160215-160306
Hösten 2015 var klimatfrågan högt på agendan. Sociala rörelser, med miljöorganisationerna i spetsen, mobiliserade hårt inför klimattoppmötet i Paris. Förväntningarna var höga. Titta gärna på en kortversion av This changes everything, inspirerad av Kleins bok med samma namn, för att komma i stämning kring vad den här frågan handlar om. Filmen och boken tar sig an de stora utmaningar och förändringar klimatkrisen innebär. Men bär också antagande att detta kan vara en möjlighet att återuppfinna något annat. Vi kan skapa något bättre tillsammans, men det är inga politiker som kommer driva det, utan det är sociala rörelser, vanliga människor , som du och jag!
Här hittar ni hemsidan för filmen This change everything
Här är några som tagit tag i frågan. Filmen kommer från klimatkampanjorganisation 350 hemsida. Där hittar du också fler exempel på människor som kämpar för att minska människans klimatpåverkan och få stopp på den globala uppvärmningen.
Presentation av Det här förändrar allt. Kapitalismen vs. klimatet
Som huvudlitteratur under temat Klimatkrisen läser vi Naomi Kleins bok Det här förändrar allt. Kapitalismen vs. klimatet. Det finns få nutida tänkare som så skickligt berättat om vår tid och vart vi är på väg som Naomi Klein. Hennes No Logo och Chockdoktrinen är moderna samhällsanalysklassiker och nu har hon gett sig i kast med den verkliga ödesfrågan – klimatet.
Världen går mot sin undergång och väldigt lite görs för att försöka undvika katastrofen. I Det här förändrar allt försöker Naomi Klein ta reda på varför. Och hon gör det genom att beskriva världen precis som den är just nu: vilka är det som bestämmer, vad bestämmer de och vad är de ute efter.
Den mest avgörande insikten för både Klein och oss läsare är mötet med Stilla Havs-republiken Nauru. Det lilla örikets landmassa bestod i huvudsak av fosfor som de sålde dyrt till konstgödselindustrin. Det var deras guld, deras lycka fram till slutet av 90-talet då knappt något fanns kvar av öriket, medan havsvattennivån steg oroväckande snabbt. När öriket var som rikast, stod befolkningen på kanten till det stora gruvhålet. Naurus öde kan liknas vid en skeppsbruten som säljer sin flytväst till högstbjudande.
Och det gäller inte bara Nauru. Vi gör samma sak över hela klotet. De rika blir rikare, hjulen snurrar snabbare men jorden töms, blir ett skal av halvdöd industriskog, stora öknar och döda jordar. Detta fångas i Det här förändrar allt med obönhörlig precision.
Men det vore inte Naomi Klein om hon inte också lyckades inge läsaren hopp. Det är en bok som säger att den här skräckberättelsen kan få ett lyckligt slut det bestämmer vi.
Naomi Klein
Naomi Klein är författare, journalist och aktivist. Hon blev världsberömd för sin debutbok No Logo som blev den globala rättviserörelsens viktigaste skrift. Klein själv utnämndes till en av världens mest inflytelserika yngre debattörer. Hon följde sedan upp den med Chockdoktrinen 2007. Hennes artiklar publiceras regelbundet i en mängd tidningar världen över. Naomi Klein föddes i Montreal 1970 och är bosatt i Toronto.
350 ppm
350 ppm (parts per million) är den nivå av koldioxid i atmosfären som anses vara ok för att bevara ett jordklot där människor kan fortsätta leva. I början av 1900-talet låg nivån på 300 ppm – nu är den på rekordhöga 400 ppm. Nivån ökar med 2 ppm varje år och även ökningen accelererar. Läs mer om detta på 350.orgs hemsida och i denna artikel. I videoklippet nedan illustreras detta.
Många av de sociala rörelser som mobiliserar för en klimatomställning är systemkritiska och speciellt Klein riktar en skarp kritik just mot kapitalismen. Det är dock ett förhållningssätt som inte är lika tydligt hos alla klimatforskare och aktivister. Johan Rockström, en av de viktigaste rösterna inom klimatforskningen, delar inte helt Kleins syn. Innan klimattoppmötet i Paris möttes Klein och Rockström för att samtala med utgångspunkt i Kleins bok ”Det här förändrar allt: Kapitalismen kontra klimatet”. De berör allt från klimatmötet i Paris 2015 till påvens miljöengagemang och amerikanska konservativa som lägger enorm kraft på att slå undan benen på klimatrörelsen. Bland annat får Klein frågan om köttindustrin och hur hon ser på filmen Cowspiracy, som vi haft som kursfilm innan. Hon håller inte med om att det finns en köttkonspiration. Samtalet är inspelat den 16 november 2015 på Kulturhuset, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern.
Klimattoppmötet i Paris
Från den 29 november till den 14 december samlades världens ledare i Paris för att förhandla fram ett globalt klimatavtal. Syftet med förhandlingarna var att få till stånd ett rättsligt bindande avtal om minskade koldioxidutsläpp och ökade resurser till klimatanpassning. De globala utsläppen av växthusgaser är idag den enskilt största drivkraften till klimatförändringarna som slår hårt mot världens fattigaste länder.
FN:s klimatpanel la hösten 2013 och våren 2014 fram tre klimatrapporter om vetenskapen bakom klimatfrågan. De sammanfattar den vetenskapliga grund som klimatförhandlarna har att utgå ifrån. I radioprogrammet Vetandets värld nedan, påminns vi om vad som står i de tre rapporterna.
I juni 2015 utvecklade ett antal ideella organisationer ett ‘People’s Test on Climate’ [ung. Folkets Klimattest] för att kunna utvärdera Parisavtalet utifrån vad vetenskap och rättvisa anser kunna krävas.
People’s Test kunde identifiera fyra kriterier för framgång i Paris:
1. Det ska leda till omedelbara, prioriterade och drastiska reduceringar av koldioxidutsläpp;
2. Det ska ge tillräckligt med stöd för omställning;
3. Det ska medföra rättvisa för drabbade människor
4. Det ska fokusera på genuina och effektiva åtgärder och inte på falska lösningar
Mätt mot dessa kriterier är Parisavtalet ett misslyckande menar bland annat Friends of the Earth. Annars har tongångarna varit smått positiva eftersom alla länder till slut skrev under avtalet och ingen försökte blockera beslutet.
Här kommenterar Åsa Romson, Sveriges miljöminister och vice statsminsister avtalet och processen under klimattoppmötet. Sverige, ledd av Romson och hennes medarbetare på miljödepartementet har varit mycket drivande i planeringen inför klimattoppmötet och även under själva mötet:
Kampanjer i Sverige
Det finns många olika intiativ för att kämpa för klimatet. Naturskyddsföreningen, Jordens vänner och Fältbiologerna är några av de folkrörelseorganisationer som länge jobbat med klimat- och miljöfrågor i Sverige. En relativt ny kampanj/organisation som startade i Sverige är Föräldravrålet. Så här skriver de på sin hemsida: ”Våra barn har inte orsakat klimatförändringar eller miljöförstörelse. De har heller ingen talan när det gäller att stoppa dem. Föräldravrålet för fram barnens perspektiv – och ger dem en röst för klimatets framtid.” Föräldravrålet deltog i en internationell insamlingskampanj inför Klimattoppmötet i Paris och de jobbar med att sprida frågan i sociala medier. Här är en film som de producerade 2014.
Push Sverige och Powershift Sweden är två nya initiativ av och för unga som vill lyfta klimatfrågorna.
UPPGIFT TILL TEMAT
Frågeställningar att grunna på:
– Endel är försiktigt positiva till klimatmötes utgång i Paris medan andra menar att avtalen är otillräckliga – hur känner du?
– Vad tror du krävs för att de avtal som skrevs under i Paris också blir till verklighet/implementeras?
– Vi vet att klimatkrisen är ett faktum, ändå händer inte tillräckligt – vad tror du att det beror på?
– Är du på Rockströms eller Kleins ”sida” då vi tittar på lösningar? Kommer vi kunna klara klimatkrisen inom det rådande systemet, eller behövs det nya sätt att organisera samhället och ekonomin på för att häva klimatkrisen?
– På vilket sätt skulle klimatkrisen också kunna vara en klimatchans?
– Klimaträttvisa? Vad är det? Tycker du det är ett bra begrepp?
– Vi vet att klimatkrisen är ett faktum, ändå händer inte tillräckligt – vad tror du att det beror på?
– Om du hade makten i världen, vad skulle du gör då?
Som vanligt väljer du själv vilken eller vilka av frågeställningarna du vill ta dig an. Eller om det är helt andra tankar som väckts under läsning, lyssnande och tittande. Välkommen med dina tankar senast den torsdagen den 3 mars och kommentera minst tre kurskamraters inlägg innan den 6 mars.
TELEFONSEMINARIUM
Fredagen den 4 mars 11.00-12.30 hörs vi som vill diskutera klimatkrisen och klimatlösningar på telefon. Anmäl dig här!
Allt gott och en massa klimathopp!
Anna & Emma
Ytterligare tips: DN’s klimattema: ”Vad är problemet med klimatet?”
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vad-ar-problemet-med-klimatet/
Rekommenderar denna lilla intro till Charles Eisensteins syn på det hela som han presenterade i Paris samtidigt som konferensen var: https://www.youtube.com/watch?v=g-w1TRRTq4U
Tack. Jag tyckte att hans analys är viktig. Det han sa att behandla en medmänniska väl. Inte för att man är tvingad till det utan för att man förstår att en annan levande varelse är nålgot att respektera och vara rädd om och att vi behöver ett nytt sätt att se på världen bortom utvisningsaspekten.
Jag har valt att titta lite närmare på begreppet klimatflyktingar. Under 2015 ansökte lite drygt 160000 människor asyl i Sverige enligt migrationsverket. Då har vi i Sverige en flyktingkris, ett begrepp jag tror vi alla har läst runt om i medier. Med tanke på att detta antal flyktingar skapar ”kris” i Sverige och i många andra länder skulle man kunna tro att vi skulle anstränga oss mer för att förhindra klimatförändringar eftersom det inom en närliggande framtid kommer orsaka den största flyktingvågen i världshistorien. ”UNCHR has predicted that events linked to climate change such as droughts, floods and storms, will become the biggest driver of population displacements, both inside and across national borders, within the not too distant future.”
International Displacement Monitoring Center anger att mellan 2008-2014 fanns det 26,1 miljoner människor på flykt på grund av naturkatastrofer. Varje år sker cirka 350-400 naturkatastrofer, de flesta väderrelaterade och drabbar cirka 200 miljoner människor. Idag tvingas cirka 26,4 miljoner människor/år lämna sina hem på grund av klimatförändringar och allt större antal lever i riskzoner. 2050 beräknas dock siffran för klimatflyktingar öka upp till hundratals miljoner upp till en miljard enligt UNCHR. Sommaren 2014 fick första gången flyktingar uppehållstillstånd med klimatförändringar som anledning, dessa från öriket Tuvalu.
Vad är en klimatflykting? Termen började användas första gången 2000 men blev mer definierat 2002 då Internationella Röda korset startade ett klimatförändringscenter. 2005 antog en undergrupp till FN en resolution om rättigheter för människor vars land försvinner på grund av klimatförändringar. Global Governance Project definierade vad en klimatflykting är 2012 såhär: ”Due to sudden or gradual alterations in the natural environment related to at least one of three impacts of climate change: sea-level rise, extreme weather events, and drought and water scarcity.”
I Sverige kan man få leva under skyddstatus om ens land har förstörts av en miljökatastrof. Det finns många delade meningar om klimatflyktingar ska kallas just för flyktingar, framför allt för att det inte nämns i FN’s flyktingkonvention. Många anser att det dessutom är svårt att klassificera eftersom det många gånger kan finnas underliggande orsaker till den försvårande situation som tillslut leder till flykt.
Klimatförändringarna kommer leda till extrema befolkningsförflyttningar. De flesta klimatflyktingar kommer från Asien, Afrika, Latinamerika och öriken. Många av dessa områden lever på sina egna odlingar och boskap, med kraftiga regn och ökad torka kommer dessa livsavgörande ting omöjliggöras. Med stigande havsnivå kommer man inte kunna leva nära kustnära områden vilket leder till omöjliggörandet av fisket. IPCC (FN’s klimatorgan The Intergovernmental Panel on Climate Change) visar även på att orkaner blir vanligare, våldsammare, under längre tid på året och längre norr och söderut. Allt detta leder till en omöjlig levnadssituation och en ökad flyktingström.
Klimatflyktingar blir dels en fråga om internationell säkerhet, dels om mänskliga rättigheter. Den enorma flyktingström som kommer komma inom en närliggande framtid kommer få följdverkningar i mottagarområdet. UNCHR varnar för för ökade konfliktnivåer. Dessutom kommer klimatflyktingarna ofta vara i en sådan extremt utsatt situation eftersom de oftast kommer från extremt fattiga förhållanden redan innan klimatförändringarna gjorde levnadssituationen totalt ohållbar att de antagligen inte kommer ha medel att fly särskilt långt. Som nämnts inna kommer den största flyktingströmmen komma från bland annat Afrika och Asien, varannan människa söder om Sahara lever under i extrem fattigdom, motsvarande 36 % i södra Asien (en halv miljard människor), totalt 1,22 miljarder. Problematiken ligger i att de troligtvis kommer fly till länder som själva är svårt drabbade av klimatförändringar. Idag räknar UNCHR med att konflikter i både Darfur och Somalia har en klimatdimension. Migration kan alltså leda till konflikt i mottagarlandet.
Framförallt anser jag att det är en fråga om mänskliga rättigheter, ingen borde behöva fly på grund av klimatförändringar. Tyvärr finns inte den rättigheten med.. Kanske vi i framtiden borde modifiera våra mänskliga rättigheter så den även skyddar våra klimatflyktingar. Länder som är ansvariga för klimatförändringar har en moralisk plikt att ge offren skydd. En del klimatproblem kan absolut förebyggas och förhindras, framför allt i de rikare delarna av världen medan i fattigare länder kommer man i större utsträckning tvingas fly och lita på internationell medmänsklighet. Under FN’s klimatavtal i Paris, December 2015, COP21, beslutades att vi ska: ”avert, minimize and address displacement related to the adverse impacts of climate change.” Kanske får vi hålla vårt hopp till att detta explicit ska minimera risken för omfattande klimatdriven migration.
Få saker gör mig så förbannad som att veta att vi i väst har smutsat ner och förstört vår jord så mycket och andra människor får betala det priset. När ska vi ta vårt ansvar? Vi vet att om hela jordens befolkning skulle använda toapapper skulle våra regnskogar vara borta inom några dagar. Vi använder resurser som majoriteten av jordens befolkning endast kan drömma om, och sen skickar vi notan till dem. Och när deras livssituation blir för ohållbar, då vill vi helst att de immigrerar någon annanstans en just till vårt land och rubbar vår svenska välfärd… Vad ska behövas för att vi ska reagera? Måste New York ligga under vatten för att väst Europa ska agera? Denna själviskhet och inhumanitet gör mig illa. Samtidigt ser jag till mig själv och skäms. Att människor redan lever i extrem fattigdom ska behöva fly från sina länder för att den rika världen ska fortsätta kunna leva i överflöd.. När blev det så skevt?
http://www.cop21.gouv.fr/wp-content/uploads/2015/12/l09r01.pdf
http://www.glogov.org/?pageid=80
http://www.internal-displacement.org/assets/library/Media/201507-globalEstimates-2015/20150713-global-estimates-2015-en-v1.pdf
http://www.migrationsinfo.se/migration/varlden/flyktingar-i-vrlden/klimatflyktingar/
http://www.migrationdrc.org/publications/resource_guides/Migration_and_Climate_Change/Improving_methodologies_to_estimate_flows.pdf
http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html
http://www.redcross.se/teman/katastrof/klimatflyktingar/
http://blog.redcross.se/2014/04/17/dialogmote-och-klimatforandring-hur-allt-hanger-ihop/
http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/search?page=search&docid=565c13c26&query=climate%20refugees
http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendocPDFViewer.html?docid=4fe8538d9&query=climate%20refugees
http://www.unhcr.org/4da2b5e19.html
Tack Emmy. Du har verkligen gjort en genomarbetad analys av klimatflyktingbegreppet. Det innehåller mycket som jag kommer att ha nytta av i mina argument.
Det som förvånar mig mest och gör mig livrädd är att de som är mest flyktingfientliga och vill stänga gränserna ofta är klimatförnekare. Om ledare som Donald Trumph, Jimmie Åkesson och andra rasistiska ledarfigurer får makten ser jag ett mardrömsscenario där man skjuter klimatflyktingar vid gränsen samtidigt som man förtsätter att styra jorden mot undergång.
det är precis det som är problemet, att man inte vill tänka på saker som inte direkt påverkar ens egna liv – som Naomi Klein tar upp i boken, och inte bara det men det finns massvis med olika svepskäl till varför man ignorerar eller väljer att inte fokusera på klimatkrisen. Tack för din text, väldigt många intressanta länkar att läsa också
Tack Emmy för nya insikter om den här gigantiska migrationen som klimatförändringarna har dragit igång och som kommer att fortsätta. Vet du, eller någon annan, om det pågår en diskussion inom FN att vidga flyktingbegreppet? Jag skulle tro att det är nästintill omöjligt att få till en sådan förändring, när det redan i den rikare delen av världen finns ett så stort motstånd att ge asyl till de som rea idag anses vara flyktingar och har asylskäl.
En kan ju tycka att motivationen till att stoppa klimatförändringarna skulle öka av hotet att det också kan leda till massinvandring, men precis som Anna skriver, så är det ofta de med mest rasistisk politik som också är klimatförnekare.
Kopplat till ditt resonemang om mänskliga rättigheter, så pågår det ju just nu en debatt om att få in begeppet ecocide i det internationella juridiska systemet.
”Ecocide is the extensive damage to, destruction of or loss of ecosystem(s) of a given territory, whether by human agency or by other causes, to such an extent that peaceful enjoyment by the inhabitants of that territory has been or will be severely diminished.”
Läs gärna mer här: http://eradicatingecocide.com/the-law/what-is-ecocide/
Här skulle det i framtiden möjligen finnas juridiska möjligheter att åtala och döma människor för att ha ödelagt vår natur. Det är inte det du är ute efter i din text, men jag tänker att begreppet ecocide ger annan vinkel på att miljöförstörelsens konsekvenser ska kunna bli juridiskt åtalbart på ett nytt sätt.
Vad intressant med begreppet ecocide! Det hade jag aldrig hört förut. Det borde ju också appliceras på företag. Om de bryter mot regleringar, döljer fakta (som i Volkswagenfallet) eller mer eller mindre plundrar länder (som Shell i Nigeria) borde de kunna straffas, och då förhoppningsvis kännbart.
Förra veckan deltog jag i en två dagars konferens Orvieto Scienza – Orvieto Science” i Italien http://www.orvietonews.it/cultura/2016/02/23/orvietoscienza-2016-qualcosa-di-nuovo-sotto-il-sole-il-clima-che-cambia-46866.html med just klimatförändring i fokus med titeln: ”Något nytt under solen, klimatet som förändras” Där bl a forskare, vetenskapsmän, akademiker, aktivister, författare och journalister deltog. Min text är ett försök till att sammanfatta det virrvar av intryck, tankar, känslor som pulserar inom mig och de bitar av information som har stimulerat mig mest och fastnat i mitt inre.Vi är inne i en ny klimatförändring och det finns inget vi kan göra för att förhindra det. Sista gången var ca två miljoner år sen och tillät homo-varelserna att emigrera från Afrika för första gången och sedan dess i skiftande perioder har karaktäriserat vårt klimat mellan kyla och värme. Människans tillvarelse och spridning på moder jord hör ihop med klimatförändringen och vår anpassning till den som sker konstant. Skillnaden numera är migrationstempot som har blivit mer dramatiskt avsiktlig på grund av krig, drastiska förändrade levnadsvillkor, miljöförstöring och klimatförändringar. Vi är alla migranter, vilket vi borde komma ihåg, särskilt i dessa tider. Kanske det underlättar för oss att ta till vidden på klimatförändringen och anpassningen vi bör göra för att undvika katastrofala undergångs scener och kaos om jag människa, kan se mig själv som den kosmiska evolutionen där ”universum” kan se, observera och studera sig själv. Livet på jorden gjordes möjligt genom att bakterier i havet började producera syre som smått började kolonisera vår planet och därmed påverka klimatet.Det är ”livet” som hittils har hållit vår jord långt ifrån den kemiska jämvikt som vår jord annars hade befunnit sig i såsom solen ser till att vår jord bryter mot den termodynamiska jämvikten som råder i universum.
Vad som gör oss människor ”speciella” gentemot alla andra livsformer är att vi är den första ”katastrofen” som är fullt medvetna om att vi är det, därmed har vi insikten om att det vi gör influenserar och påverkar vår omgivning, miljö och klimat. Vi har möjligheten att göra medvetna ansvarsfulla val för att sluta upp med att förstöra vår miljö och hitta möjliga lösningar som är mer i samklang med vad vår planet och rådande ekosystem klarar av. Klimatförändringen kommer att driva allt på sin spets; våra otillräckliga demokratiska system som inte klarar av att hitta politiska lösningar på förändringen gentemot bristen på demokratiska system i större delen av av världen kombinerat med kapitalismen och den fria marknaden som har producerat omänskliga förhållande och orättvisa i större delar av världen och som vill ha just vår tilltro till att just dessa system ska även hitta lösningar på klimatförändringen. Konflikter som finns kommer att förvärras och nya kommer att uppstå i allt mer accelerande takter. Rättvisefrågor, jämlikhet, rasism, de med möjligheter och de utan möjligheter, alla dessa teman kommer att bli de frågor som kommer att banka allt hårdare på våra mentala och konstruerade dörrar vi har svårt att öppna. Vi har en uppsjö av experter och aktivister som talar om snara framtida undergångs scenarium som spär på känslor av vanmakt, maktlöshet och uppgivenhet inför klimatförändringen vilket inte underlättas av att experter är ofta inte överens i sina prognoser samt att det saknas fortfarande tillförlitliga vetenskapliga modeller för resonliga och möjliga framtidsanalyser. Här kan de alltmer växande miljörörelser göra mycket för att skapa glokala mötesplatser runt om i världen för att ta fram en ny världsmodell som behövs för framtiden. Vi står fortfarande precis i början på det arbete.
I debatten som förs, hörs och syns, glöms det bort alldeles för ofta att vi människor är komplexa och framför allt otroligt emotionella och sköra psykologiska varelser som reagerar och agerar framför allt instinktivt och emotionellt än rationellt och logiskt. Vi lever så rutinerad och inrutad vardag som gör det svårt om inte direkt omöjligt att ta in dimensionen på just vad klimatförändringen kommer att innebära både som hot, utmaning och kanske en eventuell möjlighet för att lösa mycket av mänsklig problematik i vår samlevnad här på moder jord mer fredligt och rättvist än just nu. Humanister, kulturarbetare, samhällsvetare, lärare osv kan göra mycket mer för att skapa ett vardagspråk där klimatförändringen införlivas på alla nivåer och aspekter för att skapa den psykologiska buffert som vi behöver för att smälta och elaborera att vi är inne i en ny klimatförändring och införliva det i våra dagliga liv. Inom litteratur finns det numera en genre som heter climate fiction för att på litterär väg nå allt fler läsare att uppmärksamma att det är klimatförändring på gång, för intresserade följer följande länk som sammanfattar ganska bra genren: https://en.wikipedia.org/wiki/Climate_fiction . Tyvärr anklagas nämda yrkeskategorier för brist på fantasi och kreativitet när det gäller hur möta och bemöta klimatförändring medan fysiker ses som de som verkligen inte känner gränser för fantasin och föreställningsförmågan i sina aktiviteter.
Jag är övertygad om att skolor, utbildningssäten, arbetsplatser, föreningsliv, partier, religiösa rörelser och institutioner, politiska och administrativa institutioner och alla publika, gemensamma och offentliga platser och rum, såsom bibliotek, parker, gym, lekplatser, restauranger, religiösa samlingsplatser, shoppingcenter osv behöver göra så mycket mer än vad som görs nu för att mer aktivt och konkret bidra till att forma ett nytt vardagligt medvetande, tänkande och språk som är bättre rustat för att ta oss an all problematik som är förbundet med klimatförändringen och att det kan göras på ett humoristiskt , fantasifullt och vardagligt sätt. Vi behöver ett skifte som sker under säkra former och vardagligen för att bli en införlivad naturlig del av vår konstruerade värld och att vi därmed igen kan komma tillbaka till att vara i en relation till naturen istället för att dominera den.
Just då vi är dessa sköra psykologiska varelser följer en länk till ett vademecum för dels hur man kan eventuellt sätta igång sitt engagemang, involvera andra och med enkla och praktiska råd/anvisningar vårda sitt engagemang sammanställt av psykologer i Australien:
PSYCOLOGY AND CLIMATE CHANGE: Common reactions to learning about environmental problems /// Managing the feelings climate change can generate; be optimistic about the future,
the power of the individual – taking action, coping with distress /// How to change your own behaviour; become informed about problems and solutions, do things in easy stages, identify the barriers that might get in the way of doing things differently, cue yourself, look after yourself! /// Encouraging others to change; talking with others about environmental problems, present clear but not overwhelming information and offer solutions as well, talk about changes that you are making in your own life, share your difficulties and rewards, congratulate people for being environmentally concerned, model the behaviours that you want others to do, ask questions of manufacturers and suppliers of goods and services, make your concerns known to anyone with decision-making power.
https://www.psychology.org.au/publications/tip_sheets/climate/
Jag avslutar med samma citat som jag nämde i omställningstemat då jag tycker de sammanfattar tydligast den inre förändring som måste ske för att kunna tala om framtiden som vi går till mötes:
“Humanity is now faced with a stark choise: Evolve or die…If the structures of the human mind remain unchanged, we will always end up re-creating the same world, the same evils, the same dysfunction.” – Eckhart Tolle
“For the first time man has truly realized that he is an inhabitant of the planet, and perhaps he should think and act from a new aspect, not only an individual, family, genre, State or group of States aspect, but also a planetary aspect. ” – Vernadski
Det handlar om våra ”ego” versus våra möjliga ”eko”.
Tack för din text! Mycket intressant, måste varit en fantastiskt lärorik konferens! Du skriver ”Vad som gör oss människor ”speciella” gentemot alla andra livsformer är att vi är den första ”katastrofen” som är fullt medvetna om att vi är det, därmed har vi insikten om att det vi gör influenserar och påverkar vår omgivning, miljö och klimat.” Den meningen slog mig verkligen i magen. Tycker det är så skrämmande att vi vet vad det är som pågår och ändå sker det så små förändringar. Samtidigt som det är just det som är hoppfullt eftersom det faktiskt innebär att allt eftersom vi blir mer medvetna desto större förändringar kan ske.
Tack för ett utmanade inlägg! Vi är alla migranter. Det tycker jag om, Det borde sägas oftare. Vi männsikor är komplexa också på så vis (tror jag )att vi kan skapa fanastiska uppfinningar men har svårt att organisera oss i stora grupper, och det gör det så nödvändigt med fasta ramar och lagar. Som en global koldioxidskatt, och ett förbud att ta upp mer fossilt vare sig det gälller kol, olja eller naturgas. Problemet är girigheten hos de personer som tjänar på skiten. Jag ser det som en krigföring mot oss. De förstör våra livsbetingelser för att de vill tjäna pengar. Men man måste få människor att förstå att de är lurade.
Tack Tanja! Känns så himla hoppfullt att det finns psykologer och professionella människor som jobbar med hur vi ska kunna övervinna de blockerande psykologiska hinder vi människor har med att ta in miljö- och klimatförändringar. Jag tror verkligen det behövs och att det kan få genomslag.
Jag kom också att tänka på den här boken, när du skriver om klimat-romaner, ”Det som inte växer är döende” av Jesper Weithz. Jag gillade själv boken väldigt mycket.
Här recenseras den i Aftonbladet när den kom för några år sedan: http://www.aftonbladet.se/kultur/article15588878.ab
Citat från recentionen: ”Vad Weitz vill visa är att den pågående klimatförändringen som de här människorna fortsätter att ignorera, liksom de lika ansvarslösa hårt blundande politikerna, i sinom tid kommer att drabba också dem själva. Även Jonathan som ännu är övertygad om att individen formar sitt öde själv och som kommit på den strålande affärsidén att evakuera rika från krisande och kollapsande områden.”
Klimatfrågan är min absoluta hjärtefråga. Klarar vi inte klimatutmaningen så faller allt annat som ett korthus. För ett år sedan bestämde jag mig för att lägga all min fritid på att kämpa för en bättre klimatpolitik. Jag är ju konstnär när jag inte jobbar som personlig assistent men just nu, denna kritiska period låter jag konsten vänta och komma i andra hand.
Jag känner stor ångest för klimatförändringarna och det enda jag kan göra för att lindra ångesten är att engagera mig. 2012 blev jag aktiv i Föräldravrålet, som har gjort filmen klimatfällan. Föräldravrålet vill föra de minstas talan. Det år ju de som kommer få leva med konsekvenserna av det vi gör idag. Jag åkte till Almedalen med några andra volontärer och samlade namnunderkrifter som jag senare lämnade till Åsa Romson om att klimatfrågan måste bli prio ett. Sedan dess har jag med ömsom hopp, ömsom förtvivlan bevittnat och deltagit i miljöorganisationernas kamp, politikernas uppriktiga vilja att göra något parerat med att deras minimala agerade. Det skapar en känsla av maktlöshet som i värsta fall kan resultera i politikerförakt. Jag vill poängtera att jag tror att många politiker vill göra skillnad men i slutändan så ser de ändå kortsiktigt och är mest måna om att inte förlora väljare till nästa val. Klein beskriver känslan efter toppmötet i Köpenhamn: ”Det var i detta ögonblick som insikten om att ingen skulle komma till vår räddning verkligen gick in. Den brittiska psykoanalytikern och klimatspecialisten Sally Weintrobe beskriver toppmötets ”bestående resultat ”-den plötsliga och smärtsamma insikten om att ”våra ledare inte bryr sig om oss…vi blir inte omhändertagna när det verkligen handlar om vår överevnad.” Hur många gånger vi än har blivit besvikna på grund av våra politikers misslyckanden blir denna insikt ändå ett hårt slag. Det är verkligen så att vi är utelämnade åt oss själva och att alla trovärdiga grunder för förhoppningar måste komma nerifrån”
Fossilbolagen som är den rikaste branchen i världen och politiker som samarbetar med dem genom mutor och korruption är de onda i sagan. Deras kreditvärdighet bygger på deras fynd av fossilt bränsle men de vet att om dessa fynd eldas upp är det slut med allt liv på jorden. Det är som att sitta på kärnvapen och att tjäna pengar på vetskapen att man tänker fyra av och utplåna allt liv.
När jag tänker på svensk politik har jag följande förslag som även kan appliceras å andra länder:
Politiker borde förbjuda eller sätta en väldigt hög skatt på fossilt bränsle och för dessa pengar bygga förnyelsebar el, järnväg och på så sätt verkligen spara pengar för det blir betydligt dyrare ju längre vi väntar. Svenska politiker kunde utbilda och anställa nyanlända och långtidsarbetslösa att bygga solceller och sedan sätta upp solceller på varenda tak i hela Sverige. Visst skulle det vara dyrt i början men vi hade tjänat in det i det långa loppet. Varför inte låna till ett sådant projekt nu när räntan är nästan noll? Sverige borde sluta importera utländskt kött och låt svenskarna få ransoneringskort på kött och mejeriprodukter De djur som man har ska gå ute och bidra till att hålla landskapet öppet.
På samma sätt som klimattoppmötet borde alla riksdagspartier enas om en plan för Sveriges urfasning ut ur fossilberoendet. Klimatpolitiken ska inte kunna påverkas av vilket parti som sitter vid makten. Så länge de inte gör detta återstår för oss som vill ha förändring ett antal saker:
1. Att ligga på politikerna, granska pressa och visa vad som är möjligt
2. Gå med i divesteringsrörelsen
3. Blockadia och andra gräsrotsinitiativ.
4. Bekämpa TTIP och andra frihandelsavtal som underlättar för tora fossilbolag att exportera sin olja, kol och gas och stämma det land som vill decimera sitt fossilberoende. Stora företag ska inte ha mer makt än vad de redan har.
Jag har precis gått med i Fossilfree Malmö som är en divesteringsrörelse. Divestering innebär att flytta investerade pengar från fossilindustrin för at sedan investera i något som är etiskt och hållbart.
Fossilfree är en global kampanj som startade för ca 10 år sedan.
I världen finns det ca 1100 kampanjer och i Sverige finns det 12. Fossilfree inriktar sig på att fossilbolagen ska förlora så mycket pengar som möjligt och undergräva deras ekonomiska trovärdighet.
Malmö har som enda kommun i Sverige inga av kommunens pengar placerade i fossila företag. Däremot förvaltar Malmö 2 miljader kronor i stiftelsekapital och 65 miljoner av dessa investeras i företag som Gazprom, Rosneft, Shell, BP och andra fossila företag.
Sommaren 2013 lämnade miljönämnden i Malmö stad in ett förslag om att dessa pengar skulle divesteras men då Ola Nyberg, tjänsteman på stadskontoret som presenterar motionerna för kommunalråden avrådde från divestering röstades förslaget ner i kommunfullmäktige.
(Jag förvånades när jag hörde detta; att en tjänstemans åsikter kan spela en så stor roll.)
I vår har vänsterpartiets kommunfullmäktige Anders Skans skrivit en ny motion om divestering och nu arbetar fossilfree hårt för att försöka påverka kommunfullmäktige om att det går och att det finns alternativa, etiska fonder som går bra. Jag har mailat alla kommunfullmäktige jag har hitta adressen till.
Jag hoppas att Malmös stiftelser ska bli helt fossilfria men någon förändring kommer bara komma till stånd om gräsrötterna engagerar sig.
Klein beskriver Blockadia, en gräsrotsrörelse där människor, mest ursprungsbefolkning men även fattiga människor som lever av jorden de brukar som med sina egna kroppar skyddar den mark de lever av mot gigantiska kol-, olje-och fracking-bolag. Det är hoppfullt. Fler behövs. Jag hade gärna varit med i en sådan aktion. Att räffa andra som kämpar mot samma mål känns hoppfullt och gör mig lycklig. Klimtrörelsen växer nu och mer fokus läggs på klimaträttvisa och ursprungsbefolkningars rätt till sina landområden. Jag hoppas att denna rörelse bara fortsätter växa, att vi kommer förändra världsordningen till en rättvis och ekologisk och hur vi ser på varandra och på vårt förhållande till den enda planet vi har. Fossileran är över.
Tack för din text! Väldigt lärorik! Jag känner igen mig så mycket i känslan av maktlöshet, kan nästan känna att det ibland är lätt att bli apatisk i det. Kul att läsa om dina tankar om vad v bör göra för förbättring, håller med! Och kul att läsa om Fossilfree, har aldrig hört talas om att det fanns i Malmö, fler kommuner borde verkligen ta efter. Hoppas att Malmö kan bli en förebild i detta! Fortsätt kämpa med ditt miljöengagemang, du ger inspiration!
Hej Anna, jag känner igen mig så i både i ångesten som du skriver om samt att det är din hjärtefråga. Sverige är en av de främsta länderna i aktiv miljöpolitik och kan vara ett föredöme för många andra om det görs med insynen och ödmjukheten för hur komplicerat det ser ut på många håll i världen. Genom att jobba för en alltmer medveten konkret miljöpolitik, miljömedvetenhet och en växande gräsrotsrörelse som jobbar i samklang med naturfolkens rättigheter så kanske man kan nå alla miljarder människor där emellan. När du skriver om hur politiker i slutändan till slut får bry sig mer om att inte förlora i nästa val, så slår du huvudet på spiken gällande den otillräcklighet vi har i våra demokratiska politiska system. Du har bra förslag på vad som kan göras rent konkret hemma, med att bygga solceller osv. 😉 Det känns bra och stödjande att läsa ditt inlägg;) Jag är lite låg i mitt miljöengagemang för tillfället då verkligheten jag bor i känns ganska ensamt och isolerad i den frågan men jag såg en post härom dagen på nätet från Vasco Rossi, en stor italiensk ”rockare” i övre sextioårsåldern som sa som följande: ”Verkligheten kan vara en besvikelse, men själva ”livet” aldrig!;)
Tack Anna för din text och för det du gör i praktiken för förändring. Du inspirerar verkligen och ger mig hopp!
Du lyfter processen i Malmö stad kring att lämna alla fossila investeringar och att du blev förvånad över att tjänstemännen har så stor makt. Tyvärr ser det ut så i väldigt många frågor i kommunal verksamhet. Det kan vara bra att veta som aktivist, att det är inte bara politiker, vi ska gå på, det är också viktigt att förstå vem det är som bereder en fråga i den kommunala verksamheten och vilka direktiv de fått av sin nämnd eller fullmäktige. Tjänstemännen, framförallt de höga, direktörerna (anställda i kommunen), har en otrolig makt. Om ordföranden i berörd nämnd (politiskt vald), inte tydligt driver en linje, eller verkligen vet vad den vill, så kan tjänstemännen ofta få igenom sina egen agenda.
Jag tycker det problematiskt ur flera aspekter, men framförallt demokratiska.
I Naomi Kleins bok så beskriver hon flera olika scenarion varför det inte händer tillräckligt gällande klimatkrisen:
Man kan förneka det, som tex Donalt Trump och andra diverse högerpolitiker gör, och påstå att eftersom vintern fortfarande finns så har vi inte påverkats av global uppvärmning.
Man inser att det pågår en klimatkris, men man intalar sig själv vi människor är smarta nog att komma på en lösning så småningom.
Eller så reagerar man inte på klimatförändringar som en kris, utan man tycker att det ser ut att hända förändringar, men tänker inte så mycket mer på saken.
Det finns flera olka anledningar tillv arför det inte händer tillräckligt – men de handlar ofta om att man är för lat eller ointresserad av saker som inte direkt påverkar en själv och sitt liv.
Jag tror också att när det handlar om pengar så kommer vi aldrig kunna förändra det rådande systemet om inte det sker någon drastisk och massiv rörelse för klimatförändring. De protester som vi har haft hittils är inte i den utsträckningen att det skulle göra tillräckligt för att få våra världsledare att ändra på det ekonomiska systemet.
Det som vi däremot kan se är små förändringar till det bättre, och det är dessa små förändringar som jag tror leder till en grönare planet. Om vetenskapen finns och det är billigt eller billigare att använda ny teknologi för att få tex få ner CO2 nivåer, så kommer den att användas.
Naomi Klein diskuterar lönsamhet när det gäller stora bolag som Shell, och när de ändrar på sig, tex att de inte kommer att borra efter olja i Arktis, då sjunker plötsligt oljepriset och investerarna börjar tveka på lönsamheten. När stora bolag börjar tänka på andra lösningar än fossila bränslen så kommer vi att se de största förändringarna mot ett renare klimat.
Självklart skulle inte förändring ske utan aktivism, och det är även detta som tas upp i boken om hur viktigt det är att organisera sig och hitta varandra för att påverka. I den digitala tidsåldern som vi lever i är detta mycket lättare idag än var det var bara några decennier sedan.
Hon använde sig av ett exempel av ”kajaktivism” där människor med kajaker protesterade utanför oljeplattformar när Shell gjorde misstaget att ta sig till några av de mest klimatmedvetna städerna i USA.
Rockström har också poänger som jag beskrev här med de små förändringarna som sker innovationsmässigt och även med ny forskning, teknologi mm. Att man jobbar med marknaden istället för att lägga all skuld på kapitalismen som boven.
Det skulle kunna vara en chans för mänskligheten att sluta samman mot en gemensam fiende när vi talar om klimatchansen. Vi måste börja prioritera vår omvärld om vi ska fortsätta leva här – och vi måste sätta stopp för exploateringen av fattiga länder. Länder som inte har påverkat klimatkrisen blir nu straffade med förhöjda havsvattennivåer och klimatändringar. Man kan hålla på och exploatera, bränna fossila bränslen och fortsätta som vi gjort i åratal – men en dag tar det slut, och en dag är det för sent. Jag tror att vi slutgiltigt måste börja se på nya sätt och tänka smart, även de som sitter på makten. Ingen vill hamna i en ny istid eller ha sin stad under vatten, men det är dit vi är på väg.
Det är skrämmande men samtidigt så ser jag hopp för framtiden. Det har hänt väldigt mycket på kort tid gällande utsläpp, innovationer, ny teknologi och nya sätt att framställa bränsle. Elbilar som Tesla börjar nu synas mer och mer, automatiserade ”autopiloter” , nya varningssystem om man skulle råka somna, mm. Det går framåt hela tiden, men vi får inte glömma att påverka. Om vi är tysta och splittrade så sätter någon annan agendan, och det är förmodligen de som redan är rika som bara vill bli rikare, kosta vad det kosta vill. Vi måste se till att framtiden tillhör oss, våra barn och barnbarn.
Tack William för din text. Mycket intressant! Känner att jag blir hoppfull av att läsa den. Tror du har en stor poäng i att de stora företagen behöver komma till en punkt där det inte längre är lika ekonomiskt att använda exempelvis fossila bränslen utan en mer miljömedveten modell kommer ge mer vinst. Tyvärr spelar ju pengar en alltför stor roll i även detta.. Kände mig förövrigt stärkt av din mening ”Det skulle kunna vara en chans för mänskligheten att sluta samman mot en gemensam fiende när vi talar om klimatchansen.” En fantastiskt tanke att världen skulle enas tillsammans mot någonting, det vill jag vara en del av!
Oljepriset som du skriver om i din text är ju väldigt intressant. Det har sjunkit till nivåer så låga som en fjärdedel mot vad det var för några år sedan. Något som jag hört ekonomer beskriva vara en av orsakerna till att det inte går sämre för ekonomin i världen än det trots allt gör.
Det låga priset har ju också fått effekt i. Norge har ställt in borrningar efter olja, t.ex.
Däremot har inte mängden olja som används minskat. Tvärt om. Det låga priset gör att olja står sig som ett väldigt bra alternativ rent prismässigt. Situationen blir märklig. Nya investeringar verkar stoppas, men riktigt otäcka saker som frakking fortsätter. John Oliver gjorde ett väldigt roligt (och tragisk inslag) om frakkings effekt i en amerikansk delstat. https://www.youtube.com/watch?v=jYusNNldesc väl värt en titt!
Hej William, det känns i texten hur du känner i frågan;) Håller verkligen med dig att det behövs en massiv helomvändning i frågan för att kunna bidra till konkreta förändringar nu. Samt vikten av aktivism, vi kan alla göra något för att bidra till helheten som behövs för att förändra. Det är viktigt att inte vara tyst. För mig handlar det inte om att vara splittrade i vad som är viktigt/angeläget i kampen för förändringen men att miljörörelsen är så bred och varierande att den inkluderar alla som har sitt bidrag att ge till en annorlunda framtid;)!
Urfolken kommer ofta på tal när det pratas om vilka som redan drabbas hårt av klimatförändringarna. Gemensamt för många urfolk är att de lever nära naturen och är beroende av den för att kunna överleva som folkgrupp. Medan jordens befolkning på många håll i världen kommit längre ifrån naturen i och med industrialiseringen har flera urfolk ständigt kämpat för att till stor del kunna fortsätta leva av naturen genom den kunskap de fått. Kunskap som ofta gått i arv genom generationer, och innebär saker som många av oss aldrig kommer i kontakt med i vårt dagliga liv.
Många var upprörda över att urfolken inte var inbjudna till klimattoppmötet i Paris, och tyckte därför att röster från jordens urfolk inte fick något stort utrymme under förhandlingarna. I Sverige har samiska befolkningen svårt att göra sig hörda i klimatpolitiken, och att någon samisk representant inte ingick i den svenska delegationen visar på vilken nivå dessa klimatmål siktar till att ligga på. Naturfolken märker tydligare av klimatförändringarna är många andra, då den delen av jordens befolkning som inte lever och brukar av naturen inte är lika beroende av dess föränderlighet. Flera olika representanter lyckades ändå bra med att uppmärksamma sin kamp mot klimatförändringarna genom att demonstrera på Paris gator under hela tiden som COP21 pågick. Ett bevis på att folkligt engagemang är den viktigaste delen i en kamp.
Urfolken drabbas inte bara hårt av själva klimatförändringarna utan även av exploateringar som sker i form av t.ex. vattenkraft, oljeledningar och gruvdrift. Exploateringar som river upp marken, inte visar någon hänsyn och alltför ofta bidrar till oåterkallelig miljöförstöring. Dessa exploateringar, ofta påbackade av den egna staten, hamnar väldigt ofta i naturområden som är viktiga för att urfolken ska kunna bedriva sina traditionella näringar. Ett svenskt exempel är den gruvboom som fått stor uppmärksamhet de senaste åren då den hela tiden kolliderat med renskötseln på olika platser i Sápmi. I beslutsprocessen har intressen vägts mot varandra, och tyvärr värderas oftast gruvdriften som ett högre riksintresse än renskötseln. Detta visar tydligt på svenska regeringens linje att fortsätta exploatera på bekostnad av en traditionell näring som både bidrar till jobb, bra mat- och klädproduktion samt lämnar ytterst små spår i naturen.
Precis som Klein skriver i ’Det här förändrar allt’ så är det ofta ursprungsbefolkningen som står i fronten i kampen på exploatering och miljöförstöring, just för att de på allvar inte skulle överleva utan en oskadad natur. Sida vid sida står de bredvid miljöaktivister och lokalbefolkning, grupper som inte allt för ofta skulle komma i kontakt med varandra annars. Klein skriver även om att vara förankrad på en plats, är betydelsefullt för att kunna se naturens förändringar; tunnare is på sjön, sen ankomst för en flyttfågel en sänkt vattennivå. Det är denna koppling till en plats som gör att vi märker och även reagerar på förändringen, något som såväl urfolk som alla människor som lever nära naturen observerar.
Jag tror verkligen att vår chans att vända på den negativa utvecklingen för klimatet, är att gå tillbaka till ett samhälle där vi ser naturen som en förutsättning för vår egen existens, och inte som något vi har rätt att förbruka och föröda. Jag kom att tänka på citat från en äldre renskötare ’’Lite i otakt med penningssamhället är vi, men kanske är det naturen som ska bestämma takt, då är penningssamhället i otakt med naturen.’’
Återigen ett otroligt intressant ämne, och precis lika svårt som intressant. Det kommer krävas stora förändringar för att vi ska kunna möta det här hotet. Här kommer lite funderingar som jag har kring teknik, miljövänligt handlande och hur vi lever.
Naomi och Johans samtal var otroligt intressant, speciellt frågan om huruvida det kommer krävas mer omvälvande förändringar i själva grunden för hur vår ekonomi och vårt samhälle fungerar, eller om det räcker med mer beskedliga förändringar och ny teknologi.
Jag är i grunden teknikpositiv. Ta till exempel idén om koldioxidförvaring, ett sätt att samla in och låsa in koldioxid. En sådan sak skulle ju onekligen kunna vara en räddare i vår nöd och något att hoppas på, samtidigt misstänker jag att sådana tekniska framsteg riskerar att låsa in oss. Om vi enkelt kan gömma undan det som orsakar problemen kan vi ju fortsätta som vi alltid gjort vilket inte känns helt önskvärt. Precis som Naomi anser jag att vi måste ändra hur vårt samhälle fungerar (tänk om jag visste hur!) och om teknologin blir det som förhindrar det så grusas min förhoppning på en förändring.
En sak som jag överlag finner problematiskt med klimatdebatten är fokuset på individen. Självklart ska vi ta ett stort eget ansvar – men en fråga om huruvida vi ska släppa loss en enorm klimatkris eller inte bör inte avgöras av huruvida individer orkar ta sitt ansvar eller inte. Det bör vara svårt att leva omiljövänligt, eller så ska det åtminstone vara otroligt enkelt att leva miljövänligt. Vi borde också införa lagar som minskar behovet för individuella ansträngningar. En sak jag tänker på är förpackningar, varför tillåter vi så mycket metall, glas och plast i våra förpackningar? Och förpackningar så måste jag ju nämna en av mina käpphästar: varför jobbar vi så mycket? Varför växlar vi inte in vår ekonomiska tillväxt mot ledighet och gemensam konsumtion (typ sjukvård etc)? Vid varje avtalsrörelse, som ju är aktuellt nu, blir jag lika förvånad över att facken bara driver pengar och så sällan arbetstid (det förvånar mig även att frågan verkar död i valrörelser).
Angående att leva miljövänligt så tyckte jag inslaget i vetenskapsradion om hur vi planerar våra städer var otroligt intressant. Vi behöver täta städer med kollektiva färdmedel, inte städer byggda för bilar. En sak jag började fundera på då var huruvida det är omiljövänligare att bo på landsbygd än i städer. Jag tänker på saker som bilberoende, uppvärmning och annat. Spontant tänker jag att det borde vara miljövänligare att bo på landet (man bor ju mitt bland träd!) men kanske det inte är lika självklart som jag alltid tänkt mig.
För att sammanfatta så tror jag att klimatkrisen kommer driva på samhällsförändringar. Jag hoppas på att det tar oss i en riktning mot mindre och bättre konsumtion och jämnare ekonomiska förutsättningar. Jag är hoppfull, men inser också att det kanske är naivt.
Ursäkta mitt sena inlägg. Otroligt intressanta inlägg allihop. Väldigt spännande och hoppingivande att läsa. Här kommer min syn på den här frågan…
Jag håller med Charles Eisenstein i hans tal. Skrämselpropaganda fungerar bara en viss tid, till en viss gräns,
Jag tror precis som honom, att lösningen på världens klimatkris, den kan bara komma från kärlek.
En kärlek som också innebär att vi accepterar att jorden lever, känner, svarar.
Att vi förstår att varje liv är värdefullt och har sin speciella funktion.
Att vi behöver ge för att få. Inte bara ta. Att vi alla är sammanlänkade på alldeles för intelligenta sätt för att vi just nu begriper det men att vi just därför, behöver leva i harmoni.
Naturfolken har kvar kärleken till jorden. Tacksamheten. De tar den inte för given. De respekterar harmonin. Vi borde lyssna mer på deras kunskap. Den är trots allt både äldre, djupare och ärligare än vetenskapen. För deras kunskap och visdom är inte vinstdriven.
Jag håller även med Naomi Klein om att kapitalismen och miljövänligt tänkande inte går hand i hand. Men, jag tror inte vi vinner på att alltid lägga över skulden på någon annan utan istället verkligen fråga oss själva; vad kan JAG göra för att ge jorden lite kärlek idag?
Har inte naturen gett mig allt jag behöver hela mitt liv? Vad kan jag göra för att visa tacksamhet?
För har vi inte den att tacka för allt?
Hur kan vi då medvetet inte bry oss om att den förstörs?
Jag tror precis som Charles att det är energier, sammanlänkningar, och samband på jorden som vi inte kan förklara. Hur ska vi kunna förklara dem när vi fortfarande inte kan förklara vårt eget medvetande, existens eller intelligens?
När vetenskapen trots sin mallighet fortfarande inte ens kan återskapa ett grässtrå på egen hand?
Därför tror inte jag heller på att endast en sak är orsaken. Det är bristen på respekt och kärlek för jorden överlag, som är orsaken.
Varför inte samarbeta med naturen istället för att kriga mot den? Hur skapas ett träd från ett frö? Hur vet fröet vad det ska bli? Hur kan en eldfluga lysa? Varför får naturens skönhet oss att känna på ett visst sätt?
Allt går kanske inte förklara med ord men det går att känna. Och om vi litar på det vi kan känna mer än på det vi kan se och förstå, kanske upptäcker vi möjligheter som till och med sträcker sig långt utanför vad vi tror är möjligt?
Vilka krafter är det som får naturen att vara så ändlöst vacker och varför?
Är det inte kärlek?
Och visar inte även vetenskapen att hjärtat har en alldeles egen intelligens vi vet alldeles för lite om? Är det inte en bit av den intelligens däri, som också skapar allt annat liv?
Och om den intelligensen är i oss, en del av oss, då borde vi kunna känna den. Kärleken för jorden. Och då borde vi kunna rädda den.
Du. Jag. Genom att ge den kärlek på riktigt.
Men hur då?
Jag tror också att jorden känner. Om vi börjar tänka på den med kärlek. Den känner det. Om vi istället för att köpa industriellt tillverkad mat, i jord uppgrävd av maskiner och istället gräver ned frön i jorden med våra egna händer och med omtanke- den känner den. Om vi uppskattar varje frukt, grönsak, varje tugga mat, den känner det. Om vi tackar solen varje morgon den går upp så att vi ska kunna leva en till dag. Den känner det. Om vi börjar uppskatta allt liv, och behandla allt liv väl (framför allt genom att inte döda det eller utnyttja det till endast vår egen fördel) – den känner den.
Om vi börjar uppskatta det rena, levande vattnet. Om vi dessutom inser vilka oändliga möjligheter och vilken oändlig potential det finns bara i vatten,(se gärna dokumentären Water) och att det, liksom allt annat på jorden är vid liv. Att vattnet, solen, jorden, har gett och gett oss överflöd hela livet trots att vi tagit det för givet och inte gett tillbaka. Tänk då, vad händer om vi faktiskt börjar ge kärlek tillbaka?
Vad vi känner spelar roll. Vad vi tänker spelar roll. Hur vi därefter handlar utifrån det, spelar också roll.
Du. Jag. NU.
Och om vi inte längre vill använda kapitalismens produkter och tjänster och ”bekvämligheter” för att vi ser att de inte bottnar i kärlek. Kanske växer det fram marknader för sådant som faktiskt bottnar i just omtanke och kärlek? Kanske finns det då utrymmer och plats för alla nya innovativa idéer till energikällor och annat (som redan finns men inte syns) att faktiskt få en chans. Men vi måste våga välja med hjärtat. Komma ihåg att det bultar i bröstet för en anledning. Det kommer inte bulta där för alltid. Men kanske lite längre om vi använder det till att rädda naturen.
Allt handlar om sättet som vi lever på o ovetskapen om produktion. Sättet vi tror att vi behöver ha allt på och sättena vi inte vet om att det skapas på. Det känns som vi analyserar o låter allt gå allt mycket längre o bli mer avancerat än vad vi behöver få det till. Vi måste åka till platsen där varan görs, följa med dit den transporteras o se hur den säljs. Om vi inte gör det kommer vi alltid att gissa eller tro på vad olika personer säger eller skriver. Allt detta skapar klimatkrisen eller klimatparadiset. Då kan bara vi själva lura oss själva om vi vill välja o tro att överlevnad eller njutning måste ta sönder jorden. Politiker, författare eller debattörer måste ut o se processen själva istället för att bara analysera text, argument och nyheter.
Även jag kommer med en sen reflektion. Jag kommer att tänka på hur Gudrun Schyman har pratat om att både miljökris och jämställdhet ofta ses som åsikter som vissa för fram, snarare än som väl underbyggd fakta. Jag har även hört teorier att hela klimatkrisen är en konspiration utifrån vissa människors egenintressen.
Det tog ett tag för Miljöpartiet att ta sig fram i politiken, likaså är det med jämställdheten. På ett sätt uppfattar jag det som att miljöfrågor och klimatdiskussioner (liksom jämställdhetsfrågor) är något som förs fram på agendan – exempelvis under klimatmötet i Paris – för att köpa lite tid. Ibland känner jag mig cynisk och tror att individualiseringen av världen, främst den rika delen av världen, aldrig kommer släppa taget om makten och de materiella resurserna. För jag tror att klimatkrisen är ett resultat av att annat har prioriterats före och på bekostnad av andras girighet. Man tänker jag – nu snarare än ett helhetstänkande och vi, tillsammans – både nu och senare. Det här är ett fenomen som jag ser överallt, vare sig det handlar om klimat, människor på flykt eller jämställdhets- och jämlikhetsfrågor. Tunnelseendet är påtagligt och väldigt farligt, både för miljön och för människors liv.
Vi flyger allt mer, till länder på andra sidan världen (från västvärldens perspektiv sett). Vi har pengar och semestrar i Thailand, Hawaii. Vi belastar klimatet med avgaser från flygplan. Våra egna intressen kommer före det gemensamma i att investera i världens framtid snarare än en semesterresa som kanske varar i tre veckor. Jag är där själv och är i nu- och jag-tänket. Jag låter bli att köpa ekologiskt när jag ser att det ”vanliga” är mycket billigare. Samtidigt är jag medveten om att det ekologiska är bättre både för mig och klimatet. Pengarna är alltså något som går före. Även hälsan.
Efter att jag fått barn har jag blivit mer mån om annat. Exempelvis vad som kommer hända sen, om x antal år. Kanske har det tvingat mig att ändra perspektiv, utanför mig själv. Jag tror att det kan vara både vettigt och viktigt.