I kapitel 3 av Nina Björks bok beskriver hon ett besök på arbetsförmedlingen. Hon berättar hur vi får lära oss att vi måste paketera oss själva på ett sådant sätt att vi blir attraktiva för någon som vill köpa oss, eller vår arbetskraft åtminstone. När man pratar om miljö och omställning av samhället är kanske inte arbetet det första man kommer att tänka på, men arbete är förknippat med konsumtion och som omställningsrörelsen säger: ”Vi har mycket att vinna på att fokusera på hälsa, livskvalitet och livsinnehåll framför ökad materiell konsumtion.”. Precis som Nina Björk skriver så beskrivs det som något otroligt dålig när någon hamnar i arbetslöshet. Det är ett icke önskvärt tillstånd som sägs vara dåligt för individen och för samhället. Politikerna pratar ständigt om att vi måste ”skapa” fler jobb. Men, varför ska vi skapa jobb som inte behövs? Finns det ett egenvärde i att arbeta? (jag svarar nej på den frågan)
Jag är ett stort fan av arbetstidsförkortning. Jag tror det är en av de viktigaste omställningarna vi kan göra. Varför ber vi om ökad lön när vi istället hade kunnat be om minskad arbetstid?
Den arbetslösa människan ses som satt i undantag och hen måste åter in i systemet. Men, den människan kan bara vara arbetslös eftersom det produceras ett överflöd som omfördelas. Jag vill inte säga att de ”snyltar” på de som arbetar. Det är inte alls min poäng. Att vara arbetslös blir ett problem för individen i ett samhälle som är uppbyggt på det sätt som vårt är, men det finns inget värde i att ”skapa” jobb till dem. Istället måste vi fundera på varför den privata konsumtionen, och därmed arbetet, är så viktigt. Jag tror vi kan konsumera på ett bättre sätt genom att satsa på kortare arbetstid och ökad gemensam konsumtion – i form av välfärdstjänster. Jag vet inte om det skulle ”skapa” jobb, men det skulle ge utrymme för människor att fokusera på annat än arbetet och kanske drömma andra drömmar än de ”skitdrömmar” som Nina Björk talar om. En omställning som skulle bespara jorden mycket onödig slit-och-slängkonsumtion när vi springer i ekorrhjulet för att ha råd med en finare tv än grannen.
True, true. En analys av den politiska arenan idag som Nina Björk uttrycker med orden ”Är du regeringsduglig, lilla vän?” är att det kapitalistiska/nyliberala tankesättet har uppnått hegemoni, varpå alla sätt att tänka annorlunda blir oseriösa och ”flummiga”. Detta tankesätt och system har en inneboende logik som säger att det faktiskt är vettigare att tvinga in folk i fas 3 än att göra tiden utanför arbetsmarknaden något sånär trygg, så att även arbetslösa får utrymme att utvecklas som människor.
Läste nyss en artikel som problematiserar detta ytterligare genom att säga att få politiker här i Sverige vill kännas vid begreppet nyliberalism, trots detta verkar denna ideologi på något sätt styra utvecklingen. Men för att krångla till allt lite ytterligare så är kanske nyliberalismen bara en (omedveten) chimär som uppehåller oss vid totalt meningslösa debatter medan världen just nu genomgår en verkligt ärkekapitalistisk utveckling som helt motverkar nyliberalismens ideal om bl.a. fri konkurrens på en marknad utan vidare statligt inflytande. Förvirrad? Jag med. Men ganska intressant:
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nyliberalismen-sa-funkar-den/
”Nyliberalismen måste vara den underligaste av ideologier. Den sägs styra världen, ändå är det ingen som tror på den. Till och med Sveriges tre-fyra kända nyliberaler värjer sig panikslaget mot epitetet och deklarerar ofta och högt att de är missförstådda, de är minsann inte nyliberaler.”
”Om detta är sant, blir ju frågan: om det är så få som verkligen är nyliberaler, hur kommer det sig då att den kunnat bli den nya världsreligionen? Styrs vi av en ideologi som ingen håller med om?
Detta kan ju naturligtvis bero på att våra ledare är oärliga: att de i hemlighet är anhängare av nyliberalismen, eller, som det också har hävdats, att den nu uppnått hegemoni och inte behöver förfäktas längre.
Men inte heller som verklighetsbeskrivning stämmer den. Budskapet i nyliberalismen går i själva verket rakt emot den faktiska utvecklingen i de kapitalistiska samhällena.
Vi har till exempel inte rört oss mot en friare marknad. Vad som snarare kännetecknar de senaste trettio åren är sammanslagningar av företag, stark tendens till monopolbildningar inom många sektorer och framväxten av gigantiska, multinationella korporationer. Se exempelvis på Google, Bonniers, Monsanto, Wal-Mart, Seven Eleven eller på utvecklingen inom bilindustrin. Mat, kläder, media: sektorer där det tidigare rått konkurrens domineras nu av ett fåtal jättar som slagit ut små handlare. Längre ifrån idealbilden av Kiviks marknad har vi inte befunnit oss på länge. Precis detta är ju kapitalismens eviga paradox: ju friare man släpper marknaden, desto mer tenderar den att avskaffa sig själv, därför att alla företag strävar efter monopol.”
”Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel.”
Just denna sista mening som ställer ett utnyttjande av statliga medel mot ett annat tycker jag är så fantastiskt avslöjande för de vidriga konsekvenserna av den ”nyliberala” ideologin – en fattig som lever på statliga medel är en ”bidragsparasit”, en rik som gör detsamma är en ”entreprenör”.
Hej! Du skriver att du i sig inte tror att det finns nagot egenvarde av att arbeta. Jag haller med dig om det, men tror att det ar valdigt viktigt att vi gor nagot med vara dagar som far dem att fyllas med mening, att vi gor nagot vi kanner ar meningsfullt. Om det ar mitt arbete, en hobby eller nagot helt annat spelar ingen roll men jag tror att det ar viktigt att kanna att vi har en uppgift, att vi nagonstans fyller en funktion pa nagot satt. Hur tanker du kring det
Hmm. Jag tänker att vi behöver mening. Jag är dock inte säker på att funktion är nödvändigt för mening. Utan att våga säga något tvärsäkert så finner nog väldigt mycket mening i saker där man inte uppfyller en funktion eller har en uppgift.
Ta religion till exempel. Jag tror att en buddhist som inte gör något särskilt förutom att delta i ceremonier av olika slag fortfarande kan finna jättemycket mening i sin religion.
Ett personligt exempel är min familj. Jag har inte direkt någon uppgift eller funktion. Snarare tvärt om och att det är just det som ger mig mening där.
Kanske är jag inne på att just gemenskap ger mening, inte så att funktion (det kan ju vara ett sätt att få del i en gemenskap) inte gör det, men det är nog inte en förutsättning.
Kan inte säga så mycket mer än att jag fullständigt håller med dig. Mycket bra skrivet.