Rasismen i Sverige

160912-161002

Som första tema för hösten tar vi oss an rasismen i en svensk samtida kontext. Det här är verkligen ett starkt ämne. 2014 lanserades dokumentären Raskortet – en film om att vara svart i Sverige. I filmen kommer nio svenskar med egna erfarenheter av rasism till tals. Ur det personliga utkristalliseras ett mönster av fördomar, rasism och intolerans som många gånger förnekats, förträngt eller glömts bort.  I filmen får vi träffa nio personer med erfarenhet av rasism. Vi lever på 2000-talet och ett barn kan ändå utbrista ”hur blir man så där svart” eller en arbetskollega kan yttra att han inte har något emot negrer. ”Jag tycker alla skulle ha en hemma.” Detta är vardagen som personerna i filmen funderar över hur de ska förhålla sig till. Om de alltid måste hålla garden uppe. Och hur kommer vi tillrätta med rasismen? Genom att förneka den eller konfrontera den? Raskortet reser brinnande aktuella frågor och uppmanar till samtal. Börja temat med att träffa några av de som i filmen berättar om hur det varit att växa upp och leva som svart i Sverige.

Läs Valerie Kyeyune Backströmskribent på separatistiska forumet Rummets.se, artikel om Raskortet här!

Under Rasimen i Sverige-temat ska vi:
1. Läsa antologin Rasismen i Sverige
2. Titta & lyssna på det film- blogg- och radiomaterial som ligger här på denna sidan.
3. Göra en skriftlig reflektion kring temat. Se utförligare instruktioner och inlämningsdatum längre ner i texten.
4. Ge respons på minst tre kurskamraters reflektion. Se utförligare instruktioner och inlämningsdatum längre ner i texten.

Det här är ett tungt och jobbigt tema, men otroligt viktigt. Hoppas ni alla kan hitta styrka i allt det motstånd som också finns mot rasismens olika ansikten! Har du några frågor, eller är det något du inte förstår så bara hör av dig!

Lycka till!
Anna & Emma
anna@glokala.se

Vi läser antologin Rasismen i Sverige (2014), (red. Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, Natur och kultur förlag) och hoppas att den kommer ge insikter och underlag för fortsatta samtal och agerande. Ett av kapitalen i boken är skriven av Judith Kiros, som publicerades i DN förra året. ”Städer rasar, båtar lämnar Libyens kust. Jag skriver för att jag har ett ansvar.” Läs gärna texten här. Under Rubrikerna: SD i Riksdagen, Utöja, Reva, Rasstereotyperna, Antiziganism och Protesterna synliggör de olika författarna en bild av rasismen i vår samtid. Boken innehåller texter från 2010 och framåt, och består av både publicerade och en del nyskrivna texter. Författarna har försökt lyfta fram texter som fångar de senaste årens dramatiska händelser och smygande förändringar. Nedan följer ett samtal med Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, redaktörer för antologin.

Lawen
Lawen Mohtadi, född 1978, är författare och journalist. Hon har arbetat på Studio Ett och Kulturnytt i P1 och en rad tidningar, samt varit chefredaktör för Bang.

Devrim

Devrim Mavi, född 1970, är journalist, debattör och före detta politiker. Devrim Mavi har tidigare varit verksam som journalist vid Kommunalarbetaren, Mana, Bang och Internationalen. Hon har varit chefredaktör för Arena och ledarskribent på Dagens Arena. Numera är hon chefredaktör på Hotellrevyn.

Migrationspolitiken, Sverigedemokraternas lyckade påverkan och det gemensamma rummet
Efter valet 2014 då Sverigedemokraterna gjorde stora framgångar både lokalt och nationellt kan vi se hur den öppna rasismen blivit mer tillåten i det offentliga rummet och hur det politiska och kulturella etablissemanget på olika sätt anpassat sin retorik och sina politiska förslag. Processen kring den nya migrationspolitiken som forcerats fram av S-MP-regeringen med stöd av stora delar av borgligheten är en helomvändning i den migrationspolitik som Sverige bedrivit tidigare.

Den 24 november höll regeringen en presskonferens där de föreslog att Sverige, för att minska antal personer som söker asyl i Sverige, ska sänka sig till EU:s miniminivå i migrationspolitiken. I podden Människor & Migration går Arena Idés utredningschef Lisa Pelling och asylrättsjuristen Ignacio Vita igenom vilka konventioner och direktiv som styr hur vi kan tolka vad som menas med EU:s miniminivå och om regeringens lagförslag ligger på den nivån? Om Sveriges nya lag ligger på en miniminivå i EU, vad menar de partier som säger att det inte räcker?

Processen att göra de migrationspolitiska utspelen till lag har gått otroligt fort. I det här poddavsnittet kan ni lyssna till de remisssvar till lagförslaget. Lagförslaget som antogs av riksdagen i juni.

Fattiga EU-medborgare, framförallt med romsk bakgrund, som tigger i Sverige har systematiskt blivit förföljda, spottade på, fått sina tältläger uppbrända, blivit slagna osv. Första veckan i augusti 2015 körde Sverigedemokraterna en anti-tiggerikampanj på Östermalms tunnelbanestation. Vad händer när de som finns i etablissemanget slår på de som redan befinner sig allra lägst?

Är du intresserad av SD historia kan du ta del av den i den antirasistiska tidningen Expo, här ger de oss en vitbok, en exposé, över SDs rasistiska historia från partibildandet fram till idag. Läs den här. Vi tänker att det är bra att ha med denna kunskap, då vi möter människor, som röstat på och/eller sympatiserar med Sverigedemokraterna. Nedan presenteras numret i ett kort videoklipp:

Tidningen ETC gjorde också under 2014 en bilaga till Dagens ETC där Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren på punkt efter punkt visar att rasisterna och de ”invandringskritiska” helt enkelt har fel. Sverige mår bra av invandring. Faktum är att Sverige behöver invandring för att fortsätta utvecklas som samhälle.

Nya tider på Bokmässan
Ett annat tydligt exempel på hur normaliseringsprocessen ser ut är turerna kring den högerextrema tidningen Nya tiders delaktighet på bokmässan i Göteborg nu i september. Vi länkar dels till ett youtubeklipp med ett studio ett program där dessa diskuteras, samt några tidningslänkar.

Här kommer en artikel efter beslutet från Bokmässan, att Nya tider åter är välkomna att ställa ut på Bokmässan.
Här kan ni läsa en krönika av poeten och antirasisten Felicia Mulinari i Feministiskt perspektiv, om Nya tider och bokmässan.

 

Strukturell rasism

Självklart handlar dock rasismen i Sverige och Europa inte bara om ”onda” rasister, utan vi måste förstå rasismen som en idéhistoriks tradition som präglas oss alla och bildar det som vi ibland talar om som strukturell rasism. Under de senaste decennierna har flera studier belagt att det sker etnisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden i Sverige.

Bildningsbyrån - rasism/UR

Bildningsbyrån – rasism/UR

I UR serien Bildningsbyrån – Rasism (fyra delar) får vi ta del av vad forskningen säger om rasism i Sverige och Europa. Det handlar inte om högerextremism eller fascism utan om vardagsrasism. Forskare, engagerade antirasistiska aktivister och personer som blivit utsatta för rasism berättar om erfarenheter och delar med sig av kunskaper. Varje program tar upp ett forskningsområde och vi gör historiska tillbakablickar. Vad är rasism och hur uppstår den? Varför sker diskriminering och hur ser upplevelserna av rasism ut i Sverige?

Del 1. Vem är rasist?
De senaste åren har flera debatter om påstådd rasism blossat upp. Men vad menas egentligen med rasism? Det finns olika svar på frågan och i programmet sätter forskare och aktivister begreppet i en historisk kontext och resonerar kring dagens definition. Vi träffar forskaren Mattias Gardell som berättar att rasismen bytte skepnad efter andra världskrigets slut, då forskningen gick från att fokusera på fysiska och mentala olikheter mellan raser till att fokusera på skillnader mellan olika kulturer och religioner. Aktivisterna Sema Gusic och Ana Marega, som är aktiva i Ungdom mot rasism, försöker få skolor att inte bara ta upp rasismens extrema yttringar utan även att prata om den vardagsrasism som främst barn och unga riskerar att utsättas för.

Del 2. Rasismens orsaker
Bildningsbyrån tar oss med på en resa till London, där vi tittar närmare på kolonialismens historia och det mänskliga psyket. Vi försöker ta reda på varför rasism i olika former uppstår. Torun Lindholm, professor i psykologi vid Stockholms universitet, beskriver de psykologiska mekanismer som skapar våra stereotypa bilder av andra och hur det kommer sig att de som inte tillhör ens egen etnicitet svartmålas. Liz Fekete, vd vid brittiska Institute of race relations, arbetar med att kartlägga rasismen i Europa. Hon menar att psykologiska mekanismer inte kan ge tillräckliga förklaringar till rasismen utan att vi även måste titta på politiskt agerande som pekar ut vissa grupper som särskilt problematiska i samhället.


Del 3. Det diskriminerande samhället
Under de senaste decennierna har flera studier belagt att det sker etnisk diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden i Sverige. Vi tittar närmare på olika förklaringsmodeller som används av inom akademin för att förstå hur diskriminering uppstår. Vi träffar Sanaa El-Borchali som berättar att hon förlorade sitt jobb som butiksbiträde i Danmark när hon började använda slöja. Är det rimligt att se diskriminering som ett bevis på att det finns en strukturell rasism i samhället?


Del 4. Svenska erfarenheter av rasism

Vilka är de vanligaste upplevelserna av rasism och vad får de för konsekvenser? Vi tar upp olika slags erfarenheter av rasism och tittar närmare på vilka motståndsstrategier de utsatta utvecklar. Evin Ismail, doktorand i sociologi vid Uppsala universitet, menar att muslimska, beslöjade kvinnor hör till de grupper som är mest utsatta för rasism i det offentliga rummet. Gymnasieeleven Rosell har blivit nedslagen på grund av att hon bär slöja och hon känner sig dagligen utsatt för rasism. Hennes svar på påhoppen är att le och informera om sin religion i förhoppning om att bryta ner fördomar. Vi träffar också René León Rosales, fil doktor i etnologi, som menar att föreställningar om att det finns olika raser lever kvar än idag. Han tycker att termen ”vardagsrasism” är till stor nytta för att förstå att även handlingar som inte har någon rasistisk intention kan vara problematiska genom att de, när de ständigt upprepas, skapar en struktur som markerar att man inte hör hemma i Sverige.

 

Motståndsröster
Den grupp som varit den klaraste rösten kring att synliggöra hur vithetsnormen genomsyrar allt och hur föreställningar om ras på alla möjliga sätt fortfarande påverkar rasifierade människors liv i Sverige är bloggkollektivet Rummet. Rummet beskriver sig som ”en plattform för samtal, diskussion och analys för feminister och antirasister som rasifieras”. Här är det unga rasifierade kvinnor som skapar problemformuleringen och stärker varandra. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En del har känt sig provocerade, utsatta för omvänd rasism när vita utesluts. Bloggen har inte varit aktiv under 2015 och 2016, men vi vill ändå rekommendera sidan, för att få insyn i en viktig del av den antirasistiska rörelsen idag. Som personerna i blogger på alla möjliga sätt fortfarande är en aktiv del av.

rummet-header-2

Instagramkontot Svart kvinna, drivet av Fanna Ndow Norrby, som senare också blev en bok är ett annat exempel.  Ndow Norrby skriver i förordet att boken ”visar på kontinuiteten i den vardagliga och strukturella rasismen mot svarta kvinnor i Sverige”. Ja, den är sann. Därför är hennes slutmening det också: ”Att synliggöra detta och ge plats åt våra egna tankar, känslor och analyser är alldeles nödvändigt.” Läs gärna DNs Anna Hellbergs artikel om boken.

Kampanjat och gjort motstånd mot den nya migrationspolitiken har många olika rörelser och människor gjort.

logo-web-bigtext-2-1

Folkkampanjen för asylrätt är den rörelse som lyckats ena mobiliseringen och tillsammans har många olika människor och organisationer jobbat i kampanjen. Kolla in deras hemsida för att se hur kampanjen och aktivister jobbade mot det nya lagförslaget.

Avslutningsvis lite kultur och politik. Rapartisterna Seluha och Beherang Miri har gjort en låt om våra systrar och bröder på flykt, migrationskrisen, vår utestängande migrationspolitik och om alla oss som vill något annat.

 

Uppgifter till temat

Vi har till det här temat valt att göra fyra olika frågesjok. Välj ett av dem, för att göra en reflektion. Vill ni reflektera kring materialet utifrån andra frågeställningar så känn er välkomna.

A. Lägg upp era reflektioner senast tisdagen den 27 sept. Posta dem som svar på denna tema-sida.

B. Kommentera minst tre av era kurskamraters inlägg under den 28 och 29 september.

För er som vill finns det sedan möjlighet att lägga upp era inlägg i bloggen. Vi hörs om det efter den 29 sept.

1. Debatten om rasism har delvis kommit att bli en diskussion kring vem som definierar vad som är rasism och vilka som har tolkningsföreträde. Vad tycker ni om den här debatten? Varför hamnar den där? Hur kan man diskutera mer konstruktivt? Vem har rätten att definiera vad rasism är? Hur kan en vit person själv ta ställning mot rasism? Finns det några fördelar med att man grupperar sig och diskuterar med de som kan dela ens erfarenheter, eller bygger man bara nya murar? Hur får man en sansad och nyanserad debatt? Diskutera.

2. Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet, däremot en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhälle?

3. Astrid Assefa pratar kort i inledningsklippet om det koloniala tänkandet och menar alltså att Sveriges koloniala historia påverkar oss än idag. Många känner inte till detta alls i Sverige, att vi haft kolonier och bedrivit slavhandel. Finns det en självbilden i Sverige av en moralisk supermakt som inte har någonting att göra upp med i det förflutna? Vi kanske hellre vänder fokus mot andra delar av världen och deras historia?! Förintelsen, det amerikanska slaveriet, Ku Klux Klan eller apartheid i Sydafrika. Hur tänker ni kring detta? Hur stämmer bilden av Sverige som en fördomsfri plats utan rasistiska problem med verkligheten? Är vi historielösa? Har vi svårt att se vår egen roll i historien, varför i så fall? Hur kan en större kunskap om vår egen roll i rasismens historia göra att vi blir mer uppmärksamma på vad som är rasistiska handlingar?

4. Det sista åren kan vi se att de anti-rasistiska rörelsen i Sverige vaknat till liv på nytt. Detta beskrivs fint i det sista kapitlet i Rasismen i Sverige. Vad tänker ni om den anti-rasistiska rörelsen? Vilken roll spelar det att vanliga människor går samman och protesterar? Vilka metoder tror ni på för att motverka rasism? Har ni egna erfarenheter att delta i anti-rasistiska aktiviteter? Har du sett något av detta i din närhet? Vad tänker du om SDs anti-tiggerireklam i tunnelbanan, samt protesterna mot den samma?

Lycka till!
Anna & Emma

_________________________________________________

Tipslitteratur

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie (Bonnier Förlag, 2013)

Läs också gärna Americanah som är en jättespännande, viktig och politiskt sprängfylld roman om rasism, rasfrågor, urspung, identitet och allt man kan önska sig som hör en roman till. Chimamanda Ngozi Adichie är uppvuxen i Nigeria men numer bosatt i både USA och Nigeria. Chimamanda slog igenom i Sverige med romanen en En halv gul sol, som handlar om tre människoöden under Biafrakriget på sextiotalet.

Daniel Sandström skrev följande om Americanah i Svenska Dagbladet 27 oktober 2013:

”Chimamanda Ngozi Adichie har egentligen skrivit en idéroman om ett begrepp som vi saknar lämpligt ord för i Sverige, men som på engelska går under beteckningen race, och som oftast täcker både hudfärg och kulturell tillhörighet. Samtidigt är ”Americanah” också en annan roman, om globaliseringen och hur den påverkar dagens Nigeria, som nu moderniseras i expressfart. Hennes styrka är observationerna; hur hon får oss att se förändringarna medan de sker, som i realtid.”

34 thoughts on “Rasismen i Sverige

  1. Profilbild på Faris DFaris D

    Jag valde uppgift nr 2.
    2. Ras är inte någon biologisk verklighet, säger Oivvio Polite i filmen Raskortet, däremot en social verklighet. Fundera över vad han menar med det. Vad är rasism enligt er? Hur tar den sig uttryck? Vilka egna erfarenheter har ni? Vad ser ni omkring er som ni uppfattar som rasism? Vem eller vilka sitter på den värdeskapande normen i vårt samhälle?

    Jag har tidigare funderat kring detta med ras och biologi. Jag är övertygad om att ras inte är någon biologisk verklighet. Vi lär oss utifrån vår sociala kontext att betrakta färger som goda, onda, varma och kalla. Vi lär oss att betrakta väderstreck på olika sätt och anknyter egenskapsord till dessa. Varmt i söder, kallt i öster, rikt i väster, hemma i norr. Rasism idag är ett uttryck för vårt misslyckande att göra upp med vårt förflutna och påbörja ett adekvat jämställdhetsarbete. Varför skall det ta tid att bli jämställd? Varför finns våra gamla system och tankar kvar, som gamla järnvägsspår till svunna tider?
    Då ingen människa föds rasist och då det tog till tidigt in på 2000-talet att kartlägga det mänskliga genomet lämnas endast gamla mönster och värden som källor till rasism. I och med kartläggningen av det mänskliga genomet fick alla tvivlare se att det inte finns någon genetisk skillnad mellan människor på jorden som skulle kunna ge tyngd till en sådan uppdelning; i raser. Rasismen är påtaglig och den genomströmmar alla segment i samhället. Exempelvis uttalade sig Dr. James Watson om människors intelligens och menade på att människor med mörkare hudfärg var mindre intelligenta än människor med ljusare hudfärg. Så vitt jag vet är han utesluten från alla akademiska kretsar, ingen vill associeras med honom. Sedan har vi rasistiska strukturer inom olika länder som livnär sig på sådana som honom. När man kan tjäna pengar och köpa sig en plats med hat inom parlament är det svårt att prata om någon betydande förändring.

    ”Att gå igenom vissa rum eller stadsdelar som svart är att inte passa in. Det är att -förkroppsliga en fråga: ”Vad gör du/ni här? Varför är ni inte därborta? Vad ger er ¬tillgång till den här platsen?” Citat från Judith Kiros Rasismen i Sverige som fick mig att stanna upp. Men vänta detta har jag också råkat ut för. Osynliga väggar byggs upp där ens existens inte tillåts att vara. Diskriminering finns i alla former och arbetar man aktivt med att stävja detta behöver man kanske organisera sig på ett sådant sätt att man motarbetar alla segment som rasism och diskriminering verkar i och genom. Jag kan inte påstå att jag besitter ett klassiskt svenskt utseende då jag har mina rötter i Sarajevo; Bosnien. Jag har ljus hy men ovanpå detta har jag becksvart hår och skägg som jag oftast brukar raka av. När jag var yngre upplevde jag mer rasism i form av glåpord riktade till min etnicitet eller utländska härkomst. Man blev ju arg och ledsen när man var yngre och man fick ett flertal gånger per år varför man inte hade ett svenskt namn. Som vuxen har jag inte upplevt diskriminering eller rasism i samma utsträckning, hur detta kommer sig vet jag inte. Jag har kompisar med mörk hy som blir kränkta nästan dagligen, det är svårt att relatera till detta då man själv inte utsätts för det dagligen. Det är dock inte svårt att förstå smärtan. Jag har haft ett otal diskussioner kring ordet neger och negerboll. Jag blir upprörd av att människor tycker att det är okej att fortsätta med denna terminologi.
    Det var inte längesedan som man stängde ner Rasbiologiska institutet och det finns fortfarande kvarlevor av detta institut då det präglat samhället och individer som överfört förlegade teorier till sina barn och omkrets. Hur angriper man detta på bästa sätt? Det är svårt men man får börja i en ände och jag tror att organisationer som vuxit fram i Sverige kommer att växa och bli bättre organiserade. Nya forum växer fram via Internet och Youtube vilka inte bara antirasister utnyttjar utan även rasister/högerextrema/nazister. Detta sätter krav på dagens individer och organisationer att organisera sig på ett sådant sätt att de gör sig hörda på regeringsnivå, så att vi kan få till en snabbare förändring.
    Jag tror också att en del människor i dagens Sverige inte är medvetna om att de bär på rasistiska åsikter då dessa åsikter är accepterade inom den krets de verkar i. Detta är enligt mina erfarenheter inte begränsat till vita svenskar med 2-3 generationers eller fler generationers rötter i Sverige utan också svenskar med utländsk härkomst eller med föräldrar utav utländsk härkomst. Idag har vi ett kalejdoskop av rasism i Sverige som folk burit hit från sina hemländer eller anammat i Sverige. Jag tror att föräldrar och skola bär ett enormt ansvar för att rasism får frodas. Jag har också upplevt att många som tidigare varit rasister fått sig ett uppvaknande i brist på annan terminologi och nu på olika sätt arbetar aktivt mot rasismen i vårt samhälle. Jag har också haft turen att träffa över en absolut majoritet av människor som inte är rasister och en del av dessa har varit engagerade på olika sätt med att förbättra samhället. Jag tror på att vi behöver organisera oss bättre och ta ett större ansvar som individer.

    1. Profilbild på Zeinab KZeinab K

      ” ”Att gå igenom vissa rum eller stadsdelar som svart är att inte passa in. Det är att -förkroppsliga en fråga: ”Vad gör du/ni här? Varför är ni inte därborta? Vad ger er ¬tillgång till den här platsen?” Citat från Judith Kiros Rasismen i Sverige som fick mig att stanna upp. Men vänta detta har jag också råkat ut för. Osynliga väggar byggs upp där ens existens inte tillåts att vara. ”
      Precis detta har jag också råkat ut för och reflekterat kring. En sån liten fråga som kanske egentligen inte hade något elakt syfte blir så fel. Frågeställaren tänker sig att frågan handlar om ett intresse att veta mer, eller för att visa sin uppskattning för ”det exotiska”. Detta brukar oftast tolkas som det motsatta för den som får frågan. Nästan som en påminnelse om att det är det första människor tänker på när de träffar en, ”vad gör du här och inte där?”.

    2. Profilbild på Malin BMalin B

      Hej Faris,
      Jag tycker din sista kommentar är intressant, och viktig att ha i åtanke. Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och det präglar såklart även rasismen. Den kan därför ibland se annorlunda ut, och riktas åt andra håll, men likväl vara rasism, och därmed mycket viktig att fånga upp och debattera och diskutera. Och självfallet ta upp i skolor.

    3. Profilbild på Nina KNina K

      Fastnade för det du skrev om att många människor inte är medvetna att de bär på rasistiska åsikter och att det accepteras i de sammanhang de befinner sig i. Håller helt och hållet med. Tror inte heller att alla människor är medvetna om att när hen säger ”xxxx” så uttrycker hen en rasistisk åsikt. Tänker att segregationen i många städer spär på detta ytterligare också, eftersom det skapar ”vi” och ”de Andra” och vidare så reproduceras den bilden. Sen tänker jag också att den typ av omedvetna rasistiska åsikter bevisar ytterligare att Sverige är ett land med mycket rasism, då det är så normaliserat.

    4. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Faris,

      Jag tänker på det du tog upp av Oivvio Polite i filmen Raskortet, Ras är inte någon biologisk verklighet,, däremot en social verklighet. Jag tycker att absolut är det så, men om ras är en social verklighet då kan man säga att rasismen också är det. Om man tänker att rasismen är en social verklighet, är det rätt att säga att vi lär oss det precis som du säger: ”utifrån vår sociala kontext att betrakta färger som goda, onda, varma och kalla. Vi lär oss att betrakta väderstreck på olika sätt och anknyter egenskapsord till dessa.” Jag tror att där har vi en möjlighet och vi kan hoppas att vi kan ändra det, och viktigast av allt, att förändringen är upp till oss.

    5. Profilbild på Anna AngantyrAnna Angantyr Författare

      Du skriver: ”Jag tror också att en del människor i dagens Sverige inte är medvetna om att de bär på rasistiska åsikter då dessa åsikter är accepterade inom den krets de verkar i. Detta är enligt mina erfarenheter inte begränsat till vita svenskar med 2-3 generationers eller fler generationers rötter i Sverige utan också svenskar med utländsk härkomst eller med föräldrar utav utländsk härkomst. ”

      Håller verkligen med. Rasismen och rasistiska föreställningar påverkar alla människor i vårt samhälle och många är inte medvetna om att det är rasistiskt föreställningar de bär på. Jag tror att det framförallt handlar om att vi har en föreställning om rasism som det onda och att ta avstånd från rasism som det goda. Men jag tror inte vi kan gör det så lätt för oss. Utan vi måste öppna upp för att kunna prata om rasismen som finns inom oss alla och som de flesta av oss inte vill anamma och vurma för utan verklingen medvetandegöra oss om och göra oss fria ifrån.

  2. Profilbild på Malin BMalin B

    Min reflektion är gjord delvis utifrån punkt 4, med vissa inslag av andra tankar och reflektioner. I ”Rasismen i Sverige” tas två aspekter på antirasism upp som jag fastnade lite extra för. Per Wirtén skriver om ”ett alternativt och kosmopolitiskt samhällsprojekt” (s. 283), där människor med skiftande politisk åskådning börjar förenas för att kunna utmana och ifrågasätta rådande samhällsordning, och därigenom försöka få en mer öppen och gränslös värld. När jag läser ”Rasismen i Sverige” slår det mig dock hur mycket Sverige har förändrats bara sedan denna antologi gavs ut (2014). Inte bara i sak (som gränskontroller och skärpta asylregler), utan också i diskussionerna i vårt vardagsliv, och såklart i den offentliga debatten. EU:s oförmåga att enas och hjälpas åt medlemsländerna emellan när vårt skydd och stöd till utsatta flyktingar behövdes som bäst under hösten 2015 får mig dock att tvivla på det öppna och gränslösa Europa som jag (kanske naivt), tidigare har tagit för givet.

    Alex Bengtssons exempel i samma antologi är för mig lite enklare att greppa och försöka applicera i vardagen. Han tar upp mobilisering av lokalsamhället i Sverige (där inspiration hämtats från den brittiska Hope not hate-rörelsen) – ett, som jag ser det, riktigt bra exempel på hur vanliga människor kan gå samman för att skapa ytterligare sammanhållning och inkludera nyanlända på orten där de alla bor. Jag upplever också att alltfler sådana initiativ tas runt om i Sverige, och ser med glädje på initiativ tagna även på mindre orter, långt utanför storstäderna.

    Parallellt med att många antirasistiska initiativ tas kan jag ändå ibland uppleva hur rasismen och främlingsfientligheten långsamt tycks normaliseras. Saker som ingen skulle ha uttryckt för några år sedan börjar spridas på sociala medier, och runt fika- och middagsbord. Ibland stöter personen på motstånd, men ibland upplever jag istället att människor runt omkring byter samtalsämne, förblir tysta och struntar i att kommentera vad som sägs eller skrivs. Och här är vi som jag ser det mycket illa ute! När vi inte ens förmår säga ifrån när personer vi kanske till och med känner ger uttryck för rasism eller främlingsfientlighet – hur skall då människors lika värde kunna garanteras i samhället i stort?

    Men att säga ifrån kan skapa dålig stämning och utanförskap, och ibland upplever jag att uttryck om rasism eller främlingsfientlighet skojas bort, alternativt urskuldas med okunskap eller att personen som uttalade/skrev något rasistiskt kanske själv har det tufft för tillfället, och därför är missnöjd och besviken. Bara för att man är missnöjd, eller vill skämta, kan det dock ALDRIG vara ok att sprida främlingsfientlighet, rasism och stöd för rasistiska partier. Det finns inga förmildrande åtgärder för detta och här är det omvärldens uppgift att konsekvent säga ifrån och inte tyst bara lyssna och se på, även om det är obehagligt och obekvämt. För den dagen vi tystnar är rasismen normaliserad och accepterad!

    En slutreflektion så: Lena Sundström ger i ”Vi ska aldrig tystna” i ”Rasismen i Sverige”, ett exempel på bilden av den gamla damen som protesterade mot nynazister 1985 genom helt sonika slå sin handväska i huvudet på en av nynazisterna. Den äldre kvinnans agerande kan beskrivas på många sätt, men hennes agerande definierades inte i några termer av politik på höger- eller vänsterskalan, utan utifrån vanlig anständighet. Och just detta kan jag känna är så viktigt att vi fortfarande talar om. Att vara antirasist har för mig inget med politisk åskådning att göra – utan jag ser antirasism, liksom såklart antinazism – som något grundläggande. Att vara antirasist är för mig att tro på alla människors lika värde – och kampen mot rasism och främlingsfientlighet måste som jag ser det därför föras tillsammans, av alla demokratiska partier, och inte från olika håll. Jag önskar därför att de etablerade partierna kunde gå samman i dessa frågor – genom att diskutera, släppa prestigen och samarbeta samt kompromissa i högre utsträckning än idag.

    1. Profilbild på Faris DFaris D

      Hej Malin,
      Jag tycker att det är glädjande att du upplever att det tas fler initiativ för att inkludera nyanlända. Jag håller med dig om att Sverige har förändrats de sista 3 åren. Det är beklagligt att främlingsfientlighet eller rasism normaliseras, egentligen är det en katastrof för oss alla. Hat och hets bådar inte gott för någon, det leder enbart till konflikter. Då jag inte upplever att folk blivit mindre främlingsfientliga blir jag glad av att höra dina erfarenheter för man blir lite isolerad i den miljön man lever i. Jag upplever inte rasism mot mig själv som person men jag ser det desto mer i nyheterna och i statistiken än förr. Man kanske är mer medveten nu som vuxen, svårt att veta. Jag tror på att det i grunden måste ske en förändring för att vi skall komma åt problemet, jag tror inte på ett samarbete med främlingsfientliga partier och de senaste opinionsmätningarna samt uttalanden om eventuella samarbeten med vissa partier ser jag som ett orosmoln för det underbara Sverige som vi känner det. Jag tror dock i slutändan att folk kommer att inse att vissa saker och ståndpunkter inte är hållbara.

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Hej Faris, jag delar i stora delar din uppfattning, och upplever också att rasism och främlingsfientlighet blir allt vanligare, och, som jag skriver, delvis normaliserat. Samtidigt är det ju fint att lokala initiativ tas till att inkludera nyanlända, men det är ju bara en liten sak och mycket mer måste göras. Och ja, rasistiska partier och åsikter måste bemötas, och här tror jag att utökat samarbete mellan de icke rasistiska partierna vore en väg att gå, istället för att, som nu, istället diskutera samarbete med främlingsfientliga partier, som man tidigare inte ville ta i med tång…

    2. Profilbild på Zeinab KZeinab K

      ”Parallellt med att många antirasistiska initiativ tas kan jag ändå ibland uppleva hur rasismen och främlingsfientligheten långsamt tycks normaliseras. Saker som ingen skulle ha uttryckt för några år sedan börjar spridas på sociala medier, och runt fika- och middagsbord.”

      Jag håller helt och hållet med om detta. Det är helt otroligt hur rasismen normaliserats. Ibland tror jag att det nästan handlar om ett ”svar” från missnöjda medborgare. Dessa medborgare är arga över flyktingströmmen och EU-medborgarnas tiggerier. Det känns som att de vill ta politiken i egna händer och visa sitt missnöje genom attacker och hat-dåd. Det är otroligt obehagligt.

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Ja, jag delar din uppfattning om tänkbara missnöjesyttringar. Och vågar/bryr vi oss inte om att bemöta missnöjet vid fikat eller på sociala medier, hur skall vi då våga bemöta det när det börjar handla om attacker eller hat-dåd…? Skrämmande.

    3. Profilbild på Nina KNina K

      Det du skriver inledningsvis tänker jag är de mest skrämmande med rasism idag. Jag syftar på att förändringar kan ske så snabbt. Just som du skriver att förändringen sedan antologin Rasismen i Sverige gavs ut, är påtaglig. Även att det är radikala förändringar som skett, som t.ex. inskränkningen av asylrätten. Det ökar raskt i takt och den parlamentariska politiken drar åt rasistiska håll. Det är skrämmande. Men. Det som vi måste komma ihåg är att det kan vändas igen, förändras åt rätt håll, om vi kämpar för det. Även om det stundvis känns hopplöst. Att i de verksamheter en befinner sig i (i mitt fall universitet, gymnasieskola och förskola) kan en hela tiden verka för rättvisan, mot förtryck.

    4. Profilbild på Anna AngantyrAnna Angantyr Författare

      Som du skriver Malin och flera av er andra i era kommentarer, så är det verkligen så att rasismen på många olika sätt normaliserats de senaste åren. Det har blivit möjligt att öppet hetsa mot muslimer, spotta på människor som tigger, skrika ”åk hem” till människor som bott hela sina liv i Sverige. Det är så fruktansvärt och jag tror att många av oss chockats av denna utveckling och känner oss handfallna inför vad vi ska göra. Känns då hoppfullt att det på många ställen också finns motröster. Här är ett exempel från min gamla hemby i Gästrikland: http://www.dn.se/nyheter/sverige/skrotcyklar-rustas-till-flyktingar/

      Kanske är det så att vi inte är vana vid att faktiskt behöva ta i reella konflikter. Vi måste börja konfrontera människor som finns i vår närhet när vi hör rasistiska påståenden, generaliseringar om olika folkgrupper, skämt på andras bekostnad kopplat till hudfärg, etnicitet eller nationalitet. Vi behöver säga ifrån så mycket mer i vår vardag än vi har varit vana vid.

  3. Profilbild på Zeinab KZeinab K

    Rasismen i Sverige

    Jag har valt att resonera kring den första frågeställningen som lyder:
    1. Debatten om rasism har delvis kommit att bli en diskussion kring vem som definierar vad som är rasism och vilka som har tolkningsföreträde. Vad tycker ni om den här debatten? Varför hamnar den där? Hur kan man diskutera mer konstruktivt? Vem har rätten att definiera vad rasism är? Hur kan en vit person själv ta ställning mot rasism? Finns det några fördelar med att man grupperar sig och diskuterar med de som kan dela ens erfarenheter, eller bygger man bara nya murar? Hur får man en sansad och nyanserad debatt? Diskutera.

    Angående definitionen av rasism samt vilka som har tolkningsföreträde så känner jag att det ligger nåt viktigt i att faktiskt förstå VAD rasism är och hur det kan uttryckas. Det kan tyckas vara självklart för somliga av oss men det finns fortfarande och kommer att fortsätta finnas orsak att kontinuerligt prata om ämnet och upplysa de som inte riktigt förstått vad som kan tolkas som rasism.
    Vad gäller frågan om tolkningsföreträde så känner jag mig lite splittrad. Det är självklart så att diskussionen ska präglas av alla möjliga åsikter och tankar för att skapa ett sånt brett perspektiv som möjligt. Jag tycker också att det är uppenbart att även om en individ personligen inte drabbats av rasism så ska denna även kunna delta i debatten. Här anser jag dock att det finns en skillnad i tolkningsföreträde. Personligen tycker jag att det i ett sånt omstritt ämne hellre är bättre att fälla än att fria. Ifall ordet ”negerboll” är kränkande för vissa individer så ska det sluta användas. Det finns ingen som helst mening i att fria här för att en individ inte själv tycker att det är ett kränkande ord och således kan fortsätta användas. Ifall en individ inte personligen tillhör en utsatt minoritet så ska denna utgå ifrån att hellre fälla än fria då denna själv inte tillhör den kränkta gruppen och därför inte kan tala för att dessa inte kränkas.

    Viktigt att notera dock är att fokus väldigt lätt hamnar på fel saker i diskussionerna. Istället för att faktiskt arbeta och diskutera fram metoder emot rasism så skiftas fokus till att diskutera diskussionen. Detta är självklart också viktigt men ur ett eget perspektiv så kan detta göra mig så oerhört provocerad när samhället istället för att enas för att jobba emot rasism istället börjar diskutera formalia och annat som kan tyckas mindre viktigt i det stora hela.
    Vad gäller att definiera ordet rasism så anser jag inte att en särskild ”grupp” kan ha den rätten. Det är ett levande ord och definitionen kommer genom tid och utbyte av tankar att utvecklas och förmodligen inkludera mer eller kanske mindre situationer. Viktigt att ta hänsyn till är att rasism kan ta sig uttryck på otroligt många vis. Det behöver inte handla om ett särskilt agerande eller tilltalssätt, det kan även handla om en känsla. Sådana känslor är svåra att förmedla för individer som inte tillhör en minoritet och själva blivit utsatta för rasism. Med det sagt innebär detta inte att dessa icke-minoritet individer inte kan förstå. Självklart kan vi människor leva oss in i olika situationer eller relatera till andra situationer där någon typ av orättvisa skett. Det är därför jag lever väldigt starkt bakom hellre fälla än fria principen. Ifall jag inte förstår hur något kan vara kränkande så ser jag det som ett hinder hos mig och ger företräde till den andra tolkningen där den inblandade individen visst kände sig kränkt.

    Att fråga hur en vit person själv kan ta ställning mot rasism tycker jag är en lite skev formulering. Som vi alla vet så är rasism något som kan drabba alla typer av individer oavsett ursprung/hudfärg. Med det sagt så vet vi alla också att rasism generellt sett är ett större problem för ”mörka” än ”ljusa” och att det är dessa grupper som oftast har genomlidit de svåra konsekvenserna. Jag ser inga problem för en individ att ta ställning mot rasism eller något annat ämne för den delen. I slutändan handlar det om en individs personlighet och principer oavsett hudfärg eller etnicitet.
    Genom att diskutera med en grupp av individer som befinner sig i liknande situation så kan man t.ex. ta lärdom av hur en ska handskas i olika situationer. Det kan även vara en betryggande känsla i att veta att man inte är ensam i sin situation. Det är också viktigt att faktiskt diskutera med individer i en annorlunda situation just för att inte låsa in sig och bygga dessa murar. Det är genom utbyte som en individ utvecklas.
    En grundsten för att få en bra diskussion är att gå in med inställningen att en ska lära sig något nytt och ta till sig det den andra parten meddelar. Det är också otroligt essentiellt att försöka leva sig in i det man får höra och verkligen försöka förstå det den andra försöka komma fram till. Genom att lugnt och sansat få fram sin poäng så är det en större sannolikhet att den andra lyssnar än ifall en individ kör en one-way diskussion.

    1. Profilbild på Faris DFaris D

      Hej Zeinab,
      Jag tycker att det är bra att du trycker på definitionen av rasism. Många människor vet inte vad rasism innebär och har således svårt att relatera till eventuella påpekanden om uttalanden och åsikter. Jag tror också att det är viktigt att hålla isär diskriminering, hets mot folkgrupp och rasism. Jag tror att vi behöver lära våra barn tidigt, kanske i högstadiet, om slaveriet i större utsträckning än idag. Exempelvis lärde man sig mycket om andra världskriget men inte på en sån nivå att de kunde ta till sig lidandet som etniciteterna som upplevde folkmord utsattes för. Jag håller med om att en diskurs är a och o men också att vi bör bli bättre på att lära vår barn i skolan vad som är bra och mindre bra i samhället vi lever i.

    2. Profilbild på Malin BMalin B

      Frågan om tolkningsföreträde kan ibland vara svår kan jag tycka. Vad gäller kränkande ord och handlingar som är uppenbart rasistiska tycker jag dock att det är solklart att ett uttryck inte skall användas (negerboll är ju ett väldigt bra exempel). Och egentligen borde det inte vara så svårt om utgångspunkten är att behandla andra människor som jag själv bli behandlad – med respekt och viss eftertanke. Jag håller också med dig vad gäller definitionen av rasism; ingen har som jag ser det ”ensamrätt” på ordet, och definitionen måste också kunna ändras och utökas i takt med att samhället ändras.

    3. Profilbild på Nina KNina K

      Tycker det är bra att du betonar just att rasism kan vara en känsla, som kanske inte går att definiera exakt (tänker det kan översättas när det kommer till t.ex. sexism, homofobi, att det kan också vara en känsla). I relation till just tolkningsföreträde är ju det då extra viktigt att en person som upplever att den behandlas orättvist, och kopplar det till rasism, har den personen tolkningsföreträde i den meningen. En utomstående kan inte då gå in och säga att det inte var så. Därför måste nog alla bli bättre på att lyssna och inte förminska människors upplevelser. För tänker att det är just det maktstrukturer gör, de kan vi vara ganska osynliga men de många av olika anledningar just en känsla av att något inte kändes som att det gick rätt till eller dylikt.

      1. Profilbild på PärPär

        Jag hade länge mycket svårt för ordet TOLKNINGSFÖRETRÄDE, som ju tycks ge vem som helst rätt att peka ut andra som rasister, sexister och annat fult. Men nu tolkar jag ordet annorlunda, nämligen som att mottagarens (eller minoritetens) upplevelser är mer relevanta än avsändarens (eller majoritetens) avsikter. Om jag som lärare säger något som en elev upplever kränkande, kan jag inte bara avfärda det hela med att jag ju inte alls avsåg att kränka. Upplevelsen finns där, och ingen får ifrågasätta eller bagatellisera den. Denna princip innebär givetvis inte att eleven ges samhällets mandat att döma ut mig som (exempelvis) rasist.

        Många i min generation bakade och åt negerbollar långt innan vi visste något om rasism. De som utifrån denna oskuldsfulla bakgrund hävdar sin rätt att använda ordet missar helt mottagarens upplevelser. Inte bara missar – de avfärdar helt andra människors förståelse och upplevelser av ordet. Tolkningsföreträde innebär inte att den ena sidan har mandat att slå fast att ordet är rasistiskt, men att större vikt ska läggas vid de kränktas upplevelser. (Jag känner att det här blev en stel analys av något som egentligen bara handlar om vanlig anständighet och respekt)

  4. Profilbild på Nina KNina K

    Jag valde att utgå från den första frågan. Att definiera rasism tänker jag att en kan göra på olika sätt, t.ex. kan det definieras utifrån teoretiska aspekter inom t.ex. akademiska håll, det kan definieras i en politisk kontext och det kan definieras av människor (grupp och individ) kanske främst de som utsätts för förtryck. Om vi tänker oss i den mediala debatten så hamnar det tyvärr ofta i vad som är rasism resp. inte, tänker främst när det kommer till kulturell rasism (som är rasism helt enkelt) och det ställs ofta i relation till ras/etnicitet-rasism. Vidare kring tolkningsföreträde har jag en uppfattning om att det finns en brist på vad det faktiskt innebär, menar att det handlar ju inte om att inte alla får hävda sig, utan snarare om den/de som utsätts för rasism har det tolkningsföreträdet.
    Frågan kring om varför debatten hamnar där tänker jag t.ex. kan handla om ”föreställningen om Sverige” alltså att Sverige inte skulle vara ett land med rasistiska strukturer. Vilket kan t.ex. tänkas handla om sensmoralen efter andra världskriget och Sverige som ”neutralt” land, jag menar att den historiska konstruktion som gjorts reproducerar en självbild. Henrik Arnstad skriver i sin artikel i Rasismen i Sverige att det är viktigt att använda rätt terminologi när han skriver om att SD är ett fascistiskt parti. Vilket är en viktig poäng, för hur ska vi tala om rasism och/eller fascism om vi inte brukar begreppen? T.ex. som att tala om ”främlingsfientlighet” när det handlar om strukturell rasism. För att koppla tillbaka till vem som definierar rasism bör det egentligen vara en icke-fråga på grund av att den/de som utsätts för rasism aldrig borde bli ifrågasatta. Detta med att bruka korrekt terminologi tänker jag är viktigt för att inte spela fascisterna/rasisternas kort, att sätta hårt mot hårt och aldrig ge upp. I en av UR-programmen talade de om att markera om något gör/säger något rasistiskt men att det inte gör en person nödvändigtvis till rasist.
    Konsekvensen av denna debatt om vad som definierar rasism är att de verkliga problemen med detta förtryck hamnar i skuggan. T.ex. som Europas murar eller förtrycket mot romer. Tänker på det ”senaste” om separatistiska rum för rasifierade personer där en reaktion är: ”OMVÄND RASISM” och bara det uttrycket tyder på hur historielöst det kan vara i vissa sammanhang. För det finns inte omvänd rasism. Punkt. Just därför är också separatistiska rum viktiga. Sen behövs såklart även andra rum. Vidare tänker jag att idag i globaliseringens värld med ojämlika maktförhållanden är och att det vi ser i Sverige sker i stora delar av västvärlden, det är inte ett isolerat fenomen. Utan det som sker här sker även i flera andra samhällen samtidigt och därför tror jag att kampen är mycket större. Kanske är dags för verklig internationell solidaritet?

    1. Profilbild på Malin BMalin B

      Jag tycker att du tar upp en otroligt viktig poäng när du skriver att vi måste använda rätt terminologi när vi talar om rasism, fascism och främlingsfientlighet. Själv jag kan absolut bli bättre på det, och jag tror att många med mig använder begreppen delvis felaktigt, vilket kan resultera till att argumentationen inte får samma tyngd.

    2. Profilbild på Faris DFaris D

      Hej Nina,

      ”Utan det som sker här sker även i flera andra samhällen samtidigt och därför tror jag att kampen är mycket större. Kanske är dags för verklig internationell solidaritet?”

      Jag tror också att detta är fallet, idéer sprider sig och man kan se tydligt att stödet för fascistiska och rasistiska ideologier sprider sig över hela världen.
      Jag tror att man måste göra upp på lokal nivå, riva gamla föreställningar och strukturer. Det blir tufft att förändra någon annan när man samtidigt måste reformera sig själv eller på lokal nivå. Jag tycker också att det är bra att särskilja på människor som någon gång uttrycker sig klantigt/oinformerat och på rasister. Sedan kan man penetrera en persons åsikter för att verkligen komma till botten med varför personen uttalar sig på det sätt de gör och ofta har jag märkt att det bottnar i okunskap eller oförrätter som är egentliga bagateller.

    3. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Nina,

      Jag tar det sista som du sag om att idag i globaliseringens värld med ojämlika maktförhållanden är och att det vi ser i Sverige sker i stora delar av västvärlden, det är inte ett isolerat fenomen. Jag håller med det, och ser det så här: om det inte är ett isolerat fenomen då är problemet mycket större än vad vi kan tro i en lokal nivå. Det är inte ett problem av nyanlända eller av ett typ av kulturkrock, eller ett problem mellan individer. Det handlar om ett politikt problem i stor skala. Då jag undrar om rasismen inte är ett sätt att strukturera världen där endast ett fåtal dra nytta av det. Och med nytta menar jag ekonomiska fördel på en större nivå.

  5. Profilbild på Jörgen PJörgen P

    :3

    Jag valde fråga 3 och Sveriges historiska relation till rasism och främlingsfientlighet. , Jag vill faktiskt påstå att det i Sverige finns en tendens att förneka rasism och olika former av förtryck baserat på etnisk tillhörighet.Många blundar just för detta mest för att då finns det ju inte??
    Sverige var aktiv inom slavhandeln genom kolonin Saint-Barthélemy och handlade aktivt med länder som deltog i slavhandeln. Inom den postkoloniala teorin diskuteras ofta moraliskt ansvar och det är svårt att bortse ifrån dessa faktorer. Vidare genom förbjud av gårdfarihandel riktat mot judar,och andra etniska
    .
    Den svenska inställningen kan liknas vid att samhället att man vänder kappan efter vinden, det vill säga att åsikterna i samhället förändras när det uppstår en situation som det är svårt att ta avstånd från. Jag tror att självbilden av den supermoraliska stormakten i hög grad handlar om att det finns en vilja att framstå som en bra människa inför andra. Förnekelse av rasismen i Sverige som något ”etablerat” lyfter i sin tur fram bilden av det perfekta samhället.?
    Jag tror att det är viktigt att reflektera kring rasism och främlingsfientlighet utifrån ett historiskt Sätt då det handlar om så mycket mer än att framstå som en god människa, snarare om att på allvar respektera alla människors lika värde.
    Ta exempel Förintelsen att så många personer fortfarande förneka detta hemska som hänt i nutid är för mig otroligt Om man tittar på då och nu så är det rätt likt vad andra länder håller på med som har kriget där.Att sverige och världen blundar och inte vill riktigt se vad som händer runt om oss.För det är inte speciellt långt borta om man tittar på flygtider ner till dessa områden.

    1. Profilbild på PärPär

      Det förvånar mig att polisens registrering av romer inte blev en större skandal och starkare väckarklocka. Den borde ha ruskat om och rent av raserat den svenska självbilden som ett humanistiskt samhälle med en grundmurad tro på alla människors lika värde. Förnekelsen är, som du är inne på, väldigt stark i Sverige.

    2. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Jörgen,

      Tänker att denna idé att Sverige inte har varit kolonialis kan komma på den självbild som finns på att sverige har alltid varit neutral, Eller Hur?

      1. Profilbild på Linnea HLinnea H

        Det tror jag också Elisa, men visst är det märkligt hur den bilden kan fortsätta finnas och återberättas i/för varje ny generation? Den bilden måste vara väldigt viktig, eftersom den skyddas så otroligt väl.

        Saint-Barthélemy och Sveriges roll i slavhandeln borde verkligen ha ett eget kapitel i historiaundervisningen. Jag antar att anledningen till att det varit oberättat så länge är att Sveriges aktiviteter kanske ses som en marginell del av den totala globala slavhandeln, men det är extremt viktigt att berätta hela sanningen och varje detalj om en så oerhört vidrig del av historien, som också fått så otroligt mycket efterdyningar.

  6. Profilbild på Linnea HLinnea H

    Ursäkta sent deltagande!

    Jag har valt att reflektera kring punkt nr 4, dvs om samtida antirasistiska rörelser i Sverige. Även om det är uppenbart att rasismen i Sverige har förändrats mycket (till det sämre) sen antologin kom ut, så tycker jag att det är tydligt att de antirasistiska rörelserna i Sverige gör väldigt mycket nytta.

    Dels förstås på en massa konkreta nivåer, mottagandet av det stora antalet människor på flykt till/genom Sverige förra året sköttes ju till väldigt stor del genom folklig organisering, och så vidare.

    Men jag funderar också lite utifrån Per Wirténs text om att Sverige inte blivit som Danmark, där han skriver att SD trots sina framgångar “ändå inte ens varit i närheten av att erövra det så kallade problemformuleringsprivilegiet.”

    Idag skulle jag ju i och för sig säga att vi är bra mycket närmre en sån situation, sett utifrån asylpolitikens totala urspårning, det politiska språkbruket kring “systemkollaps” osv.

    Men det är nog några steg kvar till den normalisering av “vardags”rasism som finns i t.ex. Danmark. Även om jag tycker att det finns vissa skribenter och opinionsbildare idag som skulle kunna använda någorlunda motsvarande “svepande meningar om ”muslimerna” som samhällshot” som Wirtén citerar ur Jes Stein Pedersens text i DN.

    Wirten listar hur som helst olika tänkbara skäl till att SD och deras världsbild inte släppts in på samma sätt som motsvarande partier i Danmark och andra länder. Ekot av Palme och den starka 68-rörelsen osv, kyrkans ställningstaganden. Vissa av de faktorer han listar som tänkbara är just rester av idégods, eller delar av den samtida nedärvda svenska kulturen (Palmearvet, proggarvet, Svenska kyrkans arv av att ta lite “vänsterhållningar” i humanitära frågor)

    Men jag funderar över vilka konkreta metoder och handlingar som har hjälpt till att någorlunda hålla uttalat rasistiska problemformuleringar borta från mainstream-samtalet.

    Supercentralt är såklart det han tar upp om migrationsfrågan i det politiska samhället: att det hela tiden pågår samtal om andra aspekter av migration och migrerande människor än “flyktingproblemet” (dvs migranters lidande och utsatthet, samhällsförhållanden som upprätthåller diskriminering och ojämlikhet osv)

    Det är ju i någon sorts god Voltairesk anda, att inte stoppa eller tysta en åsikt i samtalet, utan bredda samtalet med andra teman, och överrösta/motbevisa den oönskade rösten.

    Det är förstås en effektiv strategi, framförallt kanske för att den ses som ganska “god” och oproblematisk, eftersom den inte går i total konflikt/clinch med något, utan “bara” breddar eller försöker ta kontroll över samtalet.

    Något som ofta kritiseras i samtida rörelser är ju när man väljer att gå i mer öppen konflikt, eller tydligt visa sitt missnöje eller avståndstagande. Wirten nämner också manifestationer, bl.a. kyrkans klockringningar och folkets demonstrationer. Hade texten skrivits senare hade väl också Rossana Dinamarcas t-shirt och SDs nedrivna reklam i tunnelbanan tagits upp. Den typen av aktioner får ju ofta hård kritik, för att vara barnsliga, konfliktlåsta osv.

    Men jag funderar på att om utgångspunkten är att vi behöver ett sundare, bättre, mer kunnigt samtal – dels om rasism och dels om de samhällsproblem som kanske gör folk benägna att lyssna på rasistiska lösningar. Då låter det troligt att den processen kommer ta ett tag, och kanske också behöva marginaler för att kunna experimentera sig fram, ta risker och misslyckas.

    Och då tänker jag, apropå Sverige/Danmark: är det kanske PK som håller fortet? Alltså, nidbilden av Sverige är ju att det finns en PK-polis som bevakar och modererar hur samtalet kan föras, genom att straffa och skamma de som säger/tycker “fel”. Och nidbilden av Danmark är väl att det prioriteras att det ska vara lite ösigt och man ska kunna snacka på och “säga som det är” utan att väga allting på guldvåg.

    Och ponera då att nidbilderna om Sverige och Danmark stämmer. Och så sett utifrån effekten av de här respektive hållningarna – är PK-polisen liksom infanteriet som håller fronten tillbaka? Alltså alla som orkar bråka på Twitter och i fikarummen och göra sura sårade miner och säga “vafan” när någon säger något rasistiskt. Det kanske är det centrala, PK-poliserandet i små detaljer och försök till förskjutningar kanske är förutsättningen för att det mer långsiktiga arbetet ska kunna fortgå, och akademin och proffsaktivisterna ska kunna formulera och förverkliga visioner och gränser och teorier och moralsystem.

    Wirtén skriver ju också om “SD’s stödtrupper”, och de är ju superviktiga i deras arbete. Om vi ser samtalet som ett slagfält – vilket såklart är en tråkig bild, men kanske fruktbar en liten stund bara – så är det kanske väldigt viktigt med en aktiv envis kamp i de lite mindre frågorna. Jag tror att gesten att riva ner rasistisk reklam, eller bära en t-shirt med anti-SD-tryck i riksdagen, är viktigare än effekten. Alltså, det viktiga med såna aktioner är inte att reklamens budskap inte når ut, lika lite som att syftet är att SD ska få sig en tankeställare – det viktiga är att hålla fronten för det acceptabla.

    1. Profilbild på PärPär

      Jag tror att vi alla har svårt att överblicka och förstå det senaste årets förändringar i den svenska diskursen om invandring. Men jag håller med dig i det du skriver om PK-polisens roll. Det är ingen polis med mandat eller makt att tysta rasisterna, men när den enträget säger emot håller den ”fronten tillbaka” som du skriver. Det finns (ännu) rasistiska uttryck och tankar som inte tagit sig in i mainstreamdebatten.

  7. Profilbild på PärPär

    En så underbar och rik bok! Att kommentera känns som ett på samma gång överväldigande och onödigt arbete.

    Den fråga som fastnat i mig är den om vita svenskars självgodhet och blindhet inför den strukturella rasismen, och om svårigheten med ordet rassism. Det är ett mycket starkt ord, och även jag värjer mig mot att använda det om andras beteenden och mitt eget. Hur ska vi kunna tala om den strukturella rasismen när den dels är svårfångad (svår att entydigt påvisa) i vardagen, dels saknar ord som bär?

    Jag har ingen enkel lösning, men ett ord som jag saknar i antologin, och som funkar åtminstone för mig, är FÖRDOMAR. Jag har som sagt svårt att beteckna mig själv och mina handlingar och hållningar som rasistiska, men jag inser att jag har fördomar.

    Jo, jag vet att rasism är mer än fördomar (vilket bland andra Mattias Gardell påpekade i Bildningsbyrån – Rasism, del 1, från 12.53), men vi behöver ett ord som får oss att granska oss själva, och där är rasism helt odugligt.

    1. Profilbild på Linnea HLinnea H

      Jag hörde en gång ett radioinslag (hittar det tyvärr inte igen) om ordet rasism vs främlingsfientlighet vs fördomar som jag tyckte gjorde intressanta definitioner av orden. Ingången var huruvida SD skulle kallas rasistiskt eller bara främlingsfientligt i public service osv.

      Där föreslogs definitionerna att främlingsfientlighet är en ”naturlig” psykologisk mekanism som egentligen är en snabb oövertänkt rädsla/skepsis inför det som bryter av från det en person redan känner till. Rasism definierades som systematiserad främlingfientlighet, alltså att samhällsstrukturer och politik byggts på en bas av den psykologiska mekanismen främlingsfientlighet. Och fördomar definierades som ett individuellt värdesystem, där en enskild person har fattat statiska slutsatser, utifrån den psykologiska mekanismen främlingsfientlighet.

      Utifrån de definitionerna är det ju t.ex logiska att prata om rasistiska uttalanden / beteenden, om det som kommer sig av eller bidrar till den samhällsstruktur som bygger på främlingsfientlighet.

      Jag vet inte om jag tycker att det är vattentätt, men för mig har det varit hjälpsamt i hur jag tänker kring vilka ord som rent pragmatiskt/kommunikativt är effektiva för att skapa ett bra samtal.

  8. Profilbild på Elisa AElisa A

    Jag tar punkt 3!
    När jag lyssnade på radio intervju om antologin Rasismen i Sverige (2014) tänkte jag på vad de sade om dessa människor som utsätts för diskriminering. De människor som vandrar på gatorna upp känslan inte representerar den svenska, ska man låta dessa människor inte känna sig hemma här i Sverige?
    Jag tyckte också att det är intressant att tänka på två typer av rasism, en som är dagligen och den andra mer strukturell som till exempel i arbetsmarknaden eller bostadmarknaden. Men jag tror att de två typerna av diskriminering är densamma, som reflekteras varje dag på en strukturell nivå.

    Jag håller med att rasismen har att göra med historiska skäl, och jag vill tillägga att det har att göra med maktrelationer mellan folk och kulturer som är historisk. Och där kan man se hur svårt har man i Sverige att se vår egen roll i historien. Det koloniala historia handlar inte bara om slavhandel, det är bara en aspekt om det. Det handlar också om en historia om makt. Den som har makten kan bestämma vilka ideer och tänkande är de rätta och hur ska man bygga upp samhälle. Vem gör reglerna? för vilka är det lättare att följa dem?
    Jag tänker på Paul-Michel Foucault, som var en fransk filosof. Han pratade om makt så här: Makt i meningen ”makt över” är ett relativt begrepp, som förutsätter minst två parter: en part A som genomför en handling eller begär något, och en annan part B vars intressen står i konflikt med handlingen, eller som utför handlingen. En annan förutsättning för att A skall ha makt är att B är att B står i någon slags beroendeställning till A. Denna beroendeställning kan vara ekonomisk, social eller baserad på våld eller tvång. Makt i den senare betydelsen är inte en interpersonell relation, utan handlar om individens förmåga eller kapacitet att realisera sina önskningar och strävanden trots motstånd, utan att det måste föreligga en intressekonflikt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *