Min ingång till det här temat blev min egen nyhetsmediekonsumtion. Förutom P1 är den så gott som helt obefintligt, förutom en och annan länk som delas på Facebook. Min bild av mainstream media är helt enkelt att allt utom P1 är dåligt. Otroligt svartvitt (och ack så naivt). Så jag funderade på andra röster. Kom att tänka på Inte rasist men… en sida som bedriver ett jätteviktigt projekt. Jag har gillat den sidan, men i ärlighetens namn läser jag sällan något de skriver. Varför gör jag inte det om jag tycker det är så viktigt? Jag brukar skumma en artikel då och då och konstatera att allt är så galet som de beskriver det, men sen då? När jag tänkte den tanken kom jag att tänka på begreppet ”ekokammare” som jag hört. Det handlar kanske inte riktigt om medborgarjournalistik, men det kändes ändå relevant på något vis, speciellt i de här tiderna när medierna ofta vill ha oss att delta (som Abigail nämner i första klippet). Det slutade med den här texten (efter ett litet experiment).
Det behagliga ekot
När internet kom talades det om revolution. Ute i cyberrymden skulle informationen vara fri och alla människor beredas möjlighet till att ta del av fakta och berättelser, något som i förlängningen skulle leda till att vi alla blev klokare. Måhända är det att lite raljant återberätta inställningen till internet som rådde ungefär då ett internetabonnemang blev årets julklapp, hemsidor med röd Times New Roman mot en grön bakgrund ansågs vara höjden av design och alla googlade på Altavista – men optimismen var väldigt stark, det går inte att förneka.
Jag delar en nyhetsartikel på Facebook och mina vänner lajkar. En vän delar en annan artikel, snarlik till sitt innehåll, jag lajkar. Av en slump går jag in på en bekants sida och ser att samma artikel delats där, men med ett helt annat resultat. Argumenten som flyger runt där i kommentarerna är andra än de som gjorts av mina vänner på min delning. Jag blir lite förvånad och chockad och inser att det är här ”de där” gömmer sig, och jag hade aldrig upptäckt det om jag inte av en slump hamnat där.
Dagen efter föreslår Facebook att jag kanske skulle gilla en sida. Jag kollar sidan, blir misstänksam och googlar. Det visar sig vara en konservativ tankesmedja av en politisk färg jag gör allt för att inte befatta mig med. Så klickar jag i att jag inte vill se reklam för sådana och liknande sidor, jag uppfostrar algoritmen till att passa mig.
Och det är där skon klämmer, eller rättare sagt: inte klämmer alls, hela internet är strömlinjeformat för att passa just mig (och dig). Alla tjänster jag använder gör sitt bästa för att göra min upplevelse så behaglig som möjligt. Inget skaver. Om något skaver så klickar jag i att jag inte vill se det och någonstans noteras det. Jag har förstått att det kallas för en ekokammare. Överallt så hör jag samma åsikter, läser samma inlägg och noterar liknande lajks. Jag hör bara mitt eget eko och det förstärks för varje gång det studsar.
Vad hände med det där internetet där vi alla skulle söka information och bilda oss i en strävan att bli bättre? Istället verkar det som att vi delats upp i läger där ingen lyssnar eller talar med någon från en annan lägerplats.
Så tänker jag att jag ska ta mig i kragen, jag ska ut på googlingstur och läsa och ta del av andra åsikter än de som aldrig skaver. Jag börjar följa lite (för mig) nya sidor och debattörer, inte för att bli övertygad, utan för att förstå. Det går ett tag men jag märker ganska snart att det tröttar ut att läsa texter som jag måste argumentera med. Antagligen blir jag klokare, jag vill tro det i alla fall, men ganska snart så minskar min strävan efter att lyssna på andra röster än de jag brukar lyssna till. Det blir för jobbigt, det är så mycket enklare att lyssna på mitt eget eko.
Tack! Vad intressant, har aldrig hort ordet ekohammare forut men forstar precis varfor det finns till! Tror det ligger valdigt mycket i det du sager om att var stravan efter att lyssna pa andra roster an de vi brukar minskar, tror att det handlar mycket om bekvamlighet. Det kravs ju lite av mig att prova nya tankar. Tankar ocksa att vi hela tiden utsatts for valdigt mycket mer intryck hela tiden att hjarnan ar lite trott pa att ta in nya tankar. Hela tiden nya handelser pa twitter, facebook, instagram etc. Kanske vi orkade ta in mer information nar vi satt med papperstidningen i knat..
En sak som skiljer sig från när vi satt med papperstidningen, förutom mängden intryck så klart, är att alla satt med någon av typ tre tidningar. Nu för tiden med all media kan det vara så att vi aldrig läser en artikel ur någon tidning vi inte gillar, så fragmenteras verkligheten mer och mer när vi inte har en gemensam utgångspunkt i mötet med andra människor.
Usch jag låter så dystopisk. Det är egentligen inte poängen. Jag är i grunden rätt optimistisk inför hur medialandskapet utvecklas, det är väl mest att jag också vill resonera kring det som kan vara negativt för att vi ska kunna ta oss framåt.
En väldigt välskriven, genomtänkt, stimulerande och igenkännande text!) För mig har du lyckats fånga in budskapet med faran för hur vi tar till oss den media som passar oss och egentligen inte tillför oss något nytt i iform av förståelse eller ökad kunskap och vad förväntningarna var i början av internet eran. Sen har jag också lärt mitt ett nytt begrepp; ekokammare.
Visst är det så att man trivs med likasinnade. Jag försöker iaf förstå konservativa argument men det är inte lätt… även om jag kan förstå andra människors behov – att de skiljer sig från mina.
Här på tankesmedjan är vi väldigt likasinnade och det är både bra och dåligt, för när jag argumenterar för något så får jag ofta fler infallsvinklar och blir tvungen att göra mer research och tvingar mig att hela tiden fortbilda mig
Det är det som är så roligt och inspirerande och svårt med att vara lärare i vuxenutbildningen tycker jag. Jag träffar hela tiden människor, röster och åsikter som jag inte skulle höra eller möta om jag inte fanns i skolan. Det är inspirerande, men inte alltid lätt.
Det är intressant med mötet där. På nätet är det ju anonymt i olika grad, men du kanske möter många ansikte mot ansikte? Jag blir alltid så paff när jag möter något som skaver, typ på en släktträff så säger en släkting något som får mig att tappa hakan. Hur tusan hanterar man sånt? Jag vill typ bara säga ”du e dum i hövvet”, men det är ju inte så konstruktivt…
Intressant!
Jag känner igen mig själv i detta mönster på sociala medier. Vi söker oss till bubblor av likasinnade för att få bekräftelse av likasinnade på vad vi redan tror på. Och google och facebook använder sina algoritmer för att hjälpa till där – jag rekommenderas reklam, artiklar och inlägg som liknar de jag tidigare gillat och tryckt på. Det kallas för ”filterbubblan” för att introducera ännu ett begrepp. Tillslut befinner vi oss olika digitala verkligheter. Och jag förstår att det kan bli så. För även om jag verkligen tror på att försöka se andras perspektiv och att samtal mellan oliktänkande är viktigt så orkar jag inte…jag klickar bort, bläddrar förbi, blockerar…
Ja, det är verkligen igenkänning på ditt inlägg. Det är som att t.ex. facebook blivit en sida där alla som jag följer ska bekräfta min egen världsbild, och tycka som mig i stora frågor. Kommer någon ut med annorlunda politisk uppfattning genom en delad artikel blir det genast lite obekvämt. Det är skönt att bara trycka gilla och hålla med än att behöva ge sig in i dikussioner. Vissa gillar ju det, och då är det roligt att följa med i, så länge det är konstruktiv. Ibland blir det personangrepp och pajkastning, då tappar det sin funktion. Men ja, ang. artikeldelning; vi vill vara med men ändå inte!
Vad intressant Tomas! Igenkänningsfaktorn är verkligen hög och ”det är så mycket enklare att lyssna på mitt eget eko” är verkligen klockrent uttryckt. Jag tror att en bara har en viss mängd plats i skallen att viga åt nya intryck och i mitt fall blir det oftast att jag använder den platsen åt nya intryck som går i linje med mina åsikter och intressen. Måste fundera på hur jag ska vidga det där utrymmet i skallen!