Klimatkrisen – klimatchansen?

170109-170129

Hösten 2015 var klimatfrågan högt på agendan. Sociala rörelser, med miljöorganisationerna i spetsen, mobiliserade hårt inför klimattoppmötet i Paris. Förväntningarna var höga. Efter mötet hördes kritiska röster men det fanns också många som uttalade sig försiktigt positivt. Alla länder skrev till slut under avtalet men planerna på HUR det ska gå till var fortfarande oklart. 

I november 2016 stod det klart klimatskeptikern Trump blir USA’s nästa president. I samband med det skrev Naturskyddsföreningen att det är ett mycket stort bakslag för det globala miljö- och klimatarbetet. Innebär Trump som president game over för det klimatomställningen? Eller kan det snarare bidra till att ett ökat engagemang väcks till liv? 

This changes everything…

Titta gärna på en kortversion av This changes everything nedan, inspirerad av Kleins bok med samma namn, för att komma i stämning kring vad den här frågan handlar om. Filmen och boken tar sig an de stora utmaningar och förändringar klimatkrisen innebär. Men bär också på antagande att detta kan vara en möjlighet att återuppfinna något annat. Vi kan skapa något bättre tillsammans, men det är inga politiker som kommer driva det, utan det är sociala rörelser, vanliga människor, som du och jag!

Här hittar ni hemsidan för filmen This changes everything. Den längre versionen av filmen finns att hyra på itunes.

Boken Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet

Som huvudlitteratur under temat Klimatkrisen läser vi Naomi Kleins bok Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet. Det finns få nutida tänkare som så skickligt berättat om vår tid och vart vi är på väg som Naomi Klein. Hennes No Logo och Chockdoktrinen är moderna samhällsanalysklassiker och nu har hon gett sig i kast med den verkliga ödesfrågan – klimatet.

Världen går mot sin undergång och väldigt lite görs för att försöka undvika katastrofen. I Det här förändrar allt försöker Naomi Klein ta reda på varför. Och hon gör det genom att beskriva världen precis som den är just nu: vilka är det som bestämmer, vad bestämmer de och vad är de ute efter.

Den mest avgörande insikten för både Klein och oss läsare är mötet med Stilla Havs-republiken Nauru. Det lilla örikets landmassa bestod i huvudsak av fosfor som de sålde dyrt till konstgödselindustrin. Det var deras guld, deras lycka fram till slutet av 90-talet då knappt något fanns kvar av öriket, medan havsvattennivån steg oroväckande snabbt. När öriket var som rikast, stod befolkningen på kanten till det stora gruvhålet. Naurus öde kan liknas vid en skeppsbruten som säljer sin flytväst till högstbjudande.

Och det gäller inte bara Nauru. Vi gör samma sak över hela klotet. De rika blir rikare, hjulen snurrar snabbare men jorden töms, blir ett skal av halvdöd industriskog, stora öknar och döda jordar. Detta fångas i Det här förändrar allt med obönhörlig precision.

Men det vore inte Naomi Klein om hon inte också lyckades inge läsaren hopp. Det är en bok som säger att den här skräckberättelsen kan få ett lyckligt slut, det är upp till oss att bestämma.

thischangeseverything2

Naomi Klein
Naomi Klein är författare, journalist och aktivist. Hon blev världsberömd för sin debutbok No Logo som blev den globala rättviserörelsens viktigaste skrift. Klein själv utnämndes till en av världens mest inflytelserika yngre debattörer. Hon följde sedan upp den med Chockdoktrinen 2007. Hennes artiklar publiceras regelbundet i en mängd tidningar världen över. Naomi Klein föddes i Montreal 1970 och är bosatt i Toronto.

 

335ppmchart


Vad menas med 350 ppm?

350 ppm (parts per million) är den nivå av koldioxid i atmosfären som anses vara ok för att bevara ett jordklot där människor kan fortsätta leva. I början av 1900-talet låg nivån på 300 ppm – nu är den på rekordhöga 400 ppm. Nivån ökar med 2 ppm varje år och även ökningen accelererar. Läs mer om detta på 350.orgs hemsida och i denna artikel. I videoklippet nedan illustreras detta.

Samtal med en klimatforskare och en klimataktivist

Många av de sociala rörelser som mobiliserar för en klimatomställning är systemkritiska och speciellt Klein riktar en skarp kritik just mot kapitalismen. Det är dock ett förhållningssätt som inte är lika tydligt hos alla klimatforskare och aktivister. Johan Rockström, en av de viktigaste rösterna inom klimatforskningen, delar inte helt Kleins syn. Innan klimattoppmötet i Paris möttes Klein och Rockström för att samtala med utgångspunkt i Kleins bok ”Det här förändrar allt: Kapitalismen kontra klimatet”. De berör allt från klimatmötet i Paris 2015 (som då var några veckor fram i tiden) till påvens miljöengagemang och amerikanska konservativa som lägger enorm kraft på att slå undan benen på klimatrörelsen. De pratar även om köttindustrin. Samtalet är inspelat den 16 november 2015 på Kulturhuset, Stockholm. Arrangör: Kulturhuset Stadsteatern.

Klimattoppmötet i Paris 2015

Från den 29 november till den 14 december 2015 samlades världens ledare i Paris för att förhandla fram ett globalt klimatavtal. Syftet med förhandlingarna var att få till stånd ett rättsligt bindande avtal om minskade koldioxidutsläpp och ökade resurser till klimatanpassning. De globala utsläppen av växthusgaser är idag den enskilt största drivkraften till klimatförändringarna som slår hårt mot världens fattigaste länder.

FN:s klimatpanel la hösten 2013 och våren 2014 fram tre klimatrapporter om vetenskapen bakom klimatfrågan. De sammanfattar den vetenskapliga grund som klimatförhandlarna har att utgå ifrån. I radioprogrammet Vetandets värld nedan från 30 oktober 2015 påminns vi om vad som står i de tre rapporterna.

system_change_0

I juni 2015 utvecklade ett antal ideella organisationer ett ‘People’s Test on Climate’ [ung. Folkets Klimattest] för att kunna utvärdera Parisavtalet utifrån vad vetenskap och rättvisa anser kunna krävas.

People’s Test kunde identifiera fyra kriterier för framgång i Paris:
1. Det ska leda till omedelbara, prioriterade och drastiska reduceringar av koldioxidutsläpp;
2. Det ska ge tillräckligt med stöd för omställning;
3. Det ska medföra rättvisa för drabbade människor
4. Det ska fokusera på genuina och effektiva åtgärder och inte på falska lösningar

Mätt mot dessa kriterier är Parisavtalet ett misslyckande menar bland annat Friends of the Earth. Annars har tongångarna varit smått positiva eftersom alla länder till slut skrev under avtalet och ingen försökte blockera beslutet.

Här kommenterar Åsa Romson, då Sveriges miljöminister och vice statsminsister, avtalet och processen under klimattoppmötet. Sverige, ledd av Romson och hennes medarbetare på miljödepartementet var mycket drivande i planeringen inför klimattoppmötet och även under själva mötet:

Vad har hänt sen klimattoppmötet i Paris i december 2015?

Här kan du lyssna till ett radioprogram från 15 november 2016 (Studie Ett, P1, Sveriges radio) som sänder direkt från FN’s klimatmöte i Marrakech, Marocko där ansvariga politiker från hela världen samlades för att diskutera hur klimatöverenskommelsen i Paris ska kunna bli verklighet. Du hör ett samtal med Anna Axelsson, Diakonia, professor Björn-Ola Linnér och Sveriges klimatambassadör Lars Ronnås om de reaktioner de mött på USA’s val av Trump som president.

Här kan du höra Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl intervjuas (eller tryck på bilden nedan) i Aftonbladet 10 november 2016 om vad USAs nya presidentval kan innebära för klimatförändringarna. Är det game over för klimatomställningen? Här hittar du en text från samma organisation där de frågar sig om inte ett starkare engagemang för klimatfrågan kanske kan väckas ur frustrationen och ilskan, läs mer här.

Ursprungsfolks kamp (och seger?) för klimaträttvisa i USA

Flera av er följde kanske händelserna i Standing Rock i South Dakota i USA i november förra året där Sioux-folket och klimataktivister under flera veckor slog upp tältläger för att protestera mot att en oljeledning, Dakota Access Pipeline, som planerades att dras under Missourifloden och på, för Sioux-folket, helig mark. Ett ingrepp som skulle kunna innebära stor påverkan på miljön och vattnet i området. Många aktivister över hela världen slöt upp och visade sitt stöd för protesterna. I december drogs beslutet överraskande tillbaka av Obamaregeringen och aktivisterna fick anledning att fira, om än kanske bara för en kort stund. Vad som händer vid en överklagan eller när Trump kommer till makten i januari 2017 återstår att se. Här kan du läsa om vad Jordens vänner skriver om segern i Standing Rock.

Naomi Klein var på plats och här intervjuar hon en av initiativtagarna till protesterna, den 13åriga Takota Iron Eyes precis efter att beslutet om ledning drogs tillbaka:

11 Reasons for Hope

”I always like to end the year with hope. This time last year, I wrote that 2015 had been such a banner year for us at 350.org that it seemed like we were “getting close to a sort of climate-action tipping point.” But here we are at the end of 2016, and the politics of climate action are in serious jeopardy. I was having a hard time finding that thread of hope — until I started to pull together this list.

Hope is a choice we make, and thankfully — if we look in the right places — reasons for hope are everywhere. The people in these photos are powerful. This is where our power as a movement has always come from, and that hasn’t changed a bit.”

Listan kommer från klimatkampanjorganisation 350 hemsida. Där hittar du också fler exempel på människor som kämpar för att minska människans klimatpåverkan och få stopp på den globala uppvärmningen.

Kampanjer i Sverige

Det finns många olika intiativ för att kämpa för klimatet. Naturskyddsföreningen, Jordens vänner och Fältbiologerna är några av de folkrörelseorganisationer som länge jobbat med klimat- och miljöfrågor i Sverige. En relativt ny kampanj/organisation som startade i Sverige är Föräldravrålet. Så här skriver de på sin hemsida: ”Våra barn har inte orsakat klimatförändringar eller miljöförstörelse. De har heller ingen talan när det gäller att stoppa dem. Föräldravrålet för fram barnens perspektiv – och ger dem en röst för klimatets framtid.” Föräldravrålet deltog i en internationell insamlingskampanj inför Klimattoppmötet i Paris och de jobbar med att sprida frågan i sociala medier. Push Sverige  och Powershift Sweden är två initiativ av och för unga som vill lyfta klimatfrågorna.

 

UPPGIFT TILL TEMAT

Frågeställningar att grunna på:

– Endel var försiktigt positiva till klimatmötets utgång i Paris medan andra menar att avtalen är otillräckliga. I och med uppföljningen av klimatmötet i Marrakech och valet av Trump till USAs president– hur tänker/känner du?
– Vad tror du krävs för att de avtal som skrevs under i Paris också blir till verklighet/implementeras?
– Vi vet att klimatkrisen är ett faktum, ändå händer inte tillräckligt – vad tror du att det beror på?
– Är du på Rockströms eller Kleins ”sida” då vi tittar på lösningar? Kommer vi kunna klara klimatkrisen inom det rådande ekonomiska systemet, eller behövs det nya sätt att organisera samhället och ekonomin på för att häva klimatkrisen?
– På vilket sätt skulle klimatkrisen också kunna vara en klimatchans?
– Klimaträttvisa? Vad är det? Tycker du det är ett bra begrepp?
– Om du hade makten i världen, vad skulle du gör då?

Som vanligt väljer du själv vilken eller vilka av frågeställningarna du vill ta dig an. Eller om det är helt andra tankar som väckts under läsning, lyssnande och tittande. Välkommen med dina tankar senast torsdagen den 26 januari och kommentera minst tre kurskamraters inlägg innan den 29 januari.

Allt gott och en massa klimathopp!
Anna & Emma

Klimattips

17 thoughts on “Klimatkrisen – klimatchansen?

  1. Profilbild på Malin BMalin B

    Jag har valt att reflektera kring varför inte tillräckligt händer trots att vi vet att klimatkrisen är ett faktum, samt även kortfattat kring en del av Naomi Kleins (2014) resonemang som jag tyckte var extra intressant.
    Ovanstående stämmer troligen för de allra flesta i Sverige, men i många länder är jag inte ens säker på att människor, trots tillgång till information, vet hur illa ställt det egentligen är med vår planet. Jag tänker t.ex. på USA, med en stark lobbyverksamhet och mäktiga krafter som motarbetar miljöarbetet och menar att det finns en politisk agenda bakom starkare miljölagstiftning etc.

    För att återgå till Sverige så och varför inte tillräckligt mycket görs på miljöområdet. Jag tror att miljöfrågorna ses som alldeles för isolerade, som ett ”eget” problemområde, som kan behandlas/ignoreras beroende vilka politiker som styr. Egentligen handlar det ju om något mycket mer fundamentalt – dvs om vår arts överlevnad på sikt. Dock tror jag att vi är alldeles för upptagna av vår vardag och ”enklare” problem och att vi därmed inte kan/tillåts/förmår prioritera miljöfrågor. Livet slukar upp oss och håller oss sysselsatta ändå, och vi brottas med så mycket andra frågeställningar att vi blundar för klimatkrisen. Och dessutom: hur ska en kunna kräva att människor ska bry sig om miljön när de inte är trygga, med tilltagande våld och utanförskap?

    Klein (2014) uttrycker det enligt min mening väl när hon skriver att vi själva bidrar till en döende värld bara genom att leva våra vanliga liv (t.ex. genom matlagning, bilkörning – och genom att sätta fler barn till denna värld). Och hur ska vi kunna stoppa den utvecklingen? Ibland tänker jag att utvecklingen kanske har gått alldeles för fort på vissa områden (mina farföräldrar växte t.ex. upp på landet utan el och rinnande vatten), samtidigt som vi fortfarande till största del är samma människor som några generationer tillbaka – dvs som eftersträvar ett gott liv tillsammans med nära och kära.

    Under min uppväxt har många människor i Sverige fått det allt bättre ställt ekonomiskt sett. Det som många i våra föräldrars generation bara kunde drömma om (flygresor till exotiska länder och stort hus med ny inredning samt ny bil etc.) är idag vardagsmat för långt många fler svenskar än en liten priviligierad minoritet. Tillgången på billiga flygresor samt massproducerade konsumtionsvaror med kort hållbarhet är till synes större än någonsin och svenskarna verkar resa, konsumera och renovera som aldrig förr. (Och här krävs såklart även en viss självrannsakan…) Klein (2014) skriver om att vi kommer att behöva sluta med ”lyxen”, men där tror jag att många svenskar inte alls är mogna att göra avkall på den livsstil som de äntligen kan ”unna sig”. Och om inte vi i den rika västvärlden kan ändra vår livsstil och våra prioriteringar, hur ska vi då göra med människor i fattigare länder? Har de inte rätt till samma levnadsstandard som vi? Vi kan ju inte kräva att t.ex. miljoner människor i Kina fortsätter att cykla trots att de numera har råd med såväl bil som solsemester till Thailand.

    Jag tycker att Kleins (2014) syn på politisk förändring är intressant. Hon tar upp att det viktigaste kanske inte är små förändringar på miljöområdet (såsom marginellt förhöjd skatt på koldioxid) utan istället större spelförändringar som t.ex. en garanterad minimilön (så att människor kan tacka nej till smutsiga jobb, men även att vi får en debatt kring vad vi är skyldiga varandra som människor).

    Slutligen anser jag också att Kleins (2014) bok inger visst hopp. Hon tar t.ex. upp att det kan gå snabbt när människor väl går samman och bestämmer sig att de har fått nog (hon tar bl.a. den arabiska våren som exempel – som förvånade många experter runt om i världen). Kanske krävs det då att en omvälvande ekonomisk eller politisk kris, alternativt en miljökatastrof såsom en större översvämning, slår mot rika länder för att människor även där ska protestera och kräva förändring.

    Källa: Klein, N. (2014) Det här förändrar allt. Falun, Scandbook.

    1. Profilbild på Anna AngantyrAnna Angantyr

      Hej Malin!
      Jag tänker speciellt på Kleins fokus på det kollektiva arbetet, att klimatfrågorna också handlar om att rättvisefrågor. Att vi behöver bilda rörelser tillsammans och att ett klimatarbetet inte direkt behöver betyda att gå med i en miljögrupp. Utan att vi alla behövs, det kan handla om fackligtarbete, att jobba anti-rasistiskt, att kämpa för rätten till sin mark i amazonas eller i Nordamerika, att jobba för förbättringar och mer sammanhållning i ens kvarter. Jag tänker att om en ser på klimatarbetet på det sättet, så kanske det finns möjlighet att engagera flera människor, att fler människor kan hitta sin ingång i klimatarbetet och känna att det är relevant för dem.

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Hej Anna,
        Så sant. Att jobba för förändring i ens lokala omgivning är också ett sätt. Som du skriver, bara en sådan sak som ökad sammanhållning i bostadskvarteret kan säkerligen göra skillnad. Och en kan ju börja med grannarna… I stora hyreshus blir det ibland väldigt anonymt. Tänk vilken sammanhållning det skulle kunna vara om människor bara hälsade, hjälptes åt ibland och kanske drack en kopp kaffe på innergården. Jag har för mig att kommunala bostadsbolaget hade en kampanj för några år sedan, i stil med ”Säg hej till din granne”. Och känner en sina grannar blir det enklare att bry sig om fastigheten, hur det ser ut på innergården, lekplatsen i närheten osv. Och människor blir mindre ensamma och utsatta, tänker jag.

        1. Profilbild på Tatjana BTatjana B

          Bra skrivet! Jag tänker också ofta på det. Varför brukar grannar inte ens vilja känna varandra, speciellt den yngre generationen. Vår familj hälsar på alla grannar. Mina barn hjälper en gammal kvinna som bor bredvid oss att göra hennes lilla uteplats i ordning. På sommar sitter vi ibland ute tillsammans. Mina barn hälsar på alla som går igenom gården även om de inte känner dem. Det känns som att vi är då lite mer än bara grannar utan som att vi alla tillhör ett samhälle och är knutna med varandra. Då vill man inte slänga skräp på gatan utan gör det i soptunna, man städar leksaker även om de är inte våra men ligger på väggarna och stör andra osv. I mitt hemland brukar människor vara lite mer nära till varandra som grannar, dock lite mindre nu än det var förut när jag var liten. Synd.

    2. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      Ibland tänker jag att utvecklingen kanske har gått alldeles för fort på vissa områden (mina farföräldrar växte t.ex. upp på landet utan el och rinnande vatten)…

      Ja, men verkligen. För bara 30-50 år sedan hade de flesta inga bilar, TV, telefoner. Många hade det dåligt med el och vatten m.m. Tänk att det har ändrats så snabbt, och att det händer så mycket på en kortare tid. Hur tänker vi då att vi har gott om tid, och att klimatförändringen är någonting som blir ett problem någonstans någonting i framtiden och inte idag? Framtiden börjar nu, och mycket kan ändras på en kort tid, som det var med generationen som vara föräldrar hör till. Skrämmande.

    3. Profilbild på Nina KNina K

      Tänker på det du skriver om rätt till en lika hög levnadsstandard i rika och fattiga länder. Tänker att ”vi” i västländer (rika i relation till andra) tror att ”vi” har ”rätt” sätt att leva på, och att det är kulturellt betingat. Menar att det ”vi” tror är en hög och god levnadsstandard är ingen global sanning. Det finns vissa historiska förklaringsmodeller som menar att väst har konstruerat en slags universell sanning om det västerländska samhällen som det korrekta sättet att leva. I det sättet att förklara historiska förändringsprocesser ligger en förståelse som ”West and the Rest”, d.v.s. en dikotomi som inte alls är adekvat eller sann, men att denna bild reproduceras i samhällen. Så jag tror att en väg att gå är att verka för att bryta denna föreställning om ”vår” levnadsstandard som den bästa och inse att alla vill inte leva som ”vi”.

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Hej Nina,
        Nej, förhoppningsvis vill inte alla leva som ”vi”, men det är ju ändå (tyvärr) så att i takt med att miljoner (mijarder?) asiater får det bättre ställt ekonomiskt kommer de att vilja köpa bil istället för att cykla, åka på semester till ett annat land istället för att stanna hemma, ha en diskmaskin istället för att diska för hand, vilja bo i hus istället för trång lägenhet osv. osv. Jag har t.ex. en god vän som bor i Thailand som berättar att på tio år har antalet kineser som semestrar på orten gått från att vara ett ytterst fåtal till att nu nästan dominera bland utländska turister. Och det faktum att alltfler människor i världen eftersträvar och anammar en (som jag ser det) ohållbar livsstil blir det ännu viktigare för oss (oavsett var vi nu bor) som kan välja bort lyx och onödiga prylar att ta vårt ansvar. Men vem ska vi kräva ändrar sin livsstil först?

  2. Profilbild på Tatjana BTatjana B

    Hej! Jag heter Tatjana Bogenc. Jag är 35 år gammal, är gift och har tre små barn. Jag har bott i Sverige i ungefär 8 år. Mitt modersmål är ryska, och jag är alltså rysk till nationalitet, men jag bodde i Estland innan flytet. Jag är utbildad civilingenjör och har en hel del andra mindre utbildningar, men mitt huvudarbete var som datalärare i Estland. Här i Sverige har jag avslutat fritidsledarutbildning med speciell pedagogisk inriktning och agil-projektledning. Nu jobbar jag som cirkelledare inom Studieförbundet Vuxenskolan i Kristinehamn. Mina ämnen just nu är Geografi och Teknik. Vi får se hur blir det vidare.
    Vad jag brinner för? Jag är ju invandrare, så allt som handlar om invandrare frågor står nära mitt hjärta. Jag är en kvinna, och kvinnorättigheter är det som jag också brinner för. Och så har jag ett barn som har autism, vilket gör att jag är även mycket insatt i frågorna som gäller människor med speciella behov. Jag tycker att det är helt normalt att man främst brinner för det som rör en själv.
    Jag försöker dock vara mer insatt och mer förståelig för de mer generella samhällsfrågorna, därför vill jag läsa den kursen. Jag vill veta vad andra tycker kring globala frågor och vilka lösningar kan man hitta på på en lokal nivå. Jag vill veta mer, helt enkelt, både för mitt jobb (målet är att integrera vuxna kvinnor med utlandsfödda bakgrunder till det svenska samhället och ge de mer förståelse över vad som händer i världen och hur man kan agera m.m.) och för mig personligen. Jag tror att det kommer att vara en givande kurs. Hej på er! Och, ja, svenska är inte mitt modersmål, så om ni ser några mindre grammatiska fel, så strunta i bara )) men om ni inte förstår vad jag menar, fråga gärna. Jag kanske väljer lite fel ord eller uttryck. Det kan hända. 🙂

    Nu till nuvarande temat. Klimatförändringar.
    Jag har valt att fundera över varför det inte händer så mycket i världen som kan bidra till att lösa problemet. Jag kommer fram till några punkter:
    – Vi, människor, stänger ögon inför allt som skrämmer, allt som stör våra liv och som kräver att ta ansvaret. Vi vill undvika det, både medvetet och omedvetet. Problemet är att det inte kommer att lösas av sig själv. Det finns, och det måste, först, accepteras för att sedan försöka lösas.
    – Vi lever NU, och det känns att just NU är det inte så dåligt. Även om det händer någonting så känner vi inte av det. Och då tror vi att vi hinner att leva färdigt våra liv. Vi vill inte att ändra på någonting, och kanske t.o.m. förlora någon del av våra bekvämligheter. Men tänker vi då på våra barn? Barnbarn? Nästa generationer som kanske inte ens föddes än. Varför måste de ta ansvaret för våra fel beslut och drabbas istället för oss? Bara för att vi inte kommer att leva DÅ, och inte kommer att se hur de kommer att leva DÅ, och då behöver vi inte bry oss eller? Det är skrämmande, ärligt talat, för vem, i själva verket, vill göra illa till sina barn och barnbarnbarnbarn…
    – Vad gäller stora företag, de vill ju de ha vinst och bryr sig inte om konsekvenser. Det är lätt att förstå, men det är ett fel mål att satsa på. Några få som blir rikare, och flera miljoner som drabbas.
    – De klimatförändringarna som sker nu, de sker stegvist, långsamt nog för att se och förstå omfattningen och då är det färre som reagerar och agerar på dem. Problemet är att det inte kommer att kunna vända på en dag när det äntligen kommer att visas för flera. Då blir det för sent.
    – Människor brukar vara rädda för en kortare stund efter något starkt program om klimat på TV eller efter någon kraftig debatt, men sedan släpper de av och glömmer för ett tag för att med tiden vara rädda för en stund till vid nästa starka TV program. Det ligger nog i människornas natur. Medan vi har det bra, bryr vi oss inte.
    – Vi tror att någon annan kommer att lösa problemet åt oss. Vi tycker att någon ny teknologi kommer att dyka upp och att fixa allt på en gång, eller någon mirakel händer och allt kommer att bli bra av sig själv. Lätt att tro så, mycket svårare att börja handla rätt, själva, nu…
    – Jag är ju en så liten människa och ingenting händer om just jag ändrar på mitt livsstil. Det finns ju flera miljarder andra som inte kommer att göra det. Hur kan då just mina insatser hjälpa till till det stora? Och då är det lättare att låta bli om man tänker så här.
    – Vi, som bor i norra Europa, kan lätt ta en position som säger att det inte gäller oss. Det påverkar inte oss. Blir det varmare i världen, okej, då kommer vi att ha varmare väder här, och det är ju skönt. Så synd, att människor kan tänka att det bara gäller att det blir lite varmare, och inte ser andra problem med klimatförändringarna.
    Tatjana.

    1. Profilbild på Nina KNina K

      Tänker också på att det är svårt att få människor att reagera och att det görs kanske en kort stund efter man har sett en dokumentär eller liknande. Men också att någon annan ska fixa det. Och det tror jag i viss utsträckning kan handla om att ”vi har det ganska så bra”. Men också att det är svårt att förändra saker plus att det är en enorm utmaning att mobilisera för klimatet i en struktur som arbetar mot klimatet.

    2. Profilbild på Malin BMalin B

      Hej Tatjana,
      Ja visst är det kortsiktigt att bara leva i nuet och förtränga problemen. Och som du skriver, hur tänker en då – hur ska det gå för våra barn- och barnbarn. Ibland kan jag fundera på om det ens är rätt att sätta barn till denna värld – vad är det för framtid de och deras barn och barnbarn går till mötes…. Kanske drabbas vi i norra Europa inte lika snabbt, men tids nog slår klimatkrisen hårt även mot oss. Och då är det för sent. Men samtidigt måste en ju ha framtidstro och försöka bidra till en bättre värld.

    3. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Tatjana,
      Roligt att höra lite om dig!
      Det var intressant att läsa dina reflektioner om teman. Håller med dig att det handlar säkert om att vi människorna gör inte så mycket när vi inte vet hur kan man ändra något.

  3. Profilbild på Nina KNina K

    Inledningsvis vill jag bara säga att jag verkligen har uppskattat att läsa Kleins bok (har dock lite kvar). Boken lyfter något av det mest centrala, enligt mig, som vi bör förändra d.v.s. den ekonomiska strukturen och dess ohållbarhet. En av reflektionspunkterna handlade om hur vida vi kan klara av klimatkrisen i det rådande ekonomiska systemet. Jag tror inte att det går, för vinstintressen kan inte komma före klimatförebyggande åtgärder och uppenbarligen ligger det inte i de ägandes intresse att göra något åt klimatet. Precis som Klein skriver, har vi inte gjort något åt utsläppen trots det har varit aktuellt länge, och att orsaken till detta är p.g.a. att det står i motsättning till den avreglerade kapitalismen. Det som jag fastnar för i Kleins resonemang är att allt som på något inte är överens med det hon kallar för marknadsfundamentalism är att för klimatmotståndare är de minsta insatser likställt med socialism (som om det vore något dåligt). Vidare handlar det inte bara om att minska utsläppen, det handlar om att skapa en rättvis värld, där inte några få äger majoriteten av resurserna. Så t.ex. avregleringen av offentligt ägda verksamheter, som t.ex. välfärd, hänger också ihop med detta. Det som jag reagerar på i den rådande situationen är det faktum att vissa människor lever i överflöd, medan andra dör av svält eller brist på medicin, hela situationen är orimlig. Ideologi är en central aspekt i Kleins bok, att det handlar om ideologisk hegemoni, där andra alternativ fasas bort som t.ex. socialism (som betraktas som antigen en dödsmaskin eller utopi). Detta menar Klein är en orsak till att det inte har funnits förnuftiga reaktioner på klimatförändringen. Men det kanske kan ses som en klimatchans, för det böjar brista nu, och snart finns det kanske inget alternativ än att göra något åt klimatkrisen och orättvisan som råder globalt. Men frågan är ju såklart hur detta ska göras.

    1. Profilbild på Malin BMalin B

      Ja, vi måste onekligen få en rättvisare värld. Men jag tror att olika länder är olika ”mogna” för förändring, och även inom olika grupper i samhället, lite som jag var inne på i mitt inlägg ovan. Så svårt. Min förhoppning är emellertid ändå att det fortfarande finns en klimatchans.

    2. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      Jag tycker också att det är svårt att ändra då många länder är inte mogna. Och det kan man förstå. Det är ungefär som med Maslows behovstrappan. Hur kan människor tänka på så globala saker om de är otrygga, har ingen mat att äta, och ingen utbildning för att ens förstå vad det egentligen handlar om.

  4. Profilbild på Elisa AElisa A

    Jag blev fastnad för begreppet Klimaträttvisa. Vad betyder det eller vad egentligen innebär att man har rättvisa angående klimatet.
    Medborgarna tenderar att tro att vi alla har rätt att välja vilket liv vill man leva. Men kan vi det? Hur väljer vi om levnadsvillkoren för det mesta är beroende av andras beslut? Väderförhållandena är ett exempel på något grundläggande i våra liv och där vi har nästan inget beslut. Åtminstone inte i de stora förhållanden som orsakar klimatförändringar. Vi är inte fria. Vi lever i en värld där naturresurserna tillhör alla men vi kan inte använda dem fritt. Men värre än så, är att några få fattar beslut som påverkar resten av världen på ett avgörande sätt.
    Är staterna, som mer effektivt kan bromsa klimatkatastrofer. Men det är allas ansvar att bli informerad och efterfrågan politik för att bekämpa detta stora problem som har hela världen. Om man inte vet vad vi behöver kan vi inte kräva.
    Hur svårt är att förena styrkan av varje för att skapa en större kraft och att orsaka förändringar som betyder något mot en sådan katastrof.

  5. Profilbild på Linnea HLinnea H

    Hej!

    Ursäkta sent inlägg jag har haft sjukdom och dödsfall i familjen tyvärr så det beror på det.

    Det är ju oerhört intressant varför inte mer görs, konkret, åt klimatsituationen.

    Jag tror, baserat på den relativt lilla och förenklade kunskap jag har i ämnet, att det absolut krävs en total omställning för att åstadkomma en förändring. Exakt vad som behöver göras är jag inte säker på, men exemplevis de åtgärder Klein tar upp, och som allmänt förekommer i debatten, är säkert en början. Jag tror att det är rent önsketänkande att vi ska kunna behålla de system som skapat situationen, med utsugande av resurser för enorm ekonomisk tillväxt tex, och ändå förändra tillbaka läget.

    Jordens resurser är ju ändliga, och så länge vår globala ekonomi trots allt utgår ifrån jordens resurser kan inte ekonomins mål eller ledstjärna vara ohämmad evig tillväxt.

    Jag tror att ett skäl till att inte tillräckligt göra är att ingen vill ge upp det den har. Det sägs ju ibland i rättvisekamper att priviligerade grupper (som gynnas på andras bekostnad) aldrig hittills gett upp sina privilegier frivilligt. Att det krävs påtryckningar och maktmedel för att åstadkomma förändring när den innebär en uppoffring för någon, eftersom ingen i slutändan är beredd att offra något den vill ha och trivs med. Att vi ska kunna fortsätta konsumera i samma takt och på samma vis, resa på samma vis , äta på samma vis, och ÄNDÅ rädda klimatet, låter som en obegriplig utopi. Samtidigt tror jag att många i Sverige t.ex. känner motstånd inför att kanske sänka levnadsstandarden till motsvarande 1700 eller 1800-talets. Många vill handla lokalproducerad naturligt odlad mat men färre vill bli kämpande bönder i ett kargt svårodlat land. Osv.

    Det märkliga i den här kampen är ju dock att vi alla är drabbade. Även de allra rikaste och mäktigaste, som väljer att låta ”klimatförtrycket” fortsätta, kommer ju att drabbas. Det är som ett logiskt felslut, som väl också handlar om att det är svårt att inse sin egen dödlighet. Klimathotet, i sin fulla vidd, är ju så obegripligt skrämmande att det i alla fall för mig slår över väldigt fort till ett sorts peppigt resonerande om just glokalt tänk och vardagsinsatser. Jag tror att det måste till antingen en enorm, radikal folkrörelse, eller en klimatradikal central politisk ledare (t.ex. en klimatradikal president i USA skulle nog kunna göra extremt mycket nytta på kort tid)

    Jag tror att det peppiga hoppfulla resonerandet också kan bli en sorts rökridå, en tröst i det som är för stort att nästan orka. Självklart är klimatångesten något som behöver hållas i schack, det är ju också passiviserande. Men visst är det något i själva sakens storhet och akuthet som är lamslående, varesig man drabbas av klimatångest eller försöker vara småpeppig.

    Jag har verkligen inte ett enda svar mer än att jag tror att någon sorts silkesvantar måste av. Jag tror att vi måste börja försöka prata väldigt rakt och öppet om det, och också verkligen kräva att miljöfrågor görs till prioritet hos alla politiska partier.

    Å ena sidan tror jag att ett holistiskt politiskt perspektiv är jätteviktigt för att hitta konkreta lösningar, som skatteväxlingar och lobbyism gentemot EU och företag, osv. Men å andra sidan tror jag att miljöfrågan lätt kan tillåtas glömmas i sin enorma magnitud, om accepterar att någon politk alls förs utan att miljön är fråga nr 1 i i stort sett varje resonemang och analys.

    Jag tror absolut att klimatkrisen kan bli en klimatchans, och jag har relativt goda förhoppningar om att det som händer i västvärlden nu (dess konkreta förfall) är slutet på en era och inte början på en. Det är först när man slår i botten som man kan ta tag i problemen på allvar sägs det inom missbruksvården, och därför är ju alltid en katastrof en chans till ett nytt liv. Problemet med klimatfrågan är ju bara att tiden troligtvis är väldigt knapp.

Lämna ett svar till Elisa A Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *