52 thoughts on “Feminism & intersektionalitet”

1. Jimmy L 5 oktober, 2017 kl 17:56

   videoklipp, Adichies tal: Brett allmängiltigt tal som görs extra populärt genom personperspektiv och känsloladdning. Inga nyheter precis men samlar många av utmaningarna med feminism (både som företeelse och som begrepp). Allt går inte applicera rakt av på det svenska samhället (fokus Afrika och Nigeria, som hon själv säger), men mycket av det gäller för många länder globalt. Och därmed är det av intresse (och relevant) för oss på denna kurs.
   Bra att talet belyser grunder som t.ex. vad är feminism, och hur kan det skilja sig i olika sammanhang.
   Ett överlag bra tal, men jag hade nog förväntat mig mer utifrån den uppmärksamhet, utrymme och resurser talet åtnjutit. Jag gissar att det beror lite på den populism som blivit större del av vårt samhälle under 2000-talet.

   Videoserie Viktiga saker: Bra att man skiljer på feminism och jämställdhet som mål & verktyg, och att man förtydligar att det inte endast handlar balans mellan kön.
   Notis: Alla de politiska delmålen syftar till balans/jämställdhet – utom delmålet ”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra”. Om kvinnors våld mot män inte upphör så uppstår ju en ojämställdhet 🙂 (Sedan är jag fullt medveten om att detta är ett markant mindre samhällsproblem, men ändå.)

   Vidare hävdar Maktsalongen att jämställdhet kan ”aldrig gå för långt”. När folk använder absoluta uttryck som dessa brukar jag reagera, då det brukar innebära att man har en avgränsad eller förenklad världsbild. Vår komplexa omvärld (inkl naturen) är nästan aldrig absolut (svart/vit, 0%/100%, allt/inget) utan snarare en stor varierande gråskala. I just detta fall vill jag nämna ett exempel som jag på rak arm kom att tänka på: Könskvotering. Det händer ibland att en styrelse/expertgrupp kvoterar in endera könet (har två personliga erfarenheter + fler hörsägen) vilket bidrar till att flytta fokus (och det viktiga urvalet) från kompetens till kön. Personligen vill jag inte vara del av en grupp med en avancerad uppgift att lösa där mina kollegor är invalda utifrån vad man har mellan benen istället för lämplighet att lösa aktuell uppgift.
   Ett annat exempel (av mindre vikt för att lösa en samhällsuppgift) är när jag själv blev inkvoterad på en utbildning pga att jag är man.

   Men i en övergripande förenklad teori kan jag hålla med om att jämställdhet är ett exempel som man sällan kan dra för långt.

   Sidospår: Maktsalongen verkar google-indoktrinerad (liksom majoriteten av oss), och manar oss till att ”kolla upp det på google”. Varför säger de inte ”söka på nätet” istället?
   Varför ids jag med detta sidospår? Pga att vi indoktrineras till vardags med detta, och när det sker även i mer institutionella sammanhang som detta så bör det påpekas. Några problem med google:
   ”Kan vilseleda via begränsade sökträffar eller via styrning pga reklam och algoritmer, och vi vilseleder oss själva genom att inte vara medvetna om det.
   Vi marknadsför G varje gång vi säger att vi ”googlar” (ist för ”söka på nätet”). Det kan vara problematiskt att låta G’s många tjänster ta del av (och ibland styra) våra liv. Ytterligare brister hos Google hävdas i registrering, blockering och selektion.
   Det kan alltså vara en god idé att minska på användningen av Google. Det finns poänger med att besöka ett analogt (IRL) biblioteket, men om man vill använda digitala sökmotorer så finns det alternativ: Dogpile; DuckDuckGo; Ecosia; Good Gopher m.fl. ”

   Bra att självinsikt och självåskådning tas upp som relevanta verktyg.

   Boken Tjejkast: Intressant o relevant att bredda o analysera begreppet ”förtryck”, och att facilitera med hjälp av fem inramningar/ansikten. Jag fann det dock mindre intressant o relevant att läsa ännu mer om USA:s ruttnande samhälle och kultur. Detta dominanta land påtvingar resten av världen (oftast via kultur) sin syn på saker och sin status, vilket ibland blir så starkt influerande att andra länder dras med – och här är mesiga Sverige ett tydligt exempel. Gräv i historia/kultur/politik från 1800-tal och framåt så syns det tydligt hur starkt USA har påverkat Sverige (f.a. kulturellt) sedan 1940-talet i ökande grad.
   Jag vet inte om denna kurs är en spegling av Sverige i detta fall (USA-präglat), men jag hade önskat att man oftare valt exempel från länder/regioner som sällan får utrymme eller uppmärksamhet i dessa sammanhang. Och även om man begränsat sig till bokstaven U så hade jag på rak arm istället valt Ungern, Uruguay eller Uzbekistan.
   Med anledning av nyss sagda så läste jag inte färdigt boken.
   Men det finns som sagt relevans med denna bok, och en onämnd sådan är att vi Sverige ibland blir blinda för långsamt eller subtilt förtyck i olika former, pga nostalgisk förankring i tidigare väl fungerande välfärdssamhälle eller blind tilltro till myndigheter. Även om vi skiljer oss från USA där (mer eller mindre) så kan USA-exemplen bidra till ökad medvetenhet och kritik mot svenska motsvarigheter.

   Det är en relevant önskan med intersektionalitet, men den kan ev vara svår att praktiskt hantera i vissa sammanhang. Om man anpassar & interagerar utifrån varje unikt sammanhang bör det fungera tillräckligt väl för att fylla sitt syfte.

   Även om det finns mycket kvar att göra är det bra att se (t.ex. SCB:s statistik om) de förbättringar som faktiskt har skett. Peppande.

   I slutändan/ett större perspektiv så handlar detta om människans oförmåga att handskas med komplexa situationer och förmåga själva skapa dessa komplexa situationer … som är resurskrävande (tid, energi, personal, kompetens) – resurser som hade kunnat läggas på viktigare frågor … typ grunden för vår överlevnad (de sociala frågorna ovan handlar snarare om grunden för trivsel).

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare18 oktober, 2017 kl 13:43

      Ja könskvotering är ju verkligen ett omdiskuterat ämne. Där vissa anser att det är ett område där ”jämställdhet dras för långt”, som du är inne på, och andra att det är ett nödvändigt verktyg för att komma till rätta med den ”osynliga könskvoteringen” som redan sker.

      Jag tillhör en av de senare och tycker att det är viktigt att lyfta blicken från ett individperspektiv och se på könskvotering på ett strukturellt plan. De maktstrukturer i samhället som gynnar vissa egenskaper framför andra (kön, etnicitet, hudfärg, sexualitet, ålder, funktion osv) skapar olika förutsättningar för människor i vårt samhälle att påverka, att få tillträde till olika arenor osv. Det kan handla om allt ifrån vem som anses vacker och normal till vilka möjligheter som ges på arbetsmarknaden.

      Att se hur dessa ”osynliga” maktstrukturer och normer påverkar individer gör att jag vill prata om att en ”osynlig könskvotering” redan sker, och att könskvotering kan vara ett verktyg för att tex skapa en mer jämlik arbetsplats och arbetsmarknad.

      Poängen bakom könskvotering, som jag ser det, är inte bara att försöka komma till rätt med diskriminerande mönster utan även att skapa en mer dynamisk arbetsplats/arbetsmarknad. Dvs en utgår ifrån att större mångfald och heterogenitet är en positiv sak för arbetsplatsen/arbetsmarknaden/samhället.

      Självklart och helt grundläggande bör såklart kvoteringen ske utifrån att lika kompetens är givet – dvs CV, erfarenhet, personliga egenskaper anses vara lika/jämbördiga.

      Med det sagt tycker jag ändå att könskvotering är ett problematiskt och trubbigt verktyg som är väl värd att vridas, vändas och kritiskt granskas – både i stort och från sammanhang till sammanhang.

      Tack för påminnelsen kring google! Jag använder det lätt som synonymt med ”att söka på internet” och där finns ju (än så länge!!!) fler alternativ, som du tipsar om. Tummen upp! ☺

      Besvara ↓
      1. Martin H 21 oktober, 2017 kl 11:17

         Könskvotering bör införas, i alla situationer där det behövs. Det behövs på alla platser som har en mycket ojämn distribution av män och kvinnor (alltså över kanske 60-40). Att inte göra det, är att prioritera andra saker. Vad har en för prioritet?

         Besvara ↓
   2. Bo H 18 oktober, 2017 kl 18:58

      Det är många intressanta saker du tar upp i ditt inlägg, och du har flera tankeväckande synpunkter.
      Håller med dig om att könskvotering kan vara problematisk, och att det är ett ganska trubbigt verktyg.
      Men det kanske ändå behövs i vissa sammanhang för att komma till rätta med ännu existerande orättvisor som är knutna till könstillhörighet.
      Intressant synpunkt du har på den slentrianmässiga användningen av google i alla sammanhang. Var dåligt medveten om de alternativ som du nämner. Får testa dem vid tillfälle.
      Boken Tjejkast tar upp fem viktiga kategorier av förtryck, och den har säkert en funktion inom detta tema.
      Men jag tycker också att den känns mycket amerikansk och akademisk i form och innehåll, samt något ålderstigen. Känns lite väl USA-orienterad.

      Besvara ↓
      1. Martin H 21 oktober, 2017 kl 11:22

         Saker är endast ’problematiska’ om en ser de som ’problematiska’, men även om saker är problematiska så finns det alltid en lösning.

         Ett problem förblir endast ett problem om det anses vara ett problem.

         Hur ser du på de här formuleringar, Bo?

         Besvara ↓
         1. Bo H 22 oktober, 2017 kl 13:34

            Jo, det ligger mycket klokhet i de formuleringarna, Martin.
            Men ordet problematisk har flera betydelser, och man kan t ex mena diskutabelt eller tveksamt.
            Och vad jag menade var att könskvotering kanske inte är det mest självklara eller bästa verktyget att använda i alla situationer där man ska välja ”rätt” person för ett uppdrag.
            Samtidigt som det fortfarande existerar orättvisor som har sin grund i könstillhörighet,
            och då könskvotering kanske ändå är det verktyg som behövs.
            Men, som sagt, något problematiskt tycker jag trots allt att det är.

            Besvara ↓
   3. Christian T 19 oktober, 2017 kl 12:24

      Kanske att man kan ha en etikett till de verktyg som är kopplade till NSA men många tycks veta att det är avlyssning och videoinspelning kanske extra efter Snowden

      Besvara ↓
   4. Stina S 22 oktober, 2017 kl 10:57

      Angående kvotering så har ju gubbar kvoterat in gubbar i alla tider, så för att snabba på processen att uppnå jämställdhet tror jag det är absolut nödvändigt att styra med kvotering.

      Såg ett tv-program där det diskuterades att det bara är män som vunnit Nobel-pris i år. Väldigt få kvinnor har fått det genom åren. Då sades det att enligt forskning är män mer benägna att välja andra män (till poster, utmärkelser osv), medan kvinnor i större utsträckning väljer både män och kvinnor.

      Besvara ↓
   5. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:19

      Jag funderar på vad som skulle hända om ex. ansökningar genustvättades. Exempelvis genom att det inte framgick vilket genus personen som sökte en anställning har. Jag inser att det skulle krävas att också sättet att framhäva sig själv på olika sätt/olika sätt att värdera sina egna kompetenser/erfarenheter skulle behöva justeras för, så det skulle vara väldigt svårt att genomföra. Men ett intressant tankeexperiment…

      Med detta vill jag säga att jag tror inte det är så att det finns så många fler kompetenta män än kvinnor och att kvotering generellt sett ger en mindre begåvad samling personer i slutändan.

      Besvara ↓
2. Christian T 6 oktober, 2017 kl 10:58

   Möjligen att du underskattar vad som är bra med kvotering just när det gäller samhälleliga och sociala ärenden.
   Det är alltså positivt att få veta vad män tycker för kvinnor och vad kvinnor tycker för män och jag vet att vi är olika och det finns variation bland män och variation bland kvinnor. T ex när man ska bygga ett samhälle så vill man ju att alla ska trivas inte bara män och inte bara kvinnor. Och att det kan behövas flera åsikter än så som att jag är ganska fattig vad tycker jag och vad någon som är ganska rik tycker. Även att något som uppfattas som att det är manligt som teknik och jag håller med så t ex när man gör en teknisk pryl som vänsterhänta och högerhänta använder så är det bra att få feedback från båda.

   Besvara ↓
3. Olof M 8 oktober, 2017 kl 19:56

   Till att börja med så var videon med Chimamanda Ngozi Adichie väldigt givande, den synliggör på ett effektfullt sätt både hur långt den feministiska kampen trots allt har nått i Sverige (vilket är bra att påminnas om) men samtidigt flera grundläggande problem och missförstånd som fortfarande behöver arbeta med.

   Men, som det också påpekas längre ner, så behöver feminism hela tiden en diskussion och intern kritik och här vill jag vända mig emot videon om intersektionalitet som jag reagerade på och hävda precis motsatsen, att marxistisk analys är det bästa verktyget och att den i allra högsta grad utvecklats från att se makt endast i formen av klassförtryck.

   Jag har i ett annat sammanhang intresserat mig för Antonio Gramsci (och i viss mån marxister som utvecklat hans spår, Althusser, Pecheux, Zizek), en italiensk marxist som sattes i fängelse av Mussolinis fascister men under sin fängelsetid utvecklade idéer på ett sätt som senare skulle få ett enormt genomslag, bland annat det idag välkände begreppet hegemoni och med det ett ideologibegrepp som jag tycker på ett mycket elegantare sätt kan hjälpa oss förstå hur samhället fungerar och samtidigt ge oss instrument att göra någonting åt det.

   Förenklat, som jag förstår det finns det inget problem från något av synsätten att erkänna alla möjliga olika maktstrukturer och förtryck. Utgångspunkten, som jag delar, i Gramsci (och ännu tydligare när begreppet vidareutvecklats), är att vi varken kan eller borde eftersträva ett samhälle utan ideologi. Därför är den viktiga frågan inte, ”vilka former av förtryck finns”, utan ”hur vill vi att samhället ska se ut?” och genom att ena folk från alla möjliga grupper bakom en gemensam politisk vilja uppnå ideologisk förändring (som kampen för kvinnors rösträtt, medborgarrättsrörelsen i USA, osv).

   Det jag inte förstår är vad en intersektionalistisk analys förklarar bättre och framförallt hur synen på hur förändring av maktstrukturer uppnås enligt den här analysen?

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare18 oktober, 2017 kl 15:23

      Intressant kritik av intersektionalitetsbegreppet och dess begränsningar du tar upp. Jag förstår det som att du föredrar marxistisk teori framför intersektionalitetsbegreppet inte bara för att det erbjuder ett bra verktyg för att se maktstrukturer och samspelet av olika förtyck utan även innehåller ett verktyg för att göra nåt åt det. Är det rätt uppfattat?

      Jag själva är inte alls speciellt kunnig på marxistisk teori även om jag läste nån text av Gramsci för flera år sen, så jag har inte så mycket att bidra med i denna diskussion känner jag. När jag läser ditt inlägg blir jag dock nyfiken på att ta mig an Gramsci (igen), så tack för inspirationen! ☺

      Jag tänker att det är en vanlig bild att marxistisk teori sätter klassperspektivet främst. Och visst finns det marxister, både då och nu, som (isåfall felaktigt) skulle hävda det? Att en prioritering i vart kampen bör starta är nödvändig. Eller har jag fel i att den bilden finns tror du?

      Jag tänker i alla fall att det skulle kunna vara delvis utifrån den bilden (att den prioriteringen hävdats) som intersektionalitetsbegreppet bla tagit sin kraft. Eller kanske är det helt enkelt från aktivisters (och akademikers?) konkreta erfarenhet av att en konflikt påståtts finnas. Ett påstående som jag tänker då snarare avslöjar ett förtryck i sig (att hävda att ett förtryck är överordnat ett annat), än en korrekt analys eller teoretisk sanning. Dvs ett nödvändigt begrepp för att ta sig an det problemet (…men som har begränsningar i hur mycket det verktyget kan användas till)?

      Jag gillar ditt fokus och efterfrågan på teorier och verktyg som inte bara erbjuder en analys av rådande tillstånd utan mer utgår ifrån ”hur vill vi att samhället ska se ut”/ förändring? Att starta i den typen av frågor skapar så mycket mer nyfikenhet, kreativitet och plats för att se alternativa sätt att organisera samhället på tycker jag.

      Besvara ↓
      1. Olof M 20 oktober, 2017 kl 21:33

         Det jag gillar med Gramsci är hans skildring av ideologi, som skiljer sig från Marx. Det kanske blir onödigt teoretiskt, men Marx beskriv ideologi som falska föreställningar som hindrade människor ifrån att inse sanningen. Gramsci istället att det var gemensamma föreställningar, nödvändiga för att ett samhälle ska fungera, men samtidigt möjliga att förändra genom politisk kamp.

         Istället för att politik därför blir ett nollsummespel mellan konkurrerande samhällsklasser med statiska intressen (för att göra en liten karikatyr av Marx) blir det istället, enligt Gramsci, en kamp där olika klasser, grupper, osv gemensamt går ihop och formar sin ideologi med en sammanhängande världsbild där det naturligtvis i förlängningen ingår frågor om såväl ekonomi som människovärde.

         Det här, tycker jag, ger en bättre förståelse både för hur, exempelvis högerpopulism, kan växa men också för möjliga politiska strategier för en progressiv rörelse. Det är nödvändigt att formulera gemensamma mål för hur samhället bör se ut, det räcker inte att kritisera samhället som det är.

         Besvara ↓
         1. Jimmy L 22 oktober, 2017 kl 20:40

            Instämmer i att marxismen snävas och förenklas i den videon, men kan som sagt bero på en mer klassisk bild/tolkning (där jag liksom Olof föredrar Gramscis).
            Instämmer med Emma ang att utgå ifrån ”hur vill vi att samhället ska se ut”.

            Besvara ↓
   2. Martin H 26 oktober, 2017 kl 07:02

      Bra skrivet. Håller med dig i formuleringen du använder ovan när du säger att den viktiga frågan är ”hur vill vi att samhället ska se ut?”

      Naturligtvis måste vi kunna identifiera problemen som finns, men jag tycker också att det kan gå så extremt långt, att en (och vi) börjar fastna i själva ’problemen’ istället för själva utvecklingen mot något nytt. Det kan visst kännas frustrerande av några, kanske många.

      Dock inser jag att eftersom vi är alla olika och unika som människor, och om vi önskar främja ett demokratiskt samhälle där alla får möjligheten att komma till tals, då skapar vi också förutsättningar för ’långa’ beslutsfattningsprocesser och möjligheter för ’oändliga’ diskussioner.

      Jag tror att intersektionalitet är inte så mycket mer än ett ’inkluderande sätt’ att ta itu med våra samhällsproblem.

      Besvara ↓
4. Christian T 13 oktober, 2017 kl 11:28

   Detta att intersektionalitet är bra håller jag med om. Det kan vara sådant som kan ge mer fart. Det är väl vad jag och flera kan se när det t ex protesterades mot NATO senast att det är politiska grupper på vänsterkanten och att aktivister med olika specialintressen jobbar mot krig och för fred. Det är bra att både protestera och att samlas och samsas kring en agenda eftersom att de elaka krafterna har mycket resurser och hittar på skit. Kanske att någon vet hur en sådan agenda kan hållas och att folk samlas och planerar vettiga saker.

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare18 oktober, 2017 kl 15:29

      Ja tror också att det är nödvändigt att olika grupper organiserar sig kring gemensamma frågor, även om de som grund delvis har olika specialintressen, huvudfrågor eller olika förtryck de fokuserar på att bekämpa. Men att se att det finns många gemensamma intressen och samlas kring dessa tror jag också är nödvändigt för att lyckas förändra samhället tex när det gäller krigspolitik som du tar upp som exempel.

      Jag tänker att det finns många bra exempel på sådana gemensamma kampanjer och samarbeten, både nationellt och internationellt, men jag skulle vilja se bra många fler!

      Besvara ↓
5. Olof M 17 oktober, 2017 kl 18:39

   #metoo-kampanjen känns som ett väldigt ämne i den här diskussionen. Såklart, det är mestadels spontana tankar, men några av oss kanske har reflekterat djupare kring det? Kan sociala medier fylla en viktig funktion i den feministiska (och i andra) kampen(er)?

   Den bär såklart med sig gamla feministiska idéer, om att dela upplevelser i syfte att synliggöra dem. Och på sätt och vis speglar den också tidigare kampanjer – så den är inte unik, snarare aktuell. Därför kanske frågan snarare är vad vi/ni tror om den här typen av kampanjer?

   Jag är själv allergisk mot sociala-medierkampanjer av typen sätta upp en fransk flagga för dödsoffer i Paris (ursäkta om jag trampar på några tår, men var är de Somaliska och Irakiska flaggorna?). Men det här är någonting annorlunda. Det fyller en väldigt uppenbar men samtidigt viktig funktion i att synliggöra osynliga strukturer vilket behövs för att motarbeta dem. Därför tror jag att sociala medier faktiskt fyller en viktig funktion.

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare18 oktober, 2017 kl 15:40

      Jag håller med, det här är nåt annat, nåt kraftfullare, än att ”bara flagga”. Och det är både styrkan i mängden av #metoo’s men framförallt vittnesmålen och exemplena som jag gillar. Och att traditionell media plockar upp tråden. Det blir ett folkbildande och pedagogiskt synliggörande av mönster och maktstrukturer.

      I min feed har jag även sett några #Itwasme (vilket ju rent statistiskt borde vara fler…).

      Besvara ↓
      1. Christian T 19 oktober, 2017 kl 12:36

         Detta är intressant och att diskussionen hamnat hos män och vad jag uppfattar börjar hamna hos båda alltså inte att skuldbelägga offer men att det kan missuppfattas vad folk säger eller gör och att jag och fler inte vet vad som är det perfekta kontaktsökandet eller kontaktaccepterandet och att det är viktigt att veta. Kanske att det behövs ett forum att diskutera eftersom att tidningar inte tar det ansvaret och att tidningar tar upp vad som är inne.

         Besvara ↓
   2. Stina S 21 oktober, 2017 kl 17:32

      Ja, det har verkligen hänt saker den här veckan! Jag tror och hoppas att #metoo är starten på en stor förändring.

      Ibland känns det som att sociala medier bidrar till passivitet. Folk kanske tycker att de tagit ställning eller engagerat sig när de gillat eller delat ett inlägg, men i själva verket blir ju inte världen bättre av det.

      Men #metoo känns annorlunda, det blir så kraftfullt när så många delar med sig av sina erfarenheter, det går inte att ignorera. Det har också lett till att kända medieprofiler har tagits ur tjänst och det ska visst bli någon typ av manifestation på Sergels torg också.

      #ihave kan i grunden också vara bra, men jag har sett vissa tendenser till att killar som erkänner att de betett sig illa får väldigt mycket beröm i kommentarsfältet och klassas nästan som hjältar. Jag kan tycka det blir väldigt fel om killar bara behöver erkänna och så är allt förlåtet. Fokus borde istället vara på hur alla män tänker engagera sig framöver för att det ska bli bättre i framtiden.

      Besvara ↓
      1. Ida L 22 oktober, 2017 kl 20:52

         Jag håller med dig. Endast erkännanden innebär inte en garanti för förändring. Därför förstår jag varför många ogillar #ihave. Vi fortsätter att leva med en ständig underliggande rädsla så länge som problemet är ett faktum. Därför måste debatten handla om vilka aktiva åtgärder som görs. Folk blir rädda bland annat för att bli anklagade eller att inte göra nog – därför sker ytterst lite förändring. Att båda sidor får dela med sig tror jag ändå bidrar till det positiva. Bilden av förövaren som ”den andre” suddas ut. Det är män i våra umgängeskretsar som upprätthåller maktstrukturerna och bidrar till sexuellt våld. Det behöver inte vara något skambelagt att ingå i en struktur om alla bara reflekterar över sin del av problemet.

         Besvara ↓
   3. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:26

      Jag håller med om att #metoo-kampanjen ger ett väldigt konkret genomslag. Inte bara på ett offentligt plan utan också på ett personligt. Helt plötsligt upplever jag att folk omkring mig börjat berätta om sina egna upplevelser, vilket har lett till väldigt intressanta samtal. IRL :).

      Besvara ↓
6. Stina S 17 oktober, 2017 kl 19:59

   Jag har tänkt en del på ordet förtryck. För mig känns det konstigt att säga att kvinnor är förtryckta i Sverige idag. Förtryck känns som ett starkt ord som jag förknippar med förtryckande regimer och dylikt. Men enligt materialet vi tagit del av kan det handla om ett strukturellt förtryck, som inte är medvetet utan en följd av gamla normer och strukturer i samhället som vi ännu inte gjort oss av med.

   Jag har också tänkt på andra begrepp som brukar dyka upp i feminist-sammanhang, intersektionalitet som nämns här, cis, ickebinär osv. Det är bra att det finns ord för att förklara och inkludera, men risken kan vara att det blir svårt att prata och diskutera med de som inte är insatta i vad alla begrepp betyder.

   Jag kan inte förstå hur feminism kan vara provocerande i Sverige idag, men så är det uppenbarligen för vissa. Jag tror dessa människor bara inte förstår den egentliga betydelsen, eller så vill de inte förstå. Vissa förstår inte heller att för att det ska bli jämställt måste männen dela med sig av sin del av kakan, annars kan det aldrig bli lika.
   Jag tycker den här bilden illustrerar detta väldigt bra:
   https://amebassetsprod.blob.core.windows.net/4461/2015/10/jamstalldfem1.jpg

   Jag tror också att vi måste upphöja det kvinnliga. Det kanske inte är så att det är kvinnan som ska jobba mer heltid, utan det är mannen som ska jobba mer deltid. Jag tror att vi behöver mer av traditionella kvinnliga egenskaper i vår värld idag, såsom omtanke och omvårdnad. Detta är egenskaper som män också skulle behöva anamma i större utsträckning. Män förstör planeten i mycket högre utsträckning än kvinnor genom sin livsstil, de reser mycket och äter mycket kött. Den manliga normen som den ser ut idag är varken bra för oss eller miljön.

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare18 oktober, 2017 kl 15:58

      Hihi, vilken rolig och illustrerande bild du länkade till. ☺

      Mm, verkligen! Att inte blint sträva efter att få ”samma sak som männen” utan att istället stanna upp och fråga oss – vilket samhälle är det vi vill ha? Vad behöver vi förändra för att jorden ska hålla? Vilka värden är viktiga för mänskligheten? Osv.

      Och jag tror att det är viktigt att se det som att män inte bara behövs i kampen för ett mer jämställt samhälle utan att de i allra högsta grad även tjänar på ökad jämställdhet. Den manliga normen är (också) väldigt trång och skapar lidande för individer och på ett samhälleligt plan.

      Besvara ↓
      1. Stina S 21 oktober, 2017 kl 19:53

         Ja, precis, både män och kvinnor tjänar på jämställdhet.

         Vi borde sträva efter ett samhälle där alla får vara sig själva istället för att försöka passa in i en snäv norm.

         Jag förstår inte varför inte män kämpar mer för att till exempel vara hemma med sina barn mer, det borde ju vara i deras eget intresse.

         Besvara ↓
   2. Martin H 21 oktober, 2017 kl 11:03

      Helt rätt tycker jag. Vi behöver lyfta fram ’det kvinnliga’ (det som vi lärt oss är ’kvinnliga egenskaper’) och uppfostrar våra barn med ’mänskliga egenskaper’ istället. Det håller vi faktiskt på med i världen idag, och Sverige har till viss del kommit lite längre på vissa områden kanske än andra länder, men ändå så finns det mycket som är så inlärd hos oss, att det kräver verkligen möda att inse det.

      Besvara ↓
      1. Stina S 21 oktober, 2017 kl 20:01

         Ja precis, eftersom vissa normer och stereotyper är så inarbetade i vårt samhälle så krävs det mycket analys och tanke för att se dem och kunna bryta mot dem.

         Jag upplever det som att många vuxna män har svårt att visa och prata om känslor, för att de till skillnad från tjejer inte fått lära sig det när de växt upp. Jag tror det skulle bli så mycket bättre både för individen och samhället om vi uppmuntrar både pojkar och flickor att visa känslor.

         Besvara ↓
   3. Jimmy L 22 oktober, 2017 kl 20:49

      Bra att du tar upp detta med tolkning av ord Stina.
      T.ex. förtryck, som man kanske inte förknippar med sverige men som du säger så finns ju förtryck även på ett subtilare plan som man kanske inte ens är medveten om.
      T.ex. feminism, tror definitivt att de som blir provocerade inte förstår eller vill förstå.

      Instämmer helt med ”kvinnligt”, vilket är större än biologiskt kön. Kvinnliga egenskaperna finns hos både män o kvinnor och det behövs i många sammanhang mer av de kvinnliga egenskaper som handlar om t.ex. omvårdnad.

      Besvara ↓
   4. Ida L 22 oktober, 2017 kl 21:27

      Som ni varit inne på tror jag att barnuppfostran är en stor del i förändringar av strukturer. Jag har inga egna barn än, men jag gör det jag kan för att leda mina yngre kusiner rätt i livet. Jag vill ge dem friheten att välja vilka de vill vara, oberoende av stereotypa könsroller. Om barn får lära sig mer om sig själva lär de sig samtidigt mer om andra.

      Besvara ↓
      1. Farida A 26 oktober, 2017 kl 12:42

         Jag håller med om att omtanke och omvårdnad är viktiga egenskaper som vi bör ta mer hänsyn till men det är skadligt när dessa tillskrivs som kvinnliga. Jag tror att de traditionella könsrollerna skapar obalans i samhället. ””Kvinnliga kvinnor” som vill skapa förändring och därmed också tar på sig den så kallade ”mannens ansvar” leder till utbrändhet och det är inte långt ifrån en epidemi i Sverige i dag. We can’t do it !
         ^ Tips sevärt program på SVT.

         Besvara ↓
   5. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:34

      Jag håller med om att det finns så väldigt många livsstilsfrågor som knappt ens är uppe till debatt (och i vissa fall är väldigt laddade). Till exempel rätten till deltid. Och inte bara i relation till föräldraledighet, utan vidare att det finns en väldig tydlig norm som säger att 40 timmar per vecka (helst mer) är något en ska lönearbete för att vara en rättskaffens, värdefull medborgare.

      Besvara ↓
7. Ida L 17 oktober, 2017 kl 21:37

   Detta tema har varit en upplevelse att få fördjupa mig inom. Feminism är en av mina hjärtefrågor. Jag slås av förtvivlan och hopp, ilska och kärlek, allt i en enda röra. Det blir ofta överväldigande att gång på gång få bekräftat hur djupt befästa alla normer och maktstrukturer är. När jag lär mig mer om hur förtryck hänger ihop slås jag av en fruktan som ökar i takt med min insikt om hur stort problemet är. Det är större än enstaka tafsande snubbar på nattklubben. Allt hänger ihop.

   På kort tid har hashtaggen #MeToo blivit stor på sociala medier. Här synliggörs omfattningen av mäns våld mot kvinnor. Också jag har delat med mig av vad jag har varit med om. Jag berättade om min erfarenhet av psykisk och verbal misshandel i ett tidigare förhållande. Med mina nya kunskaper och tankar kring gångna veckors studier formulerade jag följande text:

   Jag vet hur det känns att va krossad och sen slås ner lite mer. Att leva i en mardröm du själv inte ser. Hur det känns att tro att du är lyckligt lottad att någon står ut med dig. Hur han intalat dig att ingen kan älska dig, förstå dig, se dig, klara av dig. Hur det känns att vara otrygg i sitt eget hem. Och bli van att höra orden ”jag borde lämnat dig för länge sen”, ”intellektuella mongo”, ”jag hatar dig”. Och gång på gång lovade jag att ändra mig.
   Jag är långt ifrån den plats jag var på för ett år sen. Men jag har ändå sår som inte läkt. Och årstiden får mig att minnas. Jag går på samma gator i samma stad som då. Nu när luften blir kallare kommer allt tillbaks. Orden han sa. Hur han fick mig att känna. Gathörnet där jag skrek i panik och han lugnt sa till polisen att allt var bra. Han tog ifrån mig rättigheten att reagera när han behandlade mig illa. Jag fick tassa på tå för att behaga honom och om jag tog ett enda snedsteg kunde hela helvetet bryta ut. En vardag präglad av förvirring, rädsla, skuldbeläggning och gräl som aldrig tog slut.
   Även om det snart gått ett år sedan jag blev fri påverkas jag fortfarande. Varje. Dag. Jag undviker medvetet allt som väcker för mycket minnen. Men även de mest vardagliga saker kan ge mig fruktansvärda flashbacks.
   Varje dag lever jag med tanken att jag överdriver och inbillar mig. Jag lever med vetskapen om att han antagligen går på som om inget har hänt. Han har inte erkänt sina misstag och det bara är en tidsfråga innan han utsätter någon annan för samma sak.
   Framför allt lever jag med skam. På kort tid gick jag från att vara en livsglad sprudlande jävlar-anamma-tjej, till ett tomt skal utan ambitioner och drömmar. Jag har känt mig så svag och att det måste vara mitt fel att jag tillät mig att bli utsatt.
   Det farliga är idéen om misshandlaren som en kontrollerande och ond person. Någon som är så normal och trevlig, charmig och sympatisk – inte kan han vara kapabel till att göra något sånt här. Alla tycker att han är fantastisk, alltså måste det vara nåt fel på mig. Det är en orsak till att misshandeln kan fortsätta.
   Jag är livrädd. Men jag delar med mig för att jag måste. Att berätta är mitt sätt att ta makten över min historia. Det är lätt att glömma. Lätt att förtränga. Nedbruten och utan självförtroende är det lätt att tvivla på sin egen upplevelse. Dagboksanteckningar, dikter, självbiografiska texter och gamla sms har hjälpt mig att minnas. Minnas för att bearbeta, minnas för att berätta. För att jag inte är ensam om det här. För att vi behöver prata om det.
   #metoo #jagockså

   Jag har fått mycket mer stöd och värmande kommentarer än jag väntade mig. Det får mig att ta min historia på större allvar. När jag har medhåll från mina vänner och bekanta känner jag mindre skam. Jag får bekräftat att jag inte är galen. Jag har inte inbillat mig hur det var.

   Att få läsa om andra kvinnors erfarenheter både smärtar och värmer. Jag känner mig mindre ensam, men att se hur omfattande problemet är känns tungt. Vänninor, döttrar, mammor och flickvänner delar med sig men vi måste också prata om att det är våra killkompisar, söner och pappor som är förövarna. 97% av de som misstänks för sexualiserade brott är män. Om män aldrig pratar om det är det bara en tidsfråga innan mitt ex och andra män utsätter kvinnor för något som inte är okej. Alla män är en del av och bidrar på något sätt till att upprätthålla machokulturen. Män måste börja prata om, erkänna, rannsaka och förändra sitt beteende. Du känner nog inte en enda man som aldrig gjort något som på ett eller annat sätt tagit sig friheter pga den maktposition han innehar för att han är man. Även den snällaste mannen du känner har oftast något på sitt samvete som han sällan pratar om.

   Många kvinnor delar med sig och sprider hashtaggen. Men om ingen tar ansvar för den andra sidan av problemet kommer vi ingenstans. Hashtaggen #iHave och andra liknande har fungerat som en plattform för män att erkänna att de är en del av strukturerna. Jag uppmanar att du som man också delar med dig av dina tankar i den här debatten. Tiden för att vara tyst är över. Det är först när vi alla öppnar upp oss som vi kan närma oss varandra. Förstå och förlåta. Det finns väl sämre saker att ägna sin tid åt än att krossa lite patriarkat tillsammans.

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare18 oktober, 2017 kl 16:19

      Tack för att du vill dela med dig av din berättelse Ida!

      Jag håller med dig – att iom #metoo-kampanjen få läsa så många berättelser från kvinnor både smärtar och värmer. Jag visste ju redan att dessa berättelser fanns och att de får komma upp till ytan och får ta plats är befriande. Och samtidigt tungt att få en bekräftelse på hur kvinnors vardag ser ut – både i konkreta handlingar men även rädslan inför vad som skulle kunna hända.

      Det du beskriver kring skamkänslor, tror jag är en så vanlig mekanism i förtryck, och så nerbrytande. Så jag är glad att du delar med dig och får stöd från andra, eftersom jag tror att det är en hälsosam väg tillbaka.

      Även jag har sett några #Ihave och ”Itwasme i mitt facebookflöde. Det är såklart en skamfylld, stigmatiserande och svår hashtag att skriva (även den), men likväl ett viktigt samtal som behöver föras för att komma till rätta med detta! Jag har sett initiativ kring mansgrupper som samtalar kring bla detta tema och det tror jag är bra initiativ som jag skulle vilja se mer av.

      Besvara ↓
      1. Ida L 22 oktober, 2017 kl 19:32

         Jag har sett att #iHave och liknande taggar gör många kvinnor upprörda. De menar att männen tar all uppmärksamhet (som de ofta gör). Jag kan delvis hålla med om att det är olyckligt att män sällan kan hålla sig utanför saker (https://cdn1.cdnme.se/3528675/9-3/skarmavbild_2015-03-08_kl_121912_54fc304be087c34aab5e804a.png)

         Men just gällande den här frågan ser jag det inte som männens försök att förminska kvinnors upplevelser. Jag ser det som ett försök till att minska stigma kring ett tabubelagt ämne. Ett försök att närma oss varandra, inte ställe oss i två läger och skrika på varandra. Att hålla tyst om sånna här saker gör inget bättre. Mansgrupper och killmiddagar är bra initiativ. Jag har länge följt kampanjerna FATTA och FATTA MAN. De är otroligt viktiga men de når för få människor, kanske når de aldrig fram till de som kanske behöver det som mest. Hur gör vi genusmedvetenhet till något för alla?

         Besvara ↓
   2. Christian T 19 oktober, 2017 kl 12:42

      Vad vill man ha för hjälp när man är utsatt som du var?

      Besvara ↓
      1. Ida L 22 oktober, 2017 kl 19:49

         Jag kan inte tala för alla som blivit utsatta för sexuellt våld, men det jag saknade allra mest från min omgivning var en vilja att förstå.

         Å ena sidan fanns det de som inte tog mina upplevelser på allvar. Dessa fortsatte att umgås med personen som misshandlat mig. För dem var han fortfarande den där trevliga killen de tyckte om. De ville aldrig inse vad han utsatte mig för.

         Å andra sidan fanns det de som inte förstod varför jag stannade kvar. Det var omöjligt för de att förstå hur jag kunde välja att vara kvar i ett förhållande där jag blev behandlad så dåligt. Nu när jag ser tillbaks kan även jag se hur fel allt var. Men just i den situationen, så nedbruten, var det han som gav mig den enda bekräftelsen jag kunde ta emot. För när jag sa rätt saker och betedde mig som han önskade, då hade vi fina stunder. Efter allt kaos var det hans famn som var den skönaste. Många vänner tog avstånd från mig då de inte kunde stötta att jag valde att stanna så länge som jag gjorde.

         Besvara ↓
   3. Hanna 20 oktober, 2017 kl 14:49

      Hej! Känner igen mig i mycket av din text, just den där psykiska misshandeln som får en att tvivla på sig själv o vad en egentligen känner. Den där gnagande känslan om att någonting är fel. Har själv upplevt hur mycket energi o kraft det tar att orka försöka att gå emot det, speciellt när det är någon som är så nära en. Att bråken egentligen innehåller stora frågor om strukturer som pågått så länge o som är sjukt svåra att bära på/belysa/ta upp med sin partner när en samtidigt blir kallad saker o kränkt gång på gång. Tänker på de här textraderna från Frida Hyvönens låt ”Imponera på mig” från albumet ”Kvinnor och barn”:

      ”För du kommer irritera dig på det
      hur fruktansvärt kapabel jag är
      Efter ett tag kommer du försöka få mig att göra mig mindre än jag är
      Min kapacitet är obarmhärtig
      mot den som inte svarar upp
      Vi har sett den skörda offer
      Vi har sett den skrämma vuxna män”

      Att om du kände dig som den där jävlar-anamma-tjejen så är det ju egentligen den du är och ingen annan. Men att en man du träffats inlärda rädsla av att sin egen styrka riskerar att utmanas har tvingat den åt sidan. När det egentligen handlar om inlärda o helt onödiga beteenden. Men som sagt, så sjukt svårt att ha att göra med när det är så nära..

      Bra kämpat o starkt att dela det

      Besvara ↓
      1. Ida L 22 oktober, 2017 kl 20:41

         Jag hade faktiskt aldrig hört den låten men jag lyssnade på den och känner igen mig. Vi har en inneboende styrka och ett okränkbart egenvärde. Men det är lättare sagt än gjort att stå upp för det. Vi är så mycket starkare än vi tror, det har jag fått lära mig den hårda vägen. Och nu tar jag tillbaks bit för bit av mitt sanna jag. Att ta sitt liv tillbaks är en lång process och den här kursen är en bit på vägen.

         Jag har lärt mig saker som format mig till den jag är idag. Jag är mer ödmjuk, tacksam och lyhörd än innan – egenskaper jag värderar högt. Jag kan se att även om han lyckades radera stora delar av min personlighet och min livslust kunde han inte förgöra mig. Jag fanns kvar där under alla lager av förväntningar och ångest. Jag kan även se att hur jag än ändrade mig kunde jag ändå aldrig leva upp till hans ideal. Det är ingen idé att jag ändrar på mig för någon annan. Jag är den jag är, take it or leave it.

         Besvara ↓
         1. Farida A 26 oktober, 2017 kl 12:11

            Tack Ida för att du delar med dig. Det är hemskt att läsa andras berättelser men det är en viktig insats och ett samhällsproblem som vi måste ta itu med. Kvinnor har fått ta tillräckligt mycket ansvar alldeles för länge. Vi blir fortfarande utsatta och anklagade för att det anses vara vårt eget fel och samtidigt förväntas det av oss att ta kampen och genomföra alla förändringar på egen hand.

            Skådespelaren Terry Crews har också delat #metoo och den har vidgat debatten. Sexism och trakasserier drabbar i största utsträckning kvinnor men även män som också oftast är förövarna drabbas av dessa destruktiva jargonger och normer. Jag såg att instagramkontot TNKVRT nyligen lagt upp ett inlägg om några tonårskillar som hade suddat bort glåpord riktat mot kvinnor på en fritidsgård nånstans i Sverige. Jag tyckte att det var fint att ungdomarna kände ett ansvar i samband med #metoo:s spridning. Förhoppningsvis uppmuntras dessa och alla andra till att fortsätta ta sitt ansvar.

            Tack för ditt inlägg!

            Besvara ↓
   4. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:41

      Tack för att du delar dina erfarenheter! Din text berörde mig djupt.

      Jag har inte upplevt samma sak som du, men jag förstår hur nedbrytande det är att vara i ett förhållande där en mår dåligt och tar på sig skulden för det och förminskar sig själv till oigenkännlighet.

      Besvara ↓
8. Martin H 21 oktober, 2017 kl 10:57

   Jag håller med Chimamanda i föreläsningen hon gav ovan, att alla (män och kvinnor) både kan och bör vara feminister, och att vara feminist betyder att man inser att det finns orättvisa maktstrukturer som har grundats på fysisk styrka.

   Vårt samhälle idag har inte samma behov av ledare som är ’starkast’ fysiskt, men ändå så behåller vi våra nedärvda ’patriarkala’ strukturer genom sociala koder och språk. Vi bedömer fortfarande människor på hur de ser ut, och inte (’i första hand’) på vad de har att säga. Den som ’ser kompetent ut’ istället för den som kan visa eller bevisa kompetensen på något annat sätt.

   Vi är mycket fixerade på ’imagen’.

   Varför är det så? Enligt min åsikt, har det här med lathet och ’effektivitet’ att göra (igen…)

   En människa känner sig mer bekväm med någonting som hen känner igen.

   Därför säger vi alltid att om en ska vara en ’läkare’, ’ingenjör’, ’expert’, ’rik’, ’intelligent’ etc., ska en ser ut som en ’läkare’, ’expert’, ’rik’ etc.

   Och alla vet hur en ’läkare’ ser ut!

   Idag har vi åtminstone en bild i våra hjärnor som visar en man eller en kvinna. 😮

   Det jag skulle vilja se inom ’feminism’ är mycket mer diskussion som gäller ’härskartekniker’, vilket jag tycker är det egentliga problemet. Både män och kvinnor förtrycker andra – ibland är det medvetet och ibland omedvetet.

   Det vi borde lära våra barn är att vara medveten om de här sakerna, och hur en själv kan bekämpa sina egna tankar, eller någon annans tankar inom detta område.

   Dock förstår jag att vi inte riktigt kommit så långt!

   Först behöver vi läka våra sår från flera tusen års förtryck – och eftersom det är mannen som varit den som biologiskt fått ’mer fysiska förmåner’, är det logiskt att förvänta sig att det är ’mannen’ som överdominerar i statistiken gällande förtryck av andra människor.

   Samtidigt blir det så att ’det synliga’ får ett ’större värde’, vilket också förklarar varför mannens fysiska våld syns mer än allas osynliga former av förtryck.

   Vi har många decennier framför oss innan vi närmar en verklighet som jag tror många feminister vill se, men jag kan trösta mig med tanken att det är väl en nödvändighet också på väg till insikt och vishet.

   Det jag tror vi kommer att se, till ex., är att vi (samhället) kommer att förenkla budskapet av mannens förtryck mot kvinnor, så att männen istället för att bli mer jämlika blir mer ’beskyddande’ …

   Intersektionalitet. Det var ett nytt begrepp för mig, och jag tror jag har förstått vad det går ut på.

   Tycker det är lite konstigt att det är ett ’feministiskt’ teori, men okej. Jag anser att jag har väl alltid tänkt så, långt innan jag varit medveten om ’feminismen’. Dock kan jag då se det här som att kulturella förändringar kan ske utan något större problem – jag måste ha uppfattat de här förändringarna som pågått följande ’feminist’vågorna som rullade in i människans medvetenhet efter 1900, 1945, 1969 eller vilket datum man nu vill ta…

   Som sammanfattning.
   Det finns strukturella problem i samhället som skapar en ovälkommen ojämlikhet. Vi bör först känna igen det, och acceptera det. Att känna igen och motarbeta dessa förtryck och ojämlikhet är att vara feminist. Innan jämlikhet uppnås, måste männen acceptera känslor av orättvisa.

   Vi bör (som människor) tänka vidare kring intersektionalitet och inser att det är en självklarhet.

   Besvara ↓
   1. Jimmy L 22 oktober, 2017 kl 21:02

      Instämmer i stort med allt du säger – och bra att du lyfter ”härskarteknik” (viktigt även utanför feministrörelsen).
      Sedan är jag osäker på om du menar att man RISKERAR att ”en själv kan bekämpa sina egna tankar”, eller att detta är något man BÖR göra? Jag vill påstå att det kan skapa en psykologisk låsning om man ”bekämpar” vilket lär försvåra att komma till rätta med t.ex. attityder som ligger till grund för ett ohållbart tänk/agerande.

      Besvara ↓
   2. Emma I Författare25 oktober, 2017 kl 17:14

      Ja verkligen – vi har tydliga bilder av hur en läkare, en bibliotekarie, en chef och ett vårdbiträde ser ut, enligt normen, även om vi vet att verkligheten kan se annorlunda ut.

      Där tänker jag att media kan göra mycket för att bryta de stereotypa bilder som används om och om igen. Att porträttera personer som bryter mot normen för just den yrkesgruppen, utan att för den skull göra en stor grej av det.
      Och alla vi andra kan såklart också göra mycket, tex inom skolvärlden, med vilka exempel vi lyfter upp. Om barn ser att både män och kvinnor kan vara chefer, brandmän, förskolelärare osv så är sannolikheten större att de även kan se sig själva i flera yrkesroller framöver, såklart.

      Det är kanske inte så konstigt att vi är ”fixerade vid imagen”, som du skriver. Det första intrycket är viktigt när vi försöker läsa av en situation/en människa och bedöma om vi kan vara trygga eller inte. Men tänk om vi i den situationen också hade med oss en större kunskap om just det – att vi bedömer utifrån normen och vad vi är vana vid – skulle vi då kunna lära oss att vara mer öppna i mötet med andra? Jag vill tro att medvetandegörande och kunskap om normer kan göra oss bättre rustade för att se och ta emot oväntade upplevelser och vara öppna för andra perspektiv.

      Organisationen Interfem har tagit fram metoden ”Rekrytera Rätt!” – en guide för att hjälpa till att hålla rekryteringsprocesser så fria som möjligt från diskriminering. http://www.interfem.se/rekrytera-ratt-2/

      Jag fastnade för din mening ”först behöver vi läka våra sår från flera tusen års förtryck”. Strukturer som setat så hårt under så lång tar såklart tid att förändra och möter motstånd!

      Besvara ↓
   3. Farida A 26 oktober, 2017 kl 12:33

      Hej Martin!

      Jag hoppar in på spåret om härskartekniker
      och det talas om den inom feminismen utan tvekan, men det beror på vilken feminism och vilka diskurser du intresserar dig för.

      Diskurser om mäns våld mot kvinnor omfattar härskartekniker
      men det diskuteras även internt inom feministiska forum där kvinnor ställs mot andra kvinnor, och utifrån andra parametrar som klass.

      Makthandboken som finns här att ladda ner tar upp strategier för hur du kan tackla diverse härskartekniker.

      Intersektionalitet myntades av Angela Davis, en afro-amerikanske feminist. Hon liksom många andra kände sig inte inkluderad av den vita, heteronormativa feminismen och så utvecklade hon begreppet intersektionalitet. Detta är ett mycket bra verktyg för den som vill förstå hur maktrelationer samverkar.

      För dig som är intresserad av intersektionalitet kan jag tipsa om WPR- metoden (What’s the problem) av Carol Lee Bacchi.

      Besvara ↓
   4. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:48

      Det är så sant det du säger om bilderna/stereotyperna vi har i huvudet om ex olika professioner! Jag tänker på hur överraskad jag kan bli när verkligheten inte överrensstämmer med någon hårt inpräntad bild jag har. Jag associerar också till hur jag (fortfarande!) kan småhaja till när jag möter en man som presenterar sig som sjuksköterska. Jättepinsamt!

      Besvara ↓
9. Bo H 23 oktober, 2017 kl 19:01

   Jag tycker att dina tankar kring härskartekniker är intressanta, och ditt påpekande att både män och kvinnor kan förtrycka andra. Samt att det finns flera former av osynligt förtryck, som kanske många gånger kan vara lika djävligt som det synliga förtrycket. Oavsett vem som utövar det, så är det lika destruktivt och förkastligt.

   Jag håller också med om att strukturella orsaker ligger bakom mycket av den ojämlikhet och de orättvisor som vi idag har i vårt samhälle.
   Vägen till förändring tror jag går via upplysning och medvetandegörande, som t ex genom alla de starka reaktioner som kommit till uttryck i medierna den senaste tiden.

   Besvara ↓
10. Farida A 26 oktober, 2017 kl 01:20

    Kan vi prata om en feminism?
    – Nej, det finns inte en feminism men du som individ kanske intresserar dig för en slags feminism.
    Det jag gillar med det här temat är att urvalet av källorna belyser olika feminismer
    och maktsalongens filmklipp förklarar det väldigt enkelt och tydligt.

    Intersektionalitet, radikalfeminism, queerfeminism och postkoloniala teorier m.fl. har personligen hjälpt mig att se samhället från ett bredare perspektiv. För mig funkar det inte att enbart tänka i så kallade feministiska termer så som många uppfattar den, alltså man- kvinna, 50/50, lika löner och rösträtt.
    Det är viktigt med jämställdhet men långsiktigt räcker det inte med klasskamp och att krossa patriarkatet för att världen är mer komplicerad än så.

    Vi måste ta hänsyn till hur maktrelationer fungerar och hur dessa samverkar som Kawesa och Rouzbeh är inne på. Numera pratas det även om prekariatet och det uttrycket tror jag kommer bli allt vanligare i framtiden, vilket också är bra för att då kan fler institutioner ställas mot väggen och liksom Young nämner i Tjejkast finns det ett institutionaliserat förtryck av olika sociala grupper. Vi som människor skapar normer, och det är sociala konstruktioner som har blivit etablerade strukturer som legitimeras av diverse institutioner. Jag som individ kan agera annorlunda i vardagen men min handlingsfrihet är tyvärr ofta begränsad av samhällets ramar.
    Hur feministisk, queer eller icke-normativ kan får en person egentligen vara?

    Sverige säger sig bedriva en feministisk politik men den är långt ifrån fullbordad. Förlossningsvården befinner sig i en allvarlig kris och kvinnor riskerar att dö för att de inte får tillgång till en trygg förlossning. Migrationsverket utvisar utsatta människor, till och med barn som hotas av krig, våld och misär i sina hemländer. Flickor, kvinnor, HBTQ- personer som i större utsträckning riskerar att bli utsatta för våld och trakasserier (även statistiskt bevisat) bemöts inte med förtroende av myndigheter som har som uppgift att beskydda sina medborgare. Fattigpensionärerna är fattiga och blir fler. Listan kan göras lång.

    Jag upplever ofta att feministiska diskussioner bemöts olika beroende vem som lyfter den. Det finns en konstant kapplöpning om ”vem som äger kunskapen och rätten till att få tala om erfarenheter”.
    #Metoo är ett exempel på det. Här är det lätt att gå vilse för den som inte känner sig berörd eller inte är insatt i debatten.

    Jag vill dela med mig av en övningsuppgift här men bara som en liten tankeväckare. Testa om du vill och jämför tre eller fyra nyhetskällor. T ex Aftonbladet, SVT Opinion, DN, Expressen.

    Vilka kommer till tals på landets opinionssidor?

    1) Håll utkik efter vem eller vilka som har skrivit utifrån följande parametrar;

    – Kön (han, hon hen)

    – Bakgrund (Rättviseförmedlingen använder termen ”utomnordisk” respektive ”inomnordisk”

    – Makt och inflytande (Ev. uttalad politisk tillhörighet, ålder, HBTQ- perspektiv som hetro eller gay) T ex Margareta W. soc, utrikesminister, medelålder 50+, hetro.

    2) Vad handlar texten om? Arbetsmarknaden, krig miljö?
    För vem är texten relevant, vem riktar sig texten till?

    3) Vilka nämns/ refereras i texten (utgå från samma kriterier som i punkt 1?

    Reflektera sedan över resultatet.
    Ser du något mönster?
    Varför ser det ut så här? Vad tycker du kan förändras? Vad vill du läsa mer om?

    Besvara ↓
    1. Emma I Författare1 november, 2017 kl 11:47

       Det du skriver belyser verkligen att det är djupt liggande mönster och normer i samhället som skapar maktojämlikhet. Det räcker inte att sträva efter jämställdhet på ett statistiskt plan med lika lön för lika arbete osv för att uppnå ett samhälle där alla ges samma möjligheter. Det är såklart en högst relevant och viktig kamp med tex lika lön men det finns mer att göra även efter att det målet uppnåtts.
       Du nämner vardag, vård, våld, fattigdom, prekariatet, bemötande hos myndigheter osv där olika individer ges olika möjligheter pga kön, etnicitet, sexualitet, ålder osv.

       Och som begreppet intersektionalitet sätter ljuset på så behöver mönster och normer synas i alla sammanhang eftersom samhället som individen befinner sig i är komplext och skapar unika maktrelation i varje sammanhang. Unika…men i ett större perspektiv utkristalliseras tydliga mönster av vem som ges fördelar och vem som bestraffas.

       Jag gillar den metafor som Peggy McIntosch (Ted-föreläsningen i temat) använder sig av för att beskriva vitas privilegier: Ett bankkonto som jag fått och som fylls på varje dag med fördelar, privilegier och möjligheter. Jag har inte bett om det och kan inte hållas skyldig för att jag fått det, men jag kan bli medveten om det och välja att använda det i min vardag för att försvaga systemet av vitas privilegier och andra maktojämlikheter. Jag kan på olika sätt dela med mig av den plats och fördelar jag getts pga att jag i ett visst sammanhang passar in i normen.

       Vilken bra övningsuppgift för att ta sig an media du tipsar om, tack!

       Besvara ↓
11. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:09

    Det som slår mig mest när jag läser materialet är främst två saker:

    1 Hur det intersektionalistiska perspektivet på feminism kopplar ihop begreppet feminism med andra begrepp, som i många sammanhang ses som separata (klass, ras/etnicitet, funktionsvariation, hbtq) och därmed lyckas spegla komplexiteten i samhället på ett sätt som förenklar genom att en inte behöver ta sig från bubbla till bubbla för att få översikt och sammanhang.
    2. Att feminism (som så mycket annat) i grund och botten handlar om maktstrukturer. Och hur dessa maktstrukturer ger sig uttryck i privilegier och i norm. Iris Marion Youngs uppdelning av fem olika sorters förtryck (exploatering, marginalisering, maktlöshet, kulturell dominans och våld) tycker jag fungerar på samma sätt som begreppet intersektionalitet genom att öka komplexiteten och på det viset förenkla förståelsen.

    Två citat som gjorde intryck på mig:

    ”Separatism är ett laddad ord för vissa, men det är bara vissa separatistiska rum som blir ifrågasatta. Det finns en massa separatistiska rum för män och andra personer som passar inom normen. Även om de sammanhangen inte benämns som separatism är de bara tillgängliga för vissa” Ur Vilja och Vrede // Kakan Hermansson

    ”Skuld kan vara konstruktivt om det leder till förändring, men alldeles för ofta är uttryck för skuld och dåligt samvete ett sätt att flytta fokus från frågor om rasism och bevara maktrelationer. Många vita feminister kan uppleva det som hotfullt att konfronteras med smärta och ilska över rasism för det innebär att de måste lyssna på berättelser som ifrågasätter deras identiteter som ”oskyldiga” eller förtryckta. Att lyssna till en persons smärta och erfarenheter kan vara svårt, i synnerhet om man inte delar deras erfarenheter och om man är medveten om att man själv bidragit till att de finns.” Ur makthandbok – för unga feminister…

    Jag funderar slutligen på vilket genomslag LOs satsning på facklig feminism fått i verkligheten. Jag tyckte att den största delen av deras ”programförklaring” var målade med väldigt breda penseldrag, men att det var positivt att de satt upp faktiska målsättningar i slutet av dokumentet. Jag associerade till en satsning som gjorts i min hemkommun Osby under året – HBTQ-certifiering av kommunen med handlingsplan och HBTQ-relaterad aktivitetskalender för kommuninvånarna. Osby är en lantortskommun med bl a stort SD-stöd där det är lätt att sticka ut som utanför normen. Aktivt arbete med HBTQ-frågor från kommunledningens sida är en utveckling jag kommer att följa med spänning.

    Besvara ↓
    1. Eva Jullia 26 oktober, 2017 kl 22:55

       För övrigt vill jag slå ett slag för en stor språkrevolution – ett genusneutraliserande av svenskan! Vad skulle hända om vi bytte ut alla pronomen till ett? Om vi inte ständigt, i dagligt tal, behövde förhålla oss till andra personers genus utan fokus enbart kunde ligga på andra personers personligheter?

       Besvara ↓
    2. Emma I Författare1 november, 2017 kl 15:06

       Jag gillar de citat du valt ut, speciellt det om skuld. Jag kan känna igen mig i båda positionerna. Dels av att uppleva det som svårt och smärtsamt att ta del av andras erfarenheter när jag själv befinner mig i en priviligierad position som åtnjuter fördelar på den andras bekostnad. Men även i positionen då jag tex som kvinna vill bli hörd i hur samhällets könsnormer påverkat mig i en situation och jag upplever att den man jag pratar med ”slår dövörat till” och förklarar bort det som hänt med att det var ett undantag och inte del av ett mönster. Jag kan ibland känna mig desperat ledsen i en sån situation och hopplös.

       Kul att höra att Osby kommun satsat på HBTQ-certifiering. Jag har nog en fördom mot små kommuner att de ”är lite efter”, men tji fick jag. Jag blev nyfiken på hur det ser ut i övrigt i Sverige och hittar denna lista hos RFSL: https://www.rfsl.se/certifiering-och-utbildning/certifierade-verksamheter/. Det finns flera små kommuner med på listan men långt ifrån alla och flera större städer har en mindre lista än Osby. Med certifieringar är min erfarenhet att det verkligen gäller att löpande utbilda personalen i verksamheterna. Annars försvinner kunskapen lätt när personalen byts ut.

       Genusneutralisering – ja tack säger ja! ☺

       Besvara ↓

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.