34 thoughts on “Syrien”

1. Bo H 29 november, 2017 kl 16:46

   I introduktionen till boken ”Syrien” skriver Per Björklund ”För en utomstående kan det se ut som att det inte finns några goda krafter kvar att stödja i Syrien. Valet tycks stå mellan pest och kolera…………….och att varje försök att förändra status quo är dömt att leda till landets sönderfall.”

   Det som händer i Syrien är en tragedi av en sådan omfattning, att det är mycket svårt att riktigt förstå och sätta sig in i hela dess vidd. Kriget i Syrien har växt till en av de största och blodigaste konflikterna, och den värsta flyktingkrisen i modern tid. Vem som är ond och vem som är god, och vilka intressen som driver de olika parterna i denna konflikt är svårt att reda ut.
   Vad vi vet är att Syrien befinner sig i ett kaotiskt tillstånd av våld med obeskrivligt lidande, som nu är inne på sitt sjunde år, och som bara fortsätter och fortsätter.
   Grymheterna, övergreppen och vardagsvåldet är utbrett och drabbar oskyldiga i stor utsträckning, inte minst barn och kvinnor.

   I mitt inlägg vill jag peka på några ljuspunkter i denna mörka tillvaro.
   Nämna några av alla de goda insatser, som det trots allt finns flera exempel på.
   Jag vill börja med uppfinningsrikedomen. Och det finns många exempel på detta i Syrien,
   där människor finner på fantastiska lösningar för att överleva.

   Läkaren Waleed Tamer bor och verkar i staden Saraqeb. Han har gjort det till sin uppgift att ingjuta hopp hos sina medmänniskor. Staden utsätts ständigt för regimens flyganfall, men de har ändå alltid tillgång till ljus genom deras påhittighet för att lösa problemet. De använder vindkraft för att driva en dynamo, som de sedan kopplar till bilbatterier. Och med hjälp av billiga kinesiska ledlampor så lyckas de få ljus, så att samhället ändå fungerar och livet kan fortgå.

   Alla skolor i Saraqeb är i princip sönderbombade. Men trots det så har man startat ett projekt som man döpt till ”Saraqebs Fria skolor”, med ambitionen att alla barn åtminstone ska kunna lära sig att
   läsa och skriva.
   – Hoppet är avgörande för människors överlevnad, och folket segrar alltid till slut,
   säger Waleed Tamer.

   En annan person som gör skillnad är den syrisk-palestinske människorättsaktivisten
   Abdullah al-Khateeb, som är en stark röst för de fredliga protesterna för demokrati och mänskliga rättigheter. Han har fått Per Anger-priset för sin modiga kamp i Syrien. Bl a organiserar han odlingar i Damaskus. Att kunna odla sin egen mat är både ett sätt att överleva och att göra motstånd.
   Det svenska initiativet ”Så Syrien” är en del av ett europeiskt nätverk, som samlar in fröer till Syrien.

   Andra exempel på positiva verksamheter i Syrien är ”The White Helmets”, som är en frivillig-
   organisation med cirka 3 000 volontärer. De har räddat över 60 000 människor från byggnader som rasat vid bombningar under inbördeskriget

   Slutligen vill jag nämna ”The Syrian campain”, som är en oberoende advokatgrupp för en demokratisk framtid i Syrien.

   Detta är förstås bara några få exempel på allt positivt som sker i skuggan av det fruktansvärda
   kriget, som skördar så många offer och leder till så mycket lidande och hemskheter med en flyktingström som har nått ofattbara volymer både inom och utanför Syriens gränser

   Besvara ↓
   1. Christian T 30 november, 2017 kl 12:25

      Kanske att det vore bra med organisationer som vill ha fred och frihet och demokrati på allas villkor.
      Och att vägen dit är fredlig och frivillig

      Besvara ↓
   2. Ida L 2 december, 2017 kl 19:24

      Jag gillar att du tar upp det positiva mitt i allt det hemska. Det är lätt att tappa hoppet men du påminner mig om att det finns så mycket hoppfullt. Alla initiativ på plats, för medmänsklighet. The White Helmets är verkliga hjältar. Jag såg dokumentären om dem och den påvisar en självuppoffring jag knappt kunnat drömma om. De kämpar för människor, för livet, för freden – inte för nån av de olika parterna i kriget.

      Besvara ↓
   3. Stina S 3 december, 2017 kl 11:17

      Ja, man blir så imponerad av de som kämpar för det goda mitt i helvetet, vilket mod och styrka dessa människor har!

      Jag såg också dokumentären om The White Helmets, hade inte hört talas om dem innan. Det går inte att förstå den verklighet de lever i och den oerhörda insats de gör. Helt vanliga människor som kämpar för det goda varje dag.

      Besvara ↓
   4. Hanna Falk 3 december, 2017 kl 20:06

      Ja positiva exempel behövs verkligen.

      Besvara ↓
   5. Anna Angantyr Författare4 december, 2017 kl 14:13

      Tack för att du lyfter hoppet i ditt inlägg Bo. Känns otroligt viktigt i alla förödelse. När jag såg filmen de vita hjälmarna, väcktes frågor i mig kring hur jag skulle reagera i en liknande situation. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag reagera? Skulle jag vara en organisatör av hoppen och det livgivande i all död? Eller skulle jag bara vara livrädd och paralyserad? Skulle jag fly? Skulle jag själva döda? Och vem skulle jag rädda? Om jag blev tvingad att välja bara ett av mina barn, för att skicka på flykt, bort från kriget? Vem skulle jag välja? Alla de här frågorna ger mig inte direkt hopp, utan snarare ångest. Men det har på något sätt gjort mig ännu mer ödmjuk inför alla de människor som faktiskt orkar och älskar och hjälper, i det stora och det lilla i en sådan extrem situation som krig innebär.

      Besvara ↓
2. Christian T 29 november, 2017 kl 18:21

   Positivt att ni funderar på hur det ska bli fred i Syrien. Det är mer än jag egentligen orkar men jag har några funderingar som kan var värda att fundera vidare på.
   Först är det vilken bild som förmedlas till folket via media.
   Sverige och andra väststater har en starkt koncentrerad ägarstruktur som påverkar inrikes politiken och t ex hur vi i Sverige får bilden av andra stater serverad.
   Det är de stora mediahusen så det finns alternativ mest på internet men även någon vänstertidning så att man kan få höra vad den attackerade sidan tycker och att olika versioner kanske kan jämföras.
   Det är en rekommendation jag gör att få veta fler perspektiv på konflikter än krigspropaganda eller propaganda för att få befolkningar att acceptera invasioner.
   När man som jag och allt fler läser vad som sker bakom de kulisser som mainstreammedia erbjuder så får man veta att det är starka ekonomiska och möjligen maktintresserade krafter som vill ha krig. Det kan vara t ex vapenindustri.
   Tyvärr är det flera stater som angripits och det har varit olika saker som propagerats innan angreppet och under angreppet. Kanske att vi kan studera Irak som exempel.
   Ursäkten att invadera sa att Irak hade hemska vapen vilket de inte hade men mycket olja.
   Kanske att ni kan studera vad som sägs hos FN eller en sådan sak att Nordkorea vill ha fred och att de sagt det men att de inte vill att USA flyger med bombplan nära Nordkorea eftersom att de uppfattar det som hotfullt men det vill inte USA. Detta och annat kan ni studera och veta från Noam Chomsky och det finns fler som tar upp sådant.

   Besvara ↓
   1. Farida A 29 december, 2017 kl 01:15

      Är summan av kardemumman källkritik?

      Hyckleri inom politiken är inget nytt.
      Att ifrågasätta vad som sägs och vad som görs är viktigt men är inte risken då att vi fastnar i oändliga och meningslösa diskussioner?
      Pajkastningen mellan samtliga makthavare är ju en del av problemet vilket förhindrar människor som är på flykt att få hjälp och det i sin tur löser inte konflikterna i Syrien.

      Besvara ↓
3. Bo H 29 november, 2017 kl 20:01

   Mitt andra inlägg handlar om alla de modiga, unga människor som med livet som insats valt att fly från kriget i Syrien med hoppet om en bättre tillvaro i ett annat, främmande land långt hemifrån.
   De har lämnat familj och vänner bakom sig för en osäker framtid någon helt annanstans.

   2014 hade 80 000 syrier tagit sig in i det stängda Europa, enligt Niklas Orrenius reportage i boken ”Syrien”. Det är mindre än 1 procent av den totala flyktingströmmen.
   Runt 30 000 av dessa har sökt och fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.
   Som en jämförelse kan nämnas att Libanon med hälften så många invånare som Sverige,
   har tagit emot över en miljon flyktingar från Syrien.
   Fast i Libanon är fientligheten mot syrierna ofta öppen med argument som vi känner igen i alla sådana här sammanhang världen över,
   – ”de tar våra jobb, – de är för många, – vi har inte plats, – vi har inte råd, – de är inte som vi.”

   I Libanon kan det även vara direkt farligt att vara syrier. För Assadregimen har en förlängd arm in i Libanon via Hizbollah, som slåss för regimen.

   I kapitlet ”Drömmen om Sverige” av Niklas Orrrenius berättar Mohammed Tello om sin flykt från Syrien. Jag tror att det är ett ganska representativt exempel på vad de som flyr får gå igenom på sin långa resa.
   Mohammed kom först till Egypten, men där märkte han snart att egyptier trakasserade syrier.
   Då betalade han 3 000 dollar till en egyptisk smugglare för att ta honom över Medelhavet.
   Det blev åtta mardrömsdygn till sjöss i en liten båt med 110 andra flyktingar.
   Han landsteg i Italien, där han träffade en falsk smugglare, som lurade av honom alla hans pengar.
   Men han lyckades låna 2 000 nya dollar att betala till en ny smugglare, som skulle ta honom till Sverige. Han fick en ångestfylld färd med tåg och bil genom Europa, med ständig rädsla för gränskontrollanter. I Tyskland fastnade han i en poliskontroll, men hade tur och släpptes igen.
   Till slut kom han fram till Malmö, och sökte asyl i det land han längtat till.

   Mohammed tillhör de lyckligt lottade eftersom Migrationsverket 2013 beslutade att alla syrier
   som söker asyl i Sverige skall beviljas permanent uppehållstillstånd.
   Så nu börjar livet på allvar för 20-årige Mohammed, som vill slå sig ned i Hässleholm, lära sig svenska och utbilda sig.

   Hans familj, som flytt till Libanon, drömmer också om ett nytt liv i Sverige.
   De ska åka till svenska konsulatet i Beirut för att ansöka om familjeåterförening i Sverige.
   Sorgligt nog blir det utan pappa Abdulmalik, som inte hann fly undan det brutala våldet.
   Han var en av många som torterades och mördades av Assadregimen.
   Mohammed vill berätta om mordet på sin pappa, så att omvärlden ska få veta.
   Abdulmalik var en 65-årig arkitekt, som var humanitärt engagerad. Han delade bl a ut bröd till människor som hade det svårt, och han närde en kärlek till odling. Han hade aldrig deltagit i några strider.

   Det här är en kort berättelse om en av många syriska flyktingfamiljers strapatser och öden.
   Och vilka hemskheter de varit med om och fått utstå innan de i bästa fall når fram till ett land som vill ta emot dem. Där de, om det vill sig väl, kan återförenas och börja ett nytt liv.

   Besvara ↓
   1. Ida L 2 december, 2017 kl 20:23

      Exemplet du tar upp visar verkligen på att alla får lida något brutalt; även om man aldrig deltagit i några strider. Att vara en god medmänniska anses som hot mot regimen. Mohammeds pappa Abdulmalik fick sätta livet till. Invånarna fruktar sin president och hans anhängare på ett sätt som är obegripligt. Skulle jag bo i Syrien istället för Sverige och leva på samma sätt som jag gör idag skulle jag riskera att gå samma öde till mötes som Abdulmalik. Det sätter perspektiv på saker och ting. Det är verkligen helt vanliga människor som drabbas. Familjer som bara vill leva ett tryggt normalt liv. De söker en fristad de inte kan få i sitt hemland och nekas tillgång till det överflöd vi lever i här i norr. Satsa allt på ett kort för en chans till ett nytt liv. Lägre odds än att vinna på lotteri. Och vinsten är tillåtelsen att va kvar i ett samhälle som helst inte vill ha dig där. Kampen slutar aldrig.

      Besvara ↓
4. Hanna Falk 29 november, 2017 kl 22:32

   Tittar på inspirationsfrågorna om till exempel ”vad vi skulle kunna göra för att skapa fred i Syrien”? Och nu som innan jag tog del av materialet känns hela situationen så extremt stor och komplex och svår att få grepp om. Då känns det svårt att veta hur man ska kunna agera.

   Att stötta folket på flykt känns som det bästa vi kan göra idag och kanske mera greppbart. Att, som omvärld, visa att man bryr sig och vill hjälpa. Men också ibland svårt i praktiken. Från nåt slags ”designperspektiv” i den värld där jag befinner mig såg jag senast för några veckor sedan en föreläsning med Better Shelter. Ett exempel på socialt företagande som ritat temporära (men mer stadiga och skyddande) hus för flyktingläger. Från deras sida:

   ”Our vision is a world in which all people have a safe place to call home”.
   http://www.bettershelter.org/about/
   Ett bra initiativ för att göra krisen i lägren mer uthärdlig tycker jag.

   Sen har jag också perspektivet design med inrikting barn och vi diskuterar mycket vad som kan göras synligt och hur vi kan vara med och förändra. Har tidigare klasskompisar som gjort temporära lekmöbler för flyktinganläggningar till exempel eller tänker också på initiativ som denna teatergrupp (som ni säkert sett klippet om): https://www.youtube.com/watch?v=mYBhgUnpQmE

   Att läsa och tänka på de fruktansvärda övergrepp, speciellt mot barn, som skett och sker i kriget gör så ont. Tänker att kraften i hur ont det gör måste vara det som kan omvandlas till handling (som också just ha varit fallet med en del av de fruktansvärda bilder som visats).

   Jag blev berörd av Helena Gillingers text (om redan nämnda) läkaren Waleed Tamer och hans ord ”barnen behöver leksaker för att förstå att de har rätt att leva”. För mig djupt rörande om barns grundläggande behov och rättigheter som människor.

   Besvara ↓
5. Ida L 30 november, 2017 kl 00:04

   Mitt inre kollapsar när jag möter bilder av skrikande fastklämda barn under bråtet från bomberna som aldrig slutar falla. Tvååringar som ser ett flygplan och säger ”pappa, en bomb”. Det är omöjligt att förstå omfattningen av de skador kriget lämnar efter sig. Splittrade familjer, städer förvandlade till grus och damm, hundratusentals oskyldiga dödade och miljontals tvingade på flykt. De som har möjlighet bokstavligt att fly för sina liv. Det andra alternativet är att vara fånge i ett helvete där du dagligen riskerar livet. Många har inte ens möjlighet att fly.

   I Syrien syns spåren tydligt av kolonialismen. Gränserna drogs med en sak i åtanke; splittra folket för att minska risken för en stark enad stat. Ett splittrat folk som är oense är lättare att härska över. Al-Assads regim har fortsatt på samma spår som franska kolonisatörer; söndra och härska. Försök till samtal mellan olika grupper bland oppositionella krossas av regimen genom att fängsla människor eller inte tillåta dem vara kvar i landet.

   Assad-regimen har dock gett folk hopp till en början. Efter en tid av mycket inre och yttre konflikter enades landet till en stark stat. Hafez ökade sysselsättningsgraden och utvecklade infrastrukturen. Människans behov kan illustreras i en pyramid där de fysiska behoven är mest basala; mat, vatten, sömn, mm. Därefter kommer säkerhet och trygghet. Till viss del möts dessa behov genom att folket jobbar i större utsträckning och på så sätt kan försörja sin familj och få tak över huvudet. Människor överlevde, kort och gott, och förväntades att vara nöjda med det.

   Men Assads regim har även genom alla år kränkt folkets integritet. Inte ens i sina egna hem vågade man yttra kritik mot regimen då hela samhället var korrumperat. De förtrycker, förlöjligar, omänskliggör, kränker integriteten och självkänslan. Folket hjärntvättas till att inte ens kunna tänka fritt.

   När Bashar tog över makten efter sin pappa Hafez trodde människor att allt skulle ändras. Han gjorde vissa moderniseringar bland annat att internet tilläts bland folket (vilket senare skulle komma att användas emot regimen). Folket krävde demokrati och yttrandefrihet. Bashar släpper några politiska fångar fria och ökar pressfriheten till viss del. Men det mesta var precis som innan. Förtrycket och sadismen som militärstaten utövar är fortfarande närvarande.

   Ända från starten av konflikten 2011 har målet varit ett mer rättvist samhälle. Befolkningen inspirerades av andra länders revolutioner under den arabiska våren. Man såg att det var möjligt att få en regim att avsäga sig makten. Utåt sett gav Bashar Al-Assad skenet av att läget var under kontroll och man förde dialog parterna emellan. Samtidigt bombas hela staden Hama. Jag ser ett mönster av hur läget i landet presenteras offentligt av regimen. Utåt sett är allt frid och fröjd och man påstår att man står på folkets sida. Samtidigt som man behandlar sitt folk som om de inte hade nåt värde.

   Det svåra är att allt skulle inte lösas bara Bashar försvinner. Inte ens om hela Baathpartiet förlorar makten. Hela samhället har under decennier byggts upp kring en och samma regim. Regimen manifesterar sig i alla delar av samhället. Det är en del av samhället. För att nå rättvisa måste hela samhället ändras fundamentalt.

   Bland den kurdiska befolkningen ser jag ett särskilt framtidstroende initiativ. Redan tidigt tänkte man att samhället måste förändras i grunden. Att samla bevis mot regimen var också av vikt. Man tog över institutioner som skolor och sjukhus men lät de arbetande vara kvar; de behövs sen när samhället ska återuppbyggas. Till och med en polisstyrka utan samröre med regimen upprättades. Det visar på möjlighet att skapa ett nytt samhälle. Man vill hitta ett sätt att dela makten lika, där även kulturella minoriteter får vara med och könsfördelningen inom makten ska vara så jämn som möjligt.

   De lokalsamhällen som bildas av blandat folk från olika grupper ger mig hopp. Här stannar människor som vill satsa på Syrien trots att de riskerar sina liv.Det är intressant att diskutera konspirationsteorier, bakomliggande intressen och ombudskrig men det är lätt att glömma att civila människor dör dagligen. Allt de vill ha är trygghet och rättvisa, demokrati och lika värde. Det ska inte behöva vara så att ett helt land lever i skräck. Bombningarna måste sluta. En början är ett flygförbud.

   Detta är nödvändigt för att hjälp ska nå fram till de som behöver det. Civila som lever i rebellområden får knappt tillgång till mat, sjukvård, medicin mm. Sjukhus och skolor är måltavlor för bomberna. De flesta skolor är ur bruk, och barn tvingas arbeta för att familjen ska överleva. De lärare som befinner sig kvar i Syrien gör ett extremt viktigt jobb för att motverka risken att en hel generation blir analfabeter. Men lärare får inte längre statliga löner, så det är svårt att försörja sig. Regimen gör allt de kan för att kväva revolutionen.

   ”Hoppet är avgörande för människors överlevnad”. Jag fastnade för läkaren Waleed Tamers ord i antologin. Hans jobb är att läka och hela, därför brukar han ljuga och säga att hjälp utifrån är påväg för att hålla hoppet levande. För det är just det, att omvärlden vet, att de inte är osynliga som i slutändan ger hopp. Hur många motgångar de än möter och hur svart det än ser ut gör vetskapen om att någon utomstående bryr sig stor skillnad. Då går det att skymta ett slut på helvetet. Det kommer inte vara för alltid. De är inte ensamma i det här.

   Omgivningen är väldigt passiv i den här konflikten. Men alla vi som står på de civilas sida, på rättvisans sida, når vi fram? Tanken slår mig att många måste känna sig fruktansvärt ensamma i krigets Syrien. Den insats många människor som är kvar i Syrien gör är enastående, och de måste få veta det.

   Ett initiativ jag gillar är Women now for development som ger kvinnor i flyktingläger möjlighet till yrkesutbildningar, språkkurser, psykologisk hjälp och information om hur samhället fungerar. Det är superviktigt att satsa på kvinnorna, hela samhället gynnas av det. Tillgång till kunskap gör en människa tryggare i sig själv. Det ger kvinnor självförtroende och en känsla av att kunna klara sig själva. Kvinnorna vill ta ansvar för sina egna liv, bygga kontaktnät och utbilda sig. Organisationen jobbar även för att öka tryggheten för kvinnor i lägren genom bättre belysning, separata hygienutrymmen men även tillgång till hygienprodukter och sociala mötesplatser. Jag skulle vilja se att mer resurser går till att öka möjligheten för kvinnor att ta del av dessa rättigheter. Jag kan inte tänka mig att de idag når ut till alla kvinnor i lägren. Jag vill se en satsning på att varje kvinna får verktyg för att bygga ett bättre liv. Detta gynnar samhället i stort oavsett om de emigrerar till ett annat land eller stannar i lägren. Det skulle även innebära fördelar för Syrien i framtiden när freden är här och landet ska återuppbyggas.

   Flyktingar som emigrerat saknar ofta en känsla av tillhörighet och en gemensam historia i sina värdländer. Att ryckas upp med rötterna och behöva starta ett nytt liv någon annanstans kan inte vara lätt. Att starta något nytt, utan att det gamla ens är slut. Kriget är inte slut. Många har familj kvar i krigszoner. Majoriteten har svåra trauman som inte är bearbetade. Dessa sår som fortfarande är öppna försvårar för integration i det nya samhället. Men även för de vars minnen är mindre smärtande är det svårt att hitta en balans mellan det gamla och nya. Det är omöjligt att glömma allt som hänt. Samtidigt är det nödvändigt att fortsätta framåt. Jorden fortsätter att snurra.

   Som vuxen är du själv huvudansvarig för att driva ditt liv framåt. Det har jag fått erfara de senaste åren. Du får va tacksam för de timvikariat du eventuellt lyckas få. Blir du sjuk är det ingen som tar ansvar för dig – du får kämpa för din rätt till både vård och pengar till mat. Jag har fått lära mig hur det känns när ingen tar ansvar för att hjälpa dig. Det är alltid nån annans ansvar. Jag har bollats mellan myndigheter och vårdenheter och däremellan glömts bort totalt. Samtidigt har jag brottats med djup depression, ångestproblematik och trauma.

   Jag kan tänka mig att flyktingar möter svårigheter som på vissa sätt liknar mina. Många flyktingar blir psykiskt sjuka och bär på trauman. Jag vet hur svårt det är att ta tag i saker när man mår dåligt. Många står utan jobb och utan energi att skaffa eller behålla ett. Att dessutom stämplas som flykting gör det svårare att komma in på arbetsmarknaden och få en bostad.

   De kvinnor som lyckas fly är många gånger outbildade ensamstående småbarnsföräldrar, vilket gör det hela ännu svårare. För första gången blir kvinnorna ansvariga för ekonomin. Det är såklart ett tungt lass att bära, men också en frigörelse. Women now for development underlättar för kvinnor att bli självständiga och utvecklas.

   Personer som utsatts för krig har under en lång period varit under konstant hot. Det är mycket påfrestande för kropp och psyke att vara på helspänn hela tiden. Våldet och terrorn många flyktingar varit med om väcker många blandade känslor. Det är inget ovanligt att bära på misstänksamhet och hat. Att hålla fast vid ilska gör människor emotionellt fångna. Det gör det svårt att engagera sig i sin egen framtid om det förflutna har ett för hårt grepp. Det hindrar även från att känna empati för sina medmänniskor. Jag menar absolut inte att man ska ha överseende med de hemska brott som begås i kriget. Jag menar att det är svårt att gå framåt, både individuellt och kollektivt, om man motsätter sig förändring i sina tankegångar och känslor. Det kan ta många år innan man är redo. Men jag tror att det är viktigt att någon gång försonas med sin egen historia för sin egen skull. Ett sätt att ta makten över sitt liv och minska sitt lidande. Psykologiskt stöd är extremt viktigt vid bearbetning av trauma. Här behövs mer insatser från samhället. Både professionellt stöd och lyssnande medmänniskor. Jag inser att jag kan göra mer. Jag sitter sällan ner och pratar med personer som kommit till Sverige som flyktingar. Jag har knappt några naturliga kontaktnät för att möta dessa människor. Men jag vet om flera initiativ i Norrköping där jag bor. Ett av dem är en tillsammans-fika dit vem som helst kan komma och träffa nya människor och äta godsaker. Jag ska nog ta mod till mig att gå nästa gång de har en fika.

   Trots många olikheter är vi människor mer lika än vi tror. Vi bär inte bara en identitet utan flera. Jag är svensk och finsk. Jag är naturvetare och samhällsintresserad. Dans och matlagning är mina passioner och jag älskar att fika. Personer, som enligt intoleranta idéer inte har något gemensamt, kan hitta många likheter. Vi kan möta varandra utifrån våra likheter. Möten som utmanar invanda föreställningar om den andre. I ett förstelnat politiskt landskap kan möten spela en viktig roll.

   I Storbritannien finns en organisation som heter Hope not Hate. De fokuserar på positivitet framför negativitet. Demokrati framför fascism. De har skapats för att påminna om att det är British National Party som sprider hat och misstänksamhet i lokalsamhället. Hope not Hate vill etablera en antirasistisk närvaro, skapa möten och hitta personer som startar aktivistgrupper. Genom att lägga fokus på att stärka gemenskapen i det lokala samhället motverkar man att intoleranta idéer får fäste.

   Jag tror att vi måste tänka likadant i Sverige. Det finns redan många organisationer som jobbar på det sättet men i mindre omfattning. Många initiativ stannar i lokalsamhället. Om vi skulle sammanlänka alla under ett och samma hoppingivande budskap skulle vi nå ut till många fler. Vi skriker högre om vi skriker tillsammans. Om jag minns rätt så har jag sett nån Facebook-grupp för yrkesverksamma och aktivister som jobbar med flyktingar. Det är verkligen en god start. Men jag tror även det behövs ett tydligare rop utåt, även till de som inte redan engagerar sig i flyktingfrågan men som tycker frågan är viktigt. Förhoppningsvis kan vi göra det svårare för Sverigedemokraterna att få röster och rasistiska föreställningar att fortplantas. Det skulle göra det lättare för svenskar att leva ihop trots olika bakgrund.

   Besvara ↓
   1. Eva Jullia 30 november, 2017 kl 16:45

      ”Hoppet är människans överlevnad” – jag fastnade också för berättelsen om läkaren som inte ville ge upp. Och bilden av familjer som försöker hitta normalitet i en kaosartad krigstillvaro; hur de spelar upp ljudet av bomber som faller i köket under middagen – för att barnen ska vänja sig vid ljudet och känna sig trygga, trots allt.

      Besvara ↓
   2. Hanna Falk 3 december, 2017 kl 20:02

      Hej!
      Bra skrivet 🙂 Viktig poäng tycker jag speciellt om trauman och psykiska problem. Att inte glömma det faktum att de är helt otänkbara trauman de här människorna bär på och tvingas leva med utöver allt annat. Tänker att det borde finnas (kanske finns?) någon slags tydligare och öppnare diskussion om de här problemen i skolan eller i samhället i stort. Kanske i likhet med hur (i allafall jag) upplever ett lite mer öppnare klimat för samtal om personlig psykisk ohälsa just nu.

      Besvara ↓
      1. Stina S 6 december, 2017 kl 19:27

         Ja, jag tycker också det saknas en diskussion om de trauman som många flyktingar bär på. Tycker mest det diskuteras hur de ska komma ut i arbete så fort som möjligt. Om det var svenskar som hade varit med om sådana här hemska saker känns det som att diskussionen skulle ha varit helt annorlunda.

         Besvara ↓
6. Christian T 30 november, 2017 kl 11:50

   Detta att diskutera bakomliggande faktorer är viktigt när man vill hindra krig. Eftersom att annars har man inte med att det finns de som vill ha krig och att de inte presenterar sig som krigshetsare.
   Och att man kan uppfatta att när någon presenterar sig som fredsvän men har en annan agenda så kan man få svårt att ha fredssamtal t ex.

   Besvara ↓
7. Christian T 30 november, 2017 kl 12:18

   Jag är mot krig och är för att ha fred men det verkar vara något att se upp med hur det ska åstadkommas.
   Detta att ha flygförbud när det är ett krig är något som säkert kan göras så att det fungerar bra men att som jag har uppfattat tidigare konflikter så kan flygförbud missbrukas som en väg till upptrappning mellan t ex USA och Ryssland och det har flera varnat för även som ett argument att inte välja Hillary till president alltså att hon i princip och via sina kopplingar var redo att starta ett världskrig. Hade jag fått välja i ett demokratiskt val utan både att det finns öppen och hemlig korruption så hade jag valt det gröna alternativet gissar jag.
   Men jag är inte medborgare hos USA och det är en svår sak att blanda sig i andras angelägenheter även fast att jag har goda intentioner. Det är därför jag undviker att blanda mig i andra staters angelägenheter mer än kanske att t ex påpeka faktorer som påverkar.

   Besvara ↓
8. Eva Jullia 30 november, 2017 kl 16:37

   Jag blev överväldigad av komplexiteten i konflikten. Särskilt i läsandet av boken ”Syrien; revolutionen, makten och människorna” kändes det ett tag som att det i varannan mening dök upp en ny bokstavskombination; en ny organisation i relation till konflikten – allt från etniskt och religiöst baserade enheter till politiska, geografiska och gängkriminella dito. Och ingen gemensam riktning mellan dem.

   ”För den övriga syriska oppositionen var jihadisternas intåg i revolutionen en katastrof. Många demokratiskt lagda dissidenter förnekade envist att Djabhat el-nosra var en del av den syriska revolutionen, ville helst inte diskutera frågan. Andra försökte frikänna organisationen från ansvar för självmordsdåd och övergrepp, och hävdade att det var en helt vanlig om än ovanligt religiös rebellgrupp. Men insisterade på att de jihadistiska bombdåden i själva verket måste ha organiserats av Assads underrättelsetjänster, eftersom bara diktatorn kunde tjäna på att uppropet kapades av extremister.” (s. 134)

   Vi vill gärna lägga på ett raster av gott-ont på en konflikt. Det blir på så många sätt i de här texterna tydligt hur konstruerad och relativ vår uppfattning är om vad som är okej och inte; vilka som är ”goda” och vilka som är ”onda”:

   ”Precis som gerillan och Jaziras YPG/YPJ såg till att undsätta yezidierna i augusti, deltog båda styrkorna igen i den stora decemberkampanj som tillsammans med peshmerga slog sig fram till både berget och staden Sengal, mot IS. Terrorstämplade kurser har plötsligt blivit en internationell insatsstyrka mot betydligt ”värre” terrorister” (s. 102)

   Jag tänker här också på de medborgare från europeiska länder som åker ner för att ansluta sig till kampen och deras hemländers inställning till detta och på Frankrike som mer eller mindre offentligt verkar rekommendera att dessa personer skjuts på plats, utan rättegång. Vad händer med en rättsstat när de som styr börjar hacka loss bitar från kanterna av de medborgerliga rättigheterna?

   Ett intressant perspektiv är hur demokratiska processer och allt där tillkommande i ren praktik kan behöva byggas upp från grunden på ett trial and error-sätt när ingen har tidigare erfarenhet.

   Om ett sammanträde i Jaziras parlament:
   ”Skratt bryter ut bland ledamöterna. Det saknas ännu fullständig erfarenhet kring hur sådana här formaliteter ska gå till, eftersom det inte varit tillåtet att utöva demokratisk, politisk verksamhet i det öppna tidigare. Varje session i parlamentet är en viktig lärandeprocess.” (s. 75)

   Det blir också uppenbart hur akut läget är hela tiden – det finns ingen möjlighet att luta sig tillbaka och tänka igenom saker och ting; det finns ingen trygghet, men folk kämpar på så gott de kan för att hitta lösningar. Jag tänker på familjen som det berättas om i radioprogrammet ”Konflikt” om Syriens kvinnor. För att inte svälta tvingas de gifta bort sina unga döttrar, den ena efter den andra.

   Och om upprättandet av en domstol i Aleppo:
   ” Snart började andra gerillagrupper ansluta sig till shariadomstolen, inklusive många som först nu upptäckte sin religiösa ådra. Det var helt enkelt tryggare att stå på rätt sida om domstolen än att ådra sig dess vrede – och dessutom verkade den fungera” (s.138)

   Och till sist det otroligt cyniska perspektivet. Vad som händer med Syriens folk i sig är underordnat från världens perspektiv:
   ”Till skillnad från de andra arabiska upproren manar upproret i Syrien inte bara en auktoritär statschef; det utmanar också den regionala maktbalansen. Hari ligger en viktig orsak till att det gått så illa. Långt mer står på spel än ett folk som vill störta en diktator. En av de största stötestenarna för demokrati i Syrien är att landet ligger mitt emellan Israel och Iran”. (s 185)

   Besvara ↓
   1. Christian T 1 december, 2017 kl 12:58

      Detta att det finns en taktik som heter false flag är känt och verkar samverka med vissa media som ett argument att invadera stater eller att som du tar upp att det kan användas som propaganda. Kanske att utredare som kommer från stridande parter och oberoende parter kan utreda.

      Besvara ↓
   2. Ida L 2 december, 2017 kl 19:13

      Det där med en strävan att parterna ska falla inom kategorierna ”god” eller ”ond” har jag också funderat på. Att de olika parterna inte går att separera från varandra helt gör konflikten ännu svårare att förstå och hitta lösningar till. Det är minst sagt komplext. Något som började som en kamp för frihet och rättvisa men som utvecklats till en helt otänkbar magnitud. Jag är rädd att läget i Syriens kan komma att likna situationen i Irak när kriget är slut. Även om diktatorn försvinner från makten finns det risk att det nya alternativet inte heller är bra. I ett område med oljetillgångar är inbördeskrig en fråga om pengar. Många utomstående länder blandar sig i och säger sig mena väl och stå på folkets sida, men det är folket som tar mest skada.

      Besvara ↓
   3. Bo H 3 december, 2017 kl 13:25

      Jag spinner vidare på dina tankar om gott och ont i den här konflikten. Att försöka resonera utifrån det perspektivet i en konflikt och ett krig av det slag som pågår i Syrien leder in i en svårutredd och komplicerad labyrint. Frågan är om det alls finns några helt goda krafter bland de parter som är direkt inblandade i striderna. Det är mycket tveksamt.
      Krig är vedervärdigt och barbariskt varhelst det sker. Och det är alltid de svagaste och mest utsatta som får lida mest. Barnen och kvinnorna utsätts ofta för de mest avskyvärda handlingar.

      Krig tvingar och lockar fram människans allra värsta sidor. Befinner man sig utanför är det ofattbart och chockerande att ta del av de otroliga grymheter som sker. Men jag är rädd för att de flesta av oss är kapabla till att utföra saker som vi normalt tar mycket starkt avstånd ifrån och uppfattar som otänkbara. Jag tror att det främst är omständigheterna och den absurda situation som ett krig är, som driver fram det som sker. Saker som hjärntvätt, rädsla, mental avtrubbning, framkallat hat mot en utmålad fiende, religion och rasåtskillnadstankar kan användas som starka påtryckningsmedel. Inte sällan är dessutom förövarna påverkade av droger.

      För det kan väl inte vara så att människorna i alla dessa länder som varit inblandade i krig av olika slag och där djävulska övergrepp förekommit, är sämre eller värre människor än vi.
      Vi ska komma ihåg att vår egen historia långtifrån är befriad från hemskheter och övergrepp.
      Vid freden 1945 trodde ju i alla fall vår del av världen att erfarenheterna av det som skett då skulle vara en garanti för att det inte skulle kunna ske igen under överskådlig tid.
      Tyvärr visade det sig vara fel, för även efter Hitlers död har vi ett otal exempel på krig där ofattbara våldshandlingar skett. I flera olika delar av världen.
      Så ”ondskan” och förmågan att utföra djävulska handlingar tycks dessvärre ha följt i mänsklighetens spår genom historien.

      Men vi får inte glömma att det alltid finns ljusglimtar i det kompakta mörkret!
      Som vi har nämnt i våra inlägg, så finns det många fantastiska människor som utför helt otroliga insatser mitt i detta krigshärjade land. Insatser som verkligen är beundransvärda, och som ger hopp för framtiden. Och dessa ”goda” människor finns i alla krig.

      Det kan ju verka som att krig och våld aldrig tycks ta slut.
      Men vi måste ändå tro att det på sikt går att förändra.
      Vi lever i en mycket ojämlik värld med stora ekonomiska klyftor och orättvisor, som kanske är den viktigaste grundorsaken till att krig uppstår.
      Det behöver sättas in stora resurser på att förändra den verkligheten.

      Sedan måste det till upplysning, utbildning och införande av demokrati och mänskliga rättigheter för alla medborgare i de länder som ännu inte nått dit. För det är en annan grundläggande orsak bakom krigsutbrott.
      Om de målsättningarna kan infrias, så tror jag att det finns bättre förutsättningar att riskerna för krig kan minskas på lång sikt. Och det hoppet får vi inte överge.

      Besvara ↓
      1. Jimmy L 4 december, 2017 kl 09:44

         Ja, en minst sagt svår situation – särskilt för oss som utomstående betraktare med tillgång till begränsad info.
         Här är några samlade exempel på hur hela Syrien-situationen kan belysas annorlunda och mer neutralt samt ifrågasätta rollerna som spelas (både bakom och framför ridån).

         https://anthropocene.live/2017/10/05/ondskans-imperium-del-8/
         Robert Kennedy om USA:s Syrienpolitk: http://www.synapze.se/?link=article&key=16309
         “final messages” from Aleppo: https://www.facebook.com/inthenow/videos/729878757162496/?hc_location=ufi
         The situation in general + ”White helmets” exposed: https://www.youtube.com/watch?v=kAQmB74eIGo + about fake White helmets: https://www.youtube.com/watch?v=ePwLzxad-9A + + origin of ISIS: https://www.youtube.com/watch?v=o5SgLo1S1k4
         Ännu ett exempel som balanserar medströms-versionen: http://dickemamelost.blogspot.se/2016/12/uppgifter-om-att-militara-radgivare.html
         USA:s krig mot Syrien (kortversion 2017). http://www.synapze.se/?link=article&key=16697
         Sist men inte minst: En artikel (och tips) om hur man lättare kan hantera info: http://milken.se/info-hantering.html

         Besvara ↓
      2. Ida L 4 december, 2017 kl 13:48

         Det du tar upp om människans kapacitet att utföra hemskheter känns viktigt. Det är inte personer som är värre än ”oss”. Så många känslor är inblandade i krig. I en tillvaro så långt ifrån vardagen kan man inte agera med samma rationalitet då förutsättningarna för det helt enkelt inte finns. Med avsaknaden av normalitet är det svårt att hitta nån sorts stabilitet att förhålla sig till. En kropp i krisläge i ett upprivet samhälle fungerar inte som vanligt. Normer och invanda beteenden förändras. Det öppnar upp för hemska handlingar, men kan även vara en möjlighet att etablera rättvisa. Jag tänker mig att i återuppbyggnadsfasen finns en chans att bygga om samhället från grunden, till skillnad från t.ex. upproret i Egypten.

         Besvara ↓
9. Eva Jullia 3 december, 2017 kl 14:57

   Jag skulle vilja göra en kommentar till Hanna F, men hennes inlägg tycks ha fastnat i transit (i min inloggning iallafall).

   Jag håller med om att det vi kan göra som privatpersoner i Sverige i relation till konflikten i Syrien handlar inte alls om att hitta en lösning på att få slut på konflikten, utan som du säger att hjälpa de nödställda så gott vi kan. På plats i Syrien, i flyktingläger eller hemma i Sverige. Och att inte inbilla oss att det vi kan bidra med någonsin kan ersätta lidandet av att ha blivit krigsutsatt och tvingats på flykt.

   Jag tror att vi måste anstränga oss mer; att vi är en del av problemet; Jag associerar till hur det i något av referensmaterialen (jag har glömt vilket) diskuteras om hur känslan av utanförskap i Sverige och andra västländer gör att grupper som IS har lättare att locka ungdomar till extremism och att åka ner till konfliktzoner, som Syrien för att strida och på så vis förlänga konflikten.

   Besvara ↓
   1. Hanna Falk 3 december, 2017 kl 19:48

      Hej!

      Ja, kommentaren är i ”kommentaren inväntar modellering” läget :). Och ja precis, segregationen och alienationen är jättefarlig och för oss verkligen bara längre ifrån varandra på så många plan. Jag undrar hur det skulle bli om man hade den synvinkeln mer vid stadsplanering. Om vad den stängda och homogena staden egentligen gör med oss.. Och så sjukt att på första sidan när jag googlar typ ”homogena städer” kommer rasistforum upp med diskussioner om städer och stadsdelar och om hur folk vill flytta från områden som bemämns som ”mångkulturella” .. Så sjukt sorgligt.

      Besvara ↓
      1. Farida A 29 december, 2017 kl 01:23

         Stadsplanering och inkludering låter intressant! Du nämnde även better shelter i en kommentar och den tanken tar jag med mig. Där finns otroligt mycket som kan utvecklas men framförallt mycket som i första hand måste förbättras som tyvärr hamnar i skymundan. Det sker fruktansvärda saker i flyktinglägren men det går utan tvekan att förändra och det är en viktig insats!

         Besvara ↓
10. Eva Jullia 3 december, 2017 kl 15:03

    Kommentar till Christian T (vars texter också verkar fastnat på ”meddelande”-sidan):

    Du pratar om den underliggande orsaken till kriget i Irak och att en kan förstå bakomliggande orsaker lättar om en läser utanför mainstreammedia. Jag blir nyfiken på om du har någon fundering på bakomliggande orsaker i Syrienkriget som inte framkommit ur referensmaterialet vi tagit del av?

    Besvara ↓
11. Jimmy L 3 december, 2017 kl 22:14

    Ursäkta sent inlägg men jag hade först inte tänkt göra något alls då jag nu hoppar av kursen.
    Men jag kände starkt att jag ville bidra till en mer balanserad bild, då jag själv har följt detta krig och samtalat med Syrier och (grävande) erfarna journalister.
    Detta blir alltså mitt sista bidrag till denna kurs, och jag önskar er alla lycka till framöver. Tack för kursen och era bidrag!
    Mvh // Jimmy

    Här är några samlade exempel på hur hela Syrien-situationen kan belysas annorlunda och mer neutralt samt ifrågasätta rollerna som spelas (både bakom och framför ridån).

    https://anthropocene.live/2017/10/05/ondskans-imperium-del-8/
    Robert Kennedy om USA:s Syrienpolitk: http://www.synapze.se/?link=article&key=16309
    “final messages” from Aleppo: https://www.facebook.com/inthenow/videos/729878757162496/?hc_location=ufi
    The situation in general + ”White helmets” exposed: https://www.youtube.com/watch?v=kAQmB74eIGo + about fake White helmets: https://www.youtube.com/watch?v=ePwLzxad-9A + + origin of ISIS: https://www.youtube.com/watch?v=o5SgLo1S1k4
    Ännu ett exempel som balanserar medströms-versionen: http://dickemamelost.blogspot.se/2016/12/uppgifter-om-att-militara-radgivare.html
    USA:s krig mot Syrien (kortversion 2017). http://www.synapze.se/?link=article&key=16697
    Sist men inte minst: En artikel (och tips) om hur man lättare kan hantera info: http://milken.se/info-hantering.html

    Besvara ↓
12. Olof M 4 december, 2017 kl 06:00

    En konflikt utan bra eller enkla lösningar. Men för mig som ganska oinsatt så verkar Asaadregimen som den troligaste lösningen för att uppnå åtminstone stabilitet, eventuellt med möjlighet för viss kurdisk autonomi. Men att avsätta honom som läget ser ut nu, med stödet från Ryssland och Iran, känns helt orealistiskt och historiskt så brukar den typen av blodiga maktövertaganden leda till fruktansvärda konsekvenser. Därför tror jag att det hade varit bra om stöd slutade utgå till motståndsrörelsen/rörelserna.

    Besvara ↓
13. Ida L 4 december, 2017 kl 15:35

    Jag hittade nyss ett initiativ som syftar till att sätta människor i arbete, oavsett vad det är som hindrar dem. Det är alltså inte huvudsakligen ett integrationsprogram men har haft liknande effekter. Projektet heter Portalen och finns i Norrköping där jag bor. Det bygger på samtal för att se till vilka behov som finns, och åtgärder görs med fokus på att hjälpa deltagarna i den riktning de själva vill att deras liv ska ta. Många har redan kompetenser men kanske saknar kunskap om det svenska samhället och språket. Andra saknar kontakter eller självförtroende. Det hela bygger på ett ömsesidigt utbyte. Deltagarna är själva volontärer vilket skapar solidaritet.

    Jag blir intresserad av det här projektet. Det handlar inte om att hjälpa underlägsna, utan om att hjälpa varandra utifrån de erfarenheter vi har. Det gör att även jag som inte har särskilt mycket arbetserfarenhet känner att jag kan bidra.

    Besvara ↓
    1. Stina S 6 december, 2017 kl 19:14

       Jag bor också i Norrköping och tror jag läste något om det där projektet. Låter verkligen som ett väldigt bra initiativ!
       Så bra att just kunna mötas på lika villkor och ha ömsesidigt utbyte av varandra.

       Besvara ↓
14. Stina S 6 december, 2017 kl 19:07

    Lite sent svar från mig den här gången, hoppas det går bra ändå.

    Jag tycker det är svårt att formulera mina tankar och känslor om Syrien. Det känns så stort, hemskt och ofattbart.

    Jag tror vi i vår del av världen sällan tänker på vad det rent praktiskt innebär att leva i krig. Vi tänker att ”krig är hemskt”, men för oss som aldrig upplevt det är det svårt att förstå hur det rent konkret känns att befinna sig mitt i det. För oss är det något abstrakt, långt borta från vår egen verklighet.

    När jag såg dokumentären om The White Helmets fick jag en djupare insikt om att krigsområden är helt beroende av frivilliga insatser. I krig fungerar inte samhällsfunktioner som vi tar för givet. Det är så svårt att tänka sig in i hur det är att leva i en sådan kaosartad och oförutsägbar vardag. Om inte White Helmets skulle vara där skulle ingen hjälp finnas när hus bombas och rasar ihop. Det är fasansfullt att tänka på.

    Det här med att regimen utövar sin makt genom att svälta befolkningen var en aspekt jag inte hört så mycket om innan. Det känns så ofattbart grymt att kontrollera befolkningen genom att strypa tillgången på mat och att bomba fält med grödor som en del av denna strategi.
    ”Så Syrien” verkar vara en bra organisation som på ett långsiktigt sätt hjälper människor att bli självförsörjande. Hoppas de kan få hjälp att sprida information om sin verksamhet så de får in fler donationer.

    Här hemma i Sverige måste vi arbeta mer med integration och att få flyktingar att känna sig som en del av samhället. Istället för att ses som individer med unika erfarenheter blir de ofta reducerade till att bara vara flyktingar i samhällets ögon. De som redan utstått så mycket kommer till ett land där de ses som en börda och hamnar i utanförskap.

    Besvara ↓
    1. Farida A 29 december, 2017 kl 01:01

       Jag tror på frivilliga insatser men det behövs fler av dessa och mer informationsspridning som du nämner!

       Besvara ↓
15. Farida A 29 december, 2017 kl 00:57

    Vad kan vi göra för att skapa fred i Syrien? Vad kan vi gör för att stötta folket i Syrien? För att stötta de människor som är på flykt? För att påverka våra makthavare som inte vill ta ansvar för flyktingkrisen?

    Känslorna som temat Syrien väcker gör det svårt för mig att hålla en röd tråd när jag försöker omvandla mina tankar till ord men jag ska försöka.

    Det första svaret som dyker upp i mitt huvud är stoppa vapenhandeln!
    Fast det kommer inte hända…

    Humanitär hjälp är den ultimata hjälpen för att stötta folket i Syrien.
    Det sker redan men i begränsad utsträckning…

    Diverse länder som har lovat att ta emot flyktingar från Syrien kan bli hämtade med färdmedel från kriget.
    Det är för dyrt och innebär alldeles för många risker…

    Dra in resurser och bidrag som länderna får för att ta emot flyktingar när makthavarna bryter sina löften.
    Pengarna är redan i rörelse och det är svårt att sätta andra ur spel…

    Eldsjälar som Abdallah al- Khateeb, Israa Abdali, White Helmets och många fler bevittnar vad som händer i Syrien och gör allt i sin makt för att hjälpa människorna som befinner sig i nöd.

    Hur många vittnen, hur många bilder på lik och gulliga solskenshistorier behövs för att få ett slut på eländet?

    Vad skulle jag göra om jag bara kunde välja mellan pest eller kolera?
    – Överleva så länge jag kan.

    Historien upprepar sig om och om igen…

    Det enda jag vet säkert är att krig inte skapar fred utan det leder till konflikter som väldigt ofta är blodiga
    särskilt när bombningar sker i rättssäkerhetens namn.

    Besvara ↓

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.