150810-150823
Välkomna till Glokala Tankesmedjan gemensamma mötesplats under 2015-2016. Kursens hemsida kommer att vara navet vi möts kring då vi inte ses rent fysiskt under året. Här kommer alla kursens uppgifter att publiceras. Vi kommer att ha ett antal olika diskussioner under året kring olika texter och tematiker. För er som vill finns det möjlighet att blogga via hemsidan. Vi ser fram emot att lära känna varandra bättre under de här första veckorna på kursen.
Under introduktionsveckorna ska vi:
1. Presentera oss för varandra
2. Läsa pamfletten Säg ifrån
3. Skriva en kort refektion kring Säg ifrån
4. Ge respons på några kurskamraters reflektion
Se instruktioner nedan. Har du några frågor eller funderingar så är det bara att höra av sig. Ingen fråga är dum, eller för liten eller för stor.
Vi hörs snart igen!
Anna Angantyr, kursansvarig
anna.a@glokala.se
Den digitala kursplattformen, några första steg:
- Att logga in: På startsidan finns det ett fält för att logga in med de uppgifter vi har skickat till din email. Om du inte hittar eller kommer ihåg ditt lösenord kan du få ett nytt här.
Som inloggad får du ett fält i toppen av sidan med rubriker, längst till höger i fältet finns ”Hej, [ditt namn]”. Under den rubriken finns flera alternativ för din profil på kursplattformen. - Du får gärna byta ditt lösenord till ett som du själv bestämmer. Du gör detta genom att gå in på: Inställningar → Allmänt.
- För att ladda upp en bild till din profil går du in på Profil → Byt profilbild.
Presentationer
Vi presenterar oss för varandra, skriftligt. Ha gärna följande frågor som stöd i era presentationer:
- Vilka ni är och vad ni gjort tidigare?
- Varför ni valt att delta i Glokala Tankesmedjan?
- Vad har ni för förväntningar och förhoppningar?
- Har ni några speciell intresseområden, något du brinner för? Saker ni vill fördjupa er i under året eller projekt ni vill genomföra?
Till den 14 augusti vill vi att du skriver något om dig själv och varför du deltar i kursen. Om du vill kan du använda presentationen du skrev när du tackade ja till kursen. När du är klar med din presentation så kopierar du texten och klistrar in i ditt meddelande som du postar som en kommentar till den här sidan.
Vi börjar läsa
Under kursens första två veckor läser vi Säg ifrån! (franska:Indignez-vous!, engelska: Time for Outrage!) är en pamflett av den franska diplomaten och förintelseöverlevaren, tillika medlemmen av den franska motståndsrörelse. Boken publicerades i Frankrike 2010 och har sålt i omkring 1,5 miljoner exemplar i Frankrike och översatts till flera andra språk. Hessel vill med boken få dagens unga att engagera sig för politiska och sociala förändringar, men jag tycker det är en fin uppmaning till alla människor att ta ställning och engagera sig. Hessel säger:
”If you want to be a real human being — a real woman, a real man — you cannot tolerate things which put you to indignation, to outrage,” he says. ”You must stand up. I always say to people, ‘Look around; look at what makes you unhappy, what makes you furious, and then engage yourself in some action.” Stéphan Hessel
Här får vi möta Stéphen Hessel då han kort före sin död i början på året pratar om sin bok och varför han skrivit den: Intervjun var en del av programmet Babel på SVT:
Uppgift: Bokreflektion
När ni läst den lilla pamfletten Säg ifrån! Så vill vi gärna att ni skriver en reflektion utifrån boken.
Ett sätt att göra detta kan vara att göra en läslogg. Välj ut tre olika citat i boken och skriv en kommentar till varje citat, där du argumenterar för varför du valde detta citat. Du kan välja något som väckte dig på något sätt, något du höll med om, fick en aha-upplevelse av eller kanske tyckte var idiotiskt.
Det skulle också vara roligt om någon tog sig an frågan som Hessel ställer i slutet – vad brinner du för, vad gör dig arg, vad vill du förändra?
Vill du göra din reflektion på något annat sätt!? Känn dig fri!
Posta era läsloggar som en kommentar till detta blogginlägg, senast den 23 augusti.
Kommentera minst två, gärna fler, av dina kurskamraters inlägg senast den 30 aug.
Trevlig läsning och reflekterande!
Wille heter jag och jag:
* Är: 31 årig kille som tränar thaiboxning på tävlingsnivå, umgås mycket med mina vänner och har en förkärlek för Thailand då det är där den bästa träningen finns
* Brinner för: politik, samhällsfrågor, antirasism och diskussioner. Välgjord film och musik, mma, mm. Jag driver en liten diskussionsgrupp på Facebook där vi diskuterar och debatterar aktuella politiska ämnen, helt från höger till vänster. Jag deltar även i större diskussionsforum och diskuterar och debatterar dagligen.
* Vad hoppas jag att få ut av kursen: mycket givande diskussioner, debatter och information över lag över hur samhället ser ut och förändras dagligen. Förhoppningsvis lär jag mig mycket nytt!
Mina reflektioner av pamfletten (hittade enbart den på engelska tyvärr) – och mina utvalda stycken:
1) The worst possible outlook is indifference that says, “I can’t do
anything about it; I’ll just get by.” Behaving like that deprives
you of one of the essentials of being human: the capacity and
the freedom to feel outraged.
Detta reagerade jag på eftersom det är likadant nu som på tex 1940-talet. Majoriteten av människor håller tyst när främlingsfientliga krafter härjar fritt på internet, lunchrum på arbetsplatser, i skolor mm.
Jag tror att ett större samhällsengagemang skulle väldigt enkelt få diskussionsklimatet lugnare och faktiskt bemöta alla extrema åsikter som finns idag, som oftast bygger på okunskap och hörsägen. Vi är en majoritet som sitter tysta när några få gaphalsar skriker, och det tycker jag är fel.
2) I am convinced that the future belongs to nonviolence, to
the reconciliation of different cultures. It is along this path that
humanity will clear its next hurdle. And here, too, I agree with
Sartre: we cannot excuse the terrorists who throw the bombs,
but we can understand them.
Detta stycke berörde mig då jag ofta får se och höra och se åsikter om att ”ta till våld” för att ”bekämpa” extremister. Jag tror att ickevåld är lösningen för det mesta – men jag kan också förstå när våld måste brukas i de mest extrema fall. Vi är dock inte där ännu, men det är skrämmande tider vi lever med enorma hetskampanjer mot utsatta människor, ett växande främlingsfientligt parti i vår riksdag, internet som ”vapen” för alla extremister, falsk och snevriden ”media” som används som fakta, och mycket mer.
3) To see this, you have only to open
your eyes. I tell the young: just look, and you’ll find something.
Detta tycker jag är kärnan i det som han skriver – att vi måste se oss omkring och agera när vi ser något som gör oss upprörda. Vi kan inte bara sitta tysta, utan det är vår samhällsplikt att säga ifrån. Historia upprepar sig ofta och vi lär oss inte av våra misstag. Mycket glöms bort och upprepas senare på exakt samma sätt. Det är viktigt att vi engagerar oss mot orättvisor precis som så många andra gjorde på 40-talet tex.
Hej William!
Har kommer lite kommentarer till din text. Ursakta att jag inte har en svensk keyboard, orden blir lite lustiga 🙂
Du skriver: Jag tror att ett större samhällsengagemang skulle väldigt enkelt få diskussionsklimatet lugnare och faktiskt bemöta alla extrema åsikter som finns idag, som oftast bygger på okunskap och hörsägen. Vi är en majoritet som sitter tysta när några få gaphalsar skriker, och det tycker jag är fel.
Jag haller med i det du skriver, och tror ocksa att mycket av rasism bygger pa okunskap. Men hur tror du att man skulle kunna oka samhallsengagemanget, om det ar det som kravs? Hur tror du man skulle kunna minska okunskapen?
Mvh, Evelin
Hej!
Framförallt i skolor och fritidsgårdar där ungdomarna finns och lär sig om sin omvärld. Det är en bra start i alla fall, mer engagemang redan från ung ålder skulle nog skapa ett positivare klimat. Jag säger inte att det inte finns engagemang men att det vore positivt med en ökning.
Sedan så är det ju så att den som skriker högst hörs mest – och om man tar tex kommentarsfält på stora tidningar som Metro.se så kan man väldigt enkelt se detta. Även där kan jag känna att engagemanget för att säga ifrån är väldigt litet med tanke på hur många vi är i Sverige
Okej…
Linus heter jag, har just fyllt 32 år, är född och uppvuxen i Malmö och senare i resten av världen. Jag är för närvarande i Indonesien, sedan sju månader tillbaka, för ett arbete som volontär inom ett program för att stödja bönder att odla giftfri mat. Tidigare har jag gjort lite av allt, det mesta faktiskt. Bland annat har jag läst en termin på Glokala Folkhögskolans allmäna kurs för några år sedan och trivdes bra med skolan, det är en av anledningar till att jag valde den här kursen, men också för att hänga med lite i vad som händer i Sverige/Europa och hur vi resonerar kring det. Om jag ska nämna något jag brinner för så får det bli örter och permakultur. Ser fram emot många givande diskussioner!
Hej!
Jag heter Evelin Gyllenram och är utbildad inom, media, film, teater och kreativt skrivande. Just film, teater och mitt skrivande är och har varit mitt främsta medel för att försöka skapa förändring. Jag jobbar just nu med en dokumentärfilmsom heter ”Joy of Living” tillsammans med min fästman Nicolas, som vi just nu filmar i sydostasien.
I den här kursen hoppas jag på att få och utväxla nya idéer om hur man kan skapa och uppmana till förändring på olika sätt, utöver genom litteratur och film.
Jag brinner extra mycket för djurens rätt, ekologisk odling och bevarandet av naturen och djurarter. Av den anledningen är jag vegetarian och sedan flera år tillbaka och nu vegan. Djuren kan inte protestera mot den grymma behandling de måste utstå inom kött och mejeri-industrin, därför tycker jag det är extra viktigt att stå upp och tala för dem. Ekologiska odlingar känns också otroligt viktigt eftersom vi människor är på väg att förgifta jorden och även vattnet med besprutningsmedel och kemikalier som sedan hamnar i våra kroppar och gör oss sjuka. Jag tror på naturliga lösningar på de produkter som idag är sprängfyllda av kemikalier- mat-tillsatser/skönhets/hälso/produkter och rengöringsmedel mm. Att jobba med naturen istället för emot den. För utan den vad har vi då?
Jag tycker det är viktigt att få människor att förstå hur stor makt de har som konsumenter. De små valen spelar stor roll. Om vi vet att en produkt skadar många människor i processen, varför blunda för det och köpa den ändå? Om vi istället bojkottar dem och efterfrågar rättvist framställda, miljövänliga produkter så kommer saker och ting att förändras fort.
Jag inspireras av ekobyar där människor har hittat vägar att bli självförsörjande på alla sätt, och där de även hjälper varandra på ett helt annat sätt än vad människor gör i vårt tävlingsinriktade, karriärsdrivna och på många sätt egoistiska ”moderna” samhälle. Jag tror att ett samhälle kan vara modernt, härligt och kreativt fast utan alla grymma bi-effekter som drabbar ”någon eller något långt bort”. Vilket ofta är en arbetare i ett uland, människor som får cancer utan att veta varför, djur, eller regnskogar/naturområden som förstörs.
Dessa teman är sådant jag och Nicolas tar upp och jobbar med i vår dokumentärfilm, Men i den här kursen hoppas jag som sagt på att även kunna göra det på andra sätt. Jag är ännu inte säker på vilka.
Andra saker jag brinner för är att stärka unga tjejers/kvinnors självkänsla och självbild, kvinnors rättigheter/synen på kvinnor i världen, ett tryggt och öppet samhälle för alla oavsett ursprung, förändra skolformen osv. Det ska bli jätte roligt att läsa den här kursen tillsammans med er andra, diskutera och utbyta idéer och tankar. Ser fram emot det!
Evelin
Hej Evelin!
När jag läser din presentation blir jag alldeles varm och lycklig. Igenkänningsfaktorn är hög och det är skönt att upptäcka fler människor som tänker likadant kring och brinner för samma saker som en själv. Jag blev väldigt nyfiken på er dokumentärfilm och hoppas på att få ta del av den när den väl blir färdig.
Ha det fint så länge:)
Hej,
Jag tänker med den här kursen hur många perspektiv och sätt det finns trots att vi alla har samma mål. Det är mycket intressant. För tänk om vi kan få prova varandras perspektiv. För att bli mer hel kroppsligt, andligt, känslomässigt och kunskapsmässigt och praktiskt.
Jag växte upp i en vietnamesisk naturtradition med österländsk filosofi, kung fu, akupunktur, andningskonst och matterapi. I helhet kan man säga att det formade mig väldigt mycket. Hela naturtraditionen bygger på att gå i medvind med naturen. Likaså i människans natur. Att hitta sin egen sanning inom sig genom att lyssna inåt när man ska välja i livet eller få en uppfattning om nåt är sant eller inte om världen. Och att lära sig att ta från naturen samtidigt som man ger(ex äter frukt och sprider automatiskt dess avkomma genom vinden och jorden). Att läka människan med naturens mat, och dess naturliga läkande luft, syn och bild. Att allt levande hör samman genom en väv, på ett spirituellt plan och ett materiellt plan.
I övrigt har jag utbildat mig/jobbat som skådespelare och regissör. Har bla jobbat med Roger Pontare, Tomas di Leva och regisserade 2012 fyra episoder av en dansk Tv-serie ”Make change Tv” som handlade om socialt entreprenörskap; ekologisk odling och arbetsförhållandena där, verkstad för socialt utslagna som jobbar i egen takt och snickrar, odlar och har café.
När jag inte filmar håller jag mindfulnesskurser i Linköping, eller skriver på en (inre och yttre) hälsobok.
Jag gör tillsammans med min fästmö en lång dokumentärfilm ”Joy of Living” , co-producerad av Film i Västerbotten, där vi åker runt i Sverige och Asien och filmar dessa teman:
Ekologisk odlingar-ekologiska gödningsmedel och bekämpningsmedel
Fristäder för slaktdjur-skildring om djur känsloliv
Ekologiska veganska råkostrestauranger-om människans hälsa och energi i mat
Vegansk forskning-Forskare och näringsexperter från sjukhus och forskningsinstitut pratar om människans anatomi och statistik
Schampo, balsam, tvål, rengöringsmedel, tandkräm- som görs hemma eller genom företag som bara använder sig av oprocessade okemikaliska råvaror
Humanistiska och själsiga perspektiv- en rad karaktärer som jobbar med yrken som hjälper människor.
Buddisttempel-temat handlar om omtanke för allt levande liv
Läs mer här om den: http://www.makechange-media.com
Jag känner att genom enbart en diskussion om ett ämne så kan jag lära mig mer om det jag är intresserad av och då, om någon är intresserad av samma sak, så har jag lyckats. Jag har gett ett perspektiv. Och rent helhetsmässigt måste jag säga att det är allt som berör människan, djuren, och naturen på jorden som jag är intresserad av. Men hur får vi det att fungera rent praktiskt, hur får man reda på sanningen, och hur sprider vi den? Vad är sanningen?
Jag är övertygad om att förändringen sker inifrån. Att varje person som tar ett steg, behöver vara övertygad varför ett nytt val kan tas. Annars kommer vi falla tillbaka på plastkonsumtion, kemisk mat osv. Hur kan mognaden att bry sig om sin egen hälsa och andra verkligen ta plats? Hur kan medvetenheten renodlas om vad som verkligen behövs för att nuvarande världen ska funka med naturen?
Jag önskar ha med detta tema i filmen och önskar sätta mig in vidare i ämnet, hoppas på mer reflektioner i kursen med detta:
Konsument med naturmaterial- hur kan vi ersätta hemmets, klädernas, förbrukningsmaterialens, husbyggets miljö/hälsoförstörande processer och effekter mot naturmaterial.
Önskar mer info/perspektiv över detta tema:)
Är lättinspirerad och spontan så fler önskningar uppkommer när jag minst anar.
Tack! ser fram emot denna kurs. Vänligen Nicolas
Hej! Jag heter Stina och är student sen sex år tillbaka. Jag håller på att slutföra en master i litteraturvetenskap och en ämneslärarutbildning parallellt, men kände att jag ville komplettera dessa studier med mer samhälligt förankrade och problemlösningsfokuserade. Därför tror jag Tankesmedjan kommer passa mig bra. Jag är (givet) bokälskare, hundägare med stort hundträningsintresse och feminist. Jag tycker mycket om filosofiska diskussioner och har intresserat mig särskilt för kroppslighet, psykologi och genus i min masterutbildning – dessa är teman jag hoppas kunna fördjupa mig inom också på den här kursen.
Presentation:
Jag är 32 år gammal och bor i Stockholm. Jag arbetar deltid i tunnelbanan som spärrexpeditör och med interna utbildningsinsatser. Min intressesfär sträcker sig från det lilla brinnande intresset för nördiga kulturuttryck till större frågor om hur ett bra samhälle ska organiseras.
Under föregående år har jag gått två kurser på Bona folkhögskola, en om socialism i dagens samhälle och en om ekonomi och finanskriser. I höst tänkte jag också läsa socialantropologi på Stockholms universitet för att få fler perspektiv på människan som social varelse ur olika perspektiv, inte bara det politiska (även om allt är politik…?).
Det jag hoppas få ut av tankesmedjan är att ytterligare sätta mig in i frågor om sätt att organisera samhället (ekonomi, rättigheter, hållbarhet) i ett längre perspektiv, men även mer konkret om vad som går att göra här och nu.
Hej!
Jag är en 24-åring med ett antal terminer psykologi, sociologi, socialpsykologi och genusvetenskap i ryggen, som nu har bestämt sig för att stanna till och göra något annat.
Många ämnen väcker mitt intresse. Vissa är hjärtefrågor som har hunnit rotat sig ordentligt – såsom attityder och fördomar gentemot personer med psykisk ohälsa i allmänhet och personer med självskadebeteende i synnerhet, samt tvångslagstiftning och hur den efterföljs.
Andra ämnen har legat mig nära förut, men ligger i dvala för tillfället – till exempel genusfrågor, globaliseringens konsekvenser, dagens arbetsetik, det goda samhället (vilket samhälle vill vi ha?) och spänningsfältet mellan en människas manöverutrymme och de begränsningar som ålagts henne från olika håll.
Ytterligare andra ämnen är relativt nya för mig, men väcker en vilja att förstå och veta mer. Då tänker jag till exempel på EU-migranters situation och den verklighet flyktingar utan papper möter.
Det finns en massa andra saker som intresserar mig också, men det här var ett litet axplock.
Mina förväntningar på kursen är att få tillfälle att beröra olika samhällsfrågor och upptäcka konkreta exempel på hur önskvärd samhällsförändring kan gå till. Mina förhoppningar är att kursdeltagarnas olika ”specialområden”, erfarenheter, kunskaper och åsikter ska korsbefrukta varandra, att vi ska lära av varandra, och att vi tillsammans ska skapa ett konstruktivt och öppet diskussionsklimat. Jag gillar idén med en glokal tankesmedja – att det globala hänger ihop med det lokala! Det är så lätt att fenomen blir endast abstrakta annars.
Allt gott!
Emmy Amanda Rommedahl
Jag är en översocial ensamvarg. En kristen, homoälskande partyprinsessa. En vänstervriden feminist som önskade att hon engagerade sig mer. Jag är antagligen av Sveriges mest vithåriga tjej som för det mesta inte befinner sig på hemmaplan utan sprider fördomen ut i världen om at alla svenskar är blonda. Jag är 22, önskar jag hade mer saltlakrits i mitt liv och att fikakulturen ska spridas utanför Sveriges gränser.
Jag är uppvuxen på landet utanför mitt älskade Göteborg med mina föräldrar. Cementerad i kärlek har de hjälpt mig att vända och vrida på allt, reflektera, ändra mig och tänka om. De har även överfört sitt största intresse till mig; resa. Möta nya människor, få utmanas i kulturkrockar och få uppleva kulturutbyten är det bästa jag vet. Har sedan studenten bott på Gran Canaria i ett halvår, tågluffat i tre månader, levt folkislivet, volonterat i Swaziland, koordinerat volontärarbete för svenska ungdomar i Israel/Palestina med mål att försöka se komplexiteten och bredda bilden av konflikten (ett finansierat projekt av Kungälvs kommun under ledning av Christer Mattson som även leder Toleransprojektet, som jag var en del av 2007/2008, samt är en av skaparna till Segerstedsinstitutet, Göteborgs universitets institut för tolerans), och just nu är jag bosatt i Lissabon, en stad som nu mer och mer har blivit det jag kallar hemma.
Jag är tjejen som alltid rört mig mellan olika grupperingar, aldrig riktigt fallit in i någon själv. Jag är den kristna tjejen som rört mig mer utanför än i kyrkan och som lika gärna dansar till lovsång som på en klubb. Jag är den vänstervridna feministen som inte riktigt är tillräckligt extrem som mina vänstervänner och jag är kommunisten i mina högerkretsar. Jag är tjejen som dumpstrar i Acne-halsduk och som på krogen blir presenterad som ”den sköna kristna tjejen som dricker och har sex innan äktenskapet”.
Mitt hjärta är spritt runt om i världen. En stor del är kvar hemma i Sverige hos vänner och familj, mitt älskade Göteborg med alla mina stammisställen. En annan stor del är i Swaziland hos mina 650 barn på Magubheleni Primary School. Dessa underbara ungar som förgyllde min tid där med skratt och lek. Tack vare volontärutbildningen Global på Mullsjö folkhögskola öppnades mina ögon för världen ännu mer och mitt engagemang och hjärta för världen blev större. Just nu driver jag tillsammans med tjejen jag volonterade med en NGO som vi kallar Yebo Swaziland som ger mina 650 barn frukost varje dag vilket gör det möjligt för dem att ta sin hiv-bromsmedicin samt öka prestationsmöjligheten för dem i skolan. Sist men inte minst är en del av mitt hjärta i Lissabon, staden jag skulle vara i i tre månader men där kärleken personifierad har hållit mig kvar.
För tillfället jobbar jag på ett hostel, älskar att få möta människor varje dag men känner att arbetet i sig inte är så intellektuellt utmanande därför valde jag att söka den här kursen. Vill få lite hjärngympa, stimulans och öka mitt engagemang. Hoppas på att få utvecklas lch tänka nya tankar, tanka om och tänka igen.
Ser framemot att få lära känna er alla såhär på distans.
Kram från en solstol i Portugal,
Emmy
Hej! Heter Mathilde och är född och uppvuxen i Malmö. Jag är 25 år gammal och intresserad av hur saker och ting hänger ihop, fungerar och inte fungerar… jag är nyfiken och älskar att upptäcka, både intellektuellt uppe i huvudet och fysiskt i världen i form av äventyr och upplevelser. Just nu känner jag att jag är för mycket uppe i huvudet och för lite ute i världen, men jag försöker förändra det. Ska börja bygga ett litet ”tinyhouse” på hjul nu i höst – för att jag inte vill vara så beroende av pengar. Håller också på med permakultur – något jag brinner för. Går den här kursen för att jag behöver få utlopp för allt tänkande på något sätt. Glad att jag kom med – har varit sugen på att ansöka under flera år och nu blev det äntligen av! Ska bli roligt att komma igång, allt gott!
Jag är Julia, 25 år från Norrbotten. Sedan 5 år tillbaka bor jag i fjällvärlden där jag arbetar på en turistanläggning. Jag spenderar mycket tid ute i naturen och funderar på världen och samhället som ofta kan kännas långt bort när en spenderar den mesta av tiden i väglöst land.
Jag brinner för allas lika värde och strävan efter ett solidariskt samhälle där vi inte bygger upp murar och stänger ute människor. Jag är också intresserad av att rucka på den centraliseringspolitiken som förs i Sverige där allting utgår från storstäderna och där kolonialismen fortfarande har ett grepp om norra Sverige.
Min förhoppning på kursen är att få bredare kunskap i olika frågor, både de som jag är intresserade av och insatta i och de som jag inte har så står koll på ännu. Jag hoppas få kunna dela med mig av min erfarenheter och lära av andra. Under kursens gång hoppas jag kunna väcka ett ännu större engagemang hos mig själv där jag kan upptäcka vilka möjligheter jag tillsammans med andra har att aktivt sträva efter ett rättvist samhälle.
Wow, superimponerad av alla här! Själv så är jag 31 år. har en Master i Social Studies Of Gender, som de flesta här så är jag intresserad av världen och frågor som rör ett lite större, transcendalt och mer globalt perspektiv. Söker just nu in till doktorandstudier på temat genus, migrationspolitik och the global frontier, och hoppas att kunna göra fältstudier på tre platser runtom i världen. På grund av min personliga historia, som invandrad och placerad i Malmös mest invandrartäta områden under 90-talet- med en lång historia av exkludering och under senare år en klassresa, så reflekterar jag mycket kring ojämlikhet, inkludering och privilegier och försöker nu få med det i det arbete jag gör. Jag kommer under denna månaden att föreläsa på temat ”true inclusion”. Har annars 10 års erfarenhet från Latinamerika och har under många år jobbat som aktivist i främst Mexiko. Just nu spirar en nyfiken inför Sydostasien där jag också har familj. Jag tränar också mycket, framförallt Muay Thai och hoppas på att åka till Thailand för att träna ett par veckor under hösten. Ser framemot emot att tänka kring samhälleliga utmaningar ur ett lite annat perspektiv och att lära känna alla er under kursens gång!
Jag upplever Hessels pamflett som lik ett manifest, och på det sättet är den gripande och engagerande. Jag förstår också att hans övergripande poäng är att i takt med att världen och vår samtid blir mer och mer komplex i termer av maktbruk (vilka styr och har makt?), kommunikationsmöjligheter (vad gör teknologin, det ”uppkopplade samhället” etc med vår förståelse av omvärlden och samhället vi lever i?) osv, och att likgiltigheten som uppstår när det inte längre är självklart hur man ska tolka sin omvärld är ett reellt hot som bromsar samhällsutvecklingen.
Vad jag reagerade på var hans sätt att uttrycka detta inledningsvis. Hessel skriver: ”I say to the students: you don’t have the same obvious reasons to get involved as we did. For us, resistance meant not accepting the german occupation, not accepting defeat. it was relatively simple. So was what came next: decolonization and the Algerian war. Algeria has to gain its independence. That was obvious.”
Jag förstår också poängen med att uttrycka sig på detta sätt, men känner samtidigt att det finns en risk att texten underminerar eller förminskar de människor som faktiskt redan har kommit en bit på vägen, som har engagerat sig. När jag försöker förstå varför jag känner såhär inser jag att det är på grund av det motsatsförhållande som Hessel målar upp: på hans tid var det självklart eller givet att forma motstånd, idag är det inte självklart. Betyder det att de kamper som förs idag inte är självklara? Eller att det inte känns självklart för de som för kampen att föra den? För mig som är aktiv feminist till exempel känns det som att bli skriven på näsan angående de genusrelaterade värderingar jag har. Jag känner tvärtom vad Hessel att det är väldigt självklart för mig både att vara aktiv eller ’föra kampen’, varför jag gör det, och vad jag behöver motarbeta. För mig känns det på det viset både självklart och enkelt.
Hur känner ni andra? Är detta något ni också har tänkt på med Hessels text?
Jag tror att du är något på spåren där som jag också har tänkt på gällande informationssamhället. Vår information får vi nästan enbart från nyheter och numera även sociala medier, nyheter på TV och radio.
Vi har dock numera väldigt många ”nyhetssidor” utan riktiga journalister eller pressetik som länkas fram och tillbaka på sociala medier som sanning.
Det kan vara svårt idag att rensa igenom allt för att hitta den faktiska sanningen. Politiskt engagemang är sällsynt (tycker jag) , och det är väl det som han försöker få unga att göra med pamfletten. Hur många röstade inte alls i förra valet, bara för exempel? Det är det minsta man kan göra tycker jag.
2014: 85,81% var valdeltagandet i år, väldigt bra men inte perfekt. Förra gången var det
2010: 84,63%
http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/
Jag tror också att det ökade främlingsfientliga klimatet faktiskt engagerar fler och fler, det går till en gräns tror jag , när man inte längre orkar lyssna på negativitet och osanningar tex – och säger ifrån. Så upplever jag Sverige och svenskar över lag, att man inte lätt säger ifrån utan har hellre diskussioner i små kretsar för att inte stampa någon på tårna.
Ja jag håller med dig! Och precis som du säger tänker jag mig att dessa ”nyhetssidor” och annat som delas och sprids skapar starkare motreaktioner, vilket är bra! Samtidigt är det ju ganska populistiskt och lättillgänglig ”information” på de sidorna så jag tror också att främlingsfientligheten växer i takt med motståndet om du förstår?
Christina, jag reagerade också på det! Kände att det finns så oerhört mycket att engagera sig i som för mig känns väldigt självklart varav jämlikhet är absolut en av dem. Tror kanske det han menar är att det finns så oerhört många fruktansvärda saker som händer idag som inte påverkar oss direkt personligen och därför är steget till engagemang ett steg längre bort. En del av mig tänker att det kanske är mer som kvinna som man känner av ojämlikheten och därav blir det en mer självklarhet att engagera sig för feminism. Tänker så fort du blir berörd personligen så blir det lättare till engagemang, så frågan kanske mer handlar om vad vi berörs av. Jag, liksom du, känner oss personligen berörda av ojämlikheten och därför blir engagemanget för ett mer jämlikt samhälle helt självklart och naturligt. Tänker att om man exempelvis har rest och mött fattigdom, flyktingar, krig osv så blir engagemanget i dessa frågor större också. Men om det inte berör en personligen är det nog lättare att blunda för de problem som finns omkring oss.
Hej Emmy! Ja, förstår helt din tanke. Jag tror också att det är så mycket lättare när man berörs personligen och liksom ”befinner sig i” situationen, på det sättet blir min kopplingen till mitt eget feministiska engagemang lite missvisande. Att vara med och påverka och förändra samhället handlar ju också i någon mån om att vidga sina vyer, och också att backa upp andras kamper.
Jo, jag tanker ocksa pa det. Men jag kanner inte riktigt att han hade ratt att det var sa sjalvklart att forma motstand, och nu ar det inte det. For om folk hade verkligen format tillrackligt kollektivt motstand sa hade saker forandrats. Det fanns fortfarande en stor massa som teg, foljde och gjorde vad de blev tillsagda, precis som nu. Sa det ar lite ensidigt ur hans perspektiv. Men sjalvklart sa blir det mer uppenbart nar man ser bomberna utanfor vardagsrummet, att vilja gora motstand.
Vad galler konsrollerna sa kan han putsa pa spraket for att tilltala inte bara den gammalmodiga sprakpubliken, ja. Det finns vissa spalter dar man kan ga igang hehe, jag reagerade lite som du de forsta sidorna…
Du sätter nog fingret på en av de sakerna som gjorde att jag inte riktigt kände att jag kunde ta till mig Hessels uppmaningar och resonemang. De föll faktiskt ganska platt och jag kunde inte riktigt gräva fram varför. Att vara engagerad och föra kamper för det jag finner orättvist och fel är något jag sett som självklart under hela mitt liv. När jag var yngre saknade jag ofta de verktyg, i form av kunskap, begrepp och teorier, som jag behövde för att kunna förklara de känslor som väcktes inom mig. Men det hindrade inte mig från att kämpa för det jag ansåg var rätt. Idag, med eller utan verktyg, är dessa känslor fortfarande lika självklara. Tack för ditt inlägg, det berikade både min förståelse och min tolkning av texten.
– vem är du?
Jag heter Marcus, 26 år gammal, nyexad civilingenjör inom IT. Bott i Göteborg och pluggat på Chalmers senaste sex åren, men ursprungligen från Karlstad. Precis flyttat till Uppsala i jakt på nya spännande upplevelser och sammanhang som sträcker sig bortom de tekniska och naturvetenskapliga som jag grottat ned mig i tidigare.
– vad brinner du för?
Jag vill skapa en värld där människor är fria att skapa sig själva. Vi lever i ett fantastiskt samhälle på många sätt, men vi slösar med tid, resurser och liv för att upprätthålla vissa normer, beteenden och strukturer som varken gör oss friare eller lyckligare. Ett problemområde som jag tycker är särskilt intressant är hur vår syn på lönearbete och mänskligt värde påverkas av ökad automation. Jag tror personligen att vi skulle tjäna på att titta närmare på idén om basinkomst/medborgarlön, även om den går tvärt emot många människors intuitiva uppfattning om vad som är rätt.
– vad hoppas du få ut av kursen?
Jag hoppas få tid och möjlighet att lära mig mer om hur vi skapar ett bättre samhälle – både vad det innebär och hur man praktiskt går till väga för att förändra. Både inom mina egna intresseområden och andra kursdeltagares.
Hej,
Jag är Tanja Nannarelli, en äldre tjej på 47 år. Är född och uppvuxen i mitt älskade Malmö och bor sedan flera år tillbaka i en liten medeltid stad i centrala Italien med två döttrar och man men kommer tillbaka ”hem” så ofta jag kan. I min ungdom var jag aktiv medlem i svenska röda korsets ungdomsförening samt svenska freds och skiljedomsförening. I ca 5 år har jag jobbat som projektansvarig för en internationell mötesplats som drevs av svenska röda korset, amnesty international och rädda barnen. Samt arbetat för studiefrämjandet i integrationsprojekt. Har en fil kand examen i socialantropologi och mellanösternkunskap från Lunds Universitet. Känner mig vara mindre frustrerad hemmafru sedan jag gick ut det andra året i år i socialt entreprenörskap på den Glokala skolan!:) Mitt lilla projekt är att öppna ett socialt kulturellt mötesrum där jag bor som är glokal i hela sitt väsen. För tillfället går jag också på en kurs för att bli en ”mediator” av konflikter med non violent comunication metoden enligt Marshal Rosenberg och bör bli färdig till våren. Älskar att resa, vandra, musik, läsa, konst, natur, hav, socialisera, kultur och kulturer. Jag blir lätt intresserad av det mesta och är därmed med i flertalet föreningar och sammanhang av de mest skiftande karaktärer i Italien. Min teknologiska kompetens är skrämmande låg men försöker göra så gott jag kan. Varför jag sökte till kursen är att den verkar vara så rolig och stimulerande just på ett glokalt sett och ser verkligen framemot att dela, diskutera, känna, debattera och tycka tillsammans med andra som är intresserade av detta.
Här är några av mina tankar utifrån tre citat ur pamfletten:
”A minority is all we need, like yeast to the dough.” Den här meningen fångade mig, känner att den behövs problematiseras lite. Absolut behövs det en minoritet för att inspirera, för att föda nya tankar och utmana. Men någonstans tror jag ändå att den stora massan bär det stora ansvaret till vårt samhälle och dess struktur. För att fortsätta på hans liknelse med jäst; utan mjölet kan jästen inte växa, den stora massan behövs för att den stora skillnaden också ska ske. Låt oss se på exempelvis feminismen som än så länge tyvärr inte har fått så starkt fäste i den stora massan och vårt samhälle är än idag hyfsat ojämställt, medan exempelvis Hitler lyckades få med sig den stora massan och därav kunde förintelsen också ske, ensam hade han aldrig lyckats. Jag tror att minoriteten är starten men ensam inte kan förändra alltför mycket, utan mer fungerar som en inspiration, motivation och tankeställare för majoriteten.
”You must engage-your humanity demands it.” Åh, håller ju med så oerhört! Samtidigt som det dåliga samvetet kickar in. Hur mycket gör jag egentligen för mina medmänniskor? Hur mycket bidrar Svensson överlag? Känner mig alltid så oerhört priviligerad över att vara född där jag är född, över de möjligheter jag fått serverat och över den fria vilja jag besitter. Känner ofta att jag borde ge tillbaka så mycket mer till de som inte blivit lika lyckligt lottade som jag. Är helt övertygad över att det gör något med mig när jag tar ställning, jag blir en människa jag vill vara i mitt engagemang. På samma sätt som jag skäms när jag inser att jag blundar för mycket, vilket jag absolut gör. Frågan är vad engagemang är, tror att det kan ta sig uttryck på så oerhört många sätt. Min farmor sa till mig häromdagen att hon vill lära sig engelska nu på ålderns höst för hon kan inte samtala med tiggaren utanför Ica utan bara krama honom. Jag la på telefonen med en klump i magen och funderade på när jag senast kramade tiggaren utanför Ica. Tänkte på min farmor som vid 79 års ålder ska lära sig engelska och önskar jag var med som hon. Engagemang kan ibland få plats i så stora salar men egentligen tänker jag att kärnan är vad vi sitter och säger och uttrycker vid våra köksbord, till våra vänner, till medmänniskan vi möter på gatan.
”I am convinced that the future belongs to non violence and the reconciliation of clashing cultures.” Jag är helt övertygad om att möta nya kulturer leder till förståelse och nya perspektiv. Ett mångkulturellt samhälle tror jag ökar vår tolerans och ödmjukhet. Jag tror att det finns en anledning till SD har fler anhängare i Dalsed än i Göteborg, för mötet med den andra kulturen finns inte på samma sätt. När jag tittar på min vänskapskrets inser jag att den inte alls tillhör min bakrund, vit, medelklass, akademiker. Tvärtom har jag idag vänner i alla världsdelar, från olika kulturer och olika bakrund. Hur många som röstar på SD har vänner från en annan kultur? Det är som Björn Afzelius sjunger i ”Tankar i Ligurien” :Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg, tre flugskitar i utkanten av världen, och bedömer och förkastar, på krogar och i kök, och avgör vad som har och saknar värde. Där vet man mer om Kina, Peru och USA än dom töntar vet som lever där var dag. Man behöver inte fråga dom själva hur det är, och man behöver verken läsa eller resa.” När jag var i Israel och Palestina märktes det tydligt att de från båda sidor pratade väldigt avhumaniserade om ”den andra sidan”, vilket lätt sker när en mur skiljer en åt. Medan de israeler och palestinier som trots situationen hade någon typ av interaktion med varandra hade en helt annan syn på konflikten och sin ”fiende” för fienden blev istället en person som en själv, en syster, en granne, en lärare. Man såg den andres andra sidor istället för att objektifiera och avhumanisera. När man möter kulturer blir man också mer medveten om sin egna kulturs brister och man får ögon att ifrågasätta det ”normala” i sin kultur. Jag insåg själv när jag bodde i Swaziland att många av de saker som jag sett som självklara och naturliga är helt skruvade. Beskriva hur en diskmaskin fungerar till någon som inte har rinnande vatten i sitt hus är svårt. Jag tror mötet med andra kulturer dels hjälper oss att lära oss om en ny kultur, dels lär oss om vår egna. Att resa är att lära.
Jag tanker pa den har minority grejen. Jag tycker att det ar som du sager att det ar nar det kommer ut i stora massan som allt borjar handa. Men ibland kravs det en valdigt stark minoritet som inspirerar. Jag tror pa vad Gandhi sa. If you want to change the world, change yourself. Manniskor foljer starka individer. Tack
Absolut, jag håller med dig också. Jag tror att om man vill se förändring måste man absolut börja med att förändra sig själv, och den förändringen kan absolut vara god nog. Menade mer de stora samhällsförändringarna, där en stark ledare absolut är inspirationen men utan en majoritet som följer kan förändring bli svår att se. Exempelvis Hitler som absolut var en stark ledare men utan majoritet som följde honom hade inte förintelsen skett. Jag tror den starka minoriteten ger majoriteten en identitet.
Engage humanity…Ja det finns sa manga olika satt och jag tanker pa att den foljer var utveckling, vara talanger och vara intressen. Och hur ska vi lyckas fa fler att ha intressen, talanger som serverar vara medmanniskor?
Vilket fint exempel med din mormor! Jag kan kanna igen mig liksom du, att man borde gora mer an vad man gor och pa alla olika omraden, men jag tror samtidigt att varje person har sitt specifika satt. Om varje person hittar bara en sak den verkligen brinner for och jobbar for det sa spelar det jatte stor roll. Men haller med om att medkansla som som din mormor visar sa spontant ar ganska ovanliigt i ett land som Sverige dar vi lar oss att vara sjalvupptagna och tanka pa vart eget hela tiden. Det hade varit fint med mer spontan medkansla, medkansla som kommer naturligt… Jag tror ocksa det, att varje person inte behover gora gigantiska saker, dra igang kampanjer osv, det kan racka med de sma sakerna den manniskan gor varje dag.
Håller med fullkomligt att all förändring börjar utifrån en själv och utifrån det lilla perspektivet, börjar man inte där är det ju orimligt att tro att världen blir en bättre plats av sig själv. Det bästa sättet att lära sig medkänsla lär man sig inte på egen hand utan i gemenskaper där det kan göras på ett naturligt sätt och stillsamt sätt utan att jippifiera varje gång man gör något.
Jag tror också de små sakerna vi gör är oerhört viktiga. Tänker att det som kommer naturligt för oss är så oerhört viktiga, önskar bara att jag hade ett ännu mer naturligt engagemang, att jag utan att tänka på att göra saker bara bidrog mer. Tror ibland att vi lever i ett samhälle där vi klarar oss så bra utan varandra att man lätt glömmer de där småsakerna som gör så stor skillnad, ett leende, ett hej, en kram.
Hej Emmy! Ang. dina tankar om engagemang och om vi egentligen gör tilräckligt ”Engagemang kan ibland få plats i så stora salar men egentligen tänker jag att kärnan är vad vi sitter och säger och uttrycker vid våra köksbord, till våra vänner, till medmänniskan vi möter på gatan.” Jag tänker ofta på det här, kan ofta slås av känslan av att jag inte engagerar mig i något stort, men tänker alltid att det är mitt sätt att bete mig i vardagen, mot människor jag möter i affären, på jobbet, runt köksbordet som är början för mig och alla andra. Jag kanske inte har möjlighet att vara med på en antirasitisk demo, men jag har alltid möjlighet att säga ifrån när någon slänger ur sig rasistiska kommentarer i lunchrummet. Kan jag sprida det omkring mig, att vi alltid säga ifrån när någon uttrycker sig på ett kränkande sätt, har jag förhoppningsvis inspirerat någon annan till att göra det en annan gång!
Jaa, men precis! Någonstans är det nog där den största skillnaden görs, det lilla man gör hela tiden. Tror också det är så vi måste tänka för att orka med, för att orka vara engagerade. Någonstans måste den vi är i vår vardag få vara den delen av oss som får stå för den stora skillnaden vi gör. Har ibland haft diskussioner där folk tror att det är omöjligt att förändra världen medan jag tänker precis tvärtom, för om jag lyckas via ett samtal vid frukosten eller fikarasten förändra någons syn eller inspirera till engagemang känner i alla fall jag just att jag har förändrat. Förändra världen är så stort men har jag lyckats förändra någon, inklusive mig själv är det en hel värld.
Du skriver att ”Engagemang kan ibland få plats i så stora salar men egentligen tänker jag att kärnan är vad vi sitter och säger och uttrycker vid våra köksbord, till våra vänner, till medmänniskan vi möter på gatan.” Detta har jag också tänkt på. Jag blir så förbannad varje gång som nära och kära (och självklart även de som jag bara känner ytligt eller inte alls) sitter och pratar vid middagsbord, framför tv:n eller på kalaset och någon tar sig friheten att använda sitt språk på ett sätt som direkt eller indirekt kränker någon annan. När jag påpekar detta får jag argument som ”men ingen här tar åt sig/behöver ta åt sig av det jag säger” eller ”jag bara skojar ju. Det måste man kunna göra!”
Många som är födda i Sverige är så väldigt privilegierade vilket dock inte innebär rätten att vare sig avgöra vem som tar eller kan ta illa upp av en yttring eller rätten att skoja om andra människors livssituationer, hudfärg eller etnicitet. Genom att inte blunda för dessa ”oskyldiga” kommentarer tror jag att en kan påverka och göra skillnad! Dock upplever jag att det ibland är just svårast att påverka just familjemedlemmar och släkt. Det är precis som om vissa av dem istället gör tvärt om ibland, bara för att provocera liksom. Någon annan som känner av samma problematik?
Absolut, tror många ibland skämtar om saker som aldrig är okej att skämta om men bara för att det inte är offentligt utan i de slutna rummen så tar man sig friheten. Tänker att en anledning till att det är svårt att påverka de som är närmast är väl kanske för att kritiken landar så mycket mer personligt. Dock kan jag även känna att det är bland mina närmsta jag får de bästa diskussionerna för man vågar vända och vrida mer, vågar ifrågasätta och problematisera.
Hej här postar jag Bosses presentation: Hej, Försökte tidigare idag skicka en presentation, får se om det funkar nu eller om det blir två, att ny teknik inte är min grej fattar ni nog bara genom att se på min profilbild. Jag tror att det kommer att bli bättre med tiden. Två hyfsat vuxna barn och en fru. Gillar att resa även om det blivit mest Asien och då oftast Thailand, min fru Annika har ett företag som sysslar med uthyrning av semesterbostäder på ön Koh Lanta, vilket i mitt fall innebär att jag kommer att sköta studierna mestadels därifrån. Själv jobbar och har jobbat i många år som brandman i Malmö. Ser verkligen framemot att få fördjupad kunskap i många samhällsaktuella frågor, man hör så mycket, så är tacksam över och nyfiken på vad denna kurs kan ge. Bo Strömberg
Tankar om ”Säg ifrån”!
Efter jag har läst pamfletten Säg ifrån! funderar jag över hur stor roll Hopp, Tro och ett Positivt tänkande har vad gäller att skapa förändringar i världen.
Själva grundtanken i Säg ifrån! är att vi ska se vad som är orättvist och fel i världen, bli arga över det, och sedan göra någonting för att förändra det vi blir arga över. Det håller jag helt och fullt med Hessel om. Första steget är alltid att se vad man inte gillar/ blir arg över osv för att veta vad man verkligen vill ha istället. Det har startat revolutioner och det har förändrat samhället på olika sätt. Så jag håller med om att ilskan är nödvändig och att den ger oss kraft och energi att stå på oss och säga ifrån. Men efter det första steget tror jag det är viktigt att snabbt fokusera på de positiva lösningarna. Ilskan ska bara vara startbränslet. Jobba för de nya idéerna, vara positiva exempel som inspirerar andra till att göra likadant, är vad jag tror vi behöver göra.
”Min önskan är att var och en ska finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt,”skriver Hessel på sidan 27.
Att finna någonting som gör oss upprörda är egentligen inte svårt. Vi läser om världens hemskheter i tidningarna, följer eventen på Tv, ser dem upprepas i spelfilmer, pratar om dem, osv. Men varför gör så få någonting åt dem?
Jag tror att massmedia med dess negativa nyhetsfokus får oss att stanna i ett stadie av pessimism och lojhet. Världens problem känns för gigantiska, för djupt rotade, och för välorganiserade. Vi tror att vi är små och att vi inte kan göra någon skillnad. ( När det verkligen inte är fallet) Vi får ett negativt tanke tillstånd och tappar hopp och energi när vi läser/tittar på nyheter med ett negativt fokus. Samma sak gäller i skolor, där utbildningen tenderar att lägga fokus på negativa händelser i historien, i samhället osv.
Man får inte glömma bort att det finns ekonomiska intressen bakom tidningar nyhetskanaler också, och att stora pengar tjänas på att vissa hemskheter fortgår (och på att människor fortsätter vara passiva och loja).
Jag tror därför det är jätteviktigt att lägga fokus på de positiva sakerna som sker i världen och runt omkring oss varje dag. Välja bort massmedia med ett negativt fokus. Se exempel på andra som skapar förändring för att tro på att det är möjligt. För att få HOPP. Jag tror att ett argt och irriterat sinnestillstånd ofta tar energi och gör oss trötta i längden, medans ett positivt, hoppfullt sinnestillstånd skapar nya kreativa lösningar och idéer.
Hessel nämner på många ställen hur viktigt det är med just hopp. På sidan 39 skriver han ”Det handlar om hopp, och om en tilltro till att vi genom ömsesidig förståelse, vaksamhet och tålamod kan överbygga konflikterna i det moderna samhället. På sidan 37 skriver han också: ” Men vad som behövs är hopp och inte hopplöst raseri. Bara en hoppfull inställning kan lösa problemen.”
I kapitlet ”Två historiesyner” tar Hessel upp en syn där mänskligheten går igenom olika utmaningar och chocker för att tillslut nå mer och mer frihet, som till sist leder till en demokratisk utopi, och en annan där mänskligheten aldrig lär sig och istället går från katastrof till katastrof. Kanske båda är sanna, helt beroende på vad man tror på? Det är kanske som placebo, tror man att det är möjligt så är det också det. Speciellt om man går ihop med likasinnade, som var fallet när motståndsrörelsen kom till och även när de mänskliga rättigheterna blev skrivna och antagna. Hade de människorna inte haft hopp eller tro så hade ingenting blivit av.
Hessel skriver på sidan 42: ”Hotet finns kvar. Därför kallar vi till fredligt uppror mot massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla”. Jag fnissar nästan till när jag läser detta för det är så direkt och rakt på sak.
Jag håller med Hessel om att massmedia vill att vi ska vara egoistiska konsumenter, för det tjänar företagen och bankerna som äger massmedia på. Därför tror jag återigen att vi behöver välja bort massmedia, och leta efter andra likasinnade som vill leva på ett helt andra sätt och som ser vinsterna med att tänka på andra, hjälpa andra, stå upp för varandra och för djuren och naturen. För de finns men de skriker inte lika högt.
Säg ifrån! känns som en jätte bra bok för de som inte hittat det som dom brinner för än. De kan känna efter, tända till och börja göra någonting åt saken tillsammans med andra, antingen genom att demonstrera eller helt enkelt göra det de tycker är rätt istället och vara positiva, inspirerande exempel.
Det var intressat lasning! Mvh / Evelin
Du skriver ”Vi läser om världens hemskheter i tidningarna, följer eventen på Tv, ser dem upprepas i spelfilmer, pratar om dem, osv. Men varför gör så få någonting åt dem?” Mycket relevant fråga! Jag tänker att en del av förklaringen säkert kan ligga i att vi överväldigas av de stora mörka katastrofbilderna som målas upp i media, men att en av anledningarna till att vi överväldigas är det individualistiska fokus som finns i samhället.
En av västvärldens främsta berättelser, som jag ser det, är att varje individ står för sig själv. Varje individ måste lösa sina egna personliga problem, måste lösa ALLT på egen hand, även världsproblemen. Så ställd inför hemskheter känner vi ett orimligt stort ansvar, som är för tungt att bära, vilket ofta leder till att vi stänger av, i min analys. Jag tror alltså inte att det är nyhetsrapporteringen i sig som skapar uppgivenhet utan den i kombination med annat – till exempel att vi lever i ett samhälle med fokus på individens ansvar framför kollektivets. Dessutom tänker jag att många människor känner att de har fullt upp med sina egna liv, med att balansera jobb (eller arbetslöshet), fritid och relationer, att överleva eller att självförverkliga sig själva – vilket, anser jag, också är en del av individualismen. Så, för mig är det individualistiska samhällssystemet en viktig aspekt i det här.
Hej Evelin! Ang. din kommentar om att massmedias negativa rapportering får oss att stanna i ett stadie av pessimism och lojhet håller jag med om att det är en klockren orsak till varför många struntar i att engagera sig eller jobba för förändring. Att ha världens alla problem på sina axlar känns helt enkelt för övermäktigt, och det är svårt att begripa var en ska börja förändra, och hur min lilla åtgärd ska göra något gott för världen. Det är absolut en vettig slutsats att massmedia fortsätter kabla ut de negativa bilderna just för att bryta ner vårt hopp om att någonsin kunna göra världen bättre. Vi stänger av och konsumerar istället.
Intressant bok, tycker den tacker manga aspekter…men den borde knyta ihop alternativ massmedia och alternativ historia, vara mer allsidigt granskande. Sa den ar bristande tycker jag. Den gar for mycket pa vad som ar kant i vanlig massmedia. (skriver denna forsta del utomlands, men resten nedan kommer fran en @Svensk dator@ hehe.)
Jag tycker Sartre lärde oss säga: ”Ni är ansvariga som individer”. Det var ett frihetsbudskap. Människan har ett personligt ansvar. Det kan hon inte lämna till en världslig makt eller en gud.
Det här citatet håller jag med om. Det säger mycket om både hela världen och den här boken.
Varför försöka lägga sitt liv i en stats eller en regerings händer? Varför försöka ändra något som är tusen gånger större än dig själv? Försök ändra systemet, så ändras du själv. I kamp är jag en liten myra mot en dinosaurie. Men varför inte ta livet i egna händer? Varför inte prova. Om jag lyckas så följer automatiskt andra människor med mig.
Ta det som är gott från samhället, släng resten. Låt oss skapa vårt eget samhälle. Men mogna först. Om din fokus bara är pengar, så kommer det bli samma samhälle. Mogna först med omtanke för andra och naturen, sen kan vi prova. Detta gäller alla ledare.
Likgiltighet…”Jag kan ändå inte göra nåt, jag har mitt att sköta”
Det här får mig att tänka på hur man blir när man slutar tänka och känna själv. Man låter sig bara göra allt som man ser att alla andra gör, och vad som är normalt, och allt man gör utan att veta meningen med det.
Det är största anledningen till varför folkkollektivet följs av industriella och ekonomiska agendor.
Det är viktigt att lära sig att lyssna inåt. Stäng av tvn. Stäng av vad folk påverkar en med åtminstone en timme varje dag. Andas och lugna dig. Vad är rätt för mig? Vad är sant för mig? Följ det, kämpa för det i ditt liv.
”Det är det enda makthavarna, parlmenten och rummen är rädda för: Miljoner små bäckar rinner samman.
Vi kastar av oss ensamheten och människor ser på varandra i ett nytt ljus. ”
Detta är en god tanke. Att vi ska gå samman och uppföra förändringen mot den struktur som leder oss. Men vi kan göra detta sak för sak, gång för gång. Men varför lägga fram hinkar och handdukar varje gång det läcker in genom taket, istället för att fixa taket? Men varför är det så mycket saker som felar? Det handlar inte om att en pensionpeng, ett krigsbeslut om att stötta ett krig osv. Det handlar om mognaden hos styret. Det finns ingen mognad där ännu. När jorden är betong kan inget växa. Men när jorden är näringsrik växer frukter, grönsaker rikt utav sig självt.
Vi bör tänka på detta innan vi går ihop. Media måste bli rent, och säga sanningen först, annars går vi ihop av kanske inte rätt skäl. Tänk på det, informationen kommer genom massmedia och utifrån det agerar vi. Tänk om inte massmedia stämmer, då går folk ihop av fel anledning. Massmedia räcker inte. Vi måste ha information från många olika håll och vinklar, inte bara från tv-bolag som ägs av staten, eller stora privata finansiärer… Vi individer borde skapa egen media.
För mig spelar politik, filosofi, religion ingen roll om det inte verkligen görs i praktiken , för i slutet av dagen handlar det om vad vi gör med oss själv och andra och det vi har runt oss. Döda eller inte döda? Ljuga eller inte ljuga? Att döda människor eller djur, eller förstöra naturen handlar om överlägsenhet. Så personen som gör det har en överlägsen attityd att dess liv står för det livet den tar. Tänk om det inte var så. Den som inte tar liv, skapar automatiskt fred. Där har vi första steget. Ta inget liv. Och skada inget. Vegansk mat(och medvetna övriga konsumtionsval) Tänk om alla gjorde så. Så det handlar om att de som leder ska ha goda hjärtan. Det spelar ingen roll hur retoriska eller smarta de är. För om hjärtat inte är med tror jag inte nåt blir rätt ändå.
Nicolas, ditt sista stycke! Så himla ärligt och rätt. Precis som du tror jag att det är våra handlingar och hur vi väljer att leva vårt liv som spelar roll. Att uttrycka en åsikt är inte samma sak som att leva efter den.
’’Bara en hoppfull inställning kan lösa problemet’’. Att alltid vara hoppfull är ett genomgående tema i Hessels resonemang. Att människans förmåga att känna hopp är vårt viktigaste medel för att kunna komma framåt i vår strävan efter en rättvis och solidarisk värld. Det kan kännas klyschigt med uttrycket ’hoppet är det sista som lämnar en’, men jag håller med Hessel om att det är otroligt viktigt att alltid låta den tanken genomsyra kampen. Vi måste kunna lyfta fram de goda exemplen och små framstegen för att kunna drivas framåt i vår kamp, hur ska vi annars kunna tro på förändring?
’’Min önskan är att var och en skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka.’’ Att likgiltighet är den värsta inställningen framgår tydligt av Hessels tankar. Jag tycker om hans beskrivning av att vara upprörd, att vilja kämpa för något. Det är viktigt att kämpa för något i huvudsak för att det är så vi når förändring, men även för att vi med hjälp av kampen känner gemenskap, vilket även driver oss framåt. Kampen förenar, oavsett om vi kämpar för samma sak eller inte. Så länge vi har det gemsamma målet att göra någonting bättre för omvärlden. När vi kämpar för en sak, tror jag även att vi blir mindre benägna att lägga energi på struntsaker som kan verka väldigt små och obetydliga. Dessa saker kan annars bli väldigt stora för den som kanske bara fokuserar på sitt eget liv, och inte reflekterar kring sitt ansvar som medmänniska.
’’Men det är trots allt människorna vi minns, deras kärlek till landet, havet och stränderna. […] Vi imponerades av deras fyndiga sätt att bemästra de svårigheter de utsätts för.’’ I detta avsnitt om Israel & Palestina poängterar Hessel något som jag ofta tänkt om denna konflikt och som såklart känns igen vid reflektion hos alla konfliktdrabbade folk. Det finns eller har funnits ett vackert, härligt liv för alla människor. Att urskilja detta ur en konflikt glöms ofta bort när allt vi hör om ett visst område är attacker och misär. Vilket liv dessa människor kämpar för. Allt det vackra och familjära som de vill ha tillbaka. Krigsdrabbade områden, Palestina och Gazaremsan i synnerhet, förknippas av de flesta människor med den hemska bild som förmedlas genom nyhetssändningarna. Vi får sällan se en bild av det som visar de sköna sidor av detta land och folk. Denna reflektion absolut inte menad som att förminska lidandet och konflikten på något sätt, men mer bara för att lyfta fram tanken på det land och folk som göms inne i denna fruktansvärda konflikt.
Jag är lite sen på introkursen men nu är jag ikapp.
Detta är mina tankar utifrån boken Time for outrage (säg ifrån).
Det är intressant att läsa historien om de mänskliga rättighernas uppkomst och om den vilja till samhällsuppbyggelse som fanns under efterkrigstiden. Idag säger vi att vi inte har råd med mänskliga rättigheter för alla samtidigt som vi är rikare än vi var då (kanske inte Sverige som redan då var rikt eftersom de inte deltog aktivt i kriget).
Jag är redan indignerad och behöver inte leta efter något att bli inignerad över. Klimatförändringar, rasism rovdjurskapitalism håller min vrede brinnande. Det är nog inte alltid sunt att vara så arg som jag är.Jag tränar mycket för att det inte ska sätta sig i kroppen.
Känner ofta uppgivenhet men försöker att finna hoppet.
Hessels sammankoppling med hopp och ickevåld är intressant.
Att våldet är det som tar vid när känslan av hopp försvinner.
Hoppet får jag av att samarbeta med människor mot klimatförändringar, mot TTIP och andra saker. Då känner man att det finns godhet och hopp. Lyssnar man på Johan Rockströms sommar i P1 så refererar han till hur få människor det eg behövs för att omkullkasta samhället till något bättre.
Tänker på det du skriver Emmy om att Hitler fick med sig den stora massan och att den stora massan behövs.
Vad krävs frågar jag mig?
Vi behöver bli fler.
Hur? Det är det jag vill fundera över tillsammans med er.
Tack Nicolas för det du sa om att hitta en lugn stund minst en timme per dag. Jag ska prova med det. Det är så mycket brus att man glömmer att fokusera på det viktiga. Förra året bestämde jag mig för att göra klimatfrågan till det viktigaste i mitt liv. Att jag ska prioritera den frågan vid sidan av mina närmaste. Det gör mitt liv enklare och materiella mål känns inte alls lika viktiga. Vi är lurade att alltid sträva efter uppgradering. Uppgradering av boendet mm. Inte heller karriär. Karriären har ingen betydelse i slutskedet.
Jag vill ha försökt göra det lite bättre innan jag dör och har valt den frågan jag känner är mest akut.
Jag är 25 år och läser till gymnasielärare i ämnena svenska och historia på Malmö Högskola. Under min utbildning har jag fått upp ögonen för många frågor kring framförallt miljö och genus medan jag sedan långt tidigare alltid brunnit för antirasism och mångfald. Det är främst i utbytet med mina klasskamrater och andra kursare men självklart även med hjälp av duktiga föreläsare som jag blivit allt mer intresserad av samhällsfrågor på både lokalt och globalt plan. Jag hoppas på att med hjälp av denna kurs kunna utveckla mitt engagemang och min kunskap kring framförallt antirasism, miljö och genus. Att kunna berika min undervisning med dessa perspektiv är av största vikt för mig och står dessutom med i bland annat gymnasieskolans värdegrund samt i de olika kursplanerna. Dessutom är ju den personliga utvecklingen som jag hoppas kursen kommer kunna bidra till ett stort plus!
Hej Nikki! Vad kul, parallellt med denna kursen läser jag KPU på distans vid Linnéuniversitetet, ska bli svensk- och psykologilärare tänkte jag! Hur långt har du kommit i din utbildning?
Jag ska precis påbörja termin sju av tio. Hur långt har du kommit?
Reflektioner kring Säg ifån!
”Människan har ett personligt ansvar. Det kan hon inte lämna över till en världslig makt eller till en gud. Hon måste engagera sig, det ligger i hennes mänskliga ansvar.” (Hessel, Stéphane (2011). Säg ifrån!. 1. uppl. Stockholm: Louise Lindfors förlag, s. 29)
Ett påstående jag personligen håller med om men samtidigt finner problematiskt. Visst är det så att vi som medmänniskor och utnyttjare av jordens resurser behöver ta ett personligt ansvar för varandra och för vår värld. För mig innebär ett personligt ansvar att stå upp för det jag tror på vilket i mitt fall till exempel innebär att bland annat äta vegetarisk kost, konsumera medvetet och utveckla mina kunskaper kring jämställdhet. Jag finner dock detta personliga ansvar problematiskt. Det kan inte och bör inte handla om en individuell ansträngning mot en bättre värld, vilket jag inte heller tror att Hessel syftade på i citatet ovan. Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det personliga ansvaret måste ses tillsammans med det som tas på en högre, strukturell nivå. Samhälleliga strukturer och enskilda individer påverkar varandra. Det svåra tror jag också är att se hur ens livsstil och handlingar kan ha inverkan, speciellt på lång sikt. Själv tänker jag att det viktiga är att leva föredömligt. Liksom våld föder våld så tror jag också att medvetenhet föder medvetenhet.
”Men för att upptäcka det måste man se noga efter, man måste söka. Till de unga ger jag rådet: sök, så finner ni.” (s.31)
Sök. Finn. Två viktiga delar för att kunna ta ett personligt ansvar. Två viktiga delar som i hög grad bör genomsyra skolans verksamhet. I högre grad än vad jag upplever görs idag. Många av de elever jag har mött ute i klassrummen vill ha svar och tycker att det är meningen att jag ska ge dem dessa svar. Och visst kan jag det! Jag har många svar på de frågor som ställs men att leverera dessa till eleverna? För det första är det mina svar och de är formade av vem jag är och vad jag tror på men också av de personer jag mött och möter. För det andra, vem säger att detta är rätt svar? Inte ens jag själv skulle hävda att det jag idag finner rätt är absolut eftersom att jag ständigt utvecklar och omvärderar mina ”kunskaper” och värderingar. Och för det tredje så har jag i vissa fall inga svar alls på de frågor som ställs. I många fall har eleverna mer kunskap och åsikter kring de frågor som ställs än vad jag har. Och är det inte precis detta en vill komma åt? Genom att tillsammans, eller enskilt, söka kan vi också finna svar på de frågor vi har. Eller så finner en att det inte finns något svar. Oavsett så krävs det att en faktiskt undersöker och bildar sig en uppfattning. Och agerar!
”Att inse att >> våldet inte är effektivt << är betydligt viktigare än att fråga sig om man borde fördöma dem som brukar våld.” (s.38)
Detta citat väcker hos mig återigen tanken om att leva föredömligt. Att inse att våld inte är effektivt är viktigt men bara om det leder till en handling. Eller i det här fallet kanske snarare en icke-handling. Att själv inte bruka våld, både indirekt eller direkt våld, och genom att förespråka en livsstil fri från detta tror jag är mer effektivt än att fördöma de som brukar våld. Citatet ovan fick mig även att dra paralleller till rasism. Att inse vad rasism är och att inte stödja dess olika former är viktigare än att fråga sig om en borde fördöma de som uttrycker rasistiska åsikter. Fördöm handlingen eller åsikten hellre än människan.
Hej Nikki! ”Att inse vad rasism är och att inte stödja dess olika former är viktigare än att fråga sig om en borde fördöma de som uttrycker rasistiska åsikter. Fördöm handlingen eller åsikten hellre än människan.”
Jag tycker det är bra att du lyfter detta tankesätt, att vi snarare ska lyfta positiva exempel och visa vilken väg vi ska ta för att göra saker och ting bättre, snarare än att följa förövarens agenda genom att erkänna den. Att fördöma och mena att någon har fel skapar ofta mer aggressioner och motsättningar än att helt enkelt bara visa vilket sätt som är bra. Det är alltid lätt att fördöma någon som har fel, men kan vi alltid ge exempel på hur vi ska göra istället för den fördömda handligen?
Julia, jag tänker att vi inte kan det. För mig kommer det tillfällen då jag kan få en stark känsla av att det någon (mig själv inräknad) säger eller gör är fel utan att jag alltid har svar på hur en kan göra annorlunda. Jag tror att det i dessa fall är viktigt att lyssna och vara öppen för hur andra väljer att ta sig an liknande situationer. Till sist hittar jag förhoppningsvis ett eller flera svar jag kan känna mig tillfreds med och anamma. Det är okej, tycker jag, att inte alltid veta hur en bör agera så länge sökandet efter bättre vägar fortsätter.
Hej! Vilka vettiga tankar du har!
Jag har lite spridda tankar kring det du skrev. Tänker på det du skriver om det personliga ansvaret. För mig känns det viktigare att fundera över vilken människa jag vill vara. Vi är ju ständigt i förändring så tror det är viktigt att vara medveten om den förändringen och medvetet försöka utveckla sidor hos mig själv som bidrar till det personliga ansvaret.
Tänkte även på det du skrev i mötet med dina elever, att de ställer frågor och begär svar. För mig har mina lärare genom tiden fått en väldigt betydelsefull roll. Många gånger genom att de ställde frågor till mina frågor, hjälpte mig att problematisera och tänka vidare. Tror det är viktigt att försöka skapa en dialog. Att få se saken ur ännu ett par ögon, få tänka tankar jag ännu inte tänkt.
“Nonviolence: the way we must learn to follow. I am persuaded that the future belongs to nonviolence, to reconciliation of different cultures. It is by this way that humanity will have to enter its next stage.”
Ovanstående citat är mitt mantra; utmaningar som klimatförändringar, energifrågor, naturresurser, matförsörjning osv, måste vi gemensamt samarbeta kring för att kunna hitta hållbara lösningar för att även framtida generationer ska kunna leva i en värld som inte är helt förstörd av våra hänsynslösa härjningar, är enbart möjlig genom att aktivt arbeta för en ny världskultur som i sitt innersta väsen genomsyras av ett ”non violent” tänkande,språk och agerande. Vi som individer måste lära oss att bli mer fredliga och mindre våldsbenägna i våra dagliga liv, rutiner, relationer, hem, arbetsplatser, communities och samhällen för att kunna försonas med varandra och se till att världen är en bra plats att leva i för så många fler än hur det ser ut just nu i världen. Spontant frågar jag mig ifall hur detta är möjligt då världen och den dominerande kulturen/mentaliteten av idag är våldsam i sitt språk, agerande och psykologi. Hessel själv ställer sig denna fråga och besvarar den som följande:
”We cannot excuse the terrorists who throw bombs, but we can understand them. Sartre wrote in 1947: ”I recognize that violence in whatever form it may manifest itself is a setback. But it is an inevitable setback because we are in a world of violence. And if it is true that recourse to violence risks perpetuating it, it is also true it is the sure means to make it stop.”
För Sartre och Hessel med den livsupplevelsen och erfarenheten som de fick under andra världskriget är det både uppenbart och självklart att de tänker att ”våld” i sig är ett säkert förfaringssätt för att sätta en slutgiltig punkt för ”våld”. Min huvudbry är att det just är detta säkra förfaringssätt som dominerar och har dominerat sedan andra världskriget västvärldens,kultur, sätt och agerande för att lösa konflikter och problematik utan att ha utvecklat fullt ut och med reella intentioner andra förfaringssätt.
“Indifference: the worst of attitudes
It is true the reasons to be indignant can seem today less clearly related or the world too complex. Who’s doing the ordering, who decides? It is not always easy to differentiate between all the currents that govern us. We are not any more dealing with a small elite whose joint activities can be clearly seen. It is a vast world, of which we have a feeling of interdependence. We live in an interconnectivity as never before. But in this world there still are intolerable things. To see them, it is well and necessary to look, to search. I say to the young people, Search little, and that is what you are going to find. The worst of attitudes is indifference, to say ”I can do nothing there, I’l just manage to get by.” By including yourself in that, you lose one of the essential elements that makes the human being: the faculty of indignation and the commitment that is a consequence of it.”
Dessa rader sammanfattar kort och enkelt dels det som gör mig upprörd, den förlamande likgiltighet som verkar dominera överallt, varför inte vara det, varför bli upprörda och det personliga ansvar som följer med att bli upprörd för att börja agera samt hela den komplexitet och problematik som vi står inför idag och och med en direkt inbjudan till de unga: bli upprörd, agera och du kommer även i kontakt med ditt innersta väsen och blir en mänsklig varelse.
Den röda tråden för mig i de citat som jag har nämnt binder jag ihop med den enda plats som kan se till att en verklig förändring sker: skolan! Den utbildning och formation vi får måste radikalt ändras om vi verkligen vill ha en samhällsförändring. Det skolväsende och den formation vi har i väst är både föråldrad samt konserverande av denna omöjliga och ohållbara värld som vi lever i.
”Säg ifrån”
Vilka många och intressanta funderingar ni delar med er av! Eftersom ni kommer med så många givande tankar vågar jag mig på att vara lite snäv i min reflektion. Mitt perspektiv blir lite mer psykologiskt den här gången.
Jag fastnade för det här citatet: ”För mig har det alltid handlat mer om vilja till engagemang än om känslor”. Det här väcker tankar hos mig kring vad som driver oss till engagemang i socialt/politiskt förändringsarbete, och vad som vidmakthåller det engagemanget. Vad gör att vi fortsätter engagera oss? Hur håller vi lågan vid liv?
Så här tänker jag: Ilska, eller indignation, kan starta upproret i oss, en brinnande önskan att bekämpa upplevda fel och orättvisor. Det finns en oerhörd kraft i de känslorna – något som är väldigt värdefull. Men jag tänker att det finns en risk med att bara ha känslor som drivkraft. Känslor i sig tenderar att vara ganska flyktiga och ombytliga. Tänk den dag där känslorna skiftar fokus. Kanske försvinner ilskan, eller börjar riktas någon annanstans. Vad händer med engagemanget då, om känslorna är dess enda bas, den enda motorn?
När Hessel skriver att han har en vilja till engagemang tänker jag att det handlar om något mer än att bara känna. Eller snarare att viljan till engagemang inte bara bottnar i känslor (för känslorna finns förstås också och är oumbärliga)
För honom verkar tanken om att människan är ansvarig, att hon har en skyldighet att engagera sig, vara en viktig del av hans engagemang. Jag tänker mig (helt spekulativt förstås) att den kanske är en av de saker som hjälper honom att fortsätta engagera sig även under svackor där det vanliga känslomässiga bränslet (upprördheten, indignationen) saknas. För även när han inte KÄNNER engagemang så har han en TANKE om varför det är viktigt att engagera sig.
En annan sak jag tror är väldigt viktigt för att hålla engagemanget vid liv är att på olika sätt organisera sig, finna likasinnade. När en person tappar modet kan de andra fortsätta kampen, tills personen är redo att kämpa igen. Och bara genom att finnas till kan gruppen fungera som inspiration.
Att komplettera den känslomässiga drivkraften med till exempel en grundtanke om varför det är viktigt att engagera sig eller en grupp likasinnade, tror jag kan ge engagemanget struktur, stötta upp det. Fungera som bärande väggar som förhindrar huset från att rasa. Känslorna kommer fortfarande att vara viktiga, de kommer att flöda, fylla oss med energi och driv, berätta för oss att något måste göras – NUU – men de är inte avgörande. Engagemanget står inte och faller med att du har en dålig dag eller ett dåligt år. Strukturen gör att du lättare kan hitta tillbaka till ilskan/förändringslusten/passionen och skrida till handling.
Hur tänker ni?
Tack! Vad mycket nya, bra tankar du bidrar med! Håller helt med! Tror överlag idag att vi går mycket på våra känslor (kan se det mycket hos mina vänner i relationer, så länge det känns rätt håller man fast och så fort känslorna inte är lika starka så ger man upp.). Jag tror engagemang också för mig faller tillbaka mycket på mina grundvärderingar, exempelvis humanism. Sedan kan min ilska vara bränslet ibland men i grund och botten handlar det nog om en inre övertygelse om att exempelvis alla människor är lika värda. Men sedan kan känslorna vara det som aktivt får mig att göra något åt det.
Tack igen, du gav mig nya tankar!
Hallå! Jag heter Linda och hittade först detta kommentarsfält idag. Jag bor i Sthlm med min sambo och lilla dotter. Jag valde att söka denna kurs eftersom jag dels ville se hur det är att läsa på folkhögskola, men främst för linjens fokus. Jag har ett stort samhällsintresse- och engagemang, främst vad gäller feminism och anti-rasism och miljöfrågor. Jag går igång på människors livsberättelser och erfarenheter, och vikten av att lyfta fram det subjektiva. Jag hoppas kunna fördjupa mig inom detta i den här kursen.
Jag väljer att reflektera kring de sistnämnda frågorna i skriften ”Säg ifrån”.
Något som är grundläggande för mig är att lyfta de personliga erfarenheterna som tagit mig dit jag är idag (bland annat). Vad jag blir arg eller upprörd av växlar och förändras således utifrån kontext, hormoner, tid, livserfarenheter. För tio-tjugo år sen blev jag antagligen arg av andra saker än idag, förutom att jag alltid upprörts över orättvisor. Men vad är en orättvisa? Även det är subjektivt, hur jag tolkar det. Om jag sympatiserade med SD kanske jag tycker att det är orättvist att jämställas med en person som man inte tycker är tillräckligt ”svensk”. Där jag står idag tycker jag tvärtom att det är orättvist att människor ska behandlas olika, värderas olika.
Mitt huvudsakliga fokus vad gäller orättvisor de senaste tio åren har varit på ojämställdhet. Detta är väldigt färgat av min barndom och alla år då jag levt med att se min mamma bli psykiskt och fysiskt misshandlad av min pappa. Detta har såklart gjort att jag mått väldigt dåligt i perioder, men också givit mig en inre styrka i att ha erfarenheter som sedermera givit en skjuts in i mitt politiska och kritiska engagemang. ”Det personliga är politiskt” som det ibland har kallats. Mitt intresse har allt eftersom vidgats i och med bredare kunskaper och mycket litteratur. Genus, sexualitet, kropp har under flera år fått mig att brinna ordentligt.
Det här blev väldigt rörigt, men jag tror mycket på att försöka gräva och dela med oss av våra innersta och ibland dolda erfarenheter för att förstå varandra. En sverigedemokrat är också en människa med känslor och erfarenheter. Hur kommer det sig att denna person röstar som den gör? Var kommer hen ifrån för bakgrund? Hur kan vi mötas? Kanske har vi liknande barndom, liknande musiksmak?
1. Genuine democracy needs a free press. The Resistance knew this, and it demanded “the freedom and honor of the press and its independence from the state and the forces of money and foreign influence.”
Jag är nyfiken på hur detta tvärsäkra konstaterande står sig i en värld där mer och mer nyhetsrapportering och -konsumtion sker i sociala medier. Förstår värdet av självständiga maktgranskande organ, men blir inte kommentaren betydelselös i detta nya landskap där pressen oavsett eventuell faktisk självständighet ständigt utmålas gå “PK-maffians” ärenden? Där vad som kan kallas seriös journalistik drunknar i en uppsjö av självutnämnda auktoriteters dåligt underbyggda verklighetsbeskrivningar. Behöver den fria pressen som ideal formas om för att passa in i interneteran eller är det bara en fråga om återupprätta förtroendet för klassisk media?
2. The banks, now privatized, seem to care primarily about their dividends, and about the enormous salaries of their executives, not about the general good. The gap between richest and poorest has never been so large, competition and the circulation of capital never so encouraged.
Jag kanske är skadad av min samtid men vem bryr sig egentligen om det gemensamma goda, och av vilka skäl? Om jag går till mig själv så är det helt solklart att jag vill att ALLA människor och varelser ska må bra. Men så fort man blir lite pragmatisk så inser man att det finns svindlande många individer att bry sig om, känns övermäktigt tusen gånger om. Så vad man egentligen kämpar för är en idé om hur världen ska vara, kanske bara för att man gillar idén. Vanligt är väl att vilja göra världen bättre för sina barn, alla andras också såklart, men i synnerhet sina egna. Vad jag vill komma fram till är att det känns som en väldigt naiv analys att banker inte bryr sig om det gemensamma goda. Varför skulle de? Det är inte så konstigt att de som tjänar på systemet i regel inte ägnar särskilt mycket tid åt att ifrågasätta det. Den värld blomstrar som dessa människor lever i. Allt det här lät kanske lite väl pessimistiskt och cyniskt men min slutsats av detta är att det finns ingen större poäng i att försöka göra alla människor “goda”, utan vi bör istället acceptera den mänskliga natur som ligger bakom kapitalets framfart och klura på hur vi på bättre vis kan kanalisera de drivkrafter som vi idag kallar girighet och makthunger, utan att nödvändigtvis förinta dem. Jag tror varken det är möjligt eller nödvändigt att alla människor ser till det gemensamma goda, men det är av yttersta vikt att de som har makten att förändra gör det. T.ex. är det mycket möjligt att tävling är så djupt rotad i oss att vi alltid kommer behöva hitta uttryck för den, men bara för det så behöver inte hela livet vara en tävling i den mening kapitalismen förordar.
3. I cannot resist the impulse here to quote Article 15 of the
Universal Declaration of Human Rights: “Everyone has the
right to a nationality”; and Article 22: “Everyone, as a member
of society, has the right to social security and is entitled to realization,
through national effort and international cooperation
and in accordance with the organization and resources of each
State, of the economic, social and cultural rights indispensable
for his dignity and the free development of his personality.”
Wow, att det står så i deklarationen för mänskliga rättigheter! Speciellt andra citatet fångade mitt intresse, det är ju helt fantastiskt! Men efterlevs detta verkligen? Ens i Sverige? “the economic … rights indispensable for [one’s] dignity and the free development of his personality.” står det. Hm. Jag tänker arbetslinjen och Fas 3, av vad jag har läst känns det direkt ovärdigt en människa. Och hur fria är vi verkligen att skapa oss själva i dagens samhälle? Här verkar det finnas mycket att sätta tänderna i tycker jag!
Att vilja att alla människor och varelser ska ha det bra och att leva efter den åsikten är två skilda saker. Det är för många obekvämt att leva efter tanken om att alla ska ha det bra eftersom att det i praktiken innebär en personlig ansträngning. För många innebär det också en uppoffring – mindre pengar, inte äta vad man vill, inte handla vad man vill osv. Då är det helt plötsligt inte värt det. Allas välmående för all del men inkräktar det på min livsstil så säger jag nej tack.
Sista sekund och lite till… ursäkta! Gillade boken jätte mycket och är glad att jag fick en anledning att läsa den! Den sammanföll med det jag tänkt så mycket på den senaste tiden – det här med den enskilda människans makt och ansvar, kraft att förändra. Ursäkta att mina texter och formuleringar är röriga och osammanhängande i den här läsloggen – är väldigt trött i skivande stund. Men hoppas att någon orkar hänga med och att jag inte missar min egen poäng helt och hållet. Texten är uppdelad i tre stycken och ett för vart citat.
Första citatet (s. 24) jag fastnade för handlade om det allmänna kontra det enskilda (intressen i detta fall). Jag plockar här ut dessa enstaka ord ur sitt sammanhang, för att tolka dem lite grann: ”Alltså, det allmänna intresset bör gå före det enskilda”. För jag tycker att det är superviktigt att bekräfta vad vi menar med det allmänna och det enskilda innan vi rullar vidare på antaganden – för de är viktiga begrepp i många sammanhang. Jag förstår vad han menar i sammanhanget han tar upp och håller så klart med honom. Men jag tycker att den allmänna uppfattningen i samhället av den enskilda individen ofta bygger på missuppfattning. Jag tror att den enskilda individen ofta förväxlas med egoistiska intressen eller rent av likställs med dessa, och att samhället därför bygger fel grunder – fel människosyn. En rädsla för individen. För det första tror jag det bara kan bli galet då vi bygger något på rädsla, för vi skapar ändå på något sätt i slutändan det vi är rädda för (i det här fallet egoistiska eller onda människor). För det andra förminskar och avbeväpnad vi som samhälle individen sitt kraftfulla ”vapen” – engagemanget, med önskan om att inte makten ska råka hamna i fel händer – hos den egoistiska eller rent av onda individen. Vilket dock även bekostar helheten engagemanget från alla ”oegoistiska” individer, individer med det allmänna intressena i fokus före egenintressen. Vi riskerar härmed att ”avengagera” alla individer på bekostnad av rädslan för ”den onde”. Men istället skapar vi ett egoistiskt samhälle med egoistiska individer, då vi känner oss otillfredsställda när vi blir fråntagna vårt direkta inflytande över våra liv, vilseleds och söker tillfredställelsen på andra håll, lägger över makten på myndigheter eller gudar och tror att vi inte har något inflytande på hur utvecklingen ter sig. Jag förstår vad Hessel menar i det han skriver, det bara väckte dessa tankar hos mig. Jag tror vi kan formulera det så här istället ”Alltså, det allmänna intresset bör gå före egenintresset – inte den enskildas intressen (den enskilde individen kan likaväl ha det allmänna i fokus), för tillsammans är vi ju allmänheten”, och jag tycker det är sjukt viktigt att belysa det och gå in på vad det faktiskt innebär. För det finns ingen allmänhet utan alla oss enskilda individer. Det ligger mer i det enskilda en bara ett ego, det är där kraften och den verkliga levande makten ligger.
Det andra citatet (s. 25) fick jag då jag läste om de unga lärare som på egen bekostad (indragen lön) vägrat att anpassa sig till de nya förordningar i Frankrike 2008 som gick tvärt emot det dåvarande målet om att alla franska barn skulle få tillgång till undervisning på högsta nivå. Och detta citat exemplifierar mina tankar kring det första citatet, om den enskilde individen. ”Unga lärare har vägrat att tillämpa dem men straffats med avdrag på lönen.” Detta är vad jag vill kalla levande makt. Verklig förändring kommer till i varje ögonblick, då individer ställs inför ett konkret problem i sin vardag och agerar sig där och då, för det som hon eller han vill se och tycker är rätt, i sitt eget liv. I stort som litet. I etiska frågor. Där finns den verkliga makten – i nuet där livet möter problemet konkret. Där är makten levande. För detta måste vi tro på oss själva, vi måste känna vårt ansvar och använda denna tro och självkänsla för aktion då vi reagerar på något vi tycker känns fel. Och det är då här jag vill återkoppla till det jag skrev om det första citatet. Att så länge samhället (jag hittar inte rätt ord men…) förminskar individen och tar makten från denne och lägger den på samhället i stort och den stora byråkratiska process som denna apparat utgör så kommer vi som individer att känna oss mer maktlösa än maktfulla. Vi lär oss att makten finns högre upp i apparaten, att vi inte har fullt inflytande i våra egna handlingar och i vårt beteende. Men allt vi gör skapar förändring. Om vi ska ta allting, all förändring genom samhällsapparatens idag långa byråkratiska processer så kommer förändringen att förlora sin verkliga kraft, den urvattnas och går förlorad. Det är här och nu, men det mänskliga engagemangets närvaro som verklig förändring uppstår och lever.
Det tredje citatet (s. 37) fastnade jag för därför att det byggde så bra vidare på de två första citaten. Det handlar om palestina- och israelkonflikten. ”Gynnar det Hamas att angripa staden Siderot med raketer? Svaret är nej. Det gynnar inte Palestinas sak, men handlingen kan förklaras med den häftiga irritation som råder inom Gazaremsan. Våldet måste ses som en beklaglig följd av omöjliga situationer. Man kan alltså säga att terrorismen är ett uttryck för en irritation som dragits till sin spets.” Jag tänker att detta gäller även i vårt samhälle, även om det handlar om olika grader av våld och här inte riktigt dragits till sin spets så som det har där. Alltså, det viktiga att belysa i vårt samhälle är inte att vissa individer väljer våldsamma/fientliga metoder och sedan endast ta bort förutsättningarna för dem att praktisera dessa metoder, det viktiga är att belysa ATT de väljer dessa metoder, för att de upplever ”omöjliga situationer”, och sedan gå vidare med att belysa de omöjliga situationerna. Vi kan inte bara ta bort människors inflytande, för att vi är rädda för det, och tro att de uttryck vi är rädda för (våld och ondska) därmed har försvunnit ur bilden. Lite symbolik: Jag tänker att liksom en individ som har en upplevs obalans som han eller hon vill jobba med, till exempel på det psykiska planet, måste lyfta fram alla sina känslor och tankar i ljuset och skåda dem under ärlighetens lupp måste vi även som samhälle lyfta fram alla känslor och tankar som uppstår (här representerade av individer och grupper med olika åsikter och yttringar), för att verkligen förstå problemet. För i problemen finns ju även lösningen. Vi måste belysa alla åsikter i samhället, oavsett vad vi sätter för etiketter på dem, även om de är fientliga och våldsamma, för de är viktiga för helheten, de har sitt budskap. Vi får bara inte vara rädda, trots att de hotar våra egna värderingar, vi kommer inte berövas dem så länge vi inte tillåter det att ske, så vi behöver inte vara rädda.
Mycket intressant iakttagelse att vi bör skilja på egenintressen och enskilda individers intressen. Jag känner själv att jag aktivt förminskat mitt behov av att ta makt och förändra efter eget tycke, eftersom det är så egoistiska människor gör och en egoistisk människa vill man ju inte vara. Ska försöka släppa det väldigt begränsande sättet att tänka.
Jag är dock fortfarande lite rädd för vad makten skulle göra med en, om man nu skulle börja söka den. För det är väl det som är engagemang, att göra sig mäktig så att man kan förändra. Jag är all for den demokratiska processen, och att låta folk möta nya idéer och göra dem till sina egna. Samtidigt har jag märkt att väldigt många människor är negativa till förändring, men så fort de har anpassat sig till något nytt så är det som att det aldrig varit annorlunda. Därför tänker jag både ja och nej till att den verkliga makten ligger hos individen – nej i den mening att många individer har noll makt eftersom de inte engagerar sig och tar den i någon fråga, ja i den mening att alla är fria att försöka ta sig makten om de så önskar.
I övrigt instämmer jag i ditt poängterande av att rädsla verkar hämmande, att vi behöver vara intellektuellt orädda när vi analyserar vår omvärld och försöker komma underfund med vad som är galet och vad som är gott.
Hej alla, jag lyckades bara fa fatt pa texten pa engelska sa mina citat blir darefter.
Reflektioner kring Time for outrage!
For mig kanns pamfletten tidsmassigt utdaterad, alltfor baserad i gamla tankebanor och system. Som han sjalv skriver, han ar 93 ar gammal och pa ”the last leg of his journey.” Jag ser inget storre varde i texten och finner den inte inspirerande, vissa delar till och med uttrakande, sarskilt de dar namn fran motstandsrorelsen rabblas. Ett citat som jag reagerade pa var ”To the youth, I say again: look around you and you will find the themes to justify your indignation—the treatment of immigrants, the expulsion of illegal workers, the dismantling of Roma camps in some European countries.* You will become aware of situations so deplorable they simply demand civil action. Seek and you will find!” och staller mig sjalv fragan, ar indignation ett tillstand som ska godas och uppmuntras och handlas utrifran? Hur paverkar det i sa fall formen och resultatet av handlingarna. Jag ar ytterst tveksam till att anvanda tillfalliga kanslotillstand for att katalysera framtider. Hej.
Vad intressant att du tänker att pamfletten är utdaterad! Har du några exempel på vad det är i den som som är utdaterat? Jag tycker det är spännande med likheter och skillnader mellan generationers olika sätt att engagera sig, vad de engagerar sig mot och hur de gör det.
En av de stora skillnaderna som jag tänkte på när jag läste, är att han började engagera sig under andra världskriget, där det fanns en tydlig fiende, vilket säkert formade hans kamp, även om jag inte kan sätta fingret på hur. Kanske att han förenklar verkligheten en aning för mycket?
Om Säg ifrån.
För mig som ofta gått runt och funderat kring hur meningslöst det kan kännas att försöka anstränga sig för att göra skillnad fungerade Hessels text som en rätt bra knäpp på näsan. ”Människan har ett personligt ansvar. Det kan hon inte överlämna till en världslig makt eller till en gud.” tyckte jag sammanfattade det väldigt väl. Frågan blir då bara exakt vad som krävs att man gör för att kunna säga att man levt upp till ansvaret?
Som Hessel påpekar kan det ibland vara svårt att avgöra var man ska rikta sin indignation och vilja att förändra: ”Vem bestämmer, vem fattar beslut? Makten är spridd och var den finns är inte alltid så lätt att se.” Jag tror framför allt ”inte så lätt att se” är den springande punkten. Visst har vi våra politiker som det är ett väldigt stort fokus på, men så mycket makt tycks ha hamnat utanför deras inflytande, eller kanske snarare så att politikerna har hamnat under andra än väljarnas inflytande. De 1%:en är ju en grupp som nämnts ofta på senaste tid – en grupp vars inflytande antagligen är svårt att kvantifiera, men som är nästan helt osynligt förutom i något enstaka grävande reportage.
Manifestets avslut i uppmaningen till uppror mot
”massmediesamhället som inte erbjuder ungdomen andra framtidsperspektiv än konsumtion, förakt för kulturen och för de sämst ställda, allmän minnesförlust och ett system där alla konkurrerar med alla”.
är en otroligt kärnfull och stark programförklaring. Just de strömningar han manar till kamp mot tycker jag är väldiga problemområden. Ett exempel jag ofta förfasas över är när tidningar gör listor för att se vilka som är ”vinnare och förlorare” på höstens budget. Som om det bara mättas i summan som finns kvar i våra plånböcker och som vi kan konsumera upp.
Jag undrar lite mer över det här med det personliga ansvaret. Din frågeställning om vad som krävs för att leva upp till det är intressant, för jag inbillar mig att ju mer ansvar man känner, desto svårare blir det att tycka att man levt upp till det, för man kan väl alltid göra något mer. Och det är ju synd att det ska vara svårt att bry sig lagom, men vi kanske kan försöka utarbeta en definition av vad det skulle innebära. 🙂
Utöver din frågeställning skulle jag vilja undra var det här personliga ansvaret kommer ifrån? Är det något som är inneboende i människan och som eventuellt springer ur vår biologiska förmåga till empati, eller är det mer en social/kulturell konstruktion som vi gör gott i att försöka upprätthålla för samhällets bästa? T.ex. kan man ju argumentera för att vi alla har ett individuellt ansvar för att inte förbruka mer resurser än vad jorden klarar av, men i den praktiska människans värld så låter det hela som en ovidkommande filosofisk debatt, så länge det är fullt lagligt att t.ex. handla oekologiskt så kommer folk göra det.
Speciellt i denna individualistiska tidsålder har jag svårt att se hur denna känsla av ett personligt ansvar gentemot det gemensamma ska kunna förankras i människor. Man kanske får för sig att förändra normen på något vis, men samtidigt vill vi inte vara för normstyrda, utan vi vill att människor handlar självständigt. Eventuellt ligger lösningen istället i striktare lagstiftning (även om det inte är något jag gärna förespråkar), t.ex. som begränsar miljöförstörande beteende. Och drar man resonemanget så långt så är man inne på makt, som du berör i din andra punkt, och som du skriver vore det väldigt intressant att gräva lite i olika maktordningar. För den som söker förändra världen behöver ju ta sig makten att förändra, på ett eller annat sätt.
Angående din sista punkt håller jag helt med. Låter inte alls som en rolig värld att leva i.
Marcus, du skriver att ”Eventuellt ligger lösningen istället i striktare lagstiftning (även om det inte är något jag gärna förespråkar), t.ex. som begränsar miljöförstörande beteende.” Men hur skulle denna striktare lagstiftning eller andra förändringar på strukturell nivå ske utan de initiativ som tas på individnivå?
Självklart tas alla initiativ på individnivå i någon mening, men vad jag vill komma åt är att trots att vi lever i en demokrati, så innebär inte det nödvändigtvis att förändring sker enklast eller bäst eller ens överhuvud taget genom att ”maktlösa” individer involveras i en rörelse en efter en, så att rörelsen till slut blir mäktig. I en någorlunda perfekt demokratisk värld bestående av ansvarstagande medborgare med ett genuint intresse för det gemensamma skulle det väl vara enda rimliga vägen. Men idag tycks det som Tomas skriver något höljt i dunkel hur den verkligt styrande makten verkar, och om det verkliga spelet är något helt annat än det vi kallar demokratiskt så bör vi vara öppna för att undersöka detta. Så länge det är inom lagens gränser det vill säga. Jag kan inte för en sekund tro att alla beslut som våra styrande tar är förankrade hos allmänheten idag. Känns nästan tvärtom, att ena blocket kör sitt eget race några mandatperioder tills folket tröttnat på det och vill ha nåt nytt, sen svänger det åt andra hållet. Svårare ändå att prata om individens/medborgarens maktinflytande blir det när vi pratar internationella avtal som t.ex. TTIP, finns ju inte en vanlig människa som tycker det verkar vettigt, ändå är det på gång. Som lite sammanfattning och förhoppningsvis svar på din fråga: Inte mycket lär ske på strukturell nivå utan ett underliggande individuellt initiativ, men frågan tycker jag är på vilket sätt en sådan initiativtagande individ bäst går till väga för att skapa en strukturell förändring. Att vädja till det personliga ansvaret hos sina medmänniskor kan vara ett sätt, men jag tror det finns fler sätt att spela spelet.
Här kommer Anna Bokströms presentationstext:
”Jag heter Anna Bokström och är 43 år. Bor i Malmö sedan 2004 med mina 2 döttrar; 6 &14 år.
Jag är en typisk medelklassmänniska som växte upp i Göteborg och utbildade på Konsthögskolan i Malmö. Fotografi är mitt främsta medium. Just nu går en bok som jag gjort tillsammans med 2 vänner i tryck; Come and Seek with Me Elsewhere med den avlidna fotografen Ellinor Westins bilder. Eftersom jag inte försörjer mig som konstnär jobbar jag som personlig assistent.
Har alltid varit engagerad i miljöfrågor. Jobbade ideellt på Greenpeace redan som 17åring. Idag är jag aktiv i föräldravrålet, ett nätverk som fokuserar på klimatförändringarna utifrån att ta ansvar för kommande generationer. För mig är klimatfrågan det allra viktigaste då den hotar vår existens i grunden HÄR OCH NU. Jag är också aktiv i Stoppa TTIP Malmö, en liten grupp som i samarbete med Jordens vänner vill stoppa ”fulhandelsavtalet” Transatlantic Trade and Investement Partnership, vilket i princip innebär att företag får makt att sätta sig över nationers lagar om det går emot företagens vinstintresse. En katastrof om det införs. Jag drivs av en enorm vrede mot de politiker och företag som offrar människor och djurs liv och framtid av sin egen girighet och jag vill ägna resten av mitt liv åt att sätta stopp för detta. Jag har också en kampanj mot palmolja som jag driver på Facebook. (Jobbig tant)
Jag brinner också för feminismen, antirasismen (som jag hellre skulle vilja kalla humanism för antirasism är ett så negativt laddat ord som utgår från en negation av rasism ) djurens rätt, social rättvisa.
När jag igår läste på Metros löpsedel att SD nu är Sveriges största parti fick jag en stor klump i magen.
Jag är jätteglad att jag kom med på kursen och jag vet att jag kommer lära mig massor. Jag har tex redan insett att jag har mycket luckor i kunskapen om rasism. Framförallt intressant att träffa er andra kursdeltagare och dela erfarenheter , styrka och hopp. kram på er.”