”Åh vad härligt att höra någon prata norrländska!”, ”Du är så typisk norrländsk!”, ”Jag var i Norrland i somras”. Tre meningar som inte är allt för ovanliga att stöta på för någon av oss boendes på detta område som täcker två tredjedelar av Sveriges yta, består av nio landskap där 1,1 miljoner människor bor, tillhör olika nationaliteter och som pratar hundratals olika dialekter och flera olika språk. Jag har aldrig hört någon säga ”Åh, vad härligt med någon som pratar götaländska!” till någon som kommer från Lund eller någon som ”var i Svealand i somras” när hen besökte Strängnäs. Och sägs en person från Eksjö någonsin vara ”så typisk götaländsk’’? Det här kan nog för många verka bagatellartat, men i förlängningen är det en spegling av landets uppbyggnad, orättvisa resursfördelning, och ett bevis på medias svarta områden på Sverigekartan. Ord som ”Svealändskt” och ”götaländskt” blir förresten rödmarkerade när jag skriver ner dem. Ordet norrländskt däremot är starkt förankrat i våra ordböcker och behöver inte rättstavas.

Till följd av besparingar har riksmediernas bevakning från norra Sverige på senare år minskat. TT:s nordligaste redaktion finns i Stockholm, och även public service har minskat sin bevakning. Följden blir att rapporteringen blir bristfällig, och risken är stor att viktiga nyheter missas. Nyheter som ligger till grund för allmänhetens kunskaper om vad som händer i landet, som i sin tur påverkar politiska beslut. Exempel som ofta tas upp i diskussionen om frågor från denna landsände som glömts bort, är den oansvariga exploateringen av naturresurser och gruvetableringar renbetesområden. Ett annat är den orättvisa fördelningen av resurser som bland annat leder till att samhällsservice läggs ner och hamnar allt längre bort från invånarna. Detta är frågor som är avgörande för vår landsändes överlevnad; ändå verkar de inte beröra riksmedia särskilt djupt.

Jag kommer från Norrbotten, mina föräldrar är också härifrån. Min pappa har både svenska och finska som modersmål, mamma växte upp med att prata Överkalixmål och jag har vänner som talar lulesamiska, nordsamiska och tornedalsfinska; språk som talats i dessa områden långt innan svenskan kom. För oss som kommer härifrån är det därför väldigt svårt att relatera till ord som ”norrlänning’’, ”Norrland” eller ”norrländskt”. De är uttryck som har blivit ganska urvattnade, eftersom de applicerats på alla människor, orter och dialekter som kommer norrifrån Gävle.

Somliga kan vara väldigt medvetna om olika rasistiska strukturer i världen och ogilla exotifiering av olika kulturer. Detta är oerhört viktigt, men jag upplever att många av dessa personer samtidigt använder begreppet Norrland som om det vore ett landskap, och norrländska som om det vore en dialekt. Okunskapen om just vår landsände och vår kultur blir så tydlig här. Jag menar inte att likställa fördomar mot norrlänningar med rasism, men båda tar sitt uttryck i samhällets strukturer och påverkar grupperna som drabbas på ett oerhört negativt sätt. Medier är aldrig sena med att sprida myten om hur någon från Norrland är, genom att jämföra någon som en karaktär ur ”Jägarna” eller ”Pistvakt”. Och det är inte ovanligt att en person från norra Sverige och talar bred dialekt, ofta får kommentarer som ”Du är väl inte van att se så mycket folk eftersom du kommer från Norrland!” när de är med i något tv-program. Det handlar om fördomar, och sådana har vi alla, både negativa som positiva. Det är klart att väldigt många som kommer norrifrån, inklusive jag själv, ibland kan säga att någon som är från Blekinge pratar skånska, att stockholmare är dryga och att göteborgare alltid är goa och glada, det är ju felsägningar och generalisering som inte heller är bra. Men skillnaden mellan att göra sig lustig över personer från huvudstaden och Sveriges södra tätbefolkade del jämfört med folk från Norrbotten har att göra med makt. Det faktum att vi hela tiden matas med perspektiv från storstadsregionerna i Svealand och Götaland, att det är dessa grupper som har tolkningsföreträde för vårt land, det är hela skillnaden. Därför kan det inte anses vara exotifierande eftersom det är så starkt representerat i samhället och media. Men många av dessa motsättningar avspeglas mellan landsbygd och storstad, oavsett vart i landet vi bor. Det handlar om storstaden som normen, och det är också en viktig fråga.

Jag önskar att resten av Sverige får skapa sig en rättvis bild av vår nordliga landsände. På sistone har det dock blivit bättre. Tv-program som “Sápmi Sisters” och “Bastubaletten” har breddat bilden av folk från norra Sverige, liksom rapparen Cleo och artisten Sofia Jannok. Att fortsätta tro att människor från Norrland är tystlåtna och lugna som lever på bidrag, är inte det typsikt svealändskt? Och att tro att alla i Norrland har samma dialekt, det är så typiskt götalänningar!

Bild: https://www.facebook.com/republiknorrland/

Via alarmerande rapporter översköljs vi av varningar om att polerna smälter, jordens medeltemperatur ökar, allt större områden drabbas av torka och att antalet människor som flyr undan klimatförändringarna blir allt fler. Ändå är det svårt att känna att det finns en samlad majoritet i samhället som förstår att vi på allvar måste stoppa denna utveckling nu, att det är vår generation som kommer att avgöra vilken framtid som väntar.

Vad är det som gör det så svårt för oss att ta steget och ställa om samhället i en mer hållbar riktning? Vi är avvaktande och väntar på politikerna. En stor anledning till denna tröghet är nog att vi ser omställningen till fossilfritt samhälle som en stor förlust för oss, att vi riskerar den livsstil som vi känner oss hemma med. För att klara av att börja ställa om måste vi vända på den tanken, och inse vad vi faktiskt har att vinna på att ställa om till ett hållbart levnadssätt.

Efter att ha läst Björn Forsbergs Omställningens tid fann jag flera hoppfulla tankesätt och positiva exempel på lokalsamhällen som lyckats med hållbar omställning. I kapitlet Omställningen i våra egna händer skriver han att ”Möjligheten att påverka är större när vi lägger vår kraft på lokala förändringsinitiativ snarare än att skandera slagord inför den internationella maktelitens döva öron”. Självklart måste vi påverka våra politiker, men om vi tror att dem som ska rädda världen kommer omställningen att fortsätta gå trögt. Medan vi röstar för en mer hållbar politik har vi faktiskt makten att själva göra stora förändringar i vår vardag, som gynnar både klimatet och oss själva.

För mig är omställningen starkt förknippat med gemenskap, tanken på att vi med gemensamma krafter kan utmana det rådande samhällsystemet genom att samarbeta. Stadsodlingen i Detroit som Forsberg besökt är ett fint exempel på hur gemensamma mål och gemensamt ägande kan stärka ett samhälle och dess invånare. Här har man kunnat vända en negativ utveckling där företag flyr staden och befolkningen minskar till något positivt, där ödetomter fått ge plats åt urbanodlingar som drivs av människorna i lokalsamhället – människor som tidigare hade svårt att finna mening och hopp i en övergiven stad. Tack vara Detroits stadsodlingar stärktes gemenskapen, invånarna fick tillgång till nyttiga matvaror och samhället utvecklades i en mer hållbar riktning.

Vi kan göra mer gemensamt på vägen mot ett resurssnålt samhälle. Forsberg förespråkar tillexempel gemensamt ägande och skriver i kapitlet Kampen om ekonomin att ”Samägda kapitalvaror har ytterligare en fördel. De minskar vårt behov av inkomst.” Vad äger vi egentligen och hur ofta använder vi dessa prylar? Behöver vi dem ens? Måste varje hushåll ha en egen tvättmaskin? Att bo i lägenhet och använda en gemensam tvättstuga är ett lysande exempel på hur kapitalvaror kan användas gemensamt. Men gemensamt ägande kräver att vi planerar annorlunda. Om vi ska sätta upp några hyllor och lånar en gemensamt ägd skruvdragare behöver vi ha lite mer framförhållning än om vi bara hämtar vår egna från garaget. Har vi bara behov av en bil då och då är en bilpool ett ypperligt exempel, som gör bilägandet mer resurssnålt. Sådana initiativ finns redan runt om i världen, och förhoppningsvis kan de växa. De handlar bara om att ändra sina vanor. För vi har ju kunnat ändra dem förut från det liv vi hade innan alla dessa bekvämligheter kom in i vårt liv.

Någonting annat som vi kan göra är att i större utsträckning bo tillsammans, antingen i kollektiv med vänner, i flerfamiljshus eller liknande lösningar. Att bo kollektivt är ett klockrent exempel på hur en hållbar livsstil kan ge ringar på vattnet i andra aspekter; vi kan dela på grejer, vi får billigare hyra, vi sparar energi genom att värma upp färre ytor, får mer tid tillsammans med andra som kan skapa större välmående och vi kan minska på bostadsbristen. När vi lever tillsammans kan vi även inspirera varandra till att göra hållbara aktiviteter ihop; odla, återbruka, reparera, motionera, vara kreativa.

Att öka vår gemenskap för att nå vårt gemensamma mål om ett resurssnålt samhälle är givetvis inget som riskkapitalisterna och de som tjänar pengar på vår konsumtion kommer att jubla åt. Det är här vi måste inse att vår omställning innebär ett samhälle bortom kapitalismen, att en hållbar livsstil kommer kräva minskad konsumtion, att vi jobbar mindre och ägnar mer tid till att ta hand om oss själva och miljön. Forsberg menar att ’’det är viktigt med ett synsätt där naturen ses som en förutsättning för vår egen existens, snarare än som en fiende eller en råvarukälla för den ekonomiska tillväxten.’’ För vad är enklast; att skapa ett annorlunda samhällssystem och levnadssätt eller skapa en ny natur, ren luft och återställa förorenat vatten och uttorkade områden?

Omställningen kommer att kräva att vi söker mer kontakt med nya människor, till skillnad från i dagens samhälle där vi sluter oss allt mer i våra egna kretsar. Vi kommer att ha större behov av människor runt omkring oss som kan ställa upp på sådant vi inte klarar av ensamma. För många kanske det kan kännas besvärligt, men i slutändan tror jag att det kommer vara till fördel för många människor; att finna gemenskapen i att samarbeta för samma mål.

En viktig del i att ändra sin livsstil eller engagera sig i hållbara rörelser är att kunna se förändringar. Att konkret märka av att det vi gör leder till förändring är en sporre för att finna mening och vilja fortsätta. Från att vi påverkar vår lokala butik att sälja ekologiska varor och donera matsvinn till välgörenhet, till att se våra grödor växa och uppleva hur engagemanget sprider sig bland nya grupper. Alla positiva tecken är viktiga att fånga upp. Vi behöver också våga tro på att vi kan förändra vårt levnadssätt och vara medvetna om att det kommer vara en jobbig och lång process, men också förstå att de förändringar vi behöver göra ofta är enklare än vi tror. Tillbaka till Björn Forsberg som menar att alla initiativtagare han mött i arbetet med sin bok delar en gemensam passion. ’’Passionen för att förändra världen där den stora visionen ryms i den minsta av handlingar.’’ Det är där vi måste börja!