I kapitel 3 av Nina Björks bok beskriver hon ett besök på arbetsförmedlingen. Hon berättar hur vi får lära oss att vi måste paketera oss själva på ett sådant sätt att vi blir attraktiva för någon som vill köpa oss, eller vår arbetskraft åtminstone. När man pratar om miljö och omställning av samhället är kanske inte arbetet det första man kommer att tänka på, men arbete är förknippat med konsumtion och som omställningsrörelsen säger: ”Vi har mycket att vinna på att fokusera på hälsa, livskvalitet och livsinnehåll framför ökad materiell konsumtion.”.  Precis som Nina Björk skriver så beskrivs det som något otroligt dålig när någon hamnar i arbetslöshet. Det är ett icke önskvärt tillstånd som sägs vara dåligt för individen och för samhället. Politikerna pratar ständigt om att vi måste ”skapa” fler jobb. Men, varför ska vi skapa jobb som inte behövs? Finns det ett egenvärde i att arbeta? (jag svarar nej på den frågan)

Jag är ett stort fan av arbetstidsförkortning. Jag tror det är en av de viktigaste omställningarna vi kan göra. Varför ber vi om ökad lön när vi istället hade kunnat be om minskad arbetstid?

Den arbetslösa människan ses som satt i undantag och hen måste åter in i systemet. Men, den människan kan bara vara arbetslös eftersom det produceras ett överflöd som omfördelas. Jag vill inte säga att de ”snyltar” på de som arbetar. Det är inte alls min poäng. Att vara arbetslös blir ett problem för individen i ett samhälle som är uppbyggt på det sätt som vårt är, men det finns inget värde i att ”skapa” jobb till dem. Istället måste vi fundera på varför den privata konsumtionen, och därmed arbetet, är så viktigt. Jag tror vi kan konsumera på ett bättre sätt genom att satsa på kortare arbetstid och ökad gemensam konsumtion – i form av välfärdstjänster. Jag vet inte om det skulle ”skapa” jobb, men det skulle ge utrymme för människor att fokusera på annat än arbetet och kanske drömma andra drömmar än de ”skitdrömmar” som Nina Björk talar om. En omställning som skulle bespara jorden mycket onödig slit-och-slängkonsumtion när vi springer i ekorrhjulet för att ha råd med en finare tv än grannen.

För mig började mitt intresse kring miljöfrågor på riktigt våren 2013. Jag bodde då som inneboende hos en familj som jag definitivt skulle kalla medveten. De sorterar, äter gärna vegetariskt, handlar eko och åker kollektivt. Men framförallt kan de motivera varför de gör dessa sakerna, det är medvetna val. Jag skriver i presens trots att min utgångspunkt ligger i dåtid eftersom att de ju fortfarande gör dessa saker. Någon gång under den våren såg jag också dokumentären An unconvenient truth av Al Gore som syftar till att varna för den globala uppvärmningen och dess effekter. I dokumentären pekar Gore på vårt ansvar att motverka denna utveckling. Det var i alla fall det jag tog vara på. Vi måste göra något! Jag måste göra något! Så jag började sortera, handla eko och intressera mig för vegetarisk mat. Men det viktigaste var nog ändå att ett intresse kring miljöfrågor hade väckts inom mig.

Sommaren 2014 slutade min partner äta kött. Det var helt enkelt inte gott längre vilket passade bra ihop med mitt växande miljötänk eftersom att köttproduktionen ju står för en stor del av våra utsläpp av giftiga växthusgaser. Hur mycket visste jag ännu inte. Hur som helst, från och med då åt jag bara vegetariskt och fisk hemma medan jag fortfarande åt kött ute. Efter några månader bestämde jag mig för att sluta äta kött helt och köpte mitt första nummer av den relativt nystartade tidningen Vego. Där mötte jag artikeln Maten & Klimatet – hur viktig är dieten för våra utsläpp av växthusgaser? Författarna, Martin Persson och Fredrik Hedenus, klumpar där ihop både kött- och mejeriindustrin till en, de är nämligen beroende av varandra och går hand i hand i miljöfrågan. De skriver om idisslande djurs stora utsläpp av den starka växthusgasen metan, som är ca trettio gånger starkare än koldioxid. Och om hur bara en tjugondel av den energi som krävs för att föda en ko återstår när den väl ligger på våra tallrikar. Detta innebär att vi använder stora delar av den begränsade odlingsbara mark till att odla djurfoder, alternativt till betesmarker, istället för att odla mat som hade kunnat föda långt fler människor än vad köttet från djuren vi föder upp kan. En annan text som påverkat mitt intresse och mina insikter ytterligare är Empires of Food: Feast, Famine, and the Rise and Fall of Civilizations. Där skriver författarna att ”There are eight hundred million hungry while millions suffer from too much eating. We must be ashamed of that. /…/ But /…/ the problem isn´t production, but distribution.” (s. 240) När jag kopplade ihop detta med artikeln i Vego blev slutsatsen en riktig ögonöppnare. Kött-och mejeriproduktionen och konsumtionen bidrar till världssvält. Nej tack, det ville jag inte vara en del av.

För mig har alltså resan mot medvetenhet och aktion påverkats av olika vägar till kunskap. Dokumentärer, artiklar, böcker och likasinnade (är inte så säker på att jag gillar det begreppet men kommer inte på något bättre för tillfället) som tipsat och inspirerat. De jag har presenterat ovan är de jag anser har haft störst avgörande inverkan på min egen utveckling. Som ni märker handlar en stor del av denna utveckling om mat – om att inte äta kött. Det som för mig började som en miljöfråga har idag blivit så mycket mer och jag blir ständigt påmind om sakens komplexitet. Idag äter jag inte kött av flera anledningar; miljö, djuretik, världssvält, vattenbrist och hälsa. Idag äter jag nästan helt veganskt, det är i alla fall dit jag är på väg. Jag ser min egen utveckling som på inga sätt färdig och vill rikta ett särskilt tack till alla er kurskamrater för att ni hela tiden bidrar med nya perspektiv och synsätt samt hjälper mig att vara självreflexiv. För visst är det en härlig känsla att utvecklas tillsammans och med hjälp av andra?

Pengar gör dig inte lycklig, men de kan hjälpa dig att nå lycka. Men någonstans gick det fel, någonstans blev antalet tusenlappar på banken måttstocken på om du är lyckad. Vilka kläder, vilka bilar, vilka möbler, vilka resor, allt ett bevis på hur lyckad du är. Sakta men säkert kommer insikten om att pengar kanske gör dig lyckad, men lycklig, kanske inte. Alla människor söker troligen någon typ av harmoni, någon sorts lycka i livet. Vi drömmer om någonting annat, något bättre. Och vi uppfostras med att se drömmar förverkligas överallt omkring oss. Nina Björk tar i boken ”Lyckliga i alla sina dagar” upp Walt Disney. Hur han skapar filmer som förverkligar våra drömmar. Men drömmarna som uppfylls handlar aldrig om pengar utan om evig kärlek och om att bli lycklig; ”and they lived happily ever after..”. Att drömma ger en otrolig frihet, men det är också en indirekt kritik tills ens nuvarande situation, man vill att något ska förändras. I Disney´s produktioner ser vi just hur en karaktär genom sina handlingar blir värd ett annat öde, allt bygger på någon typ av meritokratin- individuell position efter individuell prestation. Disney visar alltså på en social rörlighet, fattig utan förutsättningar lyckas via sina heroiska handlingar uppnå sin dröm. Men vi ser aldrig någon jämlikhet, det är inte allas lika värde som tas upp i dessa filmer, tvärtom individens kamp för att uppnå sin dröm. Drömmen blir alltså en symbol för jaget, medan utopin för vi:et, kollektivet. Detta är alltså den människosyn vi ger våra barn vilket också får bli symbolen över den västerländska världssynen, människan härskar över sitt eget öde. För mig har Disney alltid varit en favorit men Nina Björks bok hjälper sig att se problematiken på ett helt nytt sätt. Jag tror vi alla kan skriva under på alla människors lika värde, samtidigt har jag ett hem där jag är trygg, det det finns mat och varmvatten men jag vet att det finns människor på flykt som har tvingats lämna allt det som jag ser som en självklarhet i mitt liv. Nina Björk nämner några siffror i sin bok som skakade mig. De tre rikaste personerna i världen överskrider det totala BNP:t för världens 49 fattigaste länder. 1990 var den genomsnittlige amerikanen 38 gånger rikare än den genomsnittliga tanzanien, 2012 var de 61 gånger rikare. 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda. Vi kan därför dra slutsatsen att allas lika värde innebär inte allas lika möjlighet till ett värdigt liv. Vi talar alltså om jämställdhet och människor lika värde men lever i en totalt ojämställd värld. Men eftersom vårt samhälle bygger på meritokrati går det att moraliskt legitimera social ojämställdhet. Kapitalismen har alltså hittat ett sätt för oss att fortsätta söka efter vår egen lyckas smed, precis som liberalismen lär oss, det går alltså i dagens samhälle med vår världssyn att legitimera samhällsklyftor men ändå hävda att människor är naturligt jämlika.

Så vad har detta egentligen gjort med vår syn på våra medmänniskor? Vad händer när ett samhälle kan legitimera ojämlikhet? Finns det någonting som egentligen blir värdefullt? Vi kan se att det skett en varufiering i vårt samhälle, saker som förr inte har varit varor har nu blivit något man kan köpa och sälja. Det har till och med gått så långt att den mänskliga kroppen i sig har blivit en vara. I USA finns det till och med en marknad för bröstmjölk, sperma och mänskliga ägg. Vad händer då med den människa som inte har råd att konsumera? Den blir totalt värdelös i ett kapitalistiskt samhälle.

En av de stora bovarna som får oss att inte se tydligt är för mig reklam. Reklam som ger oss en illusion av valfrihet. Björk beskriver hur reklam idag inte handlar om att köpa, utan att vara, det har blivit en ideologi. På så sätt verkar reklamen genom oss. Att konsumera en speciell vara blir alltså ett försök till att bli den människa vi vill vara. Våra drömmar materialiseras och det är bara ett av alla uttryck av min fria vilja. Om vi tittar på i stort sett all typ av reklam så leker den med mänskliga värden, kärlek, lust, vänskap. Vi köper en vara men det är det mänskliga vi vill åt. Varufetischismen-tron på att saker är en väg till mänskliga egenskaper. Reklamen stjäl alltså våra mänsklighet, men får oss att betala för den.. Björk uttrycker att reklamen tar mänskliga behov till en icke-mänsklig arena.  Jag kan inte låta bli att fundera på vad är det jag köper för att bli den människa jag vill vara? Och vad är det jag tar avstånd från att köpa för att bli den människa jag vill vara? Och om jag skulle se på vad jag faktiskt konsumerar, är jag den människa jag vill? Med min iPhone 6 med coltan i, med min kyckling i frysen och mina Acnejeans på mig…Och någonstans är det någon annan som betalar priset för mina lyxvaror, barn i Kongo som bryter Coltan eller flickor i Indien som rensar ut Glimmer.

Kapitalismen har till och med tagit ett så hårt grepp om vårt samhälle att vi gjort oss själva till varor. Varje gång jag har en intervju är jag så förbannat obekväm. Sitta där och prata om hur unik jag är, varför jag har kvalitéer ingen annan har och sen när frågan om varför man inte ska anställa mig ha klurat ut något smart svar om hur jag ibland kan ”arbeta för hårt” och ” ta för mycket ansvar”. Jag säljer helt enkelt inte bara min fysiska möjlighet till att utföra jobbet utan än mer min personlighet. Kan jag klara av riktigt bra emotionell service? Vi levererar alltså känslor i utbyte mot pengar. Att ge ett äkta leende, och den dagen man är ledsen, då är vi ju inte den produkt vi köpts för att vara. Då får vi antingen manipulera oss själva eller vår omgivning. Så vad händer med ett samhälle när känslor, det som ska få oss att reagera och agera, har blivit en vara? I ett samhälle där ”kunden alltid har rätt”. Och vad händer den dagen vi inte blir köpta? Det har gått så långt att vi använder vår mänsklighet i utbyte mot pengar.  Vad vill du att jag ska vara för att du ska köpa mig?

Frågor som dessa skrämmer mig. Kapitalismen i sig har gått så långt att den skrämmer mig. Att läkemedelsföretag tillverkar Viagra istället för malariamedicin för att Viagra går att tjäna pengar på gör mig skrämd. Samtidigt inser jag ju att jag är så oerhört fast i detta själv. Jag har allt jag behöver och mer därtill, men jag ser det som en självklarhet som om jag förtjänande det. Och kanske är det just det som är det värsta med kapitalismen, att vi lurar oss att tro att vi är värda allt det vi har. Samtidigt som det är en så skör balans, för den dagen ingen köper oss, vad är då vårt värde?

Så vad är det egentligen vi strävar efter? Vi vet att pengar inte är vägen till fullständig lycka, ändå snurrar hela vårt samhälle kring just det. Vi vill åtminstone de allra flesta av oss leva i en jämställd värd där. Trots det ser vi dag efter dag en värld som är trasig. Går det att vara lycklig när vi ser Alan Kurdis flyta iland på en medelhavsstrand? Kanske vi istället för att söka lycka ska fråga oss vad det är som ger livet mening? Det är svårt att alltid göra moraliskt rätta handlingar men jag tycker ändå att det är ganska själviskt och omoraliskt att bara vilja söka lycka för sin egen räkning trots att det är just det vårt samhälle mycket cirkulerar kring. ”What’s in it for me?”. Men kanske om vi söker efter ett meningsfullt liv att båda lycka och moral kan rymmas i våra liv. Statistik har gjorts som visar just på att ju större segregation mellan samhällsklasser, desto sämre mår dess invånare. Den globala överklassen blir inte lyckligare av mer pengar och prylar, det ger ingen långvarig lycka.  Men någon som är hemlös som får en bostad blir lyckligare och någon som svälter som får mat blir lyckligare. Kanske är de så att meningen med livet inte är att alltid söka efter den egna lyckan, om vi istället kunde komma till insikt om att hitta meningsfullhet kanske vår värld skulle se annorlunda ut. Lyckoforskarna vet inte riktigt varför men vi mår bra av att göra gott. Man tror att det beror på att  uppmärksamheten riktas bort från det egna jaget, vi får en mer positiv syn på vår omgivning och vi känner en större samhörighet. Det är inte första gånger som vi sett att KASAM- känsla av sammanhang är det som får en människa att fungera och må bra i ett samhälle. Att vara hjälpsam och generös bidrar alltså till vår egna lycka trots att fokus inte alls ligger på oss själva. Jag tror det är svårt att vara lycklig ensam, det är inget individuellt projekt utan står alltid i relation till annat och andra. Tvärtom hittar vi mening när vi ingår i ett större sammanhang och tillsammans kämpar för en god sak.

Emmy Rommedahl

Snabbaste sättet till omställning?
Jag tror att människor med positiva visioner som går samman kan skapa vad som helt. Omställning. Hållbara alternativa samhällen.
Finns det vilja, vision och kreativitet är allt möjligt.
Att vänta på att någon annan ska lösa det åt oss? Nej det tror jag inte på. Lägga nästa generations och jordens framtid i händerna på de som skapat det mesta av dess destruktion?  Nej det tror jag INTE på. Men tillsammans med likasinnade, kreativa människor med positiva sinnen? JA!
Men alla vi människor som växt upp i det här samhället där andra gör det mesta åt oss, hur ska vi orka göra någonting själva? Vi som är bortskämda. Lata. Upplärda att vara egoistiska (eller som de flesta föredrar att säga för att det låter bättre, individualistiska).Programmerade att konsumera oss till lycka. Vi som lärt oss att inte ifrågasätta var maten kommer ifrån eller om det verkligen är okej att ta andras liv för att äta god mat? När det finns så många andra alternativ. Vi som lärt oss att blunda för sanningen för att vi har så många egna problem. För att vi behöver fokusera på vårt. Vår karriär. Vår personliga fulländning. Vår njutning. För vi har ju fått höra att vi, förtjänar den.
Om man bara ska orka göra en enda sak?
För att minska växthusgaserna och stoppa växthuseffekten. För att rädda liv. För att minska djurens lidande. För att minska exploatering av jorden landytor. För att rädda miljontals djurarter från utrotning. För att lösa världssvälten. För att rädda regnskogen. För att rädda och rena jordens vatten. För att rädda sin egen och kommande generationers hälsa. För att bidra till ett fredligare samhälle.
Utan att ge upp för mycket av sin egen bekvämlighet.
En sak som gör största möjliga effekt på ALLT DETTA.
Vad ska man göra då?
Om man vill dö och veta att jag gjorde i alla fall någonting… för att mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle få uppleva jordens skönhet och överflöd istället för naturkatastrofer och lidande. Jag stod inte och blundade och såg på när jorden värmdes upp och förstördes.
Vad ska man göra? Det är så enkelt.
Bli VEGAN!
Enkelt? Ja. För oss, i vår tid är det verkligen enkelt. Byt ut vissa saker du stoppar i munnen mot andra saker du stoppar i munnen som smakar lika gott men bara på ett annat sätt. Du kan köpa dem i vilken affär som helt när som helst.
Bieffekter? Bättre hälsa. Bättre värld. En ljus framtid för både människor och djur. Är det verkligen så enkelt?
Ja. Men varför?
För att köttindustrin och mejeriproduktsindustrin är på väg att totalt förstöra jorden.
Men hur hör det ihop? Hur kan en vegansk kost:

– Minska växthusgaserna och stoppa växthuseffekten?
Det sägs generellt att; Alla utsläpp från fordon i världen står för 13% av alla växthusgaser.
Alla utsläpp från kött och mejeri- industrin står för 18% utsläpp av alla växthusgaser.
Men en studie från 2006 från Worldwatch Institute, Washington D.C. visar att sanningen är att de olika produktionsleden inom kött, ägg och mejeri-industrin faktiskt står för hela 51 av utsläppet av växthusgaser. (transporter av och förvaring av kött osv inkluderat)
Siffrorna konfirmeras även i dokumentärfilmen Cowspiracy.
Så, även om vi slutar använda olja, gas och bensin så kommer koldioxidhalten i luften ha överskridit sin maximala halt redan år 2030, bara på grund av köttindustrin.
Men om vi slutar med att konsumera kött? Då kommer vi att kunna minska växthusgaserna med 51 %. Det gör en gigantisk skillnad för miljön.
Ett exempel. För samma energi som det tar att producera fram en ynka hamburgare kan du köra ett normalstort fordon i 514 kilometer.

– Minska exploatering av land?
Kött och mejeri-industrin tar idag upp 45% av jordens land. Om vi slutar äta kött… det säger sig självt. Eller hur?

– Rädda miljontals djurarter från utrotning? Rädda regnskogen?
För 10.000 år sedan stod vilda, fria djur för 99% av jordens ”befolkning”. Människor för 1%.
Idag står människor och deras boskap för 98% av jorden ”befolkning. ” Vilda djur står för ynka 2 %. (cowspiracy)
Kött och mejeri industrin är enligt eniga källor ansvarig för 91% av förstörelsen av regnskogen på vår jord.
Det är den ledande anledningen till att arter utrotningshotats, både på land och i vattnet. Haven blir utfiskade. Det uppstår döda zoner i haven. Ekosystem är på väg att rubbas för gott.
I länder som exempelvis Brasilien eldar man upp regnskogar för att göra plats för mark att föda upp boskap på.
Eldar upp regnskogar för att göra plats för åkrar att plantera mat till boskapen på. (Ofta genmodifierade soja bönor från Monsanto som dessutom kan förstöra friska icke-genmodifierade odlingar genom att sprida sitt DNA med vinden)
Miljontals djur och växtarter, båda kända och fortfarande okända försvinner för evigt. Jordens lungor eldas upp.
Köttet säljs till rika hungriga västerlänningar samtidigt som det egna produktionslandets befolkning svälter.
Dessutom splittras byar och samhällen upp när land säljs till fördel för köttindustrin.
Kött och mejeri-industrin är ansvarig för den största massutrotningen av djurarter på 65 miljoner år. Vill vi verkligen bara stå bredvid och låta det ske?

– Lösa världssvälten?
925 miljoner människor runt om i värden lider av effekterna av hunger, varav 2,5 miljoner barn dör varje år.
Mestadels i Afrika och i Asien.
Det är tillräckligt med människor för att fylla hela 2 kontinenter.
Om grödorna som används till att föda upp boskap, används till att ge föda åt människor istället, kan problemet med världssvälten försvinna.
En studie visar att om alla grödor som idag används till att föda upp boskapsdjur skulle konsumeras av människor istället, skulle det finns 70 % mer mat tillgänglig på jorden. Tillräckligt med mat för att mätta ytterligare 4 biljoner människor (inklusive de 925 som lider av svält)
Men idag går all den maten till boskapsdjuren, och odlas i länder där svält redan är ett stort problem.
Köttet säljs och äts i väst samtidigt som ländernas egen befolkning svälter.

– Rädda och rena jordens vatten?
Många organisationer uppmanar oss att spara på vatten på olika sätt. Duscha kortare tid, osv. Men köttindustrin står för mer förbrukning och förorening av vatten än någon annan industri.
För att producera 1 hamburgare behövs ca 2,280 liter vatten. Det är lika mycket vatten som räcker till att ta långa duschar i 2, 5 månader.
Ett exempel;
Ett ton potatis kräver 99.6% mindre vatten att producera än 1 ton biff, och 97% mindre än ett ton kyckling.
Avfall som gifter och rester av antibiotika är dessutom en av de största anledningar till vattenföroreningar i världen. I USA är ca 40 % av landets vattendrag förorenade, till största del på grund av kött och mejeriindustrin.

– Rädda din egen och kommande generationers hälsa?
Många studier visar att konsumtion av kött, ägg och mejeriprodukter leder till en rad hälsoproblem inklusive cancer.

– Bidra till ett fredligare samhälle?
”Nothing will benefit human health and increase the chances for survival of life on earth as much as the evolution to a vegetarian diet”
“Our task must be to free ourselves…by widening our circle of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature and its beauty.”
Jag tror vi alla kan hålla med om att Einstein var en utomordentligt smart man.

– Rädda liv?
2, 5 miljoner barn dör av hunger varje år. Om maten som odlas för boskap kunde ges till dessa barn istället, så skulle de överleva.

– Minska djurens lidande?
Det är självklart. Ja enormt mycket.

Med allt detta i åtanke.
Vad är det vi egentligen njuter av när vi äter köttet, osten, glassen, yoghurten, och dricker mjölken?
Vilken bitter eftersmak lämnar vi efter oss till jorden, till djuren, till framtida generationer?
Är det verkligen fortfarande njutningsfullt?
Är det något vi förtjänar?
Är det verkligen värt det?
Eller orkar vi göra en enda sak. (Lägg till ordet ekologiskt också om du orkar göra två)
Är vi människor nog att göra en enda god sak (den smakar också gott!) för moder jord?
Moder jord som verkligen har gett oss ALLT…
Några källor:
Dokumentärfilmen Cowspiracy (http://cowspiracy.vhx.tv/)
(http://vegnews.com/articles/page.do?pageId=6041&catId=8)
(http://www.treehugger.com/natural-sciences/steak-n-bake-51-of-greenhouse-gas-emissions-now-come-from-meat-dairy-industry.html)
(http://www.ewg.org/meateatersguide/a-meat-eaters-guide-to-climate-change-health-what-you-eat-matters/reducing-your-footprint/)
(http://www.onegreenplanet.org/animalsandnature/the-gross-way-water-pollution-from-livestock-effects-you/
(http://michaelbluejay.com/veg/environment.html)
(http://vegnews.com/articles/page.do?pageId=6041&catId=8)
(http://gentleworld.org/could-veganism-end-world-hunger/

/Evelin Gyllenram

“Hurdan är människan? Människan är egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk. [… ] Vilka egenskaper en människa utvecklar beror bland annat på hur det samhälle i vilket hon lever är organiserat.”

– Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde

(Bild av Quinn Dombrowski. Licens: Creative Commons)

Här i “den utvecklade världen” lever vi materiellt överflöd. Men av någon anledning är vi inte särskilt lyckliga för det. Faktum är att psykisk ohälsa hos unga tredubblats sedan 90-talets början (se http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/tredubblad-psykisk-ohalsa-bland-unga). Hur kommer det här sig? Har det med förväntningar att göra? Världens förväntningar på oss, våra på världen. Fler än jag har växt upp och hört att vi “kan bli vad vi vill”. Men hur ska man veta vad man vill bli då? Man kanske inte ens vill bli något speciellt, man kanske bara vill vara. Människa. Varken bättre eller sämre än någon annan. Man kanske vill vara del av en gemenskap som uppskattar ens starka sidor, accepterar ens svaga. En gemenskap med ett gemensamt mål. Där konkurrensen är underordnad samhörigheten och inte tvärtom. Där alla ryms.

“What’s in it for me?” frågar sig Nina Björk retoriskt. Gång på gång. För det är så hon ser det nu härskande ekonomiska systemet förkroppsligas.

“Kapitalismen som praktiserat ekonomiskt system behöver inte utgå från att människan är en individuellt vinstmaximerande varelse. Den gör henne sådan.”

Där står vi idag. Längre än så har vi inte kommit, inte ens här i “den utvecklade världen”. Vissa vill nog påstå att det inte går att komma längre. Att den mänskliga naturen kvarstår, och givet denna finns inget reellt alternativ till kapitalismen. Det är bara att anpassa sig eller gå under.

Där finns förvisso en poäng. Kapitalismen kommer inte försvinna över en natt. Den är en del av verkligheten att förhålla sig till. Och den må ha sina fördelar gentemot många historiska samhällsekonomiska ordningar. Men att den skulle utgöra den bästa möjliga ordningen, att utvecklingen på detta område således tagit slut, att vi därmed ska sluta söka alternativ, det är nys.

Det må vara tydligt hur ständig tillväxt i form av ökad produktion och konsumtion står i direkt motsats till idén om en hållbar livsföring på denna vår enda planet. Men vad som inte är lika synligt är vad kapitalismen gör med oss, med vårt sätt att se på världen. Kapitalismen reproducerar sig själv genom att reducera den verkliga människan till sin “homo economicus”, den förenklade modell av vad människan är för en varelse som används vid många ekonomiska teoretiseringar. Ett klyftigt sätt att justera verkligheten efter kartan, vilket är bra för systemet, men tråkigt för människan.

Nina Björk berättar till slut för oss om sin utopi. Den där folk fortfarande är illvilliga, egoistiska och giriga. Där folk fortfarande är generösa, empatiska och solidariska. Men där våra samhälleliga institutioner och praktiker odlar och främjar de senare egenskaperna istället för de förra. Och det, det är en utopi jag också kan skriva under på.

Via alarmerande rapporter översköljs vi av varningar om att polerna smälter, jordens medeltemperatur ökar, allt större områden drabbas av torka och att antalet människor som flyr undan klimatförändringarna blir allt fler. Ändå är det svårt att känna att det finns en samlad majoritet i samhället som förstår att vi på allvar måste stoppa denna utveckling nu, att det är vår generation som kommer att avgöra vilken framtid som väntar.

Vad är det som gör det så svårt för oss att ta steget och ställa om samhället i en mer hållbar riktning? Vi är avvaktande och väntar på politikerna. En stor anledning till denna tröghet är nog att vi ser omställningen till fossilfritt samhälle som en stor förlust för oss, att vi riskerar den livsstil som vi känner oss hemma med. För att klara av att börja ställa om måste vi vända på den tanken, och inse vad vi faktiskt har att vinna på att ställa om till ett hållbart levnadssätt.

Efter att ha läst Björn Forsbergs Omställningens tid fann jag flera hoppfulla tankesätt och positiva exempel på lokalsamhällen som lyckats med hållbar omställning. I kapitlet Omställningen i våra egna händer skriver han att ”Möjligheten att påverka är större när vi lägger vår kraft på lokala förändringsinitiativ snarare än att skandera slagord inför den internationella maktelitens döva öron”. Självklart måste vi påverka våra politiker, men om vi tror att dem som ska rädda världen kommer omställningen att fortsätta gå trögt. Medan vi röstar för en mer hållbar politik har vi faktiskt makten att själva göra stora förändringar i vår vardag, som gynnar både klimatet och oss själva.

För mig är omställningen starkt förknippat med gemenskap, tanken på att vi med gemensamma krafter kan utmana det rådande samhällsystemet genom att samarbeta. Stadsodlingen i Detroit som Forsberg besökt är ett fint exempel på hur gemensamma mål och gemensamt ägande kan stärka ett samhälle och dess invånare. Här har man kunnat vända en negativ utveckling där företag flyr staden och befolkningen minskar till något positivt, där ödetomter fått ge plats åt urbanodlingar som drivs av människorna i lokalsamhället – människor som tidigare hade svårt att finna mening och hopp i en övergiven stad. Tack vara Detroits stadsodlingar stärktes gemenskapen, invånarna fick tillgång till nyttiga matvaror och samhället utvecklades i en mer hållbar riktning.

Vi kan göra mer gemensamt på vägen mot ett resurssnålt samhälle. Forsberg förespråkar tillexempel gemensamt ägande och skriver i kapitlet Kampen om ekonomin att ”Samägda kapitalvaror har ytterligare en fördel. De minskar vårt behov av inkomst.” Vad äger vi egentligen och hur ofta använder vi dessa prylar? Behöver vi dem ens? Måste varje hushåll ha en egen tvättmaskin? Att bo i lägenhet och använda en gemensam tvättstuga är ett lysande exempel på hur kapitalvaror kan användas gemensamt. Men gemensamt ägande kräver att vi planerar annorlunda. Om vi ska sätta upp några hyllor och lånar en gemensamt ägd skruvdragare behöver vi ha lite mer framförhållning än om vi bara hämtar vår egna från garaget. Har vi bara behov av en bil då och då är en bilpool ett ypperligt exempel, som gör bilägandet mer resurssnålt. Sådana initiativ finns redan runt om i världen, och förhoppningsvis kan de växa. De handlar bara om att ändra sina vanor. För vi har ju kunnat ändra dem förut från det liv vi hade innan alla dessa bekvämligheter kom in i vårt liv.

Någonting annat som vi kan göra är att i större utsträckning bo tillsammans, antingen i kollektiv med vänner, i flerfamiljshus eller liknande lösningar. Att bo kollektivt är ett klockrent exempel på hur en hållbar livsstil kan ge ringar på vattnet i andra aspekter; vi kan dela på grejer, vi får billigare hyra, vi sparar energi genom att värma upp färre ytor, får mer tid tillsammans med andra som kan skapa större välmående och vi kan minska på bostadsbristen. När vi lever tillsammans kan vi även inspirera varandra till att göra hållbara aktiviteter ihop; odla, återbruka, reparera, motionera, vara kreativa.

Att öka vår gemenskap för att nå vårt gemensamma mål om ett resurssnålt samhälle är givetvis inget som riskkapitalisterna och de som tjänar pengar på vår konsumtion kommer att jubla åt. Det är här vi måste inse att vår omställning innebär ett samhälle bortom kapitalismen, att en hållbar livsstil kommer kräva minskad konsumtion, att vi jobbar mindre och ägnar mer tid till att ta hand om oss själva och miljön. Forsberg menar att ’’det är viktigt med ett synsätt där naturen ses som en förutsättning för vår egen existens, snarare än som en fiende eller en råvarukälla för den ekonomiska tillväxten.’’ För vad är enklast; att skapa ett annorlunda samhällssystem och levnadssätt eller skapa en ny natur, ren luft och återställa förorenat vatten och uttorkade områden?

Omställningen kommer att kräva att vi söker mer kontakt med nya människor, till skillnad från i dagens samhälle där vi sluter oss allt mer i våra egna kretsar. Vi kommer att ha större behov av människor runt omkring oss som kan ställa upp på sådant vi inte klarar av ensamma. För många kanske det kan kännas besvärligt, men i slutändan tror jag att det kommer vara till fördel för många människor; att finna gemenskapen i att samarbeta för samma mål.

En viktig del i att ändra sin livsstil eller engagera sig i hållbara rörelser är att kunna se förändringar. Att konkret märka av att det vi gör leder till förändring är en sporre för att finna mening och vilja fortsätta. Från att vi påverkar vår lokala butik att sälja ekologiska varor och donera matsvinn till välgörenhet, till att se våra grödor växa och uppleva hur engagemanget sprider sig bland nya grupper. Alla positiva tecken är viktiga att fånga upp. Vi behöver också våga tro på att vi kan förändra vårt levnadssätt och vara medvetna om att det kommer vara en jobbig och lång process, men också förstå att de förändringar vi behöver göra ofta är enklare än vi tror. Tillbaka till Björn Forsberg som menar att alla initiativtagare han mött i arbetet med sin bok delar en gemensam passion. ’’Passionen för att förändra världen där den stora visionen ryms i den minsta av handlingar.’’ Det är där vi måste börja!

Jag tänkte lite kort skriva ner några reflektioner jag tog med mig från MR-dagarna i Göteborg. Tyvärr kunde jag bara närvara i en dag, men de tre seminarierna jag var på den dagen var otroligt intressanta och inspirerande.

Så till reflektionerna:

1. Två av seminarierna jag besökte handlade om demokratifrågor och mänskliga rättigheter i två regioner i världen: Östeuropa (Belarus och Ryssland) och MENA (Mellanöstern och Nordafrika). Att lyssna på den kamp som förs där varje dag fick mig att inse hur privilegierad jag är som lever i Sverige där ett evenemang som MR-dagarna kan anordnas utan problem och jag därtill får tillgång till utbildning gratis och med ekonomiskt stöd som ger mig möjlighet att delta.

2. Något som återkom i båda seminarierna om MENA och Östeuropa var människors längtan efter stabilitet. Kalle Kniivilä berättade om hur människor i Ryssland fått lära sig att förknippa demokrati med det som hände under 90-talet då levnadsstandarden sjönk drastiskt, korruptionen härjade helt fritt och sovjetunionens upplösning skapade en svår ekonomisk situation för ”vanligt” folk. De här människorna blev då så klart avogt inställda till demokrati, de ville ha stabilitet och trygghet något de upplever Putin erbjuder. Samma iakttagelse återkom i seminariet om MENA. När befolkningen i Egypten svarade på frågan ”Vad är demokrati” så hade en stor majoritet svarat ”tryggad försörjning och jämlikhet”. De förknippade det alltså inte i första hand med fria val, åsiktsfrihet och sådana värden. Då blir det också förståeligt hur strejkande kvinnor i Egypten kan säga att deras strejk inte har med politik att göra.

3. Det tredje seminariet jag var på handlade om Staten och svenskheten. Där diskuterades hur staten agerar för att skapa en ”svensk” och en ”andre” och hur staten behöver den Andre för att kunna motivera sin existens. Plötsligt såg jag en sådan sak som museum i ett helt annat ljus när jag fick veta att det första som nationalstaterna skapade var folkskolor och museum – för att kunna berätta vilka ”vi” är i förhållande till de som befinner sig utanför landets gränser. Fascinerande!