The nation that once was known for its freedom, humanity and equality is now facing a different time. A time where a possible future president wants to build a wall between the United States and Mexico, where there will be an entry prohibition for all muslims and where 11 million illegal immigrants shall be banned from the country. Donald Trump, the business man from Queens that people have been laughing at is now one of the top names within the Republican party. If Donald Trump wins, the American dream of freedom will be forever gone. If America chooses to vote for someone that wants to build a massive wall towards Mexico, with Mexico paying the bill for it, with a leader who claims that Islam is vicious and that Obama secretly has let criminals, rapists and drug dealers from Latin America find a sanctuary in the United States, the country will no longer be what it once was. Since the civil rights movement during the 1960’s America has been a role model in their fight towards racism, poverty and inequality, looking at todays America it’s hard to believe.

Wilfredo Naveiro, an American economist choose 2014 to leave his country.
– The United States has lost its site of balance between work and life. We lost our humanity a bit in the name of money. It’s scary to see that Donald Trump, a hardcore capitalist, actually has the possibility to win the elections. Mr Naveiro left the United States for Europe to seek a different lifestyle where people had a sense of a work-life balance. A place where people seek to work to live, to get by. He describes that his country has gone from a democratic, openminded place to a country with a completely capitalistic point of view.
-I wanted to find a place where I could be myself rather than an imagine your workplace chooses for you. I wanted to live in a conscious society where money is not all we’re striving for.

The political scientist Robert D Putnam, professor at the John F Kennedy School of Government, explains the crisis of the American dream. To climb the social ladder is no longer possible unless you know the right people, your background and who you know have a crucial importance. White American men without any university degree have a decreased income of 21 % since 1979-2013. The prematurely mortality for white men between 45-54 have increased with half a procent annually since 1999. New Yorker says that more than half of the white American population feel that the white population has replaced the black as the primary victim for discrimination. Robert D Putnam goes deeper with this theory in his book ”Our kids” where he describes the growing class segregation. The children of the working class are lonely, isolated and without trust for the politicians. Putnam says: ”The growing political isolation within the American youth pose a threat to the democratically stability.” He even compares the situation in America with the situation in Europe after the first world war where America is facing a big part of their population feeling left out, with a social alien status with a new form of apartheid blossoming out.

In a couple of months we will see which path America will choose, if the crisis of the American dream will transfer America into a country with closed borders, only open for white christians. Wilfredo Naveiro will vote for Bernie Sanders, he expresses a fatigue with the American politics, how it the latest 20 years has been run by the same families.
-We’re doing things the wrong way, we keep going with the status quo, we need to go for an independent voice. Someone that has been in politics but not in the corrupt world. I want someone that is the voice of America, that sees the people, that would take the interest of the people more seriously and not from a rich, privileged class that earns money on the back of the poor people.

The 8th of November the new president of America will be declared, until then, let’s keep on fighting for freedom, humanity and equality!

Sources:

Interview:
Wilfredo Naveiro

Books:
Our Kids, Robert D Putnam, published by Simon & Schuster 2015.

Articles:
http://fokus.dn.se/i-huvudet-pa-trump/
http://www.theguardian.com/books/2015/apr/20/our-kids-american-dream-in-crisis-robert-putnam-observer-review
http://www.history.com/topics/black-history/civil-rights-movement
https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/01/31/will-donald-trump-win-the-republican-nomination/

Pengar gör dig inte lycklig, men de kan hjälpa dig att nå lycka. Men någonstans gick det fel, någonstans blev antalet tusenlappar på banken måttstocken på om du är lyckad. Vilka kläder, vilka bilar, vilka möbler, vilka resor, allt ett bevis på hur lyckad du är. Sakta men säkert kommer insikten om att pengar kanske gör dig lyckad, men lycklig, kanske inte. Alla människor söker troligen någon typ av harmoni, någon sorts lycka i livet. Vi drömmer om någonting annat, något bättre. Och vi uppfostras med att se drömmar förverkligas överallt omkring oss. Nina Björk tar i boken ”Lyckliga i alla sina dagar” upp Walt Disney. Hur han skapar filmer som förverkligar våra drömmar. Men drömmarna som uppfylls handlar aldrig om pengar utan om evig kärlek och om att bli lycklig; ”and they lived happily ever after..”. Att drömma ger en otrolig frihet, men det är också en indirekt kritik tills ens nuvarande situation, man vill att något ska förändras. I Disney´s produktioner ser vi just hur en karaktär genom sina handlingar blir värd ett annat öde, allt bygger på någon typ av meritokratin- individuell position efter individuell prestation. Disney visar alltså på en social rörlighet, fattig utan förutsättningar lyckas via sina heroiska handlingar uppnå sin dröm. Men vi ser aldrig någon jämlikhet, det är inte allas lika värde som tas upp i dessa filmer, tvärtom individens kamp för att uppnå sin dröm. Drömmen blir alltså en symbol för jaget, medan utopin för vi:et, kollektivet. Detta är alltså den människosyn vi ger våra barn vilket också får bli symbolen över den västerländska världssynen, människan härskar över sitt eget öde. För mig har Disney alltid varit en favorit men Nina Björks bok hjälper sig att se problematiken på ett helt nytt sätt. Jag tror vi alla kan skriva under på alla människors lika värde, samtidigt har jag ett hem där jag är trygg, det det finns mat och varmvatten men jag vet att det finns människor på flykt som har tvingats lämna allt det som jag ser som en självklarhet i mitt liv. Nina Björk nämner några siffror i sin bok som skakade mig. De tre rikaste personerna i världen överskrider det totala BNP:t för världens 49 fattigaste länder. 1990 var den genomsnittlige amerikanen 38 gånger rikare än den genomsnittliga tanzanien, 2012 var de 61 gånger rikare. 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda. Vi kan därför dra slutsatsen att allas lika värde innebär inte allas lika möjlighet till ett värdigt liv. Vi talar alltså om jämställdhet och människor lika värde men lever i en totalt ojämställd värld. Men eftersom vårt samhälle bygger på meritokrati går det att moraliskt legitimera social ojämställdhet. Kapitalismen har alltså hittat ett sätt för oss att fortsätta söka efter vår egen lyckas smed, precis som liberalismen lär oss, det går alltså i dagens samhälle med vår världssyn att legitimera samhällsklyftor men ändå hävda att människor är naturligt jämlika.

Så vad har detta egentligen gjort med vår syn på våra medmänniskor? Vad händer när ett samhälle kan legitimera ojämlikhet? Finns det någonting som egentligen blir värdefullt? Vi kan se att det skett en varufiering i vårt samhälle, saker som förr inte har varit varor har nu blivit något man kan köpa och sälja. Det har till och med gått så långt att den mänskliga kroppen i sig har blivit en vara. I USA finns det till och med en marknad för bröstmjölk, sperma och mänskliga ägg. Vad händer då med den människa som inte har råd att konsumera? Den blir totalt värdelös i ett kapitalistiskt samhälle.

En av de stora bovarna som får oss att inte se tydligt är för mig reklam. Reklam som ger oss en illusion av valfrihet. Björk beskriver hur reklam idag inte handlar om att köpa, utan att vara, det har blivit en ideologi. På så sätt verkar reklamen genom oss. Att konsumera en speciell vara blir alltså ett försök till att bli den människa vi vill vara. Våra drömmar materialiseras och det är bara ett av alla uttryck av min fria vilja. Om vi tittar på i stort sett all typ av reklam så leker den med mänskliga värden, kärlek, lust, vänskap. Vi köper en vara men det är det mänskliga vi vill åt. Varufetischismen-tron på att saker är en väg till mänskliga egenskaper. Reklamen stjäl alltså våra mänsklighet, men får oss att betala för den.. Björk uttrycker att reklamen tar mänskliga behov till en icke-mänsklig arena.  Jag kan inte låta bli att fundera på vad är det jag köper för att bli den människa jag vill vara? Och vad är det jag tar avstånd från att köpa för att bli den människa jag vill vara? Och om jag skulle se på vad jag faktiskt konsumerar, är jag den människa jag vill? Med min iPhone 6 med coltan i, med min kyckling i frysen och mina Acnejeans på mig…Och någonstans är det någon annan som betalar priset för mina lyxvaror, barn i Kongo som bryter Coltan eller flickor i Indien som rensar ut Glimmer.

Kapitalismen har till och med tagit ett så hårt grepp om vårt samhälle att vi gjort oss själva till varor. Varje gång jag har en intervju är jag så förbannat obekväm. Sitta där och prata om hur unik jag är, varför jag har kvalitéer ingen annan har och sen när frågan om varför man inte ska anställa mig ha klurat ut något smart svar om hur jag ibland kan ”arbeta för hårt” och ” ta för mycket ansvar”. Jag säljer helt enkelt inte bara min fysiska möjlighet till att utföra jobbet utan än mer min personlighet. Kan jag klara av riktigt bra emotionell service? Vi levererar alltså känslor i utbyte mot pengar. Att ge ett äkta leende, och den dagen man är ledsen, då är vi ju inte den produkt vi köpts för att vara. Då får vi antingen manipulera oss själva eller vår omgivning. Så vad händer med ett samhälle när känslor, det som ska få oss att reagera och agera, har blivit en vara? I ett samhälle där ”kunden alltid har rätt”. Och vad händer den dagen vi inte blir köpta? Det har gått så långt att vi använder vår mänsklighet i utbyte mot pengar.  Vad vill du att jag ska vara för att du ska köpa mig?

Frågor som dessa skrämmer mig. Kapitalismen i sig har gått så långt att den skrämmer mig. Att läkemedelsföretag tillverkar Viagra istället för malariamedicin för att Viagra går att tjäna pengar på gör mig skrämd. Samtidigt inser jag ju att jag är så oerhört fast i detta själv. Jag har allt jag behöver och mer därtill, men jag ser det som en självklarhet som om jag förtjänande det. Och kanske är det just det som är det värsta med kapitalismen, att vi lurar oss att tro att vi är värda allt det vi har. Samtidigt som det är en så skör balans, för den dagen ingen köper oss, vad är då vårt värde?

Så vad är det egentligen vi strävar efter? Vi vet att pengar inte är vägen till fullständig lycka, ändå snurrar hela vårt samhälle kring just det. Vi vill åtminstone de allra flesta av oss leva i en jämställd värd där. Trots det ser vi dag efter dag en värld som är trasig. Går det att vara lycklig när vi ser Alan Kurdis flyta iland på en medelhavsstrand? Kanske vi istället för att söka lycka ska fråga oss vad det är som ger livet mening? Det är svårt att alltid göra moraliskt rätta handlingar men jag tycker ändå att det är ganska själviskt och omoraliskt att bara vilja söka lycka för sin egen räkning trots att det är just det vårt samhälle mycket cirkulerar kring. ”What’s in it for me?”. Men kanske om vi söker efter ett meningsfullt liv att båda lycka och moral kan rymmas i våra liv. Statistik har gjorts som visar just på att ju större segregation mellan samhällsklasser, desto sämre mår dess invånare. Den globala överklassen blir inte lyckligare av mer pengar och prylar, det ger ingen långvarig lycka.  Men någon som är hemlös som får en bostad blir lyckligare och någon som svälter som får mat blir lyckligare. Kanske är de så att meningen med livet inte är att alltid söka efter den egna lyckan, om vi istället kunde komma till insikt om att hitta meningsfullhet kanske vår värld skulle se annorlunda ut. Lyckoforskarna vet inte riktigt varför men vi mår bra av att göra gott. Man tror att det beror på att  uppmärksamheten riktas bort från det egna jaget, vi får en mer positiv syn på vår omgivning och vi känner en större samhörighet. Det är inte första gånger som vi sett att KASAM- känsla av sammanhang är det som får en människa att fungera och må bra i ett samhälle. Att vara hjälpsam och generös bidrar alltså till vår egna lycka trots att fokus inte alls ligger på oss själva. Jag tror det är svårt att vara lycklig ensam, det är inget individuellt projekt utan står alltid i relation till annat och andra. Tvärtom hittar vi mening när vi ingår i ett större sammanhang och tillsammans kämpar för en god sak.

Emmy Rommedahl