26 thoughts on “Arbetskritik”

1. Ida L 4 april, 2018 kl 17:31

   I mitt möte med arbetsförmedlingen upplevde jag den som motsägelsefull och kontraproduktiv, i praktiken bidrog de inte överhuvudtaget till att hjälpa mig få jobb. Jag hade ingen A-kassa, men efter 90 dagar skulle jag få möjlighet att ingå i deras jobbgaranti för ungdomar. Vid det laget hade jag lyckats få ett vikariat på halvtid på ett café. För att få vara med i jobbgarantin, och därmed få arbetslöshetsersättning, var jag tvungen att sluta jobbet jag nyss hade fått. Om jag hellre ville jobba kvar skulle jag inte längre få vara inskriven i arbetsförmedlingen. Jag hade förväntat mig att de skulle uppmuntra mig till att jobba. De vill att man ska söka alla möjliga och omöjliga jobb, men om man väl får ett, då får man klara sig själv, hur osäker anställningen än är.

   Bristen på stöd från arbetsförmedlingen gjorde att jag fick klara mig på egen hand. Jobbet på caféet visade sig vara ett slavjobb med en fascistisk chef. Jag grät innan, under och efter jobbet för jag kände mig så ouppskattad och otillräcklig. Situationen var inte hållbar och jag slutade efter två månader. När jag återigen vände mig till arbetsförmedlingen blev jag informerad om att mina 90 dagar skulle börja om från noll igen. Jag skulle inte få någon ersättning eller hjälp (utöver CV-skrivar-kurs som jag inte behövde). Då gick jag min väg och kom inte tillbaks.

   Nu var jag uppgiven, men för att få någon som helst inkomst behövde jag leta runt efter jobb. Jag lyckades bli timvikarie i kommunens vikariepool för barnskötare på förskolor, ett väldigt roligt jobb men helt utan anställningstrygghet. Jag jobbade även under en sommar på ett demensboende som vikarie. Min upplevelse av att hoppa in och ersätta andra har varit påfrestande, min arbetsinsats har inte värderats särskilt högt och jag har känt mig i första hand som arbetskraft, snarare än en medarbetare eller individ. Arbetet präglades av oförståelse från kollegor, höga krav, mycket stress, osäkra villkor och konstant nya miljöer. Dessutom var min hemmiljö allt annat än harmonisk. Allt blev för mycket och jag började få fruktansvärd ångest dagligen. Till slut klarade jag inte mer och blev sjukskriven.

   Jag behövde trygghet, men inte ens sjukskrivningen kunde ge mig det. Jag fick vänta flera månader på min första utbetalning, om jag inte haft sparpengar vet jag inte hur jag hade klarat mig. De jobben jag hade haft hörde jag inte ett ord ifrån, arbetsförmedlingen kunde inte hjälpa mig, och till slut ville inte heller försäkringskassan ha kvar mig. Allt ansvar låg på mig, i en situation där jag behövde lugn och ro att rehabiliteras och återhämta mig.

   Arbetssamhällets baksidor är inte vackra, livet som medlem i prekariatet är inte enkelt. Det är slitsamt och ovärdigt en människa. När skyddsnätet har stora hål blir resultatet att många människor hamnar i utanförskap. Jag tänker på alla vi som inte kan stå till arbetsmarknadens fulla förfogande, som inte kan, vill eller orkar. Hur en i ”bästa” fall bollas runt bland myndigheter, och i värsta fall blir helt utlämnad åt sitt eget öde utan någon stöttning.

   Jag tänker särskilt på en kvinna, vars hjärta verkar räcka till åt alla. Hon har engagerat sig ideellt för nyanländas integrering och på språkkaféer. Det är många fler än hennes biologiska barn som kallar henne mamma. I perioder har hon varit hemlös, och hela hennes liv har det varit en kamp för att få mat på bordet. Under förra sommaren fick hon ett sommarjobb, men när hösten kom var det återigen ekonomiskt bistånd som gällde. Hennes lön som hon arbetat hårt för fick hon därför inte spendera, den skulle hon försörja sig på kommande månader. September kom men inte oktober och hennes sista lön gick till hennes begravningskostnader. Hon var 50 år och samhällets skyddsnät fångade aldrig upp hennes rop på hjälp.

   Min uppfattning är att de som drabbas av arbetssamhällets baksidor inte alls är personer som är lata. Det är personer som vill bidra, som har kunskaper och driv men som fått sina förhoppningar dödade av klimatet på arbetsmarknaden. Det är verkligen en marknad, där vi säljer vår egen arbetskraft, vårt eget exploaterande. Arbetsgivarna har en uppsjö av människor att välja bland, och om en dukar under av trycket står tusen åter och vill ta den lediga platsen. Människor som inte kan leva upp till bilden av den perfekta arbetstagaren väljs ofta bort. Du ska vara flexibel, stresstålig, kunna ha flera bollar i luften samtidigt. Endast den starkaste har en chans. Jag kan inte vara den där stresståliga perfekta arbetstagaren, men jag är inte oduglig för det. Det är självklart att jag vill bidra till samhället och det är jag övertygad om att alla människor innerst inne vill.

   Lönearbetet är en boja även för de som mår bra. Som Roland Paulssen skriver; lönearbetet fungerar förslappande, därför att vi vänjer oss vid lydnad och fjärmar oss från den egna viljan. Det deppiga spelet är verkligen en klockren gestaltning av arbetssamhället. Få av oss går till jobbet med ett innerligt engagemang för det vi ägnar vår tid åt, vi bara lyder. Huvudsyftet med arbetet är att försörja sig själv och sin familj, och politikernas beslut följer samma riktning. Det viktigaste är att skapa jobb för att förse folk med en lön, inte vad jobben går ut på. Eftersom produktiviteten ökar skapas allt fler arbeten som inte tillfredsställer någons behov.

   Det är frustrerande att så mycket potential går till spillo på det här sättet. Innan en människa kan satsa på självförverkligande måste behoven av mat, säkerhet och trygghet vara uppfyllda. Om vi skulle vara ekonomiskt trygga, fria från krav och ges möjligheten att frodas och må bra finns det ingen hejd på vad vi skulle kunna åstadkomma. Om vi istället lever i en ständig strävan efter överlevnad, finns inte mycket utrymme kvar till att umgås, reflektera, följa sin egen intuition och drömmar. Vår fritid och frihet är begränsad, och ersatt av valfrihet, illusionen av självständighet. Det är ett effektivt sätt att hålla befolkningen under kontroll.

   Jag har lånat Guy Standing’s bok ”En färdplan för prekariatet”. Detta globala fenomen skulle kunna påtvinga den förändring som jag anser är nödvändig. Prekariatet är en ständigt växande samhällsklass med enorm kraft om vi bara lyckas förena oss. Då skulle vi kunna påverka politiker att genomföra reformer som verkar för social trygghet, arbetsreduktion och omvärdering av vad arbete är. Lönearbete borde inte vara obligatoriskt. Basinkomst skulle kunna vara lösningen på så många problem vårt samhälle har idag. Vi skulle kunna ägna vår tid åt meningsfulla aktiviteter, som ökar vårt välbefinnande och folkhälsan i stort. Det skulle utgöra en möjlighet att se till att ingen lever under fattigdomsgränsen och riskerar sin hälsa pga ekonomiska bekymmer. Vi skulle ge alla en chans att bidra till samhället på det sätt de anser är bäst. Jag ser oändligt många fördelar med basinkomst och ser fram emot att se hur utvecklingen kommer att se ut.

   Besvara ↓
   1. Christian T 6 april, 2018 kl 18:15

      Jag är allergisk mot orden ” till arbetsmarknadens förfogande ” det är en inte trevlig förolämpning och påminner och skvallrar om att vi har tvångsarbete i praktiken. Vi har ett lagligt förbud mot tvångsarbete åtminstone att det står i FN stadgan men det pratas det inte om nog mycket.

      Besvara ↓
      1. Christian T 6 april, 2018 kl 18:20

         Apropå att samhället inte prioriterar rätt t ex att alla har bostad och mat och sociala att alla trivs så borde vi som samhällsmedborgare rätta till situationen.

         Besvara ↓
   2. Bo H 7 april, 2018 kl 14:26

      Dina starka personliga upplevelser av arbetsförmedlingen och arbetslivet är upprörande.
      Den brist på stöd du upplevt, samt att behöva ta slavjobb och utsättas för förödmjukande behandling på arbetsplatsen är åt helsike.

      Din berättelse om den godhjärtade kvinnan som dog redan vid 50 års ålder utan att ha fått den hjälp hon behövde, berör mig också. Som du själv skriver så är inte arbetssamhällets baksidor vackra för alla de som hamnar i utanförskap.

      Kanske skulle en medborgarlön kunna bli en del av lösningen mot ett bättre, varmare, och mera mänskligt samhälle?

      Besvara ↓
      1. Ida L 10 april, 2018 kl 14:20

         Tack så mycket för din förståelse. Jag tror definitivt att medborgarlön skulle lösa många av problemen vi har idag. Det skulle även vara ett steg mot ett medmänskligt samhällsklimat där ingen glöms bort utan alla har en grundtrygghet att luta sig mot. Det skulle innebära stor lindring för människor i ekonomisk utsatthet. Jag tänker att stress och oro kring pengar många gånger påverkar hälsan negativt. Genom att införa medborgarlön kan möjligheten till god hälsa bli en verklighet för alla, oavsett klasstillhörighet.

         Besvara ↓
   3. Emma W 8 april, 2018 kl 00:22

      Uch vad illa berörd jag blir av dina upplever sig. Jag har människor nära mig som nästan jobbat ihjäl sig. Det finns någonting så sorligt i att vi inte ses som ”Lyckade!” ifall vi inte jobbar hetid, har massa bollar i luften och är stresståliga. De människor jag känner som blivit sjuka har i motsats till vad visa kanske tror varit de mest motiverade och hårt jobbande men inte på det sättet vi normalt ser det.

      Och att vi bara lyder tror jag vi alla kan säga ja till. Vi blir kollektivt bedövade från verkligheten. Frågan är sock hur det skulle kunna lösas? Jag känner folk som bryr sig otroligt mycket om pengar och för som är att gå till jobbet ett steg mot ett mål. Är detta ett symptom eller någonting som också behöver räknas in?

      Besvara ↓
      1. Ida L 10 april, 2018 kl 14:32

         Tack för att du tar till dig av mina upplevelser. Det är ju helt galet att de som är mest motiverade blir så sjuka att de inte klarar mer. Samhällets syn på framgång bidrar till kraven att lönearbeta mycket och stressa. Att det kan bli status att offra sömnen för att jobba halva nätterna, tycker jag är helt sjukt. Samhället är sjukt och det gör oss människor sjuka. Jag tror att många bara lyder och följer den mall vi ”ska” följa, att de inte reflekterar över att det finns andra vägar. I en strävan efter att må bra är det lättare att ta fasta på fysiska saker, materiell lycka. Där är lönearbete ett verktyg att nå den imaginära lyckan. Men problemet är ju att det alltid kommer finnas något vi inte har, då börjar karusellen om igen. Jobb, pengar, prylar. Det är så inpräntat i oss att det är så man ska göra, och jag tror att många har svårt att ifrågasätta sin egen världsbild och sanning. Att många är rädda att spräcka hål på den bubbla de byggt hela sina liv utifrån.

         Besvara ↓
   4. Hanna F 8 april, 2018 kl 22:11

      Också berörd och upprörd av ditt inlägg. Så fruktansvärt orimligt, ologiskt av arbetsförmedlingen och skrämmande att veta att det görs om och om igen överallt… Håller med dig om att det ofta är en väldigt hård, gammaldags och orättvis syn på arbetssökande som lata, tror också att alla vill bidra efter sina förutsättningar…

      Besvara ↓
      1. Ida L 10 april, 2018 kl 14:39

         Tack för ditt stöd. Det känns verkligen helt orimligt att arbetsförmedlingen gör som de gör. Jag kan bara tänka mig hur det måste vara för handläggarna, de är extremt överbelastade och gör antagligen det bästa de kan av situationen. Jag kan inte skylla allt på arbetsförmedlingen, det är en utmaning för dem att hantera dagens läge. Det är inte jättekonstigt att vi bara blir siffror i statistiken och inte människor, när en enskild handläggare kan ha 100 kunder. Men det är problematiskt att arbetslös anses vara detsamma som sysslolös och lösningen i alla lägen är att närma sig lönearbete.

         Besvara ↓
   5. Anna Angantyr Författare11 april, 2018 kl 11:47

      Ida!
      När jag läser din text så blir det så otroligt tydligt hur systemet misshandlar människor och hur ovärdig du och tyvärr så många andra människor har blivit och blir behandlade. Det är som att den där normaliteten blir smalare och smalare och tills slut finns det ingen som passar in i den. Till och med de anställda inom institutionerna som ska hålla uppe och kontrollera systemet faller. Så otroligt sorgligt och meningslöst. Och, precis som du skriver, vilket slöseri med människoliv.

      Jag blir ändå hoppfull av din text, att du inte blivit knäckt i tanken. Att du förstår att det inte är dig det är fel på, utan att det är ett totalt systemfel. Och insikten att alla vill bidra. Det är jag också helt övertygad om. Vi vill bidra och finnas i sammanhang där vi får använda vårt tänkande, vårt engagemang och vår kapacitet – utifrån våra förutsättningar. Det är bara det att så många jobb inte alls är intresserade av att titta på vilka vi är och vad vi kan bidra med, utan istället bara vill köpa vårt tid. Du beskriver det också att bara ses som arbetskraft, inte kollega och medarbetare.

      Tack för att du inte gett upp!

      Besvara ↓
   6. Eva Jullia 16 maj, 2018 kl 23:53

      Vilket starkt inlägg, Ida! Du har på ett väldigt bra sätt förmedlat vilka märkliga oskrivna regler det finns för hur en kan bidra på ett ’godkänt’ sätt till samhället. Och hur svårt det kan vara när ens styrkor ligger utanför dessa ramar. Eller hur svårt det kan vara att kämpa sig tillbaka om en råkar illa ut – hur hopplöst jobbigt det är att kämpa för sig själv ur underläge (och samtidigt beskyllas för att vara till last).

      Besvara ↓
2. Christian T 6 april, 2018 kl 18:00

   När jag slutade gymnasiet hade jag glömt att lämna in ansökan till högskolan så jag hade inte skola som väntade på hösten. Så jag tänkte att jag ska ha sommarlov åtminstonde. Sen när jag hade haft sommarlov och de flesta hade skaffat jobb så började jag söka jobb. Intressant att på hösten 1991 så var det ekonomisk kris så det var extra svårt att få jobb. Men jag fick gå typ söka jobbkurs och va med på videoverkstad t ex. Jag är ”arbetsskygg” och uppskattar fritid och att göra vad jag vill. Jag är inte så intresserad av pengar och behöver ha bostad och mat och lite kläder som jag ofta använder efter att de blivit trasiga. Så jag har vant mig vid att studera eller jobba lite eller arbetsfrihet.
   Jag gissar att basinkomst skulle vara bra för samhället. Lagom att göra är bra. Och att inte överdriva att producera bara för att de rika ska bli ännu lite rikare. Behovsanpassat och trevligt och meningsfullt.
   Visste ni att ett gäng rikingar kom överens att tillverka glödlampor som inte skulle hålla så att de kunde sälja ännu fler ( detta var på 30 talet tror jag men gäller inte bara glödlampor men det var det mötet som offentliggjorts ) .
   Jag är för meningsfullt arbete och att folk jobbar ideellt tyder på att det inte är pengar som måste frestas med. Men eftersom att boende kostar pengar vilket inte är nödvändigt egentligen och att t ex bibliotek är gratis, att gå ut och gå är gratis, bilvägar är gratis, kollektivtrafik är gratis t ex i Avesta, så är det inte orimligt att boende är gratis.
   Apropå att organisera sig så krävs det nog ganska lite för att folk ska göra uppror.

   Besvara ↓
   1. Christian T 6 april, 2018 kl 18:10

      Visste ni att många politiska partier arbetar mot folket med t ex ” balansarbetslöshet ” alltså att de med flit har arbetslöshet och inte för att de vill att folk ska vila upp sig utan för att arbetsgivarna ska välja bland arbetstagare och inte tvärtom vilket hade varit vettigare och skulle påverka arbetsmiljön i positiv riktning gissar jag

      Besvara ↓
3. Emma W 8 april, 2018 kl 00:40

   Förlåt för sent inlägg-

   Vilken fantastiskt rolig bok, och mycket att tänka på!

   Som nybliven mamma har jag funderat mycket på arbetsmarknaden. jag var på en intervju nyligen och övervägde att inte berätta för dom att jag hade barn då jag inners inne visste att det kan ligga mig i fatet – helt sjukt ju!!!! Jag kännder också ibland att jag är en börda och måste jobba dubbelt så hårt nu eftersom jag färr barn. Jag är helt klart väldigt påverkad att det samhälle vi har. Det var verkligen ett ”aha” ögonblick att jobba med detta tema.

   Jag har aldrig funderat över ”allas rätt till arbete”. Men nu efter att ha läst boken och lyssnat på flera repotage så känns det ju välsigt obehagligt. Ett samhälle som säger åt oss vad vi vill ha`Jag har alltid jobbat och har haft jobb har tyckt om och jobb jag hatat men jag har aldrig funderat på varför (förutom det uppenbara med pengar) Jag tänker att det man säger är ”allas rätt att vara likadana”? Jag läste en bok nyligen som heter ”introvert – den tysta revolutionen” av Lius Jonkman. Den beskriver hur vi alla skriver att vi är sociala och arbetar bra i grupp för att det är det som arbetsmarknaden tillfrågar. Det finns inte utrymme för introverta. Alla ska ha jobb, och då måste man ibland vara någon annan.

   Sen tror jag att utbrändhet tex är rätt person på fel plats, det tär på själen. Men vi måste fråga oss varför vi inte tar vara på det många kvaliter människor har utan försöker sätta dom på platser dom inte kan växa och må bra i.

   Trots detta tvivlar jag på medbirgarlön….jag vill tro det bästa men tänder att det kan misbrukas lixom allt annat, finns det inte en risk att vi gör samma sak fast bakvänt. Vi tar medboegarlön och lyder, det finns ju trots allt folk med onda avsikter överallt…Jag vet inte riktigt vad jag vill komma med det så skulle gärna uppskatta en diskussion. Det är bara någonting i detta som får mig att känna mig osäker!

   Besvara ↓
   1. Ida L 10 april, 2018 kl 12:16

      Hej Emma! Det är frustrerande hur vi upplever oss tvingade att låtsas vara något vi inte är, för att vara optimera våra chanser på arbetsmarknaden. Många kvalitéer faller i glömska för att vi ännu inte insett de fulla fördelarna med den mångfald som finns. Jag tror att vi skulle kunna åstadkomma mer som samhälle, samt skapa mer syfte och mening för individer, om vi närmar oss ett klimat där vi uppmuntras att utforska våra styrkor och intressen. Jag tänker att medborgarlön är ett sätt att skapa en sådan miljö. Där är vi inte bundna av det ekonomiska tvånget som idag håller oss kvar. Arbetsmoralen sjunker om det vi gör om dagarna upplevs som meningslöst, där vi inte har ett syfte i det vi gör som stämmer överens med våra egna värderingar. Idag lyder vi vår arbetsgivare för att vi är beroende av hen för att klara vårt uppehälle. Med medborgarlön har vi en grundläggande trygghet som möjliggör för människor att hitta en sysselsättning som är betydelsefull för dem. Den sysselsättningen behöver inte vara rent lönearbete. Jag undrar på vilket sätt du tänker att medborgarlönen skulle kunna missbrukas? Och vem det är vi lyder om vi skulle få medborgarlön? Jag diskuterar gärna med dig. 🙂
      / Ida

      Besvara ↓
   2. Anna Angantyr Författare11 april, 2018 kl 12:09

      Hej Emma!
      Jag tänker att ”rätten till arbete” är en viktig ambition i den meningen att vi vill visa att alla är viktiga och att alla ska ha möjlighet att bidra och försörja sig själva. När vi sedan lever i ett hyperkapitalistiskt samhälle så skapas det ju otroligt många arbetstillfällen som faktiskt inte på något sätt bidrar till att människor ska må bättre, att samhället ska utvecklas eller att vi tar hand om vår planet. Då blir ju många arbeten otroligt själlösa och det känns meningslöst att utföra dem. Och i andra sektorer i samhället (skola, vård omsorg tex) har det gjorts nedskärningar sedan början på 90-talet, så att de som jobbar kvar har det otroligt stressigt och bränner ut sig och känner sig osedda, trots att det skulle kunna vara otroligt givande, om allal bara fick en rimlig arbetsbörda. men det är som att marknadstänket också letat sig in i alla dessa svärer på ett systematiskt och förödande sätt. Jag tror vi behöver vara mer olydiga och tillsammans pratat om hur vi har det i våra liv, hur är det på jobbet? Hur är det hemma? Vad kämpar vi med? På vilket sätt kan vi protestera, organisera och hitta lösningar i alla sammanhang som vi befinner oss i.

      ”Sen tror jag att utbrändhet tex är rätt person på fel plats, det tär på själen.” Ja men precis så tror jag det är i många fall. Och att den där lydnaden gör att vi ändå stannar kvar. Men att vi sakta sakta förlorar oss själva, vår tilltro till att vi är viktiga och bra.
      Självklart handlar det också om att vi tvingas stanna kvar för att vi behöver pengarna, vi behöver försörja oss och våra familjer och att gå är inte alltid möjligt om en inte vill bli arbetslös.

      Besvara ↓
   3. Eva Jullia 16 maj, 2018 kl 23:59

      Vilken intressant diskussion detta blev!
      En tanke jag får av frågan om hur system kan missbrukas är om inte det system vi har nu också missbrukas väldigt mycket. Men att det missbruk som är värst kanske inte är genom de som åker snålskjuts i det ekonomiska bottenskiktet, utan genom de som skor sig på olika sätt i makteliten genom absurda löner, bonussystem, skatteflykt etc.
      Bara en tanke.

      Besvara ↓
4. Hanna F 8 april, 2018 kl 22:07

   Hej!

   Får också be om ursäkt för sent inlägg (blandade ihop datumen). Kan tilläggas att jag relaterat till ämnet också befinner mig på en plats där jag lagt på mig för mycket, nästan mer än vad jag klarar av. I frågan om vad ett arbete är känner jag igen mig i den beskrivningarna om prekariatet – speciellt om osäkerheten och pressen. Där jag är, och så många med mig, förväntas vi hantera allting på egen hand. Som beskrivet i boken eller inlägg här så är tex arbetsförmedlingen inte något som stödjer personer mot jobb och utveckling utan mest verkar flytta papper mellan olika människor. Jag tänker ibland på hur livet skulle kunna se ut på en annan plats, i en annan tid med romantiska bilder av ett starkare nätverk etc.

   Men nu är jag en av dem som försökt följa både mig själv men också samhällets normer i många avseenden. Är väldigt medveten om att jag är väldigt priviligerad som får studera något så självvalt som en konstnärlig utbildning men har också oändligt många val att göra som inte alltid känns så privilegierade. Jag slås mellan att försöka få kraft att jobba på mitt varumärke etc och allt vad det innebär eller att knappt hantera pressen med osäkerheten kring framtiden, sjuka småbarn och prestationsångest.

   Jag vill tro att arbete kan vara både något som görs för samhället och för en lön men att annat arbete också kan tas med i diskussionen. Som vi varit inne på flera gånger tidigare – om volontärarbetet och hur svårt det är att kunna ha ork för det i det rådande arbetsklimatet. Det kanske inte är självklart och känner mig inte helt övertygad eller säker men vill tro att om vi hade tex 6 timmars arbetsdag skulle orka tex volontärjobba mer. (Eller med andra saker som bidrar till oss själva och i förlängningen också samhället).

   Håller med i många av idéerna om orimligheterna att ha ett mer effektivt industri/produktion etc. men med samma arbetstider som för 40 år sedan, och med alla arbetsrelaterade sjukskrivningar och så vidare… Tycker dock att fler och fler människor runt omkring mig ifrågasätter sina jobb, arbetstider och skapar egna lösningar för mer luft (de som kan och har möjlighet åtminstone).

   Hoppas på en framtid med mer luft

   Besvara ↓
   1. Emma W 8 april, 2018 kl 23:48

      Jag känner väl igen mig i din beskrivning Hanna. Jag umgås också i kretsar där det ifrågasätts mer och mer och det är spännande att se hur folk löser det 🙂

      Jag hoppas att jag skulle ha mer tid om jag jobbade 6 timmar men samtidigt vet jag av erfarenhet att när jag tex e hemma på helgen så får jag mindre gjort än jag trodde/det känns som om jag har mindre timmar på dygnet än när jag jobbar konstigt nog. Men det kanske bara är att jag är ovan vid fritid. Haha.

      Besvara ↓
   2. Ida L 10 april, 2018 kl 12:32

      Hej Hanna! Du tar upp många intressanta tankar som jag känner igen mig i. Stressen och pressen du beskriver väcker stor medkänsla i mig. I en omgivning präglad av osäkerhet och krav är det inte lätt att navigera bland alla val, även om vi är priviligierade som har så många möjligheter. Med dessa möjligheter kommer ju också press att välja rätt och utnyttja alla de chanser vi får. Jag upplever att mycket ansvar ligger på individen att göra bra val och om en misslyckas är det ens eget fel. Konsekvenserna blir vår egen börda att bära, samtidigt som ytterligare krav och press staplas på det. Det är inte lätt att ta sig ur en sådan situation, jag ser många som hamnar i långvarig arbetslöshet och sjukskrivning delvis pga detta. Som du skriver upplever även jag en viss förändring i diskussionen kring arbete. Jag tror att samhället är på god väg att inse att lösningen inte är att jobba mer, skapa mer jobb, förse alla med lönearbete. Det är hoppingivande att diskussionen äntligen börjar ändra karaktär.
      / Ida

      Besvara ↓
5. Anna Angantyr Författare9 april, 2018 kl 11:12

   Lägger in Hanna Fs inlägg här också. /Anna
   BASINKOMST
   Börjar med att be om ursäkt för ett sent inlägg, men förhoppningsvis bättre sänt än aldrig.

   Idén om basinkomst eller medborgarlön är intressant ur flera aspekter.
   Enligt ”Basinkomströrelsen i Sverige” innebär basinkomst att alla vuxna ska garanteras en regelbunden inkomst som går att leva på utan krav på motprestation.
   Förespråkare finns både till vänster och höger på den politiska skalan.

   Basinkomströrelsens argument för en basinkomst:
   Det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll.
   En basinkomst skulle kunna vara en lösning på många av de problem som dagens system skapar.

   Idag är vårt samhälle uppdelat i de som har arbete och är inne i arbetssamhället, och de som inte har arbete och därmed är utanför.
   Klyftan mellan dessa kategorier har ökat påtagligt, inte minst sedan alliansen under sina år vid makten styrde landet med en stenhård arbetslinje som sin ledstjärna.
   Det slog hårt mot alla som stod utanför och klyftorna växte markant mellan de som hade arbete och de som stod utanför.

   Många blir beroende av olika bidragsformer, såsom a-kassa, socialhjälp, studiestöd, barnbidrag, försörjningsstöd, och andra former av stöd och bidrag.
   Med en basinkomst eller medborgarlön för alla vuxna skulle nog en del av de värsta avigsidorna med utanförskapet kunna minska, särskilt den förödmjukelse som det innebär att gå på bidrag
   och tvingas att prövas och bedömas. Många fler skulle få en grundtrygghet med en viss summa utbetald varje månad, och tillvaron skulle då bli tryggare, mindre osäker och pressande.

   Naturligtvis finns det en mängd saker att ta ställning till och besluta vid ett eventuellt införande av en sådan basinkomst.
   De viktigaste nötterna att knäcka är nog:

   1) Är vi mogna? Går det att skapa en majoritet för att åtminstone införa det i begränsad omfattning på prov? Som t. ex. i Finland.

   2) Finansiering: Pengarna finns nog, men resurserna behöver omfördelas. Är vi beredda att stödja ett sådant beslut?
   En stor del av kostnaden kan täckas av de bidrag och stöd som betalas ut idag, och administrations- kostnaderna för de bidragen.
   Sedan måste det kläckas nya kloka idéer för finansieringen av en så stor reform.

   ”Kommer inte folk att sluta jobba då?”
   Basinkomströrelsens svar:
   1) Basinkomst innebär inte att någon måste sluta lönearbeta.

   2) Basinkomst baseras på värderingar om att människan är en aktiv varelse som vill bidra till samhället, oavsett om det är betalt eller ideellt arbete.

   3) Men det är upp till varje individ att välja hur mycket den vill lönearbeta.

   4) Idag tvingas de som saknar anställning till meningslösa och förnedrande åtgärder , samt tvingas söka lönearbeten som inte finns.

   6) Basinkomst ger möjlighet att tacka nej till direkt skadliga arbeten.

   Har det prövats någonstans?

   Ja. I Alaska, Brasilien, , Iran, Kenya, Kanada och USA med positiva effekter.
   Vårt grannland Finland har sedan årsskiftet 2016/17 haft det på prov, i begränsad omfattning.

   Mina egna undringar och tveksamheter inför införandet av en basinkomst:

   Är det realistiskt inom överskådlig framtid?

   Det är en totalt genomgripande förändring av rådande värderingar och syn på vad som förväntas av en för att man ska erhålla kontinuerlig utbetalning av en viss månatlig summa pengar.

   Skulle det öka risken för en närande och en tärande del?

   Eller skulle det istället minska klyftorna och orättvisorna i samhället?

   Kan det öka utsikterna för att fler mår bättre och kan bidra till bra och nyttiga saker, och att fler får möjlighet till att engagera sig i en demokratisk utveckling av samhället?

   Kan det på sikt leda till att vi får ett varmare, och mera mänskligt samhälle?

   Eller finns det en risk för att det istället kan medföra att ett stort antal personer ”åker snålskjuts” på ett allt mindre antal lönearbetare, som drar in skatt till staten?

   Det är många saker att tänka på, men frågan är ändå om vi inte är mogna för en förändring åt det här hållet i flera länder inom en snar framtid?
   Personligen tror jag att flera faktorer sammantaget kommer att framkalla ett behov av någon form av basinkomst/medborgarlön inom en inte alltför avlägsen framtid.

   Besvara ↓
   1. Ida L 10 april, 2018 kl 14:11

      Det är sant att det är många aspekter att tänka på, men i takt med att fler försök görs på olika platser i världen är det lättare att föra en diskussion som inte bara är hypotetisk. För i teorin kan nog de flesta hålla med om att det låter som en drömvärld, men att det är svårt att omsätta till praktiken och fortfarande få samhället att gå runt. Jag tror att en viktig del av diskussionen är att prata om vad det är folk är rädda att gå miste om rent konkret, vad som behövs för att samhället ska ”gå runt”. Vi har det rådande systemets ramar att förhålla oss till, basinkomst innebär självklart att vi går utanför dessa och istället skapa nya ramar. Jag håller med skeptikerna om att basinkomst medför en risk att tillväxten skulle kunna stanna av då fler skulle kunna välja bort lönearbete. Det är här vi behöver prata, är det nödvändigt att vi fortsätter höja lönearbete och ekonomisk tillväxt till skyarna? Jag tycker ju inte det, men jag tror att många skulle behöva fundera över de värderingar vi tar som en självklarhet. Detta för att inse att dagens system inte är det enda alternativet.
      / Ida

      Besvara ↓
6. Christian T 13 april, 2018 kl 11:42

   Hej jag har skickat kommentarer som inte publicerats

   Besvara ↓
7. Eva Jullia 16 maj, 2018 kl 23:46

   Min enda erfarenhet av arbetsförmedlingen är att gå på ett introduktionsmöte för de nyligen arbetslösa. Vi var tio-tolv personer i ett rum. Ett tag efter utsatt mötestid kom den ansvariga arbetsförmedlaren in i rummet. Hen hälsade eller presenterade sig inte utan inledde med att begära allas ID för att kunna bocka av på sin närvarolista. Efter det följde en föreläsning om alla kontrollfunktioner som vi hade att förhålla oss till, inklusive tillhörande straffskala för underlåtenhet att söka på rätt sätt vid rätt tid. Jag kände mig så smutsig när jag gick därifrån att jag prompt sa upp mig från a-kassa, avregistrerade mig från arbetsförmedlingen och hittade jobb på egen hand – väl medveten om att det var en lyx att ha möjligheten att ta den ekonomiska risken.

   Jag har också hört historier om de som fått väldigt fin hjälp på arbetsförmedlingen, jag menar inte att det är en ond institution – men jag tror ändå att min upplevelse är en smula symptomatisk för dagens jobbpolitik och synen på arbetslösa.

   Jag tror att det skulle vara en bra idé att införa basinkomst. Men jag tror att det skulle bli svårt då stora delar av dagens politik verkar utgå från en världsbild av människan som en varelse som allra helst vill smita från ansvar och inte bidra. Jag tror att det finns en viss andel av befolkningen som kan räknas in i en sådan kategori, men jag tror att det på det stora hela skulle göra att samhället skulle boostas av energin och kreativiteten hos alla de som idag är fast i onda spiraler där all deras energi går åt till att inte gå under av arbetet med att övertyga arbetsförmedling och/eller försäkringskassa om att de inte låtsas må dåligt eller undviker att söka jobb.

   Jag tror att de allra flesta vill bidra och känna att de är viktiga i en gemenskap; i ett samhällsbygge, men att synen på hur en måste vara för att bli godkänd som en resurs idag är så smal och oflexibel att många inte får plats.

   Det är för övrigt intressant hur en viss definierad sorts lönearbete i en viss mängs per dag och vecka tillerkänns ett så högt moraliskt värde medan tanken på att uppoffra personlig bekvämlighet för en långsiktigt hållbarare livsstil knappt kvalar in på skalan av gott-ont.

   Besvara ↓
8. Olof M 26 maj, 2018 kl 20:24

   Ett sent inlägg:

   Arbete har på många sätt i den politiska diskussionen kommit att behandlas som ett mål för samhället snarare än som något vi utför för att leva bra liv. Det är vad bland annat Nina Björkman tar upp och det är också en premiss för arbetskritikens grundfråga; varför arbetar vi inte mindre trots all den effektivisering all ny teknologi har lett till?

   Det genomgående vänster-politiska projektet idag är att försöka förena den traditionella välfärdsstaten, finansierad av skatt, med en konkurrenskraftig ekonomi för att hålla arbetslösheten nere och lönerna uppe. Från höger har det politiska projektet inspirerats av idén att marknaden på egen hand ska lösa samhällets problem och att anställning är lösningen på individers problem. Centralt för båda analyserna är att jobb ses som ett av samhällets viktigaste mål samt att de är väldigt begränsande rörande vad som diskuteras.

   Gällande prekariatet så tror jag analysen i sig kan vara användbar, men inte att det är en klass som kommer att förändra samhället genom att organisera sig. Dels för att personerna inom gruppen är så skilda åt att det skulle vara väldigt svårt att skapa tydlig känsla av klasstillhörighet och dels eftersom jag tror att de politiska idéer som krävs för att förändra samhället inte längre kan bygga på att en viss objektivt definierad grupp i samhället ska vara den revolutionära agenten utan snarare att tillräckligt många sluter upp bakom en revolutionerande vision.

   Basinkomst är ett exempel på ett ekonomiskt verktyg som hade kunnat vara en del av en sådan vision, mer abstrakt så borde samhället förändras från att erbjuda ett byråkratiskt skyddsnät som de allra mest utsatta människorna fastnar i, till ett tryggt golv att stå på. Vi bör emellertid fundera kring finansieringen; istället för att finansiera det genom skatt skulle ett alternativ vara att genom en investeringsbank långsamt investera i företag mot att få framtida utdelning från deras vinst. Genom detta skulle vi dels kunna stimulera ekonomin, dels uppmuntra grön teknologi och dels skapa ett gemensamt delägande av allt kapital på marknaden som efter hand genererade en allt större utdelning vilken vi sedan kan fördela jämt på alla medborgare. I början skulle summorna vara små, men i takt med att åren går skulle de växa och tillslut vara möjliga att leva på.

   Detta skulle dessutom få en utjämnande effekt på ekonomin utan att skapa en känsla av att detta sker på någons bekostnad. Snarare är det ju en samhällsekonomisk investering, dels på kort sikt för att stimulera ekonomin och hjälpa nya företag, och dels på lång sikt genom att skapa en ökad aggregerad efterfråga också bland arbetslösa, sjuka, pensionärer och så vidare.

   Besvara ↓
9. Idun W 30 maj, 2018 kl 21:53

   Vad är arbete?
   Jag har tänkt mycket på arbete och yrkestitlar. Att lönearbete blir en yrkesidentitet som påverkar vårt värde som människa. Jag kan heller inte låta bli att tänka på klass, hur arbeten fördelas därefter. Vilka som arbetar med vad. Det sägs att vi idag kan välja arbete efter våra intressen och att vi inte föds in i ett yrke. Men det kan jag inte hålla med om.
   Idag lever vi i ett tydligt servicesamhälle, där vi bland annat ”tack vare” EU:s rörlighet för varor och tjänster fått en mer avreglerad arbetsmarknad (t.ex. tillåtet med bemanningsföretag).
   Hur ser samhället ut och hur delar vi in människor? Jag skulle vilja säga att en idag är konkurrens-utsatt på arbetsmarknaden – den som accepterar lägst lön har störst chans till arbete. Självklart gäller det inte alla, överklassen och delar av medelklassen behöver inte sälja sin arbetskraft så som arbetarklassen och framförallt inte i samma utsträckning som underklassen (prekariatet). Vad blir konsekvenserna av detta?
   Jo bland annat så pressas lönerna nedåt p.ga. konkurrensen om jobben, temporära anställningar, vikarier som kompletterar behov, ingen trygghet överhuvudtaget. Detta i sin tur leder till stress, psykisk ohälsa, fler sjukskrivna. Samtidigt som sektorn är utsatt av politisk press som skriker sänk bidragen!!! Det blir istället varje människans ansvar att skaffa sig ett eget arbete och försörja sig till vilket pris som helst.
   Tänk om vi hade haft en mer säker och trygg arbetsmarknadspolitik och vad den skulle kunna göra med människor, med och utan arbete. Det är val i år och som vanligt (av naturliga skäl) är det alltid aktuellt att tala om jobb. Det är intressant tycker jag hur staten i vissa fall (om en tillhör rätt grupp människor) försöker påverka arbetsmarknaden i en viss riktning. Där staten via lagstiftning kan avgöra hur arbetsgivare och anställda ska agera. Det kan handla om arbetsmiljö, diskriminering eller arbetstider.
   Åtgärderna kan vara generella när syftet är att förhindra lång arbetslöshet. Det riktar sig till ”hela” arbetsmarknaden med vägledning, coachande, samtal, arbetsmarknadsutbildning som t.ex. praktik.
   Det skrämmer mig något enormt att det blir allt fler i den tredje sektorn, där otryggheten ökar.
   Det känns verkligen som allt blivit mer på allvar, en kan inte längre lita på att det finns hjälp att få, det finns inte något val än att verkligen försöka klara sig själv.

   Besvara ↓

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.