Min ingång till det här temat blev min egen nyhetsmediekonsumtion. Förutom P1 är den så gott som helt obefintligt, förutom en och annan länk som delas på Facebook. Min bild av mainstream media är helt enkelt att allt utom P1 är dåligt. Otroligt svartvitt (och ack så naivt). Så jag funderade på andra röster. Kom att tänka på Inte rasist men… en sida som bedriver ett jätteviktigt projekt. Jag har gillat den sidan, men i ärlighetens namn läser jag sällan något de skriver. Varför gör jag inte det om jag tycker det är så viktigt? Jag brukar skumma en artikel då och då och konstatera att allt är så galet som de beskriver det, men sen då? När jag tänkte den tanken kom jag att tänka på begreppet ”ekokammare” som jag hört. Det handlar kanske inte riktigt om medborgarjournalistik, men det kändes ändå relevant på något vis, speciellt i de här tiderna när medierna ofta vill ha oss att delta (som Abigail nämner i första klippet). Det slutade med den här texten (efter ett litet experiment).

Det behagliga ekot

När internet kom talades det om revolution. Ute i cyberrymden skulle informationen vara fri och alla människor beredas möjlighet till att ta del av fakta och berättelser, något som i förlängningen skulle leda till att vi alla blev klokare. Måhända är det att lite raljant återberätta inställningen till internet som rådde ungefär då ett internetabonnemang blev årets julklapp, hemsidor med röd Times New Roman mot en grön bakgrund ansågs vara höjden av design och alla googlade på Altavista – men optimismen var väldigt stark, det går inte att förneka.

Jag delar en nyhetsartikel på Facebook och mina vänner lajkar. En vän delar en annan artikel, snarlik till sitt innehåll, jag lajkar. Av en slump går jag in på en bekants sida och ser att samma artikel delats där, men med ett helt annat resultat. Argumenten som flyger runt där i kommentarerna är andra än de som gjorts av mina vänner på min delning. Jag blir lite förvånad och chockad och inser att det är här ”de där” gömmer sig, och jag hade aldrig upptäckt det om jag inte av en slump hamnat där.

Dagen efter föreslår Facebook att jag kanske skulle gilla en sida. Jag kollar sidan, blir misstänksam och googlar. Det visar sig vara en konservativ tankesmedja av en politisk färg jag gör allt för att inte befatta mig med. Så klickar jag i att jag inte vill se reklam för sådana och liknande sidor, jag uppfostrar algoritmen till att passa mig.

Och det är där skon klämmer, eller rättare sagt: inte klämmer alls, hela internet är strömlinjeformat för att passa just mig (och dig). Alla tjänster jag använder gör sitt bästa för att göra min upplevelse så behaglig som möjligt. Inget skaver. Om något skaver så klickar jag i att jag inte vill se det och någonstans noteras det. Jag har förstått att det kallas för en ekokammare. Överallt så hör jag samma åsikter, läser samma inlägg och noterar liknande lajks. Jag hör bara mitt eget eko och det förstärks för varje gång det studsar.

Vad hände med det där internetet där vi alla skulle söka information och bilda oss i en strävan att bli bättre? Istället verkar det som att vi delats upp i läger där ingen lyssnar eller talar med någon från en annan lägerplats.

Så tänker jag att jag ska ta mig i kragen, jag ska ut på googlingstur och läsa och ta del av andra åsikter än de som aldrig skaver. Jag börjar följa lite (för mig) nya sidor och debattörer, inte för att bli övertygad, utan för att förstå. Det går ett tag men jag märker ganska snart att det tröttar ut att läsa texter som jag måste argumentera med. Antagligen blir jag klokare, jag vill tro det i alla fall, men ganska snart så minskar min strävan efter att lyssna på andra röster än de jag brukar lyssna till. Det blir för jobbigt, det är så mycket enklare att lyssna på mitt eget eko.

I kapitel 3 av Nina Björks bok beskriver hon ett besök på arbetsförmedlingen. Hon berättar hur vi får lära oss att vi måste paketera oss själva på ett sådant sätt att vi blir attraktiva för någon som vill köpa oss, eller vår arbetskraft åtminstone. När man pratar om miljö och omställning av samhället är kanske inte arbetet det första man kommer att tänka på, men arbete är förknippat med konsumtion och som omställningsrörelsen säger: ”Vi har mycket att vinna på att fokusera på hälsa, livskvalitet och livsinnehåll framför ökad materiell konsumtion.”.  Precis som Nina Björk skriver så beskrivs det som något otroligt dålig när någon hamnar i arbetslöshet. Det är ett icke önskvärt tillstånd som sägs vara dåligt för individen och för samhället. Politikerna pratar ständigt om att vi måste ”skapa” fler jobb. Men, varför ska vi skapa jobb som inte behövs? Finns det ett egenvärde i att arbeta? (jag svarar nej på den frågan)

Jag är ett stort fan av arbetstidsförkortning. Jag tror det är en av de viktigaste omställningarna vi kan göra. Varför ber vi om ökad lön när vi istället hade kunnat be om minskad arbetstid?

Den arbetslösa människan ses som satt i undantag och hen måste åter in i systemet. Men, den människan kan bara vara arbetslös eftersom det produceras ett överflöd som omfördelas. Jag vill inte säga att de ”snyltar” på de som arbetar. Det är inte alls min poäng. Att vara arbetslös blir ett problem för individen i ett samhälle som är uppbyggt på det sätt som vårt är, men det finns inget värde i att ”skapa” jobb till dem. Istället måste vi fundera på varför den privata konsumtionen, och därmed arbetet, är så viktigt. Jag tror vi kan konsumera på ett bättre sätt genom att satsa på kortare arbetstid och ökad gemensam konsumtion – i form av välfärdstjänster. Jag vet inte om det skulle ”skapa” jobb, men det skulle ge utrymme för människor att fokusera på annat än arbetet och kanske drömma andra drömmar än de ”skitdrömmar” som Nina Björk talar om. En omställning som skulle bespara jorden mycket onödig slit-och-slängkonsumtion när vi springer i ekorrhjulet för att ha råd med en finare tv än grannen.

Jag tänkte lite kort skriva ner några reflektioner jag tog med mig från MR-dagarna i Göteborg. Tyvärr kunde jag bara närvara i en dag, men de tre seminarierna jag var på den dagen var otroligt intressanta och inspirerande.

Så till reflektionerna:

1. Två av seminarierna jag besökte handlade om demokratifrågor och mänskliga rättigheter i två regioner i världen: Östeuropa (Belarus och Ryssland) och MENA (Mellanöstern och Nordafrika). Att lyssna på den kamp som förs där varje dag fick mig att inse hur privilegierad jag är som lever i Sverige där ett evenemang som MR-dagarna kan anordnas utan problem och jag därtill får tillgång till utbildning gratis och med ekonomiskt stöd som ger mig möjlighet att delta.

2. Något som återkom i båda seminarierna om MENA och Östeuropa var människors längtan efter stabilitet. Kalle Kniivilä berättade om hur människor i Ryssland fått lära sig att förknippa demokrati med det som hände under 90-talet då levnadsstandarden sjönk drastiskt, korruptionen härjade helt fritt och sovjetunionens upplösning skapade en svår ekonomisk situation för ”vanligt” folk. De här människorna blev då så klart avogt inställda till demokrati, de ville ha stabilitet och trygghet något de upplever Putin erbjuder. Samma iakttagelse återkom i seminariet om MENA. När befolkningen i Egypten svarade på frågan ”Vad är demokrati” så hade en stor majoritet svarat ”tryggad försörjning och jämlikhet”. De förknippade det alltså inte i första hand med fria val, åsiktsfrihet och sådana värden. Då blir det också förståeligt hur strejkande kvinnor i Egypten kan säga att deras strejk inte har med politik att göra.

3. Det tredje seminariet jag var på handlade om Staten och svenskheten. Där diskuterades hur staten agerar för att skapa en ”svensk” och en ”andre” och hur staten behöver den Andre för att kunna motivera sin existens. Plötsligt såg jag en sådan sak som museum i ett helt annat ljus när jag fick veta att det första som nationalstaterna skapade var folkskolor och museum – för att kunna berätta vilka ”vi” är i förhållande till de som befinner sig utanför landets gränser. Fascinerande!