38 thoughts on “Palestina”

1. William Pakarinen 2 december, 2015 kl 07:25

   1. Jag gillade verkligen denna roman som en historisk roman om palestinakonfliken med fiktiva karaktärer men som ändå berör väldigt djupt och ger läsaren en djupare insikt om konflikten – även om den på samma gång är subjektiv.

   Man kan likna Israels självständighetsprocess med sättet som nazisterna satte judar i ghetton, med skillnaden av att palestinierna slogs tillbaka. De är ett folk som har lika stor rätt som Israelerna att bo där de bor. Vad man än anser om konflikten tror jag att detta är en viktig bok att läsa.

   Skribenten gestaltar de mänskliga aspekterna på en av vår tids mest svårbearbetade politiska konflikter och visar på varje människas behov av ett hemland, sammanhang och trygghet. Att man ska kunna tillhöra en plats och känna sig hemma är en mänsklig rättighet, något som vi tar för givet.
   Jag tycker att världen är så sjuk när man först har levt tillsammans som vänner i många många år, blir fiender och hatar varandra bara över en natt. Varför kan inte människor leva sida vid sida i fred blev min ständiga fråga när jag läste boken.

   Oroligheterna mellan Palestina och Israel började redan 1947 men förekommer som sagt än i dag. Boken innehöll många arabiska ord och det gjorde att jag fick lite av en känsla att jag befann mig på plats, det var ett roligt plus. I slutet av boken finns en svensk förklaring på de arabiska orden vilket är både intressant och nyttigt för läsningen.

   2. Jag tycker att en roman fungerar bra för att den suger in läsaren i en berättelse lite som en bra film gör, man får ett bredare perspektiv på händelseförloppen också tycker jag. Problemet med biografier är ibland att de blir enformiga och lite tråkiga, en roman kryddar innehållet lite mer och fångar uppmärksamheten vilket jag tyckte att denna bok gjorde.
   Det som däremot kan vara negativt är att en roman inte är en sann berättelse, så det blir lite moment 22.

   3. Framförallt så handlar det om att man möts och diskuterar med varandra. Man lär känna sin ”fiende” och genom det kan man nå försoning. Det betyder inte att man måste hålla med varandra men som han sa i dokumentären så måste man prata med andra, för då lär man känna den personen – och personer som du lär känna är du inte rädd för. Rädslan är det största politiska verktyget som används för att förtrycka det palestinska folket. Man går ut med propagandra dagligen och ställer grupper mot varandra ur ett klassiskt rasistiskt synsätt.

   4. Jag blir oerhört imponerad över att de kan förlåta, eller i alla fall försonas med den ”andra sidan” – mycket handlar dock om att det är oskyldiga offer på båda sidor, och det är lite det som är budskapet i dokumentären. Det är egentligen väldigt enkelt och självklart, människor är människor och hatar per automatik inte varandra, hatet kommer från att man bygger upp en mur, ett förtryck, ett synsätt, och så vidare. Man utsätter människor för förtryck, man driver ut dem från deras land, mm. Hat föder hat och man tar ut sitt hat genom att agera mot varandra i en konflikt som har pågått i alla tider.

   5. Jag tycker det är det enda alternativet, men konflikten som det ser ut idag bottnar i kristendom, judendom och islam. Det är de tre världsreligioner som slåss över samma plats i grund och botten – och innan man kan hitta något sätt att samsas religiöst så tror jag att denna konflikt kommer att pågå oavsett om man erkänner palestina eller inte. Det är ett steg framåt, men det gör inte mycket skillnad för folket. Förtrycket fortsätter oavsett. Det sänder dock väldigt tydliga signaler från omvärlden som inger hopp, och det är nog det som behövs i ett hopplöst tillstånd.

   6. Som sagt ovan så är det bra att Sverige erkänner Palestina då det är en tydlig markering och signal till Israel och omvärlden att Palestina är och skall ha rätt till sitt eget statsskick.

   7. Fick inte länken att fungera, men traditionellt sett så har vänstern alltid varit mer emot förtryck och för palestina medans högern tar en hållning som ser mellan fingrarna när det väl sker, och stöttar oftast Israel baserat såklart på sina egna intressen. Personligen är jag emot all förtryck och Palestinafrågan väcker mycket irritation inom mig. Båda sidor begår fruktansvärda dåd och jag tror inte att man kan vara partisk i denna fråga.

   8. Jag tror att det som en sista åtgärd kan vara ett alternativ för en fredsprocess – men det är väldigt hårdhänt att gå in med bojkotter och sanktioner. Det problematiska är också Israels relation med USA som är väldigt god i dagsläget. USA spelar en stor roll i detta och om inte de går med på en BDS så har jag svårt att tänka mig att det skulle fungera fullt ut.

   9. Att vi i Sverige tex. Inte köper varor från Israel påverkar debatten och drabbar de facto deras ekonomi. Det sänder signaler till omvärlden och Israel att man inte accepterar deras förtryck av Palestina. Gör man det konsekvent så kommer det att hjälpa det palestinska folket.

   10. En viktig roll, en ögonöppnare. Det behövs spridas mer budskap om förtryck i världen över lag – inte minst i Israel/Palestina. Organiserade människorättsgrupper borde öka spridandet av information både på plats och online. Samma sak gäller privatpersoner men det blir då ofta väldigt subjektivt – jag vet att många i min släkt står bakom Israel i konflikten vilket jag tycker är helt fel, men deras ståndpunkt är förlegad och av religiös karaktär pga att de är pingstvänner.

   Besvara ↓
2. Emmy Rommedahl 2 december, 2015 kl 08:42

   Jag älskar Palestina och jag älskar Israel. Efter att ha suttit på ett café vid hörnet av Jaffa Gate en fredag och se tre av världsreligionerna myllra omkring mig har den här delen av världen förtrollat mig. Dessa två länder är troligen de två mest spännande länder jag någonsin varit i. Maten, dofterna, människorna och historierna. Något som sticker i ögat på mig dock är västvärldens behov av att alltid välja sida och försöka hitta en lösning. Som kristen ska man gärna vara pro-Israel, som vänster ska man vara pro-Palestina, trots att man från början skulle vara pro-Israel och volontärarbeta på kibbutz. Hade det funnits en enkel lösning hade man haft den nu, varken israeler eller palestinier är dumma. Tvärtom finns en fantastisk studietradition och jag har haft några av de mest lärorika samtalen i mitt liv runt bord i Hebron, Sha’ar HaNegev och Tel Aviv. Men på något sätt ska vi alltid komma in med vår pekpinne och hitta en lösning och se vad vi kan göra. Peka med hela handen på vilka som gör fel och vilka som har gjort rätt. Som att det på något sätt skulle hjälpa. Tänk om vi istället letade efter att öka vår förståelse. Om man åker till Israel eller Palestina åker man oftast till det ena eller det andra. Antingen är man bara i Israel, eller så säger man väldigt tydligt att det är till Palestina man ska, trots att man måste flyga till Tel Aviv och gå igenom det israeliska säkerhetssystemet, om man inte flyger till Jordanien förstås. I somras åkte jag dit tillsammans med 10 ungdomar från Sverige med målet om att öka förståelsen kring konflikten, inte skaffa sig en åsikt, inte ta någon starkare ställning utan se lite mer av komplexiteten. Vi åkte mellan Israel och Palestina dagligen, träffade ungdomar i Sha’ar HaNegev, 1 km från Gazaremsan, som har en totalt skottsäker skola där ingen skyddsrum är mer än tio sekunder bort som precis skulle ut i sin två- respektive treåriga militärtjänst. Vi var i flyktingläger i Betlehem och pratade med Hassan vars lyckligaste plats som barn var på andra sidan muren där det finns ett stort träd och en stor grön äng han brukade spela fotboll på innan muren stängde honom ute, eller inne om man vill säga så istället. Vi var i Betlehem och träffade israeler och palestinier som båda förlorat sina barn i konflikten men istället för att fortsätta kriga valt att jobba för fred tillsammans sida vid sida. Vi var på Yad Vashem, förintelsemuséet i Jerusalem. Vi var i Hebron där 500 bosättare har bosatt sig i innersta delen av staden, har 5000 militärer som vaktar över dem, en gata där palestinier inte får gå och check-points i vartenda hörn. Jag har suttit med israeler som berättat om larmsystemet i Tel-Aviv, att vartenda barn i Israel vet vad man ska göra när sirenerna går. Vi pratade skuld, patriotism, förlåtelse och försoning med båda sidor. Och tro det eller ej, svaren var nästan alltid de samma från båda sidor, men konflikten är idag inte bara en konflikt om landyta. Det är en del av deras identitet, och det är mycket svårare att bekämpa.

   Morgon i Jenin tror jag för extremt många var en ögonöppnare för vad som faktiskt hände när Israel tog över Palestina efter att FN så ödmjukt gett dem tillåtelse för att dämpa Europas dåliga samvete. Det gör ont i mig att se att trots att människor själva har genomlidit ett helvete betyder inte de att de inte kan utsätta andra för samma helvete. Människor som varit förskingrade i århundraden, diasporan går så långt bak i vår historia, gjorde ändå inte att sionister hade förståelse och ville leva sida vid sida med de palestinier som bodde på detta heliga land. En del kanske till och med skulle vilja dra det så långt och tänka att på grund av att man har varit med om ett helvete så kämpar man till sista droppen för att få ge sina käraste ett annat liv, trots att man offrar andras liv för det. Morgon i Jenin är skriven från en palestinsk synvinkel, men ger ändå en inblick i det israeliska perspektivet. Militären som stjäl Ismael, den arabiska pojken, för att ge den till sin fru som drömmer om att få barn men har blivit impotent på grund av alla våldtäkter av tyska officierar. Hon målar också upp Yousef, Amals bror, som tillslut blir så förbittrad att han går med i en terroristgrupp, tillslut genomför han dock inte sitt dåd men han har redan satt planen i verket. Jag tror många i väst inte har haft kunskapen om hur fruktansvärt behandlade palestinierna blev när judarna först kom. Hur extremt slaktade de blev, förföljda och utjagade. Litteraturen målar upp bilder för oss som hjälper oss att förstå vad det var som hände. Åtminstone för mig har litteraturen alltid varit ett medel till att öka förståelsen. Just i det här fallet tror jag det är extra viktigt eftersom historien om vad som hände i Israel/Palestina aldrig riktigt rapporterades. Många gånger tror jag det var just för att väst hade för dåligt samvete för vad de utsatt judarna för, att man helt enkelt valde att blunda.

   Jag undrar vad som skulle hända om dagens israeler och palestinier fick lära av varandras historia. Om skolungdomar från Palestina fick gå igenom Yad Vashem och möta överlevare, och om israeliska ungdomar fick bo i ett flyktingläger i en vecka. Jag tror det allra största problemet med den här konflikten är att det inte finns något interaktion mellan de olika parterna, framför allt för att det till och med står en stor hög fysisk mur där. Hur ska jag lära, förstå och möta min granne om vi aldrig möts? Jag tror till och med att för de flesta israeler idag är konflikten inte ens en så stor del av deras vardag, den märks inte av så mycket förutom vartannat år då det är onödigt mycket skjutningar från Hamaz. Men överlag har konflikten blivit så mycket vardag, till och med en ockupation går att vänja sig vid om man lever i den tillräckligt länge. Att gå i den andres skor skulle nog öka mycket förståelse, för israel som är ”the oppressor” att leva som de förtryckta. Men idag är det inte möjligt, som palestinier är det i stort sett omöjligt att komma in till Israel om du inte har visa, som israel kan du vistas i en del områden av Palestina men hela området är indelat i A, B och C zoner. Det enda stället där israeler och palestinier lever och verkar sida vid sida är i gamla stan i Jerusalem, där klippmoskén och tabernaklet ligger på samma fysiska plats.

   I Yad Vashem står det på ett ställe ”A country is not just what it does- it is also what it tolerates.” Samma citat står idag på muren på den palestinska sidan.

   Besvara ↓
   1. annabokstrom 3 december, 2015 kl 00:12

      Det är intressant att läsa dina tankar som har varit i båda länder. Du har en helt annan insikt på grund av det. Tack för ditt kloka inlägg. Israel-Palestina-konflikten är så svår för mig och jag väljer inte heller sida. En judisk vän sa till mig att han var för en tvåstatslösning men först måste Israel garanteras att de inte blir attackerade. Rädslans cirklar och våldets cirklar. Jag skulle vara väldigt bitter om jag var palestinier på Gasa. Jag vet inte om jag hade haft styrkan att förlåta, men jag tror att det är det enda sättet att leva ett bra liv.

      Besvara ↓
   2. Evelin Gyllenram 3 december, 2015 kl 16:16

      Tack för att du delar med dig av erfarenheter du upplevt på plats! Vilket fint initiativ att göra en sådan ögonöppnande resa!

      Besvara ↓
      1. Tanja Nannarelli 4 december, 2015 kl 16:12

         Det är verkligen viktiga initiativ som du har tagit del av, där det inte handlar om ta ”sida” för någon men handlar om vikten av att förstå en komplexitet genom möten med människor som lever konflikten på båda sidor. Jag håller med dig om ”vi utanför” konflikten kommer med alltför många pekpinnar. Jag tror ändå starkt på att det är viktigt att ”vi utanför” stödjer initiativ där båda parter kan mötas, diskutera, konfronteras och samarbeta om vi vill stödja en fredliga lösning till konflikten.

         Besvara ↓
   3. Julia 6 december, 2015 kl 23:06

      Det var verkligen intressant att läsa om dina besök i Israel och Palestina, och det verkar som om du haft väldigt bra och givande upplevelser på dina resor. Jag skulle verkligen vilja åka ner dit och vet att det finns olika sätt att göra det på.
      Jag tror det är jätteviktigt att precis som israeler och palestinier behöver öka sin förståelse för varandra så behöver även resten av världen öka sin förståelse för hela konflikten. Oftast får vi ju bara en sida av konflikten beroende på uppväxtmiljö och sammanhang.
      Hur har du själv kunnat ha nytta av dina resor när du kommit hem? Har du haft möjlighet att sprida dina insikter och upplevelser med andra? Och vilket projekt åkte du med i somras?

      Besvara ↓
      1. Emmy Rommedahl 9 december, 2015 kl 11:10

         Tack! Framfor allt har resorna for min del egtt mig en mycket bredare uppfattning om konflikten och konflikter i allmanhet. Kanner manga ganger att det ar just den har konflikten manniskor har mycket asikter om och det ar alltid roligt att kunna fa vara en ogonoppnare och ge insyn pa en annan sida av konflikten. Kanner att dessa resor har paverkat mycket vem jag ar och mina asikter overlag och det paverkar sjalvklart alla mina moten. I somras akte jag med ett projekt som anordnades av Kungalvs kommun som ett alternativ till kommunens sommarjobboch riktade sig till ungdomar i gymnasiealder i kommunen. Jag akte med som korrdinator och ansvarig for sjalva volontardelen av resan, alltsa inte undervisningen utan arbetet pa den palestinska skolan i Hebron dar vi hade ett sommarlager.

         Besvara ↓
   4. Nikki Nilsson 12 augusti, 2016 kl 12:21

      Som vanligt blir jag väldigt berörd av ditt inlägg. Det du skrivet är så insiktsfullt och viktigt. Du skriver om vikten av interaktion och jag håller verkligen med! Det är en viktig påminnelse, särskilt i den situation som vi befinner oss i idag. För även i Sverige väljer många avståndstagande istället för interaktion. Att till exempel bojkotta sd:are är lockande men jag tror att det också är förödande. Jag tror att vikten ligger i att ta avstånd från åsikter, handlingar och politik som strider mot mänskliga rättigheter utan att låta det innebära att vi också tar avstånd från människan i fråga. Det tror jag skulle vara den lättaste vägen men ofta är den tyvärr inte så rätt som vi vill inbilla oss. ”Ibland måste man göra saker som man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” skrev Astrid Lindgren och jag kan inte annat än att hålla med.

      Besvara ↓
3. Tanja Nannarelli 2 december, 2015 kl 19:18

   För mer än trettio år sedan såg jag på tv en dokumentär där en israelisk professor sammanfattade konflikten som följande: En man sitter i sitt hem och kopplar av. Hans hem är på den överste våningen i ett bostadshus. Helt plötsligt stormar det in en grupp av människor som börjar grovt misshandla honom och sätter fyr på honom medan de mördar hans familj, vandaliserar och plundrar hans hem. Mannen är fullständigt desperat och förtvivlad och lyckas ta sig till ett fönster som han öppnar och gör sig redo för att hoppa ut för att försöka rädda sig själv. Samtidigt som han hoppar ser han en man som lugnt och stillsamt promenerar på gatan. Han inser att han kommer att ”landa” på mannen som promenerar och att det kommer att ha ödesdigra konsekvenser för honom men kan inte göra annorlunda ifall han vill försöka rädda sig själv. Mannen som promenerade lugnt och ovetande om vad som skedde i huset undrar förskräckt varför en brinnande mannen ”kraschar” rakt på honom med ödesdigra konsekvenser även för den promenerande mannen. Det är en berättelse som bäst och väldigt kort, men inte helt, sammanfattar vad jag känner för denna konflikten. Vi pratar om två ”nationer” som av en rad olika omständigheter ”skapade” av andra, sammanlänkades, och blev sedan lämnade att ”själva” försöka lösa deras ”problem och konflikter” i drygt sjuttio år.

   Jag grät medan jag tittade på dokumentären En farlig ide´. Det är människor som har fruktansvärd sorg inom sig som gör ett oerhört modigt och svårt beslut att välja att inte bli en del av en våldspiral som bara för med sig sorg och tomhet till dem som drabbas. Det är dessa initiativ som vi borde stödja och se till att de växer. Jag tycker att det är mer än rätt att erkänna Palestina. Men ett Palestina som är mer demokratiskt och pluralistiskt än de övriga länder i regionen..Det är mer än rätt att bojkotta varor som kommer från de israeliska kolonierna i Gaza och Västbanken. Men där drar jag gränsen för hurvida bojkotter, desinvesteringar och sanktioner kan skapa bra förutsättningar för att driva fredsförhandlingar som kan ge varaktiga lösningar till konflikten. Israel är inte Sydafrika, isåfall borde Västvärlden vara mer konsekvent och ha samma politik även för Kina som lugnt och stillsamt ser till att förintetgöra allt tibetanskt. Israeler har starkt behov av att trycka på säkerhetsfrågor och säkerhetsaspekter med tanke på det ärvda bagage som dem bär med sig. Palestinier har stort behov av att bli erkända och av rättvisa. Sverige och Europa kan göra mycket för att skapa förutsättningar där båda parter känner att deras behov blir tillgodosedda och tagna på allvar. Vi borde se till att stödja alla initiativ som bidrar till att israeler och palestinier lär känna varandra mer och bättre och bidrar till fred och någon form av rättvisa. Rättvisa som är hundraprocentig är inte realistisk om man vill ha fred. Skapa förutsättningar och trycka på att få fram ledare från båda parter som är annorlunda än dem de har nu. De ledare de har idag gör inget konkret för att informera och ”utbilda” respektive folk att bli mer toleranta gentemot varandra, undvika aggressivt och våldsamt språk. De gör ingenting konkret för att börja förbereda respektive folk för att ifall de vill ha fred, så är det enda realistiska att båda parter måste kompromissa även på punkter som de nu ens vägrar tala om just nu. Två erkända stater som lever sida vid sida i fred kräver att det finns politiska ledare beredda att göra kompromisser och som agerar på ett annorlunda sätt än vad de gör nu. Båda parter behöver annorlunda politiska ledare, en annorlunda politisk klass som kan tala ”fredsspråk”.

   Det är i denna zonen som Sverige och resten av Europa kan göra mycket. Vi har en rad av sociala rörelser och solidaritetsorganisationer som kan bidra mycket för att skapa peace camps eller fredsrum runt om i hela Europa, där vanliga israeler och palestinier kan träffas under fredliga omständigheter för att lära känna varandra mer och konfrontera varandra även på känsliga frågor för att bidra till att skydda och stärka den vilja som finns och vill skapa en fredlig lösning.Vi borde äntligen våga att försöka agera helt annorlunda än vad vi har gjort de senaste sjuttio åren särskilt med tanke på vad som sker i regionen i stort. Vad har vi kvar att förlora?

   Besvara ↓
   1. Emmy Rommedahl 5 december, 2015 kl 16:46

      Tänker på det du skriver om att Israel inte är Sydafrika och antar att du tänker på Apartheid? På ett sätt tycker jag ändå att Israel använder en apartheid politik i mångt och mycket. I Hebron till exempel som är på palestinsk mark har bosättare ett område i den gamla staden. Där finns det gator där palestinier inte får köra bil, det finns till och med en gata som kallas just för Ghost Street (Al’Shuhada street) där palestinier inte ens får gå. Det är check-points på båda sidor om gatan och inga palestinier släpps in. Jag har med mina egna ögon sett hur palestinier blivit nekade att gå på gatan så de måste gå runt hela området. I sitt egna land finns det alltså gator de inte ens får gå på. Tänker ändå att det är ganska likt ett apartheid system. Hebron är bara ett exempel. Bosättningar finns överallt på Västbanken. På samma sätt är hela Palestina indelat i säkerhetszoner för israeler, beroende på om israel styr, om de har militär på plats eller om det styrs endast av palestinsk makt. Jag tänker ändå att detta är motsvarande apartheid på många sätt, hur tänker du? Hur tänker du att omvärlden skulle agerat om det var mer ett apartheid system? Vi var trots allt ganska tysta under lång tid när apartheid pågick som värst i Sydafrika..

      Besvara ↓
      1. Tanja Nannarelli 6 december, 2015 kl 10:57

         Jag tänkte på faktumet att efter shoah erfarenheten från andra världskriget kan man inte bortse från att rent generellt finns det en enorm rädsla djupt rotat hos många israeler om att det kan ske igen. Europa har fortfarande problem med antisemitism, att då tro att man kan genom bojkotter, isolering få israeler agera sansat och förnuftigt i en fråga som är så komplicerad som denna är ganska naivt och oansvarligt.

         I England har flera studenförbund med universitet drivit en kampanj om att bojkotta israeliska studenter och professorer, att inte bjuda in dem till konferenser och driva samarbeten med dem. Förra året läste jag flera artiklar om ett växande fenomen bland israeliska ungdomar som hade grandparents/great grandparents från koncentrationsläger med tatuerade identifikationsnummer, som ser till att tatuera dessa nummer just för att inte glömma över vad som har skett. Senaste studier visar att rädsla och ångestkänslor från traumatiska upplevelser går faktiskt i arv från förälder till barn. Jag inser att jag låter nog lite galen eller kanske en hel del när jag då menar kan man då rimligtvis tro att en politik av isolering och bojkotter ska ha den effekt som man vill uppnå bland israeler i lag, när det i Europa finns tendenser på växande antisemitism? Jag tvivlar inte ett dugg på att det råder en skrämmande apartheid både inom ”Israel” där palestinier som är israeliska medborgare behandlas klart och tydligt som andra klassens medborgare eller t o m som tredje klassens medborgare och att förhållanden både i Västbanken och Gaza är djupt omänskliga och outhärdliga. Bosättningarna måste stängas och flyttas ut från Västbanken och Gaza. Jag har inte varit i Israel men i några länder runtomkring. Jag har besökt bl a Sabra och Shatila lägren i Beirut när jag var bra mycket yngre. Vad jag blev mest häpnad över var att trots i helt omänskliga psykologiska förhållanden som de levde i, var de så ”mänskliga”, resonliga och utan hat som personer. Jag har varit i tillräckligt många krigszoner för att tycka att det måste finnas en annan väg för att kunna lösa krig, konflikter, massövergrepp än dem vi tillämpar nu. Och finns den inte så är det dags att vi seriöst börjar arbeta på att få fram en fredskultur glokalt som gäller för alla oavsett etnicitetet, kultur och religion. Jag vet inte ifall du har läst boken ”Dansande Araber” av Sayed Kashua. En israelisk medborgare som är palestinier. En självbiografi som utan att beskriva detaljerade våldsdåd fick mig att gråta så starkt medan jag läste och fick mig att fråga mig vad kan vi göra annorlunda, mer effektivt och mer fredfullt än nu för just denna konflikten. Här är länken till en intervju med honom från förra året då han valde att flytta från Israel. http://www.expressen.se/kultur/snart-reser-vi-harifran/
         Båda sidor har ledare med förlegade språk som bara föder mer våld. Båda sidor behöver ledare som uppmanar till acceptans, tolerans och erkännande och vågar att göra svåra kompromisser. Självklart är de inte i en jämlikt position. Palestinier är helt klart de som befinner sig i ett fruktansvärt underläge medan Israel har överhanden. De behöver vårt stöd, insatser och hjälp som bör vara situations anpassat för båda två sidor för att kunna mötas på vägen. Jag hoppas att du fortsätter med dina resor, det är enormt viktiga initiativ. Det har varit min dröm alldeles för lång tid att resa till Palestina och Israel, Min dotter som fyller 18 nu i januari har bestämt sig för att hon vill ha pengar från sina vänner i present för att skänka till initiativ som stödjer fredsprojekt i Israel/Palestina.

         Besvara ↓
         1. Tanja Nannarelli 6 december, 2015 kl 11:59

            Då jag är en stor Sayed Kashua anhängare här föjler några länker till ett föredrag han höll i ”Stroum Center for Jewish Studies, part of the Henry M. Jackson School of International Studies at the University of Washington” hösten 2015.

            ”My kids would never be accepted as equals”
            https://www.youtube.com/watch?v=YllE99wYznI

            ”What it would take to bring me back to Jerusalem”
            https://www.youtube.com/watch?v=T5hrITvHNcA

            ”Like a drop in the ocean”
            https://www.youtube.com/watch?v=MXDb-VvZF84

            ”Sir, you are white”
            

            Besvara ↓
            1. Tanja Nannarelli 6 december, 2015 kl 14:23

               Då jag är en stor Sayed Kashua anhängare här föjler några länker till ett föredrag han höll i ”Stroum Center for Jewish Studies, part of the Henry M. Jackson School of International Studies at the University of Washington” hösten 2015.

               ”My kids would never be accepted as equals”
               https://www.youtube.com/watch?v=YllE99wYznI

               ”What it would take to bring me back to Jerusalem”
               https://www.youtube.com/watch?v=T5hrITvHNcA

               ”Like a drop in the ocean”
               https://www.youtube.com/watch?v=MXDb-VvZF84

               ”Sir, you are white”
               
         2. Emmy Rommedahl 9 december, 2015 kl 11:16

            Vad intressant du skriver! Haller absolut med om att trauma pa manga satt kan ga i arv ich tror det ar den storsta faran med just Israel/Palestina konflikten. Sa lange det faktiskt handlar om landmassa tror jag losningen ar valdigt mycket enklare an om det istallet borjar handla om var identitet. Att hitta en losning nar identiteten ar en del av konflikten tror jag ar oerhort mycket svarare. Nar du far chansen ska du absolut aka dit, det ar ett sa oerhort fangslande omrade, skulle garna se mig sjalv bo dar nagon gang i mitt liv. Stort av din dotter forovrigt!

            Besvara ↓
4. Nicolas Pettersson 3 december, 2015 kl 09:08

   “Discussing the how both Israelis and Palestinians can be ”right” but that peace will require mutual understanding and honest dialog”

   Just detta tror jag på. Att om vi bara ser på vem som har rätt eller fel och vem som skadat vem mest i historien kommer kriget att påga oändligt länge, det kommer inte finnas något slut alls. Det finns då alltid från personlig nivå och kollektiv nivå för mycket att hämnas på. På nåt sätt måste dessa röster vinna för att folken ska börja hitta ett sätt utan att döda.

   Jag inspirerades mycket av Ali Abu Awwad, en palestinsk activist och pacifist som har skrivit Al Tariq, The way, en bok om icke våld mot och ickemotstånd i konflikten.

   Han, hans mor och bror turnerar tillsammans med en judisk kvinna vars son ”mördades av en palestinsk krypskytt” för att uppmuntra dialog och fred mellan Palestinier och Israeler.

   Till en palestink kvinna som sägs ha kallat honom förräddare sa han:
   ”If you feel that the Palestinian airplanes and tanks are locked away in a warehouse and I am holding the keys to prevent you from using them, then you can kill me”
   ”The Jews are not my enemy; their fear is my enemy. We must help them to stop being so afraid – their whole history has terrified them – but I refuse to be a victim of Jewish fear anymore”.[20]
   Och på många sätt tror jag mycket på dessa aktivister som numera sprider ut sina fredbudskap på kollektiv nivå…

   Om alla i befolkningen från båda läger skulle höra dessas familjers historia och inte tv och maktens separerande influens, tror jag inte befolkningarna skulle kunna strida eller försöka vinna längre:
   The Parents Circle – Families Forum (PCFF): Made up of 600 families from both Palestinian and Israeli backgrounds that have lost children in the conflict, who believe that speaking together and practicing reconciliation are the only options if there is to be peace.

   Besvara ↓
   1. annabokstrom 4 december, 2015 kl 02:29

      Jag håller med dig Nicholas. Massmedia har alldeles för stor makt och är säkert drivande i propaganda för hat. Nu har jag inte varit i vare sig Israel eller Palestina men det är ju så de flesta medier jobbar. Att lyfta fram dessa fredssträvare istället för enbart allt våld hade fått människorna mindre rädda och kanske mer eftertänksamma.

      Besvara ↓
      1. Tanja Nannarelli 4 december, 2015 kl 16:04

         Tack Nicolas, din inledningsfras och de följande meningar där du skriver vad du tror på är en så träffande beskrivning över vad jag känner inför konflikten men inte har lyckats skriva själv. Ditt inlägg är kort men träffar mitt i prick på den enda möjliga vägen ifall det är fred som man vill ha.

         Besvara ↓
   2. Emmy Rommedahl 5 december, 2015 kl 16:51

      Jag håller helt med dig i vad du säger men tänker att det tyvärr inte är så lätt att uppnå förståelse mellan de båda sidorna just på grund av de murar och regler som finns i området. En israel och palestinier delar inte varandras vardag, de möts inte. De bor inte grannar, går inte på samma skolor, äter inte på samma restauranger så just det ömsesidiga mötet är väldigt svårt att skapa i detta område. På många ställen är det till och med en fysisk mur och hundratals check-points över hela Palestina som just hindrar palestinier från att ta sig in i Israel. På samma sätt som det endast är vissa områden som israeler kan röra sig på i Palestina. Hur tänker du att vi kan skapa ett sätt att bygga på ett ömsesidigt möte som leder till förståelse för den andres historia och framtid i den situation som är i området nu?

      Besvara ↓
      1. Julia 6 december, 2015 kl 15:45

         Jag tänker att ömsesidig förståelse och vardagliga möten är det som i förlängningen kan leda till en fredlig väg, men precis som i din kommentar Emmy så är ju dessa möten svåra att skapa eftersom de två folken i de flesta fall lever väldigt segregerat. Det är väldigt tydligt att makten kör över befolkningen, indoktrinerar den och förhindrar dessa möten.

         Besvara ↓
         1. Emmy Rommedahl 9 december, 2015 kl 11:19

            Jag tror precis som du Julia att det ar just att dela sin vardag som kan leda till forstaelse men att det finns en problematik i att d eidag inte riktigt kan dela sin vardag, aven om viljan skulle finnas (vilket den inte alltid gor for det ar trots att tva lander i konflikt som inte sa garna beblandar sig, hade de garna delat vardag hade vi antagligen inte haft en sadan konflikt som vi har idag.). Funderar mer pa hur vi kan bidra med forstaelse nar situationen ar som den den ar, tror att det maste ske nagra steg pa vagen innan vi ser israeler och palestinier leva sida vid sida och dela vardag tyvarr :/.

            Besvara ↓
5. Julia 3 december, 2015 kl 10:36

   2. Tycker du att romanformen fungerar för att skapa förståelse för Israel-Palestina-konflikten? Vilka styrkor och svagheter har boken i det hänseendet?
   Jag tycker romanformen fungerar rätt så bra för att kunna beskriva konflikten. Att sätta sig in i familjens öden är intressant och skapar mycket engagemang och ilska mot ockupationen. Dock tror jag det är viktigt att ha en bra grund att stå på, och en bra överblick av vad konflikten handlar om för att boken verkligen ska komma till sin rätt. Jag läste boken i vintras och har istället läst andra böcker om konflikten under detta block. Jag tror att Morgon i Jenin skulle ge mig ännu mer om jag läser om den nu, eftersom jag skaffat mer kunskap.
   När jag tänker på ’Bilal – slavrutten till Europa’ som ibland kunde påminna om en roman på det sättet som författaren beskrev handlingen och personerna tycker jag den var lättare att ta sig igenom, än om jag hade läst en klassiska facklitterär bok som staplar fakta sida för sida.
   Böcker, likt Morgon i Jenin, som beskriver en pågående konflikt i romanform tycker jag spelar en jätteviktig roll. Den sätter fingret på ett svårt och tungt ämne som förtjänar och kräver mycket uppmärksamhet, men kanske inte är självklar för vem som helst att läsa in sig på. För någon som aldrig skulle läsa en facklitterär bok om detta, är en romanpocket som säljs i matbutiken, en möjlighet att komma i djupare kontakt med en konflikt som annars alltid bara flimrar förbi på nyhetsändningarna.

   3. På vilket sätt tror du att fredsaktivister, palestinska och israeliska, spela för att nå en lösning på Israel-Palestinakonflikten?
   Jag har en vän som just nu befinner sig i Palestina och anslutit sig till ISM – international solidarity movement. ISM är en palestinsk ledd rörelse som till stor del består av internationella aktivister som genom ickevåld kämpar för ett slut på ockupationen och stöttar palestinierna i deras frihetskamp. Mediarapportering är en viktig del av arbetet. Jag frågade honom lite om hur arbetet går där nere och om hur de som aktivister ser på framtiden för konflikten och vad deras jobb betyder. Av att vara i området och se det våld och den förnedring som det palestinska folket dagligen utsätts för tycker han gör det svårt att se att det skulle bli något slut på ockupationen, men att det för Palestinierna är väldigt viktigt att internationella krafter ansluter bakom dem i kampen för att känna att konflikten inte är bortglömd. För stunden kan även den internationella närvaron lindra våldet de utsätts för, då israeliska armén passar sig för att begå sina brott framför dem. Ett faktum som egentligen är helt förkastligt, då det grundar sig på att vissa liv är mer värda än andra. Även om min vän tycker det är svårt att se vad insatserna kan gör i det långa loppet, är ändå Israels rädsla inför ISM-aktivisternas ankomst av betydelse. Många yngre människor släpps inte in landet vid minsta lilla misstanke om att de ska ansluta sig till ISM. Detta för att rörelsen lyckats ge den israeliska ockupationen mycket negativ publicitet.
   Mycket av arbetet för fredsaktivisterna ligger ju även i att ta med sig informationen hem, och kunna sprida den vidare för att öka engagemanget hos andra.
   De palestinska och israeliska fredsaktivisterna är ovärderliga. Genom sina icke-våldsstrategier visar de sina makthavare att folket behöver välja en annan väg. Dessutom tror jag de från varsitt håll skänker varandra hopp och mer ork att kämpa för en bättre framtid. Istället för att fördöma ett helt folk, kan de istället fördöma de onda krafter som eldar på konflikten, och se varandras insatser som goda exempel på att det finns en vilja till fred. Den israeliska aktivisten Yonatan i dokumentären, som blivit vän med Nariman Tamimi, är ett fint exempel på hur de två olika folken kan kämpa tillsammans, och öka förståelsen för varandra. Även om internationell närvaro är viktig för att sprida kunskapen utanför gränserna, så tror jag att det är de palestinska och israeliska fredaktivisterna som är en av de absolut viktigaste delarna i fredsbyggande. Tack vare dem vet båda sidor att de aldrig kan fördöma den andre, för det finns alltid någon på andra sidan som har precis samma drömmar och förhoppningar.

   4.Vad tänker du om personerna i dokumentären En farlig idé och deras livsval efter att ha förlorat nära familjemedlemmar?
   Dokumentären inger mycket hopp eftersom den lyfter fram tankar och livsval hos dessa människor som i förlängningen är de drivkrafter som behövs för att fred ska vara möjligt. De har insett att våld föder våld och alltid kommer att föda våld. De förstår att ett annat sätt att tänka måste till för att kunna ändra riktning på utvecklingen. Nariman Tamimi: ’’Idag tror jag att icke-våld och civil olydnad är effektivare.’’ Hon valde att inte angripa soldaterna när de dödade hennes bror ’’Eftersom jag tror att fred börjar inom mig så gjorde jag inte det.’’
   Militär och våldsälskare vill splittra människor, ställa dem emot varandra och låta konflikten fortgå tills den andre förgörs. När israeler och palestinier klarar av att se förbi detta, och inse att de flesta människor i området vill leva i fred, sida vid sida, kan de tillsammans jobba för fred. Om de låter våldsmakarna fortsätta styra är slutet långt borta. När de möts, pratar, visar förståelse för varandra så kan de gå bakom ryggen på de som manar på konflikten. Detta är ett starkare motstånd än allt våld. Jag tycker att dokumentären ger en bra bild av detta och verkligen visar på de goda krafterna som finns i området, som jag tror är de som kommer att segra till slut.
   Jag har förstått att det är ovanligt att palestinier och israeler träffas i vardagen, att de är segregerade ifrån varandra. Detta hindrar såklart fredsprocessen att gå framåt, eftersom det är möten mellan människor som skapar förståelsen som krävs. Detta är en strategi hos makthavarna, att skapa misstankar mellan grupperna så att de ska hindras från att faktiskt se varandra som vad de egentligen är – medmänniskor. Det är mötena som är den verkliga fredsprocessen. (nu upprepade jag den förra punkten lite)

   8. Tror du att bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) är en bra metod för att skapa fred mellan Israel och Palestina? Varför? Varför inte?
   Dessa metoder har ju visat sig effektiva i andra situationer, och det mest kända exemplet är ju Sydafrika. Här startade initiativen hos gräsrötterna och spred sig till stora politiska beslut som gav slutgiltig effekt. Samma initiativ har funnits gentemot den israeliska ockupationen, men trots att snart 50 år har gått så ser vi inget slut. Det senaste beskedet om EUs märkning av varor från ockuperad palestinsk mark är såklart positivt. Dock var det inte oväntat att den israeliska regeringen skulle komma med anklagelser om antisemitism. Jag har läst om andra kritiska röster som hävdar att bojkottrörelsen bara förstärker känslan hos många israeler att resten av världen är emot dem, och att det på grund av detta aldrig kan vara en väg till lösning. Det dras paralleller med nazisternas bojkott av judiska butiker under andra världskriget. Kritiker anser att en bojkott handlar om en metod för att straffa en befolkning, istället för att se faktum att anledningen till bojkott, sanktioner och desinvestering är ett måste för att få slut på den ockupation som gör det palestinska folkets liv till ett rent helvete.

   Israel är ju, som nämns i rapporten, en stark ekonomi med stor exportvärde som är högt värderat av övriga världen. Dock så är det inte så svårt att förstå att ockupationen kostar väldigt mycket pengar. Byggandet av motorvägar för att isolera bosättningarna från de palestinska områdena, att försvara bosättningarna, en outtröttlig armé, vapen, vägspärrar, subventionering av nya bosättningar, militära operationer och en konstant trakassering av det palestinska folket kostar pengar. Dessa dyra kostnader i kombination med BDS-åtgärder kanske kan vara spiken i kistan för den israeliska ockupationen. Även om USA förmodligen alltid kommer stå vid Israels sida, kanske andra länders sammanlagda åtgärder kan slå hårt emot den israeliska ekonomin. Risken är ju såklart även att det leder till upptrappning, och ökat stöd från USA.

   För att BDS-rörelsen ska ha effekt tror jag att den även måste komma inifrån Israel, att de israeler som är emot ockupationen även stöttar bojkotten, även fast dessa åtgärder förmodligen kommer drabba dem ekonomiskt. Enligt Palestinagruppens rapport kan BDS-åtgärder ge enskilda israeler ett uppvaknande, när de inser att en bojkott faktiskt drabbar dem personligen. Om Palestinierna hade möjlighet tror jag även att det skulle vara till stor vikt om även de kunde bojkotta dessa varor. Tyvärr kan möjligheten vara svår för många då alla inte har råd att avstå.
   BDS-rörelsen är även en bra möjlighet för vem som helst att i sin vardag bidra till ett slut på ockupationen, genom att välja bort israeliska varor och därigenom sätta press. Detta måste såklart ske på en väldigt bred front, som gör att enskilda personers bojkott har effekt, precis som de politiska besluten har det. Att märka upp varor från ockuperade områden måste även gå hand i hand med att informationen om varför varorna bör bojkottas synliggörs mer. Detta är förmodligen ingenting som affärerna kommer hänga upp information om, även om det finns flera exempel på kedjor och enskilda butiker som är öppna med att de bojkottar israeliska varor. I samband med detta EU-beslut hoppas jag att information om ockupationen ökar och vad du som konsument kan vara med och bidra till. Detta nås bäst ut genom sociala medier, debattartiklar samt att frågan lyfts hos de politiska partierna.
   Tyvärr har ju BDS-rörelsen gått trögt i Sverige, mycket på grund av att gräsrotsrörelserna inte fått tillräckligt med gehör från fackföreningar och regeringar. Men kanske kan detta beslut från EU ses som en ljusning?

   Jag läste boken ’Bulldozers mot ett folk: om ockupationen av Palestina och det svenska sveket ’ av Andreas Malm, för den som vill fördjupa sig mer i konflikten och se den ur ett perspektiv från en ISM-aktivist.

   Besvara ↓
   1. Emmy Rommedahl 5 december, 2015 kl 17:00

      Tänker på det du skrev om att det är svårt att komma in i landet om man är ung och misstänks vilja ansluta sig till någon av dessa aktivist grupper. Första gången jag var i Israel hade jag inget problem med att komma in i landet, dock hade jag ett himla sjå med att komma ut! Hade ett förhör i över en timme.. Vilket för mig kändes helt galet för jag var bara i Israel den gången och bodde hos min vän som är israel. De gick igenom allt jag gjort, ville se biljetter till muséeum jag varit på, kvitton på bussbiljetter, restaurangbesök.. De läste mina konversationer med min vän jag hälsade på, de ville veta att jag verkligen hade ett jobb i Sverige och jag behövde få tag på mitt jobbkontrakt via mail. Tillslut ringde de min israeliska vän och pratade med honom och fick bekräftat att jag varit med honom hela tiden. Allt detta just för att jag reste ensam och ung och därför utgjorde ett stort hot. När man flyger ut ur i Israel får man en streckkod på sitt pass på baksidan. De har olika nr och är en kod för att visa hur farlig man är för staten Israel, varje gång man flyger in och ut görs alltså en profil över dig. När du sedan återvänder kan de se i sitt system vad du bedömdes vara senast du var där. Jag har en god vän som volonterade i Palestina i tre månader och hon blev terroriststämplad och fick en helt galet säkerhetskontroll där de tog henne åt sidan, hon fick klä av sig alla kläder och allt scannades etc.. Det är inte ett helt lätt land att resa i.

      Besvara ↓
   2. Nikki Nilsson 12 augusti, 2016 kl 13:22

      Jag jobbar just nu på Astrid Lindgrens Värld och är så inspirerad av hur fantastisk denna kvinna var! Som en kommentar på det du skriver om hur viktigt det är med böcker för att öka förståelsen för svåra saker som exempelvis konflikten mellan Israel och Palestina så vill jag dela med mig av ett citat av Lindgren: ”Barn skapar mirakel när de läser. Därför behöver barn böcker.”
      Som barn, men också som vuxen, är det omöjligt att ha förståelse av sådant som man själv inte upplevt och därför tror jag att böcker spelar en viktig roll för att förståelse och ödmjukhet inför andra människor samt sådant man inte har egen upplevelse av.

      Besvara ↓
6. Evelin Gyllenram 3 december, 2015 kl 13:53

   Jag blev väldigt berörd av dokumentärfilmen En farlig idé. Personporträtten är så otroligt starka. Dessa människor som har minst sina nära… Till och med sett dem dö i sina armar. Men ändå, eller just därför, väljer fred som den enda vägen.
   Jag förstår att människor på båda sidor har otroliga svek att bära på. Svek som är svåra att förlåta. Därför tycker jag det är otroligt modigt och starkt av människorna i filmen att ändå göra det. De har sett våldets eviga hämndcirkel… förstått att våld föder ännu mer våld, och väljer istället att inspireras av Gandhi, som visat hela världen att ett ickevåldsuppror och civil olydnad kan befria ett helt land.

   En stor lyckoglimt i filmen var Fredens oas. Jag blir lycklig när jag ser barnen som får lära sig ett helt nytt sätt att se på varandra, ett sätt där det inte finns några fiender eller någon ”andre”. Lära om. Lära på nytt. Se på varandra med nya ögon. Det är så viktigt även för civilbefolkningen hos båda sidor som annars kanske endast får ta del av partiska åsikter och media, och som blivit fostrade att tycka att andra sidans folk är fiender, utan att själva ifrågasätta varför.
   Men nu… när människor går samman. När de ifrågasätter. När de blir vänner trots att de ”borde” vara fiender. Då kan mycket positiva saker hända. Jag tror personerna i filmen och i denna nya fredsrörelse har valt den enda väg som i slutändan når till fred. Att lära känna varandra. Genom samtal. Genom förståelse. Tyckte om att se hur de inte behöver hålla med varandra… De kommer fortfarande argumentera om sina åsikter, men de känner varandra, så de respekterar varandra. Och tar därför inte till våld.

   Tyckte också det var jätte bra att människor från både Israel och Palestina som har lidit i konflikten pratade med ungdomar i armén. ”Glöm inte er medmänsklighet”, sa dem till ungdomarna. Om dessa unga soldater får order om att särbehandla, döda eller misshandla, men själva känner att det är fel, kommer det att ske förändring.
   Jag tror verkligen att fredsaktivisterna förändrar förutsättningarna för fred mellan Israel och Palestina från grunden… Jag hoppas att rörelsen sprids och sprids ännu mer tills makthavarna inte kan göra annat än att lägga ned stridsyxan och låta folket visa vägen till ett fredligt samhälle.
   Om civilbefolkningen i Palestina ser vad icke-vålds aktivism kan uppnå kommer de förhoppningsvis sluta stötta partier som utför terrorattacker och istället rösta för de som tror på icke-våld och fred.

   Vad gäller Sveriges erkännande av Palestina tror jag som några av er andra i gruppen redan nämnt, att det är en viktig markör. Det visar att vi ser vad som händer, vi tolererar inte ockupationen och övervåldet eller den illegala bosättningen på Palestinsk mark. Visst tror jag att det kan ge hopp och mod till unga palestinier och israeler som hoppas på fred kanske genom en tvåstatslösning. Men det räcker fortfarande inte som åtgärd. Sveriges högerregering stöttar fortfarande Israel och därmed också deras ockupation av Palestina när det gäller egna intressen…
   Sverige är heller inte ett land som har stort inflytande i den här konflikten. USA är. Men så länge de har något att vinna på att konflikten fortgår… ja, som fallet har varit och fortfarande är, så är det viktigt att andra länder sätter ned fötterna och visar var de står.
   Bojkott av produkter… ja, det är ett sätt att sätta ned foten också. Det kan ha en långsiktig påverkan. Men påverkan kommer då utifrån, och går inte till roten av problemen. Jag tror den riktiga förändringen måste ske inifrån länderna. Hos vanliga människor. Och förhoppningsvis är det vad som nu händer med den nya fredsrörelsen. Det finns i alla fall hopp!

   Besvara ↓
   1. Tanja Nannarelli 4 december, 2015 kl 15:56

      Hej Evelin,
      Håller med dig att riktig förändring måste ske inifrån och hos vanliga människor. Det vi ”utanför” konflikten kan göra är att stödja de initiativ och sammanhang där båda parter träffas och gemensamt kommer fram till lösningar som känns acceptabla av dem. Dina tankar, känslor och åsikter kommer fram så tydligt och klart i din fina text.

      Besvara ↓
   2. Julia 6 december, 2015 kl 15:54

      Jag tror också att det är inifrån människorna förändringen måste komma för att vi ska komma framåt i fredsprocessen och undan från den hemska situation som är nu. Tror även att det måste ske i samband med att det kommer tydliga signaler från omvärlden att fredsprocessen stöttas. Som det är nu tror jag att många israeler och palestinier känner att konflikten delvis är bortglömd, och att andra länder istället hamnar i en situation där de tjafsar med varandra och har svårt att ta ställning för att driva på de beslut som verkligen kan blåsa nytt liv i fredsförhandlingarna. Från palestiniernas sida tror jag de saknar insatser från andra länder för att stävja de våldshandlingar israeliska armén ständigt begår, och från israelernas sida tror jag att de ser varenda ansats eller uttalande (t.e.x EUs beslut om att märka upp bosättarvaror) som ett tecken på att ’hela världen är emot dem.’

      Besvara ↓
7. Nikki Nilsson 3 december, 2015 kl 22:20

   Jag har oroat mig för detta temat, nästan bävat för att ta mig an det. På något sätt har jag lyckats ta mig igenom hela grundskolan och gymnasiet (kan faktiskt inte komma ihåg att den ens togs upp under min skoltid?) och två år på historielärarutbildningen utan att behöva sätta mig in i en av vår tids svåraste konflikter. Men jag vet att det är något jag måste läsa på om. I historia på gymnasiet är fredssträvanden, internationellt samarbete, mänskliga rättigheter, kolonialism och konflikter en del av det centrala innehållet eleverna ska få ta del av. Hur ska jag kunna undervisa i historia om jag saknar insikter om en idag högst aktuell konflikt?

   Jag började temat med att läsa Morgon i Jenin. Att börja ett så här svårt tema med en skönlitterär bok tror jag är bra. Skönlitteratur kan fungera som en källa till både självinsikt och förståelse för andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar. På så sätt blir skönlitteratur är en väg till empati. Eftersom att jag hittills inte varit särskilt insatt i konflikten och även om boken främst speglar Palestinas perspektiv gav den mig en första historisk bakgrund att bygga vidare på. Samtidigt är det en skildring som väcker otroligt mycket tankar och känslor i mig. Den starkaste känslan har att göra med det hämndbegär som speglas i boken. Det slog mig att jag kände förståelse för att många väljer att på olika sätt söka vedergällning för det som hänt dem själva och deras familj, släkt och vänner. Men jag kände också väldigt starkt hur detta hämndens begär tenderar att fortsätta i all oändlighet. ”Den 20 mars hade en självmordsbombare dödat sju israeler i Galileen som vedergällning för att Israel dödat trettioen palestinier den 12 mars som vedergällning för att elva israeler dödats den 11 mars som vedergällning för att Israel dödat fyrtio palestinier den 8 mars, och så vidare.” (Morgon in Jenin, s. 341)

   När jag idag tittade på dokumentären En farlig idé kände jag igen mina egna tankar och känslor i det tema som skildras där. Det verkar finnas ett ständigt närvarande frågetecknet mellan hämnd eller försoning men de möten, mellan israeler och palestinier, som skärmen visar inspirerar och inger hopp. Jag tror att detta samarbete och dessa möten med ”den andra” är väldigt betydelsefulla. Hämnd är blodets kedja och har inget slut sägs det i dokumentären och jag tror verkligen att det är så. De personer som förlorat anhöriga och som väljer försoningens väg tror jag är en del av brytandet av denna hämndprocess. Det sägs också i dokumentären att det är mötena mellan de civila palestinierna och israelerna som är den verkliga fredsprocessen och Fredens oas känns verkligen som ett steg i rätt riktning.

   Jag känner att jag fortfarande inte har tillräckligt med kött på benen för att kunna ta ställning i frågor som Sveriges erkännande av Palestina (även om jag spontant tänker JA, det är rätt!) och bojkottning av israeliska produkter. Men jag har kommit ett steg närmare genom att förstå, eller tycka, att ta ställning så klart inte automatiskt innebär att man ställer sig på en parts sida. Något jag däremot är säker på är att jag alltid kommer stå upp för fred och mänskliga rättigheter. Exakt vad det innebär i olika situationer återstår att se.

   Besvara ↓
   1. Tanja Nannarelli 4 december, 2015 kl 15:42

      Hej Nikki,
      Tack för att du delar med dig av dina känslor kring uppgiften. Jag känner själv likadant, trots att det är en konflikt som jag har följt i mer än trettio år och även studerat på universitetet…!!! Jag delar din åsikt där du skriver att ta ställning inte innebär automatiskt att man ställer sig på en parts sida utan att man står för valörer för fred och mänskliga rättigheter.

      Besvara ↓
   2. Tomas Brännmark 6 december, 2015 kl 17:37

      ”De personer som förlorat anhöriga och som väljer försoningens väg tror jag är en del av brytandet av denna hämndprocess.”

      Just precis som jag tänker! Varje gång som konflikten blossar upp på nytt och den ena sidan svarar med våld på den andras våld blir jag så ledsen. Det finns en så otäck logik i det som sker – en logik som bara leder till att våldet trissas upp. Jag förstår att Israel svarar med våld efter terrordåd, eller att Palestina svarar med våld efter situationer där förtrycket blir så tydligt. Det är starka känslor, men jag tror aldrig det kan bli en lösning. Då krävs det att någon vågar bryta mönstret.

      Besvara ↓
8. annabokstrom 4 december, 2015 kl 02:24

   Jag känner som Nikki, detta är den svåraste uppgiften för jag känner fortfarande att jag vet alldeles för lite om situationen i Israel Palestina.
   Morgon i Jenin var bra och den lärde mig om hur palestinierna från början förvisades från sina hem på ett våldsamt och brutalt sätt. Jag undrar om jag hade klarat av att förlåta om någon tog ifrån mig allt jag hade men det är helt sant att hämndens spiral inte leder till något gott alls.
   Det känns som den gamla vanliga ordningen. Vi européer förstör och låter någon annan betala priset. Europas skuld gentemot judarna gjorde att palestinierna fick betala priset och de blev fel från början.
   Jag blev också väldigt rörd av en farlig idé. Det är som en berättelse om människans allra finaste egenskap; försoning och att kunna leva sida vid sida, trots olikheter. Segregration skapar alltid misstänksamhet och borde motarbetas med alla medel.
   Samtidigt förstår jag israeliternas skräck. De känner sig omgivna av fiender som inte vill ha dem där och de försöker trycka ner hotet med våld, vilket resulterar i våldets spiral.
   Om man växer upp i Israel och inte vet hur det är i Palestina och endast fruktar attacker från självmordsbombare så gör man nog allt för att trycka ner det man fruktar.
   Israel hantera det på samma sätt som att väst tror att vi kan bomba bort terror,när det bara kommer att leda tlll en större uppslutning till IS när människor blivit attackerade av våra bomber.
   Det är så korkat att man vill gråta och ändå fortsätter denna våldets spiral om och om och om igen.
   Det sitter för få kloka människor vid makten.
   Jag har en judisk vän som sa till mig att han il ha en tvåstatslösning men först måste Israels säkerhet garanteras. Hur ska det gå till när Israel själva matar den vrede som skapat våldet.

   Bojkott av israeliska produkter kan vara en väg att trycka på Israel att stoppa den olagliga ockupationen men jag är rädd att det inte blir tillräckligt omfattande eftersom så många inte skulle bojkotta.
   Att erkänna Palestina som stat har nog ett symbolvärde som betyder en hel del . Jag tycker på den ringa kunskap som jag har att det verkar vara rätt beslut.
   Det borde tillsättas nya människor som skulle förhandla. Människor som är med i fredsprojektet. De skulle tillsammans få sitta och diskutera en framtida tvåstatslösning, men det är väl en utopi. Ju fler som kommer i kontakt med fredsaktivisterna och ju fler möten som blir desto större chans för fred.

   Besvara ↓
   1. William Pakarinen 7 december, 2015 kl 00:05

      jag tror att en lösning är det ”samhället” de hade i dokumentären där man fick gå i skolan både som israel och palestinier, nu minns jag inte exakt hur det fungerade men det var väldigt många som sökte sig dit. En naturlig plats för att mötas på är en väldigt bra början, från grunden alltså. Det finns många äldre som definitivt inte vill ändra ståndpunkt, men det hindrar inte barnen från att växa upp utan hat

      Besvara ↓
   2. Linda Johansson 12 januari, 2016 kl 10:14

      Jag känner också att jag vet alldeles för lite. Samtidigt kan det också vara ett plus eftersom man utan för många förutfattade meningar kan ge sig hän ett ämne. Samtidigt kan jag känna att det är ett så pass stort och komplext ämne att jag inte riktigt mäktade med. Det är en känslomässig, politisk och ideologisk resa inombords att läsa om detta.

      Besvara ↓
9. Tanja Nannarelli 4 december, 2015 kl 15:33

   Hej Anna,
   Jag känner djupt igen mig både i dina och Nikkis känslor inför denna uppgift. Särskilt biten där du skriver ”Det känns som den gamla ordningen…och det blev fel från början”. Håller verkligen med om att det behövs nya människor, nya ledare som talar och agerar annorlunda än de vi ser och hör nu i debatten för att ens rimligt kunna prata om ett ”klimat” ett förhållande som kan möjliggöra perspektiven för fred. Det är en konflikt av en så otrolig komplexitet att det handlar inte om halten av kunskap inför konflikten som spelar någon egentlig roll för att hitta en lösning, men mer av insikten att säkerligen är det en konflikt som inte går att lösa enligt hittils beprövade konventionella metoder.

   Besvara ↓
10. Tomas Brännmark 6 december, 2015 kl 17:32

    Ibland händer livet och förvirringen kring datum samtidigt. Jag vet att jag är sen men tänkte ändå att jag skulle slänga in mina tankar också.

    Israel-Palestinakonflikten är verkligen svår att närma sig på ett bra sätt. När den dyker upp tycker jag att den allt för ofta färgas av obehagliga undertoner (ibland till och med övertoner) av islamofobi och antisemitism. Komplexiteten gör det också svårt att sätta sig in i situationen och hela historien. Var ska man börja liksom?

    Jag har inte hunnit läsa hela boken, men generellt tänker jag att skönlitterära verk kan spela en viktig roll för att ge insikt i människors liv och erfarenheter. Tillsammans med dokumentärer som En farlig idé kan vi kanske närma oss de känslor som bryter in i och formar människor. Samtidigt är makronivån jätteviktig. Politik, ekonomi och maktförhållanden är något annat än människors känslor. Länder och grupper och individer blir som spelpjäser med Saudi som vill motverka Irans inflytande till varje pris, ett Ryssland som vill stödja Syrien och så vidare och så vidare och som i längden påverkar även den här konflikten.

    De människoöden som presenteras i dokumentären gjorde stort intryck på mig. Att de klarar av att försöka nå försoning, att vända sig mot konflikten, istället för att fyllas av hämndbegär… Det måste kräva ett enormt mod och insiktsfullhet.

    Sveriges erkännande av Palestina kan jag inte se som något annat än bra, åtminstone för en tvåstatslösning. Så länge en av staterna i den tänkta lösningen inte erkänns existerar ju de facto inte två stater. Förhoppningsvis kan det ställningstagandet inge hopp, men framför allt ser jag det som en tydlig markering i det större spelet där Sverige som nation säger att de önskar en tvåstatslösning och att det inte bara är ord utan handling också. Jag kan förstå de olika invändningarna, men om tiden inte är rätt nu, när är den det? Det går inte att vänta på att allt ska vara perfekt innan man tar de första stegen…

    För att bojkott ska vara effektivt på ett ekonomiskt plan krävs det att de når en väldigt stor spridning, och inte ens då är det säkert att det ger effekt. Nordkorea har varit helt ekonomiskt isolerat i många år utan att det gett några större effekter på den regimen. (Nu vill jag inte på något vis jämföra Israel med Nordkorea, det är bara ett exempel på ineffektiviteten i ekonomiska sanktioner i sig). Däremot kan det som en symbolisk handling av solidaritet ge effekt och skicka en tydlig signal, särskilt då om det inte är en stat som inför sanktioner.

    Jag vet inte vad vi i Sverige skulle kunna göra, men det är väldigt viktigt att vi inte bygger idéer om vad vi kan göra på vad vi tycker vore bra och klokt. Vi behöver lyssna och förstå vad de som är involverade i konflikten säger att de behöver. Det är de som lever där, deras upplevelser, deras behov måste få styra.

    Besvara ↓
    1. William Pakarinen 7 december, 2015 kl 00:01

       känner som du, att vi måste lyssna och förstå denna konflikt mer – problemet är också att media rapporterar om det en stund och sen blåser det över till något annat. Det är bara i de värsta kriserna som det framkommer rapporter, varför ser vi inte mer dokumentärer som ”En farlig ide” på tv? Tråkigt att mycket bra endast finns på nätet. Varför inte i morgonsoffan på fyran lite oftare, när många tittar ?

       Besvara ↓
    2. Emmy Rommedahl 9 december, 2015 kl 11:23

       Tror ocksa att sveriges erkannand evar viktigt och det marktes i Palestina att det var dem varit oerhort viktigt. Alla visste att vi hade varit forst med att erkanna Palestina och tackade for det. Bara foratt oka Palestinas sjalvkansla, att det finns manniksor som tycker att de ocksa har ett land tror jag har varit oerhort viktigt med vart erkannade. Forhoppningsvis far det ju ringar pa vattnet men jag tror att bara vetskapen om att det langt upp i norr finns ett land som erkande Palestina som land ar oerhort viktigt for en nations sjalvkansla! 🙂

       Besvara ↓
    3. Nikki Nilsson 12 augusti, 2016 kl 13:30

       Ditt sista stycke! Så klokt och insiktsfullt! Tack för det.

       Besvara ↓
11. Linda Johansson 12 januari, 2016 kl 10:11

    Jag kommenterar först nu då min höst inte blev riktigt som jag tänkt mig. Här kommer då mina kommentarer.

    Boken faller mig i smaken på så sätt att jag gillar socialrealistiska böcker där det subjektiva lyfts fram. Dessutom blir jag glad när kvinnors öden fokuseras eftersom det underminerats i historieskrivningen överlag (kanske ännu mer i just mellanöstern, vad vet jag). Abulhawas tankar om den kvinnliga sexualiteten och hur denna problematik har ”ärvts” genom generationer finner jag intressant, men kunde hon inte fördjupat det ytterligare? Jag uppfattade henne där mer som en kommentator än en upplevare.
    Romanen får mig att känna mig priviligerad som har ett land att tillhöra och ett hem att komma hem till. Jag lever inte under förtryck (åtminstone inte på samma sätt). Jag funderar också kring det faktum att vi ser tredje världskriget som avslutat, men kanske mindre vad det har haft och har för efterverkningar.

    Jag tycker att en roman kan vara ett utmärkt sätt att skildra konflikter som dessa. Det kan göra att en större förståelse når en bredare massa. Samtidigt ser jag boken stundtals som svårläst eftersom man kan vinna på att ha en förförståelse om konflikten innan man läser den.

    Jag tycker att det är beundransvärt att vara fredsaktivist. På så sätt krigar man för demokratin och människors rättigheter. Dessa aktivister kan föra en talan för människor som inte kan föra den själva. Samtidigt kan detta vara problematiskt eftersom denna talan förbiser verkligt subjektiva upplevelser och verkligheter hos människor som befinner sig i krigets mitt.

    Jag har hunnit se halva dokumentären, men de intryck jag får är att jag både tycker att det är dumdristigt liksom modigt att fortsätta det kämpande som de faktiskt gör. Å ena sidan kämpa för en fredlig värld, å andra sidan riskera liv och rättigheter för både sina familjer och sig själva.

    Jag tycker att Sverige ska våga erkänna Palestina som stat. Det skulle inte bara erkänna själva staten och dess gränser utan också alla de människor och deras erfarenheter som ”sanna”. Att ständigt leva i en skugga av något annat måste vara fruktansvärt och prägla dem av att leva i en slags lögn. Samtidigt skulle detta kanske innebära en risk för landet Sverige på olika plan, inte minst vad gäller ekonomiska faktorer vad gäller export och import av varor till och från Israel.

    det jag kan säga om interpellationsdebatten är att jag ser poänger hos båda sidor. Å ena sidan tror jag, som jag skrivit ovan, att det är av vikt att Sverige erkänner Palestina för att inge stöd åt alla de människor som lever under hot och terror i området, men också hos människor som har flytt och som befinner sig inom Sveriges gränser. Det visar på solidaritet och medmänsklighet. Å andra sidan kan detta ses som att Sverige också frånsäger sig vidare ansvar och att man därmed blundar för vilka konsekvenser detta kan bidra till lokalt. En tvåstatslösning verkar vara ett bra alternativ, men jag är osäker på hur detta ska kunna ske i praktiken.

    Besvara ↓