Jag kastas verkligen mellan hopp och förtvivlan när jag fördjupar mig i temat. Ena stunden känns klimathotet överväldigande och de bakåtsträvande krafterna för starka. Jag blir förbannad när jag läser interna utskick från 70- och 80-talet där det tydligt går att läsa att fossila bränsle-företag redan visste om konsekvenserna av sina industrier. Att de dessutom gjorde allt för att hålla allmänheten ovetande ökar ytterligare mitt förakt för kapitalismen.

Mänskligheten har länge gått på en väg som slutar i katastrof och det kan ibland kännas för sent att ändra riktning. Vi har etablerat ett levnadssätt där vi lever som om vi hade flera jordklot. Det är satt i system att förgöra vår planet. Det är klart att det känns dystopiskt.

Någonstans mitt i all denna förtvivlan, ilska och uppgivenhet hittar jag också hopp. Miljöhotet har under min skolgång målats upp som ett avlägset hot, både i tid och rum. Dess lösning har både presenterats som en fråga för politikerna, men också att jag kan göra min del genom att t.ex. källsortera. Aldrig har vi diskuterat radikala förändringar. Aldrig har jag insett i vilken utsträckning ALLT faktiskt hänger ihop. Inte förrän nu har jag insett hur alla brister i vårt samhällsklimat faktiskt kan innebära något positivt, i form av drivkraften till en verklig revolution.

Har försökt förhålla mig till frågeställningar som varför saker inte händer, trots att klimatkrisen är ett faktum. Har funderat på vad som kan göra att det fortfarande är så på flera sätt. Jag har en känsla av att rörelserna och krafterna som förnekar klimatkrisen skapar en allmän förvirring i ämnet som liksom förökar sig till olika områden. Att (för en vanlig person i samhället) hela tiden matas med tvetydiga besked när det verkliga läget för miljön är allt annat än tvetydigt. Att även om vissa specifika uttalanden och händelser från makthavare såklart är uppenbart fel (eller också helt absurda) så är det en så stor del av den sammanlagda värdsagendan som är oklar i sin bild av allvaret i situationen att det känns som inget händer. Och jag börjar fundera på i vilken ände jag kan börja eller fortsätta, vad som är viktigast, får dåligt samvete osv. Jag tror absolut att man kan göra mycket själv men tror att i den omfattningen som en omställning behöver ske behövs det något slags katastrofläge just nu med mycket tydligare instruktioner. Här tänker jag också att det skulle kunna kännas mer som en klimatchans och föra människor närmre varann i arbetet framåt.

Kleins bok är fantastisk i sin bredd o skarpsynthet och beskriver så många områden och infallsvinklar i det här. Får hela tiden känslan av att ”om bara det kunde bli såhär” när hon beskriver (för mig) självklara, och i flera betydelser av ordet naturliga lösningar. Också såklart frustrerande i känslan av hur extremt onödigt och kortsiktigt så många system nu är uppbyggda.

Återigen känslan av var man kan börja?

Klimatkrisen eller klimatchansen är en oerhört stor och komplex fråga. Den berör hela vår planet, och följderna har betydelse för mycket annat som sker. Eftersom allt hänger samman på ett eller annat sätt.

Så ledde t ex beslutet att invadera Irak år 2003-2011 till att hela den regionen destabiliserades, och det fick även effekter på klimatet. Och även kriget i Syrien anses ha ett direkt samband med klimatförändringar. Det startade efter en extrem torkperiod, med alla problem som det för med sig. Den stora flyktingströmmen från landet är en följd av kriget och torkan, och det kan även ha haft betydelse för andra våldsdåd utanför Syrien, såsom attackerna i Paris.

För att drastiskt kunna förändra vår påverkan på klimatet och den negativa utveckling vi är inne i, så tror jag det krävs att alla parter inser vidden av problemet och tar det på största allvar. Och vi måste förstå att det brådskar att göra något åt det.
Inte bara i tanke och tal – utan i handling!

Påven Franciskus miljöencyklika från år 2015 är en kraftfull uppmaning till omtänkande och handling.
Bl a anser han ”att klimatkrisen i grund och botten beror på vår <i>slit-och-släng-kultur,
</i>och att det behövs en förändring av värderingar och politisk kultur.”

Den kanadensiska författaren Naomi Klein, förgrundsgestalt för den globala rättviserörelsen, anser att det kan betyda mycket att påven säger att vi måste ta ansvar för vår planet, och att hans ställningstagande kan få stor påverkan på länder som t ex Brasilien och Filippinerna.

Efter denna inledning, så tänker jag huvudsakligen ägna resten av mitt inlägg åt UR-inslaget med samtalet mellan Naomi Klein och Johan Rockström, som är professor i miljövetenskap.
I det samtalet nämner man att vår snabbaste väg till stabilitet och fred i världen är att göra oss av med all olja och kol, och endast använda förnybara energikällor. Okej, men då gör vi väl det då.
Fast fullt så enkelt är det förstås inte, och det är bland annat det som diskuteras i programmet.

Dessa båda väl insatta, kunniga personer är överens om många grundläggande saker när det gäller vår framtid, men de har också avvikande uppfattningar. De är överens om att det krävs radikala förändringar för att möjliggöra en säker framtid på jorden.
Men<i> </i>frågan är om det är möjligt att åstadkomma de stora förändringar som krävs inom det politiska och ekonomiska system som är rådande idag?<i> </i>Här skiljer sig deras uppfattningar åt.

<i>Johan Rockström</i> har större tro på att det går att åstadkomma nödvändiga förbättringar inom det nu rådande systemet än vad <i>Naomi Klein</i> gör. Hon håller visserligen med om att det går att göra positiva förändringar inom vårt nuvarande kapitalistiska system, men hon ser många svåra hinder. För klimatproblemet är inte enbart ett teknokratiskt problem, och även om vi får fram rätt teknik så löser det inte allt. Hon anser att det finns ett behov av djupgående politiska och ekonomiska förändringar.

Vad bygger hon den uppfattningen på?

Hon menar att det finns intressekonflikter, makt och korruption, som står i vägen för en sund utveckling. Fossilbränsleföretagen har idag 5 gånger så mycket koldioxid i sina reserver än vad som går ihop med tvågradersmålet. Detta negativa bränsle motsvarar ett värde på cirka 20 biljoner dollar! Det är de knappast beredda att gå miste om utan motstånd.

Ett annat av hennes argument är att vi i de rika länderna i väst måste minska våra utsläpp med 8-10% varje år, om vi ska nå upp till målet med mindre än 2% ökning av koldioxidutsläppen per år. För att uppnå rättvisa, och för att få med Kina och Indien.
Ingen nationalekonom har lyckats förklara hur man ska lyckas uppnå det inom ett ekonomiskt system inriktat på kortsiktig tillväxt.

Vad krävs enligt Naomi Klein för att kunna lyckas?

För att uppnå de nödvändiga klimatmålen, så behövs det en mycket mer strategisk ekonomi, som är målinriktad.
Och vi måste absolut minska de delar som är baserade på konsumtion och spekulation.
Nödvändiga klimatförändringar kräver ett nytt tänkesätt i förhållande till jorden.
Därför menar <i>Naomi Klein </i>att det behövs en världsomspännande, aktiv rörelse.

Men <i>Johan Rockström </i>är tveksam till om det är rätt väg att gå? Han har större tilltro till att minska på utsläppen genom att visa på fördelarna med det. Vilka positiva effekter och ekonomiska vinster det för med sig, och på så sätt påverka i positiv riktning. Han tror att det går fortare att försöka påverka uppifrån, de som sitter på makten, istället för underifrån. Han ifrågasätter att en gräsrotsrörelse kan lyckas mobilisera hela världen inom tidsramen 30-35 år för att förhindra den negativa klimatutvecklingen. Och han anser att en minskning av koldioxidutsläppen även är en väg mot fred.

Även<i> </i><i>Naomi Klein</i> anser att det är viktigt att sätta press på politikerna.
Men hon för fram den styrka som kommer underifrån, från engagerade, aktiva människor som går samman för en viktig sak.
När rörelsen är stark så förändrar den politiker och politiken.
Det bästa exemplet är kanske det som hände under den stora depressionen på 30-talet. Det var den som skapade vårt moderna sociala skyddsnät. Tack vare en stark mobilisering bland befolkningen, och politiker, som då var mottagliga för påtryckningar.
De flesta politiker reagerar för påtryckningar underifrån.
Och klimatrörelsen står inte ensam, den samverkar med fredsrörelsen och flyktingrättsrörelsen.

Det finns många orosmoln och negativa saker att peka på när vi betraktar hur vår värld fungerar idag. Men vi får inte glömma att det även finns ett antal positiva saker som händer, och som trots allt inger en viss optimism inför framtiden.

Hopp är en otroligt viktig drivkraft för förändring, och för att känna mening i att ändra sina beteenden. Det säger Klimatpsykologen i inslaget från P1-morgon. Hon menar att varken hotbilderna eller att förmedla etablerad kunskap fungerar.
Att skrämma folk riskerar istället att bli kontraproduktivt. Därför är det viktigt att man även ger förslag på lösningar.
”Så här är läget, men vi kan faktiskt göra något åt det.”

Det är bättre att lyfta fram möjligheter än att prata om förbud. Bättre att lyfta fram nyttan och de ekonomiska fördelarna med klimatvänligt agerande. Då kan man få många fler att tänka om.

Så här säger Naomi Klein om klimatrörelsens agerande.

”Kärlek är själva hjärtat i rörelsen, inte aggressivitet och hat.”

Det får bli mina slutord i detta inlägg.

Ur Naomi Kleins Det här förändrar allt:

”Om vi ska se klimatåtgärder i den omfattning och med den hastighet som behövs måste vänstern snabbt sätta igång att lära sig av högern. De konservativa har lyckats att hejda och pressa tillbaka klimatåtgärderna mitt under en kris genom att göra klimatet till en ekonomisk fråga, – om det tvingande behovet av att skydda tillväxten och jobben i svåra tider (och tiderna är alltid svåra). De progressiva kan lätt göra samma sak genom att visa att de verkliga lösningarna på klimatkrisen också innehåller de bästa möjligheterna att bygga upp ett mycket stabilare och mer jämlikt ekonomiskt system, ett som stärker och omformar de offentliga sektorerna, genererar mångsidiga värdiga arbeten och radikala begränsningar företagens girighet,”

Jag tror att vi måste börja våga agera för det samhället vi vill se men jag undrar ibland om vi vet själva hur vi vill att det ska se ut? Har vi ett tydligt mål inom vänstern om hur vi vill att samhället ska se ut? Jag tycker att vi dras mer och mer åt höger och de förändringar vi  vill se görs inom ramen av det rådande systemet. Självklart kan detta vara utav taktiska skäl men jag börjar att tvivla mer och mer på att detta är fallet. Vi påverkas av media och den information runt omkring oss och oavsett hur medvetna vi är om hur tex media funkar och styrs av politiska samt ekonomiska så påverkas vår syn på omvärlden. Jag är även övertygad om att en enad vänster med ett enat mål är vår enda chans för klimatet och för resten av samhället, interna stridigheter i samband med påtryckningar utifrån gör att vi inte mäktar med det enorma uppdrag vi står inför men som sagt då tror jag att det är avgörande att vi har gemensamma och långsiktiga mål som vi sedan gemensamt gör upp en färdplan för.

Från filmen This Changes everything

”-Återfödseln av den andre historien den som alla människor kände till, att leva med naturen.
-Inte fly eller kontrollera naturen utan att leva med naturen”.

Hur nära naturen och vårt naturliga tillstånd lever vi idag i västvärlden? Fler och fler känner en längtan efter just detta och det tar tex sig i uttryck genom intresse för självhushållning och medveten konsumtion mm. Jag tror även att individualismen känns mindre och mindre naturligt för oss och att många av oss längtar efter en större samhörighet med våra medmänniskor.

Dock tror jag att att det dominerande systemet (kapitalismen) känner av dessa trender och försöker därav hitta vägar för sin egen överlevnad. Att konsumera sig ur klimatkrisen och hur det dåliga samvetet läggs på oss som individer samtidigt som det är få förunnat
att kunna köpa tex ekologiska/närproducerade varor eller en elbil. Detta blir ytterligare en orsak till det ökade klassamhället samt att vi ofta konsumerar okritiskt bara det står ”eko”, när det i själva verket inte alls behöver vara bättre för varken klimat eller de som arbetar med odling eller produktion av varorna.

Jag tror att så snart vi börjar tänka VI(hur påverkar detta mina medmänniskor samt övriga arter och natur) istället för JAG(köpte en ekologisk skinka idag och har därmed gjort mitt för miljön och världen) i både mindre och större skala så har vi kommit en bra bit på vägen till en bättre värld.

Redan i ”Nationernas välstånd” av Adam Smith år 1776 beskrevs grunden till det samhälle vi lever i idag. Där stod att det är av högsta prioritet att se till att egna intressen tillgodoses. Mänsklighetens herrar var under den tiden köpmän, idag är de multinationella företag, men samma princip finns kvar.

För att se till att behålla koncentrationen av makt och välstånd är första steget att minska massans inflytande. Genom att minska demokratin har den fattiga majoriteten mindre möjlighet att säga ifrån och ta tillgångar från de rika. Missnöjet hos folket löstes inte genom att minska ojämlikheten utan genom att minska deras inflytande.

Varje gång folket har börjat organisera sig väcks stor rädsla hos eliten vilket leder till olika skyddsansträngningar för att avdemokratisera folket och åter sätta dem i passivitet. Till varje pris gäller det att skydda sina tillgångar från utomstående krafter.

Successivt har ekonomin omformats till att inte längre utgå från produktion i det egna landet. Kapital kan flyttas över gränser och finansiella institutioner (banker mm) har fått alltmer makt, vilket bland annat resulterat i finanskrisen. Politiken har utformats för att utöka osäkerheten för arbetare för att hålla dem under kontroll. Vid osäkra arbetsförhållanden där arbetskraft konkurrerar med varandra världen över vågar man inte be om bättre villkor och löner.

En verklig demokrati är utformad så att den stora massan har inflytande över politiken. Vi lever i en illusion om att vi har något att säga till om. Sanningen är att vi inte har ytterst liten möjlighet att påverka våra liv i de aspekter som betyder något. Visst, vi har oändliga valmöjligheter när det kommer till vilken mat vi köper och vilken utbildning vi ska gå, men allt detta sker inom samhällets ramar som tydligt utformats för att hålla oss i schack.

Eliten bryr sig inte om oss andra, men deras situation gynnas av att vi tror det. Då får de fortsätta spela sina spel över våra huvuden. Moralisk övertalning kommer aldrig fungera, men hotas deras ekonomiska vinst kanske de börjar lyssna.

Företag hålls inte ansvariga för det skräp de producerar. Det gäller både utsläpp i atmosfären men också avfall från engångsprodukter och förpackningar. Ansvaret skjuts över på konsumenter och politiker att göra något åt problemet. Bördan måste skifta tillbaks till där den hör hemma – hos de som ligger bakom det. Vi MÅSTE sätta ett pris på koldioxidutsläpp. Annars kommer det fortsätta löna sig för företag att använda sig av smutsiga källor.

Vi kan inte ändra situationen nämnvärt om vi låter privata intressen fortsätta styra samhället. Vårt ekonomiska system är byggt för att se kortsiktig tillväxt och kan omöjligen möta de krav på 8-10% årlig minskning av koldioxidutsläpp som är nödvändig för att nå målet 2 grader. Hela vårt samhälle är byggt på en grund av ”slash-burn-extract-emit”. Basen i vårt samhälle är svår att byta ut och de med makt att skapa förändring motsätter sig en omställning. Det är som sagt svårt, men inte omöjligt. Dessutom är det nödvändigt, för så länge som grunden i vårt moderna samhälle består kan vi varken få bukt med den globala uppvärmningen eller orättvisorna. Det krävs en enorm mobilisering. En rörelse med ett enat mål, en planet vi alla kan leva på.

När jag ställs inför den här stora utmaningen kan det ibland komma tankar som ”vad kan lilla jag göra?”. Jag försöker komma ihåg att individuella ställningstaganden för miljön skapar en kulturell omställning. Även till synes små saker är del i en större förändring. Det finns alternativa sätt att leva, och dessa förändringar måste göras för att få politiker att fatta beslut som gör skillnad. Vi måste bygga detta skifte från botten och upp i beslutskedjan, med tryck underifrån måste politiker tillslut lyssna. När folket blir mer och mer medvetet blir också företag mer känsliga för påverkan i dessa frågor.

Detta är en fråga som angår oss alla. Vi alla behöver rent vatten och luft vi kan andas. Vi delar samma atmosfär, oavsett politisk tillhörighet. Det borde inte va ett krig mellan blocken. Att miljörörelsen börjar involvera personer av alla möjliga bakgrunder är positivt.

Vi behöver många olika röster för att locka ännu fler. Budskapet måste förmedlas på ett sätt som gör att omgivningen lyssnar och förstår. Klimatrörelsen har så mycket att vinna. Precis som Naomi säger kan vi förena många olika människor som missgynnas av det rådande ekonomiska systemet. Den är en kamp inte bara för en livsduglig planet utan även för ett mer jämlikt samhälle.

Vi kan inte förlita oss på en teknologisk revolution. Jag är helt enig med Naomi Klein i den frågan. Vårt samhälle idag är inte förenligt med den framtid vi vill se. Dock kan vi, genom att ändra livsstil och samhällssystem, lättare minska vår påverkan på klimatet med hjälp av tekniska lösningar. Men utan en grundläggande förändring av samhället har vi inte en chans, och detta kan inte ske på ett ”trevligt” sätt. De med makt och tillgångar kommer inte lämna ifrån sig det frivilligt, och samhället är byggt för att skydda de med makt och tillgångar. Därför kan vi inte följa samhällets ramar om vi ska skapa verklig förändring, viss civil olydnad krävs.

Klimatrörelsen framställs ofta i media som en argsint mobb på grund av detta, men det är inte hat som enar oss – det är kärlek. Solidaritet binder rörelsen samman och gör oss starka. När man väl insett att den riktning samhället är påväg i kan man inte ignorera det. Och det är inte ilska och hat som gör att vi säger ifrån. Vi har insett att effekterna av klimatförändringen inte tar hänsyn till hudfärg, religion eller politisk tillhörighet – vi alla drabbas. Därför måste vi stå på samma sida när vi tacklar vår tids största utmaning. Vi har inget annat val. I den här kampen är vi inte motståndare, för det här handlar inte om enskilda individer, det handlar om hela mänsklighetens överlevnad.