71 thoughts on “Introveckor – välkomna!”

1. Bo H 4 september, 2017 kl 16:03

   Kommentarer till boken ”Säg ifrån!”
   Mina första reflektioner efter att ha läst boken, är att jag tycker det är en mycket bra bok, skriven av en verkligt klok, insiktsfull och erfaren person.
   Det lilla häftet borde rentav vara obligatoriskt i all världens skolor. Den innehåller även de 30 artiklarna i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilket lämpar sig utmärkt att fördjupa sig i och göra temaveckor kring i skolorna.
   Stéphane Hessel är av flera skäl beundransvärd, hans erfarenheter och värderingar , som leder fram till de ställningstaganden han gör, och att han ännu vid 93 års ålder har kvar sin glöd och vilja att stå upp emot det som är fel och orätt. Det ger oss andra inspiration och hopp.

   Jag vill börja mina kommentarer kring boken i kapitlet
   Indignationen är motståndets drivkraft
   När vi upprörs över något blir vi engagerade, stridbara och starka. (sid 27)
   Människan har ett personligt ansvar. ———————–
   Hon måste engagera sig, det ligger i hennes mänskliga ansvar. (sid 29)

   Kommentar:
   Ilska och vrede över något som berör oss leder ofta till engagemang och stridbarhet. Och jag instämmer i att vi människor har ett personligt ansvar.
   Det betyder emellertid inte att vi alltid har modet, viljan eller förmågan att agera. Tillvaron kan kännas komplicerad, spretig och förvirrande. Var står jag i den här frågan? Vad tycker jag egentligen? Är det något jag vill eller känner behov av att ta ställning till och agera?

   Två historiesyner
   Hegel ser en mening i människans långa historia:för varje nytt steg når hon större frihet.
   ————————-.
   Samhällena går framåt och när människan till slut är fullständigt fri har vi en demokratisk stat i
   idealisk utformning. (sid 30)

   Kommentar:
   Det här tycker jag är en positiv och förhoppningsfull syn på människan och utvecklingen.
   Enligt min tolkning så finns det då en mening med vår tid här på jorden, att det är en process
   där vi människor hela tiden lär oss att bli klokare och öka vår förmåga till medkännande och ansvarstänkande. Det finns nog många saker som kanske talar emot den här synen, men icke desto mindre så har faktiskt mänskligheten gjort stora framsteg på en mängd viktiga områden.
   Även om oerhört mycket kvarstår, och utvecklingen ibland snarare kan verka gå bakåt, kanske inte minst i vår tid. Men ändå.

   Icke-våld, en väg vi borde lära oss att följa
   Vi måste välja hoppet, hoppet om icke-våld. Den vägen bör vi lära oss att gå. För att förtrycket skall upphöra borde både förtryckare och förtryckta sträva efter förhandlingar – då faller själva grunden för terroristvåldet. Vi får inte låta hatet växa. (sid 39)

   Kommentar:
   Det här är ju oerhört angelägna och viktiga synpunkter, som bl a bygger på att Hessel inte anser att våldet och terrorismen är effektiva, utan att icke-våldet är en bättre väg.
   Det kan ju i dessa tider vara svårt att kunna tro på när terrorismen sprider sig och tar sig alltmer otäcka former, och drabbar oskyldiga människor världen över. Men det är nog så att våld föder våld och hat föder hat. Fast hur löser vi alla dessa våldshot som idag hänger över världens befolkning i form av bl a terrorism och Nordkoreas kärnvapenprov?

   2017-09-04
   Bo Håkansson

   Besvara ↓
   1. Jonas B 7 september, 2017 kl 20:33

      ”Det lilla häftet borde rentav vara obligatoriskt i all världens skolor.”
      – Håller verkligen med om det. Perfekt att diskutera etiska frågor kring ett sådant häfte. Att Hessel varit med om hela denna mardröm men också drömmen om en bättre värld med nya riktlinjer för världens regeringar.

      Icke-våldet är verkligen en mer långsiktig väg. Akut kan dock vapen behöva användas för att försvara mänskliga rättigheter. Det akuta sker dock ofta när man för länge har nonchalerat grundarbetet med att skapa tillit och trygga samhällen och familjer, då kommer våldsspiraler lättare att kunna urarta till krig eller folkmord. Och då och då dyker extrema despoter upp som ur ingenstans och får en rörelse att söka ta över världen, som nazisterna i Tyskland, eller Daesh i Irak. Frågan blir hur man kan hindra grogrunden till våldsspiraler, komma åt grundorsakerna innan det har gått till ett akut skede där vapenmakt måste användas. En mildare och klokare variant är att minska näringstillförseln till en destruktiv rörelse, att strypa det finansiella flödet. Men där antar jag att det finns för många korrupta mellanhänder från alla håll utan minsta samvete, som drar nytta av konflikter och krig. Ska man komma åt våldet så behöver man även demokratisera ekonomin, vilket låter svårt, men som regeringar faktiskt skulle kunna samarbeta för att få tillstånd. Men troligtvis inte utan en massiv global massrörelse som enas kring miljö, rättvis fördelning, verklig frihet och fred. Frågan är vad som skall krävas för ett enande av folkrörelser. Vi har redan extremväder, kärnvapenhot, bankers extrema girighet, 1% som äger mer än halva världens befolkning. Aktivismens tid är nu, eller aldrig.

      Besvara ↓
      1. Martin H 8 september, 2017 kl 19:23

         Jag tror som du säger att Aktivismens tid är nu – frågan är hur splittrat det kommer att vara, och om det är bra för samhällen, eller om det hela blir bara en sörja av allt för många olika konflikter på en och samma gång …

         Jag tror faktiskt att även om det känns som det är mer ’out of control’, så mår våra samhällen bättre av det. Jag tror därför att ju fler aktivister och olika aktivister som finns med alla våra olika brinnande intressen, desto bättre blir samhället.

         Dock finns det flera förbehåll till det jag precis skrivit … eftersom det kan väl inte vara bra om alla skriker och gapar samtidigt, vems röst lyssnar man på då? Jo, det blir den som skriker högst … som alltid.

         Memo till alla wannabe ’framgångsrika’ aktivister: Ett koncist meddelande som levereras från en attraktiv källa, kommer att dra till sig uppmärksamhet.

         Besvara ↓
      2. Jimmy L 11 september, 2017 kl 09:49

         Håller med – ickevåldet är att föredra, men det finns i ibland sammanhang (och ev tillfälliga faktorer) som komplicerar situationen och gör att man frestas att bortse från ickevåldsprincipen.
         Därför är det så viktigt att förebygga (som Jonas nämner, att t.ex. inte ”nonchalera”), att prata om detta, att testa sig själv i både teori & praktik innan situationen uppstår på riktigt.
         Utöver att bygga mer hållbara samhällen, så bör man förstås vara beredd på att det ändå kan urarta – och att man då har alternativ till hur man bör agera. Våld eller ickevåld är två övergripande kategorier, men det ryms mycket inom dem. Man kan kriga och föra våld även kemiskt och psykologiskt (två varianter som är svåra att märka, definiera och bemöta). Och man bör som vanligt tänka utanför boxen på hur man kan göra något – det finns många typer av aktivism och olika sätt att utföra de olika typerna, och även en utebliven handling/ord kan vara ett ställningstagande.

         Besvara ↓
         1. Jonas B 11 september, 2017 kl 18:29

            Ja, för att inte tala om det ekonomiska våldet som en orättvis fördelning är en form av. Såg om en rapport på nyheterna idag där man undersökt om möjliga orsaker rörande anslutning till extremgrupper/terrorgrupper i afrikanska länder. Man hade intervjuat. Och det var påfallande hur många som tillhörde utsatta grupper och områden, och att lockelsen var både att få en viss position, att få upprättelse genom att vara med och förändra samhället (om än i en extrem riktning), komma ur jobb-lösheten, brist på inkomst mm.

            Hursomhelst så är begreppet ”våld” och icke-våld i behov av att man breddar perspektivet. Förtryck och tvång av människors vilja och hopp om att kunna leva ett värdigt liv, leder ju ofta till någon sorts frustration som måste få komma ut. Föräldrar kan trycka ner sina barn utan att de ens förstår vad de gör. En lärare kan skada en elevs självrespekt genom att missbruka sin roll, men också en grupp människor kan störta eller håna en med mer ansvar, hela denna näthets som pågår.

            Såg dokumentär på svt om övergrepp inom katolska kyrkan, något som visat sig vara långt mer utbrett. En människa som hela livet fått inmatat att dess sexualitet är något syndigt som ska tryckas ner till varje pris, men förr eller senare bubblar det nedtryckta upp. Om de då är präster som förväntas leva i celibat, så ökar problemen.
            När livsenergin trycks ner, kommer den att dyka upp på något annat sätt, antagligen just exakt där mest tabu finns, då det är där hela kampen riktas.

            Missbruk och självmord är ju också att betrakta som effekt av en våldsam tillvaro. När all värdighet är bortblåst, när det inte finns något hopp kvar, kan en människa bli kapabel att antingen skada andra eller i en vanmakt skada sin egen kropp.

            När våldet nått till fysisk handling, slås det upp på löpsedlar och ruskas på huvuden, men att vilja se hela orsakskedjor som leder fram till något extremt, kräver mer av människor.
            Ett samhälles mognad kan ses i hur väl man förstår och söker designa samhället efter förebyggande och istället främja de orsakskedjor som går i en spiral åt andra hållet, som är win-win, samarbete, tillit, trivsel och öppenhet.

            Ofta skapas vissa bra strukturer efter en stor kris, som FN efter 2:a världskriget, eller Marshall-planen där man med mycket resurser hjälpte till med att återuppbygga raserade samhällen. Men snabbt glöms orsak-verkan-tänkandet bort och hjulspåren snurrar på. Människor glömmer det hemska, blir bekväma och tar saker för givet som andra har kämpat hårt för osv.

            Nu har mänskligheten skjutit upp så många tendenser som varit osunda, strukturer som gynnat vissa fåtalet på bekostnad av många andra osv. Vi har nöjt oss vid sken-demokratiska samhällsstrukturer. Så länge en stor medelklass kunnat inbilla sig om det ljuva livets gång med materiellt hög standard, så har den allmänna andan varit loj och ljum inför några verkliga förändringar. Men nu är ekologiska tillståndet illa däran, och den där ekonomiska tillväxtens kurva uppåt börjar se ut som just det som går mot en katastrof.
            Vi har genom att bara köra på, brukat enormt mycket våld på vår omgivning och den natur som vi själva glömt oss vara en del av. Utan den, ingen mänsklig aktivitet överhuvudtaget.

            Så visst är det i grunden en fredsfråga, om man vidgar begreppet våld och fred en aning.

            Besvara ↓
   2. Olof M 10 september, 2017 kl 21:25

      Icke-våldsfilosofin (i avseendet Mhatma Ghandi och Martin Luther King) tror jag också är något som borde diskuteras mer. Det är ingen självklar fråga, men det är en metod som visat sig mycket framgångsrik i andra sammanhang. Det är svårt att inte förstå människor som använder våld exempelvis när det rör sig om självförsvar. Men det vore intressant att se kraften av icke-våldsmotstånd mot dagens motståndare.

      Besvara ↓
      1. Eva Jullia 10 september, 2017 kl 22:00

         Jag håller med om att icke-våldsfilosofin är en jätteintressant fråga. På många sätt tycker jag den känns så otroligt självklar att jag aldrig ens ifrågasatt den det minsta. Inte förrän jag såg en dokumentär på SVT som heter ”Sorans krig”, där Soran Ismail åker ner till Kurdistan med frågeställningen ’Är detta också mitt krig?’. Jag ställer mig fortfarande helt och hållet bakom icke-våldsfilosofin, men det är något som skaver i mig. Som viskar ”Eva, det är lätt för dig att ha den åsikten när ingen du älskar är i fara.” Och jag har ingen aning om hur jag ska bemöta den viskningen.

         Besvara ↓
         1. Jimmy L 11 september, 2017 kl 09:35

            Håller med – det är komplicerat, och man vet aldrig själv förrän man befinner sig i en liknande situation (vilket man kanske aldrig gjort förr).
            Det har förstås att göra med sammanhang (samt en rad andra faktorer som kanske är specifika för en händelse just denna dag), och därför blir det också svårt att sia om hur man själv kommer att agera i ett påhittat scenario någon gång i framtiden.

            Besvara ↓
            1. Jonas B 11 september, 2017 kl 19:24

               Tänker att det är detta som gör att konst, litteratur, teater, film mm, i de bättre fallen, kan fungera som just en spegel att lära känna och vrida och vända på existentiella frågor om våra gränser och vad som är viktigast. Att söka skilja ont från gott, att också se nyanserna och skaffa sig en djupare insikt och förståelse.
               Sedan finns också ett frosseri inom nöjesindustrin där det primära inte är att fungera som speglar, utan mer som ett vältrande i dunkla våldstendenser som de flesta människor heller inte anstränger sig för att utmana. Se bara på diskussioner om dödsstraff mm. Hämndkänslor mm. I mörker kan man se ljuset tydligare, men också dras in i en spiral nedåt.
   3. Emma I Författare12 september, 2017 kl 08:16

      Jag märker att jag börjar se rätt mörkt på den utveckling som människan driver fram…kanske är det redan kört tänker jag? Det är nyttigt för mig att få Hessels 93-åriga perspektiv, tex genom de delar av hans text som du lyfter fram Bo. Mycket har blivit bättre för många de senaste 100 åren. Kanske går vi någorlunda åt rätt håll ändå, fast det inte alltid känns eller ser ut så?

      Han är en inspirerande källa med sin kämparglöd och framtidshopp!
      Eller hur – en obligatorisk bok i alla skolor!

      Besvara ↓
   4. Christian T 15 september, 2017 kl 18:29

      Detta att det finns terrorism och Nordkorea. Gällande att det finns terrorism så kan man läsa annat än mainstreammedia och få veta vad som händer bakom mainstreammediakulisserna t ex Syrien så verkar det vara att USA har bildat al qaida och tränat och finansierat dem och deras kamratgäng isis verkar vara startat av Israel och USA och finansierat av Saudiarabien och varför detta? Det är geopolitiska och annat. Libyen och Irak också och ni kan läsa och se. Detta att Nordkorea hotar är provocerat av USA och Sydkorea och Japan som har hotfulla och skrämmande övningar nära Nordkorea och Nordkorea har angripits tidigare av USA och vet ni att Nordkorea och Kina erbjudit att ha fred men USA vägrar.

      Besvara ↓
2. Hanna Falk 6 september, 2017 kl 14:52

   Reflektion

   Säg ifrån!

   Jag känner som Annika Norlin en viss ambivalens till vår tillgång till sociala medier och vårt egentliga ansvar i och med det. Det känns lätt att hamna i ett uppgivet tillstånd av ”var ska en börja”. När strömmen av intryck får lika värde (som i hennes exempel). Och också att det är svårt att värja sig mot hur sociala medier eller digitala distraktioner kan göra att det är svårt att hålla fokus. Själva sorterandet i den massiva strömmen av vad som är viktigt på riktigt i samhället eller vad som egentligen är viktigast för mig kan också vara svårt att utkristallisera.

   Hessel skriver om drivkraften att värna om vårt samhälle och att verkligen se orättvisor eller bristande mänskliga rättigheter och att aktivt söka efter dem. Jag tror att många, jag själv inkluderad, vill söka upp frågor att kämpa för på ett bättre sätt, men jag tror också att på samma sätt som medier kan vara ett kraftfullt redskap i kampen för en bättre värld – på samma sätt kan informationsströmmen (som också till stor det består av reklam) vara svår att processa.

   Aktivismens tid

   Julieta känns som en stark person som samtidigt är mänsklig och en del av sin samtid och som gjort just det att våga brinna för något. Detta i motsats till mer ”jag kan inte, jag vet inte hur man gör”-inställning som hon beskriver många tyvärr har idag. Hon pratar om att ”använda sina hobbyer för att göra bra saker”. Det kanske är det som behövs tänker jag. Att en kan tillåtas inse att alla inte kan rädda världen på samma sätt. Men att göra det man tycker och känner sig bra på är en början. Att försöka.

   Filmen får mig också att tänka på min egen farmor som gjorde mycket biståndsarbete bland annat i Rumänien. Hon, i likhet med den 91-åriga kvinnan, hade medmänsklighet och humor som drivkraft. En drivkraft var också att själv få tillbaks otroligt mycket genoms ens gärningar och genom känslan att ha en mening med sitt liv … eller som hon uttryckte det ”inte bara sitta där som en idiot”.

   Besvara ↓
   1. Jonas B 7 september, 2017 kl 20:52

      Ja, sociala medier och det enorma informationsflödet är verkligen en utmaning för de av oss som vill verka för en sundare värld. Det är så pass mycket som möter oss att det lätt blir för mycket. Alla aktivister och organisationer, vill få ut just sitt viktiga budskap till alla andra. Man får söka hitta en balans där man kan glädjas åt allt gott som görs samt berikas med de verkliga problem som finns, men ändå inte helt drunkna i allting.
      Och som sagt, reklamen som strössel över allt det andra. För att påverka eller vara kreativ så krävs både mycket egentid, men balanserat med kontakt och utbyte med andra, samt vid behov kunna koppla av larmet, att inse att allting har sin tid och cykliska rytm, precis som kroppen behöver sova, så behöver våra sinnen få variation och återhämtning. Att finna en hållbarhet i sitt engagemang, en rytm som fungerar utifrån ens egna förutsättningar, som gör att man vara lika vaken om man så skulle vara över 90 år.

      Besvara ↓
      1. Martin H 9 september, 2017 kl 06:24

         Håller med!

         Besvara ↓
   2. Martin H 9 september, 2017 kl 06:19

      Bra skrivet! Som du säger, distraktionerna är många, men jag tror man kan bli aktivist för olika saker under olika perioder av sitt liv, utan att det ska förminska dess värde eller nytta.

      Besvara ↓
      1. Camilla T 10 september, 2017 kl 11:08

         Ja det var mycket! Jag tror också, liksom Martin, att man kan bli aktivist för olika saker under olika perioder av sitt. Visst kan man fostras och formas till aktivist men jag tror också att det är livet som delvis formar att man blir aktivist. Man kan ju bli aktivist mot rasism men också våldsbejakande aktivist.

         Besvara ↓
   3. Bo H 10 september, 2017 kl 19:54

      Jag kan känna igen mig i det du skriver om sociala medier, att det är en oerhörd mängd information och intryck som sköljer över oss. Och ändå har jag hittills valt att inte delta på facebook, instagram eller twitter, men jag kan ändå känna mig stressad av alla mejl och sms och allt annat man ska ta del av och hinna med.

      Det är en konst att välja att endast ta del av det väsentliga, och att välja bort det andra.
      Mycket av ens aktiviteter sker över nätet, och det finns flera deadlines att hålla reda på.
      Jag vet inte hur länge man kan klara att hålla sig utanför facebook, instagram och twitter?
      Vad är det jag missar idag, som är angeläget och som jag annars hade tagit del av? Skulle det göra mitt liv rikare och bättre? Eller är det att falla till föga för yttre tryck, att man som modern människa bör vara tillgänglig på facebook?

      Är dessa sociala medier en tillgång för alla, eller endast för vissa?
      Har det uppstått nya klassklyftor genom sociala media, där vissa personer är mycket aktiva, medan en stor del av befolkningen inte alls deltar? Kan det i sin tur innebära att vi får en ny elit i de som behärskar och ofta använder sig av sociala media sinsemellan? Eller att vi får olika kommunikationskulturer i samhället, som lever i skilda världar?

      Jag är fullt medveten om att dessa sociala medier är självklara för många människor idag,
      och att de har stor betydelse i dagens samhälle. De har även använts vid ett flertal tillfällen för att sammankalla folk till olika aktioner, men jag ställer ändå dessa något provokativa frågor.
      Kan det vara en sund reaktion att hålla sig utanför, på samma sätt som man inte säger JA till allt annat nytt som dyker upp och folk snabbt tycker att man måste ha, eller är det en gammaldags syn? Är det en generationsfråga, eller kanske snarare en personlighetsfråga?

      Ja, det blev många frågor, men ämnet inbjuder till det. Jag har inte svaren, men kanske är det sunt att inte alltid vara nåbar och tillgänglig, utan att försöka behålla ett visst skydd om sin integritet?

      Besvara ↓
   4. Stina S 10 september, 2017 kl 21:18

      Jag håller med att det är problematiskt med den ständiga strömmen av information från sociala medier. Jag tycker dessutom att det ofta är det som är mest lättsamt och underhållande som sprids mest, inte det som är viktigast.

      Det kan också vara problematiskt när vi skapar våra egna filter av information genom de sidor vi väljer att följa och inte ser det som är utanför vår ”bubbla”.

      Besvara ↓
   5. Emma I Författare12 september, 2017 kl 08:30

      Jag tror verkligen att det är som du skriver om aktivist Hanna – att det handlar om att hitta till just sitt eget engagemang och drivkraft. Och att inkludera det i vardagen på ett hållbart sätt. Det behöver inte handla om att ta alla strider, alltid, med alla. Det kan handla om att göra något för andra men även att i sin egen vardag skapa hållbara alternativ som kan inspirera andra.

      Besvara ↓
3. Stina S 6 september, 2017 kl 16:40

   Jag har valt ut några citat från boken som jag reflekterar kring.

   ”Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen blir vi engagerade, stridbara och starka.”
   s. 27

   Jag tror att Hessel har rätt i detta, det kan i alla fall vara en bra start att bli upprörd. Jag blir ofta upprörd över saker jag tycker är orättvisa eller fel i världen. Men bara känslor gör inte saken bättre, det gäller att använda energin från ilskan för att göra något åt det som upprör en.

   Upprördhet kan också ställa till det i vissa fall, det kan orsaka hätsk stämning mellan olika grupper. Jag tycker att vi alla har ett ansvar att tänka, analysera och se saker från olika perspektiv. Annars blir det omöjligt att förstå den andras sida av saken.

   ”Människan har ett personligt ansvar. Det kan hon inte lämna över till en världslig makt eller till en gud. Hon måste engagera sig, det ligger i hennes mänskliga ansvar.”
   s. 29

   Jag håller med i att det är en självklarhet att engagera sig, men samtidigt känns det som att många idag har så fullt upp med sina egna liv och har svårt att se utanför sin egen bubbla. Många känner också hopplöshet och tror inte att det är någon idé att försöka göra något.

   Vi har det kanske lite för bekvämt här i Sverige, vi har inget krig eller annan stor kris här som tvingar oss att agera. Om alla skulle förstå det akuta i klimatkrisen skulle folk kanske engagera sig mer, men även det verkar vara för långt borta (i tid och rum) för att vi ska kunna förstå allvaret.

   ”Ekonomisk tillväxt och tekniska framsteg har blivit mål i sig och vetenskapen har fått stå i den finansiella maktens tjänst. Det är hög tid att i stället värna om etik, rättvisa och balans i världen.”
   s. 40

   ”Att skapa innebär att göra motstånd, att göra motstånd innebär att skapa”.
   s. 42

   Det är inte så mycket fokus på att vi ska vara engagerade och aktiva i samhället idag, vi förväntas mest vara passiva konsumenter och på det sättet generera mer ekonomisk tillväxt.

   Det är inte så konstigt att många mår dåligt i dagens samhälle, där mycket känns ytligt och meningslöst. Vi fokuserar mycket på oss själva och hur vi ska bli lyckliga, medan vi i själva verket kanske skulle må bättre av att försöka bry oss om andra istället. Det här tycker jag Julieta i filmen reflekterar över på ett bra sätt. Hon känner sig annorlunda jämfört med sina kompisar som mest bryr sig om sitt utseende. Samtidigt tycker hon att hon själv mår mycket bättre sedan hon börjat engagera sig.

   Jag håller med om det som sägs i filmen att det är positivt för en själv att engagera sig i saker en brinner för. Det ger hopp samt tillför mening och glädje.

   Besvara ↓
   1. Jonas B 7 september, 2017 kl 21:12

      ”Upprördhet kan också ställa till det i vissa fall, det kan orsaka hätsk stämning mellan olika grupper. Jag tycker att vi alla har ett ansvar att tänka, analysera och se saker från olika perspektiv. Annars blir det omöjligt att förstå den andras sida av saken.”
      – Viktig poäng där. Aktivism och engagemang för förändrat samhälle finns ju åt alla håll och nyanser i spektrumet, och om man inte har distans till sina övertygelser, så blir det lätt att även människor som i grunden vill gott, istället bråkar om vem som har mest ”rätt”. Ödmjukhet inför sitt och andras engagemang är viktigt.

      ”Vi har det kanske lite för bekvämt här i Sverige, vi har inget krig eller annan stor kris här som tvingar oss att agera. Om alla skulle förstå det akuta i klimatkrisen skulle folk kanske engagera sig mer, men även det verkar vara för långt borta (i tid och rum) för att vi ska kunna förstå allvaret.”
      – Instämmer. Och klimatkrisen inbillar vi oss vara bäst i klassen, medan vi egentligen överkonsumerar som om vi svenskar hade 4 jordklot. Vi importerar prylar men exporterar problemen. Dubbelmoral. Samtidigt som vi ännu inte drabbas lika hårt av extremväder som andra länder, plus att vi är så få invånare och höjda temperaturer här blir inte lika extremt som söderut. Mycket likgiltighet och avtrubbning.

      ”Det är inte så mycket fokus på att vi ska vara engagerade och aktiva i samhället idag, vi förväntas mest vara passiva konsumenter och på det sättet generera mer ekonomisk tillväxt.”
      – Det budskapet har verkligen gått fram till svenska befolkningen. Och lydiga och duktiga som vi lärt oss vara, så följer vi lydigt statens rekommendationer om att hushållen ska använda sin ”köpkraft” och konsumera mera. Men någon gång ska väl denna strävan mattas av. Jag önskar mig en jul där vi slipper höra att julhandeln slagit nytt köprekord. Tänk om alla bara skulle bojkotta julhysterin. Få tycks ju må bra av det, men ändå gör det ”för barnens skull” som det brukar heta. Jag tror barnen främst vill ha en hållbar framtid.

      Besvara ↓
      1. Stina S 10 september, 2017 kl 20:31

         Ja, det är lätt hänt att det inom olika grupper bråkas om vem som har mest rätt. Ett exempel är att det i miljögrupper ofta kan bli onödigt dålig stämning kring huruvida det är bäst att vara vegetarian eller att äta svenskt, ekologiskt kött. Jag tycker absolut vi ska diskutera sådant, men samtidigt måste vi förstå att alla i gruppen strävar mot samma mål, men kanske på lite olika sätt. Upprördheten tillför inte så mycket i det fallet, den gör inte att vi kommer framåt.

         Nej, det är just det där att vi förvärrar klimatkrisen genom vårt beteende, samtidigt som vi inte ser konsekvenserna av vårt handlande. Det är något som händer långt borta och därför blir det inte så konkret för oss. Det känns nästan som ett förbjudet samtalsämne också eller i alla fall som att det är obekvämt att prata om det. Det är inget som man diskuterar på fikarasten, även om det borde vara det.

         Ja, det skulle verkligen vara skönt om vi kunde slippa all köphysteri. Men många är verkligen indoktrinerade i att det är bra att konsumera för att stimulera tillväxten och ”skapa jobb”. Barnen blir ju påverkade av sin omvärld, de lockas också av alla köpbudskap och av grupptrycket att ha det som alla andra har. Vuxna måste gå före här och visa vägen för vad som är rätt.
         Det skulle verkligen vara härligt om vi inte slog det där rekordet för julhandeln i år!

         Besvara ↓
         1. Jonas B 11 september, 2017 kl 18:45

            Ja, just detta med att ”stimulera köpkraften” och ”risken att hushållen minskar sin konsumtion” har jag hört så envist varenda gång det pratas ekonomi på t.ex. P1. Alla dessa finansiella ”experter” pratar som om de bodde under en sten och levde på glada 80-talet.
            Hur kan man inte koppla samman ekonomiska modeller med det ekologiska år 2017?
            Det är obegripligt hur många skolade intellekt inte förmår lyfta blicken över sina nationalekonomiska sinnen. Tänk hur mycket dessa Handelsstuderanden har inflytanden över våra folkvalda. ”Så här måste det vara” säger de. Vi behöver en ekonomisk demokrati.
            Men där är det hyperkänsligt. Antagligen ska det till en gigantisk börsnedgång eller bankkollaps innan idéer om demokratisk styrning över ekonomi kan komma att få chansen.

            Besvara ↓
   2. Emma I Författare12 september, 2017 kl 08:52

      Kanske borde skolan vara mindre av ämneskunskap och mer av att hitta till och lära oss att ta det som gör oss upprördhet till handling för att förändra? Jag tror verkligen att det är en kunskap vi behöver öva på för att bli bättre på det. Att inspireras av andra som GÖR kan också vara effektivt, tex Hessel och Julieta.
      En risk med upprördhet och ilska som vi inte vet vad vi ska göra med verkar vara att vi istället fastnar i bitterhet, uppgivenhet och klagosång. I alla fall gäller det för mig.

      Besvara ↓
4. Christian T 6 september, 2017 kl 17:46

   Jag är inne på att förebygga konflikt genom att studera konflikter och vad som kan urarta till konflikt. Exempel att jag funderar på hur rasism funkar. Kanske att man psykologiskt tycker att man är bättre än andra då man inte har tävlat så ofta och skulle man tävla kanske man skulle se att andra kan vara bra också vilket kan förklara att sport verkar vara inte så rasistisk ( utövare alltså då publik kan säga dumheter även ickerasistiska ) . Även att man tänker på folk som folkgrupp så att en aikåare gör något fel så skämmer personen ut gruppen aikåare. Även att samhället har styrts orättfärdigt så att många känner sig pressade och det kan vara negativ stämning. Alltså att rasism kan förklaras och hanteras fredligt.

   Besvara ↓
   1. Christian T 6 september, 2017 kl 17:53

      När jag tänker på sport så kan det finnas konkurrenssituation som kan skapa konflikter både om att få spela matchen och att tävla om ett pris. Och att det är som när samhället styrs fel och att det blir som den situationen att den tveksamma övningen i skolan att 10 elever går runt 9 stolar och strul när de ska sätta sig

      Besvara ↓
      1. Christian T 6 september, 2017 kl 18:06

         Och att man inte ska vänta tills att någon vill mobba en utan att man har ett överlappande ansvar för gruppen som kan vara t ex ett samhälle också och att man kan behöva prata om det så att alla är redo att säga ifrån. Vad jag menar med överlappande är att när alla har ansvar t ex gällande inte mobbing att man inte väntar på någon annan eller att en kompis kanske inte är på humör så att kompisen kanske har svårt att säga ifrån så kan jag eller alla andra göra det. Plus att det är nog jobbigare att säga ifrån när man redan är utsatt för mobbing.

         Besvara ↓
         1. Christian T 6 september, 2017 kl 18:10

            Plus att det verkar handla om kommunikation som kan vara svårt nog ändå och att fler är med och funderar på hur man når ett bra samhälle åt alla.

            Besvara ↓
   2. Emma I Författare13 september, 2017 kl 09:46

      Jag tror också att det kan vara klokt att studera konflikter för att förstå mer av hur de fungerar och hur vi människor reagerar i en konfliktsituation. Och på samma sätt att studera samarbete – vad kännetecknar ett gott samarbete och hur kan vi göra mer av det?

      Du är inne på att träna på och vara beredd på att säga ifrån vid tex mobbning. Visst vore det en bra idé att få träna mer på det i skolorna?

      Besvara ↓
      1. Christian T 15 september, 2017 kl 18:12

         Absolut jag har pratat om det förut och när jag läste pedagogik fanns det en pedagogik som heter freinet att studera som har sånt

         Besvara ↓
5. Jimmy L 6 september, 2017 kl 19:29

   Boken ”Säg ifrån!”:
   Det är en intressant och relevant skrift som är koncentrerad till Hessels fokus (vilket minskar överflödig text och gör den kort nog även för lata läsare).
   Han vill bl.a. väcka tankar för att engagera och få folk att agera (och ta sitt ansvar som individer i samhället nationellt och numera även internationellt). För att få till mer hållbara samhällen brukar man arbeta med sociala, finansiella och ekologiska perspektiv – men i Hessels fall är fokus på det sociala, i andra hand det finansiella. Det ekologiska nämns i förbifarten med enstaka ord.
   Det program från 40-talet som präglat honom låter bra & idealistiskt och kan i viss mån appliceras idag – behöver det anpassas till moderna förhållanden(?). Men visst är det så att bärande samhällsfunktioner som media, banker och energisektorn har privatiserats och centraliserats väldigt mycket – globalt – och att våra samhällen på olika sätt påverkas av ”marknadernas ekonomiska diktatur”.
   Hessel är tydligt emot det sistnämnda, men även nazismen nämns ett par gånger. Detta är intressant då han i grunden har engagerat sig pga att de blev ockuperade och förtryckta. Tänk om det istället var Kina som ockuperade – skulle han då nämna kommunismen istället i det givna sammanhanget? Eller liberalismen om det var USA? Eller t.o.m. socialismen om det var Sverige?
   Oavsett så är det ett ställningstagande och en värdering som läsaren kan färgas av (medvetet eller omedvetet), vilket leder oss in på utmaningar …

   Hessel nämner fattigdom som en av de stora utmaningarna. Och underförstått ses även engagering & aktion som en utmaning (syftet och kärnan i boken). Men det finns en större utmaning än att få folk att agera – nämligen informationshantering (IH). Vi har aldrig förr haft ett så stort och komplext info-flöde som idag, vilket gör det svårt och resurskrävande för en individ att ta reda på vad som är sant eller vinklat eller ren desinfo … vilket avgör vad man bör engagera sig i. Hessel berör inte denna problematik utan leder oss istället i vissa riktningar då han i texten anger flera exempel på vad som bör anses vara dåligt och därmed värt att bekämpa.
   I sammanhanget vill jag även nämna dagens komplexa värld (inkl infon). Hessel berör endast toppen på isberget av anledningar till varför vi idag inte har den mer hållbara värld/idealsamhälle som de flesta av oss vill ha.

   I övrigt skriver han ofta ur ett generellt perspektiv vilket kan vara nödvändigt om man vill hålla det kort och vara relevant i flera sammanhang. Retoriken liknar stundtals gamla skrifter /ideologier och trosläror – som förespråkar höjd medvetenhet, självåskådning, ansvar/ta tag i sig/bidra till en mer hållbar värld, använda medvetenhet för att se både delar och helhet och förstå stora och komplexa vävar (holism). Liknande ord har uttalats i tusentals år (t.ex. de Vediska skrifterna) men här sätts de i ett specifikt sammanhang och knyts till nutida företeelser.
   Men om man ska nå den stora unga publiken idag, behövs det nog en videobloggande tonåring istället för Hessel.

   Besvara ↓
   1. Martin H 9 september, 2017 kl 06:31

      Kan tycka snarare att han får mer respekt från den unga publiken eftersom han inte är en videobloggande tonåring.

      Men det krävs nog flera olika sorters bloggare för att få fram ett budskap som ska tilltala tillräckligt många för att en förändring i någon politik eller tankesätt ska ske … hmm (jag tänker vidare …)

      Besvara ↓
   2. Emma I Författare13 september, 2017 kl 10:35

      Du tar upp den komplexa värld vi befinner oss i och den otroliga mängd information vi matas med. Verkligen en utmaning för vår tid! Hessels bok är kort och koncis och kanske är det också en förutsättning för att nå ut, nå fram, bli läst? De längre texternas tid är kanske förbi.

      Besvara ↓
6. Olof M 6 september, 2017 kl 19:50

   Säg ifrån!

   Inledningsvis vill jag ta upp en tanke som formuleras i Annika Norlins, vi har verktygen att göra mer – därför är det vår skyldighet att göra mer. Det är en idé jag, iaf bitvis, delar. Men samtidigt får vi vara försiktiga så att vi inte blir för kritiska mot oss själva eller människorna runt omkring oss. Det är, som Stephanie Hessel skriver, inte alls lika enkelt eller självklart att ta ställning i Frankrike idag som det var för hans generation.

   Det finns idag, mer än någonsin tidigare kanske, ett behov av kritik av den ideologi vi lever i vilket har varit svårt eftersom institutioner som media, skola, universitet osv ofta reproducerar den rådande ideologin snarare än att fungera som en motvikt. Men här vill jag återgå till Annika Norlin igen eftersom hon, korrekt enligt mig, pekar ut internet som ett verktyg att sprida kritik, kunskap och för att organisera oss.

   Samtidigt behöver vi reflektera kring hur vi ska organisera oss, och här är jag väldigt glad att Hessel lyfter fram både Hegel och Sartre.

   Hur ska vi ta tillvara på optimismen Hegel kan ge oss och på sätt och vis förståelsen för historien utan att den leder till en acceptans för att legitimera vilka åtgärder som helst ”som historiens verktyg”?

   Hur ska vi ta tillvara på den inneboende kraften i Sartres filosofi och det självständiga tänkandet det kan leda till utan att det leder till de förlamande interna motsättningar Åsa Moberg skriver om?

   Sanningen tror jag är att vi behöver hålla båda idéerna i huvudet samtidigt. Det måste finnas utrymme både för Sartres radikalism inom rörelsen och för Hegels idealism i det avseendet att vi ibland måste kunna stå enade i större frågor. Vi måste lära oss både av Sovjetunionens brutalitet och den tandlöshet den västeuropeiska vänstern har visat upp gentemot kapitalismen.

   Jag tror att det lösningen är en omfattande demokratisk rörelse som kan fungera som enande när det krävs och samtidigt erbjuda öppenhet och utrymme för olika åsikter. Denna bör vara internationell och inte bygga på nationsgränser. Inte minst Schorri lyfter i sin text fram vikten av att förstå att vi idag är en fullständigt integrerad värld och om vi således accepterar vårt tidigare resonemang att vi har ett ansvar för det vi kan påverka följer det att ansvaret inte stannar vid våra landsgränser, även om vi hade genomfört de mest radikala förslagen på en generös flyktingpolitik. Vårt riktiga ansvar består i att se det ur ett helhetsperspektiv och arbeta mot de system som skapar krig, klimatproblem och fattigdom. Inte bara i att ta emot dem som lyckas fly ifrån det (vilket vi ändå måste göra med öppna armar).

   Avslutningsvis vill jag försöka ge en kommentar på Göran Greiders formulering om den kollektiva handlingen, som jag tycker bara på egen hand säger något fundamentalt och viktigt om människan: ”Den som gör oss till gemenskapsvarelser och förnyade varelse i en och samma gåtfulla process.”

   Det finns i alla en inre vilja att vara delaktiga i någonting större än dem själva, en rörelse som står för någonting gott, även om man väldigt sällan själv är medveten om det.

   Aktivismens Tid – Mening

   Avsnittet skildrar två kvinnor vid olika tidpunkter i sin aktivism men som pratar om den inre energi ett större syfte än dem själva ger dem. Det är intressant hur Julieta beskriver hur hon blev en annan människa efter händelserna i Kärrtorp och hur saker i livet som tidigare var viktiga för henne nu känns tomma och meningslösa. Jag tycker inte det är att gå långt att dra paralleller till Pnina när hon beskriver hur hon beskriver att hon ”måste” engagera sig.

   Dessa båda skildringar tycker jag återknyter till en diskussion som borde vara central för aktivism. Vad krävs för att väcka upp människor? I både Julietas och Pninas fall så har det krävts egna erfarenheter av våld. På samma sätt som när Stephanie Hessel skriver om att det var ”lättare” för hans generation att engagera sig än idag har de upplevelser många i dagens Sverige inte har. Går det, bara genom ord, kritik och reflektion, att skapa en engagerad aktivism. Eller krävs det ett uppvaknande på det sätt Julieta och Pnina har varit med om?

   Besvara ↓
   1. Emma I Författare13 september, 2017 kl 11:22

      Vilken intressant och relevant sista frågeställning du tar upp kring vad som krävs för att ett engagemang ska uppstå.

      Jag vill tro att människan har nån slags inneboende förmåga till empati och känsla för rättvisa och att det därmed borde gå att väcka engagemang enbart genom att ta del av andras berättelser (av förtryck och orättvisa tex). Men samtidigt kan jag tveka och känna mig hopplös när jag tycker mig se så mycket brister just på det.
      Kanske får vi tänka på empati, och kanske även mod, som förmågor som behöver användas och tränas på för att de ”muskelerna” ska bli starka? Jag vill inte tro att vi själva måste vara med om förtryck för att våga säga ifrån! Men nåt krävs uppenbarligen för att vi ska väckas till liv… förhoppningsvis kan Hessels text hjälpa till lite där.

      Besvara ↓
7. Eva Jullia 6 september, 2017 kl 20:34

   ”Är aktivism en mirakelkur?”

   Varför är det inte självklart för oss alla att ta ställning, att säga ifrån, att försöka göra skillnad? Och när jag säger ‘vi’ menar jag majoriteten av Sveriges samhällsinvåndare, inklusive mig själv. Vi gråter över ensamkommande flyktingbarns situation, lider med frusna tiggare utanför Konsum och pratar skit om försäkringskassan. Vi förfäras över Sverigedemokraternas framtåg och förfasas över arbetssiutationen för sjuksköterskor och den sjunkande kvaliteten på den svenska skolan. Men vi gör det i stort sett i tysthet. I det privata. Vi stressar över våra egna små liv och i valet röstar vi på det parti som lovar just mig och min familj mest fördelar i det korta perspektivet. Vi är inte onda. Men vi är passiva och kortsynta. Och jag undrar om vi inte glömt bort att samhället är aldrig bättre än vi gör det. Om vi inte längre inser att det är vi som är samhället. Hessel pratar om att efter krigsslutet var det självklart att bygga upp ett samhälle där “det allmänna intresset bör gå före det enskilda”, men att han upplever att detta är en vision som går mer och mer förlorad i dagens samhälle där materialism och det individualistiska synsättet erövrar mer och mer mark.

   Vad gör dagens individualistiska kultur med aktivismen? Hur kan det komma sig att inte fler engagerar sig politiskt eller ideellt? Jag tror det är lätt att känna sig ensam och isolerad i dagens samhälle där alla är så upptagna med att optimera sin egen livssituation. Där det är så svårt att be om hjälp. Där alla jämt verkar springa för att få ihop livspusslet, men få verkar förstå varför det ska vara så himla jäktigt jämt. Där folk verkar lida en person för sig, en familj för sig. Där känslan av att vara del av ett större sammanhang saknas och där en till och med pratar om “samhället” som något separerat från en själv – något som drabbar oss och som styrs av myndigheter vi inte har någon makt över. Och när vi inte känner att vi har någon makt tappar vi också känslan av att ha ett moraliskt ansvar.

   Kanske är det så att vi i den här situationen måste gå baklänges för att komma framåt. Vi kan inte förlita oss på att väcka samhällsengagemang genom att vädja till solidaritet eller invänta aktiverande indignation i stora skaror. Jag funderar på om ett sätt att svänga är att precis som gjordes i filmen – presentera aktivism som en mirakelkur. Som något som får en att må bra. Precis som att debatten om ekologiskt producerad mat ofta hamnar i om den är nyttigare eller inte för oss som individer och inte för naturen i stort, kanske aktivism behöver packeteras om som en insats man kan göra för sin egen mentala hälsa – hitta meningsfullhet genom en månads aktivismdiet!: ‘Du blir piggare och gladare och finner mening med tillvaron’. Ett sätt att detoxa sitt sinne på materialistiska mål och på så vis ge plats för ett frö av samhällsansvar och aktiverande indignaton att gro och frodas.

   Besvara ↓
   1. Jonas B 7 september, 2017 kl 19:50

      Intressanta funderingar kring alienation. Jag tror att i många långt utvecklade samhällen där staten och myndigheter är starka och anses icke-korrupta, där infinner sig en viss passivitet och förnöjsamhet.

      1) Sverige har sluppit undan 2:a världskrigets fasor (feghet eller ej?), vilket kan ha påverkat djupare än vi inser. Dessutom har vi inte heller drabbats av några större naturkatastrofer. Visst är det skönt att vara förskonade, och kunna köra igång med ett industriellt försprång. Men vad har det gjort med vår känsla av gemenskap? Medan Norge har fest den 17:e maj, bryr vi oss föga om den 6:e juni.

      2) Socialdemokratin blev en garant för ett mindre konfliktfyllt samhälle, där Staten lät stora centrala Fackförbund förhandla med stora företag om kollektivavtalen, varpå man slapp ständiga strejker och gräsrotskonflikter. Staten kunde tillhandahålla infrastruktur, skola, hälsovård osv.
      Till viss del har detta lett till en ingrodd övertro på både Staten och Kapitalet, som en garant för ständig tillväxt som kommer alla till del. Sedan kom globaliseringen av marknader och nyliberala idéer in som gjorde att denna nationella modellen plötsligt alltmer kom att skaka. Finansmarknader och storkapital kunde flytta pengar och verksamheter dit där det var lägre kostnader, skatter, löner, svagare fack, färre miljöregler osv.

      3) En annan anledning till passivitet kan vara att det är ett svåröverskådligt system med många olika myndigheter, avdelningar, institutioner, verk, förvaltningar osv. Att få någorlunda insyn kräver enormt mycket av oss som medborgare. Det är långt ifrån pedagogiskt gripbart, vilket ofta leder till att även viss politisk makt går vidare i vissa släkter.

      Aktivister engagerar sig ofta i enfråge-föreningar eller avgränsade intresseorganisationer, demonstrerar och skriver inlägg om vad som behöver ändras generellt. Medan politiker eller myndighetspersoner ofta gömmer sig bakom ett diffusare språkbruk och regelverk och myndighetsansvar, att det blir svårt för aktivister att komma vidare, eller ens tolka om den där ”utredningen” som nämns, alls kommer att betyda någonting.

      Med nyliberala svallvågor som skapat ett sönderslitet skyddsnät och otrygg arbetsmarknad, bantad offentlig välfärd samt alltfler avslöjande av vänskapskorruption, en oroligare omvärld, kombinerat med snabbheten att söka info via nätet, kan vi nu se en allt vaknare och öppnare svensk diskussion och aktivism. Att nationalismen ökat är oroväckande, men i slutändan, om man kan uppmärksamma finansvärlden och bankernas del i ekvationen, och få in mer globala sammanhang även i den inhemska diskussionen, så kan den livaktiga engagemanget komma att landa mer sansat. Men det kräver fler människors deltagande, där de som nu mest nöjer sig med att bry sig om sitt eget, kan vakna upp och inse att samhället och demokratin bara kan utvecklas om alla tar sitt ansvar och tar ställning för medmänsklighet, jämlikhet och enhet.

      Besvara ↓
   2. Bo H 8 september, 2017 kl 16:22

      Instämmer i dina tankar om hur dagens individualistiska kultur påverkar oss.
      Där alla verkar vara upptagna med sitt eget, och det är lätt att känna utanförskap.
      Alla tycks gå i sin bubbla, alltid uppkopplade, ständigt kollande sin mobil, ipad etc.
      Det öppnar inte upp för livesamtal med nya kontakter, utan stänger snarare ute.

      Hur påverkar det oss? På 60- och 70-talet var det ett flertal stora demonstrationer som samlade många människor, då man engagerade sig mot kärnkraften, mot USA:s invasion av Vietnam, mot apartheidregimen i Sydafrika, och mot fascistregimerna i Spanien, Portugal och Grekland.

      Å andra sidan så har det även varit några riktigt stora demonstrationer under 2000-talet, t ex mot USA:s krig i Irak, den största fredsmanifestationen sedan Vietnamkriget, samt antirasistdemonstrationen i Kärrtorp 2013, den största någonsin i Sverige.

      Vad berättar detta? Att människor i alla tider visar sitt engagemang när det är något verkligt angeläget som berör en, med eller utan hjälp av sociala medier?

      Besvara ↓
      1. Martin H 8 september, 2017 kl 19:33

         Instämmer med det du säger ovan – och det som oftast händer är att vi tittar tillbaka på en dåtid med andra ögon än det vi ser framför våra ögonen idag …

         Jag tror att vi snart kommer att bombarderas av ’bli aktivist’-saker, om vi inte redan är det … jag menar nuförtiden är det så lätt att få informationen att komma till dig. Vi människor är mycket mer sofistikerade och mer utbildade idag, än vi var för 50 år sedan – trots det är det många som vill säga det exakt motsatta!

         Eller är jag bara hopplöst optimistisk!

         Besvara ↓
   3. Stina S 10 september, 2017 kl 20:45

      ”Jag tror det är lätt att känna sig ensam och isolerad i dagens samhälle där alla är så upptagna med att optimera sin egen livssituation. Där det är så svårt att be om hjälp. Där alla jämt verkar springa för att få ihop livspusslet, men få verkar förstå varför det ska vara så himla jäktigt jämt. Där folk verkar lida en person för sig, en familj för sig. Där känslan av att vara del av ett större sammanhang saknas och där en till och med pratar om “samhället” som något separerat från en själv – något som drabbar oss och som styrs av myndigheter vi inte har någon makt över. Och när vi inte känner att vi har någon makt tappar vi också känslan av att ha ett moraliskt ansvar.”

      Bra analyserat! Det är ju precis så här det är i samhället idag. Det känns också som att det är en stor anledning till att sympatier för extremhögern växer. Folk känner sig maktlösa, att de inte har någon möjlighet att påverka samhället.

      Besvara ↓
      1. Hanna Falk 10 september, 2017 kl 22:46

         Har också funderat på det här med induvidualismen och livspusslet eller som Eva skriver ”att det är lätt att känna sig isolerad” håller med om att det är är så det är. Tänker också att det inte bara är känslan av – utan det faktiskt ofta är just så det är -att vi är sjukt isolerade. Att väldigt få av oss bor på en gård ihop eller bredvid familjer/utökade familjer/vänner som gör det möjligt att dela på ansvar kring allt som ska pusslas – barn/mat/jobb etc o därför skulle frigöra mer tid. Att inte bara eventellt våga fråga någon nån enstaka gång utan att det skulle vara en självklart del av vardagen. Att vi, i det här samhället, ofta är två heltidsarbetande vuxna i ett hushåll med väldigt lite kraft och tid kvar. Att det är därför behovet av sociala medier är så stort – att ha kontakt med andra på något sätt (när en inte har vänner som grannar tex) eller också för att vi inte har tiden och energin till så mycket annat med det här upplägget. Att arbetstiden just 40 h/vecka kom från en tid då en person i hushållet var heltidsarbetande hemma (vilket såklart var konstigt). Tänker att idén om kortare arbetsdagar också kunde motiveras med mer tid (ork) för aktivism som också är ett arbete på ett annat sätt?

         Besvara ↓
      2. Christian T 15 september, 2017 kl 18:45

         Detta att det kan känna svårt att påverka samhället verkar som att det även är en desperation t ex att man är fattig också men det är knepigt att inte fler vänder sig ”vänsteråt” det är no g beroende på media och att det som inte är kapitalistisk media känns så ovanligt eller kallas kommunistiskt och som jag uppfattar det behöver nazismen ett dåligt samhällsklimat t ex finanskriser som kan vara skapade och gjorda med flit ni kanske kan hitta på internet detta vet jag inte

         Besvara ↓
   4. Olof M 10 september, 2017 kl 21:19

      Jag håller med dig i mycket , men däremot ställer jag mig frågande till att presentera aktivism som något du gör för dig själv? Är inte risken då att politisk aktivism bara blir den senaste av trenderna livscoacher, motion, nya dieter, osv?

      Det jag tror snarare saknas är en fråga att engagera oss för. Vi har mycket att protestera emot. Men vad vill vi egentligen? Om vi fick makten, vad skulle vi förändra?

      Besvara ↓
      1. Eva Jullia 10 september, 2017 kl 21:29

         Jag håller med dig! Jag tycker inte det är ett sunt förhållningssätt; jag gjorde mest ett tankeexperiment där jag funderade över hur man skulle kunna få fler personer i samhället engagerade, baserat på hur aktivism i filmen ’Meningen’ delvis presenterades som en ”mirakelkur” för individen. För vad jag kan förstå är det färre och färre personer som faktiskt ger av sin tid och energi till ideella föreningar och allsköns aktivism. Kanske är det så att det är bättre med fler engagerade människor i samhället, oberoende av deras ursprungliga motivation till engagemanget?

         Besvara ↓
   5. Agnes S 11 september, 2017 kl 00:20

      Intressant tankeexperiment! Kanske är det det som ska till i dagens individualistiska samhälle. Jag tror inte att vi är så altruistiska att vi endast engagerar oss ideellt för att vi vill göra skillnad eller förändra. Många av oss gör det också för vår egen skull. Jag erkänner ärligt (även om det inte låter så fint att säga) att en del av mitt eget ideella engagemang är för min egen skull.

      Folk vill gärna göra något, och det finns många, många som gör det. Det behöver kanske inte ens ompaketeras till de individuella behoven, vi behöver kanske bara visas de möjligheter vi har att engagera oss. Det finns många sätt, och många olika föreningar eller organisationer att göra detta i.

      Besvara ↓
   6. Anna Angantyr 26 september, 2017 kl 13:18

      Blir glad av tanken att aktivism skulle vara en mirakel kur och att bryta passivitet att göra är av min erfarenhet ofta något som ger energi och hopp. Tror dock tyvärr inte att finns några snabba lösningar och i en tid då det finns så många behov, så många problem att lösa, så finns det också en risk att en tappar bort sig själv i sitt engagemang för ”saken”. En spontan tanke när jag läser ditt inlägg Eva, är at vi måste jobba med parallella spår hela tiden. Dels uppmuntra till handlande/aktivism, men också att jobba med oss själva, vårt mående och be om hjälp, våga bryta isolering. Förstå att vårt individuella mående påverkas av strukturer. Det är ingen slump att massa kvinnor (framförallt) går in i utmattningsdepression, det är ett systemfel.

      Besvara ↓
8. Bo H 6 september, 2017 kl 20:48

   Reflektioner till filmen ”Meningen”.

   Det är två starka berättelser som berör.
   Jag blir glad och hoppfull av det mod och den entusiasm och energi, som Julieta Cederlöf
   och Pnina Feiler utstrålar.
   En ung, modig, stark och klok tjej i en förort i Sverige och en lika modig, stark, och livserfaren kvinna i Israel. Båda drivs av ett starkt behov av att bidra, att hjälpa till. Pnina ser ingen mening om hon inte kan hjälpa andra. Så hon åker varje lördag till de ockuperade områdena på Västbanken för att hjälpa till som sjuksköterska. Och Julieta, som började engagera sig i motståndet mot nazism och rasism på sin skola, upptäcker att kampen mot rasismen får henne att må bra, att känna större mening med livet.
   Vi andra behöver ta del av sådana berättelser, de skänker oss glädje, hopp och inspiration.
   Julieta säger:
   ”När man gör nåt för samhället, och för sig själv och sina vänner, då känner man sig stolt och glad.
   Och det ger en sån härlig lyckokänsla när man lyckas med ett projekt, som t ex vårt teaterprojekt.”

   Besvara ↓
9. Jimmy L 6 september, 2017 kl 23:19

   Filmen:
   Den gav mig ingen behållning. En av anledningarna till det var att hälften av filmen bestod av meningslös utfyllnad.
   Jag tyckte dock att det var ett lyckat val av historier som de vävde in i samma avsnitt: Oerfarna ungdomar i Sverige samt ärrade veteraner i Palestina/Israel.
   Avsnittet får relevans bl.a. genom att påvisa olika typer aktivism samt olika sätt att förhålla sig till aktivism. Det svenska exemplet var påfallande ytligt, naivt och populistiskt i jämförelse, och när jag såg det önskade jag att det skulle komma ett avsnitt om folk som är aktivister i hela sitt liv utan tack & uppmärksamhet och som ibland t.o.m får sätta livet till. Inslaget om gumman i Palestina hade lite mer av den karaktären. (Synd bara att det bakades in en cigarettreklam där – på tal om meningslös utfyllnad.)

   Besvara ↓
   1. Eva Jullia 7 september, 2017 kl 16:38

      Jag tycker, liksom du, att det är intressant med kontrasterna mellan de båda porträtterade aktivisterna. Jag anser däremot att det är hoppingivande att få se en ung, nykläckt aktivist porträtteras. Och jag funderar på om det på det stora hela är viktigare med många naiva hobbyaktivister som kan stötta varandra än få hel-livs-aktivister som aldrig får se något hopp eller tack.

      Besvara ↓
10. Jonas B 7 september, 2017 kl 14:37

    Säg ifrån!

    Pamfletten av Hessel samt FN:s MR-förklaring från 1948 i slutet, gav en påminnelse om hur mycket kamp som ligger gömd bakom alla reformer som på något sätt fört med sig en värdighet för flertalet människor i Europa. Sådant som senare generationer länge tagit för givet. Numera används rättigheter och skyldigheter lite hursomhelst efter vilka grupper som det ska gynna. Ett typexempel är hur ”yttrandefrihet” i vissa lägen dras så långt att det försvaras av liberaler även vid extremisters användande av ren hatpropaganda. Men det kommer vi in på under nästa temat om ’Rasism’. Mänskliga Rättigheter har alltid kunnat ställas emot varandra och användas i olika riktade syften, för att minska friheten för andra. Därav tycker jag att Artikel 30 är värd att begrunda och diskutera var gränserna kan tänkas behöva gå i varje enskild situation.

    ”Artikel 30
    Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen.”

    Pamfletten får mig också att påminnas om vilken tunn tråd som hela världen hängde på under världskrigets härjningar. Artikel 30 visar på medvetenheten om att allting kan utnyttjas i egenintresse, i allra högsta grad även demokratin. Hessel skriver ocskså om att det snart kom in mer karriärinriktade personer inom FN-arbetet efterhand, medan de ursprungliga idealistiska eldsjälarna gick vidare på annat håll. Jag ser samma tendens överallt, där folkrörelser blir till politiska partier som gradvis tas över av mer prestigedrivna personer. Och whistle-blowers har det svårt i dessa partikulturer, på arbetsplatser, i skolor, t.om inom FN med Anders Kompass som rapporterade om FN-styrkors övergrepp.

    ”Säg ifrån” kan därför även ses som en pamflett för civilkurage och en tydlig uppmaning till alla att höja sin röst varthelst man upplever någon form av korruption. Att aldrig låta ett gott syfte spåra ur i personliga egenintressen. Att likadant, vara på ständig vakt mot att låta korruption prägla ens eget sinne och hjärta. Alltför många välvilliga människor dras sakta med i en spiral som leder åt ett helt fel håll. Deras goda idéer förblindar dem att se sin egen förvanskning, med ansvarspositioner som snarare blir en del av problemet.

    Det krävs en medvetenhet om att kommersialismen och statusbyggandet, genomsyrar vår omvärld. Det krävs då att vi söker finna och skapa frizoner där fler kan uppleva en samvaro där man kan pusta ut från det tryck som omger dagens normsystem om framgångssträvan och tävlan. Där vi kan vara mer än tävlande producenter och passiva konsumenter. Vi behöver skapa fler frizoner för att odla sann gemenskap och därur ifrågasätta den energimässiga förorening som kommit att bli en norm. Där man kan uppleva ”det är så här det kan vara, och som samhället behöver bestå av”. När fler vet vad som är viktigast, så kommer naturligt idéer och kreativitet ut.

    ”Säg ifrån!” manar på så vis till att vi efterföljande generationer ska våga lita på vårt samvetes röst. Extra viktigt nu i individualitetens konsumtionskultur där alla manas att vara sin egen produktdesigner, som bär ansvar för att odla sitt personliga ”varumärke”. Den formen av anda kommer ur konkurrens och tävlan, vilken vår nuvarande marknadskultur ständigt triggar inom oss, där vi ska anklaga oss sälva och andra för att man inte är tillräckligt bra som man är.
    Helst ska man härma andra ”idoler”, vilket är ett recept för meningslöshet.

    Man kan se att detta även samspelar med aktivismen. Där förmögna kändisar engagerar sig eller ger intryck av att vara gräsrötter. För vissa är detta mer helhjärtat och uppriktigt, vilket är att använda sitt inflytande på bästa sätt, utan tanke på egen image. Men för endel i den andra änden så har trenden om att vara eller härma ”aktivism”, kommit att bli ett cyniskt PR-trick för att ge sken av att vara rebellisk. Inte helt olikt när stora klädmärken plötsligt säljer punknitar och jeans som ska se använda ut, med designade hål. Kommersialismen har en tendens att sippra in och göra allting till sitt. Där får unga vara på sin vakt inom sociala mediers domäner där filter läggs på verkligheten och där kapitalismen och marknadskrafterna är beredda att ta alla möjliga skepnader som ska se ut som något, men vid en noggrannare koll, visar sig vara en bubbla utan innehåll.

    Är det något som skriften antyder, så är det att det inte går att ”slå sig till ro” i tron att något nu äntligen är ”fixat”. Aktivism är snarare en levande kultur, där hopp, glädje och kreativitet tillåts uttryck i en progressiv rörelse.

    ”Ja, hotet finns kvar. Därför kallar vi till >>fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla.
    Till alla ni unga som skapar 2000-talet säger vi med värme:
    >>ATT SKAPA INNEBÄR ATT GÖRA MOTSTÅND, ATT GÖRA MOTSTÅND INNEBÄR ATT SKAPA<<"

    Besvara ↓
    1. Eva Jullia 7 september, 2017 kl 16:46

       Att prata om civilkurage i det här sammanhanget känns helt rätt. Jag tycker det är intressant och viktigt att du ser civilkurage som något riktat både mot omvärlden och inåt, mot dig själv: ”Att aldrig låta ett gott syfte spåra ur i personliga egenintressen. Att likadant, vara på ständig vakt mot att låta korruption prägla ens eget sinne och hjärta.”

       Besvara ↓
       1. Martin H 8 september, 2017 kl 19:36

          Sant! Som människa vill man alltid tro att man har rätt, och är bäst – det vill säga om man haft en uppväxt som präglats av sådana idéer och dialoger …

          Är vi bara en massa egoister? Kanske – men spelar det någon roll …?

          Hmm … jag får tänka på saken … 😀

          Besvara ↓
11. Jonas B 7 september, 2017 kl 18:16

    ’Meningen’ (del 1 ur ’Aktivismens tid’)

    Intressant kontrast med en ung kvinna i Sverige och en äldre kvinna som verkar på Västbanken. Trots skillnaderna så delar de en drivkraft till att göra någonting för att förbättra för andra, men tycks båda två leva upp av att göra något meningsfullt av sin vardag

    Julieta Cederlöf, beskriver hur hennes tonårsproblem plötsligt kom i skymundan när viktigare frågor kom att dominera hennes sinne iom nazistaktivisterna i Kärrtorp. Det skiftade fokuset har fått henne att utveckla sin kreativa sida och ökat hennes självförtroende, och hon har glidit ifrån endel av sina tidigare kompisar, där det handlade om kläder, smink och killar.
    Men hon beskriver även hur hon aldrig har mått så bra som i denna aktivism. Dessutom påtalar hon i samband med teaterprojektet, att alla kan använda just sina speciella fritidsintressen och kvaliteter som verktyg för att uttrycka något större, eller utveckla nya förmågor som man inte visste fanns där inombords.
    När någonting tragiskt har här kan det omvandlas till ökad kraft att agera och medfört ett större hopp om att det går att påverka hur samhället utvecklas, dvs vår gemensamma framtid. Ett hot eller en tydlig orättvisa kan tända ett engagemang som ger en riktning, förnyat liv, kreativ glöd, självförtroende, nya bekantsakaper, hopp och mening.

    Pnina Feiler, över 90, känner sig som ung i sinne och hjärta, även om kroppen åldrats. Hon håller kroppen i form för att kunna vara aktiv. Hon offrar synagogan på lördagar, för att istället tjäna i de palestinska områdena som sjuksköterska. Det är tydligt hur hon drivs av en god vilja och möjligheten att hjälpa andra, får hennes dagar att fyllas med mening. Även om man inte alltid kan göra en så stor fysisk förändring av en situation, så tror jag att en människas blotta närvaro och goda vilja, kan sprida sig som osynliga vågor genom tid och rum, om det så är mitt i en krigszon, eller som en varm hand och en lugnande blick, vid en människas sista suck.

    Det man kan ta med sig i dessa exempel är att det alltid går att göra någonting utifrån var man befinner sig och utifrån de förutsättningar man har. Det är dock lätt att jämföra sig eller gå in i engagemang som kanske inte resonerar med den man är. Då kan det få en omvänd effekt, att nästintill bli utmattad av att vilja hjälpa men inte se några gränser, var och på vilket sätt man kan bäst verka. Idag finns massor av grupper och om man då stressat söker ”rädda världen” på för många sätt, så kan det ge depression. Någonstans behöver alla aktivister lära sig att prioritera sin energi och tid. Därför är det också viktigt att engagerade människor träffas, men också är medvetna om att alla inte kan ”brinna” för allt, utan att alla har sina vägar. Där tycker jag Pninas inställning ändå var inspirerande och att det ändå fanns en acceptans om att man kan göra sin lilla del. Hon verkar vara avslappnad, behålla glädjen och humorn, och samarbeta med andra.

    ”Att ingenting göra, hjälper förstås inte, att göra någonting, kanske hjälper, så vad väljer jag då? Jag väljer att försöka göra något.” -Pnina Feiler

    Besvara ↓
12. Martin H 8 september, 2017 kl 19:11

    Jättekonstigt! Jag har skrivit en hel reflektion den 5. september, och skickade in ca. kl.21 – jag är säker på att jag också sett mina kommentarer på sidan, som följde efter Bos första inlägg!

    Nåväl, jag skriver igen, fast inte det hela …

    Pamfletten: Mina tankar är att Stephane har skrivit något som är enkelt för människor av alla åldrar att ta till sig!

    Han uppmuntrar till att bli upprörd! Han blandar in en religiös övertygelse genom att använda: Sök och ni ska hitta! Det känns som han har förstått hur man skapar ett större engagemang från människan genom att blanda in lite evangelisk iver …

    Jag vill veta mer om det han skrev på första sidorna gällande de franska lärarna som har gjort ’upprop’ genom att gå emot ’reglerna’ som fastställts av det franska skolverket.

    Han lämnar det lite diffust och laddat med mystik, vilket också är ett bra sätt att skapa engagemang …

    Jag tycker att han kände att han hade något han ville säga innan han dog, och det var väl att man som människa har en plikt att engagera sig i saker som är orättvisa!

    Helt okej resonemang, tycker jag, dock behövs det lite balans från någonstans om man ska verkligen åstadkomma någon rättvisa?

    Filmen: Filmen tyckte jag detaljerade aktivism, och hur det kan skapa mening i livet för den som engagerar sig inom på ett sådant ”extremt” sätt. Det var intressant hur man sammanställde den 18-årige studenten i Sverige med den typ-90 årige kvinnan i Israel, för att visa att åldern har ingenting med aktivism att göra.

    Det är den radikala viljan att göra sin röst hörd som driver människan till att uttrycka sin vrede!

    Som sammanfattning skulle jag säga att aktivism måste paketeras som allt annat i samhället, om det ska vara något som tilltalar andra människor.

    Stephane var kanske rädd att vi människor hade slutat bry oss om sådana djupt existensiella frågor – dock skulle jag säga till honom att det har ’vi’ inte. No worries!

    Besvara ↓
    1. Martin H 8 september, 2017 kl 19:40

       Mina texter ”inväntar modellering” är det så det ska vara? Får ni alla andra så också?

       Besvara ↓
    2. Camilla T 9 september, 2017 kl 21:58

       Jag håller med dig om att han är otydlig och jag hade också gärna velat veta mer om vad som verkligen hände i de franska skolorna. Vad det var som lärarna gjorde bra.

       Jag tror också som du att hans vision med skriften är att uppmana till engagemang och att han är orolig för att han tror att engagemanget saknas. Han var med om ett viktigt arbete med de mänskliga rättigheterna och de har ju inte implementerats på det sätt som var avsikten.

       Jag uppfattar att Hassel är mest bekymrad för det arbetet som påbörjats av motståndsrörelsen, ”arvet”, skulle försvinna. Samtidigt är han väl medveten om att unga av idag har andra förutsättningar. Och det är just det att andra förutsättningar kräver andra engagemang.

       Besvara ↓
       1. Farida A 10 september, 2017 kl 13:03

          Hej Martin!

          Ålder förknippas ju nästan med allt, och det är fint att du poängterar att aktivismen inte har en ålder. Det glömmer vi nog bort alldeles för ofta.

          Ibland får jag också intryck av att aktivism ska vara på ett visst sätt för att det ska få kallas aktivism. Personligen anser jag att alla försök till förändring är någon form av aktivism. Varför ska man göra skillnad på vem som gör vad?

          Att Pnina går emot israeliska staten varje lördag för att hjälpa människor på andra sidan är otroligt modigt, och det är väl ingen som kräver det av henne utan hon gör det av egen vilja, vilket är fantastiskt!

          Julieta tog ansvaret som ingen annan tog. Aggressiva nazister på skolgården är inget att blunda för. Hon reagerade som en människa ska göra och tog kampen vidare till nästa nivå på eget initiativ, dessa fantastiska tonåringar är mer drivna än vad många tror!

          Tack för trevlig läsning!

          Besvara ↓
13. Agnes S 8 september, 2017 kl 21:55

    REFKLEKTION BOKEN
    Inspirerande att en person i den åldern uppmanar unga att uppröras, säga ifrån och engagera sig. Det verkar som att det engagemang många kan känna när de är yngre avtar med åldern, kanske delvis för att det tar tid att förändra och att det inte alltid ger resultat, åtminstone på det sätt en föreställt sig.

    Samtidigt lever vi i en värld, som Hessel säger ”inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla”. Det händer så mycket i världen att det ÄR lätt att säga att en ändå inte kan göra något åt det. Det pratas om klimatdepression, och jag förstår om folk inte orkar uppröras; allt kan kännas väldigt hopplöst.

    Därför är det inspirerande att en 93-åring, som har varit med om väldigt mycket i sitt liv säger att ”har man den attityden, avstår man från en viktigt del av sin mänsklighet, förmågan att uppröras, säga ifrån och engagera sig”. Att vi måste bevara hoppet.

    Han uttrycker förståelse för att de unga idag inte lever i samma värld som han gjorde när han var ung. Att det var lättare att engagera sig mot nazismen på hans tid. Men med de högerextrema krafternas uppgång i hela Europa och andra delar av världen, klimathotet, flyktingfrågan osv, finns det lika mycket att engagera sig för nu som då, det gäller bara att orka. Kanske kan de flesta av oss först reagera på riktigt när vi står inför ett verkligt hot. Nazismen var det då, och är kanske på väg att bli det nu också.

    Jag blev glad av att läsa texten, världen är större än oss som individer, och vi har ett samhälleligt ansvar att engagera oss på något sätt. Görans Greiders tankar var också intressanta tyckte jag, när han beskrev att det kan vara förstörande för en person att sitta ensam hemma framför datorn och bli upprörd, och känna sig maktlös, att vi behöver komma ut och göra saker tillsammans. En demonstration kanske inte ger omedelbar verkan på något en är missnöjd med, kanske inte ens på sikt om en ska vara pessimistisk, men det kan göra något med en själv att känna den gemenskapen och styrkan. Det kan användas som ett verktyg att själv orka.

    REFLEKTION FILMEN

    Inspirerande att Julieta gör saker pga. övertygelse och inte känner att hon måste kunna allt från början. Hon behöver inte ha sysslat med teater innan för att göra en pjäs.

    Även inspirerande att Pnina fortsätter vara den hon är, och gör det hon gör fast hon inte orkar lika mycket längre. Hur gammal en än är finns det alltid plats för aktivism och engagemang.

    Jag gillade citatet:
    ”Det är viktigt att man har en uppgift och inte bara sitter som en idiot”.

    Besvara ↓
    1. Camilla T 9 september, 2017 kl 21:42

       Jag tror inte att engagemang avtar med åldern. Jag tror att det man utsätts för formar en. Samtliga tre personer har varit utsatta för något. Det de gör är ett aktivt val att vilja engagera sig mot det de upplever. Vad upplever många unga idag som formar dem?

       Jag gillar också citatet – det är viktigt att man har en uppgift. Och det är här jag tror att välmåendet med engagemanget kommer in. Man ser att man tillför något. Man har en uppgift!

       Besvara ↓
       1. Bo H 14 september, 2017 kl 11:27

          Jag tror inte heller att graden av engagemang är beroende av ens ålder, utan snarare av vem man är som person. Vilken bakgrund man har, vad man har med sig i bagaget från sin uppväxt, och händelser som påverkat en. Det är sådana saker som präglar människor och lägger grunden till ens världsbild och politiska hemvist.

          Det finns många unga människor som har ett starkt samhällsengagemang, men det finns också många unga som inte är särskilt samhällsengagerade. Så är det också med äldre personer, det finns de som inte har ork, intresse eller vilja att engagera sig, och det finns de som brinner och är mycket engagerade.

          Jag tror att det som oftast får människor att agera är saker som berör en starkt på djupet. Det kan både vara frågor av lokal karaktär eller handla om internationell politik. Frågor riktade mot makten, som berör orättvisor, jämställdhet, rasism, förtryck, arbetsvillkor etc.

          Besvara ↓
    2. Farida A 10 september, 2017 kl 12:50

       Hej Agnes!

       Samhällsdepressionen är påtaglig och den är som tydligast när vi uttrycker hopplöshet.
       Jag håller med dig att det är inspirerade hur en 93-åring fortfarande har kvar hoppet och skriver en bok för att bota maktlösheten i världen!

       Det är viktigt med engagemang men också uppmuntring. Det är inte så kul att känna sig ensam i sina problem och precis som du nämner Greider, så kan enbart känslan av gemenskap göra skillnad för individen, och det är åtminstone en början.

       Julieta och Pnina är normbrytare i många avseenden och dessa behövs!

       Tack för dina reflektioner!

       Besvara ↓
    3. Anna Angantyr 26 september, 2017 kl 13:25

       Frågan om nazismen som ett reellt hot idag blir ju otroligt aktuell i och med att nazisterna i NMR har fått demonstrationstillstånd i Göteborg på lördag. Jag gläds över den indignation, ilska, som så många verkar känna över det faktum att nazismen åter är så synlig i våra offentliga rum. Tyvärr tycker jag personligen att polisen gör fel som låter nazisterna mitt under Jom Kippur i centrala Göteborg. De hade kunnat få demotillstånd, men i något grustag utanför stan. Att nazister de facto mördar människor och gjort så på regelbunden basis i Sverige de senaste årtiondena gör ju också att en borde ta dessa grupperingar på större allvar och förstå att detta fortfarande är en väldigt våldsam dödlig rörelse.

       Besvara ↓
14. Camilla T 9 september, 2017 kl 21:37

    Reflektioner pamfletten Säg ifrån!
    Jag fastnar främst för Stéphane Hassels bakgrund, det som blir hans ”ryggsäck”. Jag skulle gärna vilja läsa hans memoarer men inte de han skrev 1946 – inte ens 30 år gammal. Fadern var av judiskt ursprung och modern protestantisk. Uppväxten skedde i avantgardistiska kretsar. 1941 anslöt han sig till general de Gualle i London för avdelningen kontraspionage. 1944 blir han landsatt i Frankrike för att finna nya platser för radioinformation som behövs inför den planerade landstigningen av de allierade. Men han blir förrådd och förhörs med tortyr. Han sänds till olika läger som han vid upprepade tillfällen flyr från. Till sist lyckas han fly tillbaka till sin hustru i Paris och deras gemensamma tre barn. Han ser det som att han får livet tillbaka och i samband med det föds hans vilja att viga sitt liv åt engagemang för mänskligheten. 1946 söker han till Franska utrikesdepartementets diplomatutbildning och blir senare kabinettsekreterare i FN och är med vid framtagningen av FNs allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Han lämnar FN efter det på grund av att han upplever att det strömmar till nya tjänstepersoner som värnar mer om en välavlönad tjänst än att värna om ideal.
    Han pekar på att klyftan mellan fattiga och rika aldrig har varit så djup, penningbegäret aldrig varit starkare och konkurrensen aldrig uppmuntrats lika ivrigt. (sid. 26)
    Han menar också att det var lättare för de unga förr att engagera sig och att dagens unga inte har lika lätt. Det klart, uppväxten skiljer sig enormt för de flesta ungdomar idag jämfört med Hassels. Jag tror att ”det man har i ryggsäcken” dvs arv, miljö och hur livet utvecklar sig för individen är en viktigt pusselbit för hur förmågan att göra valet att engagera sig.

    Han identifierar två nya viktiga utmaningar:
    • Klyftan mellan de mycket fattiga och de mycket rika som fördjupas
    • Den andra handlar om de mänskliga rättigheterna och planetens tillstånd.
    Båda dessa utmaningar driver FN nu genom Agenda 2030 och vår regering har anslutit sig till.

    Jag fastnade för följande citat som tangerar det jag brinner för och det jag vill förändrar eller i vart fall förhindra.

    Vi måste förstå att våldet vänder hoppet ryggen. Vi måste välja hoppet, hoppet om icke-våld. Den vägen bör vi lära oss att gå. För att förtrycket skall upphöra borde både förtryckta och förtryckare sträva efter förhandlingar – då faller själva grunder för terroristvåldet. Vi får inte låta hatet växa.
    Det handlar om hopp, om en tilltro till att vi genom ömsesidig förståelse, vaksamhet och tålamod kan överbrygga konflikterna i det moderna samhället. Det målet nås när samhällen grundas på rättigheter och när vi säger ifrån då de kränks – vem det än är som kränker dem. Här får det inte bli tal om någon kompromiss uppmanar Hessel! (Sidan 39)

    Tillit eller tilltro är ju vad många människor idag saknar både till varandra och till myndigheter. Ömsesidig förståelse är ju väldigt viktigt för att veta varför våra olika kulturer agerar olika. Vaksamheten har jag lite svårare att tolka in men det är kanske vaksamheten mot de små förändringar som kanske inte är tydliga men som kan växa tex rasism. Så som Julieta reagerade när hennes skola drabbades av rasistiska klotter.
    I samband med terrordåden på Drottninggatan blev detta mycket tydligt att det var viktigt för människor att känna hopp. Terroristernas syfte med terrordåd är att skapa rädsla men trots dådet fanns en stor vilja både från myndigheter och allmänhet att välja hoppet och tilltro till mänskligheten.

    Reflektioner filmen Aktivismens tid: Meningen!

    Julieta Cederlöf är en 18-årig student som var mitt i den matrealistiska världen och uppfylld av ungdomens problem. Modern är från Chile och fadern från Sverige. Nazister klottrade på hakkors på hennes skolans fasad. Hon skrev då till skolledningen som hon upplever försöker tysta ner det som händer. Svaret hon fick var att ”vi ska åtgärda det”. Men hon upplevde att inget hände. Stor indignation! En demonstration anordnades mot klottret i Kärrstorps centrum. Nazisterna kom då för att attackera demonstrationen. Detta skapades hennes engagemang och hennes motivation.
    Julia blev engagerad att göra en föreställning för ungdomar mot rasism. Det hon upplevde triggade igång henne och fick henne att må bättre. Hon upplevde att alla hennes ungdomsproblem försvann genom att hon engagerade sig. Julias engagemang skapas av att hotet kommer nära henne och berör henne i form av rasism och det förändrar henne som människa.

    Pnina Feiler säger att hon har gjort ett medvetet val att göra någonting. Det verkar vara hennes drivkraft. Pnina är fd sjuksköterska som vigt sitt liv att hjälpa andra levande varelser. Hon ville engagera sig vid den brittiska ockupationen men hon fick inte. Hon var sjuksköterska och det var naturligtvis en viktig roll. Hon såg mycket blod och mycket lidande i sitt arbete under ockupationen. Hon lärde sig att krig inte är en lösning. Hon hade gärna velat förhindra krig men det har hon inte kunnat – istället har hon fått uppleva många krig. Engagemanget är viktigt för hennes välmående och det rör både människor och djur. Det är ett aktivt val hon gör. Ett annat aktivt val är att hon är noga med att sköta om sig själv för att ha styrkan att kunna hjälpa andra. Varje lördag åker hon till västbanken för att ge medicinsk hjälp. Hon vill försöka hjälpa andra. Hon verkar alltid ha kraft, ork och empati för andra. Hennes granne tror inte att den insatsen hon gör för andra varje lördag på västbanken betyder lika mycket för dem som det betyder för Pnina att hjälpa andra.

    Den reflektion jag gör är att båda kvinnorna gör ett medvetet val att engagera sig och att de är medvetna om att det är viktigt för deras välbefinnande.

    Besvara ↓
    1. Farida A 10 september, 2017 kl 12:41

       Hej Camilla!

       Jag blev också nyfiken på Hessels uppväxt och hade gärna läst hans memoarer. Det är intressant att du nämner ”ryggsäcken”. Jag håller helt med dig om att arv och miljö påverkar valet av engagemang, och det är en viktig poäng!

       Hessel kanske har svårare att sätta sig in i nätaktivism medan Norrlin som aldrig har behövt fly från ett krig ser sociala medier som sitt främsta verktyg.

       Ömsesidig förståelse är nödvändigt som Hessel också påpekar (och det är något jag ofta saknar i debatterna).

       Medvetna val ger ofta resultat inte minst inre välbefinnande. Det är svårt att vara en aktivist om en inte vad kampen handlar om.

       Tack för ditt inlägg!

       Besvara ↓
    2. Agnes S 10 september, 2017 kl 23:44

       Håller med om att Hessels bakgrund och ”ryggsäck” är väldigt intressant, och säkerligen har format honom och fortsatt göra honom till aktivist hela livet. Tror också att du har en poäng i att den bakgrund en har kan göra en till aktivist. Dock finns det många som inte är aktivister, som skulle kunna ha liknande bakgrund som huvudpersonerna i dessa berättelser. Det är intressant att fråga sig varför de inte gör samma saker.

       Håller med om att hoppet är viktigt. Utan hoppet kan vi inte fortsätta, eller förändra. Även att vi många gånger engagerar oss i saker lika mycket för vår egen skull som för ”sakens” eller någon annans.

       Besvara ↓
    3. Anna Angantyr 26 september, 2017 kl 13:33

       Ja tilltro, eller hopp är verkligen en bristvara. Efter att vi sågs i helgen, så har jag med deltagarna på allmän kurs (AK) på Glokala, deltagit på några olika aktiviteter under Framtidsfestivalen. Fick ett så himla fint kvitto på att festivalen och det vi gör på Glokala sår frön av ny tilltro, av en ”mina” deltagare på AK. Hon sa: Anna, innan jag började på Glokala så trodde jag bara att allt går åt helvete. Men nu har jag liksom förstått, att det händer en massa bra saker också.” Det hade verkligen gjort skillnad i hennes perception av världen.

       Besvara ↓
15. Farida A 9 september, 2017 kl 23:28

    Jag har tidigare inte hört talas om Stephane Hessel, men är nu glad för att jag numera vet vem han var (det är nog en del av allmänutbildningen).
    Det som imponerade mig mest är inte boken i sig,
    utan Hessels drivkraft!
    Efter alla motgångar och framgångar i livet så har han fortfarande den starka viljan kvar och vill dela med sig av den. Kämparglöden finns där, trot alla eländen så hindras han inte från att vända det till något positivt. Han valde att vara aktiv livet ut!

    Jag känner mig arg och maktlös över mycket i världen och får ofta höra ”men bli inte så arg, ta inte så illa upp, så här har det alltid varit”. Ibland önskar jag att jag inte kunde känna känslor eller reagera på saker och ting. Men jag har svårt för att blunda för existerande problem eller bara totalt blåneka allt.

    Som Hessel citerar på sida. 31, ” jag kan ändå inte göra något åt det, jag har mitt att sköta”,
    ÄR INTE EN MEDMÄNSKLIG INSTÄLLNING!

    Kvinnoförtryck, rasism, folkmord och krig kan inte ursäktas med ”så här har det alltid varit” och därför låter vi det få pågå i all evighet”.

    Hessel nämner också Israel/ Palestina konflikten samt sina besök till Gazaremsan. Jag måste erkänna att jag inte gillar inte retoriken på s. 36 även om jag personligen inte stödjer Israels politik. Palestinierna är förtryckta och det är ett faktum som jag inte ifrågasätter. Däremot hade jag gärna sett mer kritik mot omvärldens hantering av den här långa konflikten. Jag anser kortfattat att omvärlden ligger till grund för problematiken, mer än Israels egen hantering av sin politik. Hade t ex Frankrike varit bättre på att hantera antisemitismen hade det i sin tur inte gett upphov till sionismen som faktiskt är en global rörelse. Bättre hantering av antisemitism i Frankrike löser givetvis inte situationen i Västbanken, men som den här uppgiften försöker lära oss så hänger allting ihop. Det finns en röd tråd. Israels politik är ett resultat av antisemitism, och den finns fortfarande, den försvann inte när staten bildades, liksom Hamas är resultatet av 70 års exkludering och förtryck. Det är i första hand omvärlden som tjänar på människornas lidande i Mellanöstern, men vi beskyller för lätt redan dem som är förtryckta och söker skydd pga förföljelse. Det är lätt att beskylla Israel för vad som sker, men det är så många fler länder som tjänar stora pengar på deras politik och aldrig ifrågasätts, vilket gör mig arg!

    Jag tycker att det är starkt av Hessel att våga uppmana människor till att känna ilska för väldigt ofta får vi inte vara det, att vara arg kan anses vara fult.

    Ibland, kan det faktiskt upplevas som att samhället uppmanar en att inte göra något, att inte reagera alls. Det är egentligen ironiskt att vi ska behöva uppmanas till det för att förtryckarna skäms ju inte, nazisterna är öppet hatiska så varför ska jag som demokrativän ständigt ursäkta mig för att jag har känslor och reagerar mot orättvisor? Mitt svar på min egen fråga är ett citat av Hessel: Vi får inte låta hatet växa, s.39.

    Jag tänker på Cederlöf som i filmen berättar att ledningen på skolan från början lät nazisternas klotter få stå kvar på fasaden, och vill inte ta några åtgärder pga ”säkerhetsskäl”.
    Och det visade sig senare att även Cederlöfs gammelfarmor hade upplevt fascismens våld i Chile.

    Det är fruktansvärt att samma familj, fyra generationer senare återupplever samma förtryck på en annan kontinent i ett demokratiskt land, i modern tid!
    Jag blev inspirerad av Cederlöf som tog initiativ och påpekade allvaret med den här händelsen!

    Hon lever i en tid, när nazism som levande ideologi i vissa sammanhang förnekas, men samtidigt ges nazister demonstrationstillstånd, inte minst 30 september när en judisk högtid infaller (yom kippur) vill nazisterna passera förbi en synagoga i Göteborg. Varför?

    Cederlöf, vågade säga ifrån! Nazister ska inte få klottra ner en skola med hakkors helt obehindrat. Det är rätt att bli arg!

    Feiler, är precis som Hessel en äldre person, född under tidigt 1900-tal, som har fått uppleva andra världskriget och alla dess konsekvenser.
    Om jag förstod rätt ville hon en gång i tiden gå med i den israeliska militären men fick inte det för att hon var sjuksköterska.
    Jag tror att hon har gått igenom oändligt många faser i livet, men även åsiktsmässigt. Till slut måste man få nog av alla konflikter, men istället för att ge upp och inte göra någonting, gör hon det totalt motsatta. Hon vill hjälpa andra utsatta, som vissa kanske hade kallat för fiender men hon verkar bara se människor som just människor. ”Jag måste försöka. Jag känner ett behov. Det är absolut nödvändigt för mig”, säger hon i filmen.

    Det är svårt att inte bli påverkad av dessa tre eldsjälar. Aktivism ger resultat! Om nazismen fortfarande existerar så är det för att nazister är aktiva. Om vi som anti-rasister är aktiva så kommer solidariteten att fortleva! Ge inte motståndarna ett fritt spelrum för då kommer vi snart inte ha kvar den friheten vi tar för givet.

    Besvara ↓
    1. Eva Jullia 10 september, 2017 kl 21:52

       Jag läser ilskan genom texten du skriver och jag inser att det jag saknade när jag läste Hessels uppmaning att bli ilskna och att säga ifrån är passionen i hans egen text. Den inspirerar till innehåll mer än till form. Jag tror du har rätt i att det är många som är rädda för att vara arga (jag är det), som bara ser den ogenomtänkta ilskan i ett familjegräl. Men jag tänker när jag läser din text att det är ju vitt skilda saker; att vara personligen sårad eller att rasa mot en oförrätt i samhället. Du säger att din ilska ofta möts med försök att dämpa den. Det är ju jätteintressant. Jag undrar hur ofta jag själv i oförstånd har kastat sand på någon annans samhällsraseri. När jag tänker efter vill jag ju istället heja på och bli lika rasande själv.

       Besvara ↓
    2. Agnes S 11 september, 2017 kl 00:05

       Jag tänker att slutet på din reflektion inger hopp; om vi kämpar kommer vi uppnå resultat, om vi är aktiva kan vi skapa förändring. Nazister är aktiva, och vi behöver också vara det.

       Jag håller absolut med dig om att ilska ofta tystas ner, det är inget som tillåts ta plats i samhället, en ska vara sansad och helst ska alla hålla med alla. Men det finns så mycket kraft i ilska, och det är ofta i ilskan som förändring kan uppstå. Det är klart att folk inte försöker förändra saker om de aldrig tillåter sig/tillåts känna ilska, frustration, indignation. Dessa känslor är lika naturliga som vilka som helst, men upplevs ofta som obekväma tyvärr.

       Intressanta tankar om Palestina/Israel-konflikten!

       Besvara ↓
       1. Christian T 25 september, 2017 kl 13:13

          Detta att vara arg på oförätter och att man ger igen kanske är det beroende på hur utåtagerande man är alltså extrovert eller introvert och att det kan kännas igen från internat penalism kanske men att positivt att vara arg som drivkraft samtidigt som man gör positiva saker

          Besvara ↓
    3. Anna Angantyr 26 september, 2017 kl 13:41

       Jag tänker också på varför vi är så rädda för känslor. Varför är en känsla inför en orättvisa, inte legitim och ses som problematisk? Jag tänker om vi bara skulle agera på olika känslor, kanske vi skulle ha det jobbigt. Men även här tänker jag att vi måste kunna hålla två saker igång samtidigt. Att erkänna det vi känner, istället för att underkänna och misstänkliggöra, för att sedan kunna tänka, argumentera och agera för att få till en förändring. Det går ju att göra samtidigt. Sedan tror jag också att vi pågrund av att vi lever i ett så förtryckande samhälle, behöver bearbeta de skador vi fått/får på ett känslomässigt plan, för att sedan kunna agera mer rationellt. Detta ser jag inte som ett enbart induviduellt arbete, utan som ett gemensamt projekt. Vi behöver vara arga ihop, sörja ihop, skratta ihop.

       Besvara ↓

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.