Refugees Welcome! Migration, flykt och solidaritet

170220-170312

Under de tre kommande veckorna tar vi oss an det superaktuella temat Migration, flykt och solidaritet. Vi börjar temat med en överblick över flyktingsituationen i världen i stort. UNHCR:s årliga rapport om situationen för människor på flykt i världen, Global Trends 2015, visar att 65,3 miljoner människor var på flykt i slutet av 2015, jämfört med 59,5 miljoner bara tolv månader tidigare. Detta är första gången som siffran överstiger 60 miljoner – det mänskliga lidandet är enormt. 65,3 miljoner på flykt omfattar:

  • 21,3 miljoner flyktingar, som har flytt sitt hemland (1,8 miljoner fler än 2014 och den högsta siffran sedan början av 1990-talet)
  • 40,8 miljoner internflyktingar, människor på flykt men som är kvar i sina hemländer (en ökning med 2,6 miljoner från 2014 och fler än någonsin).
  • 3,2 miljoner människor som i slutet av 2015 väntade på beslut om asyl (den högsta siffran någonsin).

I filmen här nedan presenteras delar av rapporten och vi får träffa några av de människor som är på flykt:

 

Uppgifter till temat

–> Läs huvudboken ”Bilal – på slavrutten till Europa” och artikeln ”Tiggeri och moraliska plikter”.
–> Ta del av materialet i temat – bilder, text, tv- och radioinslag.

–> Gör ett inlägg på temasidan enligt nedan:
> Fundera över: Hur ser det ut i din hemstad? Vilka organisationer finns det som engagerar sig i dessa frågor? Vilka har jobbat länge? Vilka initiativ och aktioner har du sett den senaste tiden?
> Ta kontakt med någon som har erfarenhet av flykt och migrationsfrågor, tex en person med egen erfarenhet av flykt eller en person som på något sätt engagerar sig för frågorna. Eller varför inte anmäla dig själv som volontär i något av alla de medborgarinitiativ som pågår på olika ställen i landet?
> Dela med dig av dina/era reflektioner från ert möte i ett inlägg på denna temasida. Skriv ditt inlägg i kommentarsfältet på denna sida senast onsdagen den 8 mars och kommentera minst tre av dina kurskamraters inlägg senast den 12 mars.

Inspirationsfrågor att ha med sig i läsningen av boken:
– Hur påverkar boken ”Bilal – på slavrutten till Europa” din förståelse av migration och människors drivkrafter att migrera?
– Kan en bok som ”Bilal – på slavrutten till Europa” bidra till förändring? Vad tror du?
– Hur kan vi bidra till ett öppet och solidariskt Europa?
– Vilken förändring är det som behövs anser du?
– Vad kan jag/vi göra för skillnad för att situationen för migranter och flyktingar i Sverige (och Europa) skall kunna förändras mot det bättre? Vad borde vi göra?

–> Dela även gärna med dig av dina reflektioner kring boken i kommentarsfältet nedan under läsningens gång! 

Att läsa: Bilal – på slavrutten till Europa

I takt med att den internationella migrationen de senaste decennierna har ökat sluts gränser, byggs murar, förändras juridiken och även själva innebörden av flykting till ”illegal” invandring.

Bilal-slavrutten

EUs gemensamma visumtvång för medborgare från i princip alla länder i världen som befinner sig i konflikt eller kränker mänskliga rättigheter har medfört att det enligt Amnesty idag inte finns några lagliga sätt att ta sig till EU för den som är i behov av skydd. Detta medför att tusentals människor varje år riskerar sina liv genom att i dåligt utrustade båtar försöka ta sig från bl.a. Nordafrika till Europa på grund av förföljelse, konflikt eller fattigdom. Enligt Fabrizio Gatti som har skrivit boken Bilal – på slavrutten till Europa (2013) överlever 12 % av dessa inte resan.

I detta tema läser vi tillsammans just Fabrizio Gattis bok: ”Bilal – på slavrutten till Europa” (2013), Celanders förlag.

Genom att följa tusentals människor i spåren på vägen till Europa tecknar Gatti en fasansfull bild över vägen mot ett modernt slaveri. Trots att många lämnar sina hem och familjer frivilligt för att söka sig en annan tillvaro och ett bättre liv, kan det som de kommer att utsättas för inte kallas annat än just slaveri. Europa, tvångstanken med sin våldsamma attraktionskraft, lockar med slavarbete för billiga varors skull.

Elisabeth Hjort skriver om boken i Svenska Dagbladet den 10 juni 2013:
”Bilal är en fruktansvärt bra bok, kanske den bästa. Kanske den mest akuta litterära dokumentation av en pågående katastrof som går att få tag på. De här sidorna ska jag bära med mig som en dov molvärk, en sorg. Det betyder inte att det är besvärligt att läsa dem. Gatti skriver ett högkvalitativt litterärt reportage. Det är levande miljöer som jag dras in i, en händelseutveckling som oavbrutet fascinerar. De människor som Gatti möter är så osannolika som bara människor kan vara, det är bättre än fiktion, större än alla påhitt jag just nu kan tänka mig.”

FabrizioGatti2

 

Här kan du lyssna på en intervju med Fabrizio Gatti.

 


Migration och om att dö på vägen

Fler människor än någonsin fattar idag ett beslut om att flytta från sitt hem. Till en annan del av det egna landet, till ett grannland eller till ett fjärran land. Orsakerna kan vara många – flykt från krig och förföljelse eller kanske på grund av miljökatastrofer och fattigdom. Sökandet efter ett arbete eller flykt från oroshärdar medför att många dör på väg till säkerheten. Medelhavet har blivit en riktig dödsfälla. Enligt Aftonbladet var 2016 det dödligaste året hittills med drygt 5 000 som drunknade. Jämfört med 3 800 förra året och 3 300 året innan. Även på andra håll i världen drabbas migranter när de försöker korsa gränser. Enligt IOM:s siffror har minst 230 sydamerikanska migranter dött i sina försök att korsa den mexikanska gränsen, bara under det första halvåret 2014. Även i haven mellan Indonesien och Australien dör många människor i sökandet efter en mer dräglig tillvaro. I Adenviken som ligger mellan Jemen och Somalia försvinner också många migranter.

Migration inom ett lands gränser är dock betydligt vanligare än den transnationella gränsöverskridande. Bland världens fattigaste befolkningar sker migration framförallt inom det egna landets gränser eller till andra närliggande utvecklingsländer.

Den svenska professorn i internationell hälsa som blivit världskänd för sina folkbildande föreläsningar kring global hälsa – Hans Rosling – dog nyligen och uppmärksammas extra mycket just nu. Här ser du ett klipp från sept 2015 där han pedagogiskt förklarar hur EU’s regelverk hindrar människor med asylrätt att ta sig till Europa på ett säkert sätt.

Sveriges nya migrationspolitik och kritiska röster

Den 24:e november presenterade regeringen förslag på åtgärder för att “skapa andrum för svenskt flyktingmottagande”. Dessa förslag syftar till att svensk lagstiftning ska anpassas till EU:s miniminivå. Framförallt syftar lagen till att kraftigt minska antalet personer som söker asyl och som beviljas uppehållstillstånd. De nya reglerna är tillfälliga och gäller i tre år. Många är dock oroliga för att detta kommer att permanentas. Lagen klubbades den 20 juni 2016. Kortfattat innebär den nya lagen följande i fem punkter:

  • Tillfälligt uppehållstillstånd införs som huvudregel för alla utom kvotflyktingar
  • Skyddsbehövande i övrigt och särskilt ömmande omständigheter är inte längre skäl till uppehållstillstånd
  • Rätten till anhöriginvandring begränsas kraftigt
  • Försörjningskrav för all anhöriginvandring
  • ID-kontroller och medicinsk åldersbedömning införs

Den 11 februari skickade regeringen ut ett förslag till ny lagstiftning på remiss. I det här avsnittet av Människor & Migration går statsvetaren Lisa Pelling, asylrättsjuristen Ignacio Vita och Arena idés kommunikationsansvarig Maja Dahl igenom remissvaren. Vad säger facken och myndigheterna, domstolarna och MR-organisationerna? Hör om den skarpaste kritiken, de mest välformulerade sågningarna, och de smartaste alternativa förslagen.

Här kommer också en podd som avhandlar hur vi skulle kunna riva upp den nya lagstiftningen:

Mer information om detta hittar du här:
http://www.migrationsinfo.se/regeringens-forslag-till-forandringar-av-den-svenska-asylpolitiken/

https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Nyheter/2016-07-20-20-juli-2016-Ny-lag-som-paverkar-asylsokande-och-deras-familjer.html

 EU-migranter

Situationen med ett ökande antal EU migranter i Sverige medför att kommunala och statliga institutioners formuleringar om bemötande och medmänsklighet sätts på prov. För frivilliga organisationer och många enskilda är det självklart om än ibland svårt att handla solidariskt, och bemöta de mest akuta behoven hos människor vi vant oss att se dagligen.

Vi ser allt oftare Stadsmissionens och andra liknande organisationers arbete på gatorna och i Stockholm visar särskilt Klarakyrkan mitt i city prov på praktisk solidaritet genom att hålla erbjuda sovplats i kyrkan öppen varje natt. I över 30 år har nunnorna som bor och verkar i Alsike kloster utanför Uppsala tagit emot flyktingar. Familjer med barn har under perioder funnit sin fristad där medan myndigheter utrett. Asylgruppen i Malmö arbetar bl.a. med juridisk rådgivning och praktiskt stöd till asylsökande och personer som tvingats gömma sig. Genom opinionsbildning och utbildning arbetar asylgruppen också för en mer human och generös flyktingpolitik.

Ofta får vi höra att det är någon annan som ska ta tag i situationen med EU medborgare som tigger på våra gator. Känner ni igen frasen som följer: ”staten i migranternas hemland måste ta hand om sina egna medborgare, att ge till tiggare gör bara att stater slipper ifrån sitt ansvar”. Allt som oftast ställs dessa situationer emot varandra, dvs att ge till människor i nöd eller arbeta för att stater tar sitt ansvar och utvecklar välfärdssystem för alla. Men kan dessa ståndpunkter verkligen ställas mot varandra? Behöver vi inte som medmänniskor, organisationer, kommunala och statliga institutioner bemöta båda dessa problem. Att ge och samtidigt arbeta för strukturella förändringar, mot rasism och diskriminering och en välfärd för alla. Om detta filosoferar bl.a. Marcus Agnafors i artikeln ”Tiggeri & moraliska plikter”, Filosofisk tidsskrift, nr 3, 2014. Här kan du läsa den: Tiggeri & moraliska plikter.


Bilder av migration

Den brasilianske fotografen Sebasiao Salgado gestaltar i boken ”Migrations” (2000), hur krig, naturkatastrofer, miljöförstöring och den ökande klyftan mellan fattiga och rika bidragit till ökande antal migranter. Under 7 år följer Salgado migranter i 35 olika länder och visar genom sina bilder på en värld där sociala och politiska omvandlingar delar upp världen i de som lever i överflöd och de som lever i nöd.

migration2

migration

Se gärna fler av Salgados bilder och läs hans essäer i boken ”Migrations – humanity in transition”. Den är svår att få tag på men går att låna från ett fåtal bibliotek i Sverige.

På denna webbsida kan du se och läsa några av hans bilder och kortare texter. Tryck på I, II, III och VI för att se de 23 bilderna.

Inspiration till engagemang!

Fyra gymnasieskolor i Stockholm strejkar just nu mot utvisningen av en skolkamrat. Efter sju år i Sverige riskerar 18-åriga Jargalsaikhan att utvisas till Mongoliet. Skolkamraterna på Globala gymnasiet har dragit ihop en skolstrejk i protest mot Migrationsverkets beslut. Läs mer i DN’s artikel och klicka på bilden nedan för att komma till ett tv-inslag om strejken.

Vad kan vi göra här och nu? Här är tips på några organisationer som mobilisera aktivister i asylrättsfrågor:

Tillsammansskapet Förbundet Tillsammansskapet verkar för en rättvis och jämlik värld, där människor lever tillsammans i frihet och på lika villkor. Det gör de genom organisering.
FARR, Flyktinggruppernas riksråd, är en nationellt nätverk för flykting och asylrättgrupper. Om du vill veta mer och engagera dig i någon asylgrupp i den stad du bor, läs mer på FARR´s hemsida.
Kontrapunkt är ett kulturcentrum i malmö som under flyktingkrisen öppnade upp sina dörrar för de som behövede dygnet runt. Efter det har de engagerat sig mycket i EU-migratnternas situation i Malmö och har nu under vinterns nattöppet, för alla som behöver en fristad nattetid
Refugees welcome är en nationell organisation som jobbar med att förmedla/matcha bostad mellan nyanlända människor och människor som har en bostad i Sverige.
Aktion mot deportation är ett nätverk av personer och grupper som jobbar mot deportationer och utvisningar. Här kan du lyssna till tre aktivister i gruppen  som pratar om sitt engagemang.

asylstafetten2Asylstafetten är ett fristående initiativ som stöds av otaliga organisationer som driver på för en humanare flyktingpolitik. 2013 vandrade aktivisterna från Malmö till Stockholm och 2014 från Malmö till politikernas vecka i Almedalen på Gotland. Genom vandringarna vill de väcka uppmärksamhet och sätta fokus på dem som drabbas av den nuvarande flyktingpolitiken. Här kan du läsa en artikel om Abbas Ahmadi som är en av aktivisterna i asylstafetten. Och här är ett kort radioinslag från när de nådde fram till Visby sommaren 2014:

Här är ett fint poddinslag om asylstafetten och om att vara papperslös i Sverige:

Lycka till allihopa med läsandet och reflekterandet!
Anna & Emma

bildBild från Refugees welcome manifestationen i Malmö söndagen den 13 september 2015

29 thoughts on “Refugees Welcome! Migration, flykt och solidaritet

  1. Profilbild på Malin BMalin B

    Fabricio Gattis (2013) bok ”Bilal – på slavrutten till Europa” är oerhört läsvärd och väcker många tankar hos mig (jag har några sidor kvar än dock). Gatti beskriver målande resan mot ett önskat bättre liv och även om många situationer är oerhört tunga och sorgliga tar han även upp många fina möten människor emellan. Jag berörs av många delar i boken, men tänker särskilt på taxichauffören vars bil går sönder i öknen. Han kör resande människor, men önskar själv inte försöka ta sig till Europa så länge han kan försörja sig och sin familj. Men så går bilen sönder och hans arbetsredskap är förlorat. Detsamma gäller människor som ansöker om visum till Frankrike; så länge det kommer tillräckligt med regn för att människor ska kunna odla sina grödor och kunna försörja sig minskar ansökningarna, men år med torka är antalet försök att ta sig till Europa desto fler. Detta är som jag ser det så talande. Människor undviker i det längsta att flytta från sina hem och sin familj. Men en dag går det inte längre och svält samt arbetslöshet driver människor från sina hemländer, genom öknen och över havet, mot en mycket osäker tillvaro i ett EU som inte förmår samarbeta för att hjälpa människor på flykt. Gatti skriver också på s.40-41: ”Ändå skulle det räcka med knappt 5000 euro för att ge Ousmane möjlighet att köpa sig en ny, begagnad och lätt sjabbig bil. Knappt 5000 euro för att rädda Ousmane från fattigdom och hindra honom från att sätta sin tillit till den roulett som, eventuellt, kan öppna dörrarna till Europa.”

    Mycket kan sägas om EU, stängda gränser och asylpolitiken, men med grund i ovanstående tänkte jag istället ta upp en annan aspekt. Jag kan egentligen för lite om biståndspolitik, men till viss del handlar det som jag ser det om felaktig resursfördelning och om ett bistånd som i monetära termer är stort, men sedan inte fördelas ut på ett korrekt sätt, utan istället ibland hamnar i orätta händer pga korruption. Där måste biståndsgivarna (dvs vi) vara mycket tuffare och ställa krav på hur biståndet fördelas. Och kanske i ännu högre grad än idag även ge bistånd till länder där människor har det lite bättre, dvs inte bara till områden med svältkatastrofer och krig. Kan människor i fattiga länder få det lite bättre kan de kanske stanna hos sina familjer och få ett bra liv utan att behöva ge sig ut på en livsfarlig resa mot en tillvaro i ett Europa som inte vill/förmår hjälpa dem.

    Sett ur ett mer lokalt perspektiv vill jag lyfta en helt annan fråga, dvs. hur vi här fortsatt ska kunna få till en bättre integration. Jag funderar mycket på hur jag och min familj kan bidra och det var också en av anledningarna till att jag anmälde mig till denna kurs. Med små barn och fulla scheman finns begränsad med tid och ork till det ideella engagemang och projekt som jag drev på min fritid i olika former som yngre utan barn.

    Men samvetet gnager och efter hösten 2015 när flyktingströmmarna lokalt hos oss var som störst blev jag dagligen påmind om hur många familjer som är på flykt och saknar förankring i det svenska samhället. Helst hade jag velat få till någon form av kontakt med nyanlända barnfamiljer för att i det dagliga kunna mötas och lära oss av varandra.

    Jag har tidigare kontaktat kommunen och tagit initiativ via Facebookgrupper, men aldrig fått något svar och upplever att det är oerhört svårt att veta var en kan vända sig. Kommunen och lokala initiativ verkar inte speciellt enade och till slut tryter orken. Kanske har ni någon input vad gäller Malmö?

    1. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      Jag håller med angående möjligheten att hjälpa människor på plats för att undvika det stora flyttandet. Att bidra till med en ny bil (ett litet hus, årsförråd av mat om det var torka i år eller kläder och grejer för att barn skulle gå i skolan m.m.) kan hjälpa en familj att kunna försörja sig och stanna i sin hemland. Tänk om den familj kommer till Sverige, vad kommer det att kosta till oss? Säkert, några gånger dyrare. Så varför inte spendera mindre och ändå hjälpa människor? De vill ju gärna stanna i sina hem om det finns möjlighet. Ja, det är kanske svårare att kontrollera och göra i praktiken, men det kostar mindre och det är värt det.
      Bra skrivet.

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Hej Tatjana,
        Tack. Ja, mest tänker jag på alla de människor som inte egentligen vill, och kanske inte heller skulle behöva, lämna sina hem, om de bara fick hjälp med vid torka, översvämningar etc. Dock är jag rädd för att ännu fler människor kommer att försöka nå Europa i livsfarliga gummibåtar i takt med klimatkrisen tilltar… Sedan vill jag absolut inte försvåra för de människor på flykt från krig och förtryck som självfallet ska få hjälp i Sverige och övriga EU. Att hjälpa människor i fattigare länder samt ge stöd till FN etc. för att hjälpa människor på plats i flyktingläger etc. får aldrig göra att vi stänger våra dörrar till dem som mest behöver hjälp och skydd.

    2. Linnea H

      Hej Malin,

      Ett konkret initativ som kan vara enklare att få in i vardagen är Inviationsdepartementet, en tjänst som sammanför personer som har goda kunskaper i svenska / Sverigekunskap och personer som har sämre kunskaper i svenska / Sverigekunskap. Kolla in http://invitationsdepartementet.se/ , det är toppenbra !

    3. Profilbild på Emma IvarssonEmma Ivarsson

      Fint att ta del av din reflektioner och tankar Malin!
      Ja visst är det en fruktansvärt bra och drabbande bok.

      Jag förstår verkligen att det kan vara svårt att hitta tiden för engagemang med plugg, jobb och två barn. Ofta blir det kanske istället till ett gnagande dåligt samvete. Så blir det iallafall ofta för mig.

      Kanske kan du hitta ett hållbart sätt att engagera dig på som verkligen relaterar till det du annars lägger din tid på? Vad kan ni tex göra på din arbetsplats/med arbetskollegor? Om du är med i någon idrottsförening eller dylikt – hur kan ni där engagera er tillsammans för att nyanlända ska kunna vara med? Går dina barn på aktiviteter – kanske kan ledare och föräldrar där hjälpas åt på nåt sätt kring engagemang för nyanlända barnfamiljer?

      Jag tänker mig att det finns fler initiativ, kanske tom något som är exakt det du efterfrågar – barnfamiljer som träffar barnfamiljer i det dagliga sysslorna? – men här kommer några tips i Malmö som jag känner till/hittade på nätet, förutom de vi redan tipsat om i temat:

      – Asylgruppen: http://asylgruppenimalmo.se/bli-aktiv/
      – Rädda barnens lokalgrupper brukar ha tex läxhjälp och andra aktiviteter där du kan engagera dig för nyanlända barn: https://www.raddabarnen.se/lokalforeningar/syd/skane-lan/malmo/
      – Röda korsets har liknande aktiviteter, gör tex deras volontärstest för att hitta till vad du vill göra: http://www.redcross.se/engagera-dig/
      – Kompisbyrån ser ut att ha kontaktperson i Malmö: http://www.kompisbyran.se/
      – Gå på kultur ihop genom kulturkompis: http://www.kulturkompis.nu/skane/
      – Malmö stads tips på hur en kan engagera sig för ensamkommande: http://malmo.se/Social—familjefragor/Familj-barn-och-ungdom/Ensamkommande-barn/Hjalpa-ensamkommande-barn.html
      – Kompis Sverige kopplar ihop etablerade och nyanlända i Sverige: http://kompissverige.se/
      – IM (individuell människohjälp) har volontärmöjligheter i Sverige: https://manniskohjalp.se/engagera-dig/bli-volontar
      – Vi Agerar Malmö/Lund: https://www.facebook.com/groups/vigorvadvikanmalmo/#_=_
      – Språkhörnan på Malmö stadsbibliotek: https://www.volontarbyran.org/roda-korset-malmokretsen/sprakhornan-pa-malmo-stadsbibliotek-soker-frivilligledare

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Hej Emma,
        Stort tack för många tips. Ja, det optimala är ju att hitta ett sätt som engagerar hela familjen på något sätt, en del av ovanstående hade jag hört talas om innan men merparten inte, så igen, tack 🙂

  2. Profilbild på Elisa AElisa A

    I det här fallet kommer jag att fundera på frågan om flyktingar enligt det som jag har levt. Men det är en allmänt komplicerad fråga, enligt min åsikt och enligt min egen erfarenhet.
    Jag är dotter till två argentinska föräldrar, föddes i Sverige, eftersom de kom dit som politiska flyktingar. När jag föddes de redan var svenskar därför var jag inte själv en flykting, men på något sätt var jag det, liksom många andra som är födda i Sverige och på andra håll i världen men som har samma erfarenher i sin familj.
    Jag tror att den grundläggande poängen med att vara en flykting är att det är inte ett beslut som man tar, det bara händer dig. Dessutom kan du inte gå tillbaka när det händer att man flyttar på det sättet. En helt ny värld öppnas, och det medborgare som en gång man var, inte längre är man, och en ny medborgare måste byggas med nya regler och ny kultur.
    Så när man tänker om flyktingars situation måste man vara försiktigt, tycker jag, eftersom det är om deras liv man pratar om. Man har bara ett liv att leva.

    1. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      Förstår dina tankar. Jag har valt att flytta till Sverige när jag var 27 år. Jag flyttade till min man, och då kändes det inte så otryggt. Ändå hade jag jobbiga perioder då jag inte kände mig hemma här. Maken är inte svensk heller, kan jag tillägga. Men jag är en vuxen person, med hög utbildning, har flyttat från ett annat EU-land, och jag vet varför jag flyttade och jag kunde anpassa mig. Det var mitt val. Mina tre barn föddes här, de pratar flyttande svenska, men de är ändå halvryska, halvturkiska, och, ja, halvsvenska. Hur kan, liksom, alla dessa identiteter få plats i en? Det är svårare, men desto rikare mentalt man är. Jag är riktigt stolt över dem invandrare som lyckas anpassa sig i det svenska samhället, men tappar ändå inte sin identitet. Nu ligger det stor fokus på att vända flyktingar till svenskar, men det är viktigt att bevara deras personligheter också. Som du skriver, man har bara ett liv, och det går inte att bara kasta bort och glömma allt man gjorde och var innan man kom till Sverige.

    2. Profilbild på Malin BMalin B

      Hej Elisa,
      Klokt skrivet. Nej, beslutet att bli en flykting är säkerligen inte ett beslut en tar, utan det bara händer dig och din familj och en tvingas ge upp allt för att försöka rädda sig och sin familj. Jag tänker även på alla de miljontals människor som tvingats fly sina hem, men fortfarande är kvar i sina hemländer eller i stora flyktingläger i grannländer.

    3. Profilbild på Emma IvarssonEmma Ivarsson

      Fint att ta del av din historia Elisa!

      Jag tror som du skriver att även om du föddes som svensk så påverkar såklart ens familjehistoria vem en själv blir. Det är erfarenheter som lever kvar i flera generationer, på olika sätt såklart.

      Det är så självklart det du skriver – att det är människors liv det handlar om – men det är nåt vi behöver påminna oss och varandra om allt oftare i dagens samtal – att i statistiken och debatten om flyktingar finns verkliga människor och deras livshistorier och drömmar.

  3. Profilbild på Tatjana BTatjana B

    Jag bor i Kristinehamn som har runt 24500 invånare. Det är alltså en liten stad, men här bor det många invånare med utländska bakgrund. Vi har jättemånga asylsökande här också. I staden finns olika typer boende för asylsökande: ankomstboende, tillfälligt anläggningsboende (3st.), kollektivt asylboende (platser för 450 personer) och externt anläggningsboende (vandrarhem, camping, stugbyar m.m.). Allt detta finns i vår lilla stad. Kommunen engagerar sig mycket i asylfrågorna. Det finns t.ex. ett projekt som heter ”Bli god man”, där man kan skänka bort kläder, leksaker, hushållsgrejer till nyinflyttade.
    I centrum finns det Infocenter, en mötesplats för nyanlända där de kan få hjälp och stöd, ställa frågor om vardagsproblem, fritidsaktiviteter m.m.
    Vi har en idéel förening, Omtänksamma Kristinehamn, som engagerar sig i flera olika frågor som gäller Kristinehamn, och lägger en stor fokus just på att hjälpa de nyinflyttade att integrera sig och känna sig som hemma i vår lilla stad.
    Vi har även ett partipolitiskt och religiöst obundet antirasistiskt nätverk, Kristinehamn för mångfald – mot rasism och nazism – https://www.facebook.com/pg/kristinehamnformangfald/events/?ref=page_internal. De engagerar sig verkligen rejält i dessa frågor. Det organiseras regelbundna tillsammans marscher för mångfald, tillsammanscafé, där alla invandrare är mer än välkomna och mycket-mycket mer. Jag deltog i några sådana marscher, och var med flera gånger i tillsammanscafé. Det känns att det verkligen behövs, och att det verkligen fungerar. Människor behöver veta att de är välkomna här. Människor vill få svar på sina frågor. Människor måste ha möjlighet att känna sig en del av samhället på alla plan.
    Vår stad deltar även i ett projekt som heter På väg och handlar om kvinnor med utländska bakgrund som vill integrera sig i det svenska samhället och närma sig arbetsmarknaden. De kan dåligt svenska. Praktiken visar att de vanligen har dåligt självförtroende och är mycket blyga när det handlar om att gå ut ur hemmet och att delta i det offentliga livet. Det kan jag säkert säga eftersom att jag jobbar inom detta projekt. Vi lägger stor fokus just på att få kvinnorna att öppna sig inför det offentliga. De behöver inte enbart sitta hemma och ta hand om sina män och barn. Det finns ju så mycket mer att upptäcka. Många av dem gick inte i skolan i sina hemländer. Några kan knappt skriva eller läsa. Så, ärligt tala, är en del av dem ännu långt ifrån arbetsmarknaden, men att få mer av livet och att känna sig mer självsäkra, det lär de sig så gärna att det kan fascinera en.
    Ett moment till, som jag vill gärna skriva om, har jag fått just av samtalet med våra kursdeltagare. De pratade om att det är svårt att komma till Sverige från kriget och genast behöva börja jobba som regeringen kräver. De menar att de inte har kunskaper, hälsa och ork att direkt engagera sig i alla lokala regler, traditioner och arbetsvillkor. Jag förstår det så att människan inte är redo rent psykologiskt, i första hand. Tänk, vilket stress det är att endast flytta. Och att flytta till ett annat land, och inte p.g.a. kärlek eller att man får ett bra jobberbjudande utan från kriget, förföljelser och hot… De har barn som de vill skydda, och vill vara med dem, speciellt den första tiden. Och då tvingas de att genast börja söka jobb, studera på fulltid och besöka massa myndigheter för att berätta vad de gör och att de gör allt som krävs… Ja, jag förstår att det kan kännas påfrestande. Det är bra att svenska myndigheterna är så engagerande, men jag tycker att man måste ta det lite sakta, och gärna ha ett program som hjälper flyktingar att etablera sig i landet inte bara fysiskt men även psykiskt, om ni förstår vad jag menar. Mentalt är ju det mycket svårare att göra än fysiskt.

    1. Profilbild på Malin BMalin B

      Så fint att läsa om det enorma engagemang som finns i din hemstad och vilken insats ni gör. Jag är också säker på att din bakgrund gör att du har en större förståelse för hur det är att vara ny i ett land och ”börja om”, även om du kom hit under mer kontrollerade former. Snyggt jobbat!

    2. Profilbild på Emma IvarssonEmma Ivarsson

      Va kul att höra om allt som händer i Kristinehamn Tatjana!
      Imponerande vad mycket som görs, verkligen. Kul med så mycket fokus på mötesplatser.

      Vilket spännande projekt du verkar jobba i!
      Det påminner om Yalla trappan – ett arbetsintegrerande socialt företag och kvinnokooperativ som finns här i Malmö sen flera år tillbaka. Det startade som ett projekt som ville ta vara på all den kompetens kvinnor långt från arbetsmarknaden har och har utvecklats till ett kooperativ med 30 anställda som bedriver catering, syateljé, lokalvård, konferens mm. Ett väldigt lyckat projekt!
      Kanske skulle vara värt ett studiebesök för er?
      http://www.yallatrappan.se/

    3. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Tatjana!
      Vad härligt att läsa att det finns så många saker i din stad. Jag viste inte att i Kristinehamn fanns det så många saker för de nyankomma. Fint!

      //Elisa

  4. Profilbild på Nina KNina K

    Jag fastnade mycket för Marcus Agnafors text under detta tema. Det som jag finner extra intressant är just vem som har anspråk på det offentliga rummet, men även vad som händer med människor när de möter utsatthet i det offentliga rummet. Vidare det som Agnafors beskriver i mötet med ”den andre” och innebörden av insikten att det är en människa av kött och blod, samt att då se sig själv i ”den andre”. Enligt denna teori som författaren för fram handlar det om att känna ansvar, och ignoreras ansvaret kan en känsla av skam tillkomma, samt eventuellt ett förnekande av ”den andres” mänsklighet och värdighet. Det sistnämnda tycker jag är talande i dessa veckors tema – att förneka människors mänsklighet och värdighet. Sen är det också viktigt att alltid komma ihåg, att de som flyr har inget val.

    Så om vi utgår från att de människor som är på flykt gör inte valet att vara på flykt och t.ex. EU:s flyktingpolitik förnekar människors mänsklighet och värdighet. Men då är frågan (utgår från beslutsfattande strukturer angående asylrätt etc.), finns det en känsla av ansvarstagande? Eller skjuts den ifrån? Känner de som driver igenom beslut som inskränker asylrätt och de som bygger murar skam? Görandet av ”den andre” är så tydligt. Agnafors tar upp en aspekt som syns i Sverige i frågan om människor som tigger, att det en kan inte veta om pengarna nyttjas på ”rätt sätt” (vad nu det innebär). Likande tendenser finns det gällande människor som flyr länder utanför EU, ett misstänkliggörande av människor, att de skulle t.ex. vara terrorister, eller drev som menar att vissa grupper står för fler våldtäkter. Osanningar helt enkelt. Orimliga idéer helt enkelt. Det är skrämmande. Men tur finns det många som verkar för människors grundläggande rättigheter.

    Jag studerar till gymnasielärare och under två av mina praktikperioder har jag arbetat med nyanlända ungdomar och undervisat dem i historia. De flesta lever här i Sverige utan någon av sina föräldrar, elever har blivit utvisade under de veckor när jag mött dem, vissa drömde varje natt mardrömmar, vissa dök inte upp ibland för de saknar sina familjer. Varje dag en kamp. Att ”vi” här ska förneka människors existens, mänsklighet och värdighet är så ofattbart att det inte går att ta på.

    1. Profilbild på Emma IvarssonEmma Ivarsson

      Va intressant att ta del av ditt resonemang Nina! Och så viktigt att försöka förstå rasism och handlingsförlamning utifrån både filosofiska och psykologiska termer.

      Jag har funderat endel kring vilken roll skam har i våra liv. Jag tror att känslan av skam agerar i oss oftare än vi kanske tror – flera gånger per dag. Jag tänker att skam på ett sätt är släkt med det stället i oss där vi är som mest sårbara och mänskliga. Jag tänker att det är i det där sårbara och mänskliga stället i oss som vi känner igen oss i varandra. Skammen tänker jag som ett lager som sitter utanpå detta ställe, kanske av nödvändighet, för att skydda oss. Skammen skulle i så fall ”skydda oss” från att känna och visa oss sårbara (det kan nämligen göra ont och vara ”straffbart”…det märker vi ofta tidigt som barn). Så istället för att vara i kontakt med det stället i oss själva när vi möter andra så kommer istället tankar om vi och dom, vad dom borde göra, att jag är värdelös som inte hjälper till eller ”jag ska minsann inte behöva se detta på min gata…” osv. Allt detta tänker jag leder till distans istället för kontakt och ansvar.

      Undrar hur världen skulle se ut om inte människor agerade, omedvetet, utifrån skam utan istället kunde behålla kontakten med ”det ställe skammen vill skydda”?

    2. Profilbild på Gringos NGringos N

      Hej Nina ,
      Fantastisk att läsa din text . ”Att ”vi” här ska förneka människors existens, mänsklighet och värdighet är så ofattbart att det inte går att ta på.” .
      Hoppas att du försätta det du gör och ge en leende till varje ungdom du träffar .

      Mvh
      Gringos.

    3. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Nina!
      Jag håller med dig att vi måste tänka på vilket ansvar länderna och hela EU har med flyktingar, eftersom det kan göra skillnad när de genomför politiker angående det.

  5. Profilbild på Gringos NGringos N

    Hej Alla ,
    Ursäkta att jag lämna in lite sen .
    Jag jobbar med människor på flykt och nu med integration i Värmland men specifik i Filipstad ( Filipstad , Nykroppa, Lesjöförs).
    Jag började som volontär ( röda korset ) när jag pluggade migration i Älvsbyn. Och sen jobbade med ” Hej Värmland” inom Röda korset . Vi har idag från noll ( 2016-05-10) kunna hjälpa 300 människor genom psykosocial stöd , språk kaffe, svenska undervisning , olika aktiviteter för att underlätta deras livs efter kriget. Har haft tur med ungefär 40 volontär och 6 organisationer ( Bilda , NBV, Masforum , Vasakyrkan , Förening SHAM och Filipstad Tillsammans ) jag räkna inte Röda korset pga att jag representera Röda Korset. Men idag fokusera vi på integration eftersom många har fått uppehållstillstånd och migrationsverket har stängd asylboende runt Värmland. Nu samarbeta vi med kommun och alla organisationer som jag har jobbat med tidigare får att kunna erbjuda en bättre etablering i samhället och det funkar bättre på det sätt annars kommun kan inte hantera människor som är kommun placerad via migrationsverket . Men vi har asylverksamhet fortfarande pga att det finns asylsökande som bör i migrationsverket lägenheter . Jag har lite svårt att berätta hur vi jobbar men det blir enkel för mig om ni fråga mig då kan jag gå i detaljerna , så snälla tveka inte , jag vill gärna dela med er hur vi började utan verksamhet och bara 7 personer tills idag , vilken fantastisk resa vi har gjort . Så please just ask .

    Mvh
    Gringos

    1. Profilbild på Emma IvarssonEmma Ivarsson

      Va kul att höra om er verksamhet Gringos! Verkligen imponerande att höra om hur ni startade på noll med några få volontärer och nu engagerar 40 volontärer som kunnat hjälpa så många människor med stöd.

      I förra temat om sociala rörelser nämnde du i en kommentar att ni nyligen fått ett bakslag från kommunen. Jag är nyfiken på hur har det gått med det nu? Känner ni att ni får det stöd (både uppskattningen och ekonomiskt stöd) som ni behöver från kommunen?

      1. Profilbild på Gringos NGringos N

        Hej tack för respons , idag har vi möte med alla aktörer i kommun , och får se hur vi kommer att få finansiering , jag hålla det uppdaterad efter möte.
        Ha det bra så länge .

        Mvh
        gringos

  6. Profilbild på Linnea HLinnea H

    Tack för ännu ett intressant tema! Ursäkta min sena inlämning.

    Jag tycker, precis som många andra, att boken är fullkomligt gastkramande läsning, så välskriven och mänsklig och också så ofattbart mörka skildringar av en absolut verklighet. En erfarenhetsbild som ju faktiskt är ganska vanlig i Sverige idag, i och med det ganska stora antal människor som rest hit under liknande förutsättningar.

    Jag träffar ju en hel del unga ensamkommande i mitt arbete på ungdomsgårdar och andra ungdomsverksamheter, och det är säkert därför som det specifika ödet drabbar mig kanske ännu hårdast bland alla tragiska verkligheter. Att ha tagit sig för en sån resa på egen hand i så unga år, utifrån ett löfte eller en förespegling om att ett annat liv är möjligt i t.ex Sverige, och sen anstränga sig stenhårt med språk och anpassning och skolgång osv, det är en sån bedrift. Och att sedan, väl här, få beskedet att lagarna ska ändras, är hur man än vänder och vrider på det, väldigt obarmhärtigt. Å ena sidan kan jag förstå tanken med ”signalpolitik”, att helt enkelt försöka ta bort det där löftet eller den där förespeglingen om att rean just hit är värt det – att hellre få folk att byta rutt under resans gång än att de ska hamna i sitsen att ha lärt sig Sverige i fyra år och SEN få veta att de ska skickas bort (för det är bort de oftast skickas och inte hem)

    Men samtidigt är det på en mänsklig nivå helt obegripligt hur man kan utsätta barn och ungdomar för ett sånt svek. Och om vi inte ska agera på och utifrån en mänsklig nivå, vad ska vi då agera utifrån? Något händer med barn som avvisas så fullkomligt, efter att ha gjort ALLT precis allt allt allt i sin förmåga att göra ”rätt” att anstränga sig och offra saker och allt som vi säger är rätt och strävsamt och vuxet, fast gånger en miljon. De har gjort mer ”bra jobbat” i sina korta liv än jag nånsin kommer kunna. Och detta får den obegripliga konsekvensen av ett jättehårt straff – att skickas helt ensam till en främmande och jättefarlig plats. Nånting händer där, psykologiskt eller själsligt, i den assymetriska relationen mellan ansträngning och konsekvens.

    I ljuset av det är det hemskt viktigt att det finns grupper och personer som arbetar för att hjälpa personer att stanna även efter att de fått avvisningsbeslut. Jag upplever det ibland som en tabubelagd fråga att beröra, även inom ”asylvänliga” sammanhang, eftersom det såklart finns potential för en enorm problematik i ”skuggsamhället” av icke-registrerade personer (utnyttjande på arbetsmarknaden, svarta pengar osv) Men jag är väldigt glad för de organisationer som specifikt hjälper personer i såna situationer, och som önskar en sån lösning hellre än att skickas ensam till ett krigshärjat ”hemland” han kanske inte varit i sen spädbarnsåldern och där inga vänner eller familj finns. Jag är också glad för de sammanhang som konsekvent så att säga ”inte ställer några frågor”, som t.ex. de olika kyrkliga initiativ som finns (t.ex. för härbärge- och gömmandeverksamhet) Gemensamt för alla dessa organiseringar är att de inte agerar utifrån någon etikett eller juridisk ”status” utan bara utifrån en människa och dennes mänskliga behov. Och även om det behövs vridas och vändas på de problem som också uppstår i den här reaktionen på ett dysfunktionellt system, så är själva handlingen och hållningen i sig ett viktigt motstånd i ett just dysfunktionellt samhällsklimat.

    1. Profilbild på Emma IvarssonEmma Ivarsson

      Gripande att läsa din text Linnea, om assymetrin mellan ansträngning och konsekvens för många av de ungdomar som kämpar för att få stanna i Sverige just nu. Så ofattbart orättvist!

      Jag känner som du mig glad över alla de organisationer och sammanhang som hjälper människor oavsett deras juridiska status. Det ger mig hopp om att det fortfarande finns medmänsklighet kvar i världen. Skuggsamhället är såklart en reell risk och verklighet men kanske motverkas det bäst genom att vi ser mer av och tränar oss på praktisk solidaritet människa till människa.

  7. Profilbild på Gringos NGringos N

    Hej , alla
    Lite svårt att besvara en person i denna tema . Intressant punkter ni lyfter . Men det svåraste är hur vi hjälper människor på flykt . Jag själv kommer från en del av Afrika där det händer den värsta massmord ( Burundi och Rwanda 1994) i nutid. Hur har världen reagera , hur har vi fått hjälp ? Så frågan är ska stoppa konflikter innan dom börja eller vänta tills det händer för att kunna hjälpa ? När människor är på flykt , är inte ett val . Det är det sista man gör för att överleva . Vi måste kunna öppna hjärta och hjälpa de som behöver , det ska inte vara en kostnad fråga, ingen liv har en prisläpp på .

    Mvh
    Gringos.

Lämna ett svar till Emma Ivarsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *