När jag läser Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde.” blir jag väl väl medveten om min egen roll och till viss del besatthet av konsumtion som ett sätt att förverkliga och identifiera mig själv. Bara jag får de där skorna och den där jackan så kommer jag känna mig som mig själv… Men det handlar inte bara om mig, det handlar också om nästa generation som blir mycket tydlig genom min tvååriga dotters uppenbarelse. Dels i hur jag från den dag hon föddes har fått ett uppenbart intresse för hur jag ska klä henne på ett visst sätt. Innan hon föddes var både jag och min sambo fast övertygade om att vi visst inte skulle köpa ett enda plagg nytt i affär utan att vi enbart skulle ärva kläder av andra eller köpa dem second hand. Ändå fastnar jag vid butiksfönster och tittar längtansfullt på randiga pyjamasar och lyckliga barnleenden. Jag funderar över vad det är jag vill förverkliga med just den pyjamasen? Om jag nu skulle köpa den skulle jag ta hem den, tvätta den för att bli av med eventuella kemikalier och sen skulle den hamna i garderoben med alla andra kläder. Jag skulle klä henne i den till natten och titta på henne och tycka att hon är världens finaste, men det tycker jag ju hur som helst. Kanske handlar detta om att mitt privata är kommersiellt snarare än politiskt, liksom Björk menar. De drömmar jag går omkring med – om att få det gott ställt och att kunna göra lite vad jag vill – avspeglas i hur jag vill framställa min dotter.
Jag tittar mig omkring och inser att det är långtifrån jag ensam som håller på som jag gör. På andrahandssidan tradera är märkeskläder av alla de slag omåttligt populära (bland annat hos mig själv) och svåra att få tag på. Kanske kan det ses som ett utmärkt exempel på just detta; vår dröm om att nå en nivå som just nu är ouppnåelig, och därför måste vi hitta andra vägar.