“Hurdan är människan? Människan är egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk. [… ] Vilka egenskaper en människa utvecklar beror bland annat på hur det samhälle i vilket hon lever är organiserat.”
– Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde
(Bild av Quinn Dombrowski. Licens: Creative Commons)
Här i “den utvecklade världen” lever vi materiellt överflöd. Men av någon anledning är vi inte särskilt lyckliga för det. Faktum är att psykisk ohälsa hos unga tredubblats sedan 90-talets början (se http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/tredubblad-psykisk-ohalsa-bland-unga). Hur kommer det här sig? Har det med förväntningar att göra? Världens förväntningar på oss, våra på världen. Fler än jag har växt upp och hört att vi “kan bli vad vi vill”. Men hur ska man veta vad man vill bli då? Man kanske inte ens vill bli något speciellt, man kanske bara vill vara. Människa. Varken bättre eller sämre än någon annan. Man kanske vill vara del av en gemenskap som uppskattar ens starka sidor, accepterar ens svaga. En gemenskap med ett gemensamt mål. Där konkurrensen är underordnad samhörigheten och inte tvärtom. Där alla ryms.
“What’s in it for me?” frågar sig Nina Björk retoriskt. Gång på gång. För det är så hon ser det nu härskande ekonomiska systemet förkroppsligas.
“Kapitalismen som praktiserat ekonomiskt system behöver inte utgå från att människan är en individuellt vinstmaximerande varelse. Den gör henne sådan.”
Där står vi idag. Längre än så har vi inte kommit, inte ens här i “den utvecklade världen”. Vissa vill nog påstå att det inte går att komma längre. Att den mänskliga naturen kvarstår, och givet denna finns inget reellt alternativ till kapitalismen. Det är bara att anpassa sig eller gå under.
Där finns förvisso en poäng. Kapitalismen kommer inte försvinna över en natt. Den är en del av verkligheten att förhålla sig till. Och den må ha sina fördelar gentemot många historiska samhällsekonomiska ordningar. Men att den skulle utgöra den bästa möjliga ordningen, att utvecklingen på detta område således tagit slut, att vi därmed ska sluta söka alternativ, det är nys.
Det må vara tydligt hur ständig tillväxt i form av ökad produktion och konsumtion står i direkt motsats till idén om en hållbar livsföring på denna vår enda planet. Men vad som inte är lika synligt är vad kapitalismen gör med oss, med vårt sätt att se på världen. Kapitalismen reproducerar sig själv genom att reducera den verkliga människan till sin “homo economicus”, den förenklade modell av vad människan är för en varelse som används vid många ekonomiska teoretiseringar. Ett klyftigt sätt att justera verkligheten efter kartan, vilket är bra för systemet, men tråkigt för människan.
Nina Björk berättar till slut för oss om sin utopi. Den där folk fortfarande är illvilliga, egoistiska och giriga. Där folk fortfarande är generösa, empatiska och solidariska. Men där våra samhälleliga institutioner och praktiker odlar och främjar de senare egenskaperna istället för de förra. Och det, det är en utopi jag också kan skriva under på.
Håller med dig om allt. Dt var också de tankar jag fick när jag läste boken. Det känns som att vi kommer tvingas att ställa om snart, vare sig vi vill det eller inte. Kapitelismen är i kris och det är bara att hoppas att vi inte har hunnit utrota alltförmånga andra arter innan det förändras.
Tack Marcus, läste också Nina Björks bok och tyckte det var väldigt intressant. Du skriver: ”Men att den skulle utgöra den bästa möjliga ordningen, att utvecklingen på detta område således tagit slut, att vi därmed ska sluta söka alternativ, det är nys.” Hur tror du rent konkret att vi kan hjälpa till att påverka en förändring mot den utopi som både du och Nina vill skapa? Hur bidrar vi till att blir vår framtid?
Mitt korta svar blir: Jag vet inte. Världen är så komplex att det är omöjligt att veta vart initiativ tar vägen när man väl satt dem i rullning. Se bara på Karl Marx inverkan på världen. Katastrofalt hur sådana i grunden kloka tankegångar kan förvanskas och missbrukas. Men enda sättet att lyckas med något är väl att försöka så…
Att idén finns där är ju en förutsättning, att man är över huvud taget kapabel att föreställa sig en annan ordning. Sen att förändra är att utöva makt (oavsett om man är medveten om det eller ej), så man skulle väl kunna börja med att bekanta sig med maktbegreppet:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Makt
Vilka maktresurser står så till hands för såna som oss? Små fritänkande individer utan inflytande över den offentliga makten (om vi bortser från ynnesten att var fjärde år få välja vilket av de två nyliberalt praktiserande politiska lagen vi vill stödja). Om vi ser på uppradningen av möjliga maktresurser från wiki-artikeln:
1) Retorisk förmåga.
2) Kunskap (okunnighet är vanmakt).
3) Prestige och status.
4) ”Närhet till makthavarens öron”.
5) Kontroll av produktionsmedel.
6) Kontroll över opinionsbildning.
3, 4, 5, 6 går bort för de flesta av oss. Vi står däremot fria att vässa vår retoriska förmåga och öka vår kunskapsnivå.
Problemet med att verka för alternativ till kapitalismen är att den uppnått en sådan hegemonisk ställning i världen så att man utan vidare kan beskyllas vara verklighetesfrånvänd eller ”kommunist” om man ens försöker. På den engelska wikipedia-sidan om makt kan vi läsa om hur kapitalismen fått detta fäste i väst:
https://en.wikipedia.org/wiki/Power_(social_and_political)
Lite långdraget men intressant uttryckt står detta:
”In the Marxist tradition, the Italian writer Antonio Gramsci elaborated the role of ideology in creating a cultural hegemony, which becomes a means of bolstering the power of capitalism and of the nation-state. Drawing on Niccolò Machiavelli in The Prince, and trying to understand why there had been no Communist revolution in Western Europe, while it was claimed there had been one in Russia, Gramsci conceptualised this hegemony as a centaur, consisting of two halves. The back end, the beast, represented the more classic, material image of power, power through coercion, through brute force, be it physical or economic. But the capitalist hegemony, he argued, depended even more strongly on the front end, the human face, which projected power through ’consent’. In Russia, this power was lacking, allowing for a revolution. However, in Western Europe, specifically in Italy, capitalism had succeeded in exercising consensual power, convincing the working classes that their interests were the same as those of capitalists. In this way revolution had been avoided.”
Så precis som jag nämnde i min post har arbetarna/människorna i sig själva anammat idealen som matar kapitalismen, vilket innebär att en klassisk revolution rimligen inte är särskilt nära förestånden (till den ideologiska vänsterns förtret). Vad som kvarstår är väl därför att visa på möjliga alternativ genom att praktisera dem så långt det går inom ramen för det befintliga systemet, för att underbygga sin argumentation med något konkret. För specifika exempel tycker jag införandet av basinkomst och/eller lokala valutor kan vara något att verka för som kan få praktiska konsekvenser snart, om än något begränsade bara i sig. Tycker att Viktor har skrivit ett väldigt bra sammanfattande inlägg på sin blogg där han tar upp dessa och fler exempel:
http://viktorzaunders.blogspot.se/2015/11/nuets-ekonomi.html
Den växande psykiska ohälsan är ett väldigt intressant fenomen. Jag tror att den är kopplad till säkerhet i hög grad, och då inte bara i betydelsen ekonomisk säkerhet, utan även en trygghet i hur livet kommer bli och vad som förväntar sig av en. Precis som du säger får vi ju alla veta att vi ”kan bli vad vi vill”, med det underförstådda kravet att vi ska bli >>något>>.
I boken ”Coming of Age in Samoa” undersökte antropologen Margaret Mead vad det innebär för en ung kvinna att bli vuxen på Samoa. I USA och Västeuropa tänkte man på den här tiden att tonårstiden per automatik var något otroligt svårt och jobbigt och traumatiskt och att det var universellt för alla människor på grund av hormoner och oidipuskomplex etc etc. Men, på Samoa upplevde tjejerna ingen ångest under tonårstiden. Det fanns ingen slitning. Mead teoretiserade att det här var eftersom de visste vad de hade varit och vad de skulle bli. De levde ett tydligt och tryggt liv.
Reducerar kapitalismen oss inte bara till Homo economicus utan även till homo psykisk ohälsa, eftersom vi är ”fria” att definiera oss själva genom konsumtion och karriär och annat?
Mycket intressant! Det är såklart väldigt svårt att reda ut de precisa kausala sambanden, men att detta alternativa sätt att gå genom tonåren ens existerar är ju ett oemotsägligt bevis på att något annat än vår utbredda osäkerhet är möjlig.