande text du har skrivit. Jag har själv ingen erfarenhet av att bli kategoriserad som annorlunda, och jag tänker att det är så himla viktigt för människor i min situation att få läsa och höra om sådana här identitetsmässiga upplevelser. Det är som du säger, identitet och tillhörighet går inte att rationalisera i all oändlighet, vi behöver kommer nära det personliga för att verkligen kunna möta människor med andra erfarenheter än vi. Det är väl också just det som rasistiska strömningar försöker motverka genom att istället avhumanisera människor, vända debatten mot ekonomi och statistik och använda schabloner och stereotyper för att nå ut med enkla populistiska budskap.
      Jag tycker mycket om din formulering ”rasism för mig betyder att utesluta människor från gemenskap”, eftersom den fångar något som lätt hamnar i skymundan – det rasifierade människor utesluts f r å n. Jag har lite svårt att formulera vad jag menar med just detta märker jag men på något sätt känns det som att genom att lyfta fram gemenskap som något något man kan välja att stänga människor ute från framhävs också det faktum att man alltid har möjlighet att istället bjuda in, välkomna, öppna upp.

      1. Profilbild på Tanja NannarelliTanja Nannarelli

        Jag har våndats så ifall budskapet i min text skulle nå fram till läsaren…Din kommentar fångar upp helt essensen i budskapet som finns där mellan raderna i min reflektion och som jag hoppades skulle nå fram till läsaren, tack:):) Jag följer din tankegång där du säger ifall man kan välja att stänga människor ute från, så har man faktiskt möjlighet att reagera och agera på flertalet konstruktiva sätt till förändring till det bättre för alla. Just ”öppna upp” ser jag inte enbart som öppna upp för andra, men först och främst som möjligheten att öppna upp för något som förändrar och berikar än själv.

  10. Profilbild på Viktor ZaundersViktor Zaunders

    Sen ankomst på kursen så jag har inte hunnit gå igenom allt materialet än men efter att läst era kommentarer här så tänkte jag ändå att jag kanske kunde bidra med mitt perspektiv.

    Hur diskussionen kring rasism ter sig påverkas mycket av den mediala bild som finns av vad rasism är. Det påverkas såklart även då av vår relation till olika typer av media, jag tycker personligen, vilket diskussionen här visar, att tvåvägsdiskussioner i exempelvis sociala medier är bättre på att belysa obekväma sanningar än traditionella tv eller tidningsmedier. Något som jag tror är för att vi inte som individer inte tar ansvar för någon annans åsikter, en tv-kanal eller tidning tar på sig en större del självcensur. Så har vi här hittat en konstruktiv diskussion? Jag återkommer till det på slutet av inlägget.

    Vad är då rasism enligt mig?
    Man kan se rasism som ett utlopp för ett behov av identifikation. Precis som det skrivs om här ovanför så finns det ju ingen faktisk basis för utstakandet av en ras jämtemot en annan, utan distinktionerna vi sätter upp är sätt att säga ”jag är en sånhär och för att definiera mig själv så måste jag definiera en annan som inte är som jag”. En in-group kräver en out-group. Rasism är i mitt sinne väldigt likt andra mentala uppdelningar, Pol-pot delade in befolkningen efter Borgare mot Bönder och mördade alla med glasögon för att han delade in dem i första kategorin.

    När vi pratar om identifikation tycker jag det finns en koppling till fråga 4, vilken roll spelar anti-rasismen? Om man önskar att minska lidandet på grund av dessa grupperingar så tror jag att uppvisandet av att man ser alla människor som artfränder kan hjälpa andra att börja fundera i samma banor. Samtidigt så tror jag att om man agerar dömande mot de man anser vara rasister så stärker man dessa personer i grupperingarna vi och dem. Effektivt hanterande av dessa mänsklighetens barnsjukdomar kräver att vi närmar oss frågorna ifrån ett icke-dömande perspektiv.

    Vad gäller Sveriges historia så har vi så klart mycket man kan grotta i. Men ännu mer intressant kan jag tycka är Sveriges situation just nu. Har vi inte en pågående ekonomisk kolonialism och är vi inte högst delaktiga i den? Vi med vår långa stolta tradition av arbetarrättigheter köper majoriteten av våra produkter skapade i förhållanden som inte har samma rättigheter, hur tänker vi kring det? Är det en form av rasism?

    Om jag funderar på vad som är konstruktiv diskussion i ämnet rasism så tänker jag att jag vill belysa vilka funktioner och behov som rasism fyller för oss. Framför allt är det två behov som vi, i alla fall till synes, tillfredställer genom att förhålla oss rasistiskt mot omvärlden. Vårt behov av identifikation i en tid i stor förändring och vårt beroende av utlänska varor, jag tror att dessa ligger under ytan för väldigt mycket av rädslan inför det främmande.

    Vårt behov av identitet lyser klart igenom när man ser på till exempel våra främlingsfientliga partier som vältrar sig i det som de anser vara typiskt “svensk” symbolik. Det är sommarsol, folkdräkter och falu-rödfärg. Inget nytt där kanske, men vad är det då som gör att det finns ett ökat behov av denna typ av kulturella identifikation?

    Min gissning är sammanbrottet av de roller och kulturella sanningar vi klamrat oss fast vid så länge. Folkhemmet, fackförbunden, arbetaren, välfärdssverige, framsteg! Det är svårt för många att känna att dessa längre är sanningar. Allt eftersom den globala ekonomin sätter pengar framför människor (varför dessa är i konflikt är ett lite väl stort sidospår) så försvinner både en känsla av säkerhet men också känslan av vilka vi är. Vi är inte längre de samlade arbetarna med den välfungerande statsapparaten som rör oss mot den ljusnande framtid. Det må vi aldrig ha varigt, patriarkala strukturer och gömd smärta har funnits med oss länge, men många av de förtiotalister som jag känner baserar mycket av sin identitet i en forntida bild av sig själv. Den växande feministiska rörelsen är ett annat stort ifrågasättande av speciellt mäns (men även kvinnors) identiteter, svaret till dessa uppfattade attacker blir lätt: “det är inte mig det är fel på, jag har inte gjort nått, det är du, det är dem!” Vi och de, grunden till rasism.

    Där brukar de flesta hålla med, men jag tycker att det andra antagandet är lika intressant. Vi använder oss av rasism för att rättfärdiga vårt ekonomiska beteende mot omvärden. De som har, pengar och saker, är ofta medvetna om att alla dessa saker inte är producerade i Sverige. Vi tror ofta att vår levnadsstandard inte skulle gå att upphålla om inte andra var fattiga. “Visst, det är ju klart att de vietnamesiska arbetarna inte kan ha samma vilkor som oss, då hade jag ju inte haft råd med mina kläder.” Men vaddådå? De är ju ändå bara vietnameser. Om man har något som man inte vill ge ifrån sig, samtidigt som man inte tror att man kan bibehålla det i fall producenterna skulle få samma situation som oss så faller man tillbaka till ett självberättigande av sitt beteende. De är ändå inte värda det. Rasism.

    Vår ekonomiska situation och vårt beroende av extern identifikation kräver den rasism vi ser blossa upp i många delar av världen. Vill vi lägga rasism bakom oss måste vi nog ta tag i dessa frågor, kan vi det?

    1. Profilbild på Marcus JMarcus J

      Jag tror mycket på din analys av rasism som ett medel att upprätthålla in/out-groups och därmed befästa människors identiteter. Jag tror också som du att det hjälper föga att döma och fördöma de som inte ännu är lika upplysta som en själv. Huruvida rasism hjälper oss att avstå från att känna empati med människor som arbetar under slavlika förhållanden för att producera varor som vi konsumerar här, det låter rimligt, men är du säker på att det inte bara är avståndet och avlägsenheten som gör det väldigt lätt att bortse från dessa människors välmående när vi lever och konsumerar här?

  11. Profilbild på Marcus JMarcus J

    Reflektion kring punkt 4:
    Jag har svårt för att hitta min plats i den antirasistiska rörelsen, på samma sätt som jag har i den feministiska. De säger i Bildningsbyrån att den som inte aktivt verkar mot rasism bidrar till att upprätthålla rasistiska strukturer. Judith Kiros citerar och kommenterar: “‘att vita personer tjänar på rasistisk exploatering i det förflutna och i samtiden’ – och därför har de en skyldighet att omvandla systemet”.

    Att höra sådant ger upphov till skuldkänslor i mig, men det tar mig inte längre än så. Istället börjar jag ifrågasätta dessa skuldkänslor, frågar mig om påståendena är sanna eller ej. Jag drar mig till minnes Hessels liknande ord om att varje människa bär ett ansvar, och jag frågar mig igen om detta är en självklar naturlag eller om det är en dröm om hur samhället borde vara. Jag upplever att det sättet att uttrycka sig får med vissa på tåget, men lämnar andra (inklusive mig själv) ännu mer alienerade från striden.

    Jag har också svårt att förhålla mig till den delen av den antirasistiska rörelsen som tar sig uttryck i form av okontrollerade demonstrationer, som väldigt bra exemplifieras av upproret mot SD:s reklam. Detta ska alltså vara demokratins förkämpar som tar till dessa medel. Å ena sidan är det inspirerande med människor som vågar utmana systemet när det visar sig fungera dåligt, å andra sidan är det en grundläggande demokratisk princip att alla röster ska få höras, även de man misstycker med. Jag tror att i det stora hela så verkar såna här aktioner mer polariserande än det verkar enande, som ju egentligen lär vara antirasismens ultimata mål, men ibland kanske livliga demonstrationer är vad som krävs för att något ska hända.

    Om det är något jag är helt övertygad om avhjälper rasistiska tankegångar så är det möten människor emellan, något som också poängteras i Bildningsbyrån med speciell betoning på att det sker på lika villkor. T.ex. att man jobbar ihop mot samma mål. Frågan är om det inte är det enda som hjälper. Man kan teoretisera, fördöma, demonstrera och debattera, men i slutändan så är det i direkta möten med andra människor som vi ser mänskligheten i varandra, och då finns det sällan poäng kvar att generalisera på sådant klumpigt sätt som rasism innebär.

    1. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

      Håller med om att möten känns som en viktig poäng för att nyansera förståelsen för ens medmänniskor. Samtidigt funderar jag på detta du skriver om att du känner dig ännu mer alienerad pga att den antirasistiska rörelsen får dig att känna skuld över att du tillhör gruppen som förtrycker… Kan du se någon poäng i att den skulden uppstår hos dig, och mig, någon poäng i att vi behöver övervinna de tankar som börjar ifrågasätta för att ’skydda’ oss själva från det faktum att vi faktiskt hela tiden, dagligen, vinner på att vara födda vita?

      1. Profilbild på Marcus JMarcus J

        Hm. Det här med att fly dessa skuldkänslor genom att hålla distans från debatten, så som jag gör mig skyldig till, istället för att ärligt bemöta skuldkänslorna och ta konsekvenserna, känns egentligen som ett ganska barnsligt beteende. Så visst, kan absolut se en poäng i att dessa känslor väcks, om det sker i någon som kan förhålla sig lite mer vuxet till det. Nu vet jag inte om detta flyktbeteende är allmänmänskligt i grunden, eller om det är jag som har ett särskilt problematiskt förhållande till skuld. Men jag lär inte vara helt ensam med att reagera på detta vis, och då ser jag ändå mig själv som en ”öppen” individ som är beredd att lyssna på argument och revidera min världsbild därefter.

        1. Profilbild på Evelin GyllenramEvelin Gyllenram

          Jag tror du har satt fingret på ett viktigt problem här. Tror att det är många många, som flyr och viker undan från debatten på grund av skuldkänslor som är obehagliga att möta.
          Men vad tror du, om du utgår från dig själv, skulle få dig att stället känna dig inkluderad eller inspirerad till att delta då

          1. Profilbild på Marcus JMarcus J

            Det finns en ytterligare problematik som gör mig obenägen att kasta mig in i kamper, och det är att jag är rädd för att bli den där störiga typen som vet vad som är rätt och fel och som man inte kan umgås med utan att känna sig dömd. Som påpekar felaktigt språbruk och tillrättavisar. Rädd för att bli en duktig person som föregår med gott exempel. Som bara ser orättvisor överallt och äts upp av känslan av otillräcklighet.

            Med det sagt så finns det ju en anledning till att jag valde att läsa den här kursen, nämligen för att skapa utrymme att förändra mig själv och världen till det bättre. Jag är fullt medveten om att rädsla verkar otroligt hämmande och att man ibland får koppla bort hjärnan och bara kasta sig in i något för att leva på riktigt. Jag var rädd att mina känslor skulle ses som för avvikande, motsträviga och provocerande, men jag är glad att jag valde att möta den rädslan och öppna mig så som jag gjort i detta forum. Upplever att ni bemött mig med respekt och bra följdfrågor, vilket skapat precis det klimat jag behöver för att bli öppen för förändring. Jag känner att jag bara under processen att skriva med er mer och mer släpper på förutfattade meningar om vad det innebär att vara ”engagerad”.

            Så för att svara på frågan så behövs det för mig precis det vi gör just nu, tid och plats för eftertanke i ett sammanhang där man vågar öppna sig. Tack för det!

  12. Profilbild på Tomas BrännmarkTomas Brännmark

    Oj vilket stort ämne och så många intressanta frågor. Här kommer några första reflektioner efter att jag läst och funderat lite, men det är knepigt att bli konkret känner jag…

    Frågan om hur rasism ska definieras och vem som har rätten att göra definitionen är väldigt intressant. Likaså den, som jag ser det, besläktade frågan om vem som är rasist.

    Debatten upplever jag ofta missar frågans komplexitet. Den tycks lätt urarta i skuldbeläggande, oavsett om det är en person som anklagas för att vara rasist eller någon som sägs ha en offerkofta på sig. Avsnittet från Bildningsbyrån (Del 1. Vem är rasist?) tycker jag var intressant eftersom det fokuserade på forskning och vad den säger om vad rasism är.

    Även om jag anser att tolkningsföreträdet är viktigt och tillhör den som är utsatt är det dock svårt att använda som utgångspunkt för en debatt och förståelse för rasismens mekanismer. När fokuset förflyttas till enskilda berättelser och upplevelser blir det strukturella lätt osynligt. Det hamnar också lätt i diket där en rasifierad person uttrycker att hen känt sig utsatt samtidigt som en annan rasifierad person kanske inte alls hade samma upplevelse. Det blir otydligt och lätt att avfärda de faktiska problemen för den som inte vill ta rasismen på allvar.

    När rasism ska definieras är det många aspekter som behöver tas hänsyn till. Jag blev förtjust i den definition som gavs i Vem är rasist?. Någon/något är rasistisk(t) när det 1. essentialiserar egenskaper hos en grupp och 2. befäster maktstrukturer mellan grupper där den ena gruppen dominerar den andra. Det här ger en framkomlig väg att analysera och förstå fenomenet som också kan användas för analys i en situation där någons upplevelse ifrågasätts.

    För att ta ställning mot rasism som vit krävs framför allt en lyhördhet. Vilka upplevelser har rasifierade och vad kan jag lära av dem? En person kan agera utifrån rasistiska föreställningar och tankebilder då de på många vis genomsyrar samhället på så många nivåer, men det är då det är så viktigt att komma ihåg att en persons avsikter spelar roll.

    Jag tror det finns många fördelar att gruppera sig och diskutera inom en grupp. Det ger möjlighet att dela erfarenheter, skapa kontakter och få tillgång till en plats som förhoppningsvis är fri från majoritetsamhällets ständiga närvaro. Det är dock ingen lösning på problemen, för det behövs att gruppen vänder sig utåt, mot rasister och rasistiska strukturer. Det är både hemskt och orättvist att en grupp måste slåss för något som borde vara självklart, men tyvärr behöver någon påtala problemen för att något ska hända. En liknelse som jag kommer att tänka på är hur HBTQ-rörelsen gradvis vann mark. De hade slutna rum och egna platser som skapade trygghet att vända sig utåt och kräva sin rätt. Det är så klart ingen perfekt analogi, men ett bra exempel på hur viktigt det kan vara att ha ett eget rum.

    För att det ska gå att föra en bra debatt så krävs det bra utgångspunkter att diskutera utifrån. Man behöver försöka komma överrens om vad begrepp betyder och hur de ska användas (bara det är nog svårt), sedan behöver man undvika att helt falla tillbaka på känslor som bevisföring samtidigt som man inte helt kan ignorera dem och hävda att det går att applicera någon enkel logik på de här komplicerade frågorna.

    1. Profilbild på Christina SkagertChristina Skagert

      Jag tror som du på att det finns en poäng i dubbelheten här: att en rörelse behöver riktas både ’inåt och utåt’ för att uppnå sin fulla potential. Men det egna rummet tänker jag också kan behöva få vara slutet ibland, alltså att det finns en tendens att som privilegierad ’kräva’ rätten att få inträde bara för att man ’vill hjälpa till i kampen’, jag tänker till exempel på Rummet som vi skulle kika på till detta temat, som ju vad jag förstår är ett separatistiskt forum.

      1. Profilbild på Tomas BrännmarkTomas Brännmark

        Jag håller verkligen med! Jag tror att slutna rum är bra och kanske nödvändiga. Med att rikta sig utåt ville jag inte säga att rummen ska öppnas upp, men däremot att deltagarna på något vis vänder sig utåt, genom till exempel protester, demonstrationer och genom kulturyttringar som dokumentären vi såg trailern till här ovan.

    2. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

      Jag tänker då att undra hur varje debatt skulle vara om en god moderator fanns till hand som kunde balansera yttrandefriheten och begränsa kränkning utan att tysta någon. Det finns ju så många fria former, men kanske ett bra modererat tv-program som hade just denna balans? tack för intressant inlägg

      1. Profilbild på Tomas BrännmarkTomas Brännmark

        Jo. Moderatorns roll är otroligt viktig i en tv-debatt. Det är mer än en gång jag blivit förskräckt över hur dåligt pålästa journalister bara låter påstående flyga förbi utan att ifrågasätta eller åtminstone kolla upp fakta. Det var så skönt med Hans Rosling när han i dansk tv sa ”Jag har rätt du har fel”.

  13. Profilbild på Nikki NilssonNikki Nilsson

    Hej!
    Jag vill börja med att be om ursäkt för att mitt inlägg kommer en dag sent, hade helt enkelt för mig att idag var deadline. Men i alla fall, här kommer min reflektion kring punkt fyra.

    Den antirasistiska rörelsen är viktig. Egentligen borde en kunna skriva och tala om de antirasistiska rörelserna då folk på många olika sätt bidrar och engagerar sig för ett mer jämlikt samhälle. Jag har bland annat mött Fryshusets projekt ”Tillsammans för Sverige” som erbjuder utbildning och interreligiös vägledning för unga med syfte att motverka rasism, främlingsfientlighet och extremism. Under min praktik på ett gymnasium i Malmö kom de på besök under en religionslektion. Med hjälp av representanter från olika religioner pratades det kring elevernas egna frågor om bland annat kärlek, relationer och religion. Besöket var mycket uppskattat. Förra hösten var jag och några klasskamrater med på höstkonferensen ”En skola fri från rasism” som ordnades av Lärarnas Riksförbund Student. Vi fick bland annat ta del av en föreläsning i normkritik som hölls av Lotta Björkman och en genomgång av svenska rasistiska partiers historia vilken hölls av en representant från tidningen Expo. I boken Rasismen i Sverige finns flera andra exempel på dessa antirasistiska rörelser som ständigt arbetar mot ett samhälle fritt från rasism. Megafonen, Pantrarna, Tillsammansskapet. När jag läser om dessa inspireras jag av engagemanget och mitt hopp stiger. Men det är en ständig balansgång det där. För mycket av det goda riskerar att förpassa orättvisorna ut i periferin och när de, klädda i diskrimineringens och rasismens kostym, blir suddiga för min blick är det också mycket enklare att blunda för deras existens.

    Vem försöker jag lura egentligen? Även om det inte är det minsta önskvärt att blunda för rasismens fula tryne så finns det inte någon möjlighet att för en längre stund stänga ute dess röster. Det räcker att slå upp en tidning, lyssna på ett samtal på bussen eller begå det simpla misstaget att öppna Facebook-appen på mobilen. På Facebook cirkulerar just nu många olika artiklar och bilder som på olika sätt syftar till att sprida en negativ bild av de flyktingar som lyckats ta sig hit. ”Det är lyxflyktingar som kunnat betala för att ta sig hit.” ”De kommer hit för att tjäna pengar.” ”IS skickar hit förklädda soldater.” Budskapet är klart och tydligt, de är inte välkomna hit och inte heller värda vår hjälp. Detta budskap sprids och reproduceras varje gång någon bestämmer sig för att trycka på ”Dela”. Särskilt ett argument, jag har sett det i olika formuleringar och tillsammans med olika bilder, har etsat sig fast i mitt medvetande. Argumentet där människors olyckor och behov ställs emot varandra. De barn, kvinnor och män som utmattade stiger av på ännu en okänd hållplats förtjänar inte vår hjälp, ty det finns nämligen de som har det värre. Barn som svälter till döds, djur som misshandlas och ”våra egna” hemlösa på våra gator. De stora hjälpinsatser som ordnas till förmån åt de som här och nu är i behov av mitt, ditt och vårt stöd ses som ett hot mot andra som på något sätt gjort sig mer förtjänta av vår hjälp, de som behöver hjälp på riktigt. Jag undrar då, varför hjälper inte DU dem? Om det nu finns ett sätt att på ett rätt och riktigt vis gradera olycka och DU nu på något sätt lyckats komma fram till vem som är allra mest utsatt, varför gör inte DU en ansträngning för att göra deras tillvaro det minsta lilla bättre? Kanske gör du det men i så fall borde du också veta att bara för att folk går ihop och riktar gemensamma krafter mot ett särskilt håll så betyder inte det att all annan hjälp upphör. Privatpersoners regelbundna donationer till olika organisationer upphör inte. Volontärer och organisationer slutar inte att hjälpa till på den plats de för tillfället befinner sig på för att vi just här och nu tillsammans fokuserar på att underlätta den splittrade tillvaro så många människor just nu tvingas erfara. Vi har varit med om riktade resurser förut. Ett exempel på det är tsunamikatastrofen 2004. Tillsammans riktade vi delar av vår energi, våra pengar och vår medmänsklighet åt de som just då var i akut behov av den. Jag kan inte komma ihåg att folk motsatte sig detta så som det görs idag. Men det är som sagt utifrån mitt minne, kanske lyftes liknande argument även då?

    På Facebook delas också varje dag texter och bilder som bemöter argument som det jag beskrev ovan. Folk försöker resonera, sprida kunskap, idiotförklara, tjata, be. Det finns de som med ilska skriver långa inlägg, de som med hjälp av statistik och fakta försöker undervisa och de som snällt och tålmodigt ber sina Facebookvänner att inte kommentera rasistiskt i deras inlägg. För det första tror jag att det är både vanliga människor och mer offentliga personer fortsätter att bemöta de texter, inlägg och bilder som är rasistiska och går emot våra mänskliga rättigheter. För det andra tror jag dock att sättet en väljer att bemöta spelar stor roll. Jag tror främst på ett icke-aggressivt bemötande. Detta kan så klart se olika ut men jag tänker att en dialog där jag förklarar hur jag tänker, främst baserat på fakta och till exempel de mänskliga rättigheterna, samt reflekterande frågor kan vara ett effektivt sätt. Dessa dialoger bör självklart existera även på andra plattformar än Facebook, exempelvis i skolan eller på jobbet. ”För det är genom att prata som man förstår. Och det är genom att förstå som man skapar sig en åsikt. Och det är genom att ha en åsikt som man faktiskt kan göra skillnad.” (Moa, Mira, Jonna & Stella, 15 år från Kärrtorp)

    1. Profilbild på Marcus JMarcus J

      Tycker du ger en intressant belysning och ett klokt bemötande av det som du kallar ”Argumentet där människors olyckor och behov ställs emot varandra”. Tror du att detta argument trots allt kan ha en poäng när det kommer till t.ex. nationell politisk nivå där man behöver ta beslut om hur man bäst fördelar ändliga resurser? Eller är det ett tankefel rakt igenom?

      1. Profilbild på Nikki NilssonNikki Nilsson

        Tack!
        Jag är vad jag skulle kalla en nybörjare inom politiken. Hur fördelningen av resurser ser ut vet jag tyvärr allt för lite om och jag är därför väldigt tacksam för att du ställer denna fråga eftersom det får mig att tänka utanför min ”comfort zone”. Jag tänker spontant att en sådan bedömning absolut måste göras när det kommer till fördelning av resurser på en nationell politisk nivå. Jag antar att vi ju röstar delvis just för att resurserna ska fördelas på det sättet som vi själva är övertygade om är rätt. Samtidigt tycker jag att en del av resurserna bör investeras i en nödkassa varifrån pengar kan plockas vid tillfällen som det vi just nu står inför. Kanske finns det redan en sådan?

    2. Profilbild på Nicolas PetterssonNicolas Pettersson

      Jag tror att det är just det som är grejen, med bemötandet. Som i diskussioner och inlägg bör bemötandet vara respektfullt, men samtidigt är det väl just det som är saken? Om alla respekterade varandra med bemötande så hade rasismen inte existerat? Samtidigt tror jag att en sak som bemötande kräver hög mognad.

  14. Profilbild på Anna BokströmAnna Bokström

    OK Här kommer jag en vecka försent för jag hade skrivit upp fel i kalendern. Jag skäms och jag hoppas att någon fortfarande har ork att läsa det jag skrivit.
    Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet, däremot en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhälle?

    Jag har aldrig blivit utsatt för rasism. Däremot har jag indirekt blivit det när en släkting uttryckt sig rasistisk och skammen som följt med det.
    Jag har många gånger i livet känt den blossande skam som följt med att vara en vit (rosa) människa i Zimbabwe och i Tanzania under 3 tillfällen jag har varit där. Jag skäms över min vithet och i kompensation klistrar jag på mig ett fånigt ”snällt ” leende.
    Rakel Chukris text om dagen efter SD kom in i riksdagen och hon satt på bussen i Malmö och undrade ”vem av dessa människor har röstat på SD?” Jag kände något liknande fast utifrån ett annat perspektiv förra valet så jag istället tänkte: Hoppas att ingen tror att jag röstade på SD. Jag undrar om jag är konstig som känner såhär, eller är det fler som har liknande känslor som jag.
    Jag tänker på Hilde Speer, dotter till Albert Speer som jag träffade på en studieresa till nazisternas ”mönsterläger” -ett koncentrationsläger för konstnärer Therezinstadt. Hilde arbetar aktivt mot antisemitism idag och har gjort något positivt att sin skam- att vara dotter till en av de ledande i Nazityskland.
    Skuld och skam kring rasism har alltså faschinerat mig.
    Ibland får jag en känsla av att inom den antirasistiska rörelsen finns det en rädsla för att inte vara en perfekt antirasist och att man kanske inte pratar om underströmmar av känslor som kan finnas av att vara anhörig till en rasist eller att själv ha tänkt rasistiska tankar.
    På liknande vis kan jag vara rädd att prata med människor som är aktiva antirasister eller rasifierade. Därför har jag nog undvikit diskussioner. Det som Marcus J har skrivit kan jag identifiera mig med.

    Jag tycker det är lättare att vara ”underdog” som jag är i den feministiska rörelsen där jag i egenskap av kvinna alltid har rätt till ”min ”upplevelse. Jag kan tänka mig att män känner som jag inför feminismen som jag känner inför rasismen. Men så är det ju inte! Feminismen handlar ju även om mäns rättigheter till att slippa patriarkatet och antirasismen även om min rättighet att slippa leva i en värld där vi dömer och värderar varandra efter någon yttre oviktig parameter som nationalitet eller kultur-tillhörighet.

    Jag tänker ofta på min priviligierade ställning som vit (rosa) och svensk, övre medelklassbakgrund .
    Jag har haft gräddfil, jag har fått jobb jag har sökt och aldrig varit bostadslös.
    Jag behöver inte anstränga mig för att verka trovärdig. Jag har kunnat vara en medelmåtta och ändå klarat mig. Jag blir aldrig stoppad av polisen för att visa mitt pass, jag rör mig fritt som jag vill i samhället och får jag lust kan jag gå och hjälpa till på Kontrapunkt och laga mat till några flyktingar.

    Istället för att skämmas för sin priviligierade ställning så ska man utnyttja den till att göra det som andra inte kan/inte har tillgång till.

    Jag är väldigt glad över att ha läst Rasismen i Sverige. Den fick mig att förstå på ett djupare plan saker jag inte helt förstått. Likaså raskortet var ett uppvaknande för mig. Jag blev också väldigt inspirerad av ”Fosterland!” på SVT. En text som jag fastnade för var Henrik Arnstads ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”. Att fascisterna idag inte vill avskaffa den parlamentariska demokratin. Istället ska ”majoritetsamhällets tyranni råda som via parlamentariska beslut rasistiskt förtrycker en utsatt minioritet” .
    Just denna majoritetsamhällets tyranni är det som låter SD sätta upp sin reklamkampanj i tunnelbanan. Just detta är det som gör att de kan uttala att de som protesterar är ”ett par 100 vänsterextremister som valt att storma , klättra upp i taket, riva ner lampor. UTSÄTTA RESENÄRER FÖR RISKER. TYSTA EN DEMOKRATISK KAMPANJ” Varför ställer inte programledaren frågan ”Kan det inte vara så att era kampanjer utsätter de utpekade människor för risker?? Kanske finns det et samband med den och romer som blivit attackerade, spottade på, utsatta för mordbränder???”
    Detta är majoritetens tyranni. Gränserna för rasismen tänjs ut och normaliseras. De som är kreditvärdiga och har de rätta dokumenten ska skyddas, men det som ”valt”att födas fattiga i Rumänien;, ”Valt” att födas i Syrien och fly till Sverige… etc.
    Många har köpt SDs malande budskap: ”Det finns ett stort problem med invandring och inget parti vågar prata om det. Det är bara vi som säger det som de andra tänker.” De planterade ett frö i människors hjärnor som växer och blir större. Man tjänar på frustrationen hos människor som fått det sämre till följd av klassklyftorna och sen har du receptet: strö i lite misstänksamhet mot flyktingarna- att det är de som är orsaken till att min mamma får dålig vård och jag inte får ett jobb så får du en groende rasism.
    Därför är den antirasistiska rörelsen jätteviktig. Men ännu viktigare att förebygga klyftor och (mitt hat-ord men jag hittar inget bättre): Utanförskap. Hålla demokratin levande. Jag tar helt avstånd från den våldsbejakande antirasismen även om jag förstår att man kan känna en så stor frustration att man vill ta våld. Våldet skrämmer bort de andra som vill protestera.

    Jag tycker den senaste tidens folklighet i den antirasistiska rörelsen är upplyftande. Egentligen skulle jag vilja ha ett annat ord än anti-rasism- Ord med negationer får alltid en negativ klang och är svårare att ta till sig. Det blir som att rasismen är normen och antirasismen det avvikande. Varför inte humanismen? Eller är jag lika pinsam nu som när vissa män vill byta ut ordet feminist mot jämställdist?

    Refugees Welcome tycker jättebra uttryck. Ett positivt ord som visar på det som det handlar om.
    Som främst den miljöaktivist jag är så tänker jag mer på jorden som en planet. Det spelar ingen roll för naturkrafterna var dina gränser går. Vi är jordbor och vi måste samsas på denna fina planet och det innebär också att vi måste bli jämställda över gränserna. Vi måste sluta använda Asien och Afrika som en billig fabrik och soptipp. Viktor hade en jättebra poäng där. Vi har bara flyttat barnarbetet och låglöneslaveriet och utsläppen till ett ställe längre bort och så slipper vi tro att vi har slavar som tillverkar våra kläder.

    Ibland undrar jag om det skulle krävas att utomjordingar invaderade jorden för att vi människor skulle gå samman och se oss som en grupp med samma intressen.

    Jag tycker det är synd att miljörörelsen är så vit och homogen och jag skulle önska att antirasistiska rörelsen, feminismen, djurrättsrörelsen och miljörörelsen går samman till en rörelse som värnar och respekterar allt levande. Nu står vi inför ett hot som kommer att drabba ALLA-den globala uppvärmningen. Om vi inte kommer överens om tillräckliga klimatmål på toppmötet i Paris nu i november så kommer det bli en stor katastrof. SD och de flesta nationalisterna i världen är även livsfarliga eftersom de är klimatförnekare med NOLL ambitioner att få ner koldioxidhalten i atmostfären. Deras politik leder till att ännu fler kommer tvingas fly pga torka, översvämning och de konflikter som följer på det. Sen vill de bygga murar så att dessa människor inte kan ta sig till säkerhet.

    1. Profilbild på Emmy RommedahlEmmy Rommedahl

      Åh, vilken bra text!

      Känner absolut igen mig i känslan du beskriver över att skämmas över sin vithet. Kände mycket så när jag var i Swaziland och ännu mer i Sydafrika med tanke på deras historia med Apartheid. Samtidigt tror jag att på något sätt är det minst lika viktigt att man som vit engagerar sig mot rasism, tänker till exempel på feminism och att det är viktigt att även män är feminister. Tror att man får försöka att inte tänka svart och vit, underdog eller inte, utan bara att vi alla är människor. Men jag känner så väl igen mig i det du skriver att skämmas över vitheten. Är dessutom superblond så det spelar ingen roll var jag än är i världen, aldrig har någon trott att jag är någon annanstans ifrån än Skandinavien, möjligtvis från Holland men mer söder ut än så har jag aldrig lyckats komma.

  15. Profilbild på Anna BokströmAnna Bokström

    Tack så mycket för din respons Emmy! Det var skönt att höra att du känt likadant. Jag håller med dig. man måste skaka av sig sina fördomar, även om sig själv och gräva där man står. Som priviligerad vit och svensk har man dock en extra stor skyldighet att kämpa mot orättvisor.

  16. Profilbild på Sara ASara A

    Sedan en manad tillbaka ar jag i Bangkok. Med tyngd i hjartat foljer jag handelser och debatter i Sverige och vet inte riktigt vart jag ska borja, hur jag ska bena ut allt det jag kanner och tanker. Det galler morden pa en skola i Trollhattan, det galler avhysningen av EU-migranter och dartill foljande polisiara och politiska atgarder som inte kan benamnas annat an rasistiska, och nu senast ett tyst godkannande av rasprofilering i samband med att man infor en temporar granskontroll mot Sveriges granser.
    Genom att de senaste aren befinna mig utanfor Sveriges granser har jag kunnat skapa mig en distans till debatten och darigenom har jag ocksa kunnat folja och urskona retorik och forandringar. Till trots vad SD anhangare brukar benamna PK-media sa ar min iakttagelse sadan att ” invandrarfragan” hela tiden haft en central plats i svensk media, och att den alltid framstalls just som en fraga, ett problem.
    Den storsta forandringen har varit att den anti-rasistiska rorelsen for forsta gangen i svensk historia och i allt storre utstrackning gor sig hord utifran erfarenheter, bostadsomraden och personliga berattelser.
    Under tiden for branderna i invandrartata bostadsomraden i Sverige befann jag mig i de sodra delarna av USA. Jag hade ett fantastiskt privilegium att folja med i en karavan som reste genom USA med syfte att uppmarksamma migranters situation bade i USA och under sin resa dit. Karavanen leddes av Fader Solalinde som har ett harbarge for Centralamerikanska transitmigranter i Mexiko’s sodra delar . Med pa karavanen fanns tva Centralamerikanska transitmigranter, en ung kvinna som hade overlevt en brutal valdtakt, en kille som forlorat sitt ben nar han forsokte hoppa pa ett av tagen – vilken ar den enda mojligheter migranter har att ta sig mot gransen, och ett kollektiv av kvinnor vars man jobbar ”illegalt” i USA. Vi reste genom flertalet stader och mottogs av lokala organisationer, i nagon stad bestande av ursprungsbefolkning, i en annan av mexikanska migranter, en kyrka bestaende av svenskattlingar. Det storsta intrycket gjorde besoket i New Orleans. Dar mottogs vi av en organisation som kampade for svartas rattigheter i denna stad som ar den fattigaste i USA.
    Organisationen bestod av foraldrar som forlorat sina barn till gangvald, manniskor fran fattiga omraden som hade overlevt Katrina. Representanter tog oss genom staden, berattade personliga historier, nagot jag hade nagon gang kommer att skriva en lang berattelse om. Det jag nu minns att jag vid detta mote tankte pa varfor vi inte ser den har typen av organisationer i Sverige. Det ar nagot speciellt med att marginaliserade far beratta sin egna historia. och jag tankte tillbaka pa min egen uppvaxt, de vanner jag sjalv forlorat, till drogmissbruk, till vald, sjalvmord och psykisk sjukdom som konsekvenser av utanforskap och rasism. Jag minns att jag kande mig starkt av att hora hur manniskor fick formulera sin egen historia, med vardighet och hopp. I motsats till de som alltid annars hade tagit kampen i Sverige, den svenska medelklasse, till vilka det alltid fanns en distans, vilka aldrig skulle forsta vad det handlade om pa riktigt.
    Vissa teoretiker talar om en dubbel blick som man som marginaliserad har med sig. Man ar tvingad till att forsta, lara och forhalla sig till majoritetssamhallets spelregler och verklighet samtidigt som det man sjalv ar tvingad att se och leva en annan/ Det finns helt enkelt nyanser som ar omojliga att forsta och se om man befinner sig utanfor. Det betyder inte att man inte de utanfor inte kan solidarisera sig, men det gar inte att komma ifran att det alltid kommer att finnas en distans, och att denna i sjalva verket okar om man utan att ta hansyn till roster och erfarenheter inifran.
    Det ar ocksa darfor jag tycker att det ar av central betydelse att den anti-rasistiska rorelsen tar avstamp i de manga erfaremheter som finns i Sverige.
    I samband med branderna borjade jag folja Megafonen, och jag tankte, nu ar tiden antligen kommen. Sedan dess har dessa roster tagit allt mer plats. Men det ar en ny rorelse, som inte riktigt hittat sin rost eller plats an, manga tar avstamp i den amerikanska svarta medborgarrorelsen och race studies. Men jag tror att Sveriges kontext och historia pa manga satt ar en annan. Manga roster som hors tillhor unga som ar priviligierade pa manga andra satt – det kravs darfor enligt min forstalese en djupare intersektionell och radikal analys. Men sett till den verklighet som rader sa ar det viktigt att fler roster ges plats och att rorelsen fortsatter ta form, dar saklart aven vita och icke-blattar bor solidarisera sig och vaga ge plats.

Kommentera