“Hurdan är människan? Människan är egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk. [… ] Vilka egenskaper en människa utvecklar beror bland annat på hur det samhälle i vilket hon lever är organiserat.”

– Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde

(Bild av Quinn Dombrowski. Licens: Creative Commons)

Här i “den utvecklade världen” lever vi materiellt överflöd. Men av någon anledning är vi inte särskilt lyckliga för det. Faktum är att psykisk ohälsa hos unga tredubblats sedan 90-talets början (se http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/tredubblad-psykisk-ohalsa-bland-unga). Hur kommer det här sig? Har det med förväntningar att göra? Världens förväntningar på oss, våra på världen. Fler än jag har växt upp och hört att vi “kan bli vad vi vill”. Men hur ska man veta vad man vill bli då? Man kanske inte ens vill bli något speciellt, man kanske bara vill vara. Människa. Varken bättre eller sämre än någon annan. Man kanske vill vara del av en gemenskap som uppskattar ens starka sidor, accepterar ens svaga. En gemenskap med ett gemensamt mål. Där konkurrensen är underordnad samhörigheten och inte tvärtom. Där alla ryms.

“What’s in it for me?” frågar sig Nina Björk retoriskt. Gång på gång. För det är så hon ser det nu härskande ekonomiska systemet förkroppsligas.

“Kapitalismen som praktiserat ekonomiskt system behöver inte utgå från att människan är en individuellt vinstmaximerande varelse. Den gör henne sådan.”

Där står vi idag. Längre än så har vi inte kommit, inte ens här i “den utvecklade världen”. Vissa vill nog påstå att det inte går att komma längre. Att den mänskliga naturen kvarstår, och givet denna finns inget reellt alternativ till kapitalismen. Det är bara att anpassa sig eller gå under.

Där finns förvisso en poäng. Kapitalismen kommer inte försvinna över en natt. Den är en del av verkligheten att förhålla sig till. Och den må ha sina fördelar gentemot många historiska samhällsekonomiska ordningar. Men att den skulle utgöra den bästa möjliga ordningen, att utvecklingen på detta område således tagit slut, att vi därmed ska sluta söka alternativ, det är nys.

Det må vara tydligt hur ständig tillväxt i form av ökad produktion och konsumtion står i direkt motsats till idén om en hållbar livsföring på denna vår enda planet. Men vad som inte är lika synligt är vad kapitalismen gör med oss, med vårt sätt att se på världen. Kapitalismen reproducerar sig själv genom att reducera den verkliga människan till sin “homo economicus”, den förenklade modell av vad människan är för en varelse som används vid många ekonomiska teoretiseringar. Ett klyftigt sätt att justera verkligheten efter kartan, vilket är bra för systemet, men tråkigt för människan.

Nina Björk berättar till slut för oss om sin utopi. Den där folk fortfarande är illvilliga, egoistiska och giriga. Där folk fortfarande är generösa, empatiska och solidariska. Men där våra samhälleliga institutioner och praktiker odlar och främjar de senare egenskaperna istället för de förra. Och det, det är en utopi jag också kan skriva under på.