33 thoughts on “Jämlikhet och solidaritet”

1. William Pakarinen 17 mars, 2016 kl 05:04

   Tjena, jag börjar lite tidigt men delar spontant med mig av en sak som berörde mig när jag läste broschyren om jämlikhetsanden. Besvarar resten av frågorna lite senare men här är i alla fall en början:

   • På vilket sätt får den människosyn vi har för konsekvenser på hur vi ser på världen och för hur vi formar samhället? Vem tjänar på den rådande människosynen tror du?

   Vårt samhälle har i en lång tid rört sig mot en trend att visa för andra hur bra det går – och detta tror jag är ett jätteproblem. Man skapar en illusion om att bara man lyckas få ett jobb som är relativt bra betalt, ett hus och familj, bil och stuga så har man klättrat upp i den sociala stegen där de flesta vill vara. I broschyren ”jämlikhetsanden” så kan man läsa om hur man är rädd att förlora positionen i samhällshierarkin, att man istället samlar på ägodelar och pengar vilket blir väldigt centralt i ens liv. En slags statussymbol för den egenskapade lyckan, eller i min mening falska lyckan.

   Jag tar mig själv som exempel, jag hade ett hyfsat välbetalt jobb, ekonomin var trygg, jag hade en schysst bil och en fin lägenhet och relativt många vänner på arbetsplatsen – men den sociala prägeln på jobbet var att ingen tyckte om att arbeta men man gjorde det enbart för att sedan kunna koppla av på en afterwork eller på en fest. Man arbetade in till semestern, till den nya prylen, och så vidare.
   Flera år passerade och jag började tänka mer på varför jag aldrig riktigt kände mig nöjd, hur mycket materiella saker jag än köpte så varade lyckan bara en stund. Hur många semestrar jag än åkte på så kände jag inte att det gav mig mer än ett tillfälligt andrum från den årliga stressen.

   Många av mina vänner från jobbet var ytliga bekantskaper som enbart fanns där när det fanns dricka vid bordet. Många av mina kollegor hade arbetat i över tio år på företaget och det fanns inget annat i horisonten än arbetet och hemmalivet. Man åkte på semester varje år, träffade vänner och bekanta och man fixade hemma, men inte mycket mer.

   När jag läser om att man är orolig för att misslyckas, att tappa sin position i hierarkin, att man ständigt oroar sig för vad andra tycker – då känner jag igen mig i den fasen av mitt liv. Det är väldigt få som tar sig ur det vardagliga och gör något helt annorlunda än vad som ”förväntas” av en.
   När jag sa upp mig, sålde min bil och hyrde ut min lägenhet och åkte utomlands för att resa och träna på att bli bättre på thaiboxning så kände jag en befrielse som jag aldrig känt förut. Det var som att jag kunde andas igen, en obeskrivlig känsla.

   Nu tillbaka till ämnet: vi människor, särskilt i Sverige, jobbar ständigt för att se bra ut i andras ögon, att ha en social status i ett kompisgäng, att ha den där fina Volvon, klättra på arbetsplatsen, att känna sig viktig och behövd. Vi är ofta så inlåsta i den tanken att vi helt glömmer bort att tänka på andra, för vi tänker oftast bara på oss själva. Jag skulle kunna beskriva det som en slags egoism, men det är inte heller helt rätt då den egoismen har sin grund i hur vårt samhälle är format. Vi försöker hela tiden prestera, stressa för att hinna färdigt med arbetsuppgifter, vi ska kunna göra tre personers jobb, helst – vi ska hämta barnen på dagis, vi ska laga maten, och så vidare. Vi har helt enkelt inte tid att bry oss om så mycket annat än våra liv.

   Det är en konstant press som jag tror att samhället har skapat åt oss. Om vi tar oss ur den pressen på något sätt så tror jag att vi skulle må mycket bättre.

   Besvara ↓
   1. Linda Johansson 17 mars, 2016 kl 10:08

      Jag tror också på att uppmuntra till en inre trygghet och att våga bryta traditioner om gruppers föreställda gemenskaper och intressen. Vissa intressen och aktiviteter ses som märkvärdiga hos vissa men som självklara för andra. Jag tror på subventionerad kultur exempelvis. Men så är ju ändock trösklar mellan sociala skikt väldigt svåra att överskrida. Hur gör man för att ändra attityder?

      Besvara ↓
   2. Tanja Nannarelli 21 mars, 2016 kl 12:33

      Tack William till ett så personligt, ärligt och rörande inlägg. Jag känner igen mig så mycket i dina tankar, känslor och den där befriande känslan när man äntligen vågar bryta med det mesta om inte allt bara för att göra något som man starkt känner för att göra:):):)

      Besvara ↓
   3. Emma I Författare23 mars, 2016 kl 17:13

      Intressant att ta del av din personliga historia William! Du beskriver hur samhället verkar ha fasta ramar kring vad en ska göra i livet, och hur – jobba, tjäna pengar, familj, jobba osv. Inte sällan upplevas det som tvingande ramar av många och det straffar sig också ofta att göra annorlunda. Jag tycker det är intressant hur vi både är produkter av det samhället vi är en del av och samtidigt medskapare och upprätthållare av det. Och just i den paradoxen ligger möjligheten att förändra, handlingsutrymmet, att medskapa något nytt – även om det såklart kan vara kämpigt för en individ.

      Men det går – du bröt dig ur det ekorrhjul du inte trivdes i. Vad tror du det var som gjorde det möjligt för dig att bryta och förändra? Var fick du din kraft från? Vad inspirerade dig?

      Besvara ↓
      1. William Pakarinen 26 mars, 2016 kl 16:58

         För mig var det mer en livsförändring i och med att jag började träna och gå ner i vikt, sen blev många saker mycket lättare och jag fick mer energi att fokusera på vad jag tyckte vad roligt, och så vidare.

         Flera personer runtomkring mig inspirerade mig, många från thaiboxningsklubben där jag började hade haft liknande resor, att de rasat i vikt och börjat må bättre.

         Att jag åkte till Thailand kom ganska naturligt efter att jag följde med min tränare på en av hans träningsresor och fattade tycke för landet och för deras sätt att träna där nere

         Besvara ↓
2. Linda Johansson 17 mars, 2016 kl 10:02

   En av de mesr intressanta texter jag läst på mycket länge. Känner igen mig själv så väl. Ett ständigt komplex över att rent kulturellt komma från en familj med lägre social status, men att samtidigt tillhöra den rent materiella medelklassen med kläder och mat på bordet. En socialt medärvd stress som gjort mig och min familj och fortfarande mig själv sjuka, deprimerade och instabila. Det haentagir många år för mig att våga gå över gränser och prova yoga, att läsa på universitet och träffa partners med annan bakgrund än jag själv.
   Jag tror inte att man kan säga att människan har en sann natur. Det är problematiskt eftersom det förbiser förändring, olikheter. Alla har olika behov.

   Besvara ↓
   1. William Pakarinen 19 mars, 2016 kl 00:24

      tack! det är en sån oerhörd prestationspress känner jag, i allt man gör. Barnen ska prestera i skolan, och vi vuxna ska prestera på jobbet, det förväntas så mycket av en hela tiden. Det finns inga andrum längre tycker jag, om man tar samhället i stort… klart att det finns lugnare jobb också.

      stress är ju som de skriver i broschyren en naturlig reaktion i kroppen för att göra sig redo att antingen fly eller slåss, ursprungligen. När man bygger på den kroppsfunktionen så skadar man ju sig själv.

      av alla de jobb jag haft så har de kommunala jobben varit de bästa, även om man som kommunalanställd kanske får en stämpel på sig att vara ”slapp”? men desto äldre jag blir desto mer har jag börjat tänka på mitt eget välmående först. Jag tänker inte slava ihjäl mig på en arbetsplats även om min arbetsmoral är hög. Jag tror att det är det som arbetsgivare utnyttjar också, att vi svenskar ofta har en hög arbetsmoral.

      Av alla studier jag läst så har slutsatsen varit att man mår bättre i lagom doser av allt. Att arbeta 7 till 4 varje dag och resa till jobbet två timmar per dag och trängas i tåg och tunnelbana är inte nyttigt i längden… det kan inte vara det.

      http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/doktor-mikael-stress-inte-farligt-om-du-f%C3%A5r-tid-till-%C3%A5terh%C3%A4mtning-3235553

      Besvara ↓
   2. Emma I Författare23 mars, 2016 kl 18:11

      Åh, det du beskriver Linda tror jag är viktigt att vi får syn på och förstår. Att vi lixom kan ärva social stress och att det kan få väldigt konkreta konsekvenser för individer. Viktigt då att få höra berättelser som tex det du kort beskriver om dig och din familj. Det kan bli till en hjälp för att se att dessa ”individuella problem” är orsakade av strukturella problem och mekanismer i ett ojämlikt samhälle.

      Besvara ↓
      1. Tomas Brännmark 5 april, 2016 kl 14:58

         Jag håller verkligen med. Jag tror ju att vår sociala bakgrund formar oss så otroligt mycket. Vilka möjligheter har man att välja fritt? Jag tror att det fria valet i mångt och mycket är en illusion. Eller snarare, jag tror att vi inte alla har möjligheten att välja allt – för beroende på ens bakgrund så ser man bara vissa möjligheter. Någon med en arbetarklassbakgrund kanske inte har högskola som en tänkbar möjlighet, medan någon från en medelklassbakgrund förväntas att inte jobba i ett klassiskt arbetaryrke. Valet kanske inte ens är synligt (eller tänkbart) för dem.

         Andra saker kan också spela in, som kunskapen. Jag fick alltid höra från mina föräldrar att jag skulle plugga på högskola för att ”bli något”. Men när jag började visade det sig att jag inte visste hur det fungerade egentligen och ingen i min familj verkade heller veta. Det fanns en ärlig önskan om att jag skulle få det bättre (vad det nu innebär…), men det tog mig två år på högskolan innan jag började förstå massor med saker: alltifrån det teoretiska (vad är en examen?) till det praktiska (hur skriver man akademiskt, det räcker inte med att bara skriva). Något som kanske varit självklart för någon med en annan bakgrund.

         Därför tror jag också att massor med andra val blir svåra att göra. De syns inte/slår oss inte, eftersom vi aldrig har sett dem hända. ”Andra” kanske följer sina drömmar, men i min familj har det alltid handlat om att skaffa sig en utbildning och försörja sig – att aldrig behöva oroa sig för räkningar.

         Besvara ↓
3. William Pakarinen 20 mars, 2016 kl 09:39

   här är lite fler tankar kring ämnet:

   De som tjänar på den rådande människosynen är såklart företagen där vi arbetar, de behöver inte anställa mer personal då vi jobbar så hårt, och vi är så rädda att förlora våra arbeten trots att vi är väldigt skyddade i våra fasta anställningar. Krogarna går det förmodligen väldigt bra för, vi spenderar våra hårt inarbetade pengar varje helg och blåser tusenlappar på en enda kväll av nöje.

   ”Vilken människosyn döljer sig bakom olika ideologer tycker du? Kan du ge några exempel?”

   Om vi tar politiska skalan och jämför tex Vänstern med Högern så är det tydligt att humanism, sociala rättigheter och jämställdhet är en viktig bit av vänstern medans företagsamhet och personlig ekonomi mm. är högerns viktiga hörnstenar.

   Detta har såklart olika anledningar men jag tror att mycket beror på hur och var man har växt upp. Har man växt upp i en rik företagsfamilj i ett villaområde så är det självklart skillnad på vilken syn man har jämfört med någon som växt upp i en arbetarklassfamilj i en lägenhet med många olika nationaliteter runtomkring sig. Det behöver nödvändigtvis inte vara så, men om vi ska generalisera så ser det ut på det sättet till en stor del.

   ”Hur ser du på människans natur? Tror du tex som Lasse Berg att vi i grunden är solidariska och samarbetsvilliga eller är vi till naturen egoistiska och våldsamma? ”

   Jag tror att vi i grunden är samarbetsvilliga och solidariska men när vi blir hotade och rädda så blir vi såklart egoistiska och även våldsamma. Obildade människor är ofta mer rädda än de som faktiskt har sett och läst sig till hur världen fungerar.

   Om någon påstår att muslimer är vårt ”största utländska hot någonsin” som Jimmie Åkesson gjorde med en oerhört svepande generalisering, så är det rätt tydligt att det blir så för de som redan är frälsta i den politiken som Sverigedemokraterna för. Man sätter sin tilltro till sina politiska företrädare och när man hör något sådant från partiledaren så tar man självklart till sig det. Lägg även till misstro mot media och journalister så blir man mer och mer verklighetsfrånvänd och verkligen börjar tro på sin sak.

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare23 mars, 2016 kl 18:14

      Jag tror som du att hur ens uppväxt sett ut påverkar hur vi ser på världen. Helt enkelt för att vårt synfält sett olika ut. Och det blir till en grund som vi sen gör antaganden och sanningar av. Då behöver vi träna oss på och få hjälp att se saker ur andras perspektiv tror jag. En spännande utmaning för skolan!

      En idé jag har kring solidaritet och rädsla är att många som upplevt en svår tid, tex en flykt eller sjukdom i familjen – har närmare till solidaritet och förståelse med andra som har det svårt. Dvs att det inte nödvändigtvis handlar om mer eller mindre utbildning. Vad tänker du om det?

      Besvara ↓
      1. William Pakarinen 26 mars, 2016 kl 17:03

         Det kan säkert stämma, personliga erfarenheter och minner är det som formar oss och våra personligheter. Även förmågan att kunna sätta sig in i andras situationer är väldigt viktig när det gäller förståelsen för andra.

         Besvara ↓
   2. Evelin Gyllenram 24 mars, 2016 kl 13:08

      Intressanta inlägg! Jag tror precis som du att kunskap och egna erfarenheter bidrar till ökad förståelse och mer solidaritet. Det är så lätt att döma eller ha förutfattade meningar när man inte vet hur verkligheten ser ut, när man inte vet eller kan något om andra religioner eller kulturer eller bryr sig om att bredda sig världsbild. Och som du säger, då sveps man lätt med av något karismatisk( eller okarismatisk) ledares ord utan att egentligen veta vad man står för på riktigt, Vad man verkligen tycker egentligen. Det blir mer viktigt att tillhöra en viss grupp männsikor. Men vad tror kan uppmuntra människor till att se utanför den egna gruppens gränser och kunskaper? Intressant att höra att du också bröt dig loss från din gamla tillvaro och gjorde det som får dig att må bra! Det är skönt när man inser att det inte gör så mycket att vissa bekantskaper faller bort, att man inser att de kanske inte var riktiga vänner från början,,, så att nya vänner som man delar intressen med på riktigt kan få plats i livet istället.

      Besvara ↓
4. Emmy Rommedahl 20 mars, 2016 kl 16:12

   Jag har valt att fokusera på hur psykosociala faktorer påverkar ungdomars hälsa i Sverige. När jag läste Jämställdhetsanden slogs jag många gånger över hur fantastiskt bra Sverige är, något jag ofta tänker på nu när jag bor i Portugal. Många gånger var just Sverige och Portugal i varsina ändar av i stort sett alla de diagram som Jämställdhetsandan visar. På uppslaget s. 30-39 i Jämställdhetsandan ser vi att enligt UNICEF’s index för barns välbefinnande ligger Sverige bäst till. Trots att Sverige är så framstående i så mycket upplever jag att under min ungdom var många av mina vänner stressade, nedstämda och flera av mina tjejkompisar hade perioder av ätstörningar. Jag har därför valt att titta lite djupare in på Sverige, hur psykosociala faktorer påverkar ungdomars hälsa.

   Ungdomsstyrelsen fick i november 2006 ett uppdrag av regeringen om att genomföra en analys om ungas hälsa och utsatthet, detta resulterade i Fokus07 som är en tematisk analys, det vill säga att man utgår utifrån olika hälsoperspektiv till exempel upplevd fysisk och psykisk ohälsa, om hur ungdomar upplever sin fysiska och psykiska hälsa samt sin sociala situation. Detta är den senaste stora nationella undersökningen som gjorts i Sverige därför har jag valt att främst använda den som grund i statistik.

   Enligt Fokus07 upplevde 2007 79 % av ungdomar mellan 16 och 25 år att de mådde bra eller ganska bra medan de som uppger sig må ganska dåligt eller mycket dåligt är knappt 5%. 40 % av ungdomar i samma ålder upplever dock stressympton flera gånger i veckan. Kvinnor uppfattar sig som att de har sämre hälsa, av ungdomar i ålder 16-25 upplever 6,1% kvinnor att de har ganska eller mycket dålig hälsa och 76% anser sig ha ganska eller mycket bra hälsa. Hos männen upplever bara 3,8% att de har ganska eller mycket dålig hälsa och 82% anser sig ha ganska eller mycket bra hälsa. En femtedel av både kvinnor och män i ålder 16-25 anser sig ha svårt att påverka sin livssituation. Nästan 50 % upplever sig vara stressade av samhällets valmöjligheter bland kvinnor, vikten att göra rätt val kan upplevas som stressande samt att man inte en självklar livsväg att gå.

   Ungdomar med välutbildade föräldrar och hög inkomst är också de som visat sig få högst betyg.1 Ungdomar känner inte bara stress från skolan där de ska prestera utan de ska även nå upp till de ideal som ställs. 68% i ålder 13-20 ansåg att vara snygg är det som ger högst status. I kommuner med låg arbetslöshet, och där man i årskurs 9 har höga värden i slutbetygen är framtidstron högre. Sju av tio ungdomar är nöjda med sin fritid.

   Med en risk kommer flera, det finns tyvärr ofta ett samband mellan riskfaktorer som ger utslag i psykosociala problem. Om man förenklar det kan man förklara det med att det finns ett samband mellan ogynnsamma, socioekonomiska villkor – arbetslöshet, låg eller extremt låg inkomst, kort eller ofullständig utbildning och ohälsa. Det finns även ett samband mellan ogynnsamma, socioekonomiska villkor och risktagande som ger utslag i psykosociala problem.2

   Hälsan har alltså visat sig vara sämre i familjer med låg socioekonomisk ställning. Dock kan man se en skillnad i hur ungdomar mår beroende på vilket program de går på. Ungdomar som går teoretiska program har visat sig må bättre än ungdomar som går icke-teoretiska program.3 Följder av detta har man kunnat se såväl i ökade narkotikamissbruk, som rökning4 och alkoholvanor5.

   Ungdomar har olika behov som måste tillfredställas för att en god hälsa ska uppnås, exempelvis tillräckligt med näringsämnen, sömn, kunna påverka sin egen situation, sex, en trygg miljö, varierande upplevelser och bekräftelse från andra. Beroende på vilka resurser man har, kan man tillfredställa olika av dessa behov. Har man inte tillgång till resurser nog att tillfredställa sina behov får man sämre hälsa, detta är då mer vanligt i grupper med låg socioekonomisk ställning. För dessa ungdomar är framtiden ofta oförutsägbar, vilket ger en lägre motivation att investera i den. Om man har en låg social position och påverkas negativt av det känslomässigt kan det leda till neurobiologiska effekter som kan ge sjukdomar. Exempelvis är det allmänt vedertaget att hälsa är en ekonomisk fråga och att de mest utsatta är de minst ekonomiskt gynnande eftersom tobak, alkohol och drogkonsumtionen är högre där än genomsnittet. Drogkonsumtion kan även leda till kemiska förändringar i hjärnan.6

   Det blir alltså negativ stress av att uppleva att man har en låg social rang. I socialt
   missgynnade grupper är det vanligare med de flesta sjukdomar, detta förklaras med att dessa 7människor känner en sårbarhet som gör dem mer mottagliga för sjukdom. Ungdomar mellan 15 och 18 år löper en trefaldigt ökad risk att dö i självmord i Sverige om de dessutom är födda utanför Europa. Dubbelt så många tjejer i samma ålder från länder utanför Europa jämfört med tjejer med svenskfödda föräldrar vårdas på sjukhus för självmordsförsök. Anledningen till att så många som kommer till Sverige från länder utanför Europa mår så dåligt uppger de är för att de lämnat sitt sociala nätverk, alltså inte har några vänner och fler invandrare än svenskar uppger sig sakna en nära vän.8

   Avslutningsvis vill jag poängtera att Sverige är ett fantastiskt land som jag är väldigt tacksam att få vara en del av. Men trots vårt framstående samhälle är livet inte problemfritt. Vi behöver försöka reflektera så mycket som möjligt, umgås med vänner som lyfter oss och som hjälper oss ställa frågor som leder till reflektion. vi behöver fundera på vem vi är och vem vi vill vara, först då kan vi utvecklas till människor. Vi behöver hitta vägar till att främja det salutogena tänkandet, därför vill jag citera det salutogena tänkandets fader Aaron Antonovsky9.”Om man tänker sig en flod som någon fallit i, så räddar man personen från att drunkna. Detta kan man säga är analogt med hur sjukvården generellt hanterar sjuka. Nästa steg är att man ställer staket runt floden och förhindrar att någon ska falla i. Staketet kan ses som en parallell till socialstyrelsens rekommendation och varningstexter. Det salutogena perspektivet innebär att man istället lär individen att simma, i livets flod.”

   1 Sundelin C: Ungdomars hälsa i ett samhällsperspektiv. Stockholm: Folkhälsoinstitutet 1995 (se också Acta Paediatrica, suppl 398:1994.)
   2 Durlak J, Wells A. Primary prevention mental health programs for children and adolescents: a metaanalytic review. American Journal of Community Psychology 25(2): 1997. Samt Berg-Kelly K. Ungdomsmedicin. Stockholm: Liber 1998.
   3 Hagqvist C, Starrin B. När krisen slår mot de unga! Om uppväxtvillkor i 90-talets Sverige. Stockholm: Förlagshuset Gothia 1992.
   4 Marklund U, Törnell B. Svenska tonåringars tobaksvanor, kunskaper och attityder 1987 och 1994. Stockholm: Folkhälsoinstitutet 1996.
   5 Leifman, H. Socialklass och alkoholvanor- en empirisk analys av alkoholvanor i olika sociala skikt och implikationer för alkoholpreventionens utformning. Stockholm: Folkhälsoinstitutet 1998.
   6 Levander, Martin, Psykologi s.61, Natur och Kultur 2003.
   7 Bremberg 2003, jamlikhet i hälsa: perspektiv, begrepp och mått. (Genom Folkhälsoinstitutet)
   8 Hjern A. Migration till segregation en folkhälsorapport om barn med utländskt ursprung i Stockholm. Rapport nr 1998:1. Stockholm: Centrum för Barn- och Ungdomshälsa, Samhällsmedicin Syd, Stockholms läns landsting 1998.
   9 Aaron Antonovsky, föreläsning i Lund -87

   (Gick inte så bra att använda fotnoter..men står det ett nr efter meningen kan ni gå längst ned och se var den faktan är hämtad)

   Besvara ↓
   1. Tanja Nannarelli 21 mars, 2016 kl 12:54

      Hej Emmy, som alltid finner jag dina inlägg engagerande och medkännande. Vilken bra motto, att lära sig simma i livets flod istället för att undgå den:) Utan att ha varit medveten om det är det så jag försöker i alla fall uppfostra mina flickor. Sen känner jag som du att jag är djupt glad att få tillhöra Sverige. Med det sagt så är det som du säger att även hemma har sina skavanker och mörka skuggor. Men redan tidigt i mitt resande så insåg jag turen med att födas och växa upp i ett så jämnlikt land som jag levde det när jag var ung jämfört med många andra länder och kanske i nuläget. Med turen kommer också ett ansvar som jag känner blir ett inre behov för att dela med sig med andra och vara tillgänglig för den som behöver en.

      Besvara ↓
   2. Emma I Författare23 mars, 2016 kl 18:36

      Välskriven text och intressant statistik du lyfter fram!
      Det är verkligen oroande med alla de rapporter om psykisk ohälsa och stress bland barn och unga (och vuxna med för den delen) som kommer fram, tycker jag. Även om, som du skriver, Sverige på många sätt är ett bra land att växa upp i (det visar trots allt statistiken i Jämlikhetsanden) så finns här ojämlikhet. Och i den statistik du lyfter fram är det tydligt att ojämlikheten har ett mönster. Det är familjer med låg socioekonomisk status som drabbas hårdast.

      Jag tänker även på att Malmö kommissionen (en omfattande rapport som kom för några år sedan) visade hur livslängden skiljer sig med nästan sju år mellan den rikaste och den fattigaste stadsdelen i Malmö. Dvs otroligt konkreta konsekvenser för individen pga de ojämlika förutsättningarna.

      När du skriver om ungdomar och skolan kommer jag att tänka på begreppet ”den dolda läroplanen”. Begreppet vill fånga hur barn går in i skolan som arbetarklass/medelklass/överklass och kommer ut ur skolan på samma sätt, till samma verklighet som sina föräldrar. Dvs skolan tycks inte ha förmågan att bryta upp samhällets socioekonomiska mönster utan istället befästa dem. Hur skapar vi en skola som verkligen ger alla samma chans?

      Du har många fina förslag tycker jag kring vad individen behöver, med stöd i det salutogena tänkandet. Vad skulle det kunna innebära rent konkret att samhället ”lär individer att simma i livets flod”? Har du några förslag på insatser. Vad behöver göras på ett mer övergripande politiskt, samhälleligt plan tror du?

      Besvara ↓
      1. Emmy Rommedahl 27 mars, 2016 kl 21:24

         Tack för dina ord! Jag känner inte till Malmö kommissionen men vi har samma resultat i studier i Göteborg. Det gjordes ett fantastiskt intressant program för massa år sedan om femmans spårvagn som gick från Örgryte till Biskopsgården och jämförde just dessa två ändstationer.

         Jag tänker att några av grundpelarna för att lära sig simma är att hitta sitt sammanhang där man får bli bekräftad, en förening, parti, familj, kyrka, skola.. ett sammanhang där man får vara sig själv. Det Antonovsky uttrycker är det viktigaste är meningsfullhet, både i det lilla och det stora. Exempelvis, jag förstår meningen med att lära mig saker i skolan men jag har också en större känsla av att livet har mening.

         Besvara ↓
   3. Evelin Gyllenram 24 mars, 2016 kl 13:20

      Bra forskat och intressant fakta! Det är verkligen bra att du lyfter fram den här statistiken och problemet med ungdomars ohälsa, speciellt de som är födda utanför europa. Jag tänker så mycket på hur de nya flyktingreglerna nu kommer att påverka många ungdomar och barns hälsa negativt. Att familjer inte kommer få återförenas med sina barn exempelvis. De nya reglerna slår så hårt mot de som redan är mest utsatta och det känns så osolidariskt och empatilöst. Det är så viktigt att deras röster blir hörda så att människor förstår hur de har det…

      Besvara ↓
5. Tanja Nannarelli 21 mars, 2016 kl 12:14

   Jag har inga svar på vad som är människans sanna natur. Säkert är att vi som den varelse vi är, är vi kapabla till att göra de mest uppoffrande och osjälviska gester till de mest oförklarliga och fruktanstvärda handlingar där vi även dödar bara för dödandets skull. Vi kan älska, hata och även känna likgiltighet. Vi är flockvarelser och såsom andra flockvarelser har vi en hierarki, en rangordning som vi följer mer eller mindre. Säkert är att nittio procent av tiden som människan har funnits, har vi karaktäriserats som ganska fredfulla, empatiska, solidariska och med ett igenkännande av varandra som likvärdiga. Nån gång på senare tid under människans existens så slutade vi upp med att känna igen oss som likvärdiga och vi gjorde ett mentalt och psykologiskt språng där vi inte bara slutade upp med att identifiera oss alla som samma människa men även med möjligheten att förslava och döda den andra som vi inte känner igen mer som vår like. Aron i Hollywood klassikern Moses säger i en scen: God created man and man created slaves”. Den frasen väckte den frågan som jag fortfarande ställer mig 37 år efter att jag hörde den första gången. Varför, när och hur började vi bli den mest fruktade varelsen som vi är numera och jag drivs fortfarande av nyfikenheten efter möjliga förklaringar och svar. Vad som kan bli vår ”räddning” är den ”medvetenhet” om oss själva, livet och vår värld som vi alltmer delar med varandra globalt på ett sätt som inte var ens möjligt knappt 40 år sen. Vi behöver en ny kulturell och spirituell transformation av samhället av idag där vi växer emotionellt, socialt och kulturellt för att skapa ett mer solidariskt, empatiskt och jämnlikt samhälle än det som finns idag. Det finns en uppsjö av tänkare, filosofer, gurus och spirituella ledare som predikerar transformationen som behövs och jag nämner bara en av många vars tankar och livsåskådningar jag känner starkt för: Eckhart Tolle med böckerna ”Lev livet fullt ut, din väg till andligt uppvaknande” och ” En ny jord, ditt inre syfte”. Jag önskar att man kunde lära sig tidigt att ställa sig följande frågor som jag lärde mig relativt sent: Vilken sorts människa vill jag vara? Vad behöver jag göra för att bli den människa? Och vad behöver jag ”offra” för att kunna bli den människa!? Det ego som konsumtionsideologin har skapat kommer ta kål på oss om vi inte klarar av att överge den. Oavsett de utmaningar och problem vi har att lösa är dessa inte orsaken till den värld vi lever i idag, de fungerar som katalysator för vår oförmåga som människor att kunna lösa problemen, konflikter osv på ett fredfullt, empatiskt och framför allt inkluderade sätt av hela mänskligheten som jämnlika. Vi har redan ett mäktigt instrument som kan användas mer och bättre; de mänskliga rättigheterna. Här får vi våga ta det språnget att börja överföra trettio underbart formulerade deklarationer från pappret till allas värld. Jag har haft turen att växa upp i en familj med starka idéer och valörer som att vi är alla olika som individer men jämnlika och likvärdiga som människor utan att klassifiera och kategorisera. För mig när vi kategoriserar människor känns det som att göra den andra ”mindre” än andra. Med detta sagt så är jag mer än smärtsamt medveten om att i realiteten finns dessa kategoriseringar och klassifieringar med förödande konsekvenser. Öppenhet, solidaritet och välkomnande var och är leitmotivet hemma. Alla gemenskaper och familjer är konstruktioner och när man väl inser detta kan det bli lättare att ta in sig frasen att den enda verkliga”familjen/gemenskapen” som finns är den lyckliga för att försöka uppnå den familjen och den gemenskapen. När det känns svårt så peppar jag mig med ett ordspråk från Neapel som min handledare i non violent communication lärde mig för några år sen:”Kom ihåg Tanja det finns inget helgon utan ett förflutet och en syndare utan framtid”. Då jag är en obotlig sökare på vad är det som gör en människa till en människa länkar jag till Yann Arthus-Bertrand fantastiska vackra känslosamma och gripande dokumentärfilm ” HUMAN – the movie” https://www.youtube.com/user/HUMANthemovie2015 Här kan man se en kort intro till ”varför” bakom filmen samt se hela filmen i tre avsnitt på ca en och en halvtimme var.

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare23 mars, 2016 kl 18:48

      Ja vi verkar vara kapabla till både hat och kärlek. Vilka intressanta och komplexa varelser vi är egentligen! ☺ Och det är kanske just i det (att vi kan välja) som hoppet ligger. Vad behöver vi för att välja kärlek? Hur kan vi ordna samhället så att det underlättar för oss att välja solidaritet? Vad behöver vi lära oss i skolorna – vilken kunskap och egenskaper är det vi vill uppmuntra?

      Väldigt fin film du länkar till – tack! Jag tror verkligen det kan vara effektivt att ta sig tiden att reflektera över vad det är att vara människa och vilken roll vi vill ha på jorden och denna film hjälper mig att göra det. På samma sätt som andra konstformer kan få mig att stanna upp och försätta mig i det öppna, reflekterande tillståndet. Kan vi göra det för hela världen samtidigt på nåt sätt? ☺
      Vad skulle krävas för att få världen att stanna upp och ställa sig de frågor du nämner tror du?

      Besvara ↓
      1. Tanja Nannarelli 30 mars, 2016 kl 15:17

         Tack Emma för ditt stöd. Jag tycker att skolor alla lärosäten är den plats där mest kan ske för en samhällsförändring, vilket i sig innebär att de är en av de sammanhang som behöver mest förändras. Hur och på vilket sätt har jag inga direkt förslag på utöver att lära sig tidigt att må bra på ett bra sätt både enskilt och i grupp och lära sig om världen på just ett glokalt sätt och inte knyta dett till en betygskala. Vi har redan en hel del dagar även på världsnivå för olika rättigheter och dylikt, kanske en dag ägnad åt att enbart reflektera kring vår komplexitet, en ”Human day” kan tillföra något ytterligare. Säkert stimulerande om inget annat!:)

         Besvara ↓
   2. Evelin Gyllenram 24 mars, 2016 kl 13:37

      Tack för fint inlägg! Jag tror att det spirituella och emotionella uppvaknandet eller revolutionen du nämner behövs redan är på god väg! Det finns så många människor som du säger som förespråkar andra sätt att leva som inte skadar andra och istället hjälper natur, djur och andra människor. Det är positivt att det idag finns så många kanaler för dessa röster att nå ut och så många nya forum för människor att hitta likasinnade. Ekobyar skapas och nya alternativa miljövänliga icke-vinstdrivna samhällen växer fram. Jag tror det är så viktigt att se att det är möjligt att leva på ett annat sätt och att det faktiskt kan både vara givande och roligt och ge en helt ny nivå av livskvalitet och välbefinnande till livet. Jag tänker samtidigt på vilket stort ansvar föräldrar har idag att visa sina barn de olika alternativen i livet. Att inte försöka trycka in dem i samma skor som sina egna. Och att varje människa innan de skaffar barn funderar över, vad har jag att ge mitt barn? Känner jag att det finns en god framtid för dem? Kommer jorden finnas kvar för dem när de blir gamla? Om inte borde inte jag hjälpa dem så att framtiden också kan bli ljus för dem? Barnen har verkligen förmågan att inse värdet av det icke-materiella… För mig känns det som att de människor som kan utföra hemska dåd och döda har skurit av sin empati och på något sätt faktiskt är sjuka. Vad jag har förstått så lider många människor av förlorad möjlighet att känna empati och att det är en ny sorts sjukdom. Vad tror du? Eller tror du att den onda sidan kan finnas hos alla?

      Besvara ↓
      1. Tanja Nannarelli 30 mars, 2016 kl 15:34

         Tack Evelin, jag tror att om man tidigt blir medveten om att vi som människor, att de flesta av oss är fullt kapabla till att göra även ”onda” saker, så kommer man ett steg närmare till att förebygga våld och onda handlingar. Att bara se sig själv som en god människa som gör enbart goda gärningar kan göra att man ser sig utanför de cirklar/sammanhang där våld används och ondska finns och därmed sätta sig skygglappar på ens ögon och inte se ens ”egen” involvering. Visst finns det en ny medvetenhet som växer och det är den som ger hopp. Samtidigt som det finns även skrämmande tendenser på att okunnighet och våld gör sig alltmer närvarande i olika sammanhang. Det här med att bli/vara föräldrar är en av de mest omvälvande situationer som man kan vara med om och man ställer sig många frågor om vilken värld man vill vara bidra till. Men även här lever inte alla föräldrar föräldarskapet på samma sätt vilket jag har tyckt vara frustrerande periodvis. Jag håller med dig att det verkar som vissa har sin empati förmåga helt blockerad.

         Besvara ↓
6. William Pakarinen 22 mars, 2016 kl 05:23

   Tack, det är väldigt intressant med sociala faktorer, social rang och hur de kan påverka hela livet. Är man utåtriktad och social så lyckas man bättre medans man som tystlåten och tillbakadragen kommer ha det svårare, det är bara naturligt eftersom man märker den personen mer som framhäver sig själv och inte är rädd för det. (det är bara min egna reflektering och inget vetenskapligt resultat)

   Hur ofta har man inte läst om att chefer är psykopater och gör allt för att klättra i karriärstegen tex? Om man tänker på en psykopat så kanske man får en bild av en galen och hänsyslös person, och det är ofta sant – men det man märker på dessa personer är hur lätt de manipulerar sociala situationer för att nå dit de vill.

   http://www.retorikbutiken.se/psykopater/

   förresten hade varit intressant att veta varför ungdomar som går teoretiska utbildningar mår bättre än de som går praktiska?

   ps. jag som precis kommit hem från Thailand är också väldigt glad över att vara född i Sverige! Vilken otrolig skillnad i levnadsstandard

   Besvara ↓
   1. Tanja Nannarelli 30 mars, 2016 kl 15:54

      Hej William, vi lever i ett samhälle där vissa egenskaper såsom social kompetens och synlighet verkar ha mer fördelar än andra egenskaper, trots att vi behöver alla människor och inte enbart några. Det är ett väldigt ”västerländskt” tänkande bakom dessa tankar. Det finns faktiskt studier som visar att ca hälften av ledande chefer och managers lider av eller är i farozonen för schizofreni…! Vi lever i konsumtionsamhälle som genom reklam, propaganda, pr osv gör inget annat än att försöka manipulera oss genom bilder och språk. Kanske ägnas det mer på teoretiska utbildningar med ”self expression” och förmågan att kommunicera emotionellt än på praktiska utbildningar där kanske rent traditionellt dessa kompetenser värderas mindre.

      Besvara ↓
7. Evelin Gyllenram 24 mars, 2016 kl 12:47

   När jag läser om det här temat funderar jag över hur de ”kalla kretsarna” nu för tiden också tar sig in och påverkar de varma. Även inom familjer och vänkretsar blir det allt mer viktigt att prestera. Visa att man kan något. Är något speciellt. För att bli uppmuntrad, accepterad.
   När man däremot väljer en annan väg,
   bryter sig loss från ”gruppen”. Samhället. Kapitalismen och konsumtionen. Vill något annat. Vill till något som känns bra. Då utbryter det ofta en panik inom familjen eller vänkretsarna. Varför?
   Är det deras instinktiva ur-oro som tar över? Den som varnar när någon är på väg att uteslutas från gruppen? De kanske tror att man kommer att bli ensam och dö?
   Eller är de rädda för att andra ska ansluta sig till den annorlunda vägen och att de själva ska bli ensamma och dö?
   Eller blir de rädda för det nya, för det där som faktiskt verkar kännas bra, för att de då inser att de själva har mått dåligt alldeles för länge? Och för vems skull?
   Det gör ont att inse. Absolut det kan jag förstå. Att man har slitit och jobbat hela livet i onödan. När man hade kunnat leva på ett annat sätt från början.
   Jag förstår att man gärna vill hålla kvar andra där nere i det där trygga men slitsamma. För att inte vara ensam kvar. Det är jobbigt att se andra må bra när man mår dåligt själv.
   Det känns lite som när någon blir vegetarian. Icke-vegetarianerna blir ofta obekväma av att äta kött framför en vegetarian/vegan, för att de själva känner att de blir ensamma med sin ”synd.” De framstår som obarmhärtiga. Okänsliga. Och de vill inte känna så själva. Då vill de gärna ha någon bredvid sig som gör likadant. Har de inte det går många ofta i försvar. Bli irriterade eller vill förklara sig. Övertyga den andra och sig själva om att de gör är rätt, (kanske just för att de någonstans känner att det egentligen är fel? )
   Jag tror det är detsamma med konsumtionen som leder oss till miljökatastroferna. Precis som det är samma sak med flyktingpolitiken. Media, politiker och företag tar på sig rollen om att övertyga människor om det de gör eller tycker är rätt. Att vi har rätt att njuta. Konsumera. Rätt att välja vilka som ska komma i vårt land. Det handlar om vår välvärd. Vår. Inte deras. ”De” har ett eget land. ”Dom” är inte vårt problem.
   Media och företag konstruerar och manipulerar oss till att glömma bort sanningen. Glömma bort vår medkänsla och solidaritet.
   Jag tror som Lasse Berg att människan i grunden är solidarisk, medkännande och har en natur av att vilja hjälpa varandra och vilja andra varelser väl. Vi är kanske den enda arten på jorden som är medvetna om vårt eget medvetande och det är speciellt och medför enorma möjligheter till kreativitet, intelligens och skapande. Men vi är alldeles för svaga för grupptrycket.
   Så hur ska vi kunna stå emot grupptrycket?
   Jag tror det handlar om att lära sig att välja efter hjärtat. Inte gå emot sin egen magkänsla. Inte vara rädda för att krasha, bli utan jobb och inte veta vad vi ska göra med våra liv. Ibland är en sådan krash precis vad som behövs för att inse vem man är, vem man vill vara och vilken väg man verkligen vill gå i livet.
   Förstå att systemen är skapade och därmed också föränderliga. Det är inte obligatoriskt att följa dem även om samhället vill få oss att tro det. Vi är alla födda fria. Vi kan alla välja. Och vi är många som känner likadant.
   Så kanske är lösningen som Lasse Berg säger att hitta sin samlargrupp igen. De som vill leva på ett liknande sätt. De som förstår att livet kan och bör vara mer än att jobba till 8 till 5 för någon annan. De som förstår att naturen är värdefull och att vi kan rädda den. De som känner att alla människor är lika värda och att jorden tillhör var och en och samtidigt ingen. De som vill öppna stängda gränser. Oavsett vilken grupp/grupper man känner att man tillhör.
   Hitta dem.
   (Idag är det ju dessutom så mycket lättare tack vare internet)
   Även om det innebär att man måste bryta sig loss och ur den gamla gruppen.
   Även om det innebär att föräldrar och vänner får panik.
   Försäkra dem om att du inte kommer att bli ensam. Du kommer inte dö.
   Du (och även andra) kommer antagligen att må mycket, mycket bättre.

   Besvara ↓
   1. William Pakarinen 26 mars, 2016 kl 17:11

      jag tror faktiskt att internet är en väldigt central punkt i det som vi kallar för ”frigörelsen” från tex 8 till 5 jobb. Arabiska våren hade sin början där, och fler och fler utbildningar flyttas över till nätet, människor lär sig mer och mer saker, läser om hur andra har det och hur de tänker, och även hur lika vi tänker.

      Hittar man en lösning på ett problem så lägger man ofta upp det så att andra kan se det. Internet är en väldigt viktig del av våra inlärningsprocesser. Som ett slags encyklopediverk där allt du vill lära dig finns tillgängligt

      Tyvärr finns det baksidor också, vinklad information, gammal information osv – men över lag är det ett otroligt kraftigt verktyg.

      Besvara ↓
   2. Tanja Nannarelli 30 mars, 2016 kl 15:42

      Hej Evelin, du träffar mitt ”i” när du talar om rädsla inför något som medför förändring, rädsla för att det man har ägnat sig ett helt liv åt, är något fel. Det är viktigt att lära sig tidigt att inget är bestående, att allt är föränderligt och att ens liv är aldrig till spillo även om man upptäcker vissa saker sent i livet. Att komma till medvetenhet är ett kraftfullt instrument oavsett när i livet det kommer.

      Besvara ↓
   3. Emma I Författare5 april, 2016 kl 09:53

      Evelin – du sätter verkligen fingret på mycket i ditt inlägg, intressant!
      Grupptrycket verkar så starkt för oss människor. Och kanske är det inte så konstigt när vi förstår hur grundläggande människans behov av att bara i gemenskap med andra är, och hur stor därmed rädslan är för att inte vara med eller inte passa in är. Det kan vara väldigt svårt att gå sin egen väg om det innebär att en behöver välja bort den gemenskap som erbjuds. Att hitta likasinnade på annat håll tror jag är nödvändigt för att det ska gå. Om det så bara är att, tex via internet, höra talas om andra som valt annorlunda. Berättelser och perspektiv på ”andra sätt att leva” kan verkligen hjälpa folk att våga göra de val de själva önskar göra. Så fortsätt inspirera med dina val!

      Besvara ↓
8. Emmy Rommedahl 27 mars, 2016 kl 22:06

   När jag läser din text tänker jag på flera av de existentiella filosoferna som menar att en av de viktigaste frågorna vi människor kan ställa till oss själva är vem vill jag bli! Filosofin ställer inte frågan vem är du, utan tänker att du är ”under konstruktion” som människa, frågan är hur skall vi tillföra tankar, kunskap och relationer som för oss fram till att bli den människa jag vill vara. Ansvaret mot mig själv är att utvecklas till en människa jag vill vara, och filosoferna, Heidegger, Kierkegaard, Sartre, mfl menar att arbetar jag inte på min egen utveckling förlorar jag lätt mig själv. Ex vis som jag tycker att vårt samhälle gärna skyller ifrån sig, det är andras fel, lämnar jag över makten till andra. Är det dit fel att jag har det som jag har det är det också du som har lösningen på problemet.

   Vårt samhälle som jag ser har blivit förtydligat och vi måste vända oss mera inåt, arbeta med vår egen utveckling, och hur skall jag kunna utvecklas till att bli den människa jag vill vara. Jag tror också att vår kultur blivit för ”jag” centrerade, precis som Lasse Berg talar om, ”viet” är alltid större än jag, skall jag bryta mot ett vi måste det finnas ett annat, jag tror att det är svårt om inte omöjligt att lämna viet till jaget utan att förlora sig själv. Vilket vi vill jag tillhöra, vilka relationer har jag som får mig att utvecklas som människa? Vilka människor har jag möjlighet att kunna påverka så att de utvecklas som människor.

   Jag tänkte också att det handlar inte bara om vem jag vill ha som förebild utan vem vill jag vara förebild för, vem vill jag skall se på mig och fundera på så som hon är så vill jag också forma livet? Jag har funderat på hur skall vi samtala med varandra så att vi utvecklar varandra?

   Den humanistiska etiken, vilket är känsligt att skriva eftersom den kan vara så många olika saker, men låt oss fundera utifrån de existentiella filosoferna, kan man säga att det viktiga i bemötandet, empatin som vi talar om är att jag skall se på dig så som du vill bli sedd, jag skall se på dig så det är din egen definition av dig själv som blir den viktiga. Du skall äga dig själv, det är empati.

   Besvara ↓
9. Tomas Brännmark 5 april, 2016 kl 14:31

   En av inspirationsfrågarna handlar om gemenskap. Ett ämne som intresserar mig mycket. Vilka beståndsdelar har en gemenskap och vilken är relationen mellan en individ och hens gemenskaper? Frågan är så klart jättestor, men jag tänker att det är starkt kopplat till identitet. För att känna mig som en del av gemenskap behöver jag nog i någon mån identifiera mig med medlemmarna i gemenskapen. Det kan vara stort och abstrakt, som mänskligheten, eller litet och specifikt som folk som delar min obskyra musiksmak och självklart kan jag ingå i flera gemenskaper och bära på flera identiteter samtidigt.

   Den här identiteten och gemenskapen blir också en del av ett meningsskapande. Att kunna identifiera sig med och tillhöra, att ha nära relationer och band, allt det tror jag är otroligt viktigt för människor. Jag tänker alltså där som Lasse Berg verkar göra.

   Men, om det är naturligt att skapa gemenskaper så blir ju motsatsens lika naturlig. En gemenskap kan inte finnas utan att några placeras utanför. Identitet och gemenskap handlar minst lika mycket, om inte mer, om vilka som inte tillhör. Vem är jag inte? Vem tillhör jag inte? Vi är inte som dom, inom olika teoribildningar pratar man ofta om “Den Andre”. För mig ser det ut som att det är samma processer som skapar möjlighet till närhet och mening som resulterar i mer obehagliga saker som rasism, klassförakt och ojämlikhet.

   Tack och lov är det dock ingen omöjlighet med solidaritet utanför den omedelbara gemenskapen (den varma kretsen?) som otaliga initiativ har visat under hösten som gått!

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare14 april, 2016 kl 10:49

      Du sätter verkligen fingret på ”baksidan” av dessa mänskliga behov av gemenskap och att höra till. Hur den gemenskapen kräver att någon annan hålls utanför. Vi’et kräver ett dom’et.

      Jag tänker mig att det ofta är en mer eller mindre oreflekterad process, där rädslor och vanor spelar in. Kanske kan kunskap om mänskliga behov, beteende och psykologi vara ett viktigt steg för att medvetet kunna välja att göra annorlunda?

      Som du skriver är det ju väldigt tydligt att människan också har en förmåga till solidaritet utanför den omedelbara gemenskapen. Hoppfullt! I alla initiativ kring flyktingmottagande under hösten är jag säker på att gemenskap och känslan av tillhörighet var en stark drivkraft för de ideellt engagerade, förutom känslan av att göra någonting praktiskt för den värld en tror på.

      Besvara ↓
10. Anna Bokström 17 juni, 2016 kl 10:25

    Jag skriver nu för jag missade detta tema pga att min mamma gick bort.
    Detta var ett väldigt intressant tema och jag förkovrar mig nu i all litteratur.
    Min syn på människan var innan jag började sätta mig in i detta tema att vi är flockdjur som har medmänsklighet inprogrammerat för att det gynnar vår art. Vi har inga fysiska superhjälte-egenskaper, vi kan inte flyga, inte springa snabbt, inte simma speciellt långt och vi har varken huggtänder eller klor. I naturen är vi ganska hjälplösa. Men om vi organiserar oss i en grupp ökar våra chanser att överleva så vi är beroende av varandra och varandras medmänsklighet.
    I små samhällen där fördelningen av makt och medel är synlig och uppenbar kan det vara lättare att se alla individer och förhålla sig till varandra.
    En flock brukar ha en ledare. Vad denna ledare gör av sin makt påverkar ”flocken”.

    Å andra sidan är vi fritt tänkande individer och absolut inte bara flockdjur som kan fatta självständiga beslut och gå vår egen väg.

    Makt, girighet, missbruk av olika slag är också mänskliga egenskaper som hotar vår förmåga att vara medmänskliga.

    När jag nu börjat läsa Gryning över Kalahari så instämmer jag att vi är snälla apor som har mer gemensamt med den fredliga dvärgchimpansen än den agressiva chimpansen. Bara det faktum att vi kan bo i en stad med främlingar så tätt inpå varandra visar hur fredliga vi är. Vi människor är enligt Lasse Berg kapabla att ha en slags varm cirkel med runt 200 människor. Jag tror att det ligger i vår natur att vara medmänskliga och att vi egentligen kan omfamna allt levande på planeten av vår empati, men att vi känner maktlöshet när vi läser om andras lidande och har en förmåga att stänga av obehagliga känslor. Att se andras lidande utan att kunna göra någonting åt det påverkar oss nog väldigt negativt. En del människor stänger av sin empati för andra, andra mår dåligt.Om man som aktivisterna på Kontrapunkt tar steget att på riktigt engagera sig i medmänsklighet får dessa abstrakta flyktingar eller hemlösa ett ansikte och när de väl fått det så är det en självklarhet att sörja för dessa människors bästa. Det tror jag gör att människor som engagerar sig i verksamheter som tex Kontrapunkt mår bättre än de som bara läser tidningen. Problemet är att det är så många som behöver hjälp och stöd att aktivister bränner ut sig eftersom de är för få och inte får betalt samt motarbetas av makthavarna. Anledningen till att inte fler engagerar sig det är att de stängt av andras lidande och behov för att de inte orkar ta in deras lidande då vi vet att det skulle påverka våra liv, men jag tror att det finns ett lidande bakom det avstängda som kan ta sig andra uttryck som missbruk eller ensamhet.

    Hotet mot medmänsklighet är girighet och maktmissbruk. Människor som Trump och Hitler och andra diktaturer har har blivit besatta av makt och de saknar medmänsklighet. Men jag undrar verkligen hur det gick till. Föddes de onda eller blev de onda av en känslokall barndom? Jag tror inte att någon föds ond men man kan ha en personlighetsstörning som gör en okänslig för andra. Sånt intresserar mig ofantligt. När sådana skadade människor blir ledare följer många människor efter och det uppstår katastrofer. Eftersom många av oss lärt sig att blint följa den ledare vi har och att inte ifrågasätta och eftersom vi har tillgång till medel att totalt utplåna jorden och allt levande är dessa människor fullkomligt livsfarliga.
    Deras existens skapar i sin tur en misstro hos mänskligheten och en känsla av maktlöshet som gör att många människor ger upp sin egenmakt att påverka samhället.
    Bakom dessa extrema fall av symboliskt onda människor finns rörelser som lyfter fram dem. Dessa rörelser har som ideologi att människa är ett konkurrensinriktat djur och det gäller att äta eller ätas. Idealet blir att tjäna så mycket pengar och makt som möjligt och att människor från ett visst land eller kultur är bättre människor än de andra. Många företag tjänar på konkurrens och misstro och eftersom konkurrensinriktning får oss att vilja glänsa över andra, att framstå som bättre, snyggare rikare etc och därför saluförs hela tiden denna ”framgångsmodell” i reklam och TV.
    När många människor har köpt den tanken är det lätt att styra in dem på rasistiska ideologier och en politik där de rikaste har rätt till sin rikedom eftersom de har förtjänat den och att man kan behandla människor med låg social status hursomhelst.
    De som missgynnas känner då i sin tur sig fruktansvärt orättvist behandlade men lägger ofta skulden på sig själva och känner att de inte duger. Jag läser också Jämlikhetsanden och där bekräftas ju att det uppstår en ond cirkel i ojämlika samhällen som föder misstro till varandra och som befäster och fördjupar ojämlikheten och förmågan till medkänsla. Det är därför det är så farligt nu när en del vill sänka ingångslönen för nyanlända samtidigt som VDar och direktörer fortsätter med sina skyhöga lönesummor. Varför avvänder inte vänsterpolitiker argumenten i Jämlikhetsanden i större grad?
    Människan har behov av varma grupper men i situationer som känns hotfulla och där man tror att det gäller att äta eller ätas är det lätt att sluta sig till en ”varm ”grupp som tex består av exempelvis medlemmar av samma nation eller religion för att stänga de andra ute.
    För att motarbeta bilden av människan som ett kallt och egoistiskt djur så är det viktigt att hela tiden arbeta för en global varm rörelse där vi stöttar varandras kamp för rättvisa och jämlikhet samt är snälla mot varandra i vardagen. Att visa medkänsla och snällhet mot andra i vardagen är sålunda också en politisk handling som ökar tilliten och får människan att känna solidaritet mot varandra.

    Varma cirklar:
    Om jag ska använda mig själv som ett exempel så tillhör jag olika slags gemenskaper; min biologiska familj, mina närmaste vänner, mina bekanta , Malmö, Sverige, EU, Världen, Universum.

    När det gäller min biologiska familj så finns det ett osynligt kontrakt att jag alltid ska agera medmänskligt gentemot dem. Mina spegelneuroner är också väldigt intimt synkade mot dem så att det gör nästan eller mer ont i mig när en av dom lider. Detta är oavsett vad jag skulle tycka om dem om de inte var min familj. Vi behöver sålunda inte ha samma åsikter eller vara speciellt lika. Jag skulle ha väldigt svårt att bryta med en familjemedlem pga av detta kontrakt och jag upplever att det ser likadant ut i andra familjer. I familjer där familjemedlemmar kränker varandra är det ändå svårt att bryta sig loss från lojaliteten. Jag läste nyss Elaine Ekesvärds roman ”Medan han lever ”som handlar om de sexuella övergrepp som hennes pappa utsatt henne för i barndomen och hur hon bröt ett tabu när hon skrev en bok om det medan han levde.Men familjen kan också vara en absolut trygghet och en garanti för att det alltid finns någon där för dig när du inte klarar det själv.

    Med våra vänner har vi också ett lojalitets och medmänsklighets-kontrakt. Det innebär att man stöttar vandra och att man finns där när det är kris oavsett om man har tid eller inte.

    I ett välfärdssamhälle är hela samhället en varm cirkel. Man vet att någon tar hand om en när man är hjälplös- Det skapar trygghet, tillit och medmänsklighet.
    Sedan blir cirklarna allt vidare. Även om vi inte kan vara lika empatiska och öppna för att alltid kunna hjälpa beroende på att det finns fem miljarder invånare på jorden, kan vi utveckla en varm gemenskap som omsluter allt levande på jorden? Jag tror der men eftersom vi inte kan finnas på plats för alla är det viktigt att gå med i rörelser; miljörörelser- fredsrörelser- och solidaritetsrörelser, som verkar för mänsklighetens bästa.
    Samtidigt som jag skriver allt detta gnager det mig; varför finns det så mycket våld och lidande om vi är ”goda apor”

    Fastnade för Filosofiska rummets program där Stefan Einhorn listade fenomen som hindrar oss att vara medmänskliga:

    Fördomar
    Tidsbrist
    ”Någonannanimen” (någon annan får göra det)
    Presigetänkande
    Offermentalitet
    Agression

    Har vi blivit för många människor på jorden? Lever vi på fel sätt? I för stora grupper? Tydligen ska Lasse Berg i sin bok tala om vad som gått fel med den snälla apan, att vi borde leva som kringströvande och vara färre i gruppen men jag har inte hunnit dit än. Jag antar att vårt välstånd gjort att vi blivit för många och att vi totalkoloniserat jorden och att girigheten hos ett fåtal får förödande konsekvenser för hela mänskligheten. Nu krymper de platser som går att leva på pga klimatkrisen. Jag känner mig rädd för vad detta gör med de fåtal av oss som vill fortsätta att ödelägga jorden och roffa åt sig det sista som är kvar. Vi andra är i majoritet men vi har svårt att stoppa dem.

    Tillsist vill jag säga att jag blir så lycklig över att jämlikhetstanken har skrivits och att det finns siffror på hur gynnsam jämlikhet är. När jag ser Youtube-klippet om inkomstskillnaderna i Sverige blir jag rasande och nedstämd. När gick vi med på dethär? Hur ska vi snabbt kunna vända denna trend? Ojämlikhet är en fara för demokrati och miljö ( den rikaste 10 % står för hälften av koldioxidutsläppen) och sår frön av hat som spirar i samhället. Det är helt enkelt livsfarligt för samhället i stort och väldigt sorgligt och orättvist att en del har allt medan andra inget.

    Besvara ↓