180219-180311
Under de tre kommande veckorna tar vi oss an det superaktuella temat Migration, flykt och solidaritet. Vi börjar temat med en överblick över flyktingsituationen i världen i stort. UNHCR:s årliga rapport om situationen för människor på flykt i världen, Global Trends 2016, visar att 65,6 miljoner människor var på flykt i slutet av 2016, jämfört med 59,5 miljoner bara två år tidigare tidigare. 2015 är det första gången som siffran överstiger 60 miljoner – det mänskliga lidandet är enormt. 65,6 miljoner på flykt omfattar:
- 22,5 miljoner flyktingar, som har flytt sitt hemland (den högsta siffran sedan början av 1990-talet)
- 40,3 miljoner internflyktingar, människor på flykt men som är kvar i sina hemländer.
- 2,8 miljoner människor som i slutet av 2016 väntade på beslut om asyl.
- 51% av alla flyktingar är barn och under 18 år.
I filmen här nedan presenteras delar av rapporten och vi får träffa några av de människor som är på flykt:
Uppgifter till temat
–> Läs huvudboken ”Bilal – på slavrutten till Europa” och artikeln ”Tiggeri och moraliska plikter”.
–> Ta del av materialet i temat – bilder, text, tv- och radioinslag.
–> Gör ett inlägg på temasidan enligt nedan:
> Fundera över: Hur ser det ut i din hemstad? Vilka organisationer finns det som engagerar sig i dessa frågor? Vilka har jobbat länge? Vilka initiativ och aktioner har du sett den senaste tiden?
> Ta kontakt med någon som har erfarenhet av flykt och migrationsfrågor, tex en person med egen erfarenhet av flykt eller en person som på något sätt engagerar sig för frågorna. Eller varför inte anmäla dig själv som volontär i något av alla de medborgarinitiativ som pågår på olika ställen i landet?
> Dela med dig av dina/era reflektioner från ert möte i ett inlägg på denna temasida. Skriv ditt inlägg i kommentarsfältet på denna sida senast onsdagen den 8 mars och kommentera minst tre av dina kurskamraters inlägg senast den 12 mars.
Inspirationsfrågor att ha med sig i läsningen av boken:
– Hur påverkar boken ”Bilal – på slavrutten till Europa” din förståelse av migration och människors drivkrafter att migrera?
– Kan en bok som ”Bilal – på slavrutten till Europa” bidra till förändring? Vad tror du?
– Hur kan vi bidra till ett öppet och solidariskt Europa?
– Vilken förändring är det som behövs anser du?
– Vad kan jag/vi göra för skillnad för att situationen för migranter och flyktingar i Sverige (och Europa) skall kunna förändras mot det bättre? Vad borde vi göra?
–> Dela även gärna med dig av dina reflektioner kring boken i kommentarsfältet nedan under läsningens gång!
Att läsa: Bilal – på slavrutten till Europa
I takt med att den internationella migrationen de senaste decennierna har ökat sluts gränser, byggs murar, förändras juridiken och även själva innebörden av flykting till ”illegal” invandring.
EUs gemensamma visumtvång för medborgare från i princip alla länder i världen som befinner sig i konflikt eller kränker mänskliga rättigheter har medfört att det enligt Amnesty idag inte finns några lagliga sätt att ta sig till EU för den som är i behov av skydd. Detta medför att tusentals människor varje år riskerar sina liv genom att i dåligt utrustade båtar försöka ta sig från bl.a. Nordafrika till Europa på grund av förföljelse, konflikt eller fattigdom. Enligt Fabrizio Gatti som har skrivit boken Bilal – på slavrutten till Europa (2013) överlever 12 % av dessa inte resan.
I detta tema läser vi tillsammans just Fabrizio Gattis bok: ”Bilal – på slavrutten till Europa” (2013), Celanders förlag.
Genom att följa tusentals människor i spåren på vägen till Europa tecknar Gatti en fasansfull bild över vägen mot ett modernt slaveri. Trots att många lämnar sina hem och familjer frivilligt för att söka sig en annan tillvaro och ett bättre liv, kan det som de kommer att utsättas för inte kallas annat än just slaveri. Europa, tvångstanken med sin våldsamma attraktionskraft, lockar med slavarbete för billiga varors skull.
Elisabeth Hjort skriver om boken i Svenska Dagbladet den 10 juni 2013:
”Bilal är en fruktansvärt bra bok, kanske den bästa. Kanske den mest akuta litterära dokumentation av en pågående katastrof som går att få tag på. De här sidorna ska jag bära med mig som en dov molvärk, en sorg. Det betyder inte att det är besvärligt att läsa dem. Gatti skriver ett högkvalitativt litterärt reportage. Det är levande miljöer som jag dras in i, en händelseutveckling som oavbrutet fascinerar. De människor som Gatti möter är så osannolika som bara människor kan vara, det är bättre än fiktion, större än alla påhitt jag just nu kan tänka mig.”
Här kan du lyssna på en intervju med Fabrizio Gatti.
Migration och om att dö på vägen
Fler människor än någonsin fattar idag ett beslut om att flytta från sitt hem. Till en annan del av det egna landet, till ett grannland eller till ett fjärran land. Orsakerna kan vara många – flykt från krig och förföljelse eller kanske på grund av miljökatastrofer och fattigdom. Sökandet efter ett arbete eller flykt från oroshärdar medför att många dör på väg till säkerheten. Medelhavet har blivit en riktig dödsfälla. Enligt Aftonbladet var 2016 det dödligaste året hittills med drygt 5 000 som drunknade. Jämfört med 3 800 förra året och 3 300 året innan. Även på andra håll i världen drabbas migranter när de försöker korsa gränser. Enligt IOM:s siffror har minst 230 sydamerikanska migranter dött i sina försök att korsa den mexikanska gränsen, bara under det första halvåret 2014. Även i haven mellan Indonesien och Australien dör många människor i sökandet efter en mer dräglig tillvaro. I Adenviken som ligger mellan Jemen och Somalia försvinner också många migranter.
Migration inom ett lands gränser är dock betydligt vanligare än den transnationella gränsöverskridande. Bland världens fattigaste befolkningar sker migration framförallt inom det egna landets gränser eller till andra närliggande utvecklingsländer.
Den svenska professorn i internationell hälsa som blivit världskänd för sina folkbildande föreläsningar kring global hälsa – Hans Rosling – dog tyvärr förra året och var en otroligt viktig röst för att synliggöra migrationsproblematiken. Här ser du ett klipp från sept 2015 där han pedagogiskt förklarar hur EU’s regelverk hindrar människor med asylrätt att ta sig till Europa på ett säkert sätt.
Sveriges nya migrationspolitik och kritiska röster
Den 20 juni 2016 antogs Sveriges nya lagstiftning kring asylrätten. Kortfattat innebär den nya lagen följande i fem punkter:
- Tillfälligt uppehållstillstånd införs som huvudregel för alla utom kvotflyktingar
- Skyddsbehövande i övrigt och särskilt ömmande omständigheter är inte längre skäl till uppehållstillstånd
- Rätten till anhöriginvandring begränsas kraftigt
- Försörjningskrav för all anhöriginvandring
- ID-kontroller och medicinsk åldersbedömning införs
Här kommer en del av Arena idés podd Människor och migration som avhandlar hur vi skulle kunna riva upp den nya lagstiftningen:
Migration verkar vara och bli en viktig valfråga runt om Europa och i Sverige. I ett annat avsnitt av Männisor och migration analyseras valet i Sverige 2018 och framförallt socialdemokraternas och LOs strategi kring migrationsfrågorn inför valrörelsen. Ni kan också titta på Katalys rapport Med integration som murbräcka.
Mer information om Sveriges migrationspolitik hittar du här:
http://www.migrationsinfo.se/regeringens-forslag-till-forandringar-av-den-svenska-asylpolitiken/
EU-migranter
Situationen med ett ökande antal EU migranter i Sverige medför att kommunala och statliga institutioners formuleringar om bemötande och medmänsklighet sätts på prov. För frivilliga organisationer och många enskilda är det självklart om än ibland svårt att handla solidariskt, och bemöta de mest akuta behoven hos människor vi vant oss att se dagligen.
Vi ser allt oftare Stadsmissionens och andra liknande organisationers arbete på gatorna och i Stockholm visar särskilt Klarakyrkan mitt i city prov på praktisk solidaritet genom att hålla erbjuda sovplats i kyrkan öppen varje natt. I över 30 år har nunnorna som bor och verkar i Alsike kloster utanför Uppsala tagit emot flyktingar. Familjer med barn har under perioder funnit sin fristad där medan myndigheter utrett. Asylgruppen i Malmö arbetar bl.a. med juridisk rådgivning och praktiskt stöd till asylsökande och personer som tvingats gömma sig. Genom opinionsbildning och utbildning arbetar asylgruppen också för en mer human och generös flyktingpolitik.
Ofta får vi höra att det är någon annan som ska ta tag i situationen med EU medborgare som tigger på våra gator. Känner ni igen frasen som följer: ”staten i migranternas hemland måste ta hand om sina egna medborgare, att ge till tiggare gör bara att stater slipper ifrån sitt ansvar”. Allt som oftast ställs dessa situationer emot varandra, dvs att ge till människor i nöd eller arbeta för att stater tar sitt ansvar och utvecklar välfärdssystem för alla. Men kan dessa ståndpunkter verkligen ställas mot varandra? Behöver vi inte som medmänniskor, organisationer, kommunala och statliga institutioner bemöta båda dessa problem. Att ge och samtidigt arbeta för strukturella förändringar, mot rasism och diskriminering och en välfärd för alla. Om detta filosoferar bl.a. Marcus Agnafors i artikeln ”Tiggeri & moraliska plikter”, Filosofisk tidsskrift, nr 3, 2014. Här kan du läsa den: Tiggeri & moraliska plikter.
Vellinge kommun försökte under 2017 förbjuda tiggeri på kommunens mark, men har fått backning för detta av Länsstyrelsen.
Bilder av migration
Den brasilianske fotografen Sebasiao Salgado gestaltar i boken ”Migrations” (2000), hur krig, naturkatastrofer, miljöförstöring och den ökande klyftan mellan fattiga och rika bidragit till ökande antal migranter. Under 7 år följer Salgado migranter i 35 olika länder och visar genom sina bilder på en värld där sociala och politiska omvandlingar delar upp världen i de som lever i överflöd och de som lever i nöd.
Se gärna fler av Salgados bilder och läs hans essäer i boken ”Migrations – humanity in transition”. Den är svår att få tag på men går att låna från ett fåtal bibliotek i Sverige.
På denna webbsida kan du se och läsa några av hans bilder och kortare texter. Tryck på I, II, III och VI för att se de 23 bilderna.
Inspiration till engagemang!
Fyra gymnasieskolor i Stockholm strejkar just nu mot utvisningen av en skolkamrat. Efter sju år i Sverige riskerar 18-åriga Jargalsaikhan att utvisas till Mongoliet. Skolkamraterna på Globala gymnasiet har dragit ihop en skolstrejk i protest mot Migrationsverkets beslut. Läs mer i DN’s artikel och klicka på bilden nedan för att komma till ett tv-inslag om strejken.
Vad kan vi göra här och nu? Här är tips på några organisationer som mobilisera aktivister i asylrättsfrågor:
Tillsammansskapet Förbundet Tillsammansskapet verkar för en rättvis och jämlik värld, där människor lever tillsammans i frihet och på lika villkor. Det gör de genom organisering.
FARR, Flyktinggruppernas riksråd, är en nationellt nätverk för flykting och asylrättgrupper. Om du vill veta mer och engagera dig i någon asylgrupp i den stad du bor, läs mer på FARR´s hemsida.
Kontrapunkt är ett kulturcentrum i malmö som under flyktingkrisen öppnade upp sina dörrar för de som behövede dygnet runt. Efter det har de engagerat sig mycket i EU-migratnternas situation i Malmö och har nu under vinterns nattöppet, för alla som behöver en fristad nattetid
Refugees welcome är en nationell organisation som jobbar med att förmedla/matcha bostad mellan nyanlända människor och människor som har en bostad i Sverige.
Aktion mot deportation är ett nätverk av personer och grupper som jobbar mot deportationer och utvisningar. Här kan du lyssna till tre aktivister i gruppen som pratar om sitt engagemang.
Asylstafetten är ett fristående initiativ som stöds av otaliga organisationer som driver på för en humanare flyktingpolitik. 2013 vandrade aktivisterna från Malmö till Stockholm och 2014 från Malmö till politikernas vecka i Almedalen på Gotland. Genom vandringarna vill de väcka uppmärksamhet och sätta fokus på dem som drabbas av den nuvarande flyktingpolitiken. Här kan du läsa en artikel om Abbas Ahmadi som är en av aktivisterna i asylstafetten. Och här är ett kort radioinslag från när de nådde fram till Visby sommaren 2014:
Här är ett fint poddinslag om asylstafetten och om att vara papperslös i Sverige:
Lycka till allihopa med läsandet och reflekterandet!
Anna
Bild från Refugees welcome manifestationen i Malmö söndagen den 13 september 2015
Som jag uppfattar situationen så är det ingen person som egentligen vill fly.
Så jag har några exempel på vad som kan påverka:
Stater som angrips ekonomiskt med t ex embargon t ex Irak och Ryssland.
Vilket gör att det blir fattigt och möjligen syftet är att folk ska starta revolution.
Jag har pratat med en person från Irak gällande varför kriget uppstod och han menade att det berodde på det ” svarta guldet ( olja ) ” . Officiellt att Irak hade massförstörelsevapen.
Alltså att efter flera år med hänsynslösa embargon så startades krig mot Irak.
Stater som öppet förtrycker oliktänkande som t ex Iran och Eritrea.
Jag har pratat med folk både från Iran och Eritrea och det kan handla om att kurder inte har de friheter de vill ha eller att man inte har politisk frihet i Iran och att de som styr Eritrea nu förtrycker och t ex vill tvinga folk att vara soldater då det är konflikt med flera närliggande stater och att det är så pass ofritt att det kan behövas tillstånd att åka till en annan stad.
Stater som öppet angriper andra stater vilket gör att folk från dessa stater behöver fly.
T ex afganistan då det officiella var att en person som påståtts varit med och planerarat ett terrorattentat alltså då angreps hela Afganistan och för att få med Sverige så anfördes att flickor inte fick gå i skolan.
Och att ta sig från sitt land till fred och frihet kan vara strapatsfyllt.
Väl här i Sverige är det inte alltid så smidigt att börja på nytt med bostad och studier eller arbete och att vår kultur i Sverige och antagligen hela norden som helhet kan vara ganska osocial och att det kan vara svårt att få vänner snabbt.
Sverige och hur officiella Sverige uppför sig är inte alltid så bra t ex vapenexport.
Köping och hur flyktingemottagandet fungerar här är nog som hela Sverige. Däremot förstår jag att t ex Malmö har haft svårigheter.
Anledningar att fundera på är överdrivet ekonomiskt giriga och överdrivet makthungriga.
Köping har språkcafe som uppskattas.
Hej Christian!
Jag tar fasta på det du skriver om att etablera sig i Sverige och att det kan vara svårt att lära känna människor i Sverige. Jag vet av egen erfarenhet att många verkligen upplever svenska som lite svåra att lära känna och att ofta blir de enda svenskar en känner de som en möter som sin lärare på SFI och andra myndighetspersoner. Tror dock verkligen att det finns massa möjligheter att mötas via föreningslivet i Sverige. Länstyrelsen har skjutit till pengar för att just föreningslivet ska kunna fylla en sådan funktion:
”Tidiga insatser avser insatser och aktiviteter riktade till män och kvinnor som är asylsökande eller som har uppehållstillstånd men bor kvar i Migrationsverkets anläggningsboenden i väntan på anvisning om kommunplacering. Insatser under asyltiden syftar till en bättre och snabbare etablering i samhälls- och arbetslivet. Det är viktigt att tiden då den enskilde befinner sig i asylprocessen kan tas tillvara och användas på ett meningsfullt sätt, bland annat för att korta vägarna till en framtida etablering för den som får uppehållstillstånd.
Läs mer om Länsstyrelsens uppdrag kring tidiga insatser för asylsökande här”
https://mip.org.se/verksamhet/tidiga-insatser-asylsokande-tia/
Jo jag håller med att föreningar är bra och jag har funderat på integration eller social samverkan och att intresse och att man vill göra något gör att integrationen eller den sociala samvaron kommer som en positiv följd.
Och att t ex arbetsförmedlingen som är så pass viktig eftersom att det är arbetsförmedlingen som pröjsar pengar till uppehälle under ” etableringsfasen ” som pågår två år efter uppehållstillstånd. Alltså att arbetsförmedlingen kan undvika att ” peka med hela handen ” vilket är vanligt irritationsmoment också när man inte flytt. Och att istället ha öppna och trevliga diskussioner också med fler parter som föreningar som kan nå längre än annars.
Hej Christian,
Jag tror inte heller att det är någon som vill fly, de flesta blir tvingade till det då otryggheten och riskerna med att stanna är för stora. Du reflekterar mycket på ett nationellt plan, där du verkar se problem i konflikter mellan olika intressen kring pengar och makt. Du tänker också kring hur Sverige som nation förhåller sig till situationen i andra länder, på ett sätt jag tolkar som att du förhåller dig kritisk till. Att läsa ditt inlägg väcker funderingar hos mig. Hur skulle du helst se att Sverige agerar kring internationella konflikter? Jag tänker att vad vi än tycker om konflikterna i sig, är det omöjligt att förneka att människor flyr undan krigen till bl.a. Sverige. Jag undrar därför, hur tänker du skulle vara det bästa tänkbara flyktingmottagandet? Gör du själv något för att underlätta för de som flyr hit?
Jag ställer lite följdfrågor för att jag är intresserad av vad du tänker och jag hoppas att du skulle vilja svara. 🙂
/ Ida
Vad jag menade med att man inte vill fly är att konflikter ska förebyggas och medlas. Och att jag uppfattar att det finns krafter som vill ha krig och att det går att få alla nöjda, också de som vill ha krig att de egentligen vill ha pengar eller makt och att de kan få det utan krig t ex. Apropå att Sverige inte agerar som jag vill så tycker jag att Sverige kan göra mer gällande medling och att Sverige som medlem i det internationella samfundet typ samsas med fler nationer och att de goda krafterna styr så att de som gjort och gör fel också kan trivas.
Alltså att inte acceptera att det startas krig.
Apropå att ha bra emottagande så behöver nog de som vill hjälpa få höra vad som behövs och det gäller också socialtjänsten och arbetsförmedlingen när de hjälper folk som inte flytt.
Apropå att personligen hjälpa folk som flytt så är jag inte med i någon organisation eller så men pratar jag med någon som flytt och jag kan ge något råd gällande samhället så har jag gjort det.
Hej!
En organisation som finns i Göteborg är Agape – frivilligorganisation till stöd för ensamkommande barn och ungdomar där jag har vänner som är volontärer och organisatörer. De har många olika slags aktiviteter för barn och ungdomar som i stort handlar om att kämpa för ett öppnare Sverige och Göteborg. Man kan också bli frivillig familj och ta emot ungdomar. De syns en del på Facebook och i manifestationer på stan om solidaritet och medmänslighet. Oroligt initativ med många eldsjälar och med ett arbete som dels ger väldigt mycket men också, för en del kan bli väldigt tungt på grund av hur situationen ser ut, att arbetet aldrig tar slut och att de är så ofattbara livsöden där människor kastas mellan hopp och förtvivlan konstant. En av mina vänner har nästan bränt ut sig i arbetet och varit stöd till så många familjer som förlorat allt och fått fruktansvärda besked.
Min pappa jobbar i ett annat, kyrkligt sammanhang, med gemenskapsträffar och bibelstudier för intresserade nyanlända. Där har det en slags storytelling-grupp där personer med olika bakgrund träffas och delar erfarenheter. Bland annat personer från Afganistan och Iran som flytt hit, delvis genom båtfärd. Min pappa berättade om hans nya vän David som i en överfull gummibåt (utan flytvästar) på väg att kapsejsa varit helt beredd på att dö och hade förenats med den tanken. Att han till och med tyckte det någonstans skulle vara befriande i jämförelse med flykten men att tillslut ändå en Italiensk patrullbåt kom och räddade dem..
Det finns ju oändligt med historier som den här och med så mycket smärta, som, (vilket verkar va ett återkommande inslag på mina inlägg) är svårt att ta till sig och riktigt förstå.. Där ger ju en bok som Bilal otroligt viktiga insikter om hur det ser ut och går till. Det jag hunnit läsa ur den nu (har varit tvungen att skumma delvis) är otroligt målande och gripande om alla olika slags människoöden. Frågan är hur en vidare bild och förtåelse kan komma ut till den breda massan (som inte naturligt tar steget och går med i en organisation). Jag har känslan av att i nyhetsrapportering på tv tex blir ju den här frågan om migrationen en bredvid flera andra trots att den borde ha större utrymme och är närme oss än vad vi kanske orkar/klarar av att inse?
Vilken inspirerande text, Hanna. Och hjärtskärande att höra om David. Jag tror det ligger mycket i det du säger att det är så mycket smärta involverat i de här frågorna att de flesta inte orkar ta in vad det egentligen handlar om.
Hej Hanna!
Blir inspirerad av att läsa om de två initiativen du väljer att lyfta. Att så många faktiskt brys sig och att det verkligen kan vara så läkande att få berätta sin berättelse och bli lyssnad på av andra i den.
Samtidigt så sorgligt att läsa din text och min spontana reaktion blir tyvärr också att tänka på alla dessa liv som krig och förtryck dödat. Och att sedan människor när de väl lyckats ta sig till en tryckare plats igen blir misshandlade av det migrationspolitiska spelet. Så många unga ensamkommande som tagit sitt liv i ren desperation när de förstått att de inte kommer få stanna i Sverige. Fruktansvärt är väl det ord som bäst beskriver detta. Och så sorgligt med din vän som höll på att bränna ut sig. Så vanligt, speciellt för alla de som engagerar sig i asylrättsfrågor. Hoppas att hen har hittat eller snart kommer att hitta tillbaka till sin livsenergi igen.
Hej Hanna,
Jag funderar också kring hur man når ut till dem som inte självmant engagerar sig för frågan. Olika organisationer och initiativ gör ett enormt värdefullt jobb, men olika krafter i samhället tycks streta emot. Jag upplever problematik kring hur flyktingfrågan porträtteras i media, hur det rapporteras omfattande när något nytt (katastrofalt) händer, för att uppmärksamheten nästa dag riktas mot något annat. Det blir som att man glömmer bort att krisen består även när kamerorna inte riktas ditåt. Jag tror att inte att det är ovanligt att möta kriser med en viss likgiltighet för att skydda sig själv, och jag tror att en lite annorlunda vinkling skulle kunna få fler att ta till sig den större bilden utan att känna sig helt maktlösa. Vi vill kunna känna att vi kan göra något, annars vänder man lätt dövörat till. Hur vi ska få media att rapportera ur en progressiv vinkel är ytterligare ett dilemma. Kanske har vi medborgarjournalistiken att ta till?
Tack för ett tänkvärt inlägg!
/ Ida
Ja, det borde rapporeras på ett bättre sätt om vad som görs o vad helt ”vanliga” människor kan göra. Inte bara ”hemska nyheter” igen och igen som porträtteras på samma sätt igen och igen.. Det borde bli typ folkligt att jobba ideellt om du förstår vad jag menar.. 😉
Jag har två vänner som jobbat som gode män till ensamkommande flyktingbarn – ungdomar som förutom de vanliga tonårsproblemen också måste hantera ensamheten i att vara utan familj eller nätverk, ett nytt språk, en ny kultur och en ständig väntan i spänning och rädsla över migrationsverkets beslut. Alla ungdomar mina vänner varit god man för har blivit åldersuppskrivna, även de som uppenbart för alla som känner dem inte kan ha fyllt 18. Jag hör desperation i samtalen med dessa vänner. Desperation över hur så unga personer har varit tvungna att genomlida sådana umbäranden. Desperation över att aldrig kunna få prata med samma socialsekreterare mer än en gång. Desperation över advokater som representerar så många ensamkommande att var och en inte blir mer än en siffra i statistiken för dem; ett rutinuppdrag. Desperation över metoderna för åldersbedömning. Desperation över att få kopia på det samtal de suttit med på på migrationsverket och inte känna igen någonting i texten – och fråga sig hur många gode män det finns som inte ens skulle läst och överklagat. Desperation över maktlösheten; över att vara en trygg person i en ung människas liv, men inte känna att det finns något att bidra med som i slutändan kommer att göra någon skillnad. Desperation över hur dåligt de här ungdomarna mår. Desperation över känslan att det bara är de som kämpar. De som bryr sig. De som blir arga. Ledsna.
Jag ser det också. Det är som att det finns en glasvägg mellan de som aktivt arbetar för en bättre behandling av migranter och de som inte vågar bry sig tillräckligt mycket – ljudet av protesterna når liksom aldrig riktigt fram.
I ”Bilal – på slavrutten till Europa” tycker jag det blir plågsamt tydligt vilken skillnad i människovärde som tillskrivs exempelvis en italienare och exempelvis en migrant från Afrika.
Eva Julia!
Ditt inlägg känns nästan som poesi. Att du lyckas gestalta något så brutalt och smärtsamt på ett så vackert sätt. Jag håller också med om att det verkligen finns en glasvägg, att vi är många som ser, men inte riktigt orkar ge oss in i arbetet. För att vi är rädda att det ska sluka oss helt och hållet. Och sen alla andra som helt duckar, som väljer att dra ner persiennerna helt längs den där glasväggen.
Hej Eva Julia,
Jag känner så mycket när jag läser ditt inlägg. Desperation är verkligen ett ord som fångar en av alla de känslor som väcks inom mig. En sorg finns i mitt bröst, men jag tror inte att jag fullt ut vågat möta den. Jag är rädd för vad den ska säga mig, att den ska vara så svart att benen ger vika under min tyngd. När orken ibland knappt finns till för att klara vardagen, har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle orka bära tyngden hela världens hemskheter. Jag glömmer ofta bort att en delad börda är lättare. Tanken att jag måste klara av mitt, innan jag kan hjälpa andra, är ofta alldeles för nära. För jag vet hur det känns att offra allt för någon som inte ger något tillbaks, och jag är oerhört rädd att det skulle hända igen. Att hitta en balans i vad jag klarar av, är min stora utmaning. Jag vill så mycket, men en rädsla håller mig tillbaks. Den börjar lätta mer och mer, och en dag hoppas jag att jag inte längre ska känna igen mig i den. Jag inser dock att jag aldrig kommer att vara färdig, komplett. Världen är redo att ta emot mig även med mina brister och svårigheter. Jag kan bidra med något ändå. Jag tror att många är rädda för att de inte kommer kunna vara som de där brinnande eldsjälarna de ser på TV. Att man är rädd att misslyckas och därför avstår. Jag är övertygad att det finns plats för oss alla i kampen för ett medmänskligt samhälle. Vi behöver inte vara rädda.
Tack för ditt starka inlägg!
/ Ida
Känner som du väldigt ofta..
Som flera skrivit bra inlägg och känner också desperationen över situationen och desperationen över hur lite kapacitet jag just nu känner att jag har i att ta mitt medmänskliga ansvar. (Som Ida också varit inne på)..
Desperationen som du skriver om på ett väldigt berörande sätt känner jag verkligen igen. Desperationen, och maktlösheten. Att bara stå och ”titta på” och inte kunna göra mer. Det är verkligen tungt och en kan inte bli annat än samhällsdeprimerad.
Men så träffar en ungdomarna, beundras över deras mod och deras vilja. Kämparglöden! Det är där jag hittat kraften när jag själv känt att allt är hopplöst.
Apropå att det finns regler gällande 18 års ålder så går det nog att ändra regler så att också de som flytt till Sverige och är över 18 år har samma regler som de som är under 18 år?
Jag tycker det Hans Rosling lyfter upp är någonting som borde diskuteras mer, och som vänstern borde ta fasta på. Dagens system är inte bara inhumant genom att tvinga flyktingar till långa resor och ett mottagande som kräver en onödig, omfattande och ofta kränkande och orättvis byråkratisk bedömning.
Jag hade önskat att vänstern (i en bred bemärkelse) började diskutera ett kvotflyktingsystem istället för att lägga det i händerna på högern. Med ett kvotflyktingsystem byggt på humanism (till skillnad från främlingsfientlighet i Danmark och nyliberalt hyckleri som i Kanada) hade vi kunnat hjälpa fler flyktingar, sett till så att kriterierna var mer rättvisa än kön, ekonomisk status och fysisk styrka, gjort resan hit säker, haft ett välplanerat mottagande, sparat in stora summor på onödig byråkrati och inte bidragit till omfattande kriminella strukturer.
Detta är nog kontroversiellt, dels för att frågan idag (i onödan anser jag) associeras med högern och dels för att det hade lett fram till ett uppbrott med och ifrågasättande av den så kallade ”asylrätten”; men det kan inte räcka som motivering att någonting står med i ett FN dokument, har blivit överenskommet på den eller den konferensen och så vidare – diskussionen måste utgå ifrån kritiskt ifrågasättande och etik.
Intressant Olof, jag hör gärna mer om hur du tänker. Måste inte ett system byggt på humanism ta hänsyn till någon sorts asylrätt – att personen i fråga kommer från ett sådant miserabelt ställe att det inte är etiskt att förvägra asyl? Och hur kan man i så fall bestämma kvoter?
Det är givetvis någonting som behöver diskuteras, och min förhoppning är att det är fler som diskuterar både detta och andra förslag, för vad som verkligen saknas från vänstern tycker jag till stor del är konkreta förslag på hur flyktingkrisen ska hanteras.
Vad gäller asylrätt så har jag alltid haft svårt för att se hur det egentligen ska fungera när nivåerna blir tillräckligt höga? Vad händer om fyra miljoner flyktingar har ”asylrätt” och bara Sverige respekterar den? Och var går gränsen för vad som är etiskt ”rätt” att förvägra? Är det rätt att förvägra människor som lever på svältgränsen (eller t.om svälter)? Vad bygger öht den etiken på?
Jag tycker att en etisk rimlig politik hade varit att erbjuda full transport hit och så gott mottagande vi förmår till så pass många personer att vår politik blir ett föredöme i världen; både sett till antalet och hur väl den lyckas.
Olof!
Är inte problemet egentligen den samma om vi ska få till ett kvotflyktingsystem, eller om vi ska försöka få till en jämn fördelning av de människor som kommer till Europa och söker asyl. Så länge vi inte lyckas få en majoritet för att driva den politiken, så kommer det vara svårt att hitta lösningar.
Jag förstår poängen med att människor har fått asyl redan när de kommer. Dels att slippa den farliga flykten, men också att slippa leva i ett långt vakum i väntant på asyl. Att komma hit och direkt kunna påbörja sitt nya liv, med vad en nu vill fylla det med.
Samtidigt kan vi ju inte säga till människor som vandrar för sina liv, att de inte får vandra. I desperation kommer ju detta fortsätta ske iallafall, tror jag.
Vi nekar väl redan nu människor, samtidigt som vi anstränger oss för att göra det så svårt som möjligt för dem – samtidigt som vi är med och bygger upp kriminella nätvker för ”verksamheten” att transportera människor hit (och till och med sälja ”historier”).
Vi kanske borde genomföra en övergångsfas, men om vi på sikt helt förändrar systemet till ett kvotsystem baserat på t.ex. UNESCO:s bedömningar så borde ju färre människor riskera livet för att ta sig hit.
Men även om det inte gör det så måste vi ju kunna ställa systemen emot varandra.
Att tvinga människor att riskera livet mot att inte göra det? Det senare är inte bara humanare utan (eftersom de inte behöver göra en sådan resa) också rättvisare sett till att alla ges (någorlunda) lika möjligheter, oavsett kön, ålder, sjukdom, pengar, osv.
Det ger oss mycket bättre möjligheter att planera mottagandet vilket gynnar både flyktingarna som kommer hit och, detta tror jag är väldigt viktigt, gör det lättare att visa hur oproblematisk en välfungerande flyktingpolitik kan vara vilket kommer att vara viktigt globalt för att fler länder ska gå samma väg.
Tänker du att i detta nya system ska ingen kunna söka asyl vid gränsen? Utan att en kan bara få asyl/komma till Sverige via kvotsystemet? Vem ska bestämma hur många som vi har möjlighet att ta emot?
Ursäkta sent inlägg, hela familjen ligger i influensa så det har varit svårt att hitta tid.
Jag pratade med en av mina ungdomar som flytt från Afghanistan hösten 2015 (kallar honom för M). Jag skriver ”mina”, för ungdomarna jag jobbade med innan min föräldraledighet ligger mig varmt om hjärtat.
M vistas idag olagligt i Sverige då han blivit uppskriven i ålder och fått avslag på sin asylansökan. I Afghanistan har han sin mamma som han inte haft kontakt med på väldigt länge. Han mår väldigt dåligt just nu och vet inte vad nästa steg ska bli. M flyttar runt ca varannan vecka mellan olika vänner. Han känner sig ensam och vilsen och vill bara känna trygghet. Jag frågade honom lite om hur han tycker det är i Sverige.
När vi pratades vid så gled vårt samtal in på medmänsklighet, ekonomi och ”tur”. M har flera gånger träffat på människor som trott att beslutet att lämna Afghanistan varit frivilligt, för att han ska ut och testa sina vingar. M är väldigt upprörd över okunskapen och har flera gånger varit i diskussioner med svenskar för att försöka få dom att förstå att så inte är fallet. Vi pratade om att människor på flykt har inte valt sitt liv. Alltså de har inte valt vilken nationalitet deras föräldrar ska ha och vilket land en föds i. De har inte heller valt sina politiker och det samhälle som de levt i. Ingenting av de har det kunnat bestämma eller styra över. Dom har fått ett liv som vilken svensk person som helst, förutom att vi svenskar hade ”tur” att födas i Sverige. Han känner också att när en pratar om människor som flytt från krig klumpas alla ihop som en grupp, att det nästan glöms bort att det är människor det handlar om. Han nämner bland annat nyhetsrapporteringar, när det nämns kring vad det kostar och att människor ska ”placeras ut” i olika länder så det blir en jämn fördelning. M funderar mycket kring medmänsklighet och känner att det finns till en viss gräns, men samtidigt ställs det hela tiden mot det ekonomiska samt lagar och regler. Länderna stänger gränser för människor som är i riktig kris och ingen vill ta hand om dom. Han förstår sig inte på beslutsfattarna och hur de kan ha en sådan annorlunda människosyn. Hur kan en inte vilja hjälpa människor på flykt? M är väldigt kunnig och gissar att det ”kostar mycket” och att det då blir ”svårt” att kunna förse människorna med de som behövs. Jag och M funderade mer kring om att en kan spara in pengar på massa annat istället och att det på så sätt skulle kunna finnas pengar till att hjälpa människor i nöd. M vet att det finns begränsat med pengar i världen, och att det finns en budget att följa och fördela efter den. Ändå tror han och jag att dessa miljonersmiljarder som hade kunnat hjälpa utsatta människor till ett bättre liv läggs på något annat. EU-politikernas löner? Deras måltider? Transportresor? Kontor?
M hade velat sett en rejäl granskning av hela pengasystemet hade en GARANTERAT hitta luckor som en skulle kunna göra något åt.
M är en stark person, och jag känner honom väl. Tack vare honom och hans vänner har jag fått tagit del av deras verklighet och fått möta personerna på riktigt. Det är ofta jag undrar hur svårt är det att förstå? Att ta in? Att känna för sina medmänniskor? Att visa förståelse, att lyssna till deras erfarenheter? Att lära av dom? Att hjälpas åt? Att ge och ta? För mig är det en självklarhet och det är det som medmänsklighet handlar om. Inte att göra motstånd, att hindra, att ignorera och se ner på andra människors rop på hjälp.
Vilken fin text, Idun! Hur mycket får medmänsklighet kosta (och hur mycket får annat kosta).
Idun!
Ja, hur mycket får ett människorliv kosta? Det är ju den sjuka frågan hela den här politiken kokar ner till.
Otroligt viktigt av din vän att förtydliga att flykten inte är ett val. Vi väljer inte de sammanhang och de kontexter vi föds in i och alla vill vi leva. Vi vill ha goda liv och har vi haft ”otur” att födas på fel ställe så finns det självklart ett driv att försöka hitta ett bättre liv och en möjlighet att överleva.
Jag håller också verkligen med om att varje enskild människa försvinner i det här samtalet. Se bara inledningen på det här temat, där vi helt plötsligt har reducerat alla dessa unika människoöden i siffran 65,6 miljoner människor. Jag tror ju dock att vi måste både visa på statistiken och lyfta enskilda människors erfarenheter och historier. Men nyhetsrapporteringen borde verkligen bli bättre på att synliggöra människorna bakom siffrorna och politikernas uttalanden. Jag tycker att det politiker och det politiska samtalet kring migration i Sverige idag visar på en mycket lite förståelse för hur migrationssituationen ser ut globalt. Det känns så futtigt att allt bara kretsar kring Sverige och typ hur synd det är om kommunerna och handläggarna på Migrationsverket. Nu raljerar jag lite, men jag saknar verkligen ett ledarskap som både kan tänka här och nu lokalt, men sedan också tar ett ansvar globalt och står upp för det.
Hej Idun,
Denna mening fastnar hos mig: ”M funderar mycket kring medmänsklighet och känner att det finns till en viss gräns, men samtidigt ställs det hela tiden mot det ekonomiska samt lagar och regler. ” Det talas mycket om medmänsklighet bland politiker, men i verkligheten syns inte många spår av detta. Jag är övertygad, precis som du och M, att om vi skulle granska hela systemet skulle vi finna alla resurser vi behöver för att ta hand om varenda flykting på jorden. Det känns ofta övermäktigt, att veta detta, men samtidigt se att de nödvändiga besluten aldrig tas. Politiker är rädda att väcka missnöje, man spelar fegt för att rädda sitt eget skinn. Vi lever i en tid där pengar och makt har större värde än människoliv. Det är en väldigt mörk tid, men vi är ändå många som skänker en strimma ljus. Jag har inget svar på alla dina frågor, men du ska veta att du inte är ensam i den här striden. Jag står vid din sida.
/ Ida
Mycket bra skrivet tycker jag o håller med om att det antagagligen alltid finns pengar/resurser egentligen bara så relativt beroende vad som sätter press på att det måste ske en förändring.. Och som du skriver hur kan man
inte vilja hjälpa människor på flykt? Som att inte situationen idag borde va anledning nog att snabbt frigöra resurser till akut hjälp..
Av någon anledning försvann mitt inlägg som jag skickade in förra veckan, jag vet inte riktigt vad det beror på och jag såg det först nu. Besvikelsen är stor att det blev så här, men jag hoppas att någon har tid att läsa mina reflektioner, även om de är långa. Lycka till med det nya temat!
*
Den här veckans tema har varit tungt. Hoppas jag fylldes av under föregående tema låter sig nästan besegras av de onda krafter som sveper över världen. Vi lever i en tid där mycket står på spel. Jag engagerar mig i politiska frågor inom RKU, där finner jag hopp. För att få en annan syn på flyktingsituationen i min hemstad bestämde jag möte med en bekant som är rektor på en skola i ett område där många nyanlända bor och går i skola. Jag fick ta del av hennes erfarenheter av integrationsarbetet i skolan och mötet med de som kommit till Norrköping som flyktingar. Vi diskuterade även segregationen i kommunen och vilka politiska åtgärder som skulle krävas för att förbättra situationen. Samtalet gick även in på situationen i Europa och världen i stort. Efter vårt möte har jag skrivit ner mina tankar, utifrån vår träff, från boken och materialet på plattformen.
Svensk migrationspolitik följer samma trender som den i resten av Europa. Vår regering menar att den tillfälliga lagen ska skapa andrum för svenskt flykting-mottagande, men jag tvivlar starkt på att det är rätt väg att gå. Absolut, migrationsströmmarna ökar trycket på svenska myndigheter och kommuner, men behovet att fly kommer inte minska.
Det är sorgligt att många inte är medvetna om vad den tillfälliga lagen innebär för de människor som har flytt. I media pratas det om en systemkollaps, hur mycket invandring tål Sverige? Rapporteringen verkar försöka bekräfta och rättfärdiga lagen, och mörka de faktiska konsekvenser som följer i form av otrygghet, svårighet till familjeåterförening och sämre integration. Lagen tycks flirta med främlingsfientliga värderingar och är i min åsikt inte förenlig med socialdemokratin. Är det en strategi för att locka över SD-väljare? Är det ett symptom på den allt mer konservativa politiska klimatet? Kanske är det båda.
Socialdemokraterna går till val på en plattform som talar om säkerhet ur den starka statens auktoritära perspektiv; polis, militär, gränser, våld och kriminalitet. Det låter inte som S i mina öron. Stängda gränser och skärpta asyllagar mitt i en flyktingkris är en extremt inhuman och självisk lösning, vi behöver en solidarisk och inkluderande migrationspolitik. LO:s valplattform känns mer förenlig med socialdemokratin, de ser att en stark välfärdsstat är nyckeln till trygghet, med satsningar på trygga jobb, skola, sjukvård, mer fördelningspolitik och stora investeringar i infrastruktur. Jag skulle gärna sett att S tog samma riktning som LO för en valplattform som resonerar med arbetare och kärnväljare. Det skulle även vara ett steg mot en mer human flyktingpolitik.
I kontrast till LO känns Moderaterna som ett skämt. De går till val på en migrationspolitik där man vill höja kraven, införa språktest och göra tillfälliga uppehållstillstånd till standard. Man vill införa en obligatorisk utbildning i samhällsorientering med indragna bidrag för den som inte deltar, detta med syftet att hjälpa migranter att ”komma in i vår svenska gemenskap, och Sverige är ingen kravlös gemenskap”. Det liknar skolgårds-mobbning; om inte du är eller gör som vi, får du inte vara med.
Jag drar paralleller till NVC och tänket kring bestraffning och belöning, krav och konsekvenser. Hot som motivation är en kortsiktig drivkraft; de överlägsna kontrollerar de underlägsna. Desperat greppar man tag i våldsbaserade sätt att styra samhället i den riktning som anses bäst, för att värna om Sverige och svenskar. Man upplever ett hot mot Sverige. Men fokuset är missriktat, de utmaningar vi står inför har inte sin rot i invandringen, och lösningen kan därför aldrig vara att försvara sig mot migration och försvåra integrationen.
Det är en myt att vårt samhälle inte skulle klara invandring. Jämfört med många andra nationer är Sverige väl rustade för oväntade händelser. Vi har potential till en fungerande välfärd, och det är där vi behöver fortsätta bygga vidare. Bristfällig integration är ett resultat av en försvagad välfärd. Jag är inte förvånad att systemet tycks rasa när vi sätts under hård press. Under lång tid har vinstjakten fått allt friare tyglar, ekonomisk tillväxt har setts som ett kvitto på framgång, både på ett individuellt plan och världssamhället i stort. Ett system som strävar efter ekonomisk vinst, som förlitar sig på fortsatt tillväxt imorgon, är ett sårbart system. Här planerar man inte långsiktigt, här är det kortsiktiga lösningar som gäller.
Det känns som att vi lever i någon sorts drömvärld med visionen att kurvan på något magiskt sätt ska stegra i all oändlighet. Alla utomstående problem blir därför ett hot mot detta. Här växer föreställningen fram om att vi måste fjärma oss från omvärlden och endast släppa in det som gynnar oss. Det är ett barnsligt sätt att föra politik. En rädslans politik. Bekämpa yttre hot. Satsningar på militär och gränskontroller. Kom inte hit och stör vår svenska idyll. Bort, bort, bort.
Jag tycker ändå att det är positivt att man insett att det finns rum för många förbättringar, att vi lever i ett samhälle med många brister. Misstaget ligger i hur vi förhåller oss till insikten om detta. Vi har ett val, varenda en av oss, inte bara politikerna. Visst går det att skylla på andra, leta efter fel utom oss när vi möter svårigheter. Vi kan lägga över skuld på någon annan, för visst kan det kännas skönt att avsäga sig ansvar när något gått snett. Men jag undrar, är det verkligen en mentalitet vi vill bygga ett samhälle på?
Jag säger inte att vi ska ta på oss skulden för andras misstag, att vi ska städa upp efter andra så att de kan fortsätta ställa till det. Jag pratar inte om en kollektiv bestraffning, eller en överföring av skuld. Jag pratar om ett kollektivt ansvar.
Jag skulle vilja berätta om en sak som hände i kollektivet där jag bor. I somras bodde en person där, som inte riktigt hade förstått det här med kollektivt ansvar. Ibland hade vi inte så bråttom med att plocka ur diskmaskinen, och det hände att smutsig disk hamnade i diskhon. En gång byggdes diskberget lite väl högt, och någonstans vid bergets fot gick ett glas sönder. När den här personen sedan märkte det, brusade irritationen upp i bröstet, men hen plockade ändå upp glasbitarna. Detta för att sedan slänga dem på golvet och sedan gå hemifrån. Överför det här beteendet på en politiker och vi är i stor fara.
I videon med Hans Rosling berättar han om hur Europa har utvecklat ett system som hindrar flyktingar att komma till Europa och utnyttja sin asylrätt. Enorma ansträngningar görs för att hindra människor från att komma hit. Men behovet att fly minskar inte för det, och resultatet blir istället allt farligare och dyrare flyktvägar. För de som flyr är belöningen som väntar mycket större än riskerna med resan.
Fabrizio Gatti fick möta konsekvenserna av detta öga mot öga. Hur folk blir plundrade och blir strandade på någon dammig bussterminal eller i läger med hemska levnadsförhållanden. Hur flickor tvingas sälja sina kroppar för en euro, hur sjukdomar, svält och törst skördar offer. Hur man packas ihop på fallfärdiga fordon, där komfort och säkerhet har lägsta prioritet. Hur misshandel, förnedring och underkastelse är vardagsmat.
Det gör ont i hela min kropp när jag försöker greppa den tillvaro de får utstå, och hur vi kan leva i en värld där detta får pågå. Människor offrar allt, för att försöka ta sig till Europa och vi motar bort dem med stängsel klädda med rakbladstråd. Europa pratar stolt om demokrati och mänskliga rättigheter, men var är de när vi mest behöver dem?
Dessutom använder Ryssland och Assad-regimen flyktingströmmarna som vapen för att knäcka Europa inifrån, och de gör det med framgång. Ett rubbat Europa med inre konflikter, är ett försvagat Europa. Ländernas ledare och befolkning har inte insett att ingen enskild nation sitter på lösningen till det här problemet, vi måste lösa det här tillsammans. Vi kan inte slänga glasbitarna på golvet och gå hemifrån. Vi kan inte avsäga oss ansvaret och vända blicken åt andra hållet. Vi är vår egen största fiende i det här. Enda sättet genom det här är med varandra.
Federica Mogherini understryker vikten av dialog och samarbete, och jag tror verkligen att det är vägen att gå. I sann NVC-anda säger hon: ”man har något gemensamt med alla och utifrån det kan man lägga pusslet”. Vi har samma grundläggande behov som Putin och Assad, tro det eller ej. Skillnaden ligger i vilka strategier vi väljer för att uppfylla dessa behov. Med soldater och bomber vinner vi inga segrar, i väpnade konflikter är alla parter förlorare. Sann fred kan vi nå först när vi förstår varandras känslor och de bakomliggande behoven, först då kan vi ta verkliga steg mot en värld i harmoni.
Wow! Vilket oerhört intressant inlägg. Migrationsfrågan ligger mig varmt om hjärtat och jag förstår hur du tänker. Du ser en helhet samtidigt som du resonerar ur olika perspektiv. Väldigt kul att läsa. 🙂
Jag tycker det är intressant med politikerna. De pratar åtgärder men vart är samtalen kring förebyggande arbete? Det saknar jag och hade gärna velat höra mer om. Som du skriver blir det skolgård-mobbing. Det jag också funderar kring är hur de kan ställa sådana direkta krav som att lära sig språket efter en vecka (okej, överdrivet men tankegången känns ändå igen) när en flytt över halva jordklotet och har massor att bearbeta själsligt. För att allt ska kunna flyta på behövs ju det grundläggande behoven, trygghet, mätt mage, en bostad. Att få veta att ”här kan jag pusta ut…” för att sedan kunna ta nästa steg i rätt riktning. Det känns som att kraven är så höga, först fly, sen ska du lära dig språket, samtidigt som du söker jobb på svenska, sen ska du vara social, lära känna det nya grannskapet och vara tacksam.
Men hur lätt är det egentligen när tryggheten saknas? Det tycker jag glöms bort, helt tiden.
Typ att politiker reagerar på medias agenda och vilka styr media?
Eftersom jag jag har bott i olika länder och därför klassas som ”expat” så har jag träffat väldigt många som har nära vänner och släktingar som behövt fly. Det e helt vedervärdigt och tanken på att det finns så många människor som lever under dom här förhållandena får mig att få ont i magen.
Två personer som jag pratat mycket med och som jobbar väldigt aktivt med flyktingfrågor i Amsterdam är Sahand Sahebvani. Hans föräldrar flydde från Iran och han jobbar mycket ute på skolor och i frivilligorganisationer med att öka kunskapen och resurserna till människor på flykt. Det som vi pratat mest om är hur lika vi är och hur det ställer till det. Alla vill vi rädda våran familj, alla vill vi att våra mor och far föräldrar ska få bra vård och vi vill alla gå säkra på gatan on nätterna. Ju mer rädda vi blir desto mer ser vi bara till oss själva och jag tror att det är det som händer runt om i världen just nu.
VI är skitskraja att våra familjemedlemmar inte ska få det tipptopp och i det glömmer vi bort att dom som vi objektifierar som hot mot vår familj också har kvaliteer, familjer, barn och barnbarn. Jag tror att i ett tryggt samhälle så är vi mer generösa, men just nu är världen rädd. Och i vår rädsla att hamna där dom som fly är, så blundar vi och kommer på långsiktiga lösningar.
Jag tror att om vi visste mer om de som flyr och var dom behöver skulle vi bli mer effektiva i sättet vi kan hjälpa dom på. Vi skulle kunna lyssna på flyktingar och ta hjälp av experter istället för att bråka om hur dåligt ställt VI har det.
Sist så vill jag dela en video med Sahand och Rafael. För att dom är så visa och fantastiska. En Iranier och en Israel som delar scen och erfarenheter: https://www.youtube.com/watch?v=4jI9I9ew_9Q