Arbetskritik

Varje vecka kan vi i media höra våra politiker prata om ”arbetslinjen”, ”att skapa fler jobb”, ”höja pensionsåldern” och ”bekämpa arbetslösheten”. Alla partier, från höger till vänster, verkar rörande överens om att det är fler jobb som är lösningen på samhällets och individers problem.

Undejobbet och drömmenr de senaste 200 åren har produktiviteten mångdubblats tack vare den teknologiska utvecklingen och behovet av arbete har därmed minskat. Ändå arbetar vi mer än någonsin, menar sociologen Roland Paulsen. Borde inte den tekniska utvecklingen istället leda till att vi lägger mindre tid på att arbeta, frågar sig arbetskritikerna? Har arbete blivit ett självändamål iställcitat arbetskritiket för ett medel för att skapa mer frihet och fritid?

Under de kommande två veckorna ska vi titta närmare på teorier och idéer där arbetets centrala roll ifrågasätts – arbetskritik. Vilka är det som kritiserar arbetslinjen, varför och vilka alternativ presenterar de? Vi ska också få en intro till ett av de förslag som många arbetskritiker lyfter fram som alternativ – nämligen basinkomst (eller medborgarlön).

Författaren Nina Björk får kort inleda temat med några tankar från hennes inledningstal på Arbetskritiskt forum i Malmö 2013:

Uppgifter

>> Läs temats huvudbok Vi bara lyder av Roland Paulsen (Bokförlaget Atlas, 2015)
Dela gärna med dig om det är något särskilt du berörs av i boken under tiden du läser.

>> Läs och titta på övriga texter, artiklar och filmer på temat.

>> Inspireras av och svara på några av frågorna nedan som inlägg på denna temasida, senast onsdagen den 17 maj. Kommentera även minst 3 av dina kurskamraters inlägg innan den 21 maj.

Inspirationsfrågor:

  • Vad är egentligen arbete – har du några egna reflektioner kring det?
  • Håller du med de personer i temat som presenterar sin kritik av arbetslinjen? Varför/varför inte?
  • Den syn på arbete som finns idag – varför är just den rådande tror du? Vad har varit drivkraften bakom den synen tror du? Vem tjänar på den rådande arbetssynen?
  • Tror du, liksom Guy Standing, att prekariatet skulle kunna bli en förändrande kraft om de lyckades organisera sig? Vad skulle krävas för att det skulle ske tror du?
  • Vad tycker du om idén om basinkomst?
  • Har du egna erfarenheter från arbetsliv och/eller arbetslöshetsliv som du vill dela med dig av, kopplat till temat och/eller Paulsens bok?
  • Efter att ha läst Vi bara lyder – vilka är dina reflektioner?
  • Andra reflektioner och tankar kopplat till temat du vill dela?

Vi läser: Vi bara lyder – av Roland Paulsen

Som huvudbok för temat läser vi sociologen Roland Paulsens lättlästa och underhållande bok om arbetsförmedlingen – Vi bara lyder. Så här presenterar förlaget boken:

”Roland Paulsen skriver in sig på Arbetsförmedlingen och hamnar snabbt i gräl med sin handläggare om åtgärdernas meningslöshet. När han återvänder är det för att genomföra en sociologisk studie om funktionell dumhet. Snart sitter han, som en i gänget, med en kopp kallnat kaffe på arbetsförmedlingskontoret i en mellanstor svensk stad. Vad han gör där är det ingen som riktigt vet. Han lyssnar till samtalen som förs i mötesrum, på handläggarkonferenser och jobbcoachträffar. Vi bara lyder är en intelligent, humoristisk och radikal genomlysning av Sveriges minst omtyckta myndighet. Det är också en undersökning av byråkratiska ekorrhjul, och vad som får tjänstemän att nitiskt följa absurda regelverk de själva inte tror på. Resultatet är en personlig uppgörelse med hela idén om lönearbetets nödvändighet.”

bild Roland PaulsenVi bara lyder

Sociologen och författaren Roland Paulsen har debatterat och skrivit flera artiklar om ”det absurda” med arbetssamhället. 2010 kom boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin kom ut Gleerups förlag.

Arbetssamhället gör oss till slavar?

I SVT’s programserie Idévärlden presenterar en känd tänkare en tes/teori och möter två opponenter som kritiserar tesen.
I det första programmet påstår sociologen Roland Paulsen att ”arbetssamhället gör oss till slavar” och får möta opponenterna Åsa Lindeborg och Eva Uddén Sonnegård. Klicka på bilden nedan för att komma till SVTplay och avsnittet.

Paus?
Ta en paus och spela ett deppigt spel – klicka på bilden nedan. Säkert är nog att inte alla jobb upplevs som så här meningslösa. 🙂

gå till jobbet - spel

Prekariatet

Prekariatet är ett begrepp från sociologin som kanske gjorts mest känt av ekonomen och författaren Guy Standing. prekariatet1Prekär betyder mycket bekymmersam och begreppet prekariatet syftar just på en ny global samhällsklass som har det bekymmersamt.

Guy standing beskriver i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen (2013, Diadalos förlag) den växande skaran människor som drabbas av den rådande arbetsmarknadens hårda villkor. Det är de som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt. Arbetslösa, ständiga vikarier, svartjobbare, praktikanter, bidragstagare, ofrivilliga egenföretagare osv. På en arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja är norm får prekariatets medlemmar betala ett högt pris i form av social marginalisering och fysisk och psykisk ohälsa. De många migranterna inom prekariatet löper en särskild stor risk att hamna i ett permanent politiskt utanförskap i en undanskymd verklighet vid sidan av det etablerade samhället.prekariatet2

Men det är inte en samlad och organiserad samhällsklass, såsom arbetarklassen traditionellt kan sägas vara klassmedveten och politiskt organiserad. Pga arbetslivets fragmentarisering har prekariatet svårt att organisera sig för att förbättra sina villkor. Ett resultat av detta är att prekariatet kan bli ett lätt byte för populism av olika slag – otrygghet och frustration kan leda till att en söker enkla svar på komplicerade frågor.

Men Guy Standing menar att tillståndet även skulle kunna vara en grogrund för en fördjupad politisk reflektion och ge upphov till en ny radikal politik med trygghet och solidaritet i fokus.

Här är en intervju med författaren Guy Standing i UR’s serie En bok en författare efter att hans bok Prekariatet kommit ut:

I boken En färdplan för prekariatet. Vägen till ett fullvärdigt medborgarskap (2014, Diadalos) lägger Guy Standing fram 29 förslag som skulle kunna förbättra prekariatets situation lokalt och globalt. Här kan du läsa en artikel i SvD om Guy Standing senaste bok.

Basinkomst

Basinkomst, eller medborgarlön, har nämnts i flera av inslagen och texterna ovan. Det är en regelbundet utbetalad summa från staten till samtliga medborgare eller invånare i landet för att garantera en grundtrygghet. Alla (vuxna) får lika mycket, utan villkor eller krav på motprestation.basic income

Det är inte ett färdigt förslag utan det finns många olika modeller för hur det kan se ut. Förespråkare av basinkomst finns både till vänster och höger på den politiska skalan och både summan och den politiska ingången kan variera kraftigt.

Basinkomströrelsen i Sverige (basinkomst.nu) samlar basinkomstförespråkare med olika politiska ingångar i frågan. De samlas under definitionen ”basinkomst innebär att alla ska garanteras en regelbunden inkomst som går att leva på utan krav på motprestation”.

De fortsätter sin gemensamma definition av basinkomst att den ska:
– ”garantera alla en inkomst som går att leva på
– betalas ut till individer, inte till hushåll
– betalas ut utan krav på motprestation
– betalas ut regelbundet (månadsvis)
– betalas ut i pengar, inte till exempel matkuponger”

De skriver också att ”vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar.”

Här hittar du fem vanliga frågor och svar om Basinkomst på deras websida.

Här kan du se en film om basinkomst. Den är gjort av filmaren och basinkomstaktivisten Cecilia Paulson som faktiskt tidigare varit deltagare på Glokala Tankesmedjan!


Försök med basinkomst har gjorts på flera olika ställen världen över. Här kan du läsa en artikel om Basinkomst i Kenyanska landsbygden från den amerikanska nyhetssiten Vox.


Även i Finland pågår just nu ett försök med medborgarlön – 2000 personer får 5500 kr per månad under 2 år. Initiativet har uppmärksammats i flera länder men det har också fått kritik. Läs mer i artikeln ”Finland testar statlig medborgarlön” från dn i december 2014.

Fördjupningstips och länkar:

Det finns väldigt mycket arbetskritiskt material att hitta på nätet. Här är ytterligare några tips för dig som vill fördjupa dig ännu mer och/eller engagera dig!Frihetsförmedlingen

Dagens arenas podavsnitt om arbetskritik mer fritid åt folket
Frihetsförmedlingen: frihetsformedlinen.se
Fanzin om Fritidslinjen
P1-programmet Filosofiska rummet hade förra året ett program om Basinkomst – ett annat sätt att värdera arbete
Filmtips Jag, Daniel Blake
Arbetaren tipsar om passande låtar att jobba eller inte jobba till

Några svenska grupper, nätverk och websidor för dig som vill engagera dig i frågorna:
Nätverket allt åt alla: www.alltatalla.com
Nationellt nätverk för basinkomst: Basinkomst.nu
SALO – Sveriges Anställningslösas Landsorganisation: saloriks.salosverige.se
AIF – Anställningslösa i Förening: aif-malmo.se

 

se upp för meningslöst arbete

24 thoughts on “Arbetskritik

  1. Profilbild på Malin BMalin B

    Jag har läst Paulsens bok ”Vi bara lyder” (2015, Atlas). Boken är förvisso skriven med en humoristisk underton, men ger ändå en skrämmande insyn i Arbetsförmedlingen och denna byråkratiska jättes oförmåga att hjälpa människor att finna en anställning kopplad till deras kompetenser och intressen.

    Att en arbetsförmedlare i snitt endast förmedlar 10! arbeten per år kan inte kallas något annat än pinsamt och personligen misstänker jag att Arbetsförmedlingen i sig är något av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. En bidragande orsak är naturligtvis också att arbetsförmedlarna (många säkerligen mycket kompetenta människokännare) drunknar i administrativa arbetsuppgifter och kontroll av arbetssökande (bl.a. genom att begära in aktivitetsrapporter) istället för att verkligen ha tid att samtala och försöka hjälpa människor.

    En kan onekligen ha många synpunkter på Arbetsförmedlingen och dess uppenbara ineffektivitet. Själv upprörs jag även av Försäkringskassans handläggare, som, utan att ha träffat en människa, kan sätta sig över behandlande läkares bedömning av sin (ibland uppenbart dödssjuka) patients arbetsförmåga. Där kan en verkligen tala om att människor ”bara lyder”. Hur handläggarna kan arbeta under dessa förhållanden är för mig en gåta, och jag är förvånad över att inte fler ifrågasätter sin arbetsgivare och går ut i media. Men förmodligen är även Försäkringskassans anställda rädda att förlora sin anställning, kan jag ibland tänka efter att ha sett ännu ett tv-inslag om svårt sjuka människor som ändå tvingas arbeta etc.

    För de allra flesta tror jag dock att det är viktigt att jobba och därigenom ha en meningsfull sysselsättning. Jag tror att människor behöver tillhöra ett sammanhang och arbeta mot något, åtminstone fungerar jag så själv. Att få arbeta tillsammans med andra människor, för att hjälpa andra, är för mig en oerhört stark drivkraft och min nya yrkesbana har jag inte valt för det är hög lön.

    Jag tror dock inte på idén om basinkomst utan krav på motprestation. Min farhåga är att det skulle innebära ännu mer segregering och utanförskap. I mina ögon låter detta bland annat som en klockren kvinnofälla där kvinnor med låg (alt. obefintlig) utbildning, utan kunskaper i svenska hamnar ännu längre från det svenska samhället. Och jag har faktiskt svårt att se hur saker skulle kunna bli utförda i ett samhälle, och hur utvecklingen skulle se ut. Och varifrån ska medborgarlönen komma om människor inte arbetar och betalar skatt? Vad ska finansiera sjukvård och skola? Ska staten bestämma vilka arbeten som ska utföras, och av vem? I så fall är vi tillbaka i planekonomin, där en gigantisk statsapparat och byråkrati styr människor.

    Jag älskar visserligen själv att jobba och göra något bra för andra människor, och jag trivs med att ha mycket omkring mig. Men jag anser samtidigt inte att min titel eller mina ägodelar är det som definierar mig och mitt värde. Jag är kritisk till vårt konsumtionssamhälle och upplever själv att det inte är värt att arbeta och vara tillgänglig dygnet runt, och visserligen kunna köpa vad jag vill eller resa vart jag vill, men samtidigt aldrig kunna vara helt ledig tillsammans med dem jag bryr mig om mest. Jag har valt att ta ett steg i sidled karriärmässigt, genom att byta kunder mot patienter. Det kommer att innebära mindre pengar i plånboken, men förhoppningsvis mer tid med nära och kära. Och, som Nina Björk talar om på ”Arbetskritiskt forum”, vårt liv består av tid (oklart hur mycket dock). Det är därför viktigt att ställa sig frågan var och med vem en vill tillbringa denna utmätta tid.

    1. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      ”Men förmodligen är även Försäkringskassans anställda rädda att förlora sin anställning”. Det tycker jag också att det är tyvärr så. Jag märker även att det är mycket ofta att handläggare och arbetsformedlare är sjukskrivna. Det var flera gånger jag fick boka om tiderna till mina olika handläggare som blev sjuka. Jag tycker nästan synd om de. Många av dem vill verkligen hjälpa människor men själva systemet skapar hinder för det. Ett emotionellt påfrestande jobb alltså.
      ”Jag tror dock inte på idén om basinkomst utan krav på motprestation.” Jag tror inte på den heller. Jag ser våra kursdeltagare. Av 17 personer är det kanske 10-12 som försöker prestera och vill verkligen utvecklas. De andra kommer för att de måste annars de inte får några pengar av socialen. Så enkelt det är.

      1. Profilbild på Malin BMalin B

        Ja, självklart är det även synd om de människor som mer eller mindre tvingas bli en del av systemet ”Försäkringskassan”. Ändå har jag så svårt att sätta förstå denna organisation och jag blir så ledsen och besviken på hur företrädare hos dem sätter sig över läkares bedömningar vad gäller svårt sjuka människors arbetsförmåga. Oavsett vilken politisk inriktning en har tror jag att merparten av svenskarna är oerhört missnöjda med Försäkringskassan.

    2. Profilbild på Anna AngantyrAnna Angantyr

      Hakar på din avslutning Malin. Tiden, hur vill vi använda den? Jag försöker ställa mig den frågan regelbundet. Har upptäckt att jag trots allt värderar ganska högt att ha en inkomst, så att jag kan resa och konsumera. Jag tycker det är jobbigt att ha lite pengar. Sen är jag ju inte den som tjänar mest i världen direkt, men så fort jag går ner i tid, tex till 80% upplever jag att det blir för lite pengar. Även om jag när jag var yngre, levde på betydligt mindre pengar. Har jag blivit mer konsumistisk med åren? Jag tror det, men också har boende i och med barn, fått ta en mycket större del i hushållskassan.

    3. Profilbild på Nina KNina K

      Jag förstår den problematik som du lyfter med medborgarlön, men jag tänker att medborgarlönen kommer inte lösa alla problem (vilket jag inte tror att du tror heller). Men tänker att det är ett steg i rätt riktning också att det kan finansieras genom höjda skatter för de som har mer. Där tänker jag att något händer, om vi omfördelar samhällets resurser.

  2. Profilbild på Tatjana BTatjana B

    ” Jag tror att bristen på erfarenhet och implementering av basinkomst gör det svårt att skapa sig en realistisk bild över hur samhället skulle påverkas”.
    Eller hur? Det skulle vara ett helt annat system som vi inte är vana vid, och allt som är nytt, känns otryggt och även skrämmande. Det kanske kan funka, men vi har inte råd att prova om vi inte är säkra på att det kommer att lyckas. Så upplever jag det.

  3. Profilbild på Malin BMalin B

    Jag har, precis som du, aldrig behövt ta hjälp av Arbetsförmedlingen för att hitta jobb, varken extrajobb eller tillsvidareanställningar. Problemet är väl att de som verkligen behöver hjälp inte får det (de som har kraft/ork/finansiell förmåga löser sin situation utan hjälp från Arbetsförmedlingen). Jag har vänner med utbildningar som inte automatiskt ger jobb, men där Arbetsförmedlingen inte kunnat hjälpa till överhuvudtaget utan där de har blivit hänvisade till knepiga och intetsägande kurser som inte lett någonvart. Lösningen för dessa människor har därför blivit att starta eget eller helt enkelt ordna jobb inom andra sektorer. Men alla har ju inte den möjligheten…

  4. Profilbild på Tatjana BTatjana B

    Jag skrev och skickade in mitt inlägg igår, sedan ville jag redigera lite, men det betraktades som spam. Jag var tillsagt att stänga redigeringsfönstret vilket jag gjorde. Idag ser jag inte mitt inlägg. 🙁 Jag har provat göra samma sak idag med en kortare inlägg, det också försvann. Jag vill bara meddela att detta fel uppstår, visserligen inte bara för mig. Bara så att ni vet. 🙂
    Ja, men det var synd, för jag skrev mycket. Vet inte om jag orkar skriva om allt. Jag kommer nog att sammanfatta det jag skrev. Det handlade alltså om mina erfarenheter av Arbetsförmedlingen. Jag har varit inskriven på AF tre gånger. När det kändes som mest meningslöst, skrev jag ut mig och satsade på utbildning istället. Det är först för några månader sedan jag fick mitt första jobb. Jag bor ju i Sverige i 8,5 år, kunde lagom bra svenska ganska snabbt, har hög utbildning, en hel del mindre utbildningar, arbetslivserfarenheter osv, men lyckades inte att skaffa något jobb. Det enda som AF i vår kommun har tipsat var att flytta till en annan kommun. Är det ens lagligt, undrar jag?
    Jag frågade efter någon kurs eller praktik, eller något sort ekonomiskt stöd, men fick ingenting. När jag till slut fick veta att nu har jag rätt till aktivitetsstöd och får skaffa en praktikplats för mig, så gjorde jag det. Jag fick en plats på en skola och jag var mycket förhoppningsfull, men AF tog beslut att inte bevilja min praktik. Förklaringen – du har så fina utbildningar och är så nära arbetslivet, att du inte behöver praktik utan måste söka jobb direkt… Som om jag inte gjorde det i senaste 8 år. 🙁
    Vad gäller jobbomfattning, då tycker jag att det beror på ens situation. Är man arbetslös länge, önskar man sig ett, vilket som helst, jobb, även om det är på obekväma arbetstider, även om man måste arbeta över, även om man inte får semester på sommar, även om man inte gillar jobbet överhuvudtaget… De som jobbar och har det stabilt ekonomiskt, de vill kanske minska på arbetstider för att kunna vara med sina nära och kära mer tid, syssla med någon hobby, resa runt, satsa på sina intressen osv.
    Jag personligen tycker att att jobba 6-8 timmar om dagen, 4-5 dagar i veckan vare bra. Men det beror ju på hur mycket pengar man får, och om man trivs på jobbet m.m. Jag gillar verkligen mitt jobb. Jobbar 30-50% tjänst, och skulle gärna jobba 50-75% istället, men det beror inte på mig. Att jobba heltid skulle jag nog inte vilja eftersom att jag har tre små barn, men kommer ett sådant jobb att hitta mig, så tar jag det, av ekonomiska skäl, helt enkelt. Och det är inte några prioriteringar: barn eller pengar, utan ett nödvändighet. Vår familjeekonomi går i krasch just nu, men det är en helt annan story.

    1. Profilbild på Anna AngantyrAnna Angantyr

      Hej Tatjana!
      Tack för att du delar med dig av din personliga erfarenhet och din resa in på arbetsmarknaden i Sverige. Det är verklige här jag tycker att en ser hur segregerat Sverige är och hur svårt det är att bli insläppt. För det handlar om just det, att bli insläppt. Det är så otroligt många kompetenta människor som upplever att det finns en glasdörr/tak och att det liksom är som en seg massa ta sig in i yrkeslivet i Sverige. Det handlar inte om att människor inte vill jobba, eller smiter, eller inte kan. Jag är uppriktigt förbannad på detta och trött på att höra historia efter historia som berättar samma sak. Nu får majoritetssverige bara snyta sig och öppna upp.

  5. Profilbild på Malin BMalin B

    Hej Tatjana, vilket otur med ditt inlägg… Tack för din personliga berättelse om upplevelserna av att vara inskriven på Arbetsförmedlingen. Skönt att du fick ett jobb till sist, men så dåligt att du skulle behöva vänta i över åtta år på det! Slöseri med resurser och med din kompetens! Arbetsförmedlingen och det svenska samhället borde kunna prestera bättre än så. Jag hoppas att du trivs på ditt jobb och önskar dig all lycka till. 🙂

    1. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      Tack Malin! Jag trivs verkligen på mitt jobb. 🙂 Ja, det är synd att de som kommer från andra länder och som har kompetenser och verkligen vill jobba, får kämpa mot systemet.

  6. Profilbild på Nina KNina K

    Jag har längtat efter det här temat hela våren. Dels för att jag tycker det är viktigt på ett privat och samhälleligt plan, men också för att det riktar fokus till kärnan av vårt samhälle – att vi ska lönearbeta. Vidare dess kritik mot vem som tjänar på arbetet, bör vara en debatt i alla så kallade demokratiska samhällen. Mina tidigaste reflektioner som berör arbetskritik var för ungefär 10 år sedan när min mamma blev sjuk på grund att sitt arbete och var sjukskriven under ett par års period. Någonstans däromkring började jag förstå vilka allvarliga konsekvenser lönearbete kan ge hos människor, även om jag visste att arbetsmarknaden var uppbyggd på orättvisa. Dock så fick jag någons slags insikt däromkring, att jag inte vill arbeta så mycket att jag blir sjuk av mitt arbete. Vilket i sig är en priviligierad insikt att få, men också visat sig varit svårare att leva efter än vad jag trott. Men jag vet idag att jag inte vill att mitt lönearbete ska utgöra min identitet och jag vill inte heller att andras enda identifikationsmöjlighet ska vara i form av vilket lönearbete den har.

    Angående basinkomst eller medborgarlön ser jag bara möjligheter till att forma ett annorlunda samhälle där kravet på lönearbete inte är lika centralt. Vidare att vi kan fördela lönearbeten på ett annat sätt, så människor har möjlighet till ytterligare en inkomst. I relation till Paulsen kan det betraktas som det enda rimliga, att vi förkortar arbetstiden och inför medborgarlön utan krav på motprestation. Tänker även att detta är en ideologisk fråga, alltså utifrån vilka idéer vi vill organisera samhället. Men också att politiker vill ”skapa jobb” och däri skapa nya behov, istället för att omfördela tiden i de arbeten som redan finns (och behövs). Sen tänker jag att medborgarlön kan vara (eller kanske borde vara) en byggsten i en större samhällsförändring, ett införande kommer inte per automatik lösa samhällets problem. T.ex. fixar inte det bristen på bostäder (som människor har råd med). Men samtidigt kommer ett införande frigöra tid hos människor och det kommer sannolikt skapa nya viktiga sammanhang där vi t.ex. kan ta tag i många problem i samhället. För oavsett om en tycker om sitt lönearbete, vill vi verkligen leva i ett arbetssamhälle? Jag vill i alla fall inte det.

    1. Profilbild på Tatjana BTatjana B

      ” Men jag vet idag att jag inte vill att mitt lönearbete ska utgöra min identitet och jag vill inte heller att andras enda identifikationsmöjlighet ska vara i form av vilket lönearbete den har.”
      Mycket smart sagt. Man får vara en människa, i första hand, kanske en mamma, en fru, en syskon, en väninna m.m. i den andra och tredje. Att identifiera människan utifrån vad man jobbar med, känns ibland lite förnedrande, speciellt om man inte kan nämna någon högre arbetsposition.

    2. Profilbild på Malin BMalin B

      Hej Nina,

      Att bli sjuk av sitt jobb är verkligen inget som vi ska acceptera, men ändå verkar det vara så vanligt. Och det verkar drabba människor med många olika typer av yrken och olika bakgrund. Psykisk ohälsa pga t.ex. stress kan ju slå mycket hårt, liksom såklart fysiska belastningsskador.

      Vi har nog lite olika syn på basinkomst och syn på (löne)arbete. Jag håller dock med dig om att inte ens yrke ska vara det som utgör ens identitet. (Även om jag inser att jag, och många med mig i Sverige, är oerhört privilegierade som kan välja den yrkesbana vi vill.) Genom att arbeta med något som engagerar en kan ändå arbetet vara viktigt, tänker jag. Personligen skulle jag heller aldrig vilja vara utan det. Genom att hjälpa andra bidrar jag förhoppningsvis till mindre lidande, tröst och mer nöjda medmänniskor. För det får jag uppskattning, lön, betalar skatt (som delvis går till dem som inte kan arbeta, t.ex. som en följd av sjukdom) och kan försörja min familj. Känns ändå helt ok 🙂
      Allt gott!
      /Malin

    3. Profilbild på Anna AngantyrAnna Angantyr

      Vi arbetar oss sjuka. Det är strukturellt, men det blir individer som drabbas, och ofta får dessa individer höra, att det är ett individuellt problem, deras eget fel, om de bara inte var så ambitösa, så duktiga, så lättsressade. Det är ett problem tycker jag. Jag blir ledsen när jag hör om din mamma Nina och jag är ledsen för de kollegor och vänner jag haft genom åren som på olika sätt hamnat i utmattning depression. Vad är liksom meningen med allt, blir min fråga? Ska vi hålla på såhär, ska vi förbruka människor? Ska vi förbruka kvinnor? För i mångt och mycket är detta också en kvinnofråga. Det är framförallt kvinnor som bränner ut sig och kanske är det också därför det är ett samhällsproblem, som ingen riktigt tar tag i på ett mer omfattande och övergripande sätt?

    4. Profilbild på Elisa AElisa A

      Hej Nina,
      Jag beklagar vad du berätta för din mamma. Jag tror att dessa stunder är verkligen det som gör oss att förstå att vi inte kan ge sina liv för ett jobb eller lön. Naturligtvis måste man hitta sätt att överleva och bli en del av samhället. Vi har mycket att kämpa som samhälle.

      Elisa

  7. Profilbild på Linnea HLinnea H

    Ännu ett jätteintressant material att ta del av – tack!!

    ”Vi bara lyder” av Roland Paulsen är för mig en rätt skrämmande inblick i något jag och många med mig nog haft på känn – att arbetsförmedlingens verksamhet faktiskt på många sätt är en bluff, ett bokstavligt flyttande av papper för att skapa någon sorts symbolisk struktur kring de som inte befinner sig i någon annan tydlig och mätbar samhällsstruktur. Som ett abstrakt sätt att hantera det så kallade utanförskapet, genom att se till att de som inte har någon annan plats att vara inskriven på (arbete, skola) är inskrivna på olika faktiskt fullkomligt poänglösa möten, ”åtgärder” och kurser. Det som är hisnande i läsningen är dels det vansinniga projektet i att finansiera en sån abstrakt och verkningslös verksamhet (istället för att lägga de pengarna på t.ex vettiga praktikplatser till de inskrivna) och dels att föreställa sig att behöva jobba som en kugge i det maskineriet. Vilken kafka-artad situation. (Självklart inget ont om de som är anställda där)

    Att förmedla arbeten tror jag inte Arbetsförmedlingen har gjort på länge, jag har aldrig hört talas om en människa som fått arbete genom en arbetsförmedlare (möjligen via Platsbanken, men i så fall lika gärna via Metrojobb eller Jobbsafari eller vilken annan databas som helst)

    En central punkt och fråga som allt detta material landar i för mig är mänsklig värdighet frikopplat från prestation. Alltså att delta i arbetsförmedlingens aktiviteter för långtidsarbetslösa är mycket svårt att göra och fortsätta känna sig värderad som människa. (ett lästips för en fin inblick i ett sånt liv, för den som inte vet själv, är t.ex. serieboken Dagarna av Klara Wiksten, tips!) Processen att ansöka om försörjningsstöd från socialen är designad för att vara obehaglig och krånglig, för att det ska vara en sista utväg att ge sig in i, osv. Precis som att det ska vara jobbigt att vara inskriven på AF, med poänglösa möten och ”CV-kurser” som alla vet inte löser de konkreta problemen som orsakat personens arbetslöshet.

    Vi har alltså en massa stora statliga funktioner som har som syfte att övervaka och kontrollera utsatta personer, och faktiskt få dem att må lite dåligt, skämmas lite extra. (jag kanske låter paranoid här, men det är min genuina åsikt att det är så)

    I ljuset av de här förstår jag verkligen förslaget med basinkomst. På en rent moralfilosofisk nivå tycker jag det är helt rimligt att ett samhälle med inbyggd arbetslöshet säger att ”ni 4,5% som gör ”jobbet” att vara arbetslösa för att inflationen ska hållas i schack, ni ska inte skämmas för det, utan får en liten lön för mödan”.
    Och som Paulsen så ofta påpekar så har vi ju en eventuell framtid där en massa yrken för framförallt lågutbildade personer kan komma att automatiseras. Ska dessa lågutbildade personer med en då helt irrelevant yrkeserfarenhet inte kunna erbjudas en ekonomisk stabilitet medan de söker nytt jobb, utan att behöva lägga en massa tid på att sitta och skämmas i olika meninglösa ”åtgärder” och packa frukt eller snickra pallar utan betalning? Jag tycker det är rimligt då att tänka att basinkomst kan vara nåt bra för samhället.

    Sen ser jag också en massa problem med det, både om det är det bästa förslaget i relation till hur mycket det skulle kosta tex och vad det skulle göra md människors känsla av delaktighet i samhället att liksom få en sån möjlighet att göra ingenting. Det är viktigt att alla hjälper till, tror jag, för allas välmåendes skull.

    Men ibland tänker jag , från en helt grund analys och mest på feeling: varför kan vi inte ha en basinkomst i form av praktiklön. Och så får var och en förmulera en egen praktik, som ska utföras säg 10 timmar i veckan eller så. (så att det inte tar för mycket tid från t.ex. studier eller arbetssökande för den som vill det) Det finns ju så ENORMT mycket som behöver göras. Istället för att snickra pallar som ingen behöver kan väl långtidsarbetslösa få välja en insats att göra utifrån sina intressen och begåvningar, starta en odlingsgrupp eller nattvandring eller besöka ensamma äldre och fika eller bjuda på kaffe i centrum eller vara rastvakt eller extra lekperson i förskolan eller ha läsecirkel eller leda en kör eller prata med hemlösa osv osv osv osv.

    Det finns ju hur mycket meningsfulla saker som helst som inte utförs i nuläget, pga att de som har full sysselsättning inte har tid och de som inte har det inte heller har tid, eftersom de måste söka 20 jobb om dagen som alla vet att de inte kommer få, bara för att få rätt stämpel på sin mapp för att kunna få sitt försörjningsstöd. Det är ett resursslöseri av rang som pågår!

    1. Profilbild på Elisa AElisa A

      Jag tycker att du gjorde en ganska exakt bild av jobbsökande och arbetslöshet i allmänhet. Jag tror att du pekar på systemet inte bryts av en brist på resurser, utan genom att använda dåliga strategier.

    2. Profilbild på Nina KNina K

      Relaterat till det du skriver kring arbetsförmedlingen, blir det så tydligt att deras arbete går ut på kontroll och att människor känner sig övervakade, samt att det läggs orimliga krav på de arbetssökande. Som att det är deras fel att det inte finns jobb. Tycker att det är viktigt i fråga om arbetslöshet att vända på frågan, istället för att säga ”vi har problem med arbetslöshet” rikta det mot att: ”ett problem i samhället är att det inte finns det inte lönearbete till alla, och det får stora konsekvenser etc”

      1. Linnea H

        Nina : precis, det är jätteintressant! Att vända på frågan precis så, ”ett problem i samhället är att det inte finns det inte lönearbete till alla, och det får stora konsekvenser” Dagens politiker över hela linjen i princip besvarar ju den med att vi måste skapa fler jobb, men även det skulle ju kunna tolkas på en massa sätt, t.ex. så som jag var inne på i texten: bygga in fler ”basinkomstjobb” i den offentligt finansierade sektorn.

  8. Profilbild på Elisa AElisa A

    Ingen tvekan om arbetet är som ofta ger oss mening i våra liv. Men jag tänkte om bara genom arbete vi kan hitta det. Kan man inte tro att sociala relationer och integreras i samhället liv kan man få på annat sätt än genom arbete?
    Naturligtvis kan vi skilja mellan dem som arbetar i något de gillar och de som inte är lika lyckligt lottade. Men trots att arbeta på något du gillar, det finns alltid en antydan till en känsla av att vi inte är helt nöjda i jobbet. Vad gör oss olyckliga i arbetet? Tja, jag vågar säga att det är strukturen kring arbetet. Detta skulle kunna tro rutinen för att behöva göra det varje dag utan möjlighet att välja att inte gå. Man kan också tänka att olycka i arbetet går hand aspekter av arbete som vi inte avgöra, men vi gör vad vi ”måste göra”. Å andra sidan kan det ses missnöje på arbetsplatsen som aldrig når vad vi gör eftersom vi alltid saknar något som vi har ingen möjlighet att nå. Men allt detta jag tror att det har att göra med att förlora våra frihet. Något jag läste förklarade det som betänketid. Vi tillbringar vår tid när vi arbetar, den enda vi har i livet är tid.

    1. Profilbild på Nina KNina K

      Håller med dig om varför människor är olyckliga i arbetet, att tvånget är sannolikt en stark faktor. Sen är det så tydligt vilken hegemoni lönearbetet har, då vi knappt kan föreställa oss hur det skulle vara om vi inte lönearbetade på samma sätt.

Lämna ett svar till Anna Angantyr Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *