51 thoughts on “Rasismen i Sverige”

1. Eva Jullia 24 september, 2017 kl 18:10

   Detta ämne berörde mig djupt och det var svårt att koka ner alla tankar och känslor till en sammanhängande reflektion. Efter långt grubblande kokade det ner till två små reflektioner. En reflektion från mitt liv och en som handlar om språk.

   Reflektion 1
   Jag vill dela min upplevelse av att läsa en essä av Roxanne Gay. I Essän beskriver hon sina känslor kring filmen ”The Help”. Jag hade sett filmen och bara tyckt om den. Till och med så pass att jag köpt boken till min syster i present. Genom Roxannes text förvandlades min upplevelse av filmen totalt och jag fick hjälp att se vari min kulturella blindhet låg i relation till de svartas berättelse om frigörelse i den amerikanska södern. Det var omvälvande.

   Reflektion 2
   ”[…] rasismen kunde betraktas som en sjukdom som vi drar på oss via vår kultur. Han tänkte att eftersom rasismen är inlärd borde den också kunna läras av.]” (Konflikt, Sveriges radio, om grundaren till nätverket Anonyma rasister i USA.)

   Jag fastnar i frågan om språk i min reflektion. Jag tänker på ord. Jag tänker på tillfällen när någon säger ”det är bara ett ord”. Och jag känner att det är så fel. Och att det är så viktigt att alla förstår hur fel det är – ett ord är aldrig bara ett ord. Ett ord utan mening är inget ord, bara en rad med betydelselösa bokstäver och därmed helt ointressant i kommunikationssyfte. Språket kopplar ihop oss och skapar samhälle av individer. Att prata är att agera.

   Kalle eller Ahmed. Två namn tagna ur luften som skapar två olika bilder i huvudet på mig. Det är ingen slump. Ett ord är inte bara ett ord. Ett namn är inte bara ett namn. En döper inte sitt barn till Stalin. Eller till Bajs. även med argumentet ”men för mig betyder namnet Bajs oändlig kärlek”. För ordens betydelse är enbart relevanta i det kollektiva. Språket är på samma gång djupt personligt och ytterst kollektivt – det är en gemensam överenskommelse om meningsbärande byggstenar. Ordens betydelse måste vara kollektivt för att det ska gå att verkligen ha en konversation där den ena parten förstår vad den andra parten menar. Men ordens betydelse är inte heller statiskt – ord utvecklas organiskt med sina användare och påverkas till exempel av historiska händelser och samhällsfenomen och genom i vilken kontext de används.

   På det viset äger vi språket tillsammans. Och ansvarar för språket tillsammans. Vi kan till och med tillsammans välja att hitta på ett ord vi tycker fattas i språket. Det är visserligen en otroligt svår process eftersom så många invanda pratare måste övertygas och vi kan vara väldigt språkprotektionistiska till medvetna förändringar i språket. Men det går! Ta ”hen” till exempel. Hen kom till inte på grund av bristen på pronomen utan skapades aktivt som ett led i jämställdhetskampen. Idag används hen av journalister och av myndigheter och är väldigt utbrett också i dagligt tal. Och då är ändå pronomen något av det förändringströgaste i ett språk.

   Vi kan tillsammans komma överens om vilket samhälle vi vill leva i och genom språket kan vi skapa förändring i riktningen vi vill gå. Vi kan undvika att använda ord med hemska historiska konnotationer. Vi kan välja att som samhälle säga ifrån mot språkbruk som rasifierar. Vi kan markera mot lättjefulla språkövergrepp i vardagen. Vi kan flytta bort barnböcker med förlegat innehåll från barnhyllorna i biblioteken. Barnen blir inte olyckligare av det, men världen har potential att bli bättre. Om vi vill ha ett samhälle utan strukturell rasism är språket en viktig pusselbit.

   Jag tänker att vi som samhälle behöver vara ödmjuka och aldrig nedvärdera någon individs upplevelse av ett ord som kränkande. Vi som samhälle behöver komma ihåg att den priviligierade ofta är blind för sitt eget privilegium och det är viktigt att förstå det och att tolkningsföreträdet tillhör den individ i samhället som känner sig nedvärderad. Vi som samhälle behöver respektera allas lika värde också genom språket.

   Jag tänker att ett ord är inte bara ett ord. Vi behöver förstå det i relation till frågan om strukturell rasism. Vi behöver också förstå att det allra vardagligaste språkbruket också kan vara det mest förrädiska. Jag tänker att så länge diskussionen om namnet på chokladboll lever i många sammanhang oemotsagd så har vi inte kommit särskilt långt. Jag tänker att så länge det finns nyhetsvärde i att påpeka färgen på den nyvalda presidentens hud kommer den strukturella rasismen att leva.

   Besvara ↓
   1. Martin H 24 september, 2017 kl 21:35

      Jag håller med att chokladboll ska kallas för chokladboll (åtminstone i dagens samhälle, vem vet, vi kanske kommer att tycka andra saker i framtiden!) – även när det finns människor som säger att de inte störs av att det kallas för ’negerboll’. ’Min’ är att många fler känner sig obekväma när det ordet används omkring dem, och därför ska man visa ’hänsyn’, som vi gör i många andra situationer!

      Håller med dig också när du påpekar ’nyhetsvärden av att påpeka färgen på den nyvalda presidentens hud’ är en del av den strukturella rasismen som existerar i samhället. Detsamma gäller säkert när Sverige får sin första kvinnliga statsminister!

      Besvara ↓
   2. Martin H 25 september, 2017 kl 06:39

      Jag kom på fler saker som jag tycker Sverige behöver ta itu med när det gäller språkbruket – och det är ord som att åka svart, att jobba svart, etc. Jag är ganska säker att de här orden har uppstått som en motsats till ordet vit, som också tidigare varit förknippat med att vara ’ren’ – (’ren’ är också ett ord som är mycket laddat).

      Till och med ’blåögd’ för att betyda naiv (eller ’oskyldig’) bör utbytas.

      Det finns säkert fler.

      Besvara ↓
   3. Anna Angantyr Författare26 september, 2017 kl 13:49

      Jag tror precis som du Eva, att orden spelar stor roll. Det är med orden vi skapar vår förståelse av verkligheten. Det är med ord vi försöker förstå varandras tankar och tolka hur vi upplever händelser.

      Föreställningar om ras, lever också vidare som reella tankefigurer, hos oss alla och frågan är hur vi gör oss fria från dem. Handlar det bara om att ändra spåkbruk? Eller måste vi göra något mer?

      Besvara ↓
      1. Eva Jullia 28 september, 2017 kl 21:28

         Jag tror inte det finns en lösning, men jag tror att språket är ett mäktigt maktmedel. Och jag tror att om vi vill undersöka våra egna tankefigurer kring ras är språket ett bra ställe att börja.

         Besvara ↓
   4. Farida A 27 september, 2017 kl 10:22

      Hej Eva!

      Du tar upp flera intressanta punkter i ditt inlägg! som språk, tolkningsföreträde och nyhetsvärde.
      Dessa hänger ihop och säger väldigt mycket om hur långt vi har kommit i dag, även om alla kanske inte delar den offentliga opinionen.
      Det är flera faktorer som samverkar och då blir det lättare att förstå sig på strukturell rasism och hur det hänger ihop.
      Alla är en del av den strukturella rasism vare sig vi vill eller inte, som Selma sa i programmet Bildningsbyrån:
      det är viktigt att säga ifrån för annars upprätthåller du de rasistiska strukturerna som finns i samhället.
      Det är heller inte alltid lätt att säga ifrån och kanske upplevs som obekvämt i vissa situationer, men det går ju faktiskt att markera sig utan det nödvändigtvis ska leda till någon slags konfrontation.
      T ex språket som du tar upp i texten.
      Att använda ett tredje pronomen som hen bidrar på lång sikt till ett mer könsneutralt språkbruk.
      Chokladboll är och förblir en chokladboll, och varje gång någon säger chokladboll befästs uttrycket vilket stöter bort andra oönskade uttryck.

      Tack för ett intressant inlägg!

      Besvara ↓
   5. Stina S 1 oktober, 2017 kl 10:54

      Jag blir nyfiken på den där essän du pratar om, var hittar jag den? Jag har läst boken ”The Help” och tyckte om den. Har sett filmen också, den tyckte jag dock inte var lika bra.

      Jag håller med dig om att ett ord inte bara är ett ord. Det finns vissa på mitt jobb som använder ord klumpigt. Jag tycker inte det är okej, även om jag vet att de egentligen inte har ont uppsåt. Jag vill säga ifrån, men känner mig inte alltid tillräckligt stark för att göra det. Jag kan dock må väldigt dåligt över det och analysera mycket efteråt, vilket den som använde ordet säkerligen inte gör. De som mest skulle behöva kunskapen om var orden kommer ifrån är ju inte de som bryr sig om att ta reda på det.

      Besvara ↓
      1. Eva Jullia 13 oktober, 2017 kl 22:24

         Åh, jag missade att min referens ramlat bort :).

         Essän heter ”The Solace of Preparering Fried Foods and Other Quaint Remebrances from 1960s Mississippi: Thoughts om The Help” ur essäsamlingen ”Bad Feminist” av Roxane Gay.

         Besvara ↓
2. Martin H 24 september, 2017 kl 22:12

   Mina tankar efter att ha börjat läsa boken Rasismen i Sverige, och tittat/lyssnat på filmklipparna ovan:

   Eftersom jag är född 1971, har jag växt upp i England, under en tid då rasismen verkligen sattes under luppen – samtidigt som det kom ut många filmer om apartheidtiden i Syd Afrika. Det har kommit ut massvis med röster som jag är tacksam för, men ändå kan jag som vit människa inte riktigt känna och förstår hur det känns för någon som utsätts för rasistisk kränkning. Eller rättare sagt, det kan jag faktiskt, eftersom jag har också blivit bemött på ett rasistiskt sätt – åtminstone uppfattade jag att det var rasistiskt. Samtidigt vet jag hur det känns att utsätts för diskriminering, mobbning och kränkningar av olika slag!

   Jag är nog inte ensam om det.

   Jag tycker att vi (i våra samhällen) börjar närmar oss en punkt där vi kan diskutera saker som vi tidigare inte kunnat göra gällande rasismen, men vi är ändå inte där än enligt min uppfattning, och Sverige ligger kanske längre bort än vissa andra länder, främst USA och sedan England.

   Jag tycker också att ämnet ’rasismen’ är så känslofylld och laddad att vi som känslosamma människor faller lätt i våra automatiska känsloresponser, och hela kommunikationsprocessen som behöver ändras, blir väldigt svårt att ändra på.

   Det finns, enligt min åsikt, mycket stora förvirringar bland människor på vad som är eller inte är rasistiskt – och så kommer det alltid att vara – alltså, vem kan säga vad som är humor, och vad som inte är humor?

   Även när vi människor kommer överens om vad som är rasistiskt eller inte, så finns det minst två helt olika idéer om vad man bör i så fall göra – ska man ta bort det som är kränkande, ska man sopa det under mattan, ska man göra en stor grej av det hela, ska man behålla texten men skriver något under om hur våra värderingar har förändrats etc. etc. Det finns oändliga svar på en enkel fråga – och då blir det minsann inte lätt!

   Det som vi tycker upplever idag i Sverige, enligt min åsikt, är en stor röra och blandning av alla våra basala rädslor och farhågor – men det är viktigt att poängtera, tycker jag, att det inte betyder att man inte ska ta de här farhågorna på allvar!

   Gör vi det, börjar vi diskutera saker för att försöka komma framåt i diskussionen, så kommer vi som samhället att också göra det.

   Dock är det så att (som väldigt ofta) det finns människor som antingen inte är kapabla till det (att kommunicera för att försöka förstå varandra), eller som vill argumentera olika saker pga av sina egna intressen!

   Enligt min åsikt bör vi hantera ’migrationsfrågor’ och ’rasismen’ som helt olika saker för att komma vidare med de båda, även om de är djupt integrerade med varandra!

   Besvara ↓
   1. Anna Angantyr Författare26 september, 2017 kl 14:01

      Håller med dig om att rasismen och föreställningar om den andra, på många sätt hänger i hop med rädslor och skräck. Att de psykologiska aspekterna är viktiga. Frågan är ju då hur vi jobbar med den rädslan. Har du några bra exempel, eller idéer på hur det skulle kunna göras? Jag tycker detta är väldigt intressant.

      Jag undrar också hur vi ska kunna skilja rasismen från migrationen. I en allt rörligare värld, med knappa resurser, kommer dessa två frågor att påverka varandra. Har du några konkreta förslag på hur vi ska jobba mot rasismen i en diskussion och kring migrationsfrågor i en annan? Hur ser de samtalen ut?

      Tex. tänker jag kring arbetsmarknaden. där en ofta hör att invandrare inte vill jobba de lever på bidrag osv. Men det är sällan som det pratas om att den strukturella rasismen på arbetsmarknaden faktiskt stänker ute många människor från att jobba, det är inte ovilja som gör att människor inte jobbar. Det är brist på jobb och arbetsgivare som hellre väljer det välkända, det vita, som arbetare. Hur ska det arbetslösheten bland invandrare i Sverige kunna diskuteras, utan att väva in en diskussion om strukturell rasism? Hur ska vi hitta lösningar, om det inte finns med i problembeskrivningen?

      Besvara ↓
      1. Martin H 27 september, 2017 kl 06:25

         Ibland är det ovilja – och jag tror att vi måste titta närmare på det, och kunna erbjuda/hitta alternativa lösningar att tänka och gå framåt, för att individen ska börja känna att motviljan till att göra andra saker också har försvunnit.

         Med det menar jag, att vi har byggt upp ett samhälle som följer ’militärens’ tänk. Vi ska göra som vi är tillsagda, och om man inte vill göra på det viset som vi säger, så är du lat, eller en svikare/förrädare, etc.

         Det leder till tanken om ”enkla” jobb – och när man inte (’ens!’ , som några människor skulle säkert uttrycka det) vill göra sådana, då finns det inget hopp …

         Människan stämplas som ’oduglig’.

         Därför, skulle jag säga, att den strukturella rasismen finns på grund av vår brist på komplicerade tankar och kommunikation i våra samhällen, men att det här håller på att förändras pga av den digitala revolutionen som pågår – som någon annan har skrivit här, när det gäller Facebook och andra sociala medier etc.

         Vi håller på att äntligen ta nästa stegen framåt i vår civilisation, även om det kan kännas jätterörigt!

         Besvara ↓
         1. Farida A 27 september, 2017 kl 15:15

            Hej Martin!
            Jag håller med dig om att rasism och alla känslor som den väcker är förvirrande.
            Liksom Stina S skriver i sitt inlägg, ibland känns det som att vi har blivit bättre, men så händer något och då känns det bara hopplöst.

            Sista stycket i din text om att migration och rasism bör behandlas som två frågor fick mig att tänka på Alex Bengtssons text Hopp inte hat, i antologin Rasism i Sverige.

            Kevin var en person som tidigare inte var insatt i rasism, men plötsligt så vände det en dag och så småningom bildade han tillsammans med andra Frillesås Friendship. De ägnade sig inte åt själva debatten, alltså att vara för eller mot att nyanlända kommer till ”byn”, utan de la kraft på att organisera sig och diskuterade hur de ska välkomna de nya invånarna vilket blev en succé. Nu är de en del ax EXPOs Tillsammanskap, bedriver fritidsgårdsverksamhet och föreläser i skolor.

            Det är lätt att fastna i diskussionen och bli vilseledd av olika diskurser och teorier, och det kan i vissa fall leda till ”handlingsförlamning” men ibland räcker det med att bara göra något rent praktiskt för att det ska leda till förändring.
            I det här fallet var det lokal organisering, som började med att de startade en gilla- sida på fb för att välkomna de nya invånarna till Frillesås. Praktiskt, smart och enkelt!

            Besvara ↓
            1. Martin H 28 september, 2017 kl 05:52

               Håller med det du säger om att göra praktiska saker, men tycker samtidigt att det intellektuella hjälper också, för att det hjälper med att skapa och understödja ’mening’ hos individen som ’gör saker’.

               Vissa människor är också mer ’lagda’ åt tankar och filosoferande än andra människor – jag värderar inte på något sätt, utan menar att alla vi människor har olika färdigheter och intressen, och det är mycket bättre för samhället när vi stödjer så mycket som möjligt, hellre än att fokusera för mycket på några begränsade områden.

               Dock tycker jag att även den som säger sig inte vara intresserad av att ’tänka’, faktiskt har mycket att tjäna på att faktiskt göra det, även om det kan verka skrämmande!

               Men, att kunna kontrollera sina egna tankar är ännu viktigare!
      2. Martin H 30 september, 2017 kl 19:18

         Konkreta förslag på hur vi (samhället) ska jobba mot rasism, är att lägga pengar och stödja insatser som förespråkar inkluderande aktiviteter i samhället. Satsa pengar på inkluderande projekt som ökar positivism och välmående bland deltagarna.

         I princip, allt som skapar glädje åt så många som möjligt, kommer att hjälpa till i fajten mot rasism.

         Konkreta förslag gällande migrationsfrågor – är att stödja och utveckla utbildningsmöjligheterna för nyanlända. Att hjälpa flyktingar kommer ’in i det svenska samhället’ kommer att bidra till ökad förståelse bland oss andra i samhället.

         Besvara ↓
3. Christian T 26 september, 2017 kl 11:28

   1 Som jag uppfattar det så handlar det inte om vem som definierar utan att det istället är viktigt att inte diskriminera vem man än är och vem man än har med att göra men att alla inte måste umgås med alla men alla ska få umgås med de som vill
   2 Samhället kan vara olika bra att vara inkluderande och det gäller inte bara rasism.
   Kanske att rasism kan vara som mobbing vilket är min mening.
   Samhälleligt att när det är ”fattigt” eller media säger att det är fattigt fast det inte är det och att det är snedfördelat med flit eller inte antagligen med flit. Då kan det vara en deppig stämning och att som övningen 9 stolar åt 10 personer som är deppig och onödig eftersom man kan fördela så att alla trivs men de få personer som styr samhället verkar inte vilja det och en teori kan vara att de inte känner sig rika när inte det finns folk som är fattiga ja sjukt jag vet det finns säkert fler teorier ni kanske har någon?
   3 de som gjort rasistiska handlingar får ta ansvar för detta personligen och när samhällsinstitutioner som t ex svensaka staten inte uppfört sig som t ex gentemot samer som kanske ska ha en sanningskommission snart så får de samhällsintitutionerna positivt medverka och det är bra att lära sig från historien och att skämmas så att det inte händer igen
   4 positivt att engagera så att folk som inte själva är drabbade står upp som kan vara en teknik att hantera mobbing ( exempel att 10 personer 1 mobbar 1 annan och 8 är åskådare att de personer som är åskådare har ett ansvar för gruppen som är lättare att ta eftersom de inte är utsatta ) jag vet att ibland är det fler som mobbar och det handlar som det verkar om att det är en starkare part som vinner på att ”angripa” och att de som inte är angripna inte vet vad de ska göra och det är något att öva på. Detta finns som jag minns i Freinetpedagogiken och kanske att det finns fler varianter. Det är något angeläget åt alla. Det är oftast ”vänsterorienterade” som kämpar mot rasism och annat orättvist och odemokratiskt men i debatten kan allt vänster om socialdemokraterna klistras ihop med totalitära stater utan att debattledaren säger ifrån eller att det framförs något argument till varför.

   Besvara ↓
   1. Anna Angantyr Författare26 september, 2017 kl 14:02

      Jag tänker att upplevelser av rasism och mobbing hos den enskilda individen kan vara lika. Men att skillnaden med rasismen, är att den backas upp av ett helt strukturellt system. Som på många plan utestänger och missgynnar vissa människor bara pga hur deras kroppar ser ut, medan andra kroppar (de vita, ljushyade, blåögda) på olika sätt får fördelar och försprång, utan att på individnivå gjort något alls för att förtjäna detta, eller för den delen bett om det.

      Besvara ↓
4. Stina S 26 september, 2017 kl 20:01

   Det som slår mig när jag läser, lyssnar och tittar på materialet är att vi måste prata mycket mer om vardagsrasismen, det som är här och nu.

   I skolan är det mycket fokus på historia, vi läser om Förintelsen och Medborgarrättsrörelsen, vilket är bra, men jag tycker kopplingen till nutiden saknas. Detta kan förstås ha ändrats sedan jag gick i skolan, men vad jag minns pratades det inte mycket om den strukturella rasismen som finns i samhället.

   Det är så himla viktigt att vi lär oss om både historien, nutiden och kopplingen mellan dessa. Vi måste prata om det i skolan, på arbetsplatser, i sociala medier… överallt!

   Till exempel tycker jag det borde vara självklar kunskap varför n-ordet inte bör användas, men så ser det inte ut idag, det märker jag till exempel på min arbetsplats. Jag minns även en diskussion jag hade med klasskompisar i gymnasiet (för ca 15 år sedan), de hade ingen som helst förståelse för ordets historiska kontext. Jag tycker kanske inte att jag som jämnårig elev borde vara den första de hör det från, det borde vara föräldrar och lärare som lär ut sådana grundläggande saker.

   Ibland känns det som att vi går mot en större medvetenhet i samhället och ibland verkar det vara precis tvärtom. En stor fara tror jag är alla ”filterbubblor” som finns idag. Vi rör oss sällan utanför våra bubblor utan läser, tittar och lyssnar bara på de som är precis som oss gällande åsikter, erfarenheter och livssituation.

   Häromdagen såg jag dokumentären ”Welcome to Gunnarsbyn” på SVT och den väckte många tankar hos mig. I dokumentärfilmen får vi bland annat följa en äldre man som är Sverigedemokrat och inte är så glad över att det ska komma 50 flyktingar till den lilla byn med 150 invånare. När de väl har bott där ett tag mjuknar han och konstaterar att han inte har upplevt något negativt. Han fixar fiskekort till dem och bekymrar sig över att de inte har några varma skor.

   Det här exemplet tror jag säger ganska mycket om så kallade ”främlingsfientliga”. Alla är inte hatiska, många är däremot skeptiska och rädda för det som de inte känner till. Alla är vi ganska vanliga människor trots allt, vilket visar sig när vi hamnar i samma by, på samma skola eller samma arbetsplats. Därför borde vi skapa fler mötesplatser, vi borde försöka spräcka de där bubblorna och prata med varandra. Vänstermänniskor och högermänniskor, muslimer och kristna, invandrare och infödda svenskar. Jag vet inte hur det ska gå till, men jag tror det är det bästa sättet att motverka rasism.

   Besvara ↓
   1. Hanna Falk 26 september, 2017 kl 21:57

      Hej!
      Tycker det ligger mycket i det om våra bubblor som du beskriver och hur låsta tankarna vi blir av dem. (Läste någonstans att det ofta är en väldigt stor del av just de tankar vi tänker idag som är exakt samma som vi tänkte igår). Som att trots vår globaliserade samtid med allt vad den innebär kan vi ändå välja att leva ganska begränsade och filtrerade liv i dessa bubblor utan någon egentlig känsla av att vara en världsmedborgare. Att med en sån begränsad tillvaro också missa sjukt många möjligheter till exempel möten med nya människor m.m.

      Besvara ↓
   2. Martin H 27 september, 2017 kl 05:54

      Bra skrivet! Håller med dig om ’filterbubblorna’, och tänker att det är även svårt och obekvämt för oss som människor att våga öppna vår intellekt till de här utmanande tankar. Vissa menar att det ska var obekvämt, men jag vet inte om det är nyttigt för människan om det ger så mycket smärta att bara paralysera. Men att utmana sig själv verkar vara något bra – om man mår bra och känner sig stark inför det som kommer att utmana dig.

      Det jag tycker jag insett och förstått är att som människa kan man inte vara stark hela tiden – men att det hjälper samhället framåt när vi som är starka, kan hjälpa till, visa oss som starka, och hjälpa ’bära’ samhället framåt.

      Besvara ↓
   3. Eva Jullia 28 september, 2017 kl 21:47

      Jag håller med om att det inte minst genom materialet vi läst framgår hur ofta och lätt rasistiska situationer (kommentarer etc) viftas bort för att de upplevs som triviala av omgivningen. Kanske är det så att vi alla har varit i situationer där vi inte förrän i efterhand insett att något skavde och frågat oss själva ”varför sa jag ingenting”?. Det får mig att tänka på organisationen ”Civilkurage i vardagen” som träffas och aktivt tränar sig i hur en agerar med civilkurage i olika situationer. Det tycker jag är en sån himla bra idé.

      Jag håller också med om att kopplingen till nutiden på ett problematiserande sätt är en väldigt viktig del av historie/samhällsundervisningen i skolan.

      Besvara ↓
      1. Stina S 1 oktober, 2017 kl 11:02

         Ja, det låter väldigt bra med en sådan organisation! Jag känner själv att jag skulle behöva träna upp mitt civilkurage.

         Ibland blir jag liksom så paff av situationen som uppkommer att det är omöjligt att komma på vad jag ska säga där och då. Efteråt kommer jag dock på massa saker jag hade velat säga.

         Besvara ↓
         1. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 11:01

            ”Vi tycker olika” ”Jag håller inte med dig” Jag försöker att bara öva mig att säga just det, även om min arsenal sedan med argument, eller ”smartheter” inte alls är påkopplad. Tänker som ni att varje gånge en lyckas säga iallafall någonting, så ökar ens förmåga att göra det nästa gång. Det blir lättare och lättare.

            Tänker också att vi kanske också i efterhand kan öva. Att tankarna som man kom på i efterhand inte bara blir tankar, utan att en kan be en kompis eller familjemedlem att lyssna på det en vill säga och säga det just högt. Prova olika tonlägen, olika uttryck. Vad händer med mig? Vad händer med den som lyssnar?

            Besvara ↓
   4. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 11:07

      Jag håller med om att det inte borde vara du som ger den historiska bakgrunden till varför n-ordet är djupt problematiskt och rasistiskt. Samtidigt tänker jag att det är ju just så. Vi behöver skola varandra. Vi kan inte vänta på att någon annan borde ta sitt ansvar. Vi behöver dela med oss av våra kunskaper, våra erfarenheter, sätta ord på varför rasistiska föreställningar och praktiker hela tiden reproduceras och varför det är utestängande och skadande. Det är tyvärr ingen annan som kommer göra det. Jag tänker själv som vit, att det dessutom ligger ett extra ansvar på mig som anti-rasist, att faktiskt ta dessa samtal. Så att de som är måltavla för rasismen, både den ideologiska och den strukturella, emellanåt kan få vila.

      Besvara ↓
5. Hanna Falk 26 september, 2017 kl 21:46

   Ras som social verklighet.

   För en del av befolkningen (som om historien sett annorlunda ut kunnat vara vilken ”del” som helst) så gäller andra premisser och förutsättningar. En socialt konstruerad maktordning som avspeglar sig på många olika sätt. Som de pratar om i filmen Raskortet handlar det väl om makt på olika sätt. Maktpositionen av att (som tidigare i historien) en människa säger sig äga en annan människa och allt som det (koloniala) arvet medför. En egentligen för mig tillsynes slumpmässig ordning som fortsatt är högst närvarande och får förödande konsekvenser. Som också beskrivs i filmen, hur den är synlig (om en vill se den) i vardagen i allra högsta grad vid sidan om de mer uppenbara och högljudda rasistiska rörelserna. Det är svårt att säga vilken aspekt av rasismen som har störst negativ inverkan på oss på lång sikt.

   Leder den dolda vardagsrasismen i våra samhällen i Sverige indirekt (och direkt?) till starkare sammansvetsning i rasistiska rörelser? Och hur kan det bli möjligt att mer tydligt se det sambandet? Om vi hela tiden medvetet (och omedvetet) upprätthåller en vi-dom position baserat på hudfärg/ursprung i alla slags vardagliga situationer som lek i skolan/arbetsmarknad/dejtingscen – hur ska vi då kunna undvika att partier som SD får mer fäste?

   Jag känner igen (och tror att alla på ett eller annat sätt) också känner igen den rasism som beskrivs i t.ex. filmen Raskortet, olika former av mobbning, utfrysning, övergrepp och hot. Men som också diskuteras i boken Rasismen i Sverige är det svårt (att som etniskt svensk) på riktigt kunna sätta sig in i den verklighet som beskrivs. Eller som Ylva Habel tar upp i artikeln Den svenska vithetens blinda fläck – där hon hänvisar till Katarina Schoughs historiska förklaringar till att vi inte kan och vill acceptera närvaron av rasdiskrimineringen i vårt vardagsklimat.

   Det är skrämmande hur något kan vara högst närvarande och extremt förödande för en person och nästan ibland helt osynligt för en annan i samma land. Att, som också diskuteras i radioprogrammet Konflikt, hur vardagsrasismen ibland är synlig på de mest subtila och omedvetna sätt. Som Nazar Akrami (docent vid Uppsala Universitet) beskriver kan handla om kroppsspråk, attityd, minspel på ett negativt sätt gentemot en person med annan etnisk bakgrund än en själv trots att en säger sig vara anti-rasist.

   Svårt o tungt ämne o väcker många funderingar om varför så negativa beteenden upprätthålls och förs vidare och i perioder i historien (och nu på många håll) också växer sig starkare. Hoppfullt såklart med det positiva motstånd som finns och jag frågar mig också hur en kan göra mer, komma åt mer områden av den här frågan och göra den synlig på ett tydligt sätt för fler delar av befolkningen. Alltså inte bara de som redan har intresse för aktivism och som skaffat sig en mer öppen världsbild. För i slutändan så kanske det till stor del handlar om okunskap?

   Besvara ↓
   1. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 11:20

      ”Leder den dolda vardagsrasismen i våra samhällen i Sverige indirekt (och direkt?) till starkare sammansvetsning i rasistiska rörelser? Och hur kan det bli möjligt att mer tydligt se det sambandet?”

      Jag tänker att dold rasism, kanske inte gör det. Dock jag tycker det har blivit tydligt att uttalad rasism, ett mer offentligt tal om vi-dom, ”invandraren” som någon annan, leder till att fler lever ut sin rasism. Att helt fräckt läcka ut sin rasism: Att på bussen skrika: ”Åk hem” och ännu värre saker till barn som rasifieras som icke-vita, att rycka av kvinnors hijab på gatan, att spotta och sparka på romer som sitter helt stilla och ber om pengar. Denna typ av våldshandling eskalerade efter SD växte så enormt i förra valet. Jag tyckte det var tydligt att det hade givits något slags grönt ljus, att agera på sina rasistiska tankar.

      Normaliseringen av rasismen, tar fart. Plötsligt är SDs migrationspolitik något som alla i riksdagen, utom c och v, skriver under på. Nazister demonstrerar utan tillstånd med nazistsymboler, uniform och sjuka slagord och polisen gör ingenting. Så glädjande med det folkliga motståndet nu i helgen. Att så många, faktiskt stoppade nazisterna. Hoppfullt, tycker jag.

      Besvara ↓
6. Farida A 26 september, 2017 kl 21:50

   I filmen Raskortet, berättar Astrid Assefa om det koloniala tänkandet och hur det har påverkat Sveriges självbild. Trots Sveriges inblandning i slavhandeln, rasbiologi och andra världskriget finns det en utspridd omedvetenhet om denna fakta.

   Vi har ju inte varit en stormakt som Belgien, Franrike eller Storbritannien, är inte alltför sällan förekommande tankar bland unga elever i Sverige. Historia, som vi får lära oss i grundskolan och på gymnasiet berättar inte hela sanningen utan plockar ut delar av den och är ofta förenlig med den samhällspolitik som bedrivs i dag.

   Jag fick exempelvis aldrig lära mig att Carl von Linne, delade in människor i olika grupper utifrån det som då kallades för ras. Den världskända och hyllade biologen la grunden för det som senare kom att kallas för rasbiologi. Trots alla historiska belägg samt den rasism som fortfarande florerar i det svenska samhället är det många som blundar för det.

   N- ordet, kanske inte uppfattas som ett kränkande uttryck om du själv aldrig har blivit kallad för det, och än mindre om du inte känner till hela historien bakom detta skällsord. Det blir så lätt att peka finger på Amerika och säga: Men vi har aldrig haft ett segregerat samhälle som dom därborta och på spanska betyder neger svart, det är namnet på en färg. Så kan det låta om du inte vet att Sverige har bedrivit slavhandel eller att Spanien var Europas första så kallade rasstat, som delade in människor utifrån territorium, blodet (ras) och tro, vilket även Mattias Gardell berättar om i Bildningsbyråns första avsnitt.

   Rasismen har en lång historia i lilla Sverige och vårt samhälle genomsyras fortfarande av den. Vardagsrasismen är en av de vanligaste formerna och många bär på erfarenheter som kan återkopplas till rasism som människor möter i vardagen. Det är situationer där människor uppvisar rasistiska fördomar om olika människor. Trots detta vardagsfenomen, trots statistik och vetenskapligt utförda analyser och studier som bevisar att rasism fortfarande existerar är det ”en främmande verklighet som folk inte kan relatera till”, precis som Raymond Peroti säger i Raskortet.

   Varför förekommer då kränkande skämt och uttryck om minoriteter i Sverige?

   Min mormor som är född på tidigt 30- tal berättade att under hennes uppväxt fanns ett uttryck som löd: Är du inte svensk? Det var ett sätt att markera att någon betedde sig märkligt, alltså icke- svenskt. I dag, är det inte ett vardagligt uttryck och det finns säkert många fler utmärkande uttryck, men det fick mig att tänka på hur Sverige en gång i tiden definierade svenskhet. Den här uppfattningen finns fortfarande men används oftast inte som ett uttryck för något avvikande. Det är vanligare att folk säger: Är du inte klok? Tyvärr, förknippas det som uppfattas som klokhet med sociala faktorer som utseende, härkomst och klass. Som psykologen Nazar Akram säger i radioprogrammet Konflikt, ”misstaget är att tänka kategori”.

   Att läsa gamla skolböcker och litteratur speglar tydligt hur vi förr i tiden kategoriserade människor runt om i världen. Ursrpungsbefolkningen i Nordamerika kallas än för indianer. Kurder har tidigare kallats för bergsturkar, folkgrupper från södra Irak beskrevs som träskaraber och muslimer har länge nämnts som muhammedaner.

   Utbildningsprogram som Bildninsgsbyrån, P1 Konflikt med flera är viktiga, men problemet är att alla inte tar del av innehållet eftersom det är frivilligt att lyssna på och kanske inte ens känner till att dessa program finns. Personligen anser jag att skolböckerna bör granskas och bytas ut regelbundet, men det finns inte tillräcklig med resurser för det. Det var i alla fall vad jag fick höra som tonåring när jag klagade på att religionsboken skildrade en skev bild av islam.

   Jag tror att det är upp till staten, regeringen, kommunen och diverse skolledningar att bestämma hur vi diskuterar och motarbetar rasism. Något jag tycker har varit ett bra hjälpmedel för att bilda människor om fördomar och rasism är sociala medier och populärkultur. Dessa källor är också samtidigt bovar som producerar stereotyper vilket generar till fördomar om olika människor, men personligen upplever jag att det numera finns ett urval av populära tv- serier och konton på Facebook, Instagram, Twitter som är bra källor för den som vill få en djupare inblick.

   Jag tror att BLM har fått ett stort internationellt genomslag på grund av sociala medier. Via dessa källor har jag även lärt mig mer om feminismer, HBTQ- rörelser, och andra minoriteters historia som till exempel assyriska och sefardiska anslutningskonton, och även så mycket mer! Fast jag gör detta av rent intresse och råkar vara en instagramnörd som älskar att följa nya konton och gilla bilder och inlägg.

   Talutrymmet har vidgats i samband med internet och sociala medier. Mina åsikter kanske ignorerades i klassrummet men numera kan jag göra mig hörd i andra rum med likasinnade eller åtminstone där folk är mottagliga för annan fakta mer än den som vi blev indoktrinerade i som barn.
   Fenomen som Fake News sätter sidor som Facebook under press när nya fakta om valfusk och olagliga samarbeten avslöjas, och det innebär att snaran kommer dras åt. Sociala medier och internetbruk bör införas som skolämne precis som källkritik är en del av undervisningen. Det räcker inte med att lära sig att tänka källkritiskt utan vi måste förstå hur vi ska vara det i praktiken, och det är väl i sin rätta tid att få lära sig vara det nu, i digitaliseringens era.

   Besvara ↓
   1. Eva Jullia 28 september, 2017 kl 22:04

      Det som fastnade mest i mig med din text är det du säger om att det är jättebra med upplysande program och texter, men frågan är vilka som tar del av dem. Hur når man den vuxna befolkningen?

      Jag håller också med dig om att det är väldigt viktigt att granska läroböcker och att det blir viktigare och viktigare att skolan har möjlighet att undervisa i källkritik på internet. Jag funderar i relation till detta på hur en på ett konstruktivt sätt kan få skola och familj att samspela i undervisningen (samhällsuppfostran?). Alltför ofta står föräldrar mot lärare istället för tillsammans.

      Besvara ↓
   2. Ida L 30 september, 2017 kl 17:36

      Jag ifrågasatte ofta litteraturen när jag gick i skolan precis som du. Författarna är till överlägsen majoritet vita män. Innehållet i böckerna är därför i princip alltid skrivna ur en vit mans perspektiv. Problemet är inte att det inte existerar författare av andra kön, etnicitet, mm. Problemet är att de inte får utrymmet. Inget görs för att förändra situationen. Ansvaret här ligger på skolledning, kommunstyrelser, riksdag och regering. Det krävs aktiva val för att förändra.

      Jag har också uppmärksammat sociala mediers positiva sidor. Det finns betydligt fler plattformer än för bara några år sedan där en kan dela med sig av erfarenheter, hitta stöd och bilda opinion på. Genom att sprida kunskap ökar medvetenheten om samhällsklimatet och det är då lättare att motverka strukturellt förtryck. Det är ett enormt kraftfullt verktyg, om det används rätt. Att införa ett ämne i skolan för att optimera användningen tycker jag låter som en väldigt bra idé. Tekniken tar mer och mer plats i våra liv och utvecklingen ser inte ut att ändras.

      Mycket som skolan lär ut är inte lätt att applicera i vardagen. Jag som gått naturvetenskap på gymnasiet har inte mycket användning för många av mina lärdomar. Vi får kunskaper som ska göra oss till bidragande människor i samhället. Visst, det låter bra. Men vi lär oss mer om ekvationer och elkretsar än om oss själva och varandra. Vi får kunskaper som bidrar till landets utveckling, men vi tar studenten utan en enda lektion i hur vi faktiskt ska leva tillsammans som medmänniskor. Vi får inte ens lära oss till exempel hur räkningar betalas, något vi faktiskt har nytta av i vardagen.

      Jag kan med säkerhet säga att kommit till fler betydelsefulla insikter efter min student än under mina skolår sammanlagt. Jag var inte förberedd för verkligheten när jag kom ut i den, jag har varit tvungen att lära mig själv. Om fokus skulle läggas mer på att ge ungdomar verktygen att klara av livet som det faktiskt ser ut tror jag hela samhället skulle gynnas. Vi lever inte i en drömvärld där allt går som på räls och vi kan lägga all vår energi på att vara produktiva. Vi är människor, inte maskiner. Även om det innebär bromsad ekonomisk utveckling tror jag att vi skulle få ett mycket bättre samhälle om vi började se till allas behov och rå om varandra.

      Besvara ↓
   3. Stina S 1 oktober, 2017 kl 11:24

      Ja, precis som du skriver så är det ju inte de som mest skulle behöva det som tar del av program som Bildningsbyrån och liknande. Det känns som ett problem i alla slags aktivist-sammanhang, hur når vi de som inte har något intresse av ämnet, som inte bryr sig?

      Sociala medier kan vara bra för att sprida budskap, men samtidigt är vi väldigt selektiva där och tittar mest på det som stämmer med vår egen världsbild.

      Besvara ↓
   4. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 11:32

      Jag hoppar in i diskussionen om läromedel. Jag har precis som ni ganska dålig erfarenhet av läromedel från min egen studietid. Dåligt genusperspektiv, etnocentriskt och vitt. Som lärare på allmän kurs är jag fri att välja hur jag vill jobba med undervisningen, vilket materiel jag vill använda och hur kursupplägget ska se ut, så länge det motsvarar gymnasieskolanskursplaner. I detta arbete har jag då bekantat mig med både religions, samhällskunskaps och historieläromedel. Måste säga att det idag produceras mycket riktigt bra läromedel, och många läromedel är idag betydligt mer progressiva än en konservativ lärare.

      Jag tänker att lärarutbildningen, måste pratat mer om diskriminering, rasism och vad det innebär att jobba i en mångkulturell skola, som det faktiskt innebär att jobba i den svenska skolan idag. Vad är ett tydligt genusperspektiv? Vad är det att jobba norm-kritiskt?

      Besvara ↓
7. Ida L 26 september, 2017 kl 23:48

   Jag märkte att jag hade svårt att hålla mig till bara en av frågorna. Min reflektion blev därför en samling blandade insikter, slutsatser, tankar med något försök till struktur.

   Det är lätt för en priviligerad vit person att säga att den ”inte ser ras”. För människor med stereotypt utländskt utseende är det annorlunda. Det är svårare att förneka en verklighet du tvingas möta dagligen. En verklighet med små återkommande, ibland knappt märkbara, påminnelser om att ditt utseende, namn och hudfärg gör att du bedöms på sämre villkor än andra. Rasism finns överallt och ingenstans. Den genomsyrar hela vårt samhälle samtidigt som den är svårt att sätta fingret på. Rasism skriker en sällan rakt i ansiktet och proklamerar sin närvaro; oftare smyger den sig på. Rasism kan uttryckas på olika sätt, t.ex. att bli nekad jobb, kommentarer på bussen, blickar, skämt mm. Även välmenande medmänniskor kan genom bland annat ovidkommande frågor och förminskande ”komplimanger” bidra på ett mindre tydligt sätt till de mönster som tillsammans kallas rasism. Många möter också rasismen öga mot öga i form av våld, hot och trakasserier.

   Det finns en idé om Sverige och ”det svenska” som något statiskt. Dessutom som något skört som riskerar att brytas ner vid möte med andra språk, kulturer och religioner. De som vill ”bevara” Sverige är så gott som alltid samma människor som definierar normen. De som anses tillhöra normen innehar en maktposition där de anses vara mer fullvärdiga medborgare, en homogen grupp som representerar det som är svenskt. Det är en vägran om att inse att samhälle består av de människor som ingår i det, och att ett land av består av de som bor i landet. Det är vi, folket, som är Sverige.

   Jag har upplevt att det är lätt att ställa sig utanför problemet och stolt säga ”jag är inte rasist”. Instinkten gör att vi vill tro att vi är goda människor som gör gott i världen. Jag tror att det är väldigt få som väljer att identifiera sig som rasister eller nazister. De flesta känner inte igen sig i den negativa stämpel som orden har. Detta bidrar till att upprätthålla strukturerna då ”rasisten” ses som en avlägsen fiende och inget som finns bland, och i, oss vanliga människor.

   Rasism är så mycket mer än SD och skinheads. Rasismen är en del av oss människor, och vi är en del av rasismen. Det är omöjligt att upprätthålla en rasistisk struktur i ett samhälle utan människor eftersom människorna är grunden till samhället. Det går inte att se rasism som en utomstående ond kraft som ska besegras. Än mindre går det att reducera den antirasistiska kampen till vänstersympatisörers kamp mot SD. Det är inte så enkelt. Rasismen finns i oss människor. Även den som ser sig själv som antirasist bär rasismen inom sig på ett eller annat sätt. Första steget är att vara medveten om det.

   Besvara ↓
   1. Martin H 28 september, 2017 kl 06:26

      Vad är ’rasism’ och vad är ’främlingsfientlighet’?

      Och vad är ’att vara misstänksam om andras sätt att prata, agera och interagera’ …

      Jag tror att mycket av det vi gör som människor är baserad på att vi är ’lata’, eller ’effektiva’, eller ’inte vill slösa vår dyrbar tid’, etc. – vi gör saker som är ’enklare’, ’lättare’ att göra.

      Därför börjar vi diskriminerar.

      Eftersom vi har haft flera hundra tusen år av utveckling som människa, och alltid från att börja i smågrupper, till lite större grupper, och alltid har man behövt ’slå vakt’ om ’de sina’ etc., så är det inte konstigt att vi är som vi är.

      Det som händer med ’globalism’ är att vår ’stam’ blir större – samtidigt som våra kommunikationsmöjligheter har utvecklats så pass stort, att vi har möjligheten att utbyta tankar och idéer som vi tidigare inte haft möjligheten till.

      Det här kommer att skapa friktioner naturligtvis, och det är viktigt att inse att ibland är det inte den som skriker högst som har rätt för antingen sig själv eller samhället i stort.

      Är det rasistiskt att påpeka för andra att enligt svensk kultur (eftersom det håller på att bli svensk kultur) är det inte rätt att slå sitt barn?

      Jag vill påstå att det inte har någonting med rasismen att göra – är det rasistiskt att tänka att någon som har annan hudfärg behöver ha den här informationen? Jag skulle säga att kanske, och kanske inte, och även om det är ’rasistiskt’ så är det ’inte tänkt att det skulle vara rasistiskt utan…’, och så vidare … livet är komplicerat.

      Men det är ändå ganska enkelt att bestämma vart man vill komma i det här fallet – vad som ’samhället tycker’ är ’rätt’ eller ’fel’.

      Svårare blir det i andra frågor.

      Besvara ↓
      1. Eva Jullia 28 september, 2017 kl 22:10

         Som ett tankeexperiment vill jag lyfta skillnaden mellan att säga ”det är inte enligt svensk kultur att slå sina barn” och ”det är olagligt att slå sina barn”.

         Besvara ↓
   2. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 13:31

      ”Jag har upplevt att det är lätt att ställa sig utanför problemet och stolt säga ”jag är inte rasist”. Instinkten gör att vi vill tro att vi är goda människor som gör gott i världen.”

      Jag tror verkligen att detta är en stark drivkraft till att vi inte vill vara självkritisk och se våra egna tillkortakommanden och utmaningar. Vi är helt upptagna med att vara goda och att befästa bilden av oss själva som de ”goda svenskarna”. Vi är inte bara det mest jämställda landet i världen, vi är också bra på bistånd, delar ut nobelpriset och har inte varit i krig på 200 år. Att förstå, problematisera och utmana rasistiska föreställningar och mönster på individ- och samhällsnivå stör vår kollektiva bild av det goda Sverige.

      Jag tänker att vi måste kunna vilja se det goda som görs, och våra intentioner som är goda, samtidigt som vi kan förstå att vårt agerande och tänkande ändå trots allt kan vara färgat av rasistsikt tankegods och få rasistiska effekter. Och vilja förändra det sistnämnda. För att de flesta av oss har inte rasismen som ideologi, men vi är fostrade i ett samhälle som dryper av rasism och har en rasistiska historia.

      Besvara ↓
8. Olof M 27 september, 2017 kl 19:40

   För mig är antirasistiska aktioner ett väldigt brett begrepp då väldigt mycket i samhället idag som vi kämpar för står i direkt kontrast mot rasism. Men viktigare än vad som är antirasistisk kamp är att fråga sig vad som är bra antirasistisk kamp och vad vågen av rasism runtom i Europa och i USA kommer ifrån?

   I svensk debatt så läggs väldigt mycket fokus på invandringsfrågan. Kanske delvis eftersom det är invandringskritik som ofta är rörelsens huvudsakliga politiska budskap (även om rasideiologi, våld, osv, förekommer i ökad utsträckning), kanske delvis eftersom det vore en ”naturlig förklaring”.

   Och visst har den säkert spelat en viss roll och kanske skapat en viss rädsla, men samtidigt verkar det inte finnas något samband mellan stöd för invandringskritiska partier och en ”sänkt invandring” och hur mycket invandrare respektive länder har tagit emot runtom i Europa.

   Jag tror därför att vi ska förstå fenomenet som någonting annat. Det är inte svårt att dra paralleller till 1930-talet. Ekonomisk kris och med det en våg av nationalism, rasism och stöd för högerpopulistiska rörelser runtom i Europa. Det vi ser idag är inte en kopia av det, men onekligen finns det väldigt många likheter och jag tror det är på sambandet mellan den ekonomiska och politiska utvecklingen och framväxandet av de här politiska krafterna vi ska titta närmare. På många sätt är de här rörelserna en reaktion mot etablissemanget, snarare än ett uttryck för att samhället helt plötsligt har blivit mer rasistiskt. Men när någon väl har röstat på SD, Le Pen eller Trump då blir det nödvändigt att också inta de positionerna och försvara dem i alla andra sammanhang även om den ideologiska orsaken egentligen handlar om en känsla av att samhället i stort har svikit dem och att det inte finns något riktigt politiskt alternativ de kan identifiera sig med.

   Vad menar jag med detta? Det finns mycket värdefull antirasistisk kamp, som förts och förs idag. Kritik av samhällsdebatt, kultur och hur vi behandlar varandra. Såklart myndigheters agerande (vilket vi har många nutida exempel på även i Sverige, polisens romregister osv). Strukturell rasism, som den på arbetsmarknaden. Allt det här bör belysas och utgör viktig antirasistisk kamp.

   Men samtidigt finns det en kamp som i sig består av att rikta udden mot det som utgör den materiella grunden för rasismen, rena orättvisor i makt och resurser. Ekonomiska klyftor som ökar. En osäker arbetsmarknad. En flykt från landsbygden. Och så vidare. Det finns en stor fara i att negligera de här problemen som en del av det vi vill beskriva när vi pratar om exempelvis SD och det finns tror jag få saker som förvärrar situationen mer än att i nedlåtande termer avfärda alla de problem som många upplever. Det som jag tror verkligen hade kunnat bli en givande antirasistisk kamp är att skapa ett gemensamt, progressivt samhällsprojekt, som ger tydliga och begripliga svar på de här problemen.

   Besvara ↓
   1. Eva Jullia 28 september, 2017 kl 22:18

      I relation till invandringsfrågan tänker jag att en början till att skapa ett gemensamt, progressivt samhällsprojekt är att titta på hur vi i samhället behandlar våra ensamkommande flyktingbarn. Skulle vi sova lika gott om nätterna om det var en ungdom i vår egen familj som befann sig i samma situation av utdragen misstänksamhet och prestationskrav i ovissheten om ens egen framtid?

      Besvara ↓
   2. Martin H 29 september, 2017 kl 06:30

      Håller med dig! Tycker också att alla ’samhällsprojekt’ eller samhällsaktioner som är inkluderande, hjälper att motarbeta ’rasism’ och andra grupperingar som går ut på skilja sig från andra människor.

      Besvara ↓
   3. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 11:48

      Jag håller verkligen med dig Olof. Det är svårt att prata om och förstå rasism och när den bubblar upp, utan att också analysera det materiella förutsättningarna i ett samhälle. Jag tror tyvärr att ojämlikhet, på den otroliga nivå vi ser både nationellt, men framförallt globalt, gör att vi ”vanliga” människor slåss om de smulor som har getts oss. Istället för att se den stora bilden och kräva omfördelning. Resurser finns. Tycker det är intressant att SD lyckas med att som populister och attrahera många av dem som är ”förlorare” i vårt samhällslotteri. Samtidigt som de så uttalat för en högerpolitik, som inte kommer gynna samma grupp.

      Det är ju inte förvånande, vi kan se samma tendenser i hela Europa och USA toppade ju riktigt med Trump. Frågan är ju hur vi ska kunna ge ett reellt alternativ?

      Besvara ↓
9. Bo H 28 september, 2017 kl 01:31

   Rasismen i Sverige

   Ämnet ”rasismen i Sverige” känns stort och svårgripbart. Det är lätt att ställa sig utanför problematiken, och tycka att man själv är befriad från allt som har med rasism att göra. Men jag tror att det är ytterst få som är det, de flesta bär nog på något som mer eller mindre kan relateras till rasism i någon form. Vi kanske inte ens är medvetna om det, men det kan yttra sig på många sätt.

   Jag kan i alla fall inte svära mig helt fri, och säga att jag har ett fullkomligt okomplicerat förhållande till alla saker som på något sätt hänger samman med ordet rasism. Det kanske ofta handlar om att man inte förstår varandras vanor och beteenden, eller att man känner sig främmande inför alla nya kulturer och språk som man dagligen möter. Det är kanske snarare främlingskap jag syftar på, men var går gränserna mellan det ena och det andra? Det är nog inte alltid täta väggar emellan. Jag tänker bl.a. på beteenden som känns främmande eller störiga, värderingar som jag inte sympatiserar med, förhållningssätt eller handlingar som jag tar avstånd ifrån etc.

   Det här är ju inte alls konstigt, egentligen. Människan har väl i alla tider varit misstänksam och avogt inställd till det okända och annorlunda. Alltifrån bostadskvarteret där man tycker att de som bor i huset mittemot verkar underliga och annorlunda, till skillnader och fientlighet mellan olika delar och kvarter i en stad, mellan olika landsändar, och mellan folk som pratar olika dialekt, t ex stockholmare och skåningar, mellan länder, mellan olika världsdelar, och mellan olika kulturer och religioner, som idag ofta är grundorsaken till rasism.

   Det är faktiskt inte så lång tid som vi haft ett mångkulturellt samhälle i vårt land, och med en ganska stor del nyanlända. Samhället har på relativt kort tid förändrats drastiskt, då jag växte upp såg det helt annorlunda ut. Idag tycker jag att vi lever i ett ganska svåröverskådligt och splittrat samhälle med stora skillnader mellan människor, bl a beroende på ursprung, klass och bostadsort. Det är skillnad om jag bor på landet eller i storstad, i Norrland eller i Skåne, på Rosengård eller i Lund.

   Spänningar och motsättningar har ökat i takt med att vi fått ett ojämlikare samhälle, där villkoren för de svagare i samhället påtagligt försämrats under en rad av år, och det drabbar givetvis stora invandrargrupper.
   Vi har sedan ett antal år tillbaka fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen, som påtagligt förändrat attityd och språkbruk hos stora delar av befolkningen. De har på kort tid vuxit till det tredje största partiet. Skrämmande.
   Vi har en växande högerextremism, som är ett hot mot det demokratiska samhället.
   På lördag ska t ex Nordiska Motståndsrörelsen marschera i Göteborg. Det är otäckt och oerhört upprörande. Det värsta är att vi tycks stå handfallna inför dessa rörelsers agerande,
   samhället tycks inte ha något verkningsfullt medel att sätta emot.

   Jag tror att rasismen i Sverige, mer eller mindre liknar den som finns i flera andra länder idag.
   * Den visar sig genom den strukturella rasismen, där samhället utövar rasism mot icke etniska svenskar, främst mot icke-européer.
   * Genom de högerextrema grupper som hotar det demokratiska samhället, trakasserar och utövar våld mot icke etniska svenskar.
   * Och framförallt genom alla vi ”vanliga” etniska svenskar, som är en del av den strukturella rasismen, som den tar sig uttryck i vardagen. Allt ifrån mycket små saker, som kan verka oskyldiga, till mera påtagligt tydlig rasism
   Det här är exempel på hur rasismen kan slå mot icke etniska svenskar i vårt land.

   Men helhetsbilden är mycket mer komplicerad och komplex än så. För på andra sidan har vi allt det negativa som förknippas med vissa icke etniska svenskar, som handlar om grov kriminalitet, skjutningar på öppen gata, trakasserier mot ambulans, brandkår och polis, gängen som styr efter egna lagar och sprider skräck i förorterna i storstäderna etc.
   Denna förhållandevis lilla del av icke etniska svenskar märks väldigt mycket, vilket ju inte är så konstigt med tanke på de stora konsekvenser deras handlande får.

   Och det gör att man ibland kan bli väldigt splittrad i sina känslor i den här frågan.
   För även om det finns många orsaker och förklaringar till händelserna som jag nämnt, bl.a. utanförskap, så ger de upphov till både rädsla och avståndstagande, fientlighet och vrede, och i slutändan kanske de leder till rasistiska reaktioner.
   Tyvärr tycks samhället stå lika handfallet inför dessa destruktiva, skrämmande yttringar, som i fallet med de högerextrema gruppernas agerande. Och det är lika illa. Men det behövs säkert helt olika typer av insatser, både i form av positiva satsningar på skola och arbete och förebyggande åtgärder, men även i form av rena skyddsinsatser.

   Det finns motsättningar i vårt land som bl.a. beror på orättvisor, ojämlikhet och förtryck. Fast egentligen är båda dessa gruppers handlande ett hot mot det demokratiska samhället, även om skälen till deras agerande är helt skilda, och även om det finns orsaker som delvis kan förklara marginaliserade gruppers reaktioner.

   Men är det acceptabelt med vilka yttringar och handlingar som helst för att få utlopp för frustration och upplevda orättvisor inom det demokratiska samhällets ramar?
   Är det skillnad när högerextrema grupper visar sitt förakt för rättsstaten och demokratin,
   och när invandrargrupper visar sin respektlöshet mot ambulans och brandkår och demokratiska spelregler?
   Var går gränsen, och var ligger ansvaret?

   Besvara ↓
   1. Ida L 28 september, 2017 kl 18:30

      Jag känner igen mig i många av dina resonemang. Jag håller med dig om att rasismen inte tycks mötas av en reaktion motsvarande problemets storlek. Situationen kan ofta kännas hopplös, som att kämpa i motvind. Det är ett otroligt komplext problem utan en snabb och enkel lösning varför jag tror att det kan kännas överväldigande.

      Som du skriver är den stora mångfalden i dagens Sverige något relativt nytt. Det är alltid svårt att förändra normer, invanda beteenden och språkbruk, men i ett splittrat samhällsklimat är det ännu svårare. När klyftorna ökar och folkhälsan blir sämre är det lätt att peka ut ”de andra” som syndabockar och roten till det onda. Det är bekvämt. Särskilt när orättvisorna bidrar till våld och skadegörelse i båda läger.

      Det är en olycklig situation och många är arga. Mycket av ilskan är enligt mig berättigad. Men våld verkar inte göra någon nytta i det här fallet. En del fördomar kan tyckas få ytterligare befästning vilket bidrar till mer rasism.

      Det är okej att vara arg på orättvisorna. Men det går att säga ifrån utan att bruka våld. Utropa stolthet i det som tryckts undan. En kamp för att ta tillbaks rätten till sin kultur, språk, och egentligen något så fundamentalt som makten över sig själva. Ställa sig upp rakryggade tillsammans och säga ”vi är också människor, ni ska inte få trampa på oss mer”.

      Besvara ↓
   2. Martin H 29 september, 2017 kl 06:52

      Tycker du sammanfattar saker på ett mycket begripligt sätt!

      En sak jag tänker på är att vi kanske bör sluta använda ord som ’etnisk’ för att beskriva saker – för att det här ordet tycker jag är för oprecist. Alla har sin egen tolkning av vad ordet betyder, eller så vet man inte riktigt vad det betyder …

      Det här tycker jag är ett problem gällande kommunikation, då det skapar lätt en upprördhet eller förvirring. Ibland är det precis det som önskas av demagoger!

      Min uppfattning av svenska historia är att det finns mycket som Sverige (staten och samhället) har gjort tidigare som var mycket fel (även på 1900-talet). Det var fel då, och det skulle vara fel idag.

      Men, det finns också mycket som gjordes som var rätt tänkt då, och är lika rätt tänkt idag.

      Det svåra är väl att plocka ut saker som är bra (saker som vi och vårt samhälle kommer överens om är bra) och håller undan det som vi inte vill ha/se.

      Besvara ↓
      1. Bo H 1 oktober, 2017 kl 15:21

         Det är bra att du tar upp det här med vilka ord och uttryck vi använder då vi ska beskriva saker.
         Jag tycker faktiskt att det kan vara ganska svårt att veta vilka uttryck som är adekvata och ”rumsrena” i olika sammanhang. Inte minst i det här känsliga ämnet.

         Det kan skapa osäkerhet, och uppfattas det ”fel”, så kan läsningen och mottagandet av ens text bli en annan än vad ens avsikt var.
         Vilket ord och/eller uttryck som är riktigt och korrekt har ju dessutom en klar tendens att skifta från tid till annan.
         Så det gäller att hålla styr på tangenterna, annars kan läsaren haka upp sig på något enstaka ord, och bli ”blind” för resten av texten.

         Här kommer några ord som kan ställa till det.
         Invandrare, utlänning, icke-europé, utomeuropeisk, nyanlända, etnisk svensk, infödda svenskar, svarta, afrikaner, asiater, muslimer, judar etc
         Det finns förstås mycket svårare ord och uttryck att ställas inför, och ta ställning till.
         Detta var bara ett axplock.

         Besvara ↓
   3. Olof M 29 september, 2017 kl 21:21

      Du lyfter många intressanta frågor. Jag tror det du skriver om ojämlikhet och hur det har blivit svårare för svaga grupper i samhället är väldigt viktigt att fokusera på. Det vill säga en generell ökning av ojämlikheten i Sverige som helhet.

      Det bidrar dels till att skapa grogrunden för högerpopulistisk propaganda och andra som vill sätta grupper emot varandra. Men det bidrar också till att i synnerhet drabba invandrare genom att det är en extra utsatt grupp, som oftare hamnar i utsatta områden, med sämre skolor, högre kriminalitet och därigenom ett skapat utanförskap.

      Det finns alltså rasistiska strukturer som inte är direkt orsakade av rasistiska fördomar (även om detta finns också), utan av sociala orättvisor som ändå hade funnits men som hade drabbat de ”etiskt svenska” som hade hamnat i den här samhällsklassen istället.

      Detta tror jag är viktigt att komma ihåg när vi exempelvis talar om bilbränder, som till stor del (tror jag iaf) är ett uttryck för den här sociala frustrationen och utanförskapet, ett utanförskap som inte fanns tidigare i samma utsträckning. Inte pga invandringen utan pga ökade ekonomiska klyftor.

      Besvara ↓
      1. Bo H 1 oktober, 2017 kl 16:09

         Jag delar din uppfattning om att sociala orättvisor och ökade ekonomiska klyftor, till stor del ligger bakom den strukturella rasismen. Föräldrar som är utan arbete och inte behärskar svenska språket, och barn som kanske hoppar av skolan för att de inte känner sig hemma där och inte hänger med.

         För många leder det till att man hamnar utanför det svenska samhället, och blir isolerad inom sin umgängeskrets i sitt bostadsområde. Det lägger naturligtvis en grogrund till en stark frustration och kanske blir man hatiskt inställd.

         Men, som Ida L så klokt påpekar i sitt inlägg, så gäller det att mobilisera kampen mot orättvisor och utanförskap i andra former än blint våld och raseri. Som dessutom oftast slår mot oskyldiga i deras eget bostadsområde.

         En annan svag, isolerad grupp, som det talas mycket lite om, är den grupp i det svenska samhället, som kan ha kommit ”i kläm” mellan invandrare, nyanlända och tiggare.
         Jag syftar på utförsäkrade, fattiga arbetslösa, många av dem utan fast bostad och utan ett fungerande socialt nätverk. Kanske den grupp som står längst ner, och inte uppmärksammas?
         En bortglömd minoritet i välfärds-Sverige?

         Besvara ↓
   4. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 13:58

      Tack för en fin text Bo.
      Jag tänker på det sista du skriver om:
      ”Är det skillnad när högerextrema grupper visar sitt förakt för rättsstaten och demokratin,
      och när invandrargrupper visar sin respektlöshet mot ambulans och brandkår och demokratiska spelregler?”

      Jag tänker att den sistnämnda gruppen ”invandrargrupper” inte finns som grupp. Ett stort problem är att vi klumpar ihop människor som har helt olika bakgrunder, klass, etnicitet, kulturellt, kön, sexualitet osv och så blir de en kategori, bara för at de inte är födda i Sverige, men nu bor här.

      Högerextrema i Sverige idag, tex. NMR (läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fyra-saker-du-behover-veta-om-nmr) som försökte marschera i Göteborg i lördags, har ett gemensamt politiskt projekt. De vill avskaffa den demokratiska staten. Våld är en del av deras ideologi och metod. De vill mörda avvikare, judar, alla som inte ses som etniska svenska, men också folkförädare, dvs människor av den egna ”rasen” som inte håller med NMR. De glorifierar förintelsen, spränger, hotar och slår, som en del i sitt politiska projekt.

      Jag tänker att det inte går att jämföra med den kriminalitet som föds genom ett socialt och ekonomiskt utanförskap, där framförallt unga vuxna män vänder den vreden mot statens anställda som de möte (polis och brandkår). Jag ser det som ett jätteproblem, men det är liksom ett annat problem och jag tycker det blir problematiskt att jämföra.

      Jag tror att en faktor som påverkar alla män i din frågeställning ovan är föreställningar om att vara man, maskulinitet, och vilken funktion våld och hot om våld fyller i alla mäns liv. Att jobba med att våra könsroller och mot den destruktiva smala maskulinitetsnormen, tror jag är en del av lösningen i det förebyggande arbetet kring båda dessa fenomen.

      Besvara ↓
10. Martin H 29 september, 2017 kl 06:59

    Nu kastar jag in flera olika tankar på en och samma gång, men som ändå hänger ihop …

    Integration eller assimilation?

    Vad betyder integration och vad betyder assimilation?

    Menar vi samma sak, eller menar vi olika saker när vi använda det ena eller det andra ordet?

    Kanske det spelar ingen roll, bara man följer lagarna som finns …

    Men vad händer, vad ska man göra om hen inte tycker att lagarna är rättvisa?

    Besvara ↓
    1. Ida L 29 september, 2017 kl 13:38

       Ordet assimilation förknippar jag mer med kolonialismen. Helt utan respekt infördes lagar som bröt upp de afrikanska traditionerna. Landsgränser drogs utan hänsyn till stamtillhörighet. Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att utsättas för systematisk avhumanisering. Att tvingas bevittna allt som ens liv varit uppbyggt kring rasera.

       Det handlar om en maktposition där Europa tros behöva frälsa det som uppfattas som ett primitivt och outvecklat samhälle. I själva verket existerade redan ett samhälle med sofistikerade människor, levande kulturliv, religion, högtider och rättssystem. En ny kultur, religion, språk, samhällsbyggnad mm körs ner i halsen och hjärntvättar befolkningen. Gamla vanor, seder och bruk förkastades och blev straffbart. Det är inget jag vill se i vår värld igen.

       Intregration för mig betyder en mer ömsesidig respekt mellan parterna. Hur ska vi få livet att funka ihop som människor i samma samhälle? Det handlar om kompromisser, dialog, vilja till att förstå.

       Besvara ↓
       1. Bo H 1 oktober, 2017 kl 14:43

          Jag är nog inne på samma linje som du i den här frågan.
          Assimilering sammankopplar jag också med tvångsåtgärder, att människor mot sin vilja tvingas anpassa sig till någon annans vilja och villkor. Inte sällan med hjälp av våld.

          Medan jag uppfattar att integration mera bygger på någon form av ömsesidighet, att införlivas och förenas till en helhet. Motsatsen till integration är ju segregation, som står för särskiljande, segregering och rasåtskillnad.

          Besvara ↓
11. Olof M 2 oktober, 2017 kl 00:31

    En något outvecklad tanke jag har är att jag ser det som att vi idag är i behov av en ”filosofisk revolution”. Med det menar jag en grundläggande diskussion om värden, dels eftersom diskussionen i sig är nyttig och dels eftersom det sedan länge är dags att överge nationalstaten eller religion som grund för våra värden.

    Vi behöver gemensamt komma överens om några fundament för hur samhället ska fungera och på det sättet skapa en ”nystart” i samhället som alla känner sig delaktiga i. Jag tror inte i sig att diskussionen om värden behöver bli särskilt svår, de flesta finns i vårt samhälle och ter sig som uppenbara för oss, det vi behöver göra är att formulera om varför vi tror på dem så att de inte blir exkluderande på samma sätt som ”svenska värden”, ”kristna värden” eller ”liberala värden”.

    Besvara ↓
    1. Anna Angantyr Författare3 oktober, 2017 kl 11:40

       Detta är en organisation som jobbar med detta med framförallt fokus på hur vi ska komma människors oförmåga att agera på information om klimat- och miljöhot:
       http://valuesandframes.org/

       Vi hade en workshop med en av ledarna under första året jag jobbade med Glokala tankesmedjan. Mycket intressant.

       Finns också en liten organisation i Sverige som jobbar med detta: http://gemensamsak.se/om-oss/

       Besvara ↓
12. Farida A 2 oktober, 2017 kl 14:21

    Hej Bo!

    Det var väldigt intressant att få läsa om de olika utsatta samhällsgrupperna du nämner i din text. Du förklarar enkelt och tydligt hur dessa motsättningar beror på orättvisor, ojämlikhet och förtryck. Det är faktorer som kan beskrivas som gemensamma nämnare för alla missförhållanden i världen, vilket är en bra och pedagogisk ingång till samtalsämnet rasism.

    Liksom Olof M och du själv skriver är socioekonomiska skillnader en orsak till splittringar inom samhället.

    Jag tror att så länge det finns en så kallad samhällshierarki så kommer olika grupper alltid att ställas mot varandra.

    Tex:
    Förorten vs. bruksorten

    MC-gäng vs. ungdomsgäng

    Hemlös vs. migrante.r

    Däremot så vill jag tillägga att verksamheter som exemplevis EXPO och Fryshuset som finns runtom i landet är bra på att föra dialog och workshops mellan före detta kriminella och radikaliserade ungdomar.

    Men det behövs givetvis fler insatser och ett större engagemang från både myndigheter och medborgare.

    Det görs skillnader absolut på grupper och det går i vågor.
    I dagsläget är det högerextremismen, men imorgon kan allt fokus vara på Malmös gängkriminalitet, igen.

    Vem bestämmer tongången?

    Marginaliserade grupper hamnar ofta i skuggan av makthavarnas debatter och får sällan tala för sig själva, och det är problematiskt.

    Det är minst sagt grogrunden för frustration.

    Besvara ↓

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.