”Åh vad härligt att höra någon prata norrländska!”, ”Du är så typisk norrländsk!”, ”Jag var i Norrland i somras”. Tre meningar som inte är allt för ovanliga att stöta på för någon av oss boendes på detta område som täcker två tredjedelar av Sveriges yta, består av nio landskap där 1,1 miljoner människor bor, tillhör olika nationaliteter och som pratar hundratals olika dialekter och flera olika språk. Jag har aldrig hört någon säga ”Åh, vad härligt med någon som pratar götaländska!” till någon som kommer från Lund eller någon som ”var i Svealand i somras” när hen besökte Strängnäs. Och sägs en person från Eksjö någonsin vara ”så typisk götaländsk’’? Det här kan nog för många verka bagatellartat, men i förlängningen är det en spegling av landets uppbyggnad, orättvisa resursfördelning, och ett bevis på medias svarta områden på Sverigekartan. Ord som ”Svealändskt” och ”götaländskt” blir förresten rödmarkerade när jag skriver ner dem. Ordet norrländskt däremot är starkt förankrat i våra ordböcker och behöver inte rättstavas.
Till följd av besparingar har riksmediernas bevakning från norra Sverige på senare år minskat. TT:s nordligaste redaktion finns i Stockholm, och även public service har minskat sin bevakning. Följden blir att rapporteringen blir bristfällig, och risken är stor att viktiga nyheter missas. Nyheter som ligger till grund för allmänhetens kunskaper om vad som händer i landet, som i sin tur påverkar politiska beslut. Exempel som ofta tas upp i diskussionen om frågor från denna landsände som glömts bort, är den oansvariga exploateringen av naturresurser och gruvetableringar renbetesområden. Ett annat är den orättvisa fördelningen av resurser som bland annat leder till att samhällsservice läggs ner och hamnar allt längre bort från invånarna. Detta är frågor som är avgörande för vår landsändes överlevnad; ändå verkar de inte beröra riksmedia särskilt djupt.
Jag kommer från Norrbotten, mina föräldrar är också härifrån. Min pappa har både svenska och finska som modersmål, mamma växte upp med att prata Överkalixmål och jag har vänner som talar lulesamiska, nordsamiska och tornedalsfinska; språk som talats i dessa områden långt innan svenskan kom. För oss som kommer härifrån är det därför väldigt svårt att relatera till ord som ”norrlänning’’, ”Norrland” eller ”norrländskt”. De är uttryck som har blivit ganska urvattnade, eftersom de applicerats på alla människor, orter och dialekter som kommer norrifrån Gävle.
Somliga kan vara väldigt medvetna om olika rasistiska strukturer i världen och ogilla exotifiering av olika kulturer. Detta är oerhört viktigt, men jag upplever att många av dessa personer samtidigt använder begreppet Norrland som om det vore ett landskap, och norrländska som om det vore en dialekt. Okunskapen om just vår landsände och vår kultur blir så tydlig här. Jag menar inte att likställa fördomar mot norrlänningar med rasism, men båda tar sitt uttryck i samhällets strukturer och påverkar grupperna som drabbas på ett oerhört negativt sätt. Medier är aldrig sena med att sprida myten om hur någon från Norrland är, genom att jämföra någon som en karaktär ur ”Jägarna” eller ”Pistvakt”. Och det är inte ovanligt att en person från norra Sverige och talar bred dialekt, ofta får kommentarer som ”Du är väl inte van att se så mycket folk eftersom du kommer från Norrland!” när de är med i något tv-program. Det handlar om fördomar, och sådana har vi alla, både negativa som positiva. Det är klart att väldigt många som kommer norrifrån, inklusive jag själv, ibland kan säga att någon som är från Blekinge pratar skånska, att stockholmare är dryga och att göteborgare alltid är goa och glada, det är ju felsägningar och generalisering som inte heller är bra. Men skillnaden mellan att göra sig lustig över personer från huvudstaden och Sveriges södra tätbefolkade del jämfört med folk från Norrbotten har att göra med makt. Det faktum att vi hela tiden matas med perspektiv från storstadsregionerna i Svealand och Götaland, att det är dessa grupper som har tolkningsföreträde för vårt land, det är hela skillnaden. Därför kan det inte anses vara exotifierande eftersom det är så starkt representerat i samhället och media. Men många av dessa motsättningar avspeglas mellan landsbygd och storstad, oavsett vart i landet vi bor. Det handlar om storstaden som normen, och det är också en viktig fråga.
Jag önskar att resten av Sverige får skapa sig en rättvis bild av vår nordliga landsände. På sistone har det dock blivit bättre. Tv-program som “Sápmi Sisters” och “Bastubaletten” har breddat bilden av folk från norra Sverige, liksom rapparen Cleo och artisten Sofia Jannok. Att fortsätta tro att människor från Norrland är tystlåtna och lugna som lever på bidrag, är inte det typsikt svealändskt? Och att tro att alla i Norrland har samma dialekt, det är så typiskt götalänningar!
Bild: https://www.facebook.com/republiknorrland/